Kan vi skapa och forma våra liv? Ja, till en viss del kan vi nog det. Vi kan göra aktiva egna förändringar inom oss (kanske genom terapi) eller utanför i vår livssituation och i relation till andra människor. Vi kan göra nya val och så fort vi gör förändringar får det konsekvenser, bra eller dåliga. Vi är alla sammanlänkade med varandra och med universum.

Vi kan även skicka ut aktiva önskningar till universum och det kan också leda till förändring.  Och enligt våra erfarenheter så kan vi önska oss eller be om precis vad vi vill men om det handlar om något som inte är förenligt med vår livsväg ( inte är menat för oss) så kommer inte vår önskan att gå i uppfyllelse. Det vill säga, vi behöver inte vara rädda att önska “fel” för det är ju inte alltid vi vet vad som är bäst för oss i längden. Det där med “eftertankens” kranka blekhet.

Det är inte som i sagorna där någon kan få en chans att önska sig tre saker av en ande eller en god fe. Där varje uttalat ord räknas som en önskan som vips blir besannad så att den sista önskan måste användas till att ställa allt till rätta igen. Och så har man använt sin kvot av önskningar och är i bästa fall tillbaka där man började.

Vi har upplevt så mycket “oförklarligt” genom åren att det för oss blivit en naturlig del av vardagen. Vi kommer framöver att berätta mer om det.
Härunder berättar jag (Annmari) en historia om hur en önskan som verkade helt otrolig att den skulle bli till verklighet men ändå blev det. Det här är en alldeles sann berättelse, som förutom att den blev livsavgörande för Hannah och därmed också för mig, har givit hopp till andra människor. Den visar på att det finns något större och att vi faktiskt får stöd och hjälp på de mest speciella vis när vi har det som svårast. Att allt egentligen är möjligt och att “Any dream will do”.

Hannah var i elvaårsåldern och på TV gick en australiensisk serie, “Grannar” med Kylie Minogue och Jason Donovan i huvudrollerna. Hannah följde serien och Jason kom att bli mycket speciell för henne. Och det var inte riktigt på samma vis som med andra idoler hon hade. Och hon sa till mig: Honom kommer jag att träffa! Hon bara “visste” det.

Hannah hade varit med om svåra händelser i barndomen och när Hannah var 14 år, som är en känslig ålder, var hon i djup depression och saknade livslust.

Så en kväll satt jag på Hannahs sängkant och pratade med Hannah som då var knappt 15 år.  Vi pratade om att det nästa dag var exakt ett år sedan hennes älskade morfar, min pappa, hade lämnat jordelivet. Han hade varit den viktigaste manspersonen för Hannah. Vi saknade båda honom så oerhört mycket och vi pratade om hur ledsamt det var att han inte fått vara kvar hos oss. Plötsligt kom jag ihåg att jag hade läst i tidningen att det skulle vara ett meteorregn den här natten och jag berättade det för Hannah. “Så Hannah ta nu och önska dig något” sa jag. “Då vet jag precis vad jag önskar mig”, sa Hannah, “och det är att träffa Jason. Du mamma, du har ju alltid sagt att om man riktigt gärna vill något och önskar det, så blir det verklighet. Men jag ser ju att du inte tror på det här!”. Och det gjorde jag ju inte heller.

Och nu måste jag hoppa till en annan del av historiens början. Jag hade en konstnärsvän, Sven Inge, som nu är död, och som jag tillsammans med Inger, en väninna, ibland ordnade öppet hus åt. Han var vid denna tid i USA för utställningar av sin konst, och jag hade nyckel hem till honom utifall jag skulle visa konst för någon hugad spekulant. Inger och jag hade arrangerat en liten utställning på Royal Viking Hotel och utställningen var precis över. Vi höll på att plocka ihop då en av hotellets anställda kom och berättade för mig att hennes engelska pojkvän just kommit till Stockholm från London och att han gärna ville titta på konst. Var detta något som vi kunde ordna? Jovisst, kunde vi det.

