Vi fortsätter nu på tema “Känslor” och här speciellt “Ilskan”. Nästa inlägg kommer handla om “Ledsenhet”.

När är ilska närande?
När är ilska tärande?
Vad händer med oss när vi trycker ned vår ilska, gentemot när vi öser ur oss den?

En konstruktiv ilska, i den meningen att vi får fram det vi vill få fram, bör vara faktabaserad men också känslobaserad, dock utan att gå till personangrepp. Såvida det inte är just personligheten, som vi är arga över. 🙂 Men då blir det ju ändå känslo- och faktabaserat. 🙂

Så låt oss alltid fråga oss själva: “Vill jag ha rätt att få säga mitt hjärtas mening och på vilket sätt som helst? Eller vill jag nå fram med mitt budskap?” För då vet vi när det är värt att bli arg, trots risken att stöta bort någon, och i så fall vara beredd att ta konsekvensen därav, eller när vi inte är beredda att riskera relationen. Det går att öva upp förmågan att snabbt kunna göra en konsekvensbedömning, så att vi kan reagera i stunden, men vara både här och nu och ändå kunna tänka framåt.

Att i ilska explodera och inte “kunna” hindra ordflödet och sina handlingar kan leda till svårreparerade relationer. Så ilskan är inte att leka med, dock är den en känsla att jobba med på ett eller annat vis. Att hålla inne med ilskan leder ofta till slut till en explosion, och då ofta inte alltid i rätt situation eller till rätt person. Så att aldrig bli arg är inte sunt, och att alltid bli rasande är inte sunt. Så vi säger som änglarna säger: ” Lagom är bäst!”

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Tiden det tar från att något gör er arga, tills ni agerar på det, är olika lång. En gång kan ilskan komma som en blixt från en klar himmel, och ni exploderar direkt, och sedan lugnar ni er igen.
Var då ilskan förhastad? Kanske eller kanske inte…

Ibland händer det er något svårt, och ni biter ihop så pass hårt, att ni själva varken tror eller känner, att ni är arga. Men sedan kommer det en fördröjd effekt, och när ni smält det som smällt, så smäller ni.
Är då den ilskan genomtänkt? Kanske eller kanske inte…

Så det finns inget recept som fungerar för alla individer, alla situationer och alla relationer.
Det är inte alltid rätt att explodera direkt, men ej heller att inte göra det. För ilskan har många tillstånd och nyanser. Den kan byta skepnad, och den är som en kameleont. Den finns där inom er alla, men den syns ej alltid.

Den tid det tar för ilskan att gå från tanke till handling är olika lång, och vägen dit är egentligen vad som är viktig för bedömningen om ilskan är närande eller tärnade.  Ty oavsett hur lång eller kort tid det tar att bli arg, så är det händelserna, tankarna och känslorna som leder dit och som visar vägen.  Om ni hittar vägen, så är en genväg och en senväg lika rätt, och ni kommer fram dit ni skall.

Så om ilskan behöver ut låt den komma ut, men välj till vem och när. Ibland mår ni bäst av att tiga still och ibland ej. Om konsekvensbedömningen hinner infinna sig emellan det som triggar er ilska tills ni agerar på den, så kan ni alltid hitta rätt tillfälle att vädra ilskan. För då vet ni att ni bedömer det så, att ni för ert välmående behöver ventilera ilskan, för att behålla en relation ni värdesätter, eller för att avsluta en relation ni inte vill delta i igen.

Men så länge som ilskan agerar på egen hand är konsekvensbedömningen frikopplad, och ni kan ledas på villovägar, snåriga spår som leder er in i ett virrvarr av ilska och förtret. Men om ni hinner känna er känsla i stunden och sedan agerar, då är ilskan produktiv och livgivande.

Alla känslor bär ni på, men en känsla eller kanske två visar sig i taget. Det är inte för att ni ej bär de andra inom er, men just där väljer ni vem som står på scenen. Men hela ensemblen står bakom scenen och väntar på sin tur, och den turen är då er att hitta. Ni är regissören, skådespelarna och publiken. Era känslor är skådespelarna på scenen.  Så intag positionerna och var och en av era känslor får lagom utrymme för dem. (se bilden ovan)

Att däremot gå runt med en ilska mot världen, mot er själva och/eller andra människor, det äter upp er inifrån. Och bitterheten som blir ni är inte fri. Men om ni ilsknar till och är konstruktiv i det, så äter ni av ilskans energi. För ilska i en rättmätig miljö är energigivande. Ge alltså er vägen till närande ilska, ej tärande.”