Vi relaterar allt som oftast människor, egenskaper etc. till styrka och/eller svaghet. Som att säga ”vad starkt gjort av dig..” eller vad svag hen är som låter sig hunsas så”. Eller att säga till barnen ”å, vad stor och stark du blivit nu”.

Styrka är oftast menad och uppfattad  som en komplimang medan svaghet  det motsatta. Svaghet används endast som komplimang i den form som uppfattas som en styrka , dvs. att kunna visa sig sårbar. Men är det verkligen svaghet vi då syftar på?

Det ultimata vore väl om vi kunde hitta en balans inom oss i att vara den vi är, ”stark” ibland och ”svag” ibland utan att värdera det. De personer som är dominanta kan kallas ”starka” och de kan istället för att nå en inre balans,  hitta balansen genom att söka sig till mer fogliga personer, ”svaga”. Då uppstår ”balansen” i dynamiken dem emellan, men om någon då byter position tippar det över, och balansen är genast bruten.

Om vi hittar en väg där vi om vartannat kan be om hjälp och hjälpa, så kan vi balansera det vi ofta benämner som styrkor och som svagheter. Men inte bara inom oss utan också mellan oss och andra, att ibland vara den ”svaga” och ibland den ”starka”. Då får vi också mindre anledning att ranka styrka och svaghet.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Styrka och svaghet kan mätas i styrkekraft, som att vara fysiskt stark eller fysiskt svag. Men det kan även mätas i en psykisk styrka eller psykisk svaghet. Kan ni vara både starka och svaga samtidigt? Svaret är att ni kan vara starka och svaga i olika situationer, olika delar av er kan vara ”starka” eller ”svaga” vid olika tillfällen.

Att bedöma själslig styrka är väldigt godtyckligt, det finns inga exakta mått, inga exakta regler för att bedöma sådant, och det är inget eftersträvansvärt i sig. Ty epiteten stark eller svag är egentligen ovidkommande för det verkliga livet som sker ändå. Kan ni se det?

Så hur kan ni då förhålla er till er själva och varandra vad gäller styrka och svaghet? Det är inget som det går att svara entydigt på, men i så många situationer förväntas ni ändock göra det. Exempelvis vid arbetsintervjuer frågas det ofta ”Vad är dina styrkor/goda egenskaper och vad är dina svagheter/mindre goda egenskaper?”. Här blir svaret ofta det ni tror är mest taktiskt för att få jobbet, men frågan är om det är sant.

Om ni talar om fysisk styrka är den lättare att mäta ; t.ex ”för en månad sedan orkade jag bara lyfta en hantel som vägde ett kilo när jag tränade, och nu klarar jag två kilo”.  Men även här vad gäller den fysiska styrkan, så är det inte säkert att ni är starkare i alla styrkemoment, utan ni blir starka på just det ni tränade. Dock finns här tydliga siffror att förhålla er till.

Det ni syftar till när ni talar om den ”inre styrkan” är något helt annat, och den går inte att mäta. Den kan aldrig mätas objektivt utan bara subjektivt. Så vad lägger ni då  in i ordet styrka och i ordet svaghet? Jämför ni med varandra sinsemellan, så kommer ni nog upptäcka att era referensramar skiljer sig åt.

Det är lika viktigt att inte ge er själva eller varandra etiketter som ”svag” eller ”stark”, ty det kan komma att påverka valen ni gör i livet. Om ni tror er vara starka, så kanske ni blir övermodiga och tror ni är oövervinnliga och kanske tar beslut som blir destruktiva. Om ni tror att ni är svaga, så kanske ni aldrig vågar pröva er fram eftersom ni ej tror ni klarar det. I bägge dessa fall styrs era liv av den uppfattning ni har av er själv.

Inget i livet är beständigt, så ej heller så kallad ”styrka och svaghet”.  Allt måste revideras under livets gång. Ni är inte samma person som för ett år sedan eller som för tio år sedan. Ni  har gått igenom så mycket, situationer där ni ibland känt er som starkast i världen och ibland känt er svaga. Så vad ska ni då kalla er nu, f.d. stark eller f.d. svag och nu? Ingen människa är bara stark eller svag.

Ni ser ofta ned på svaghet, men vad var och en bedömer som svaghet är olika. Många tror att de är svaga om de visar sig sårbara. Men det är inte alls samma sak. Att vara sårbar är att vara öppen, men det som är svaghet är att inte våga vara den ni är, att låta andra styra era liv och att vara självdestruktiv. Att visa känslor är ej svaghet utan en styrka, men att med hjälp av känslor styras av någon annan är mer en svaghet. Kan ni se det?

Ingen föds stark eller svag, ni formas av era upplevelser, era möten i livet och det viktigaste ni kan göra är att hitta vem ni är, att tillåta er både ”styrka” och ”svaghet” och att inte döma varken er själva eller varandra. Men var uppmärksamma på era känslor och se vad ni kan göra för att må bra och hjälpa andra att må bra. Envis är stark, men en vis är starkare. Ni behöver få uppleva att ni kan luta er mot varandra när ni känner er svaga och låta den ge er styrka. Inte lämna bort styrkan till någon annan, men låna styrkan tills ni nått er egen. Försök vara, och inte låta era val vara förvalda, för att ni tror er vara stark eller svag. Lev i nuet och ge er möjligheten att bryta mönster, att byta mönster och att inse att ni är varken starka eller svaga, ni är.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Hur känns det när någon säger dessa ord till oss? Jo, vi blir genast på vår vakt, undrar vad som ska komma och är beredda på det värsta, och då lyssnar vi inte ”ofärgat”. Så det verkar inte vara det bästa sättet att inleda en konversation på, om man vill säga något som innehåller kritik.

Det här gäller det flesta av oss, men sen har vi funderat över hur vissa människor har tendensen att ta det mesta personligt, också det som inte är personligt. Vi ville titta lite närmare på det. Det första man tänker på är kanske, att det är den som har en narcissistisk läggning, som oftast har svårt att ta kritik och som också ser sin omgivning, både sina saker och sin familj, som en förlängning av sig själv. Alltså ser narcissisten sig vid kritik angripen och börjar då försvara sig och kanske även gå till motangrepp.

Men så tänkte vi på, att det är inte bara narcissisten som tar det personligt om någon säger något negativt om dennes saker, även den blygsamme och något osäkra personen kan reagera så. I det fallet handlar det då om att tolka kritiken av saken, som att det är man själv som inte duger, att man är fel. Även här går personen i starkt försvar, dock sällan aggressivt.

I Ä-posten längre ned kan vi läsa om hur det i båda dessa fall handlar om personer, som inte har en tydlig avgränsad uppfattning om sitt jag, om var det börjar och var det slutar.

Vissa saker är personliga och där är det helt naturligt att man reagerar och känner sig ledsen, när någon kommer med kritik. Men det är också genom att titta på våra reaktioner, som vi får en chans att lära känna oss själva mer, att se om vi överreagerar eller inte.

Här följer några exempel.

Blyga Viola skulle ut och äta med en vän, och Viola föreslår ett café som hon tycker är mysigt. Vännen har aldrig varit där, men tycker det låter bra så de går till detta café och har en trevlig stund. När de är på väg att bryta upp säger Violas vän att smörgåsen han åt var torr, varpå Viola ber tusen gånger om ursäkt och vill betala också för sin vän. Vännen protesterar och säger till Viola; ”men det är ju inte ditt fel, du har ju inte bakat brödet”. Men Viola som är lite försynt tar alltså på sig ”felet”, fast det enda hon gjort var att välja café.

Tom däremot som  är en tuff och cool kille, åtminstone om han får säga det själv, tar hemskt illa upp, när en bekant på besök från annan ort klagar över dåliga vädret. Tom säger att det här har vi det bästa vädret, för bara det bästa är gott nog åt honom. Det vill säga Tom har inte riktigt koll på vad, som ligger utanför hans kontroll. Han tror att jorden rör sig kring honom och så även vädret.

