Vi har väl alla erfarenhet av att älta… och vi har erfarenhet av att lyssna till någon annans ältande… Så var går då gränsen mellan där det är sunt, att upprepade gånger prata om något svårt, ett svek, sorg över någon som gått bort eller en annan förlust, och att det blir till en rundgång som aldrig slutar? Och som dränerar både ältaren och lyssnaren.

Man kan också älta över något man ångrar. Varför gjorde jag si eller så?

Det “sunda” ältandet, upprepandet, kan leda till att tydliggöra något, och som på så vis kan visa väg till förändring. Men då är det, som vi kan läsa i Ä-posten här under inte fråga om ältande, utan om bearbetning.

Det finns olika typer av ältare, den som ältar ur självanklagelser och den som ältar ur sin offerroll. Hur kunde jag göra så? Hur kunde den och den göra så mot mig?

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“Att älta är mänskligt och att tidvis “behöva” älta är mänskligt, att “fastna” i ältande är mänskligt. Att däremot ta sig från den läkande delen i ältandet till att sluta älta, är det inte många, som har så lätt för.

När så ältandet tar över livet, då behövs en motpol, och det finns flera olika sådana. En av dessa är acceptans, att acceptera att det ni ältar har hänt. Ni kan inte genom tanke, logik eller magiskt tänkande ändra på dåtiden, hur många gånger ni än spelar upp händelsen i huvudet. Hur många gånger ni låter andra höra på ert ältande. Inte ens om hundra procent av den lyssnande skaran håller med er, så ändras det som skett.

Det vill säga inget kan någonsin göras ogjort. Det viktiga är hur ni hanterar vad som hänt. Där kommer acceptansen in. För inte förrän ni ältat “klart”, så kan ni ta itu med problemet. För så länge ni ältar, så kör ni runt, runt, runt i rondellen. Vilken väg ni än kör ur rondellen, så kommer den leda er ur det stagnerade ältandet. Dock kan den leda er mot ett ännu starkare ältande, som ältar att ni ältar och så vidare. (D.v.s. man ältar att man inte tagit sig ur ältandet tidigare, istället för att vara glad att man gjort det nu.) Eller så kör ni framåt, dit lösningen må finnas.

Gamla problem, nya problem och framtida problem, kan aldrig ältas till problemfrihet, för det går aldrig att lösa något bakåt. Så problemlösningen ligger alltid i nuet och i framtiden, oavsett när problemet började.

Minnet av det ni ältar kan variera.  Ju fler varv ni ältar runt i rondellen, desto yrare i huvudet blir ni, och till slut vet ni inte vilket håll ni kom ifrån, och ni vet inte vad som är verkligt och ej verkligt i er pågående inre dialog.

Så att älta, kan det vara positivt? Ja och nej. Det positiva ligger i att gå igenom händelser, tankar, känslor och sagda ord och bearbeta dem. Men då är ältandet inte ett ältande, utan en bearbetning med eftertanke. Och det är en viktig del i att lära sig förstå sig själv, andra och livet. Att rannsaka sig själv och hitta nya vägar.

Även “olösliga” problem, tidigare upplevelser, kan läkas med en lagom dos “ältande”, för att få ur sig sina känslor, tankar och sin oro och att då släppa den fri. Ni kan även behöva “älta” med någon annan, och på så vis “få ur” er det ni grubblar på, gå igenom händelser och “vältra” er lite i det besvärliga, för att kunna släppa det. Så ältande som lutar åt att få det ur sig, lutar åt “rätt” håll, och så länge ni ej lutar för tungt dit, så faller ni ej.

Så vem kan då säga när det är dags att sluta älta? När går ältandet över från det bearbetande stadiet till det betungande? Det finns som med allt annat när det handlar om livet, inga exakta tidsramar. Men då ältandet äter upp er inifrån och ut, när det konsumerar er, när ni konsumerar ältandet, och det blir ni, då är det hög tid, att köra ut ur rondellen.

Om vägen ur rondellen styr er från ett annat håll än det ni kom från, så är ni på rätt väg. Att våga släppa ältandets falska trygghet, för att köra mot nya mål är att leva. Ett ständigt ältande är inte ett fullödigt liv, ni lever det ej här och nu, ni ältar livets gåvor tills ni hittar något nytt att älta. Något gammalt, något nytt, något gammalt. Runt, runt i rondellen, där vägskylten säger “Älta”.

Så hur slutar ni älta? En början är att våga se: “nu ältar jag igen”. Istället för att köra på i gamla hjulspår i ältandets rondell, bromsa och tänka efter, känna efter. Vänta att starta om tills ni vet, att Älta inte är slutstationen. Ni kan hellre stanna till, studera kartan igen, och vänta tills “Ältandet” är bakom er. En paus att checka vägen ur rondellen försinkar er mindre än att köra fel, köra fast.

Så när ni hittat fram till Älta, låt alla tankar och känslor komma fram, dra det några varv och när ni ältat ur er vad som hänt, där och då är det viktiga och avgörande vägvalet. Att stanna i ältandets rondell eller köra ur den. Bli vän med ert ältande, men bli aldrig beroende av denna vänskap. Se att ältandet lever för en enda sak, att älta.

Om ni bjuder in ältandet, så kommer ältandet att komma, och ältandet går inte hem förrän ni ber det. Ältandet som bjuds in, slår sig ned, och gör det bekvämt för sig och kommer sitta där och älta, tills ni väljer att säga “Stopp”. Har ni upplevt någon ni känner sitta kvar i ert vardagsrum, och ni tänker: “snälla, kan du inte gå nu, jag är såå tröööött.” Ni tror ni sänder ut signaler om, att ni vill vara ifred, att festen är slut.

Men vännen sitter där den sitter och mal på, märker inget alls. När ni lyssnat och lyssnat upptäcker ni, att vännen låter som ett upphakat band. Rondellen går runt, runt och resonemanget ni hörde för en kort stund sedan, och en timme sen fortsätter… Er vän har nämligen tagit med sin “plus en gäst”, “ältandet”. När ältandet tar plats finns inget rum för annat. Så er vän har bara ögon för ältandet och märker då inte, att ni vill säga “tack och hej”. Här kan ni vara försynta och vänta ut vännen, eller lite taktfullt bromsa vännen, och på så vis hjälpa er alla.

Så känner ni igen er själva eller andra i denna situation? Oftast har ni alla något som är svårare för er att släppa, så försök våga konfrontera era egna “ältningsmönster”. För att repa upp dem. För det är aldrig för sent att börja sluta älta. Och försök då ni ser ert mönster, att ej älta att ni ältat, för då kör ni fast igen. 🙂

Acceptera det som hänt och sikta sedan på att försöka välja vägar, som ni ej behöver älta. Där finns det positiva, som kommer från ältandet. När ni åker från Älta.”

I vårt nästa inlägg, på fredag 11 mars, “går vi vidare” med att ta nästa steg från “ältandet”, om att “gå vidare”. 🙂