Tillåter vi oss själva att lyckas och tillåter vi andra att lyckas? Tillåter vi oss själva att misslyckas och tillåter vi andra att misslyckas?
Vad betyder det egentligen att lyckas? Blir man lycklig då man lyckas? Vi har varit inne på denna frågeställning tidigare i ”Hur hittar vi en balans där ”vara” och ”prestera” väger lika tungt?”, och vi har skrivit om att vara lycklig. Här koncentrerar vi oss på känslan kring lyckanden och misslyckanden.
Vi vill alla lyckas… eller kan vi vara rädda för att lyckas? För vad detta eventuella lyckande kan innebära… och kan det då innebära att vi till och med undviker att lyckas? Vi människor har inte sällan strategier, som vi oftast inte är medvetna om förrän vi plötsligt blir klarseende, vilket kan ske genom terapi eller av någon annan anledning.
Somliga kan se hur andra personer lyckas, men vet inte hur de själva ska göra för att lyckas med sina föresatser. Och här händer det ibland att man då försöker minimera andras lyckanden för att själv framstå bättre. Detta kanske man gör helt inom sig själv eller i samtal med andra eller kanske till och med till de personer man ser ha lyckats. Det görs oftast inte av elakhet utan springer ur den egna dåliga självkänslan, men det är dock aldrig rätt att släcka någon annan lampa utan man får istället försöka hitta hur man lyser av egen kraft.
Något som det skrivits massor om är hur de flesta av de personer som vi ser som ”stora” och ”lyckade” har misslyckats på vägen till framgång. Det finns otaliga exempel på det, författare, forskare, vetenskapsmän, artister etc. För att kunna lyckas måste man våga misslyckas, dock är det inte nödvändigt att misslyckas för att kunna lyckas. Återigen är vi tillbaka till hur vi behöver balans på vår väg i livet.
Ä-post: (se Hannahs förmåga).
”Först och främst, så handlar lyckanden och misslyckanden inte bara om prestationer, utan också om känslan omkring dem. En person kan känna sig lyckad även med något som en annan känner sig misslyckad med. Så hur bör vi då definiera att lyckas och att misslyckas? Det innefattar att prestera något som är ”lyckat”, att känna er lyckade, att få feedback utifrån, att ni nått ett mål. När det talas om att någon är ”lyckad” så syftas det oftast på en person som har en karriär som är lyckad, att personen genom valen i livet nått en plattform där omgivningen ser denne som lyckad, både professionellt och på ett personligt plan.
Om ni tittar närmare på misslyckanden; vad ser ni då? Ett misslyckande kan i än högre grad vara på ett högst personligt plan. Det kan vara så att omgivningen ser er som lyckad, men att ni trots det känner er misslyckad. Det kan dock vara så att även omgivningen ser er som mer eller mindre misslyckad per definition, att ni inte nått er högpresterade plattform i livet.
Att ständigt gå och känna er misslyckad är tungt att bära, men än tyngre är bördan av att rädas att misslyckas. För det ni då gör är att ni ständigt har förväntningar och farhågor på att misslyckas, ni är ständigt ”beredd” och det ger er ej utrymme att njuta av eventuella lyckanden. Ty dessa lyckanden blir då än svårare att ta till er och ni riskerar då, att istället för att segla med i framgången, rädas än mer att misslyckas senare.
Kraven på er/på uppgiften är vad som avgör om det är ett lyckande eller ett misslyckande. Har ni höga krav på er själv eller andra, så är det svårare att uppnå lyckanden och alltså en längre måttstock tills ni anser er eller andra som ”lyckade”. Har ni lägre krav på er själv och andra, så har ni en kortare måttstock och kan känna er lyckade genom att ni gör något, som den högpresterande kanske hade kallat mediokert. Så det är inte lätt att helt definiera vad som är ett lyckande och vad som är ett misslyckande. I vissa fall är det dock mer svart och vitt, som vid ett prov, en arbetssituation, en arbetsintervju osv. Men även här har ni olika idéer om vad som ni ger er själva för ”betyg”.
Om vi ändå leker med tanken att det finns en formel som beskriver lyckande och misslyckande. Vad är det då ni känner er mest hemma i? I ett lyckande eller ett misslyckande? Vad som är av vikt är hur ni upplever er själv. Tillåter ni er göra misstag, att misslyckas? Om ni misslyckas med något, anser ni då att ni ÄR misslyckad? Eller att ni misslyckats i det ni nu företagit er? Kan att misslyckas vara en strategi, att skydda er från oron för att misslyckas? En väg där ni kanske inte ger allt, för om ni ger allt och misslyckas, så kanske ni upplever er som en misslyckad person. Så det som kan tyckas som en oro att misslyckas, kan i själva verket vara än mer en oro att lyckas.
Att lyckas kan vara oerhört tillfredsställande, men det kan dock ge en rädsla att inte kunna upprätthålla framgången. Men om ni vet att ett senare misslyckande inte raderar ert tidigare lyckande, så har ni hittat jämvikten och balansen i att lyckas och att misslyckas. Vår önskan är att ni kan hitta glädjen i att försöka lyckas och stoltheten över er själv om ni lyckas, men även att ni hittar stoltheten över att ni försökt även om ni misslyckats med er föresats denna gång. Att ni har tillit till att saker och ting ordnar sig, att ni ej ger upp, men ej heller gör lyckandet till det enda viktiga målet i livet.
Om ni har höga krav på er själva, betyder det inte automatiskt att ni har det på andra. Många som lider av prestationsångest har inte samma måttstock för andra, andra får misslyckas och ändå vara lyckade. Dock finns det de som har höga krav på andra och det brukar ofta handla omen mer fördömande natur. Om ni ställer väldigt höga krav på alla i er omgivning, att de måste leva upp till era förväntningar, så ger ni ej dessa personer en chans att lyckas eller misslyckas för sig själva.
I världen krävs dock ibland att vissa saker lyckas för att ni skall kunna komma in på den utbildning ni vill, få det arbete ni vill etc. Där finns det ett objektivt mått på om ni har uppnått betygen, som visar att ni är lämpade för de arbetsuppgifter ni skall utföra. Men utöver detta är det viktigt att inte mäta lyckanden i betygsättande, i prestation.
Somliga tål inte när andra lyckas, de blir avundsjuka och dömer därvid den ”lyckade” men i och med det också sig själva. Att stärkas av andras lyckanden är önskvärt, att inte avundas utan unna andra att lyckas, och leva efter er egen väg och inspireras av dem ni ser lyckas.
Att lyckas är ej liktydigt med att vara lycklig, och att misslyckas är ej liktydigt med att missa lyckan. Men strävar ni efter lyckan genom att lyckas eller misslyckas kommer ni med stor sannolikhet missa lyckan, ty den är ej kopplad till lyckande eller misslyckande utan till balansen i dem. Det vill säga att kunna glädjas åt era och andras framgångar och hantera era och andras motgångar och ändock leva era liv och lyckas ni med det, så har ni lyckats med att vara nöjda i lyckanden och misslyckanden.”
Välkomna tillbaka nästa vecka!