Livet är i ständig förändring.  Och vi alla förändras också hela tiden, och därmed ändras också våra möjligheter. För att vi ska fortsätta att vara nöjda måste känslan att vara nöjd följa med i detta skeende. När förändringen medför ökade möjligheter är det lättare att hänga med i svängarna, medan det är värre om vi ställs inför svårigheter, som åtminstone tillfälligt begränsar oss. Om vi har förväntningar som är omöjliga att uppnå, så kommer vi ofrånkomligen att bli besvikna och missnöjda.

Däremot om vi trots att livet ändrats, och vi inte längre kan göra det som vi förut kunnat, kommer till en acceptans och “sänker ribban” och hittar en glädje i det vi faktiskt fortfarande kan göra, så kommer vi att kunna bli nöjda och glädja oss ändå.

Mina tankar går här till Annika, en när och kär vän, som gick bort i cancer 2007. Annika blev en mästare på att göra just detta, att “sänka ribban” allteftersom sjukdomen framskred. Det var tuffa behandlingar och operationer, och det är klart att Annika var både ledsen och besviken över hur sjukdomen förändrade hennes livssituation. Men hon kämpade och gjorde livsbejakande val. Nyfikenheten att ändå delta i livet, och se vad det nu hade att erbjuda, växte trots sjukdomen.

Annika och hennes man Lasse åkte till och med till Egina i Grekland hösten 2005. Under en vecka moppade de runt ön på slingriga vägar och upplevde både tempel, sol och bad.  Annika och Lasse, som hade varit gifta sedan unga år, hade just förnyat sina löften och resan till Egina blev deras andra bröllopsresa.

Annika valde också att börja i målnings- och dansterapi. Hon deltog också i körsång, och våren -06 var vi på en konsert i Filadelfiakyrkan. Där på scenen, stod en stålande glad Annika och sjöng för full hals. Sjukdomen kom att bryta ned henne fysiskt, men de själsliga krafterna växte.

Kärleken och den starka sammanhållningen i hennes familj fyllde hemmet med värme. Denna värme fick också vi vänner ta del av. Jag är tacksam att jag fick vara nära Annika. Vi var en liten krets som varje tisdag sågs hemma hos Annika och Lasse. Annika fick måla och komma ned i djupavslappning. Vi försökte skänka stöd, men vi fick lika mycket tillbaka. Lasse hade gjort soppa. Vi åt, njöt och pratade- ibland om döden, men också om allt vardagsnära. Det var högt till tak och skratten var många. Annika deltog alltid aktivt, även när hon den sista tiden inte kunde äta, och även när hon var så trött att hon inte kunde sitta uppe mer än kanske en kort stund. Dessa tisdagar blev mycket viktiga för alla inblandade. Annika levde verkligen ända fram till sin död.

Vi väljer här att avsluta med några citat från våra bevingade vänner i det blå.

“För att nå en nöjd inställning till livet, lev det, spara minnen som inre skatter. Skatter som är era, och som ingen kan ta ifrån er och som ni inte kan tappa. Så missnöjsamhet frodas när fokus ligger på saker ni ej kan få tillbaka, såsom tider ni ej lever i nu.”

“Tiden och det som skett går aldrig att förlora, men den går ej heller att återfå.”