Nu sammanlänkas historierna…

Dagen efter Hannahs och mitt samtal och hennes önskning, träffade jag och Inger Petra och hennes pojkvän Bill Barclay i konstnären Sven Inges lägenhet. Bill visade sig vara mycket trevlig och vi hade lätt att prata med varandra. Han blev mycket förtjust i Sven Inges konst och undrade om Sven inte haft någon utställning i London. “Nej konstigt nog inte”, sa jag. “Då kanske vi kan försöka ordna det”, sa Bill. “Då skulle min dotter Hannah bli glad” sa jag. “Hon vill gärna komma till London för hennes stora idol spelar i musikal där”, sa jag. “Jaha, vad heter han då?” undrade Bill. “Jason Donovan” svarade jag. “Men honom har ju jag varit manager till”, utbrast Bill. “Då ska vi självklart genast ordnaså att hon får komma till London och se föreställningen och träffa honom! Dessutom ska hon få min jacka från touren och en massa foton och annat. Och ni kan bo billigt på Hilton hotell, ägaren där är min vän. Och Petra har rabatt på SAS.” Bill var lika entusiastisk som Inger och jag i att få uppfylla Hannahs dröm.

Inger följde med mig hem för hon ville vara med när Hannah skulle få höra det fantastiska som hänt. Och vi fick vänta ganska länge på Hannah som var ute på stan. Det pågick vattenfestival i Stockholm och inte fanns det någon mobiltelefon i sikte då inte. Till slut kom hon hem i alla fall, och jag sa att jag hade något speciellt att berätta, att jag träffat någon som kände Jason. Hannah tittade med stora ögon. Jag undrade om hon skulle bli glad om hon fick några foton på Jason och hon blev helt salig. “Du kommer också att få Bills egen speciella jacka från touren, och det finns bara totalt 10 sådana jackor varav Jason har en av dem”. Hannah sken som en sol, och både jag och Inger sken ikapp.
Så undrade jag om hon ville åka till London och gå på musikalen “Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat”? Och ja, det ville hon förstås! Och då tog jag fram trumfkortet också.”Vill du träffa Jason?” Hannah stirrade på mig som om hon inte trodde sina öron. Den natten hade hon också svårt att sova men denna gång av lycka och förundran.

En månad senare satt vi hela familjen på planet till London och allt det omöjliga hade blivit möjligt. Och kvällen efter satt vi i publiken på första raden och såg “Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat” skriven av Andrew Lloyd-Webber, med musik av Tim Rice. Handlingen är baserad på texter ur bibelns 1:a Mosebok, om Jakobs son Joseph och hans elva bröder. Joseph hade sin drömjacka (Hannah hade sin) och man sjöng “Any dream will do”. Jag formligen rös när jag lyssnade till texten “if you want it, dream it, and it’s real.”.

Efteråt fick så Hannah träffa Jason och det var förstås ett mycket starkt ögonblick. Hennes dröm hade blivit verklighet!  Och det var ju en extra krydda att musikalen handlade om både en jacka och att drömmar faktiskt kan bli sanna. Jason fick en tavla av Sven Inge och det var förstås Hannah som fick överlämna den. Jason själv var mycket rörd vid mötet.

Bill kom att bli en nära vän. Vi hade kontakt under ett antal år och hälsade på honom i London och han oss här i Stockholm. Sedan tappade vi tyvärr kontakten.

Hannah här: Som ni förstår så fick jag leva varje liten flickas fantasi, att träffa idolen vars planscher hela mitt rum var tapetserat av. Men för mig var det inte “bara” Jason som var “vinsten” i detta. Utan det öppnade en ny värld för mig där jag fick ett hopp om att mitt i svårigheter så kan det vi önskar mest ske. Det vill säga allt kändes möjligt och det har jag burit med mig i alla år. Och då livet varit svårt har jag mints detta och det har givit mig trygghet. Okej, jag hade ju visserligen tänkt att jag skulle gifta mig med Jason, men man kan ju inte få allt 🙂 Och det kan väl hamna under kategorin önskningar som inte var meningen.

Händelsen med alla sina ingredienser har varit mycket betydelsefull på många vis. Och den har varit till glädje för många andra också. Den visar också på hur universum kan verka genom människor vi möter.