Hur kan vi leva det liv vi vill leva? Att våga se verkligheten vi lever i och samtidigt ha förmågan att förändra det vi kan och önskar. Klimatfrågan med plast i havet och temperaturförhöjningar är en utmaning som gäller oss alla här på jorden. Det är bråttom att hitta lösningar och få stopp på förstörelsen av vår jord. Även om vi blundar för verkligheten så fortskrider den runt omkring oss. Det spelar ingen roll hur många klimatförnekare som finns, klimatet försämras ändå. Det krävs att vi ser och accepterar verkligheten, för att vi ska kunna förändra den.

Det är viktigt att inte förtränga var vi står i livet, för när vi gör det, så gör vi det oftast för att vi inte trivs där vi står. Men om vi inte står ut med att stå där vi står med öppna ögon, så kan vi inte ta nästa steg.

Det är skillnad på att drömma sig bort och ha huvudet i det blå, men ändå stå stadigt på jorden, och att likt strutsen stoppa huvudet i sanden. För när vi väljer att ha huvudet bland molnen så ser vi ändå verkligheten, och vi kan då vara både i den och i drömmen. Men med huvudet under sanden ser vi ingenting, och då har vi ingen kontroll och är helt oskyddade. Vi syns ändå där vi står, det är bara att vi inte ser andra, och hur tryggt är det?

Så valet att se även den svåraste verklighet ger oss ändå mer skydd än om vi blundar. För ju otryggare vi lever, desto viktigare blir det  att vi är i nuet, så att vi kan ta beslut med öppna ögon, skydda oss om fienden kommer och vara oss själva behjälpliga. Så vart vi än går har vi vår inre kompass och den stämmer då överrens med vår yttre kompass, som är verkligheten.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

”Att blunda för en sanning och att blunda för verkligheten kan vara samma sak, medan det ibland är en hårfin skillnad. Att blunda för en sanning med betoning på en, behöver ej vara synonymt med att blunda för en helhet som verkligheten syftar till.  Ni kanske lever ert liv med fötterna på jorden och endast då och då har huvudet i det blå. Är det då skadligt för er verklighetsuppfattning? Eller är det rent av en metod för att stå ut i verkligheten? Även här beror detta på vad ni blundar för. Är det något som bör tas tag i, så kan det leda till en än svårare verklighet i längden. Handlar det dock om att dagdrömma och att drömma sig bort, så finns det en livgivande ingrediens, som ger verkligheten en extra krydda.

När ni då blundar för verkligheten, vad händer då? Att vara helt avskuren från verkligheten är svårt att vara så länge ni lever i den. Men samtidigt har ni alla olika verkligheter att förhålla er till. Verkligheten består av både objektiva fakta och subjektiva uppfattningar. Kan ni se det?

Verklighetens fakta kan vara att ni är i den ålder ni är, ni bor där ni bor, ni jobbar med det ni jobbar med, ni har de vänner ni har osv. Det subjektiva är vad ni lägger in i alla dessa saker, hur er ålder känns för er, hur ni trivs där ni bor, om ert jobb känns meningsfullt eller ej, om era vänner är de ni vill umgås med. 

Vägen att leva i verkligheten och våga se den är, att låta den objektiva och den subjektiva verkligheten gå hand i hand. Då har ni er verklighet i ena handen, och med den andra handen så har ni möjlighet, att förändra denna verklighet, om den inte är den verklighet ni önskar er.

När ni blundar för verkligheten handlar det oftast om att ni ej vill leva i den av olika anledningar. Men så länge ni blundar kan ni inte se vad ni kan, vill eller bör förändra för att nå närmare era drömmars mål.  Vi ställer er ofta frågan: ”kan ni se det?” när vi vill att ni skall tänka till lite extra på något vi har sagt. Detta är just för att vi vill att ni skall kunna fatta beslut med ögonen öppna, så att ni ej överraskas av resultaten.

För tänk om ni skall ta ett viktigt beslut och gör det med slutna ögon. Låt säga att ni funderar på att flytta. Skulle ni då hellre genom hjärta och hjärna besluta vart flyttlasset skall gå hän? Eller ta fram en karta, blunda och peka på en plats och sedan resolut flytta dit utan varken jobb eller bostad?

Alla beslut är inte lika tydliga vad gäller att se om ni ser eller blundar, så var inte rädd för att pröva att ”blunda” och pröva att ”se” för att märka om ni ser eller blundar. Kan ni se det? Vi önskar att ni väljer att leva det liv ni lever, och väljer när ni blundar och när ni ser och låter er verklighet formas efter ert synsätt.

