Annmari här:

Vi oroar oss för så mycket, allt ifrån små saker till rena katastrofer. Detta tar en enorm energi ifrån oss. Energi som vi skulle kunna använda till något konstruktivt.

Är oron alltid onödig? Eller kan den fungera som förberedelse, för att klara sig bättre om något händer? Klarar vi oss utan oro? I stunder av nyfunnen ro kan det kännas “lite konstigt”, nästan “tomt”, för hur ska vi nu fylla vår tid?

Oron är i alla fall inte den bästa följeslagaren, och jag vill berätta ett exempel om min mamma, som många gånger höll “Oron” i handen. Lustigt nog var hon aldrig rädd för döden, vad gällde henne själv, sin egen i alla fall. (se “Besök från himlen“). Vad gällde mig och att jag skulle hålla mig frisk, så lyssnade hon ofta på “Oron”, istället för kanske en doktor… Varje vår och sommar nös och snörvlade jag friskt 🙂 . Och min lilla mamma trodde förstås att jag var förkyld, och då… måste jag ju ha tjockare kläder på mig…och absolut inte bada!! Och sicken otur att jag förkyld varje sommar och att förkylningen höll i sig hela sommaren! Det var först när jag var i elva års ålder, och jag och mina föräldrar gästade några vänner i Tyskland som mannen i den tyska familjen löste gåtan om mina förkylningar.. Frun i huset klippte gräset, medan mannen gömde sig inomhus. Det var nämligen så att han var gräsallergiker. Han hörde hur jag nös högljutt under själva klippstunden, varpå han lugnt konstaterade, att jag nog helt enkelt också var allergisk. Och ja, det kunde en läkare konstatera sedan när vi var åter i Sverige. Jag fick medicin, blev bättre och badförbudet upphävdes 🙂 . Detta var ett exempel på hur “Oron” helt i onödan under lång tid styrt både henne och därav mig.

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“Oron är inte vänlig eller god. Den är envis och kryper under skinnet. Den bosätter sig i alla öppna sår och stannar där och ger infektion. Den äter upp er inifrån, som en mördarbakterie och den är autoimmun. Och så länge ni ej hitta rätt medicin, så kommer den knapra av er inifrån och ut, utifrån och in. Ingen doktor i världen kan bota oron, utom ni själva. Här är det “själv bäste dräng” som gäller. Ty endast ni själva känner, vad oron vill säga. Att den blir tystad av andra “doktorers” välmenande råd och bot, hjälper bara för stunden. För infektioner kan ej botas med bandage. Och det är inte “doktorns” uppgift att läka er själ.

All oro är onödig. För hur mycket ni än oroar er för något, ändrar ej oron i sig ej utgången av händelseförloppet. Det enda oron gör är att ta energi. För den är ej, som ni ofta tror en förberedelseberedskap, “alltid redo, aj, aj kapten”, utan en störande, växande känsla/bakterie.

 Och hur oroliga ni än är, så ske det som skall ske. Så om oron är så kallad befogad, och det gå åt pipsvängen, så har ni ju bara lyckats må dåligt längre tid istället, för att vänta på utgången av händelsen. Är den “dålig” ta i den då, rengör såret från alla bakterier och påbörja ny läkningsprocess.

Och är det så att ni oroat er för något, som visade sig gå galant, så har ni ju mått dåligt helt i onödan. Och för varje gång brukar ni säga er, “nu har jag lärt mig att oron är onödig…” Men har ni det? Inte om ni oroar er sen, även om det är för något nytt. För orons brist på läkning, bör kunna överföras från en situation till en annan. Så har ni haft oro i onödan över något, tänk då ett steg till, att då innebär det nog att jag ej heller behöver eller bör, oroa mig för detta heller…..

Så ett frö, som inte innehåller oro, så när fröet växer upp finns ingen oro i ingredienserna. Oron är som en ständig “vän”, som ej är “vänlig”. Man måste kanske se den, som en svartsjuk vän, som gör allt för att oroa er, trycka ned er, för att själv må bra. Den kan vara så av en orsak, som ni förstår och känner ömhet för, att ni vill ta hand om denne vän. Visa den att den ej behöver göra ned er för att glänsa, men försök att inte gå in i orons spel. För när oron grabbar sig fast, är den svår att få bort.

Så om oron ej är vänlig, hitta en vänligare vän och det är ron. Ro är snäll och fin, ömsint och har ovillkorlig kärlek. Den budbärare för kärlek och acceptans är. Så lyssna på den stället. Att nå ro är att släppa oro. Och att släppa oro är att nå ro. Orden är lika till bokstäver men motsatser i livet. Så oroa ej fram ro, för ron kommer då ej dyka upp. Så för att ro ron iland, behövs ett medvetet val, medvetna ro/årtag och ett land i sikte. Ron ror roddbåten mot land. Medan oron ror planlöst ut på djupt vatten. Och oron kan ej simma, så drunkna ej i försök att rädda oron. Ro nu iland och finn mark under fötterna. Så har ni rott hem.”