Stolthet som hjälp eller stjälp?

stolthetStolthet började räknas som en grundkänsla först på 1990-talet. Den är medfödd, vi har väl alla sett hur stolt ett litet barn kan vara efter nya erövringar i livet. Detta kroppsspråk är intressant nog detsamma över hela världen, en rak rygg, ett högburet huvud… (det kroppspråk som sannolikt givit namn åt uppblåsthet, de som drar stoltheten ett steg längre och blir uppblåsta, se framför er matadoren i Disneys tecknade Ferdinand 🙂 ).

Barry Karlsson är en neuropsykolog i Uppsala, som studerat världsledande forskning kring stolthet däribland Jessica Tracy, psykologiprofessor i Kanada. Hon har identifierat att den autentiska stoltheten bygger på genuint självförtroende, och leder mot gemenskap, medan hybrisstolthet däremot bygger på maktanspråk.
Precis som Änglarna säger i Ä-posten nedan, så talar också både Jessica Tracy och Barry Karlsson om att det finns två sorters stolthet, den genuina och den friserade eller uppblåsta. Barry Karlsson understryker, att vi oftast kan känna inom oss om stoltheten är genuin eller uppblåst. Men att det däremot kan vara svårt att göra det hos andra. Och att detta då i sin tur kan innebära att vi förlitar oss på fel personer.

Ett litet tillägg här… Vi har för vana att först låta Änglarna skriva sina ord om ämnet vi valt ut. Sedan brukar vi skriva ned våra egna tankar, upplevelser och allmänna psykologiska infallsvinklarna i ämnet.

När allt detta sedan är på pränt brukar vi även läsa lite vad olika psykologer, psykiatrer, läkare och författare kan ha sagt i ämnet.
Ofta, och även i detta fall är det rätt likt det Änglarna har att säga… Även om Änglarna alltid har en liten egen spinn på det hela, och ofta då spinner vidare på talesätt o. dylikt.

Gissa om jag blev/blir stolt 🙂 eller räknas det då som hybris 🙂 fast egentligen vet jag att det är genuint.

När vi talar om stolthet finns det många nyanser att välja på. Att vara stolt över sig själv eller någon annan är gott och något vi bör uttrycka. Att däremot vara “för” stolt för att ta emot hjälp kan bli en stjälp.

Men stolthet kan också användas genom att skryta om något/någon eller sig själv. Ibland är skrytet sant, ibland är det en försköning av verkligheten, som inte alltid är välkommen ens av den som skryts om. En väns mor älskade att briljera till sina vänner om vad hennes båda vuxna barn lyckats med i karriären. Trots att de bägge hade viktiga och prestigefyllda yrken, så gav modern dem ytterligare en “befordran”. 🙂 Detta gjorde min väns syster upprörd, då hon kände att modern inte tyckte att hennes yrke var tillräckligt fint.

Jag drar mig även här tillminnes en oerhört barsk madam med två söner. Den ene såg hon som lite “misslyckad” och pratade inte så mycket om honom. Den andre däremot var hon stolt över och skröt över till höger och vänster. “Åh min älskade, stilige, briljante son han är arkitekt och en sån “höjdare!” Varpå han nära nog fick uppdraget att rita en utbyggnad till en skola. Vid närmare granskning upptäcktes, att denne arkitekt inte var arkitekt. Nejdå, han hade inte klarat utbildningen och då hoppat av. Tragikomiskt, men också något som kan medföra risker. I det här fallet var modern så övertygande i sin stolthet, att hon blev trodd. Tack och lov sker ju oftast en kontroll av meriter vid en anställning.

Här kommer vi in på hur stoltheten hamnar mer i en av dess motpoler skam. Att då vi egentligen skäms för någon brer på med en uppdiktad “verklighet”, vilket då kan vara mer eller mindre välkommet av personen ifråga.

En annan uttrycksform av stolthet kan vi se i sportsammanhang. När Sveriges lag vinner, brukar det heta “vi vann” när de förlorar, så heter det ofta “de förlorade”. 🙂

Så vad kan vi då själva lära oss av vad vi gör, hur vi hanterar ordet och känslan av “stolthet”? Det är värt att tänka på, och här nedan delar Änglarna med sig några av sina tankar om “stolthet”.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Stolthet är ett ord med många innebörder och betydelser. Stolthet kan handla om att vara stolt över er själva, över andra människor för den/de ni är och det som ni/de gör. Den stoltheten brukar endast vara av godo.

