För några dagar sedan pratade vi med en gemensam väninna i telefon om än det ena än det andra, men bl.a. om en bekant som lyckats med konststycket att både förminska sig själv och höja sig till geniets höjder i samma mening. Känslan blir att det blygsamma inte var äkta, utan att hen gjorde så för att fiska efter beröm, och att andra skulle övertyga hen om dennes briljans. Varpå hen nöjt skulle sitta och säga ”åh, men inte är väl jag så duktig…?!” Då slank det ur mig ”Falsk blygsamhet är värre än skryt”, och vi tänkte då alla tre att det var ett intressant ämne att titta närmare på. Änglarna var på sitt vanliga mer diplomatiska vis inte lika svart – vit som jag, utan ställde det mer som en fråga och inte ett konstaterande.
Änglarna lekte även med uttrycket ”klädsam blygsamhet”, och visst är det väl så att även vad som bedöms som ”lagom blygsamt”, ”lagom sturskt”, inte bara är olika från person till person utan även olika genom tiderna. Svensk jantelag, att vi inte ska förhäva oss, talas det nu allt mindre om. Nu är det istället viktigt att vi tror på oss själva, för att kunna konkurrera med andra, framförallt på arbetsmarknaden. Men även här är balansen viktig. Ingen chef vill ju anställa någon som i sin CV skriver: ”Jag är dålig på att skriva. Jag fungerar inte ihop med andra människor. Jag byter åsikt så fort någon vill det osv.” Men inte heller någon som skriver: ”Jag är bäst på allt. En dag blir jag din chef, eller så slutar jag och konkurrerar sen ut ditt bolag”.
Men vi tror ändå inte att balansen behöver vara alltför svår, om vi verkligen försöker vara oss själva, att se både vad vi har för förmågor och brister. Att vara duktig och vara medveten om det, är inte skryt om vi inte väljer, att skryta om det. Att vara sämre på något och veta om det handlar inte om blygsamhet utan realism.
Om vi varvar falsk blygsamhet och skryt, så blir det som att åka slalom i ett längdskidspår. Vi kommer alltid utanför spåret åt ena eller andra hållet. Däremot om vi följer spåret så finns det plats för både blygsamhet och kunnighet och lärdomar på en balanserad väg, spår. Nu överlåter vi ordet till Änglarna.
Ä-post (se Hannahs förmåga):
”När går blygsamhet över till falsk blygsamhet? Är det något ni kan bedöma gällande er omgivning eller er själva? Skryt som gömmer sig bakom falsk blygsamhet är värre än skryt.
Uttrycket ”klädsam blygsamhet är svårtolkat, ty vad är det? Och vem bedömer vad som är klädsamt? Går det mode i det, som i annan klädsel? Att klä sig i blygsamhet säger sig självt, att det är en ”kostym” som ni tar på er, det vill säga den blygsamheten kommer utifrån. En äkta blygsamhet behöver komma inifrån. Så hur kan ni separera alla dessa lager av blygsamhet (kläder) för att veta vad som är lagom (kläder för varje tillfälle, påpälsad på vintern och tunnare klädd på sommaren)? Vad säger nu modet om blygsamhet, är det inne eller ute? Är skryt någonsin klädsamt?
Vi skulle vilja att ni funderar på skillnaden i att bete sig blygsamt, men egentligen bära på en högfärdig attityd innanför kavajen. Visst kan det kännas skillnad på när någon genuint inte riktigt förstår hur duktig hen är, att det då inte känns olustigt i er att ge beröm och se när hen blir glad att höra att ni uppskattar denne och vad denne gör… gentemot någon som på ett vis i samma mening förminskar sig själv samtidigt som hen ”kräver” beröm och förhöjer sig själv. Detta brukar kännas olustigt, som något som inte ”går ihop”. En person som är öppet skrytsam kan vara nog så irriterande, och det kan vara frestande att ”ta ned hen på jorden” och visa att ni ej tycker att hen är Guds gåva till mänskligheten. Men där är det ett öppet spel med öppna kort. En person som uppenbart tycker den är brilliant, men försöker få er att vara den som påtalar deras excellens genom manipulation av falsk blygsamhet, kan vara än mer irriterande. Ty ni känner att något är fel, men den andra säger och gör ju allt rätt, så är det då er det är fel på?
När känslor och intryck krockar eller ej går ihop, så väcker det ofta en olustig känsla. Ibland är det lätt att sätta fingret på det, ibland är det diffust. Så vad driver någon att förminska sig själv, men egentligen tro sig om storhet? De som väljer denna väg i livet har ofta en dubbelhet i annat också, inte bara gällande sin underdåniga respektive högfärdiga sida. Dessa personer har sällan tillgång till hela spektrumet där emellan med nyanser av bra och dåligt. De har en uppfattning att de är betydelselösa, men sedan en lika stark uppfattning att de har en oerhörd betydelse. Alla människor har betydelse, men det gäller ändock att förstå att ni ej är lika betydelsefulla för alla människor, liksom ni har de som betyder mer eller mindre för er.
Balansen här är lika viktig som i allt annat. Att våga se detta kan göra att ni både ser era unika gåvor och talanger, men ändock vet att för den sakens skull, så är ni ej mer eller mindre värda än någon annan. Det finns de som gentemot andra höjer och sänker dem om vartannat. Detta sker ofta vid psykisk misshandel. Så är det då psykisk misshandel av sig själv för de som spelar med falsk blygsamhet och skryt? Eller är det de runt om som blir ”psykiskt misshandlade”?
Välkomna tillbaka nästa vecka!