Mellan dessa ytterligheter finns det en hel skala av hur mycket någons tyckande påverkar oss alla. En pryl eller en plats med sentimentalvärde för oss eller av annat känslomässigt värde kan vi nog alla känna det lilla stinget i hjärtat om någon gör ned. Skillnaden är att veta att jag är jag, och detta är mitt men inte jag.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Alla har ni saker ni tar mer eller mindre personligt, vissa saker är personliga och bör så kännas, medan andra kan vara  skilda från er som individer, men som ni ändock finner en väg att knyta till er. För att inte ta saker ”personligt” krävs att ni har en medvetenhet om er själva, vad som är ni och vad som är ert. Att ni sedan har saker som  i förlängningen knyts till er är helt normalt.

Men de som ”personoligiserar” allt, de har inte ett medvetet jag, och de har inte heller ett medvetet ”detta är saker som är knutna till mig mer eller mindre löst”. Allt blir som en förlängning av dem, t.ex. om ni har ett hus som har sett bättre dagar och någon finner det värt att påpeka vissa brister. Så kan ni antingen veta att; ”ja, mitt hus må vara lite si och så, men jag gillar det med fel och brister” eller ta det som en personlig förolämpning, att det är, som att någon säger att ni har fel och brister. De som faller i kategorin att ta saker personligt har i regel inte en medveten gräns för sitt jag. De är självcentrerade i att de ser allt som en förlängning av sig själva, inte bara som knutet till dem, utan som en del av dem.

Om vi nu tar ett bildexempel, en spindel med ett spindelnät kring sig. En spindel som inte ”tar saker personligt” är spindeln som vet var den slutar och var nätet den vävt börjar, och i ytterligare förlängning slutar. En spindel  som ”tar saker personligt” ser däremot spindelnätet som en del av sig själv. Kan ni se skillnaden?

Så vad är det då som gör att vissa verkar ha svårare än andra att inte lägga in hela sig själva i allt och ta allt personligt? Det som förenar dessa är  att de inte har ett avgränsat jag, utan allt som finns runt  dem hör också till jaget. De ser inte klart på sig själva och sin omgivning. Detta kan dock bero på olika saker. Personer med en narcissistisk  läggning har följaktligen ett stort jag , och med det så tar de både förolämpningar och beröm personligt.  Och om någon förolämpar något som narcissisten  känner sig delaktig i, blir hen lika kränkt som om det hade varit personligt riktad kritik. Men även personer som är mer blygsamma kan ta saker personligt, då de ofta tror att de gör fel eller är fel.

Somliga saker är personliga, och det kommer alltid finnas personer som berömmer eller kritiserar er för vad ni gör och inte gör. Men för att veta vad ni bör ta personligt behöver ni separera era jag från er omgivning, det som är utanför er. När någon säger; ” ta inte detta personligt” då är det i regel högst personligt och oftast inte något smickrande. Men personen vill få det att inte verka så. Dock har det oftast effekten, att ni blir hypervaksam och undrar vad som ska komma nu. Och det som sägs efter en sådan mening kommer kännas personligt, och ni har redan satt er ”på  vakt”, och är beredd på att ta skydd eller slå tillbaka.

Kontentan är att om ni har en stark vetskap om er själva, så kommer ni veta när något är personligt menat och när det inte är det. Ni kommer också se när ni möter någon som har en högst personlig uppfattning av att ta allt personligt och kunna navigera i det grumliga vatten som dess ringar sprider sig på.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

När vi talar till oss själva om oss själva, så får det en stor inverkan på vårt mående och på vårt självförtroende. Vi hör ju vår egen röst i huvudet dygnet runt. Andra personer kan vi välja att inte umgås med, om vi känner att de säger sådant som får oss att må dåligt, men vi kan aldrig ”komma undan” oss själva. Dessutom är det ju så, att det är vi själva som har utslagsröst här. Så hur viktigt blir det då inte vad vi säger till oss? Om vi konstant kritiserar oss själva, så kommer det att ge oss en falsk bild av hur dåliga vi är. Detsamma gäller förstås om vi hyllar oss själva i tid och otid. Då kommer vi bli uppblåsta. Konsten är att försöka vara likadan mot oss själva som mot andra.

En person som Vera som alltid tycker hon gör fel, är fel, skulle knappast gå runt till sina vänner och kollegor och påpeka deras fel hela tiden. Och en person som Kurt, som har en synnerligen hög aktning om sig själv, berömmer sällan andra på samma vis som sig själv.

Så ingen av dessa ytterligheter behandlar andra, som de behandlar sig själva. Men om vi istället kan vara trygga nog i oss själva att se skillnad på när vi gör något bra och när vi gör något mindre bra och detsamma gällande bedömning av andra, då kan vi hitta en väg att vara i harmoni med oss själva och varandra.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Er ”inre kritiker” sägs ofta vara den värsta av alla kritiker. Detsamma kan sägas för beröm. Ty ert ordspråk till trots ”eget beröm luktar illa”, så är det ju så att det är er egen röst ni hör hela tiden. Följaktligen blir det den som har möjlighet, att lyfta upp er eller trycka ned er. Dock har er inre röst formats av vad andra har tyckt om er, hur de behandlat er, och alla era upplevelser tillsammans med er personlighet ger sedan  ton åt vad ni säger till er om er själva. Om ni som barn fått höra att allt ni gör är fel, att ni är fel, ni kan ingenting, ni kommer aldrig bli ”något” etc. ni kanske till och med blivit hånade för vad ni gör, då kommer ni fortsätta att säga dessa saker till er själva, och ni kommer då känna er än mer fel, för det är ju det ni hör dag som natt. Det som ni ofta inte reflekterar över då är att det är ni som kritiserar er själva nu, inte omgivningen.

Är det så att ni hånats som barn kan det vara oerhört skrämmande att lita på beröm ni får, ty ni har erfarit att beröm ej är beröm, utan dolda förolämpningar. Så på så vis kan ni än mindre ”ta in” beröm, för om ni gör det riskerar ni att personen, som berömt er säger: ”Ha, nu blev du lurad. Trodde du verkligen jag menade det, du som är så dålig. Jag drev ju bara med dig, det trodde jag du skulle fatta.” Så då får ni känna er dumma för att ni för ett kort ögonblick trodde, att ni kunde göra något som var bra.

Efter att ha upplevt sådana smärtsamma händelser gång på gång är det oftast ”tryggare” att inte tro på beröm, och istället lägga på all självkritik ni kan komma på för att inte bli lika nedslagna av andras nedtryckande ord. Men det som sker här blir, att ni aldrig har en chans att känna er bra, eftersom er inre kritiker är på helspänn hela tiden och pratar till er om hur dåliga ni är. Då är det väldigt svårt att tro något annat. För inne i er känns det som om alla tycker ni är dåliga, även om det egentligen bara är att ni upprepar det så många gånger hela dagarna, att det känns som alla säger det till er. Kan ni se det?

Sedan har vi de som landar i andra änden av spektrumet att, de som på något vis alltid tror de kan saker, både sådant de bemästrar och sådant de inte bemästrar. Som barn kanske era föräldrar har velat bygga upp ert självförtroende och i all välmening berömt er hela tiden. Så att ni inte lärt känna skillnad på när ni varit jätteduktiga på något och mindre bra på något annat. Ni kan då växa upp och tro att ni aldrig har fel och aldrig gör fel. Så ert inre mantra talar om för er hur duktiga ni är. Ni har då ingen inre kritiker och eventuella yttre kritiker lyssnar ni ej till. Ni kan så vandra genom livet utan att se skillnad på lyckanden och misslyckanden. Kan ni se det?

Ett annat scenario än om ni fått så mycket beröm att ni inte vet skillnaden på bra och dåligt, är att ni plötsligt i vuxenlivet inser att ni inte är bäst på allt, och det kan bli ett tufft uppvaknande.