Medan en stolthet, som ligger i vägen för att ni skall våga vara er själva, göra något ni ej vet om ni kan, be om ursäkt t.ex., är mer en stjälp än en hjälp. Det sägs att stoltheten kan stå i vägen, för att ni skall nå vad ni egentligen önskar. Detta kan yttra sig på många vis. Ni kan vara för “stolta” för att våga be om hjälp. Ni kan till och med dra stoltheten ännu ett steg längre, och inte ens ta emot hjälp som erbjuds er utan att ni ens behövt fråga. Denna “stolthet” är nog bättre benämnd som “dumhet”, för den gynnar ingen. Ni blir inte lyckligare av att “stå över” hjälp ni så väl behöver, och den som erbjuder er hjälp kan känna sig dum, sårad, att ni ej vill ta emot deras utsträckta hand med gåvan i.

Att stoltsera med något är också en variant av stolthet. Den kan ofta tolkas som mallighet och en “know it all, besserwisser-attityd”, hybris.

Det här med att vara stolt över vad ni själva gjort är gott att vara, när ni gjort något bra. Att också vara stolta över er själva när ni övervinner något stort, när ni försöker något även om ni ej briljerar på ämnet, det är gott och sunt.

Det är endast när stoltheten över er själva grundas på en känsla av att ni är förmer än andra, som den halkar in på fel väg.

Så vad händer när ni är stolta över någon annan? Vissa av er vill inte säga “jag är stolt över dig”, för att ni tror, att det då betyder att ni försöker ta åt er äran över det som den ni är stolt över gör. Detta i sin tur kan få den som gjort något bra att tro att ni ej tycker det är bra, då ni ej berömmer personen. Dessa missförstånd kan således leda till, att den ni egentligen är stolt över aldrig får känna er stolthet.

Så att säga “jag är stolt över dig” betyder inte “Jag tar kredit för att du blivit så fantastisk som du är och det fantastiska beror på mig”. Utan det betyder att ni är uppskattande av den andres varande och/eller görande och vill förmedla det med ett ord som ligger nära till hands.

Stolthet kan även tangera skryt. Som exempelvis ett barn som säger “min pappa är mycket starkare än din pappa”. Eller en vuxen som breder ut för omgivningen hur duktiga deras barn är. Ibland kan denna stolthet bli en kamp mellan två föräldrar, som vill tala om hur bra just deras barn är. Ibland är det så att föräldern faktiskt tycker att just deras barn är bäst (och i rimlig grad bör föräldrarna såklart alltid se sitt barn som fantastiskt) dock kan det ju vara så att barnet inte kan allt, som föräldrarna vill ge sken av.

Kan hända så brer föräldern på med att deras barn är läkare, fast barnet är sjuksköterska. I den formen av skryt blir det egentligen att förringa det barnet faktiskt är och stoltheten blir egentligen en täckmantel för att föräldern skäms för sitt barn. Dvs. föräldern lägger värderingar i barnets yrkesval och värderar ett yrke högre än ett annat.

Det finns föräldrar som skryter om barnen till andra men ändock aldrig berömmer barnet direkt till dem. De finns de föräldrar som ger barnet falska förhoppningar om deras briljans, vilket kan leda till ett oerhört chockerande uppvaknande när barnet växer upp och världen inte ser dess “storhet”.

Så stolthet kan alltså vara gott och kärleksfullt, det kan vara malligt, det kan vara en “täckmantel” för att dölja en besvikelse, och det kan användas för att imponera på andra.

Så varför är det då så viktigt att stoltsera? Känn efter i er själva. När vet ni med er att ni tänjt på sanningen, för att göra verkligheten lite grannare? När har ni missat att visa er stolthet över någon annan? Har det då handlat om avundsjuka, eller att ni ej tror att den andra vill ha ert beröm?

Har ni vågat vara stolta över er själva?

I denna värld där det blir mer och mer legitimt att visa vad ni gör, hur ni ser ut och vilka ni är eller vill presentera er som… Är ni sanna mot er själva och varandra, eller är det en sanning inom er och en annan sanning utanför er? En ni vill presentera för omvärlden och en annan, som ni lever i?

Vad är då viktigast för er, att verka stolta eller att leva så att ni kan vara stolta? Låt dessa frågor finnas med i vardagen, och låt er själva vara er bästa lärare. Det är hur ni må leva era liv, och vad ni känner är något ni kan vara stolta över inifrån och ut, och utifrån och in.

Våga vara stolta, och lita på att ni ej förlorar er stolthet om ni misslyckas, om ni ber om hjälp och tar emot den. En stolthet som är grundad i er finns där ändå. Ni vet att ni ej förlorat den, ni kan ej förlora den för den är inte grundad i hur lyckade ni är eller vad era intentioner är. Var stolta över er när ni vågar något som ni räds. Var stolta varandra när ni räds, och visar era goda och mindre goda sidor. Lär er av era misstag, och var stolta över er utveckling. Var stolta i er själva, att ni kan mycket, men ej allt, för ingen kan allt. Stoltheten är då alltid med er och alltid god.”

Välkomna tillbaka nästa vecka! Kontakt. Facebook.

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2016-09-06 00:00