Om oron att inte duga

”Om harmoni ej är framtidens önskan, utan nuets verklighet. Då finns möjlighet att uppskatta stillheten och lugnet i stunden.” (Citat av Änglarna)

Är det möjligt att hitta harmoni i en orolig miljö? Hur kan vi hitta ro där mitt i kaos?
Och har vi “rätt” att unna oss att finna ro, även då andra har det så svårt?
Eller känner vi oss kanske “tvungna” att känna oss rofyllda, då vi har det så lugnt här i vår vrå av världen?

Vi oroar oss för så mycket, allt ifrån små saker till rena katastrofer. Detta tar en enorm energi ifrån oss. Energi som vi skulle kunna använda till något konstruktivt.
Är oron alltid onödig? Eller kan den fungera som förberedelse, för att klara sig bättre om något händer? Klarar vi oss utan oro? I stunder av nyfunnen ro kan det kännas “lite konstigt”, nästan “tomt”. Hur ska vi nu fylla vår tid?

Alla känner vi nog ibland, att vi inte duger, att vi inte är tillräckligt bra. Ju mer vi försöker “dölja” vår osäkerhet, desto mer ser andra den. Hur kan vi stärka självförtroendet så att vi vågar visa oss, som vi är?  För det är egentligen då vi vågar visa vår innersta kärna, med rädsla och allt, som vi får chansen att få innerliga möten med andra i kärlek. Det vackraste man kan få uppleva är, då man vågar vara utan sina skydd, alldeles “naken” tillsammans med en annan människa. Men självklart kan man inte, och ska inte, öppna sig så för vem som helst.

Härunder följer ett Änglasvar om hur vi kan hitta en väg att känna oss tillräckliga.

Om oron att inte duga.
Hur kan vi göra för att stärka självförtroendet?

“Oron att inte duga inför andra och inför er själv, att rädas att bli bedömd, det är just vad ni själva gör mot er i den stunden ni oroar er, för att ej duga.

Rädsla_att_inte_duga

Då dömer ni er själva, och då är ni redan beredda på ett nederlag. Men om oron för att ej duga, kan bytas ut mot nyfikenhet, nyfikenhet om livet, om er själva och varandra, vad händer då? Om du istället tänker: Vad väntar mig idag?

Nyfiken

Om rädslan styr då blir ni lika rädd som den. Men glöm ej, att det är den som är rädd, ej ni. Så när ni tryggar oron och rädslan, så kommer ni bemötas annorlunda i alla sammanhang. Det största som finns är att acceptera sig, som man är, men samtidigt ständigt sträva efter utveckling. Så om rädslan ger vika för nyfikenheten då kommer ert liv genast att lysa annorlunda, likaså om ni då ge varandra samma utrymme, att de ni möter på er väg duger.

Att vara den bästa ni, ni kan vara, och då inte prestationsmässigt, utan i kärlek till er själva, varandra och livet. Den kärleken länkar er alla samman, och den bygger en bro mellan verklighet och önskan, en bro ni törs kliva ut på, ty ni vet att den håller.

Så lämna oron på ena sidan bron och gå mot nyfikenheten, som väntar er på den andra sidan.

Om ni hittar detta i er, så kommer er omgivning bli intressantare, och de ni möter kommer finna er intressanta och de kommer känna att de får energi i er närvaro. Ni ser inte nyfikenheten när ni ständigt oroar er över rädslan. Så fråga er, vem vill ni umgås med? Nyfikenheten eller rädslan? Tror att svaret är detsamma för de allra flest, det vill säga nyfikenheten och livsglädjen.

Så tänk nu att en människa bär på nyfikenhet… visst är det någon man vill ha till vän? Rädslan är inte lika energigivande, nej tvärtom är den en energitjuv. Så alltså släpper ni rädslan, kommer ni och alla andra trivas än bättre i ert sällskap. En sådan vän vill alla ha.”

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2015-08-09 00:01