Men hur är det då möjligt att bryta dessa mönster, som börjat bildas tidigt i livet? Som alltid är balansen vägen, ingen är bäst på allt, ingen är sämst på allt och alldeles oavsett så har alla människor lika värde. Så för att bryta er inre självkritiker behöver ni öva på att se skillnad på om ni gör något bra och något mindre  bra. Att våga berömma er själva, våga ta emot beröm och även inse att när ni får kritik, inre som yttre, så är det inte en absolut sanning. Ibland är kritiken befogad ibland inte. Det är inte lätt, här behöver ni bolla med människor ni litar på, sådana ni vet säger till er att ”nja, det där var inte ett mästerverk, men det där var superbra”. Så ni kan lära er att inte kritisera allt ni gör, men inte heller blunda för att ni ibland gör mindre lyckade saker. För de som inte ser sig själva som annat än perfekta är självinsikten också sned, men oftast så innebär det här, att ni inte är självreflekterande, och då det behövs för att lära om, finns det ibland inte utrymme för förändring.

Men hur ni än gör tänk på vad ni säger till er själv inom er eller högt. Hur ofta säger ni ”åh vad dum jag är” när ni gör något litet fel? Skulle ni säga så till någon annan? Troligen inte. Det ni säger till er själva är otroligt kraftfullt, det kan få ett eget liv och snart så säger ni saker inom er, som inte når ert medvetande utan talar till ert undermedvetna. Och då det går under radarn blir det svårare att uppfatta, vilket kan leda till att ni inte riktigt vet vad ni behöver ändra i ert tankesätt för att må bra. Ni behöver andra människor för att spegla er själva och er uppfattning av er själva, men ni behöver också vara er egen spegel och välja vad ni säger till er själv.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Vi har nog alla stött på människor som alltid flyttar samtalsämnet över till sig själva, och visst är det nog så att de flesta av oss ibland kan  vara ”skyldiga” till att göra likadant. När vi deltar i ett samtal så behöver vi lyssna på vad den andre personen säger och sen svara på det, och att den andre också gör så tillbaka. Ibland blir det dock mer som en envägskommunikation, där en säger något och den andre svarar på något annat, och associerar till något mer eller mindre långsökt.

Tänker här på ett samtal mellan Agda och Svea.

Agda: Svea, jag har precis fått ett barnbarn. Jag är så glad! Det är verkligen livets efterrätt!

Svea: Ja, precis. Jag har precis köpt en hund, han är så gullig. Du vet valpar som leker och gosar. Min lilla åt en gräddtårta igår.  Den är verkligen glädjen i mitt liv nu. Alla borde skaffa hund. Om du känner dig ensam, så kan du ju göra det Agda.

Att inte höra eller lyssna på vad andra säger ,utan bara fokusera på vad vi själva ska säga kan ibland bli väldigt tokigt , medan det andra gånger inte gör så mycket. Kommer att tänka på vad som ofta händer när vi är i en större samling människor vi inte träffat förr. Vi hälsar till höger och vänster, och vi är så koncentrerade på att säga vårt eget namn, att vi inte lyssnar på vad de andra presenterar sig som. Jag har läst att man någon gång gjort ett litet experiment kring detta. En person presenterade sig till alla som ”Ketchup”. Det var väldigt få som uppfattade detta något speciella namn😊

En intervju med Fredrik Reinfeldt under Almedalsveckan på den tiden det begav sig har fastnat i mitt sinne. För jag tyckte han svarade väldigt träffande. Efter sitt tal skulle han intervjuas av en journalist. Journalisten började med sina redan nedskrivna frågor och Fredrik svarade snällt. Men sen kom en fråga, som Fredrik faktiskt mycket tydligt redan ”svarat” på i sitt tal. Varpå Fredrik mycket artigt, (inte alls näsvist) sa ”ja det här är vad som ibland blir problemet när ni journalister bestämmer era frågor i förväg. För hade du lyssnat, så hade du hört att jag tog upp just denna frågeställning i mitt tal. Detta gav i alla fall mig både en tankeställare och en insikt.

Sedan har vi nog alla träffat på människor som hela tiden lyckas associera det mesta om det mesta till sig själv. Jag minns en student i min klass under min sjukgymnastutbildning som varje gång läraren föreläste om en diagnos ivrigt räckte upp handen och sa ungefär ”min mormor hade en vän som hade den…”. En gång blev det extra komiskt då vi talade om grupper: ”Min mamma hade en vän som hade en grupp…”. Ja ni förstår nog vad jag menar.

Men det är ändå viktigt att vi inte glömmer bort oss själva i kommunikationen med andra människor. För att föra ett samtal och en diskussion behöver vi utbyta erfarenheter och berättelser. Att bara lyssna utan att ge någon feedback i form av känslor och/eller ord när någon berättar något för den personen viktigt, lämnas den personen ensam och kanske med en känsla av att vara utlämnad och övergiven.  Så som alltid är balansen viktig.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Alla ni människor bemöter andra människor utifrån er själva. Detta är inte själviskt utan självklart. Men hur kan ni då hitta vägar att inte ”ta över” när ni lyssnar på någon annans livssituation? Ibland känns det som en fin gräns mellan att lyssna aktivt och att visa att ni förstår, genom att inte bara nicka och visa medkänsla utan ”länka” historien till era erfarenheter, och att helt flytta fokus till er.

Tänker ni på att ni inte vill ”ta över” är chansen god att ni inte gör det, ty de som reflekterar och rannsakar sig själva och sina reaktioner på andras berättelser är sällan de som inte låter fokus stanna på den som berättar.

För att nå en balans i att vara deltagande, engagerad och närvarande utan att” ta över”, så behöver ni vara lyhörda. Inte bara på den andre utan på er själva likaså. För när ni bemöter andra gör ni det utifrån era egna erfarenheter, er inlevelseförmåga och empati, och kan ni då se att ni gör det, så kan ni i och med det bli ”ett” med den ni lyssnar till.

Om ni däremot inte reflekterar över det faktum att ni utgår från era erfarenheter, så är risken stor  att ni hoppar in i den andres berättelse, avbryter och vänder fokus till er. Exempelvis om Nisse talar om att han funderar på att skilja sig, så avbryter ni honom och säger ”ja, ja det påminner mig om när jag och mitt ex separerade, vi hade så många problem, ja du vet hon ville ju alltid stå i centrum. Kan du tänka dig Nisse att hon bara tog över, ja det är helt galet. Jag sa till henne att hon var självisk och så bara gick hon. Ja, och nu står jag här och vet inte vad jag ska göra. Så Nisse kan vi ta en fika, och så kan jag få ur mig allt till någon som bara lyssnar….”

Där står nu Nisse och har plötsligt hamnat i att vara stöd åt sin vän istället för att få tala klart om sig och sin situation. Hur kan då Nisse reagera? Antingen hämtar han upp tråden och försöker ta nya tag och låta sin version föras fram, eller så blir Nisse så trött att han bara håller med. När ni känner att någon vänder samtalet till sig hela tiden, så kan det vara svårt att säga det till personen, och ibland är det ändock inget personen skulle se. Ty speglar ni den andre då ser den andre bara sig själv i spegeln och ser då inte er och förstår inte varför, för en spegel visar ju alltid den som speglar sig själv. Kan ni se det?

Vad är det då för mekanismer som gör att somliga inte kan låta bli att ”ta över”? Det finns  inget enkelt svar på detta, då anledningarna kan skilja sig åt mellan människorna  som vänder allt till att handla om dem. En är de som faktiskt är så självupptagna att de medvetet väljer att flytta fokus till sig, eftersom de tycker att det är så  det ska vara. Sen har vi de som tror att de är empatiska och inkännande när de svarar med att istället berätta när de  varit med om något liknande, t. ex om någon brutit benet varpå vännen för att vara förstående håller ett föredrag om när hen bröt sitt ben, lilltå eller dylikt.  Sen har vi de som är så impulsiva att de genast ”måste” säga vad de associerar till. När någon inte lyssnar helt utan bara tänker på vad den skall säga som svar, så kan det också uppstå liknande situationer.

