Ansvar gränsar till kontroll, som vi behandlade nyligen i “Vem är det egentligen som kör…”. Men som vi kan läsa i Ä-posten längre ner är det en väsentlig skillnad. Att när ansvaret övergår i kontroll, är det inte längre en frihet utan en boja.

När ett barn kommer till världen ligger allt ansvar för den nyfödda bebisen hos föräldrarna, och så ska det givetvis vara. I takt med att barnet sen växer, så växer också barnets eget ansvar för sig själv. Föräldrarna finns där och leder barnet, och om barnet kommer vilse får det hjälp att hitta rätt.

Annmari: När jag var elva år blev min mamma sjuk i epilepsi, en sjukdom som kan vara skrämmande för närstående, både för barn och vuxna. Mamma ramlade och fick kramper. Detta hände också när mamma och jag var ensamma. Pappa reste en del i jobbet, så jag lärde mig hur jag skulle göra när mamma fick anfall… Jag ringde efter ambulans, och jag la mamma i rätt läge. Jag var förstås jätterädd, men jag “tog mitt ansvar” och gjorde de “rätta” sakerna.

Detta att jag så tidigt fick ta ett stort ansvar fick dessvärre sina konsekvenser. Jag började ta ansvar för mer än jag behövde. Och så var det något som jag i min “barnlogik” missuppfattade. Jag trodde att det var jag, som hade ansvar för min mammas liv. Och det var något, som satte sig djupt i mig. Och eftersom jag hade ansvar för hennes liv, så måste jag ju kolla av hur hon mådde… hela tiden. Jag minns tydligt en gång när mamma och jag var i Malmö hos mormor och morfar, och mamma och jag sov i samma rum. Jag kunde inte slappna av, för jag skulle ju hålla mamma vid liv… Så om jag tyckte hon gjorde några konstiga ljud, väckte jag henne för att kolla att hon var okej, och om hon sov ljudlöst, så blev jag “tvungen” väcka henne för att kolla att hon levde. Detta var ju inte bra varken för henne eller för mig.

Som barn hamnade jag alltså i, att det ansvar jag trodde jag hade för mamma också övergick även i kontroll. Jag höll till och med reda på, att hon tog sina mediciner som hon skulle. Men det var endast när det handlade om min mamma och hennes sjukdom, som jag blev kontrollerande, annars har jag aldrig varit det. Däremot finns det kvar ett starkt ansvarstagande och att gärna hjälpa mina medmänniskor när så behövs. Detta är också något som Hannah har starkt i sig. Oftast är detta en bra egenskap, men ibland kan det bli absurt, när det känns som om man har ansvar för något, som man absolut inte kan påverka.

Det finns flera typer av ansvar: “personligt ansvar”, “eget ansvar”, “kollektivt ansvar”, “samhällsansvar”.

Man kan vara “tyngd av ansvar”, men något vi alla bör sträva efter är “frihet under ansvar.
Vi har ansvar för våra handlingar, och när vi handlat fel i något sammanhang, så är det viktigt att vi “tar vårt ansvar” och ber om ursäkt, och gör vad vi kan för att rätta till det. Att smita från det ansvaret och skylla på någon annan är alltid fel.
∞

Ä-post (se Hannahs förmåga).

“Att ta ansvar är inte att ta kontroll över sig själv, livet, situationen eller andra människor. Att ta ansvar är att veta att det man gör, gör man för allas bästa. Ingen kan styra en annan människa till ansvar, för då är ansvaret inte deras. Hela tiden finns det en del i människan, som vill vara i kontroll, som vill kunna ta ansvar. Det är en god strävan, en viktig del av att växa upp och bli vuxen.

Men när ansvar sammanblandas med kontroll blir det inte en frihet utan en boja. Att ta ansvar för sina handlingar är inte ädelt, det bör vara självklart. Men det ansvaret är ändock inte en fri väg till ett kontrollerat och lätt liv.

Med ansvaret kommer det en gåva, som är den viktigaste delen. En gåva där andra kan lämnas rum för att ej behöva “ta ansvar”. Det vill säga att lita på någon annan, som kanske vet mer. Att våga lägga sitt liv i någon annans händer. Dock veta att till syvende och sist är det ert val som styr. För då har ert val varit att lämna ansvaret i någon annans liv, och vad som då än händer, händer det utav att du lagt sista ordet till den andra.

Vissa klarar att hjälpa ansvarsfullt och vissa inte. Så välj de ni anförtror era liv till. Tänk som om ni själv är ert lilla barn. Ni skulle inte lämna barnet om ni ej litade på dagispersonalen. Tänk nu så med er. Vem liter jag på? Vem kan hjälpa mig? Det är ansvarsfullt.

Vissa människor går genom livet genom att frånsäga sig allt ansvar. Inga handlingar, inga möjligheter som funnits, kan då lösa dessa människors ansvar om de ej vill det själva.

En del tar ansvar för allt. De tror i alla fall det. Men det är också en onödig börda, för tittar ni närmare så är inte hela ansvaret ert. Så kanske ni då bör dela ut ansvaret till de ni vet bör få tillbaka det.

Så om ansvar är kontroll, är det inte rätt. Om ansvar är en god förmåga att känna sig själv och andra, och veta rätt och fel, då är det suveränt.

Så att våga överlämna ansvaret över dig till någon annan är ibland ansvarsfullt. Men välj då noga vem som får det.”

Vi har tidigare skrivit om ålder och åldrande, men där finns fler infallsvinklar, så i nästa inlägg tittar vi närmare “Ålder som makt.”