Att vilja klara sig själv ligger nog i vår natur. Väldigt tidigt säger barnet: “kan själv” och slår undan förälderns hjälpande hand.
Hur är det då när vi blivit vuxna? Önskvärt är att vi hittat en jämvikt mellan att hjälpa och att ta emot hjälp. Som med många andra av våra beteenden grundas hjälpsökandet och viljan att hjälpa andra under barndomen och genom de erfarenheter vi får. Har det varit när vi tagit emot hjälp, som vi känt oss mest sedda? Då ligger det nära till hands, att vi kanske som vuxna ber “lite extra” om hjälp. Eller har vi fått den mesta uppmärksamheten och berömmet när vi varit “hjälpare”? Kanske har vi då en förkärlek att fortsätta mer på den banan.
Som vi kan läsa i Ä-posten nedan är det lika viktigt att ta emot hjälp, som att hjälpa. Balans, balans, balans. Vi ska kunna vara i bägge ändar. Och vi ska sträva efter att kunna vara bekväma både som givare och mottagare.
Vi ska kunna säga “nej tack” till hjälp om det känns rätt, men då utan att göra det av någon slags stolthet, att “klara sig själv” Vi ska också kunna säga, att “tyvärr jag inte hjälpa dig”, även när någon ber om hjälp. Men kanske vi då kan hjälpa på något annat vis t.ex. genom att hänvisa till någon annan person, som bättre kan göra det vi inte kan. Vi ska inte heller stå i startgroparna, “alltid redo” för att hjälpa, ibland kanske nästan innan hjälpbehovet uppstått.
I Lukasevangeliet 11:9 står det; “Likaså säger jag till eder: Bedjen och eder skall varda givet, söken och I skolen finna, klappen och för eder varda upplåtet.” Så även bibeln säger att vi måste ta egna steg för att få. Att be om hjälp är ett viktigt moment, och det är olika svårt för olika personer. För någon, som är rädd att blotta sig i hur svår en situation är, är det mycket modigt att be om hjälp. För någon annan känns det helt naturligt.
Det gäller också att upptäcka den hjälp vi erbjuds. Vi kan i Ä-posten läsa om hur vi kan missa hjälpen, för att den kanske inte ser ut på ett sätt, som vi trott den skulle göra. Den kan också komma från ett helt annat håll än vi förväntat oss. För precis som med gåvor vi ger och tar emot, är det inte alltid samma person vi en gång hjälpt, som kommer oss till undsättning när vi är i nöd.
Det finns en historia, som berättas i olika versioner. En handlar om en präst som står i predikstolen i en fullsatt kyrka. Plötsligt väller det in massor av vatten i kyrkan, och folk skyndar mot kyrkporten för att ta sig ut. Men prästen står kvar… Han ska bli räddad av Gud, det har han blivit lovad…
Vattnet stiger alltmer, och en person kommer tillbaka in för att hämta prästen, innan det är för sent. Men prästen tackar nej, han ska ju räddas av Gud… och mannen tar sig själv mot utgången.
Vattnet står nu högt i kyrkan, in kommer då en man paddlande i en kanot och erbjuder prästen att följa med ut. Men nej, prästen blir kvar, för han skall ju bli räddad av Gud… Mannen paddlar ut ur kyrkan, och prästen drunknar…
När han så kommer till himlen och möter Gud, är han riktigt arg och besviken på Gud. “Vad är detta? Gud skulle ju rädda mig!” Varpå Gud svarar: “det var det jag försökte. Du gavs tre chanser att låta mig rädda dig, men du tackade nej till dem alla.
Detta är en historia konstruerad för att illustrera hur blinda vi kan vara för hjälpen, som finns rakt framför oss. Detta bara för att vi är fixerade vid hur denna hjälp ska se ut.
Ä-post(se Hannahs förmåga)
“Ett rop på hjälp, som det heter betyder ibland just det, att ni är i omedelbar fara och skriker ut ett “hjälp”. I bästa av fallen hör någon er och kommer till undsättning.
Sedan har vi den andra betydelsen, som mer är, att era handlingar kan av er omgivning uppfattas som ett rop på hjälp, ibland utan att ni själva är medvetna om det. Ibland gör ni det subtilt, för att ni ej vågar eller vill artikulera er önskan om att få hjälp.
Hjälp kan vara så mycket, att rädda någon från fara, brott, hus som rasar ihop osv…
Hjälpen kan vara ekonomisk, att hjälpa någon i en finansiell kris.