Konsten att lyssna och vara delaktig utan att ”ta över” är att vara så närvarande ni kan och inte fokusera på ert svar eller era associationer förrän ni känner vad den ni har framför er har förmedlat. När ni så svarar på det blir det genom era associationer , men inte om er utan vad den andre berättat. Då kommer ni inte ”ta över” utan vara delaktiga och få en gemensam upplevelse och utbyte av erfarenheter. Inte överträffa varandra i dem utan dela dem.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

…det är det vi väljer att här reflektera över…

Har detta att självreflektera ändrats genom tiden? Om vi tänker oss att vi skulle leva i total fattigdom, kriser och krig tror vi de flesta inte skulle värdera självreflektion som den viktigaste egenskapen eller prioritera den. Däremot om vi har det lite lagom bra, så har vi kanske lyxen att kunna vara självreflekterande. Eller så har vi det så bra, att vi inte alls känner att vi behöver  självreflektera.

Så är då självreflektion en tillgång eller en brist vi föds med?  Har alla förmågan till självreflektion? Svaret är nog nej, men i de fall som handlar om människor som väljer att inte se hur deras liv, leverne och person interagerar med andra, så finns det nog ett ”egen-etablerat mönster” av att blunda för ansvar. Till exempel människor som ständigt hamnar i liknande konflikter, i situationer där den enda gemensamma nämnaren är de själva, men som ändå inte har en tanke på att titta på sin egen delaktighet i konflikterna. Det är att inte kunna eller vilja vara självreflekterande. Att vara självreflekterande innebär ju inte bara att se sin egen del, utan att se från olika sidor, för det är viktigt att inte lägga allt ansvar på sig själv. Vi kan inte interagera med andra, utan att själva vara med i ekvationen. Vi kan inte ta bort oss själva eller den andra.

Om vi nu  tar Sune som ett exempel. Han har vuxit upp med en mamma, en pappa och en syster. I Sunes egna ögon har han aldrig fått ta plats. Så börjar Sune skolan där han tar stor plats, pratar stup i ett osv. Det enda han märker är att fröken säger till honom att vara tyst. Sune tror då att han inte får ta plats och att han därför måste synas och höras ännu mer. Men i själva verket om han tänkt efter, så var det ju tvärtom så ,att om han tagit mindre plats, så hade han fått mer plats.

Tiden går och Sune börjar jobba och nu vill han gärna berätta för kolleger och chefer hur de ska göra, vilket leder till att de likaså här stoppar honom. Han ser då att de gör fel och motarbetar honom, men han förstår inte varför. Om Sune vill, så kan han här börja reflektera över samspelet mellan honom själv och andra. Men vill han inte det så kommer han fortsätta att endast se ur sin synvinkel, trots att det skapar osämja så ger det honom en bekvämt tillbakalutad hållning där han slipper utvärdera sig själv.

Om Sune däremot tänker, att han vill se varför han ständigt ”råkar” ut för människor som inte förstår honom, inte ser vad han gör, då kanske han börjar i terapi. Och här kanske han börjar se sig själv också, men risken är ändå att han hittar de andra människornas mönster och sedan ”skickligt” genom terapin minskar sin egen självinsikt. Kanske har vi alla en Sune inom oss, men får vi syn på honom så kan vi se Sune, men också alla andra och lära oss nya saker om oss själva, saker som kan vara riktigt spännande.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”All form av självreflektion behöver föranledas av en förmåga att se sig själv och omvärlden både inifrån och utifrån. Om någon endast ser världen med sina egna ögon, det vill säga utåt, så kommer denne person ej kunna tolka omvärldens varande och icke-varande annat än från sin synvinkel. Med detta kommer då också en tro att alla, alla andra skall se världen på exakt samma vis det vill säga med dennes ögon, ej hens egna. Det ingår i att inte kunna flytta fokus från er själva till någon annan. Allt ni ser tolkar ni utifrån er själva, er världsbild, utan en tanke på att den egentligen bara är er högst personliga vy. För hade ni kunnat förstå det, även om ni inte förstår eller håller med om någon annans världsbild, då hade ni inte fallit in i kategorin av människor som inte kan reflektera.  

Om ni däremot kan se att ni är likt alla andra människor del av något större, ett sammanhang där det är viktigt att kunna se saker ur olika synvinklar, reflektera över er själv och er roll i samspelet med människor runt er, så har ni redan varit självreflekterande. Ingen klarar att alltid vara självreflekterande och att sträva efter det vore att sträva efter något ouppnåeligt. Men att hitta en inre spegel likaväl som en yttre är i det flesta sammanhang både uppnåeligt och eftersträvansvärt.

Men hur är det då möjligt att vissa verkar ha det naturligt i sig, medan andra försöker men ej lyckas  och ytterligare  andra verkar vara i total avsaknad av förmåga till självreflektion? Det finns inga enkla svar, som kan dela in människor helt i kategorier, för det är ett komplext mönster, som handlar om både personlighet och inlärning. Ett barn hittar sitt jag och sedan hittar det ett vi, ett oss osv.

Men somliga människor tycks ha fastnat i jag, jag, jag. Det är de personerna som kommer växa upp utan att ”växa upp” , de fortsätter att vara det självcentrerade barnet.  Barnet som alltid har rätt och alltid är i centrum och som vill lära ut sin världsbild, ty det är ju den enda som finns. För att växa upp behöver ni vilja se en större värld och det är inte alla som vill det, för det är rätt bekvämt att aldrig behöva ha fel, göra fel.

Att ifrågasätta sig själv kan vara, att hela tiden vara öppen för att omvärdera sig själv och kan vara utmattande. Dock är det också väldigt givande, som står tvärtemot ”tagandet” , som det innebär att aldrig se saker ur flera synvinklar. För att lära er se olika perspektiv, se er själva med öppna ögon , behöver ni alltid ge er tiden att känna inåt, tänka inåt och agera utåt.

De som väljer att inte vara självreflekterande har ofta en svartvit syn på rätt och fel, men det svartvita här är att de aldrig tror de gör fel. Felet ligger alltid hos andra så de delar upp det svartvita mellan sig och alla andra.  Detta till skillnad från människor som har en så kallad ”svartvit världsbild”, som betyder något helt annat. Kan ni se det? Den uppfattningen gör att ni aldrig ens behöver reflektera över varför ni borde reflektera. För det är ju solklart att ni har rätt och andra fel.

Färgskalan mellan svart och vitt ser ni ej, ni blir färgblind, då ni väljer att inte se med öppna ögon. Ju större ni blir desto mindre blir er reflekteringsförmåga, ty ni ser mer och mer av omvärldens brister men ej era egna. Så tvärtemot vad man skulle kunna tro ökar bristen här på självreflektion i takt med nya erfarenheter, istället för att det som kan tyckas var naturligt skulle vara att självreflekterandet skulle öka. Kan ni se det?  

Alla människor föds inte med förmågan att kunna reflektera, men det är inte dem vi talar om här. Utan om de människor som har hittat en bekväm strategi i att inte vara självreflekterande. De som kanske skulle kunna, men ej riktigt gör det. De som väljer att blunda och se sig själva. Att se er själva och er del av vad som sker i era liv är inte alltid lätt. För då kanske ni ser att ni ibland gjort saker ni med facit i hand ångrar, och att ångra och tänka om är inte lika bekvämt som alternativet, att inte se er del i det. För hur ni än vänder och vrider på er själva, oavsett om ni vänder ut och in på er i en ”överdriven” rannsakning av er själva och era göranden och icke göranden, eller bara vänder och ser andras påverkan men ej er, så kan inget av detta ta bort att ni alla medverkar i både era och andras liv.

