Slår man upp vad ordet “norm” betyder, så ser man att den latinska betydelsen är rättesnöre, regel, en oskriven regel.  Det “normala” eller godtagna beteendet.

Så vad bär vi då på för normer? Vissa är verkligen oskrivna regler, underförstådda, sådant som de flesta människor tar för att vara “politiskt korrekt”. Det vill säga det som vi i samhället i stort, som kollektiv, tycker. Så vad händer om vi inte håller med allmänheten, om vi ifrågasätter en oskriven en regel? Vad händer då?

Ibland rubbas balansen i sammanhanget och vi blir ifrågasatta, eller så dömer vissa ut oss direkt. Men har vi verkligen rätten att bestämma, vad som är rätt för någon annan? Har vi överhuvudtaget kunskap och insikt nog i någon annans liv, för att ifrågasätta dennes sätt att leva?

När vi säger vad vi tycker, som ej är gemene mans uppfattning, så riskerar vi att bli hånade, men vi har också chansen att bli respekterade därför. Så att våga stå upp för det man tror på är mod. Men om man gör det, för att göra uppror och revolt för sakens skull, då är det inte den goda meningen med att våga bryta en norm. För normen för var och en av oss är det vi tycker och tänker. Och säger vi saker enbart för, att vi vet att det provocerar andra, då har vi ej följt vår uppfattning, utan bara gått tvärtemot gemene mans uppfattning. Det viktiga är inte, att våga gå emot normen, utan fråga sig: “varför gå emot normen?” Orsaken är A och O, inte normen i sig.

Så att våga vara sig själv och gå emot en norm, som vi tycker är förlegad eller dylikt, det är rätt, så länge det är lagligt och inte skadar andra människor eller oss själva. Att låta våra medmänniskor gå emot vår norm mot sin norm, det är vägen. Så också här inom lagens långa arm. 🙂

Om någon vi bryr oss om är på väg, åt vad vi tror är “fel” håll, var då försiktig att putta dem åt “rätt” håll. För tänk om vårt “fel” är dennes “rätt”. Med det sagt är det inte meningen att låta andra göra farliga saker, utan att försöka ingripa. Men också veta, att vi inte vet vad som är bäst för någon annan. Vi vet inte ens alltid vad som är bäst för oss själva.

Men om normen i allmänhet står för en sund och moralisk kompass, så kan vi aldrig gå fel. Om normen i synnerhet är vår egen, och vi vill gå vår egen väg, och vi följer hjärta och hjärna, och vi har goda avsikter, så är det alltid rätt.

Kan normen leda oss fel? Ja, om vi blint litar på allmänhetens norm. Eller om vi bryter en norm, som är till för att skydda oss och andra. Men en noga avvägd väg leder till att normer är som allt annat värt att pröva och ompröva.

Ä-post. (se Hannahs förmåga).

“Tala aldrig om för någon annan, hur han/hon skall/bör leva sitt liv, ty ingen besitter den kunskapen och insikten i någon annans själ. Ni kan tro, att ni vet bäst, att ni mena så väl, men det bli alltid så fel. Ty varje själ har sin egen resa framför sig, ett eget mål/destination och startplats, som de lämnat för att nå dit där de är i dag. Så ingen kan helt veta vad någon annan bär på.

Allt, som är ert är ert, och ingen annans. Så att utgå från er då ni ge råd till andra, är inte att föredra. För hur skulle det bli om ni stöpte alla i er mall? En slags norm i er. Men glöm ej, er norm är ej allas. Så var ni själva noga med, att känna vad som är ert och vad som är andras.
Låt alla vara sig, och döm ej dem, så ni heller ej vill bli dömda.

Alla vackra, unika själar reser i sin takt, på sin livsväg. Ibland reser ni med någon och ibland reser ni själva, men åren då ni reser med någon, ser resan ni är på olika ut för er. Ty ni är olika individer. Så våga hämta kraft och tro i er själva, att ni är rätt och att någon annan, som är er raka motsats, är lika rätt. Rätt för den individen.

Ingen är den andra lik. Låt er vetskap om det, ge er mod att våga leva så ni önska, så ni lär. Att älska att vara annorlunda, inte kämpa för att likna någon annan än er själv. Sträva dock efter att vara er själva fullt ut, och hitta den bästa “ni”, ni kan vara.

Om alla koncentrerade sig på att leva så de vill, så skulle ni ej lägga er i andras livsstilar och livsval. Det finns då ingen anledning att göra det.

Ert liv är ert och ingen annans. Så för att känna ni lever “rätt”, lev ert unika liv så gott ni kan. Var lika kärleksfull och icke dömande mot er själv, som mot era medmänniskor. Det är vägen, att låta alla blomstra i sin unika skepnad. Låt det bli er ledstjärna, våga vara er själva allstunds. Det är så ni hittar rätt.

Så låt andra hitta sin väg, koncentrera er på er. Med detta menas ej att vara själviska eller bli eremiter. Res gärna med andra själar. Det är meningen att våga älska och finnas också för andra människor, men låt dem göra sina val, så ni gör era. Det är den enda vägen, som nå destinationen ni åker mot. Älska och bli älskad, som man är. Det är livets mening.”