Det är en hårfin skillnad mellan försvar och förklaring. Ofta går vi in och försvarar handlingar, som vi kanske har dåligt samvete för. För något vi gjort eller inte gjort. Någon kanske frågar oss om en sådan handling, och kanske denna någon inte alls har någon anklagelse inlagd i sin fråga. Men ur vårt perspektiv med dåligt samvete klär vi inte sällan svaret med en massa försvar, försvar som kan bli till en anklagelse. Den andre personen hör anklagelsen och svarar då ibland med en motanklagelse. Så här har alltså en fråga ursprungligen utan anklagelse lett fram till anklagelser och motanklagelser, och därur skapat en konflikt.
Att däremot ge en förklaring utan laddning, leder oftast till ett möte och möjlighet mellan parterna.
Den 13 oktober 2015 skrev vi om hur “Vissa dömer bara sig själva för allt som sker, och vissa dömer bara andra.”
Om man är väldigt rädd för att göra fel, kan det bli att man är så fokuserad på det, att man till och med vill förekomma eventuella felsteg. Detta kan tyvärr leda till att människor runt omkring kan uppfatta denna osäkerhet som om man har gjort fel. Alltså får det en motsatt effekt. En sådan osäkerhet med” tå tassande”, kan i sig vara provocerande för omgivningen.
I andra änden finns de som alltid tror sig ha rätt och aldrig göra fel. De som genom sin övertygelse om den egna storheten får även andra att tro på dem. Detta oavsett rätt eller inte.
Att förneka och lägga över skuld och ansvar på andra är ett beteende, som hör hemma i tidig barndom. Här följer ett utdrag om det beteendet från Ä-posten i “Vissa dömer sig själva…”
“Det tänkandet och beteendet bör ha upphört i redan i tidig barnaålder. Barn säger gärna “det var inte jag, det var han/hon”. Det är sedan varje förälders uppgift att lära barnet att det är okej att göra fel. Det som inte är okej är att skylla det på någon annan. Och där brister det för den, som aldrig gör fel. Kanske är personen så rädd att göra fel, att den av skräck “måste” förneka allt. Eller så är det så, att personen tycker sig stå över det mänskliga draget, att ibland ha fel, göra fel.
Så varför är då ibland fel rätt, och ibland fel fel och rätt rätt? Jo om ni gör rätt och ser det, då är rätt rätt. Om ni gör fel och ser det, då är fel rätt. Om ni gör rätt och ser fel, då är felet fel.”
Som vi kan läsa i Ä-posten här under, så grundar vi våra system och mönster redan i barndomen. Om en förälder sätter i system att varje gång barnet slår sig, säga “dumma bord”, “dumma dörr” eller “dumma något annat”, kan detta skapa antingen en offermentalitet eller en som ser det som om världen är orättvis mot dem. Oavsett så läggs orsaken/skulden utanför en själv och på någon/något annat.
Ä-post (se Hannahs förmåga).
“Att försvara sig kan innebära att svara före, då ni kanske tror att ni skall bli beskyllda för något, och så vill ni gardera er och så försvarar ni er utan att ha anklagats för något. Detta kan i sin tur leda till att er motpart uppmärksammas på det ni eventuellt gjort fel. Och ni har själva då givit motparten ammunition. Ett förstoringsglas på ert eventuella “fel”.
Att försvara sig kan också vara just det, ett svar på föregående, dvs. ni anklagas för något, och ni tar då och försvarar er, svarar på anklagelsen. Svaret ni ger kan vara försvar i form av motattack. Försvar kan vara sakligt och logiskt, försvar kan vara att skylla ifrån sig, försvar kan vara att hitta på undanflykter.
Att försvara er genom en motattack blir ofta ett barnsligt försvar, som “du är dum”. “nej, du sa det, så du är dum”. Detta är på sandlådenivå, och det leder inte någon vart. Det spårar ur och ämnet ni börjat kivas om försvinner här. Så effektivt genom att avleda, men ineffektivt med att få fram ett försvar.
Att försvara er genom att lägga skulden på någon annan är effektivt ifråga om att insinuera att det kan vara någon annan som felat. Att låta någon annan bära skulden för något ni gjort, gör er inte fria från ansvar, även om ansvaret utåt sett skiftat till någon annan. Detta är ett beteende, där ni inte bara låter bli att ta ansvar, utan ni lägger ansvaret på någon annan.
Det kan vara att ni anklagar den som anklagat er dvs. försvar som motattack, eller just att i en situation där ni blir ifrågasatta säga “nej, det var inte jag, det var Jonsson som gjorde det, jag var bara med” dvs. beskylla någon annan som kanske eller kanske inte är medskyldig till vad det nu är ni står inför “rätta” för.
Att välja en väg av undanflykter är nog en väg vald av någon som är konflikträdd, som är så rädd att göra fel och få ett straff, att personen kanske förnekar uppenbara saker. Likt ett barn som blir påkommet med handen i kakburken och choklad runt hela munnen och ändå säger: “jag har inte tagit någon kaka”.
Alla val av försvar och undanflykter grundar sig på era tidigare erfarenheter. Det system och de mönster ni börjar forma redan i barnaåren. Ni formas av händelser, av personer runt omkring er och vilka drag ni själva har närmast till. Det är därför försvar, undanflykter, attacker och motattacker ofta hamnar på en “barnslig nivå”. För det grundar sig i era tidiga erfarenheter.
Ni delar dessa erfarenheter med er omgivning, men ni tar in dem på olika vis. Så en person som ofta blir beskylld för det den inte gjort, kan bli en som blir arg på omvärlden, orättvisor och livet. En annan person i samma situation kan bli en som ursäktar varje andetag och varje steg, för att inte kunna beskyllas.
Då ni anklagas för något eller tror att ni skall anklagas har ni många val att hantera detta. Ni kan försvara er, ni kan förklara er, ni kan komma med bortförklaringar eller så kan ni helt enkelt undvika ett möte.
Att själva veta skillnaden på dessa strategier är inte lätt, och för er motpart att känna skillnad mellan dessa strategier och hur de skall tolkas är än svårare. Men det är en viktig väg att vandra vidare på, ty missförstånd med tolkningssvårigheter kan ytterligare trappa upp en konflikt. Det ökar klyftan och kan leda till riktigt stora missförstånd. Ty en person som faktiskt felat, och som bortförklarar och försvarar sig kan reta gallfeber på den mest konflikträdda. Men om samma person förklarar varför den gjorde si eller så, hur den tänkte, och varför det som den menade göra “rätt” blev så “fel”, då öppnas dörrar till förståelse och kanske förlåtelse.
Så att rannsaka vad det är ni känner, och hur ni förmedlar det för att nå fram, är den viktigaste kompassen ni behöver, för att inte låta en konflikt, en svår situation eller en vardaglig händelse eskalera.”
Nästa vecka kommer vi skriva om hur både de som är extremt konflikträdda, och de som är “argumentativa”, lätt hamnar i konflikt och missförstånd. Välkomna att läsa!