Vi fortsätter på tema stress, men nu med en lite annan vinkling. Att känna oss stressade känns nästan som en del av livet och vardagen. Det har för de flesta av oss blivit en så vanlig känsla, att vi ibland inte ens reflekterar över om vi behöver stressa eller inte. Det är först när vi stannar upp och tar ett steg åt sidan, som vi märker om vi faktiskt behövde stressa på.
För när vi springer efter stressen för att vi känner en ”inre stress”, så blir det än svårare att skilja ut om stressen faktiskt är ”verklig”. Det vill säga den inre stressen vi ofta upplever är inte alltid kopplat till något yttre, som vi faktiskt har bråttom att fixa. Så den stress som upplevs som inre är oftast diffus och inte lika verklighetsförankrad. Därav är det den som tär på oss mest och som är svårare att skaka av oss.
Men om vi försöker ta till oss det som Änglarna föreslår oss, att se stressen som en egen person utanför oss, så blir det genast lättare att inte ta in den i oss. Men om vi nu tittar på den stress vi upplever utifrån, den som handlar om verkliga saker vi har bråttom till, så är det här en skillnad, men stresskänslan i sig gör oss inte snabbare och mer effektiva, utan snarare tvärtom. För då slösar vi tid och uppmärksamhet på stressen istället för uppgiften framför oss, det som är det verkliga och det brådskande.
Tänk om vi stressar som tusan för att hinna hämta våra barn på skolan, hinna till jobbet i tid eller bli klar med en uppgift… Om vi istället bara fokuserar på målet, skulle vi inte då ha mer tid att hinna klart än om stressen är där och tar av vår tid och energi? Detta är såklart lättare sagt än gjort, men det kan ändå vara värt att tänka på.
Som exempel till detta har vi vänner som är brandmän och som berättat för oss, att när de får ett larm om en brand, så rusar de inte direkt iväg som yra höns för att hinna först. Innan de gör sin utryckning stannar de istället kort upp och koordinerar sig, för att ha en genomtänkt beredskap för uppgiften att släcka branden.
På samma sätt tänker vi att vi skulle kunna försöka göra när stressen larmar oss, stanna upp, tänka efter vad som behöver göras, och sedan sätta fart för att nå vårt mål, må det vara hinna hämta våra barn innan fröken går hem för dagen, hinna till jobbet innan chefen blir irriterad eller göra klar en uppgift innan deadline är ett faktum.
Ä-post (se Hannahs förmåga):
”Stressa ej. Innan du hinner ikapp stressen, har den redan sprungit före dig. Så välkomna den genom ett ”hej hopp…” Men stressa ej ikapp stressen, ty det är en omöjlig uppgift och ekvation, då stressen är förlagd framåt i tiden, och din tid är nu och din framtid är sen. Lita på att allt sker i rättan tid. Ingen stress, ingen ånger bär på dina axlar. Det kommer kännas ovant först, och du behöver bli påmind och påminna dig själv om det. Din plats är här och nu. Kom ihåg, att nuet är inte i stress. Stressen är alltid före.
Så istället för att försöka springa ikapp stressen, stanna och låt den springa bäst den vill. Det är ej ditt ansvar att ta hand om stressen. Vågar stressen ej stanna och andas ut, är det stressens förlust, inte din. Så se stressen springa förbi. Heja genom ett ”hej”, men inte som en hejarklack, ty då uppmuntrar du stressen, att försöka vinna sitt ständiga maratonlopp. Stressen älskar uppmärksamhet och får ny energi, när du står vid sidan av och hejar, hejar, hejar att stressen ska vinna.
Försök se, att stressen ej är du, ingen annan människa heller. Den är en utomstående slug liten rackare, som älskar att sprida sin stress. Den är inte, som du tror, i dig. Den är utanför dig, och alltid, alltid, alltid framför dig. Så lägg ned stafettpinnen och du är redan i mål, här och nu.
Stressen segrar aldrig heller, för den når aldrig i mål, trots att den springer fortare och fortare. För stressen tänjer alltid på mållinjen, så den når ej dit!!! Och den förstår ej bättre, så den springer vidare. Men du, spring ej med.
Sitt under korkeken och lukta på blommorna. Njut och koppla av, så når stressen ej heller fram till dig hur mycket den än försöker. Stressen är ej van att bli ignorerad, så den kommer att pocka på dig, vilja att du lyssnar på den, ser den.
Det är svårt att bryta mönster, men det går. Så låt stressen bilda sitt mönster och du ditt. Inte låta stressen springa före dig, men inte heller jaga dig. Din dröm är då nu.” ∞
Välkomna tillbaka nästa vecka för det avslutande inlägget om stress.