För allt sker i samspel, saker får konsekvenser, handlingar och icke-handlingar. Oavsett om ni reflekterar över  dem eller ej finns era göranden ändå och påverkar både er och andra. Tid för självreflektion är värt att försöka ta, men inte att stänga ute livet, för att ni endast tittar inåt. En balans är som alltid vägen, och det som ger balans här är att både vara självreflekterande och att reflektera över andras påverkan på er såsom ni på dem.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Vad lägger vi egentligen in för betydelser i orden ödmjukhet och mallighet? Mallighet uppfattas nog sällan positivt. Att själv vara mallig eller att tycka att någon annan är mallig  är egentligen ingen komplimang, utan handlar mer om ett skrytigt självförhärligande och som uppfattas som just mallighet, istället för stolthet.

Stolthet har däremot en positiv klang. Att vara stolt över sig själv eller någon annan är inte skryt, utan mer en kraft som lyser av sig själv till skillnad mot mallighet, som innebär att den mallige själv riktar ljuset mot sig.

Så ödmjukhet då, är det något bra eller dåligt? Att vara ödmjuk i den bemärkelsen att vi inte tar åt oss andras ära är gott, men att vara ödmjuk innebär dock inte att vi inte bör ta åt oss den äran som är vår, det vi kan vara stolta över. För ödmjukhet betyder inte att vi inte får glänsa, bara att det inte sker på någon annans bekostnad. Om en skådespelare vinner en Oscar, så bör vinnaren i sitt tacktal inkludera även de som gjort prestationen och utmärkelsen möjlig. Det finns många som jobbar nere på ”golvet” och som behövs för att en film ska bli verklighet. Dock är det skådespelaren som vinner äran, men en ödmjuk stolthet sprider glansen vidare.

Ja vi kan inte alla vinna en Oscar, men vi kan hitta en balans av stolthet utan mallighet, och en ödmjukhet utan att utplåna oss själva och vad vi gör i allt vi gör. Vardagen är full av saker vi kan vara ödmjuka inför och stolta över bara genom att vara.

En vän brukar skoja; ”jag är ödmjukast i hela norra Uppsala” 😊, men som Änglarna kommer in på förlorar ödmjukheten sin klang när den påpekas. Så skämt åsido här följer Änglarnas ord.

Ä-post (se Hannahs förmåga): 

”Från noll till hundra, från ödmjukhet till mallighet finns det många steg. Det är egentligen först när ni tagit dessa steg, som ni kan veta var på skalan ni vill vara. Men vad innebär det då att vara ödmjuk? Är det att alltid stå åt sidan och låta andra lysa? Nja, att inte ta åt sig ära där ära börs, ger egentligen inte äran till någon annan att bära.

Ödmjukhet kan antingen belönas eller gå obemärkt förbi. Att vara ödmjuk är en konst inte alla bemästrar. Ty ödmjukhet bör komma inifrån, inte för att visa att ni är ödmjuk, då det tar bort hela poängen av ödmjukhet. Men om ni alltför ofta ställer er åtsidan kanske ingen märker er till slut.

Så vad är det då för ödmjukhet som är eftersträvansvärd? Kanske ett svar är, att när ni vet ni gjort något bra, så belyser ni det utan att ta ljuset från någon annan. Har andra hjälpt er att nå dit ni nu är och där ni lyckas ,var då noga med att tacka de som hjälpt er, de som gjort ert goda möjligt. Det är den rotade ödmjukheten, den som bygger på en visshet, som ni inte är ensam om att ha. Ni vet att ni inte är bättre än någon annan, även om ni kan vara bättre på något, än någon annan. Kan ni se skillnaden?

För att behålla ödmjukhet när succén går er väg, behöver ni vara medvetna om, att beröm och lyckanden inte alltid varar för evigt. Att ni inte låter er gå från att vara ödmjuk till att vara mallig i ett enda skutt. När ni behöver påpeka er ödmjukhet har ni redan förlorat den.  Att veta vad ni kan och inte kan är inte alltid lätt, därav behövs en lagom självdistans och självrannsakan för att vara den bästa ni  ni kan. Att se att ni har er själva och varandra att tacka för där ni är just nu. När ni har det fokuset, så kommer ni hitta en balans i ”lagom” ödmjukhet och ”lagom” mallighet. Dock är det som är den mallighet som är lagom mer rättmätigt benämnt som stolthet. Stolthet har en annan klang, ni kan vara stolta över er själva, utan att för den skull vara malliga.

Att vara mallig brukar innebära en överdriven tro på er själva och er brillans. Mallighet har sällan rätt proportioner. För när ni portionerar ut mallighet har ni landat på skalan mellan mallighet och ödmjukhet det vill säga i stoltheten. Malligheten har också en stor portion av skryt i sig. Medan stolthet är en berättelse av vad som ni gjort bra, så är mallighet något ni behöver berätta själva för att synas.

Så kan då mallighet vara positivt? Nja, mallighet är en form av egoistisk syn på er och på omvärlden. Ni behöver stå i centrum och gör ni inte det så ser ni till att putta undan de som står i mitten, för att kunna sträcka på er och bli mittpunkten.

Låt ödmjukheten bli en motpol till malligheten, så kommer ni landa mjukt, till och med ödmjukt på era fötter. För att ta stegen mot ett liv i balans.”

Kontakt. Facebook.

Vi har tidigare skrivit om hur vi påverkas av andra människors ord om oss. Nu fortsätter vi på samma tema.

Kritik kan vara både positiv och negativ. En kritiker som recenserar en bok eller en film kan både rosa och risa i sin bedömning. Att ge kritik i andra sammanhang till någon har oftast betydelsen av att anmärka, klandra, påpeka fel m.m., och är i detta sammanhang en motsats till att ge beröm och komplimanger.

Alla människor behöver beröm och kritik för att utvecklas. Vi människor behöver spegla oss i varandra. Vi behöver andras feedback för att hitta våra egna känslor.  Vi behöver få veta att våra handlingar syns och har betydelse. Det är en konst i sig både att ge och ta emot beröm och kritik.  Vissa har lättare för det ena eller det andra.

Att berömma någon för att vi tycker att någon är bra, gör bra saker etc.  är att ge en gåva. Om sen den vi berömmer tar emot berömmet, så känns det ofta väldigt gott i oss. Om någon däremot har svårt att ta emot berömmet kan det kännas som vi om vi gjort fel. Men allt beröm är inte så lätt att ta in, för om berömmet är slentrianmässigt levererat eller distanserat och fritt från känslor, så kan det klinga ganska tomt. Och då känns berömmet ofta inte äkta för mottagaren.

Kritik är än svårare att handskas med.  För när vi kritiserar någon och ger råd bör vi se till att inte göra det oombedda. För då blir det inte en konstruktiv dialog, utan ett påhopp, ett påpekande att ”du gör fel” underförstått att jag gör rätt. Men saker är ju sällan så enkla, att det bara finns ett rätt och ett fel. Så om vi kritiserar någon för något, så kanske någon annan berömmer densamma för samma sak. Att bli kritiserad är också svårt, att våga titta på vad vi får höra, för att överväga om vi ska ta åt oss något av den andres synpunkter. För vi har ju inte alltid rätt, precis som andra inte heller har det.

Recensioner och granskningar av alla de slag  har ofta ett stråk av negativ kritik över sig. Det är som om det är fel  att bara hylla något eller någon, att man annars inte gått in på djupet. Men så behöver det inte vara, det bästa är väl om vi kunde vara modigare och berömma både andra och oss själva lite oftare. För om vi förstärker det positiva beteendet eller arbetet så blir det ju ändock naturligt vad det är som vi tycker är negativt.  Men vi fokuserar då på berömmet, uteslutningsmetoden får då visa vad vi tyckte var mindre bra.

Vi behöver också försöka ge oss själva beröm och förstärka våra goda sidor. Många av oss har en stark kritiker inom oss. Det finns ju till och med ett uttryck ”eget beröm luktar illa”. Men dessa negativa kritiker bör vi försöka överrösta.  För att ge beröm åt både oss själva och varandra  är viktigt och att dela glädjen över det beröm vi får med våra nära gör oss gott.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”När  ni får beröm  tycker ni inte alltid ni förtjänar det, men när berömmet är äkta menat brukar det ändock kännas rätt. När ni får kritik ni inte tycker ni förtjänar brukar det kännas fel. När ni beröms för något ni själva är stolta över då vet ni att ni kände rätt, ni var duktiga, ni såg det och andra såg det. När ni får kritik för något ni inte tyckte ni gjorde bra, kan kritiken vara en spegling av vad ni själva känner.