Hjälp kan vara att vara där för era medmänniskor, och lyssna till dem, ibland med att ge råd, ibland att inte ge råd, ibland att veta när en person ber om hjälp, egentligen ber om stjälp. Att veta när det är rätt att “hjälpa”, eller när “hjälpen” ni skulle ge vore en “björntjänst”.
Det är mycket svårt att veta detta. När någon ber er om hjälp, så är instinkten hos de flesta människor att vilja hjälpa. I vissa fall kan ni göra det, i vissa fall inte. Men frågan är när ni kan hjälpa, bör ni hjälpa? Vad är hjälpen?
Om ni har en vän, som gång på gång gör om samma misstag, och ni rycker in och “hjälper” er vän, så är det egentligen mer som konstgjord andning. Den riktiga hjälpen vore, att försöka få er vän att själv ändra sitt beteende, och på så vis hjälpa sig själv. Då har ni hjälpt vännen på djupet, för att kunna hjälpa sig själv är viktigt. Vännen kanske först blir arg på er, och upplever att ni svikit honom/henne. Men om vännen är en sann vän, så kommer denna vän till insikt, och kommer att bli tacksam. Om denna vän ej kan se er kärlekshandling och hjälp, då hade ni aldrig kunnat hjälpa denne i längden.
Så hur ser det då ut när ni är i andra änden, dvs. den som är i behov av hjälp? Vågar ni be om hjälp?
Att be om hjälp kan vara mycket svårt. Det kan bero på allt ifrån stolthet, till att inte vilja stå i skuld till någon annan, till att vara rädd att få ett nekande. Att inte få hjälp och bli sårad och sviken. Men ber ni ej om hjälp, så kommer sällan hjälpen flygande. För det är ett viktigt steg, detta att be om hjälp, för att få det som är mer än själva orden. Det är en kosmisk väg att visa att ni önskar hjälp, och att ni är villiga att “arbeta” för den. I och med det kommer hjälpen snabbare. Även om den ni ber om hjälp nekar er, så har ni sänt ut er önskan i universum, och universum svarar. Sedan kan hjälpen komma från ett helt annat, oväntat, underbart håll. För att våga be om hjälp är modigt, det är att visa sin sårbarhet och lämna ut det svåra.
Det som är gott, är att våga hjälpa, våga be om hjälp, våga neka hjälp, allt hör ihop. Att hitta denna balans mellan dessa tre delar av hjälpens komplexa mönster är viktigt. För att alltid vara den som hjälper andra, men ej sig själv sliter ut er, och det är tyvärr sant att ofta är otack världens lön i dessa fall. För att ni utplånar er, för att stå till buds för alla andra, gör ingen gott. Varken den ni hjälper (dock känns det så tillfälligt) eller er själv. Det är en kortsiktig lösning på ett långsiktigt problem, att ni inte tillåter er att unna er hjälp, inte från andra och inte ens för er själva.
Att vara hjälplös blir ni endast om ni ej ber om hjälp, att lösa era problem och kriser. Så att vara hjälplös borde ha innebörden, att ni ej tar hjälp med att lösa era våndor. Men i den andra bemärkelsen, att vara hjälplös, syftar oftast på att någon är svag, och kanske till och med överdriver sin nöd, för att få uppmärksamhet och hjälp. Och det är något helt annat. Hjälp borde ej utnyttjas till det, då är det bättre att attrahera gott i livet genom, att vara hjälpsam och att våga ta emot hjälp när hjälp behövs.
Pojken och vargen är ett känt exempel på hur illa det kan gå, när någon skriker på hjälp gång efter gång, när ingen hjälp behövs. För det kommer oftast en dag, när ni behöver hjälp av allehanda slag, och om ni då använt “hjälp”, som ett trumfkort och därmed kallat till er “räddare” och dessa “räddare” nu sett ett mönster, så kanske de inte kommer när det behövs.
Alla kan inte hjälpa alla i alla situationer, men alla kan hjälpa någon, någon gång. Alla kan inte få hjälp av alla, men alla kan få hjälp av någon, någon gång. Det är så det är, att ni alla är sammanlänkade, och den hjälp ni ger kommer en vacker dag ge er hjälp, om än från ett annat håll, och kanske inte i den form ni väntat er eller har bett om. Ty ni vet inte alltid bäst vad som är hjälp och vad som är stjälp.
Men om ni flyter med i hjälpsamhet och tar emot gåvan “hjälp”, så blir det till en cirkel, som ger ringar på vattnet. För att nå dit, så behövs tillit till er själva, och till andra och till hjälpens hjälpande hand, hur den nu än ser ut.”
Nästa vecka glider vi in på ämnet “Tjänster och Gentjänster”.