Offermentalitet – Självempati

Skillnader och Likheter

Självempati - Offermentalitet

Empati, Medkänsla, Medlidande, Offermentalitet. Ordens betydelser gränsar till varandra, och tillstånden har både sina likheter och skillnader. Medkänsla, empati kan man ha både med sig själv och med andra. Medlidande likaså. Medlidande med sig själv kan dock ibland övergå i en offerroll. Se gärna även vårt förra inlägg om “Empati“.

Har ni också funderat på varför en del människor verka “lida” mest hela tiden och andra aldrig? Och att vissa är “kämpar” samtidigt, som de vill visa att de “lider”, medan andra är passiva och “lider” på det viset?

Har ni tänkt på att en “lidande kämpe” ändock kan vara en martyr, bara på ett annat vis än den passiva? Och så finns det den evigt “nöjda”, som alltid tycker att livet är okej oavsett om det är uppgångar eller nedgångar. Alla dessa “skyltar” med sin åsikt, sitt beteende, sitt lidande på gott och ont, och därav blir mottagandet hos omgivningen ungefär likadant, det blir lätt obekvämt.

Istället för de som “unnar” sig alla känslor, att ibland tänka “livet suger”, ibland “livet leker”, ibland “tycka synd om sig” och ibland inte. Ibland lida med någon annan och lägga sig själv åt sidan. Sedan finns det de som aldrig tillåter sig att “tycka synd om sig”, att känna empati med sig själva. För att de inte “unnar” sig det. Inte heller så eftersträvansvärt. Återigen balans, balans, balans. Om ni tänker efter… var hamnar ni på den skalan? Var hamnar era nära och kära?

Det är ofta vi känner skillnad på när någon lider för själva lidandets skull, och när någon lider för att den faktiskt lider.  Att vi runt om i det första fallet värjer oss för att vilja hjälpa, och i det andra nästan snubblar fram, för att skynda till undsättning. Situationerna kan utåt sett vara ganska lika, men känslan som vi andra får den säger oss olika saker.

En person som i vuxen ålder axlat offerrollen har ofta någon gång i barndomen fått positivt gensvar för just det beteendet, och fortsätter sedan av bara farten, utan att märka att mottagandet inte längre är så positivt. Och ibland spelar man rollen så bra, att omgivningen verkligen tycker synd om en. Någon berättade om, att hon bara behövde träffa en viss person i fem minuter innan hon tyckte synd om honom. I botten ligger ofta en önskan och längtan efter kärlek och omtanke, och att man tror att man får det genom att få andra att tycka synd om sig.

Det ligger i offerrollens natur, att inte tro att man själv kan göra något åt situationen.

Härunder kan vi läsa ä-posten om skillnaden mellan självempati och offermentalitet, och om vikten av att ha empati både för oss själva och för andra.

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“När självempatin är sann, ren och klar då växer den och utvecklas till en allmänmänsklig kärlek och empati för allt levande, inklusive er själva. Då kan den sammankopplas med alla själar. Den empatin den växer och ju mer ni ger er själva och andra desto mer empati och kärlek får ni ta del av.”

Offermentalitet är ingen vacker syn. Den speglas i hur den människan behandlar sig själv, som bättre eller sämre än andra. “Bättre” genom att vara självupptagen och självcentrerad och vända allt att handla om sig själv. “Sämre” för att få utlopp för sin offermentalitet; “Titta, titta, vad synd det är om mig. Jag har ingenting. Jag har ingen. Jag lider.” De skriker på ett vis efter hjälp, men ve och fasa om de får det! För det vill de inte ha. För att lida ger dem en vinst, en känslomässig vinst. De tror ofta att kärlek är att vara i fokus, genom att det är synd om dem. “Ta hand om mig”.

Men omgivningen reagerar ofta negativt på detta martyrskap. Det skapar en irritation och en ovilja att hjälpa. Det kryper in under skinnet, och där och då beslutar sig många; att “Så där vill jag aldrig bli. Bäst jag inte är självempatisk, ifall det kan uppfattas som en “tyck synd om mig karaktär”.

Men det är stora skillnader mellan självempati och offermentalitet. En offervarelse ser bara sig själv och sina våndor och tror att alla skall vara där för att klema bort dem.

Självempati är att behandla sig själv med samma empati och kärlek, som ni skulle ge era nära och kära, att inte göra skillnader i det. Inte vara snällare mot andra än er själva, men ej heller snällare mot er själva än andra. Att vara i kontakt med alla sina känslor och lita på, att det är okej att tycka synd om sig när det är svårt. Det är inte bara okej. Det är nödvändigt, att lyssna inåt lika mycket som utåt. Att vara sann mot sig själv och andra. Lära er vad ni behöver och vad ni kan ge andra. Att vara en vän som lyssnar och känner med era nära och med er själva.

Att låta empati för andra och självempatin väga lika tungt, och det är ej att vara självisk och självcentrerad. Tvärtom, det är att ni ser er själva som jämlikar med era medmänniskor. Ni är ej bättre men ej heller sämre. Så att ge sig själv empati är att inte göra sig till varken viktigare eller oviktigare. Att inte tro att ni är så annorlunda, det är nämligen på gott och ont. Alla är unika men jämlika. Där är likheten med empati och självempati och skillnaden på offerrollen.”

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2015-10-30 00:00