Annmari här: Min mamma hade många andliga upplevelser under sitt liv, många fler än jag hade någon aning om innan hon dog. Mamma hade en lillasyster som hon stod mycket nära, och som dog i cancer när hon var 35 år. Jag var liten då och har bara några få minnen av min moster.

Pappa hade efter mammas död berättat för mig, att mamma hade haft kontakt med sin syster efter hennes död. Pappa berättade också att han inte riktigt tagit det på allvar, utan trott att det var hennes sorg och önsketänkande som visade sig på detta vis. Så mamma höll nog många av sina upplevelser för sig själv. Det hon då och då sa till mig var dock, att hon inte var rädd för att dö, och att hon flera gånger varit där på andra sidan.

Men en del “oförklarligt” blev jag ändå vittne till. Mamma fick sitt första epilepsianfall när jag var 11 år. Jag kommer ihåg ett grand mal anfall, som hon fick när jag och mina föräldrar precis satt oss i bilen för att åka hem från vårt landställe. Det ser ganska otäckt ut med dessa stora kramper, och jag blev alltid rädd då hon fick dem. Den här gången hände något annorlunda. Mamma började nämligen mitt under anfallet prata något språk, som varken jag eller pappa förstod, men som ändå lät som riktiga ord.  En granne som såg att mamma var sjuk kom fram till oss i bilen och utbrast ” men käre tid hon pratar ju latin!” Vad det var som hände kan man ju bara spekulera kring, men det gör jag inte nu.

Bakgrundshistorien till det som jag egentligen vill berätta är i alla fall att mamma under min uppväxt inte riktigt var närvarande. Hon var ofta trött och hon sov mycket. Och hon hade sina anfall. Och hon var känslomässigt avstängd alltsedan hon blivit sjuk. Pappa berättade för mig när jag var lite äldre att mamma hade varit helt annorlunda tidigare, att hon varit en varm och glad person.

Långt senare när jag själv blivit mamma pratade jag med en granne och vän som pluggade till läkare. Han gjorde då praktik på en klinik där mammas doktor var överläkare. När jag berättade för min vän, att mamma var patient till den läkaren utbrast han “byt doktor!  Han har inte följt med i utvecklingen. Han var den bäste inom sitt område förr men inte längre.” Så mamma gick till vårdcentralen, och läkaren tog ett koncentrationsprov i blodet och tog därefter bort den ena medicinen. Efter ett par veckor “vaknade” mamma bokstavligt till liv. Hon blev den glada empatiska kvinna, som pappa sagt att hon varit innan hon insjuknade. Vi var naturligtvis jätteglada både mamma, pappa och jag! Pappa och mamma hittade kärleken till varandra igen, och jag fick tillbaka min mamma.  Och mina barn fick lära känna sin mormor.  Sedan var det ju samtidigt väldigt sorgligt att så lång tid “försvunnit” på grund av hennes felmedicinering. Det handlade om ca 20 år och en stor del av min uppväxt.

Men vi hade fått tillbaka mamma, och det kändes fantastiskt! Tyvärr fick vi bara behålla henne i ett och ett halvt år till. Mamma ramlade på sovrumsgolvet och bröt lårbenshalsen. Hon opererades men läkarna var inte helt nöjda och ville göra om operationen för att hon skulle bli helt återställd efter frakturen. På kvällen före den operationen var pappa hos mamma på sjukhuset. Mamma tittade allvarligt på pappa och sa lugnt “jag kommer att dö imorgon, så jag vill att du stannar hos mig så länge du får”. “Vad säger du”? Sa pappa. “Vill du inte vara med och se barnbarnen växa upp”?  “Jovisst men det kommer inte att bli så”. Pappa tog det inte på allvar, men han stannade tills han blev tillsagd att gå av personalen. De hade en mysig kväll och pratade om allt… När de kramat och pussat varandra god natt och pappa gått ut i korridoren vände han sig om och såg hur mamma stod lugnt med ett outgrundligt leende, som han aldrig kom att glömma.

