Välkomna tillbaka…

ÄnglarSå har vi då klivit in i ett nytt år, 2016. Vi kanske gjort “bokslut” över det gångna året, och vi kanske har förväntningar och önskningar inför det nya. Vi har funderat över vår blogg, vilka nya ämnen vi ska ta upp i år, och vilka ämnen som vi berört, men vill fördjupa oss mer i.

Och något vi vill beröra mycket mer är “livet och döden”. För de båda hör ihop, och finns med oss mer eller mindre tydligt, i så gott som alla val vi gör. Och om man i terapi gräver tillräckligt djupt, så hittar man oftast i botten av all ångest en rädsla för döden, och den påverkar på det viset livet. Så man kan inte bara koncentrera sig på livet, utan att titta på relationen till döden. Och även om man inte gör det medvetet, så är den ändå där och styr.

Hannah och jag har tillsammans varit nära ett antal människor under deras sista tid i livet. Detta har varit mycket givande och lärorikt, och vi har upptäckt att där alldeles intill döden finner man också väldigt mycket liv. Detta har givit oss många tankar, som vi spunnit vidare på. Skulle det kunna vara så, att vi om vi utan rädsla kunde acceptera döden, kunna hitta ett sätt, att få ett mer fullödigt liv? Det är vad vi tror och tänker och därför under flera inlägg kommer fördjupa oss i.

Det finns en tydlig gräns vid nyår på tidslinjen men däremot inte i kontinuiteten, nyårsafton är bara en av alla dagar. Men hur är det då mellan döden och livet? Är det en gräns i och med dödsögonblicket, eller är det i själva verket också en kontinuitet? Änglarna uttrycker det så här: “Livet är ej början – Döden är ej slutet”. Men för oss som blir kvar när en närstående gått bort, är det en tydlig gräns. Detta oavsett tro eller inte. För personen finns inte längre fysiskt med oss. Men hur är det med kontinuiteten? Det finns mycket som tyder på en fortsättning, och det kommer vi berätta mer om framöver.

Vi har tidigare (se “besök från himlen“) skrivit om hur min mamma efter sin död besökte min pappa, och om hur min mamma “visste” när hon skulle dö. Änglarna pratar om, att vi har vår ungefärliga utmätta tid. Och att ett liv oavsett längd alltid är “fullständigt” (utom möjligen vid självmord). Förmodligen är vi innan vi föds fullt på det klara med och okej med, hur långt vårt liv och våra näras liv ska bli. Något som vi självklart inte är lika okej med, när vi väl är här och står inför, att antingen vårt eget eller en närståendes liv tar slut alldeles “för tidigt”. Och om man kanske möts av det ofattbart svåra att mista sitt barn. Hur skall man då kunna acceptera, att detta skulle tillhöra någon slags plan?

Vi pratar så lite om döden, nästan gömmer undan den, och vi vet ofta inte hur vi ska bemöta en person som befinner sig i djup sorg. Vi kommer därför nu under några veckor ägna oss åt, att titta lite närmare på just döden och därmed livet, och vi kommer berätta mer om sådant, som tyder på en fortsättning efter döden.

Vi har till vår blogg bjudit in Ylva. Ylva miste 2008 sin då 19 årige son Åke, och vi har bett henne på bloggen dela sina erfarenheter kring Åkes död. Det är en mycket stark berättelse, om chocken, om sorgens olika stadier och om vägen till överlevnad och långsamt tillbaka till livet.  Om tecken, som ger hopp och tro att Åke finns med fortfarande, och om hur Ylva blivit ledd på sin svåra väg. Detta finns att läsa om med början i nästa inlägg.

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2016-01-12 00:00