”Hej och hejdå Ångesten…”

 

I förra veckan skrev vi om Panikångest. Nu fortsätter vi med Ångest mer generellt, och om hur vi kan göra för att möta den och sedan låta den gå iväg.  Änglarna ber oss(som de brukar med sjukdomar eller känslor) tänka Ångesten som en person utanför oss själva, trots att det känns som den är i oss. När vi placerat den utanför oss ges vi frihet och möjlighet att se på den mer objektivt, och att som vi kan läsa här under i Ä-posten även samtala med den.

Generell ångest kan ibland vara svårare att känna igen och hitta ursprunget till. Så här gäller det verkligen att välkomna den och sedan titta på vad som hände i anslutning till ångestkänslan. Att gå bakåt från nuet till när vi tyckte oss känna att ångesten började krypa fram. Ibland kanske vi inte hittar orsaken, men att gå baklänges i vårt känslominne kan ändå göra det lättare att släppa ångesten genom att ”börja om”.

Det är ju inte bara panikångest som är tydlig och avskild, prestationsångest till exempel är likaså riktad till något speciellt. Vi kan även ha egenhändigt ”ihopknåpade” ångestscenarios. Själv brukar jag halvt på skoj säga att jag har ”packångest”. Min definition av det är att likt vid prestationsångest, till exempel inför en uppgift som ligger framför oss, och där själva prestationskravet gör att vi blockeras, och att det känns svårt att komma igång. Så känner jag då jag ska packa inför en resa. Själva startsträckan tar mer kraft än packandet, om jag bara skulle göra det direkt. Efteråt känns det som om jag ägnat hundraprocent av tiden åt att packa, men egentligen har cirka nittio procent handlat om en diffus inre stress att skjuta upp packandet och endast tio procent behövts till att packa. Det är inte den svåraste ångest jag fått känna på men jag tänkte att den var lätt att illustrera.  Ni kan säkert hitta egna liknande upplevelser, scenarior och känslor som ni kan koppla samman med ångest både som min lite smått absurda ångest med packande och djupare ångest.

 

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

“Att bli rädd för sin ångest hör till. Det ni då ofta gör är, att försöka få kontroll och makt över ångesten. Vi vill försöka visa er, att ni ej behöver kontrollera den, för då ni klarar det kan aldrig ångesten kontrollera er.

Först då ni vågar möta ångesten, se den i vitögat, stanna i den tills den går över, för det gör den, då vet ni att ni är fria, och ångesten är inte ni, ej ens en del av er, utan en yttre känsla som omvandlas till en inre. Detta gör att ni ofta tror att ångesten är ni. Den är mitt i er, i er kropp och i er själ. Hur skall ni då få ut den? Jo, genom att bjuda in den. Men också säga; “nej du, nu är det dags att gå hem“.

Så stäng ute det, som känns som ert inre, men ej är ni. Bekanta er med ångesten, Se den ej som en ovän, som bestämmer och styr, utan en vän som kanske inte ge de bästa råden. Så varför vill man umgås med denna vän? Hade ni haft en mänsklig vän, som behandlade er som ångesten gör, så kunde ni nog lättare brutit kontakten med denne vän sagt; “du är ej bra för mig“.  För vem vill hänga med en negativ vän hela tiden? Klart ni då kommer påverkas av denna negativitet, och ofta då göra om den, och tro att den är ni.  Men nej, den är ej ni.

Så se ångesten, som en som en gång var en vän, en uppriktig vän, som dock talar och agerar ur rädsla, men det är ångestens rädsla, ej din. Så säg till ångesten; “Visst får du komma över, om du låter mig pyssla om dig, och du inte trycker ned mig för att själv må bra. ”Säg att ni vill ångesten väl och önska att den fann lycka och frid. Men då ni vill, be den gå. NI är herre över ert hus, er kropp och er själ. Låt den bilden leva i er. Ni säger ja eller nej till ångesten.

Talesättet lyder; “håll din vän nära, men din fiende närmare“. Men försök ifrågasätta den teorin. För, mår ni bra av det? Umgås hellre med “vänner”, som stärker er och som vill er väl.

Säg nej till er bekantskap Ångesten. Säg; ”Sorry, jag är ledsen, men jag är inte den som kan rädda dig. Det kan bara du. Jag hoppas du hittar vad du söker, men jag kommer lämna dig här och gå min egen väg. En väg, som kanske inte alltid är en dans på rosor, men det är min väg. Jag önskar dig allt gott och att du finner ro i din oroliga skepnad. Det är bara att det är något du må göra, ej jag. Så här skiljs våra vägar. Kanske vi möts, men då känner jag igen dig och jag vet om du hittat din ro och därför då kan få vara med mig. Men har du fortfarande oro i dig, så kommer jag hälsa, men sedan säga adjö.

Mitt liv är för värdefullt att ödsla på att hjälpa dig må bra. Nu måste jag se mig för den jag är, och din plats i mig fylla med glädje och ro och stärka vad du försökt bryta ned men ej lyckats med. Så vi skiljs som “vänner”, ej “ovänner”. Men du ett råd; “Låt detta bli en läxa för dig med. Att ej såra andra så du sårat mig. Vi ses kanske – eller kanske ej. Ta da…”

 Välkomna tillbaka nästa vecka!

 Kontakt. Facebook. 

 

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2017-04-11 00:01