Ledsnaden kan verkligen ta sig många uttryck. Som vi varit inne på i våra föregående inlägg om känslor, så har vi människor ofta närmare till en av känslorna “ledsenhet” eller “ilska”. Och på grund av det, så visar vi ibland ilska både när vi är arga och ledsna, och ibland gråter vi inte bara när vi är ledsna, utan också när vi är arga. Ibland är det så, att vi är så vana vid att välja “motsatt” känsla, att vi kanske inte ens själva är medvetna om vad vi egentligen känner. Då blir det ju förstås ännu svårare för omgivningen att tolka det vi visar, vilket förstås kan kännas förvirrande. Om man inte är sann mot sig själv med det man känner, så visar man ju ofta en annan känsla än den äkta utåt, och reaktionen man får från sin omgivning blir då på det man visar.

Så det är viktigt att försöka lära sig separera och urskilja sina olika känslor, och se vad de står för.  Är ilskan egentligen ledsenhet? Eller handlar de flödande tårarna istället om ilska?

Så hur är det med gråten då? Är man mer ledsen ju mer tårarna flödar? Och kan man själv påverka sina tårar? Hur brukar då omgivningen reagera på en person som gråter mycket? Ja, här finns det nog inget generellt svar. Det beror nog mycket på vad de olika personerna i omgivningen har för inställning till gråt., vilka olika erfarenheter var och en bär på.

Vi träffade nyligen en kvinna, som var förtvivlad och grät för att hennes far precis hade gått bort. Hennes pojkvän hade svårt för att se henne ledsen och blev då istället arg på henne. Vilket i sin tur gjorde henne ännu mer ledsen, och samtidigt nu också arg. Pojkvännen, som är en mycket fin man och inte alls okänslig, var nog egentligen arg på sig själv, för att han inte bara kunde “lyfta bort” hennes sorg och göra henne glad igen.  Och så visste han inte vad han skulle göra… med hennes känslor och med sina… Så nog kan det vara ett virrvarr bland känslor, både inom varje individ, men också mellan människor.

Ibland kan det kännas som om tårarna “frusit” någonstans djupt inom oss och inte kommer ut. Detta händer inte sällan vid sorg (som vi kommer återkomma till i ett senare inlägg). Man kan känna att man är så ledsen, att man tror att gråten aldrig kommer ta slut om man skulle släppa den fri. Så var det bland annat för min “låtsasmamma” Kerstin när min pappa hade dött. Hon “vågade” inte gråta och stängde därför med viljekraft in sina tårar…

Det finns en fara med alla “självhjälpsböcker”, som ofta propagerar för ett “hysteriskt” positivt tänkande. Med denna förenklade syn finns det en risk, att man kan få skuldkänslor, om man inte klarar av att alltid vara “positiv”. Och även om man själv förstår, att det är okej att ibland vara lite mer “negativ”, så kanske inte omgivningen gör det, och därmed i all välmening lägger ytterligare “krav” på att man skall vara positiv och därmed bli glad.

Det är förvisso bra att ha en positiv inställning i grunden, men faran är när man hindrar sig själv från att känna så kallade “negativa” känslor, som ilska eller ledsenhet.  För vi behöver känna de känslor vi känner, även de “negativa” för att komma vidare till en “verklig” glädje.

Ä-post (se Hannahs förmåga).

“Att vara ledsen kan betyda så många olika saker. Det finns många nyanser av ledsenhet och det finns nyanser även inom ledsenheten. När ni är ledsna för att någon sårat er blir ledsenheten begriplig för er själva och för er omgivning, beroende på hur sårade ni blivit och på vem som sårat er, om det är en närstående eller en främling.

Allt detta är lätt att förstå. Men när ledsenheten bara finns där, bygger bo i ert innersta väsen, och varken ni eller er omgivning kan placera ledsenheten i ett fack, en situation, relaterad till en person. Då blir ni uppslukade av ledsenheten, och den ledsenheten har mängder av nyanser, som gör att det är svårare att känna vad som ledsenheten egentligen vill tala om för er. Ni känner er då ofta misslyckade, som om ni borde vara glada, men att ni bara inte kan det. Denna ledsenhet kan yttra sig så, att ni stänger in er i er själva, och/eller så stänger ni andra ute.

Ni kan välja att bli utåtagerande, att antingen skrika ut er sorg eller “förvandla” den till ilska. Denna typ av ledsenhet är svårare att förstå och därav svårare att “bli kvitt”. Det går inte att bara säga; “var glad, bestäm dig för det, så blir du glad.” Dessa hurtiga utrop kommer från människor som vill väl, men som ej förstår ledsenhetens komplexa natur. Det kan då ge den ledsne skuldkänslor och en tro att det är fel på henne/honom eftersom hon/han inte bara kan bli glad. Då växer ledsenheten och då växer självanklagelserna, och det blir en ond cirkel, som är svår att bryta. För denna ledsenhet botas ej “vips”, för att ni säger; “nu skall jag vara glad”.

Nej denna ledsenhet som genomsyrar er läks genom, att hitta vad den vill säga er. Och att ni väljer att lyssna, och att inte tycka synd om er i en offermening, men ha medkänsla och förståelse för att ni är ledsna. Så “okej, jag är ledsen, även om jag inte vet varför. Varför skall jag anklaga mig själv för att jag är ledsen, och inte kan ta reda på varför och göra något åt det?”  Det är att vara aktiv, och det leder er bara från offermentalitet, men ej in i självförebråelse. Och det är nyckeln till att låta det ni känner, vara det ni känner.

Det går inte att tvinga bort en känsla, för då kommer den tillbaka starkare och starkare i er. Ni behöver istället bejaka er själva, gilla läget. “Nu känner jag så här.” Men sedan se vad ni kan göra, för att på riktigt göra er själva glada igen. Ej som ett måste eller en läxa, utan som en investering i er själva, ert välmående och ert liv. Ledsenhet är en viktig del av livet och ert känsloregister och  bör inte tvingas bort. Den bör lyssnas på och sedan försöka läkas och ge er glädje. Så ledsenheten som blir lyssnad på, behöver inte skrika högre, och det innebär att ni inte behöver fastna i den, när ni känner att det är dags att säga adjö till ledsenheten.  Inte förr, inte senare. Så var inte rädda för ledsenheten. Den är som alla känslor en vägvisare, en indikation på något ni behöver titta på, lyssna på och agera efter.”