I skrivande stund är det en vecka sedan det förfärliga terrorattentatet ägde rum på Drottninggatan, i hjärtat av Stockholm. Fyra människor dödades och minst 15 skadades då en man helt avsiktligt i hög hastighet körde på människor med en lastbil. Ett avskyvärt brott, en handling som skakade om oss alla, främst förstås offren och deras anhöriga men också alla oss som inte var direkt drabbade. På bara några minuter togs tryggheten ifrån oss. Samtidigt kunde vi se hur kärleken och medkänslan för varandra växte fram mer och mer. Det fanns många hjältar på Drottninggatan den dagen, och allt vad dessa hjältar gjorde berörde oss ända in i hjärteroten. Den stora kärleksmanifestationen på Sergels torg då 45000 personer deltog visade att kärleken är större än hatet. Vi människor har mer som förenar oss än skiljer oss åt.
Vi var många stockholmare som tog emot eller skickade sms med frågan ”Är du ok?” Vi hade inga nära som var på plats exakt vid den aktuella tidpunkten, men det visade sig att vi hade ett antal i vår närhet som precis hade passerat platsen eller som varit på väg dit, men som av någon anledning ändrat sig och åkt hem eller någon annan stans.
Min sambo Mikael tänkte åka till Kulturhuset efter jobbet och samtidigt passa på att köpa en jacka. Så kom han att tänka på att kanske den avdelning han ämnade besöka på Kulturhuset fortfarande var stängd, så han ändrade sig och åkte till Farsta Centrum för jackinköpet istället. På bussen hem fick han höra vad som hänt på Drottninggatan. Min ”låtsassyster” Eva hade parkerat sin bil längre upp på Drottninggatan och börjat promenera ned mot Åhléns för ett ”specialerbjudande”. Plötsligt blev hon alldeles matt, kände att hon inte orkade gå hela vägen till Åhléns och vände istället tillbaka till bilen och körde hem…
Var detta en lycklig slump eller fanns det någon annan mening? Detta fick oss att titta lite närmare på den frågan. Vi funderade över hur man får en förnimmelse, en hjälp, kanske som för Eva att bli så trött att man ändrar väg eller mål, men att det är först i efterhand som man kan tolka det. När man förstår hur nära man varit att råka illa ut, kanske till och med dö, kan man bli alldeles förskräckt över tanken vad som hänt om man inte hade följt känslan att ändra kurs. Eller så kan vi försöka hitta tillit till att vi faktiskt har ett beskydd när det inte är vår tid att gå. I Ä-posten här under kan vi läsa mer om det.
I ett tidigare blogginlägg berättade jag om vad som hände strax efter att min mamma dött. Min pappa befann sig i Småland hos släkten och han och hans ena bror Kalle stod en dag och pratade på bygatan. Plötsligt känner pappa, att någon tar tag i hans arm och drar i honom. Pappas reflex blir då att ögonblickligen dra tag i Kalles arm, så att de flyttar sig en bit. Strax efter rasar en skorsten ihop, och en massa tegelstenar hamnar på den plats där de stått. Både pappa och Kalle blev chockade. Någon/eller något hade räddat dem… Båda trodde det var min mamma. Men återigen var det först i efterhand de kunde göra tolkningen.
Ä-post: (se Hannahs förmåga).
”Kring öde och slump finns det många olika teorier. Vi kommer inte att skriva om dessa, utan om hur vi från vårt perspektiv ser att livet och döden har en större mening. En mening som inte kan förklaras i ord eller handling till fullo, den är ofta inte förklarlig förrän det som skett hamnat i ett perspektiv.
Då ni lever på jorden har ni flera uppgifter, en av dem är inte att förstå och kunna förklara allt för det vore omänskligt. Att leva betyder att inte veta allt, att inte alltid veta varför något sker. Att hitta en lagom balans mellan att utforska varför och att acceptera det som är och varit, är den största uppgiften i livet.
Barn börjar i en viss ålder att fråga ”varför är det si? varför är det så…? De är vetgiriga och genom sina frågor lär de sig om livet, vad ord betyder och det ger dem en större värld att leva i.
Frågan ”varför” är en fråga som följer er genom livet och det på gott och ont. För vetgirighet och själrannsakan i: ”varför fungerar världen som den gör? vad har jag gjort som är bra? vad kan jag ändra på?”, kan leda till ny kunskap, omprövad kunskap och en god självkännedom. Dock kan en ständig fråga ”varför” också leda till en otrygghet, för det går inte att få svar på allt. Det kan leda till ett ständigt ifrågasättande eller en jakt på att hitta syndabockar till något som hänt etc.