Så varför är det så svårt att känna sig tillfreds i en värld där ni ständigt bedöms, beröms och kritiseras? Svaret är att kritik kan gör ont och beröm kan vara svårt att ta emot. Att bedömas är alltid en vågskål.

Hur har ni det med er relation till beröm och kritik? Att få och att ge. Alla människor behöver en spegling för att se sig själva, det som dock är viktigt är att inte stirra sig blind på vad speglingen speglar, ty ni behöver även känna inåt vad som är ni och vad ni gör.

Alla människor behöver beröm, för det är ett kvitto på att det ni gör är gott. Ni får då lättare att förbättra er, göra gott och känna er nöjda och stolta över er själva. Det är dock en konst att ta emot beröm, ty om ni inte känner er värda berömmet kan det vara svårt att ta in. Här behöver ni då fråga er; ”Är  det för att jag inte tycker jag är bra själv? Eller är det för att jag inte är övertygad om att den som berömmer mig verkligen menar det?”  För det är två olika saker.

Viljan att ge beröm är alltid god, och att våga säga ”tack” och ta in berömmet, det är värt allt beröm. Alla människor kan inte ge andra beröm, vissa har så svårt att yttra dessa ord att de aldrig berömmer någon, varken sig själva eller någon annan. Det är dock alltid värt att berömma de som försöker berömma.

Sedan finns det även de som alltid berömmer sig själva och aldrig andra.

Kritik kan vara nog så svårt  både att ge och ta emot. Ni kanske har lätt till att kritisera er själva och tro att ni alltid presterar sämre än andra. I värsta fall fyller ni er själva med så mycket kritik, att om någon annan också ger er kritik, så fylls ni av sådant självförakt, att ni inte ser något annat än att ni ”är” fel.

Kritik kan dock vara konstruktiv, men det handlar lika mycket om hur den ges, när den ges, vem som ger den som den som tar emot. Ni bör dock aldrig räkna upp andra människors fel och brister. Kritik som gör ont blir inte konstruktiv. För då fokuserar mottagaren på att lindra smärtan av det öppna sår som kritiken har skapat. Om kritiken däremot är inspirerande och ger personen möjlighet att förbättra något och därmed bli än bättre så finns det en styrka i den i både givaren och mottagarens händer.

En förenklad tumregel av konsten att ge och ta emot kritik och beröm kan vara, att man ej ska behöva be om att få beröm  och att kritik ej ska komma som en ”blixt från en klar himmel”. Beröm kan ske spontant, men kritik bör mottagaren vara beredd på innan. Det vill säga att ni vet att ni bedöms, och ni har en dialog om vad som finns att kritisera. Lär er att inte ta all kritik som fel, för kritik är inte absolut sanning lika lite som beröm bör få er att tro att ni är ofelbara. Kritik och beröm är inte rätt eller fel, det är en människas åsikt. Så var öppna för det men ge det ej hela makten över era liv, era val och era känslor inför er själva.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.   

Oro är en del av livet, för somliga mer för andra mindre. Men oron kan vara mer eller mindre tydlig för oss själva. Ibland kanske vi känner att vi är lugna som filbunkar inför något som är oroande. Men när sedan det som var oroande är över, kan vi känna en enorm lättnad och en utmattning, som visar att vi visst hade varit oroliga. Men vi lurade oss själva.

Om vi oroar oss hela tiden, så vet vi inte hur det känns att inte vara oroliga. Skulle vi då missa att oroa oss några sekunder, så blir det ett tomrum i oss, en förvirring, för vad ska vi då leva efter? Oron kan så bli en ”vän”, som vi bollar tankar och idéer med. Men om orons råd alltid är desamma exempelvis ”Det där du berättade för mig, det behöver du verkligen oroa dig för..” Då behöver vi tänka till, för även orosandar har grader i oron. Låt oss säga om vi oroar oss för våra barn. En oro som är mindre kan vara ”Kommer mitt barn ha roligt i skolan, få kompisar etc?” En större oro är kanske när ens barn är ute och festar och vi oroar oss för faror som kan lura osv. Så det gäller på något vis att inte slita ut oron när den är mindre adekvat. Lite som ”pojken och vargen”. Och detta både inför oss själva och hur vi lever våra liv, men också inför vår omgivning. För utomstående är det ofta lättare att se klart och se den ”onödiga” oron, och då kanske vi inte får det stöd vi behöver när det verkligen krisar.

Som förälder är det en del av barnuppfostran att både oroa och lugna våra barn. Ibland vill vi ”skrämma upp” dem för att  de inte ska göra vissa saker. Vid andra tillfällen vill vi lugna dem så att de vågar leva sina ”bästa” liv. Här är det dock väldigt viktigt att granska oron, ty om barnen ser att föräldrarna inte nyanserar sin oro eller ”problemet”, så kan de bli väldigt oroliga eller alltför ”ooroliga”.

Oron som vi göder kommer att växa, men även den oro vi döljer kommer gro. Därför behöver vi känna oron, känna igen den och i varje ny situation hantera den därefter. Oron är i bästa fall en vägledare och i värsta fall en stoppkloss eller rondell. Oron i sig är ju inte lösningen , men den pekar på problemet. Vi behöver alltid själva ta itu med det. Orosmoln kommer alltid finnas, men vi kan välja om vi låter dem styra oss.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Oro kan vara en känsla, diffus eller specifik. Oro kan också vara ett tillstånd. Vad som utgör skillnaden på en känsla och ett tillstånd är hur oron påverkar er. När oron är en ständig följeslagare, en form av identifiering av vad som är ni, då är det ett tillstånd. En oroskänsla däremot den kan komma och gå, dock mer eller mindre ofta.

När är oro befogad och när är den obefogad? Det är en fråga utan ett enda enkelt svar. För om ni låter oron styra era liv så växer den och blir starkare. Den kommer växa så hög att det blir ni som svarar till oron och inte den till er. Om med ” befogad oro” menas att det ni oroat er för händer, så vet ni först i efterhand om oron var rätt eller fel. Om med ”obefogad oro” menas, att det ni oroat er för inte inträffade, ja då gäller samma sak. Men om ni leker med tanken att all oro på ett eller annat vis är både befogad och obefogad oavsett utfall, så kan ni hitta nya vinklingar. Oro kan göra att ni väljer eller väljer bort något eller någon i era liv. Oron kan leda er bort från farliga situationer, men oron i sig är inte den som ”räddar” er, den är endast en vägvisare.  Så sett på det viset kan vi kalla all oro obefogad.

Kanske har ni tagit andras oro och gjort till er egen. Om ni har väldigt ängsliga föräldrar, så  kan ni under uppväxten lära er att tro att allt är farligt. Ni ärver då oron. Men i andra fall kan ni bli tvärtemot, för om era föräldrar ständigt tror att ni ska råka illa ut, och  ni sen aldrig gör det, då kan det leda till att ni vaggas in i en falsk trygghet att ni är osårbara. Så försök hitta en balans i att våga leva, men ej riskera det liv ni har, för att ni inte tror att det finns något att oroa sig för.

Världen är på många vis en orolig plats och ledare för olika länder väljer att spela på det. Antingen använder de skrämselpropaganda och sprider en ”obefogad” oro, för att få fördel i ”sina politiska vinster”, eller så står ledarna för världens nationer och förnekar faror och lugnar oroliga medborgare.

Hur gör ni då för att balansera, dvs inte bara ”köpa” varken andras oro eller lugnande? Jo ni behöver känna efter om ni kan beskydda er själva för en osäker värld, utan att låsa in er i ett skyddsrum. Oro är en del av livet, men det gäller att hantera den och inte göra den till er enda ledstjärna. Att lita till oron som en kompass för er färdväg är inte det bästa, för oron har sällan en riktig karta att navigera efter. Ty oron finns inom er, inte runt er. Den är orolig, den är inte lugn nog att hitta rätt.

