Vi tolkar det vi ser och det vi upplever utifrån de erfarenheter och den kunskap vi har. Vi ser och uppmärksammar också omvärlden och det som sker, utifrån det vi vill se eller det vi inte vill se. Våra känslor är med och styr, även när vi tror att vi är objektiva och återger det faktiska. Vi har tidigare varit inne på detta i inlägget från 20 augusti 2015, “Behöver vi tolkhjälp för att förstå varandra i våra relationer?”.

Ber man två människor berätta om samma händelse får man oftast två olika versioner. Så vems “sanning” är då den rätta? Finns det överhuvudtaget en objektiv sådan?

Ett barn och en vuxen ser världen på helt olika vis. Och tolkningarna blir följaktligen olika. Den vuxne har fler erfarenheter, som kan göra att det blir lättare att se och tolka en händelse, men dessa erfarenheter kan också vara ett hinder och leda oss fel. Barnet å sin sida har inte så många livserfarenheter, vilket kan försvåra att göra det barnet ser begripligt. Samtidigt har barnet också en fördel av, att på grund av tidigare erfarenheter inte genast stoppa in händelsen i ett fack. Barnet har oftast också en större nyfikenhet att se och uppleva allt som sker runt omkring.

Så vi är inte alltid så tillförlitliga som vittnen. När jag (Annmari) för länge sedan pluggade på universitetet läste jag kurs i vittnespsykologi. Det var riktigt spännande, att läsa om just tillförlitligheten. Om man kan lita på mitt minne nu förstås 🙂 , så minns jag olika studier där man låtit studenter få titta på filmsekvenser där något inträffar, någon person gör något hotfullt. Jag minns t.ex. en film från en buss så fullsatt buss, att det stod folk även i gången. En person tar då plötsligt fram en kniv och hotar under ett mycket kort ögonblick medpassagerarna. Efter att ha sett filmen fick studenterna avge vittnesmål om vad som skett och vem som hotat. På bussen stod i gången en lång och något mörk man helt fredligt. En majoritet av vittnesmålen angav dock den långe mannen, som den som varit hotfull.

Vi har en tendens att när vi i efterhand ska redogöra för en händelse tro att en person som avviker i utseende är den som är “farlig”. Och vi relaterar också allt till oss själva. En kort person tenderar t.ex. att säga att det var en lång person som var gärningsman. Vi är mer rädda för det främmande, vilket också tyvärr visar sig i vardagen runt om i världen…

När vi inte har hela scenariot klart för oss fyller vi ofta omedvetet i luckor i minnet. Detta för att hjärnan alltid försöker få till en begriplighet och logik. Och när vi tänker tillbaka på händelser tidigare i livet, kan ibland de riktiga minnena vara uppblandade med det vi inte varit med om. Vi har kanske fått något berättat för oss så många gånger att vi faktiskt tror att vi varit med om det.

Så nog upplever vi verkligheten på olika vis beroende på vilka personer vi är och vilka erfarenheter vi har. Till och med syskon som vuxit upp i samma familj berättar ofta helt olika historier om sin barndom.

Här under kan vi läsa hur änglarna ser på hur olika vi uppfattar det som händer omkring oss.

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“Allt som sker i världen kan sägas vara fakta. En händelse är ett faktum. Men så fort människan kommer in i händelserna, så tolkas dessa händelser med vars och ens subjektiva känslor. Vissa saker är nog dock de flesta överens om, krig är tragiskt, hemskt, förfärligt osv.

Men sedan kan ändå alla människor som känner så tolka det olika. En del må tycka att krig är hemskt, men ändock ett nödvändigt ont för att nå ett större mål. Andra kan tycka att kriga aldrig är vägen till fred.

I mindre skala än de världsomstridda är olikheterna i upplevelserna inte mindre, kanske rent av större, då de är mer personliga, närmre.

För ni tolkar vad ni ser, hör och känner utifrån era egna erfarenheter, er personlighet, er sinnesstämning i stunden. Känslor och händelser kan upplevas som objektiva, men kan de någonsin vara annat än subjektiva?

Inte ens en faktisk händelse kan ses som helt objektiv. För är det fler personer inblandade, så blandar de in sin subjektivitet, och händelsen som i sig är “objektiv” tolkas alltid subjektivt.

Om t.ex. en barnfamilj är i en affär, och det ena barnet vill ha en tidning och det andra vill ha godis. Föräldrarna säger först nej till bägge, men sedan ger de barnen varsin tidning. Utifrån sett kan detta upplevas på många vis. Några ser det som dålig uppfostran att ge efter för barnens tjat. Andra ser att de tycker synd om barnet, som ville ha godis men ej fick det. Andra kan i sin tur i sig själva göra sina egna tolkningar, t.ex. att det nog för att de tänkte på att godis inte är bra för tänderna, så då gav de bägge barnen en tidning. Andra tycker synd om föräldrarna för att de har så bråkiga barn. Vissa lider med barnen.

Det som är intressant är inte att ni bara tolkar händelser olika, utan än mer att ni i luckorna i händelsen fyller i med era egna fortsättningar. Hjärnan tolkar händelsen till något annat tills ni tycker er ha en begriplig bild. Alla stegen även de ni inte såg i händelsens objektiva skeende.

Alla behöver göra världen förståelig, och det är för att få ett sammanhang, att ni inte känner er vilse, utan är ett med livet.

Så ni strör in era egna känslor och erfarenheter i allt ni ser, och var det tycks finnas små hål i det ni upplever kring er. Så landar dessa strödda känslor och erfarenheter och lägger i hop händelsen. Och vips så har ni “klart” för er vad som skett. Men har ni rätt?

Är objektivitet något att ens sträva efter? Är det möjligt? Att vara helt objektiv går aldrig för en levande själ, för det skulle kräva att ni var robotar utan egna känslor och tolkningar. Så är det vad ni vill, ha en värld av känsloavtrubbade robotar? Eller människor med medkänsla och egna erfarenheter?

Det finns de som försöker vara objektiva i allt, men det enda som sker är att dessa människor blir okänsliga, och upplevs ofta som om de försöker stå över det mänskliga, att engagera sig, att vara empatiska och intuitiva.

Det som däremot är en väg att nå en känsla, en grundad form av objektivitet är, att försöka förstå händelser från olika människors perspektiv och upplevelser, så att ni vet vad ni känner in hos andra. Att ni kan förstå och känna in fler olika tolkningar av samma händelse genom dem som upplevt dessa från olika håll. Det är eftersträvansvärt att vara engagerad och använda känslor för att det subjektiva skall nå en del av det objektiva.”

Nästa vecka är vi tillbaka med ett nytt tema. Varmt välkomna! Kontakt. Facebook.