Så varför har ni ett så stort behov av att veta allt som sker? Det är samma sak som driver det lilla barnet att fråga ”varför är det så?” Men det som vi önskar ni lär er när ni växer upp är skillnaden på att söka svar till frågor, som ej kan/bör besvaras på jorden och på sådant som leder er framåt på er väg.
När ni hittat en väg där ni har frågor ni ej finner svar på, men ändock går vidare då har ni nått förbi ett hinder. Kan ni se det? För om ni valt att stanna på den plats där ni har en fråga och så inte går vidare förrän ni når svaret, så kanske ni fastnar i något som ej går att lösa. En obesvarad fråga om ”varför” men ni ändock går förbi, kan ni hitta svaret på en annan dag längre fram på er väg. Men låt inte en obesvarad fråga bli vägs ände.
Så när ni står inför ett val att lyssna på en förnimmelse eller ej, låt inte valet bli att stå still. Ni kan ibland känna på er att ni bör ta ett steg åt sidan, gå en annan väg eller leda någon annan en annan väg. Ni har oftast inte en klar tanke och bild av vad ni vill nå eller undkomma, utan något i er leder er till en plats dit ni först ej tänkt gå. Ni kanske ser till att komma en annan tid. Oftast får dessa vägval inte större konsekvenser än att ni når en plats en annan tid eller väljer en ny plats. Men ibland är detta avgörande gällande liv och död, lycka eller olycka. Så förnimmelsen som gav er mod och lust att ta en annan väg, kan tolkas först i efterhand. Ni kan då se att ”om jag tagit mig till den plats jag var på väg till hade jag råkat illa ut”. Ni fick alltså en hjälp att inte skadas, men ni förstod ej ”förkänslan” förrän efteråt. Detta är det vanligaste viset, att ni tolkar förnimmelsen först i efterhand. I ovanliga fall kan ni få en tydlig signal, att ni vet att om ni väljer en väg så händer det och det, men vanligtvis ges ni hintar eller känslor som leder er på nya vägar.
Är det då en slump om ni följer era förnimmelser eller inte? Är det en slump om ni upplever förnimmelser?
Vi vill visa er att ni har en väg ni är på som är kantad med vägval och hinder, stora som små. De stora vägvalen är tydligare och de små är mindre synliga, så när ni talar om att välja en väg där ni råkar illa ut gentemot en där ni räddas, så vill vi ge er tilltro till att det finns en plan som inte är menad att förstås på jorden. Ingen som skadas själv eller drabbas av en anhörigs död är menad att tänka att det var meningen, för det är inte er uppgift att vara alltför ”heliga”.
Att vara mänsklig innebär att fråga sig ”varför skadades jag, min nära eller någon annan?” Men vägen är att klara att inte få denna fråga besvarad på jorden, utan när den största chocken och sorgen, saknaden och ”ångern” lagt sig hitta en balans i acceptansen. Där ni ger er själva friheten, att inte vänta på svaret till ”varför” utan hitta en tro att någon, någon annanstans har det svaret och ni själva ej behöver hitta det. Att ni har endast tron att detta ”varför” inte svaras med ”därför”, utan att svaret finns och det är ett tillfredsställande svar, som ni kommer få den dagen era dagar på jorden är över.
Så för att vara människa och leva igenom livets många frågor och svar rik i tron att allt har en mening, men meningen är ej alltid klar för er, utan ni får leva med vissa frågor. Att veta är inte alltid möjligt, precis som, att vetskapen ej kan besvara alla trosfrågor, så får inte alla ”varför-frågor” svar. Men det betyder inte att det inte finns ett större svar.
Allt som inte kan bevisas är inte falskt. Det är bara ej vetenskap eller vetskap. Att tro är att våga, att ha en idé utan att den bevisas. Och tro är viktig, inte bara i benämning av gudstro eller inte, utan förmågan till tro och tillit. Inte bara tro det ni vet, för då är det inte tro. Kärleken tror de flesta på, trots att den ej går att bevisa. Så låt denna tro vägleda er i livet på vägar mot lycka och olycka, glädje och sorg, det vill säga livets gång.”
Välkomna tillbaka nästa vecka!