Nästa dag dog mamma mycket riktigt… en dryg minut in på operationen. Det visade sig att hon haft en propp sedan första operationen, och att den nu hade frigjorts, och gått direkt till lungan med omedelbar död som följd.

Det blev ju förstås en stor chock och sorg för vår familj, och vi tyckte först att det kändes så “orättvist” att vi fick mista henne när vi just fått henne tillbaka. Senare har detta ändå lett till tröst både för oss och även för andra. För detta att mamma faktiskt “visste” att hon skulle dö vittnar ju om, att det var hennes tid att gå. De flesta vet ju inte det i förväg, och så skall det förstås vara. Nu var min mamma okej med den vetskapen, och hon kunde istället använda den till, att få mer kvalitets tid med pappa. Men det visar ju ändå på, att vi nog har en ungefärlig tid då vi ska lämna jordelivet, och det kan ju ge en liten tröst i att hitta tillit till det som sker. Lättare sagt än gjort… jag vet 🙂

Vi hittade sedan en glädje i att vi fått en “andra chans” med mamma, även om tiden efter uppvaknandet inte varit så lång.

När pappa och jag var på begravningsbyrån, och vi bestämde hur dödsannonsen skulle utformas och vi skulle komma på någon lämplig dikt så sa pappa “det som kommer till mig är några rader, som jag inte vet varifrån de kommer, men som jag tycker passa här: “aldrig du var mig så nära, så underbart nära som nu”. Både jag och pappa fortsatte att leta efter vem som skrivit det… det var innan Google 🙂 … och vi hittade inte…

Och nu till nästa del av berättelsen… som kommer att knyta ihop ovanstående.

En månad efter mammas död berättade pappa att mamma uppenbarat sig hemma i hallen. Det hade varit mycket kort men ändå tydligt. Redan här sa pappa till mig att han var ledsen att han hade tvivlat på att mamma verkligen hade sett sin syster då för så många år sedan. Strax därpå hände det igen och pappa var noga med att säga att han visste vad han hade upplevt. Vi pratade mycket om döden och om en fortsättning efter livet. Vi lyssnade tillsammans på ett radioprogram om och med Elisabeth Kübler-Ross (läkare och författare till bl.a. den tänkvärda boken “Döden är livsviktig”). Jag berättade för honom om att jag haft speciella kontakter med mamma på sista tiden också. Bland annat hade min telefon ringt och mammas röst hördes när jag lyfte på luren. Telefonjacket var dessutom utdraget!!!

På grund av dessa samtal blev jag lite förvånad, att han inte berättade om sitt tredje möte med mamma. Kanske var det så speciellt att han ville bära det för sig själv i sitt hjärta… Men han hade skrivit ned vad han upplevt, och jag hittade det brevet efter hans död, tio år efter mammas. Och jag är så glad över att jag fann hans nedskrivna berättelse om mötet med mamma ca nio år tidigare.

Det han beskrev var något mycket ovanligt, för det var ett möte där han både såg och hörde henne och dessutom fysiskt kunde känna henne.

Pappa hade vaknat av att det blev alldeles ljust i rummet, och däri ljuset stod min mamma (yngre än hon var vid sin död, vilket är vanligt när man visar sig efter döden) bredvid sin syster. Båda log varmt och kärleksfullt mot honom. Pappa hade omedelbart satt sig upp, och han påpekade i brevet, att han var fullständigt vaken, och att han var medveten om att både mamma och hennes syster var döda. Han hade frågat henne hur hon hade det, och hon hade svarat att hon hade det bra. Hon hade också sagt att hon inte skulle komma tillbaka så här mer men att hon ändå fanns med honom. De hade kramat om varandra och sedan bleknade ljuset och mamma och min moster var inte längre kvar.

Pappa var förstås inte redo att sova efter detta och han la sig och läste lite. Då fick han en plötslig ingivelse att knäppa på radion och det var ett program som hette “Musik för fullvuxna” och det första programledaren sa var: “Nu ska vi få höra en melodi, som inte spelas så ofta med text av Nils Ferlin, “Aldrig du var mig så nära, så underbart nära som nu.”

Pappas slutkommentar: “Var inte detta förunderligt så säg?”