Om girighet, snålhet, sparsamhet och generositet.

Och en anekdot om systrarna Hilda och Hulda.

Valkomna till mitt kakkalas

Hannah här:

Har ni också någon gång funderat på likheter och skillnader mellan snålhet och girighet? För mig dök nyfikenheten upp när jag träffade på ett par systrar, jag kallar dem Hilda och Hulda. Hilda är den snåla och Hulda den giriga (hon kan mer än gärna omhulda sina egna utvalda, och för att inte tala om att se till sig själv 🙂 ). Vid första anblicken, så kan man kanske tänka, att det väl är samma sak. Men ju mer jag såg av Hilda och Hulda, så började jag tycka, att det bli riktigt komiskt.

Hulda hade inga problem med att unna sig själv och sina barn märkeskläder, och allt det “bästa” som livet har att erbjuda. Samtidigt ville Hulda sko sig på så mycket som möjligt till minsta möjliga kostnad. Inte lägga ut ett extra öre. Om Hulda hade lånat ut pengar till någon, så ville hon ha exakt samma summa tillbaka, t.ex. 399 kronor. Jo, hon kunde förstås gärna tagit emot 400 kronor men aldrig 398. Andra än de sina ville hon inte gärna bjuda.

Så har vi då Hilda, som snålar på allt, både till sig själv och till andra. Hon sparar på allt, inte för att hon är fattig eller” sparsam” utan för att hon är snål. Exempelvis till och med när Hilda fick höra, att någon skall slänga ett par mammatrosor, så sa hon “men varför skall du slänga dem, de kan ju jag ha?”. Sedan ville nog inte ens Hilda bära dessa trosor.( Hon hade inte längre åldern inne för graviditet,) Men impulsen är att spara för sparandets skull, inte bjuda och inte ta emot heller. För en snåljåp som Hilda har också ofta svårt att ta emot, för hon blir då misstänksam och tänker; “jag vill inte bjuda igen”. Till skillnad från Hulda, som gärna tar emot, och inte ens tänker på, att det skulle kunna vara fint att bjuda igen.

Även sparsamhet är i denna diskussion ett intressant ämne. Att vara ekonomisk och sparsam kan vara mycket positivt och ansvarsfullt. Det vill säga, att veta vad man vill unna sig och andra, och då veta vad man kan spara in på för att möjliggöra detta. Att ha koll på sin ekonomi, men inte bli fanatisk och räkna ören. Det finns många människor, som är både sparsamma och generösa, och den balansen är nog den mest eftersträvansvärda, för en själv och för omgivningen. 🙂

Däremot att spara något för att vänta till ett “bättre” tillfälle och inte “unna” sig, kan leda till att det man spar inte kommer till användning. Jag minns så väl när jag var liten och hade önskat mig röda lackskor. Så fick jag ett par sådana i present av min låtsasmormor. Jag blev så lycklig över min gåva, och jag var så rädd om dem. Så rädd om dem, att jag ville vänta med att använda dem. Jag hade dem stående prydligt i sin kartong i garderoben, och jag tog fram dem lite då och då och provade dem. Men jag ställde alltid tillbaka dem, för jag ville spara dem till ett “speciellt” tillfälle. Jag kommer faktiskt inte ihåg någon gång, som jag använde dem. Som vuxen frågade jag mor vad det blev för ett speciellt tillfälle. “inget”, svarade hon. “Du växte ur dem”. Hon berättade också, hur förtvivlad jag hade blivit den dagen de inte längre passade. Detta har jag alltså förträngt. Så denna typ av sparande är inget jag rekommendera.

Unna sig är viktigt, men att inte leva som om varje dag vore den sista, för det är inte att vara ansvarsfull i den goda bemärkelsen.

Här under följer utdrag ur vad våra bevingade vänner i det blå har att säga om detta ämne. Ä-post (se Hannahs förmåga).

“Om den girige står för den som väljer först och väljer störst, så står den snåle för den som väljer länge och väl. För i snålhet finns en försiktighet att välja fel, då snålheten själv ej unnar sig att välja om, för det är snålheten för snål med, även med sig själv.

Generositeten däremot väntar av en annan anledning, det vill säga att unna andra att välja först, för generositeten växer när det som ges uppskattas och bringar andra glädje. Och då sprids denna glädje även till generositeten.

Så det finns skillnader mellan att vara snål och att vara girig. En del kan vara både snåla och giriga, men ofta har de två helt skilda sätt att vara. En girig person kan unna både sig själv och sina nära det bästa. De vill äta upp kakan och ändå ha den kvar, och inte själv behöva baka en ny. De vill ha det bästa av det mesta och gärna genom att sko sig lite på andra. För girighet står för en “beskyddande” känsla av, att “jag är värd detta och därför är det helt i sin ordning om min lycka och välgång påverkar någon annan negativt. Det är inte girighetens mål, men det kan dock bli en efterföljd.

Ata kakan och ha den kvar

Girighetens mål är enkelt, mitt, mitt, mitt. Likt barn som leker i sandlådan där ett barn tar en leksak. Ett annat barn säger; “nej den är min” och tar den ifrån barn ett. Sedan tar barn ett en ny leksak, och då säger barn två; “nej, den är min och så vidare. Till slut sitter barn två med alla leksakerna runt sig och kan omöjligt leka med alla sakerna på en gång. Här är det “haendet”, som är viktigt och inte nödvändigtvis användandet.

Så vad gör snålheten då? Jo, den vill ha så lite som möjligt, och den vill ge ännu mindre. Snålheten äter inte sin kaka, den spar den och spar den, ibland tills den kanske rent av möglar. För vem vet när snålheten får en ny kaka? Snålheten söker att spara, ibland bara för själva sparandet skull. Att hitta lika lite i sin egen hand som snålheten är villig att ge andra. En person som lider av snålhet är i regel snål inte bara mot andra, utan även mot sig själv. För är man bara snål mot andra, men unnar sig själv så börjar gränsen till girighet tunnas ut. För en riktig snåljåp vill inte ge varken till sig själv eller till andra. Det är “den som spar han har”, men helst skulle det sparandet redan vara sparat, inte nytt.”

Den som spar den har

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2015-09-25 00:00