Skapa en kompass som väljer väg, beroende på information och vägledning från er själva och andra, och låt oron vara en tillfällig bekantskap som ni möter då och då. När oron kommer i er väg, tag då ett steg åt sidan, hör vad oron säger denna gång, lyssna sedan inåt och välj om ni då tror att oron är ”befogad” eller ”obefogad”. Tacka sedan oron och släpp iväg den. Lyssnar ni bara på oron kommer ni antingen stå kvar på en och samma plats för att inte göra ”fel” eller irra runt och försöka undvika alla faror. Likaväl som ni i en krissituation inte tyr er till de som är hysteriskt rädda utan till dem som fattar lugna rationella beslut, så bör ni inte ty er till er oro för lugn, ro och trygghet. Utan ni behöver vara den lugna, och oron släpper endast taget då den blir lugn. Likt ett oroligt barn kan oron klänga sig fast vid er och inte vilja släppa taget. Ett barn hade ni då tryggat och varit stark inför.

Gör ni så med oron kan ni och oron lugnt ta reda på om ni har något att oroa er för, och sedan ändock säga ”hej då” till oron. För ni behöver släppa den för att ta tag i den eventuella orossituationen med ett lugn. Kan ni se det?

Så låt oron göra er uppmärksamma, men låt den ej ta över kommandot. Då kan ni lugnt oroa er och sedan försöka att ordna så ni skall släppa oron, dvs ta kommandot och visa vägen.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Hannah här: Jag har ofta funderat på varför det är så, att ibland då någon med kritik i rösten säger till oss att vi gör något på ett visst sätt , så går det ända in i vår personlighet. Medan andra gånger bryr vi oss inte nämnvärt. Jag tror att det dels beror  på vem som säger detta,  personens betydelse för oss, för vissas ord väger tyngre. Men ibland kan det bero på hur vi mår i stunden, är vi på gott humör och känner oss okej, så kanske ett ord om att ”du gör fel” inte blir så stort, som om vi hade mått dåligt redan innan. Detsamma gäller förstås positiva budskap och signaler av våra medmänniskor. Ytterligare något som väger in här är vad vi tidigare varit med om, vilka erfarenheter vi bär på.

Ett exempel från mitt livsarkiv är att jag upptäckt att om någon säger något i stil med ”du gör alltid så här…”, och jag  tolkar det negativt, så beror det inte bara på vem som säger det eller när den säger det, utan också vad som händer när jag rannsakar mig själv huruvida jag gör så eller inte. Om jag vet med mig att det inte stämmer, då kan jag släppa det. Men då jag upptäcker, att ”jo så gör jag rätt ofta”, då tar  jag kritiken som en absolut sanning. Men det enda som egentligen är sant, är att jag ibland gör det som just den personen finner irriterande, men det betyder ju inte att det är irriterande i andras ögon. Så jag försöker lära mig att inte låta andra definiera vad jag gör rätt och fel, när det handlar om saker som inte egentligen är rätt eller fel förstås 😊.

Här ett exempel på hur tokigt det kan bli om någon verkligen bara lyssnar på  och blint följer andras direktiv utan att tänka själv;

En sommar för cirka fem år sen skulle jag ta bussen från Gullmarsplan till Sköndal. Bussen är ibland försenad redan från startplatsen, och så var det denna dag. Det var packat med folk på bussen. Chauffören var förmodligen vikarie och satt och stirrade på en liten tidtabell, som om hans liv hängde på den. Jag sa till honom ”du ska köra nu”. Han sa ”nej, det står att bussen ska gå om tio minuter.” Jag :  det är nästa buss, du är försenad, så du ska köra nu.” Han stirrade vidare i tabellen. Fler och fler passagerare började också säga till honom. Så han körde (vilket var rätt), men sen när han skulle svänga ut på vägen körde han fel och ut mot färdriktningen med ryckiga rörelser. Ett flertal passagerare ropar nu: ”stanna du kör fel”. Han bromsar utan att tänka, så vi alla får grabba tag i något eller någon för att inte falla. Han börjar nu backa vilket resulterar i att han håller på att köra in i bussen bakom. Passagerarna ropar ”stopp, sväng”, varpå han lydigt svänger utan att titta själv och kör rakt in i refugen. Sen väl ute på motorvägen var det ”gasa – bromsa” som gällde hela vägen, och när jag steg av bussen andades jag ut, glad att ha överlevt. Det blev en rätt komisk historia, men det som är intressant är hur fel det kan gå om vi människor inte tänker själva.

Vi behöver andras input, men att vi också värderar och överväger om det är något vi vill ska påverka oss eller inte. Inte suga åt oss allt som svampar, men inte heller låta allt rinna av oss som vatten på en gås.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Alla ni människor bär på erfarenheter och ärr som formar er och som gör er mer eller mindre mottagliga för andras tyckande, tänkande och varande. Redan som små, små bebisar märker ni skillnaden på om andra tycker ni uppfört er bra eller mindre bra. Ni känner av om de vuxna är glada, lugna eller om de är stressade och arga. Så mönster formas från en tidig ålder. När ni så växer upp blir detta tydligare, ni får höra när ni gör rätt eller fel, när ni får kärlek och när ni får skäll.

Ni är dock alla unika själar och har era egna personligheter. Detta kommer att forma er tillsammans med vad som händer i era liv. Vissa har en personlighet som gör att ni är genuint trygga i er själva även när ni inte får denna uppfattning av er spegel tillbaka från er omgivning. Medan andra har en mer otrygg grundkänsla i sig själva, och är då än mer känsliga för andras input.

Så hur kan ni då veta vad ni bör lyssna till och vad ni bör låta rinna av er? Det finns inget rätt svar på den frågan, för det finns inget rätt och fel i vem ni är som person. Ni kan göra rätt och fel, men ingen människa är fel som person. Visst kan det låta frestande att låta förolämpningar och tillrättavisningar rinna av er som på en gås, men ibland kan det vara bra att inte göra det. För ni har inte alltid rätt, och det är viktigt att lyssna på andra för att få en nyanserad bild av er och situationer kring er.

Sedan är det lika viktigt att utvärdera det ni får höra och inte ta andras förolämpningar för sanning. För andra har ej heller alltid rätt. Som barn kommer ni kanske lättare ta nedtryckande kommentarer om er och vad ni gör, som en sanning. Någon kanske säger att du gör fel, som exempelvis tvättar alla vita kläder tillsammans i en maskin och  alla rosa  tillsammans med de  röda etc .  ”Du ska bara skilja på vitt och färg. Det är ju det som står tydligt på tvättmedelskartongerna, färg eller vit tvätt.”

Ni som då tar andras ”råd”, ord för sanning, och kanske genast gör vad den andre sagt och ”oups, nu blev det visst det gula grönt, det lila rött osv”. Dvs ni hade nog sorterat rätt med er tvätt , men ni litade mer på andras ord, då ni vant er vid tanken att ni har fel. Kan ni se det?

Exemplet ovan kunde dock vara exakt omvänt. Någon berättar att det är smart att sortera tvätten enligt färgskalan för att inte skaffa en icke önskvärd ny ”garderob”, och ni struntar envist i detta goda råd och vips har ni lyckats färga om er älsklings kläder.

Men det är inte bara vad som sägs och vad ni erfarit som bestämmer hur ni reagerar på andras råd/ord/handlingar,  utan det beror också på vem som säger det och när det sägs. Detta på gott och ont, för ett välmenat ord kan hjälpa, och då än mer om det är någon ni älskar och respekterar som ger det. Om det då får er att lyssna så är det av godo. Men om det är något som inte är det bästa rådet ni får av någon ni respekterar och vill ha respekt av, så kan det bli av ondo.

