Vårt samhälle ger ett allt större utrymme för stress. Det är så mycket vi vill hinna göra. Och att det inte är nyttigt att stressa vet nog de flesta av oss, men ändå rusar vi mer eller mindre fram i tillvaron. Vi känner att vi måste stanna upp, och vi söker oss till kurser i Mindfullness och Yoga och det är gott, bara det inte blir till en stress att få in det i en redan fulltecknad almanacka, att stressa för att hinna slappna av.
Stress kan upplevas på många olika vis, men det finns nog ingen av oss som inte upplevt stress på ett eller annat vis. Något vi anammat från Änglarna genom åren är att alltid försöka tänka oss känslor, fobier eller sjukdomar som något eller snarare någon, som finns utanför oss själva. Så om vi nu tänker oss stressen som en egen individ. Vad har då denna bekantskap för egenskaper? Kanske har stressen ett eget mål, att få oss att jaga den. För kanske vill stressen ha sällskap på sin brådskande färd.
Så vad händer då om vi jagar efter stressen? Kan vi någonsin hinna ifatt den? Eller är den alltid steget före? För en sak är säker, vi kan aldrig stressa oss bakåt i tiden. Då handlar det inte om stress i sig, utan ånger och ältande, som ger oss en stresskänsla, för vad vi då vill är att ändra något som redan hänt. Stressen får då ett än längre försprång om vi ältar och stressar efter stressen. Det blir som att springa på ett rullband, som går åt motsatt håll.
Så varför vill vi jaga efter stressen? Stressen ger oss fysiska symtom likt när vi har sprungit väldigt fort, hög puls och snabb andhämtning, en ”rush- känsla”, vilket gör att vi oftast springer vidare utan att reflektera varför. Men om vi då tänker på varför vi stressar … är det till exempel för att hinna med en uppgift eller något liknade, så vet vi egentligen att om vi är för stressade så har vi svårare att koncentrera oss. Studier har visat att vid multitasking utför vi de simultana uppgifterna sämre, än om vi fokuserar på en sak i taget.
Så vad vore väl bättre än att låta stressen stressa vidare medan vi stannar upp och gör en plan för nästa steg mot det mål vi vill nå.
Ä-post (se Hannahs förmåga):
“Stressen är hantering av omänskliga uppgifter. Att stressa för att hinna stressa, är att låta stressens styrka ta av dig. Ju mer styrka du ger stressen, ju mer uppmuntran du ger stressen, desto mer ta den av dig. Den blir aldrig mätt eller nöjd. Stressen hungrar alltid efter mer, så ju snabbare du springer, för att hinna ikapp stressen, desto snabbare springer stressen. Det blir en katt- och råttalek. För stressen leker med er människor, och den älskar att vara i centrum. Ingen får stressen så upplyft, som den som ge den odelad uppmärksamhet. Så låt stressen springa, men spring ej med. Ty den är alltid på språng. Den äter upp dig och den blir, som sagt aldrig mätt.
Stressen är aldrig still. Så det enda sättet, att lura stressen är att själv stanna upp, för stressen springer då vidare. Den springer i cirklar, så då och då kommer den möta dig där du är, även om du klarat att låta den springa iväg. Då är det bäst att inte haka på och lifta med stressen igen, även om det är lockande. För den ger ibland en ”kick”, men stressen tar alltid mer än den ger, så försök att låta stressen varken springa före eller jaga dig.
Din tid är för värdefull. Du har mycket gott att ge, och det är dig du må börja ge av det till. Ty bränner du ut dig i båda ändar, så kan du ej ge av ditt ljus. Så var lugn i att lyssna inåt. Låt stressen springa och spring ej efter den. Då kan du “tappa andan”, och det i sig är då ett tecken på din inre stress, den ständiga språngmarsch du lever i. Ty vem bli ej andfådd under ett ständigt maratonlopp? Den mest vältränade idrottsman bli till slut andfådd och orka ej springa vidare. Så stanna upp innan du når “målet”, för då är du redan i mål, och din andhämtning ge dig ny energi. Så håll ej andan. Spring dig ej flåsig. Andas in nuet, din ro och ditt ljus. Det är där och här. Du ge av dig och ta emot av dig själv. Resan är målet och målet är resan. Så res i ro.” ∞
Välkomna tillbaka nästa vecka då vi fortsätter på temat ”Stress”.