Med denna önskan från oss och från våra bevingade vänner i det blå, tänker vi att pausa våra inlägg över helgerna. Så ni och vi får julefrid och julefröjd. Tisdag 12 januari är vi tillbaka igen. På Terapeutiska Skattkistans FB kommer vi dock dyka upp ibland. Och för nytillkomna läsare finns det ju en hel del tidigare inlägg, Ä-texter och bilder att botanisera bland.

Så här i väntan på att Tomten ska göra sin entré på julafton, tänkte jag (Annmari), berätta om ett i nutid lite komiskt barndomsminne, men som när jag var liten ändå kändes nästan “traumatiskt”. Det handlar om Tomten… 🙂

Tomten kom varje julafton och knackade på vår dörr. Min pappa hade en sådan otur, att han varje jul “råkade” vara ute för att köpa kvällstidningen eller posta något brev just som Tomten gjorde sitt besök i vårt hem. Med andäktig förtjusning tog jag emot vad Tomten hade att ge till mig och till mamma (jag är enda barnet). Pappas julklappar lämnade Tomten kvar på en stol, när han skulle vidare till andra familjer. Det är ju som alla vet bråda tider för Tomten på julafton. Men Tomten lät hälsa så mycket till pappa och hoppades få träffa honom nästa jul. Och så en stund senare kom pappa hem igen och blev så “besviken”, att han återigen “missat” mötet med Tomten.

Att Tomten inte skulle vara på “riktigt” föll mig aldrig in. Jag var lika förväntansfull varje år, när jag med tindrande ögon väntade på Tomten, och jag fortsatte hoppas, att pappa i alla fall denna jul skulle få träffa honom.

Åren gick och jag skulle fylla sju och börja skolan. Det var en solig sommardag, och jag skulle följa med mamma till frissan. Jag kommer precis ihåg hur vi gick där hand i hand på Nynäsvägen i Stockholm då mamma plötsligt sa, att det var något hon ville berätta för mig… Och så släppte hon “bomben”. “Tomten finns inte!” Men jag hade ju träffat honom…  Hur kunde hon säga så? Det var då hon berättade, att pappa varje år klätt ut sig till Tomten!  Det kändes som om hon skrek ut det. De flesta barn har, vad jag förstår, vid den åldern klurat ut hur det ligger till med Tomten, men jag hade alltså inte gjort det. Mamma ville berätta för mig innan jag börjat skolan och kanske skulle få höra det av någon annan.

Jag kan inte säga att jag direkt “lidit” av detta, men det fick till följd att mina döttrar i alla fall aldrig fick chansen att tro på Tomten. Han kom helt enkelt inte hem till oss. Då de var små var det jag som med en luva, som enda tomte accessoar, var den som delade ut våra klappar. Nu är det ny generation och de får möta Tomten och de har själva börjat avslöja honom. 🙂

Hoppas jag nu bara inte traumatiserat någon av våra läsare med detta “avslöjande” om Tomtens varande eller icke varande! För vem vet… han kanske ändå finns någonstans långt där borta…? 🙂

Så är det snart dags att säga adjö till det gamla året och välkomna det nya. Även det kan innebära glädje, men kanske också krav på glädje. Det förväntas av oss att vi ska fira och vara tillsammans med vänner och familj. Och för de som inte har några att fira med blir ofta ensamhetskänslan än större. Och även om man är med i firandet och dansen och skålandet på nyårsafton, så kan man inuti känna en ensamhet där mitt i vimlet.

Lite längre ned kan vi läsa i ä-posten vad Änglarna har att säga om Nyår.

Först tänkte jag bara dela med mig av en liten anekdot från när Hannah var sju år och hennes syster nio år. Jag och flickorna bodde under en tid hos en annan familj som hade tre barn. Vi blev som en enda stor familj, och vi har många speciella minnen från den tiden.

På nyårsafton skulle vi förstås fira, och barnen ville vara uppe vid tolvslaget. Alla barnen var väldigt trötta, och det var då som mannen i familjen kom med en idé… Så här i efterhand är jag inte så säker på att det var en god idé. Men vi köpte den i alla fall, och så ställde vi fram alla klockor två timmar! Så klockan tio slog alltså klockan tolv, och vi rusade alla ut på gatan och skrek “Gott Nytt År” och skickade upp fyrverkerier. Barnen var jätteglada att de orkat och fått vara uppe till midnatt och somnade med leenden på läpparna en timme senare.

Och där satt vi tre vuxna när klockan på riktigt visade midnatt och önskade varandra “Gott Nytt År!.. Barnen var onekligen piggare när de vaknade på morgonen, men det var ju ändå lite “lureri”, vilket jag egentligen aldrig gillat. Ni vet ju vad jag tyckte om att ha blivit “lurad” vad gäller Tomten? 🙂 Många år har gått och barnen har nu förlåtit oss, 🙂 .  Detta förehavande skulle nog vara svårare i dessa dagar, när de flesta barn har egna mobiler med rätt tidsangivelse.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

En ny dag, ett nytt år. En ny du?

“Ett nytt år symboliserar så mycket för alla och envar. En del ser det som en nystart, och att det ger dem chansen att “börja om”, “börja med något nytt”. Det är en del i varför så många ger sig själva “Nyårslöften”. Dessa löften kan vara stora som små. Det kan handla om att vara snällare mot sig själv och andra. Börja med en ny hobby, sluta röka, börja träna och så vidare.

 De flesta nyårslöften går ut på att ta mer hand om sig själv och att nå vissa mål. Dessa kan vara svåra att hålla. Om löftena är kopplade till nyåret kan de vara lättare eller svårare att hålla. Ett nyårslöfte som ej är förankrat i att verkligen vilja jobba för sitt mål uppnås mer sällan, än ett löfte om att förändras när det inte kopplas till yttre händelser (som nyår), utan inre. Däremot kan ett löfte som är grundat i så mycket mer vara en god start för att ta nya tag.

Så att välja att vara er själva, njuta och leva och vara goda medmänniskor är gott. Men det behövs inte ett “Gott Nytt År” för att vara god eller för att få förändring. Förändringen sker inte klockan 00.00 när det nya året börjar. Ni är inte Askungen på bal där klockan är 00.00 är en magisk gräns som förändrar allt. Ni är däremot som Askungen när hon blommar ut i sin egen person när prinsen hittar henne. Då inte magin är ledstjärnan utan Askungen själv. Men ni behöver inte vänta på en prins eller en prinsessa för att nå förändringen. Den börjar i er och en verklig förändring sker inte “poof” när nyårssmällare och fyrverkerier lyser upp himlen. Utan den sker när ni gör förändringen.

Så välj inte att “tvinga” fram förändring, välj utifrån ert innersta och strunta i klockan, dagen, nyåret. Lev i alla tider och en nystart sker hela tiden nu, nu, och nu. Nuet blir redan nu ett nyss och sen blir sen nu och nystart länge sedan. Så nystarter är alltid möjliga för var och en av er. Och varaktigheten är viktigare än tiden. Så skåla in det nya året med en önskan att få ett gott år, och sedan inte bara önska det utan jobba för det. Då har ni ingredienserna till livets långa väg och nya möjligheter och val.”