Så hur gör ni då för att hitta en balans där ni inte svänger hit och dit beroende på vem som säger vad till er eller att ni fortsätter rakt även om vägen svänger? Det som hjälper bäst är när ni använder er karta och kompass för att navigera, inte lita blint på alla som yppar minsta åsikt om er, men ej heller blunda för nya ögon som ser nya vägar.  Tänk om alla skulle göra exakt vad alla andra sa till dem hela tiden… Världen skulle inte fungera. Tänk så om ingen gjorde vad någon annan sa någonsin… Skulle det gå? Svaret är nej. Så värna om era mönster, men välkomna nya idéer. Tro på er själva, men även på andra. Lyssna och lär, men välj en värld som rör sig runt solen och inte hit eller dit eller inte rör på  sig alls.

Så vad gör ni nästa gång någon säger ”gör så här”? Svaret är det beror på vad de säger och om det är värt att tänka på. Svara aldrig ja eller nej, bara för att någon säger det till er. Utan låt allt bero på vad och vem som säger det, men inte för att det är den som säger det utan vad det är. Då är ni balanserad och på rätt väg…” 

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

När vi möter nya människor gör vi genast oss medvetet eller omedvetet en bild av dem. En bild som oftast inte stämmer, då den egentligen baseras på vårt första intryck och som ibland säger mer om oss, än om den vi möter. Så när vi sen lär känna vår nya bekantskap kanske vi upptäcker än det ena och än det andra, som vi inte hade räknat med. Det kan vara både något positivt eller negativt.  

Vid eventuell besvikelse att den verkliga människan inte stämde överens med den förskönande bilden vi målat upp väljer många att avsluta relationen, vänskapen. Men det vi ville fokusera på här är de som väljer att inte se den verkliga personen, utan de som trots att partnern eller vännen uppvisar helt annorlunda sidor, gör allt för att behålla den ”perfekta” bilden av den andre. Detta kan utifrån sett ibland vara väldigt tydligt, som i exemplet nedan.

Beata som så länge hade haft ett gott öga till sin kollega Stefan. Varje dag hade de småpratat vid kaffeautomaten. Beata tycker att Stefan förstår henne precis. Han är alltid så varm och omhändertagande, inte som de andra männen hon dejtat. Så Beata målar upp en bild hur fint det vore att vara tillsammans med Stefan. Låt oss nu spola framåt där de är ett par. Beata lär känna Stefan, både hans positiva sidor och de som inte är så charmiga. Men Beata intalar sig själv att Stefan är exakt den hon trodde, för hon ”vet” ju att Stefan ”egentligen” är så omhändertagande. Det där att han aldrig brytt sig om hur hon mår, eller att han aldrig gör något för henne, det stämmer ju inte. Sådan är inte hennes Stefan. Det kan till och med vara så att hon till sina vänner med kärlek beskriver Stefans ”negativa sidor” , som om de var positiva. Det vill säga de här orden om hur han inte bryr sig, inte förstår henne de kommer från hennes mun , men hon tror hon ger honom komplimanger.

Är det här något ni känner igen?  Har ni själv varit i den situationen? Eller sett någon annan vara där? Det är nog vanligare än man tror. Speciellt om den egenmålade bilden av någon annan pågått en längre tid, kanske till och med år. Då är det svårare att byta sikte, och många väljer då att kisa eller blunda eftersom de investerat så mycket i förhållandet, även om de investerat i den de tror de är tillsammans med,  och inte den de är tillsammans med. Vid ett uppbrott kan det därför lindra eventuell sorg, att tänka att den vi sörjer inte är personen i sig utan den vi trodde vi hade. Den som egentligen var förlorad redan vid ”Hej!”.

Att vi bildar uppfattningar om allt och andra kan märkas även i  mindre viktiga saker. Som om vi läst en bok och sedan ser en filmatisering av boken. Då kan vi ibland känna att skådespelaren inte alls passar in i den bilden vi gjort av huvudpersonen. Antingen har vi en tydlig bild, som att han är lång och mörkhårig  med skägg, och då blir det en riktig  krock om person som tittar ner från bioduken istället är kort och blond. Andra gånger kanske vi inte har en tydlig bild av personen ifråga, men ändå när vi ser filmen känner ett ”nja” för skådisen.  Det här visar lite hur vi människor alltid målar upp bilder och fyller i luckor i sammanhanget och personens väsen.

Hur ska vi då göra för att se verkligheten och ändå vara nöjda? Hur kan vi göra för att se personen framför oss för den, den är och inte den vi tror den är, eller vill att den ska vara? Det är något att fundera på…

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Att förstå någon annan innebär inte att förstå allt om denne, för det kan ni aldrig. Men om ni förstår er själva, så har ni börjat på rätt väg. För om ni inte känner er själva, så kan ni inte se vad som är ni och vad som är den andre. Kan ni se det?

Alla människor gör en bild av andra människor. Det går automatiskt, ni ”möter” någon ni kanske endast sett på bild eller pratat med i telefon, och allt ni hört är en röst. Så fyller ni i luckorna, och ”pusslar  ihop”  tills ni har skapat en ”fullständig” bild av personen ni just ”mött”. Det kan vara en sann bild, men troligtvis inte, utan en bild ni byggt upp p.g.a. era tidigare erfarenheter, er tolkning av den andres sätt, utseende eller  röst.

Människor behöver struktur och en känsla av sammanhang , så när ni inte vet vem ni möter fyller ni själva i det som fattas. Det kan vara medvetna tankar, som att hen är en positiv, glad, smart person eller en högst odräglig, högdragen besserwisser,  till något mer diffust, som mer är en känsla av, att tycka om eller inte tycka om.

Så tänk er att ni gör detta med främlingar ni möter. Hur är det då med människor ni har i er närhet? Det vill säga sådana ni känner, men ändå inte känner? Hur många luckor fyller ni i då? Fler eller färre? Ja, det är den stora frågan.

Om ni har en kollega eller väns vän, som ni pratar med lite här och där, ni bygger er då en bild av denna människa. Ni kanske blir förtjust, ni ser att den andra har alla goda egenskaper ni kan önska er i en partner, vän etc. Ni ger liv åt er egen fantasi om hur bra livet vore med denne person i det. Ni har byggt upp en vänskap, men ni har också byggt upp en bild som väsentligen är målad av er själv. Ni fyller i det ni vill se. Så låt säga att ni sedan kommer nära personen, ni bildar par eller knyter en ovärderlig vänskap. När ni så får se helheten och om den inte stämmer överens med er bild, så kan ni välja att måla över er förutfattade duk, eller bilda en ny omålad duk, ett oskrivet blad, eller så håller ni envist kvar er tavla mellan er och er partner/vän. Det vill säga ni ser inte, att ni inte målade verkligheten, ni såg vad ni ville se. Och när ni nu ser något annat blundar ni så hårt att ni inte kan se alls.

Hur är då vägen till att se och bli sedd utan att försöka välja vad ni ser? Vägen är att ha förhoppningar, ha nyfikenheten på er själv och andra och att vara öppen för att ni kommer överraskas positivt och negativt av era nära. De är människor liksom ni och som inte passar i en enda mall. Läs inte in svaren ni förutbestämt i andras ord, ge inte andra heller facit på ert liv. Krockar bilden ni målat upp av er nära med verkligheten, glöm då er bild och välj att se verkligheten. Det kan vara att se att den ni tyckte illa om inte var så dum och den ni trodde var er vän kanske var en annan.

Kan ni bestämma er för att inte bestämma er för vem ni har framför er, så kan ni hitta en väg att leva i en verklighet som är färggrann, och inte gräva en grop så djup att ni inte kan se förändringen i den nyanserade nya bilden av er vän. Betydelsen är för alltid föränderlig av vem ni är och vem ni har framför er.  Ni är föränderliga, så lås er ej heller  vid vad andra är eller inte är. Livet består av nyanser och varje nyans kan ge er en ny dimension bara ni öppnar ögonen och tar in. Inte blunda och bara se vad ni alltid sett och trott var sant.”

Välkommen tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.