Den som vill blunda bort verkligheten, antingen av rädsla för att se verkligheten eller av rädsla att behöva ta itu med den, den regredierar till detta barnstadium, som säger: ”blundar jag riktigt hårt, så händer inte detta”. Omgivningen förväntas då också blunda. Det blir ett barns magiska tänkande, som styr den vuxne, och det blir ett barns logik. Problemet här är att omvärlden ser att den vuxne är vuxen och därav bör bete sig efter det.

Att våga se har sina fördelar det vill säga, ni leder ert liv. Nackdelarna är att när vi väl har sett, så går det inte att ”inte se” igen.

Att stoppa huvudet i sanden är ett uttryck med samma innebörd. Kan så även kallas ”strutsmentalitet”, då det sägs att strutsen sticker huvudet i sanden då den blir rädd. Men glöm ej att strutsen lever efter sina förutsättningar, och den kan ej leva efter era. Lika lite som ni bör härma strutsen.

Anledningarna att blunda, stoppa huvudet i sanden, kan vara många och långa, och det är värt att ta en extra titt på vilka dessa är i varje situation. Ibland kanske ni kan blunda lite och ändå ta ert ansvar sedan.

Så vad blundar ni för? Vad vill ni ej se? Vad vågar/vill ni ej se? Vad vågar/vill ni ej ta tag i? Är blunda en långsiktig lösning eller en kortsiktig tidsfrist?”

Kontakt. Facebook.

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Hur bildar vi mönster i våra relationer, och hur kan vi bryta dem utan att alltid bryta relationen?

När vi går in i en ny relation har vi redan våra egna mönster med oss i bagaget, och vi tenderar då att välja en partner som vi tror ska passa in i vårt mönster. De flesta går inte in i en relation med tanken att behöva ändra på sig för att passa in, och vi tänker oftast inte att ”det här och det där ska jag ändra på i min partners mönster”. Men när vi hunnit lite längre in i relationen är det just det som ofta sker.

Vi kanske har en skräck för att bli lämnade av vår partner, och i den desperationen kanske vi då agerar såsom vi tror att denne vill att vi ska göra. Eller så är vi i den andra änden där vi vill ändra på vår partner istället. Bägge dessa synsätt leder till en relation i obalans och ett mycket destruktivt mönster i relationen.

Självklart kommer vi upptäcka att den vi trodde var rena drömmen att leva med, har sina fel och brister liksom vi också har det. Det är ofrånkomligt, men när vi gör denna upptäckt att Herr Perfekt eller Fru Perfekt inte är helt perfekt, har vi chansen att välja våra framtida relationsmönster. I vissa fall kan upptäckten av att den andra inte är den vi trodde leda till ett beslut, att vi vill och bör avsluta relationen. Men ibland kan det ändå vara värt att fortsätta tillsammans och hitta en ny vardag, där vi bildar mönster som är brokiga men inte bråkiga. Vi kan aldrig hitta en perfekt match, såsom vid en mönsterpassning. Vi kan dock hitta ett ”perfekt” för oss, genom att vi tillåter det ”icke-perfekta” att bilda ett nytt mönster.

Kärlek följer de mönster vi väljer. Kärleken har dock egna mönster, det första är ofta att kärleken är blind, alltid rosenskimrande romantisk och förälskelsen flödar. Sedan följer fasen där vi på ett eller annat vis börjar titta på vår partner med allt mer kritiska ögon, ”det är fel, du är fel osv..” Anledningen till det kan vara att vi är rädda att binda oss eller, att vi faktiskt ser sanningen som förälskelsen dolde. Efter det blir det antingen en separation eller en mer djup och sansad kärlek. Detta är i korthet kärlekens mönster.

Men vi väljer sedan vilket mönster vi följer. Ibland är det bra att syna kärleken i sömmarna, men att fastna i varje ”felstygn” utan att se helheten kan leda till, att vi inte ger oss själva och varandra en riktig chans. Kärleken varken dör eller göder sig av sig själv. Kärleken behöver vårdas för att växa och för att stanna kvar. En kärlek dör inte utan att något händer, antingen inom oss eller genom våra egna eller andras handlingar. Kärlek göds inte heller om vi inte matar den, dvs. även en passionerad kärlek behöver aktivt arbetas med för att behållas.

Så när vi väljer att vara otrogna mot vår partner, så är det ett aktivt val att göda en ny förälskelse. För även i längre förhållanden där allt annat är bra kan vi se och uppskatta andra personer. Om vi så väljer att utforska detta vidare, så göder vi den och det är ett aktivt val. För om vi inte göder den, så kommer den att klinga av. Ingen kan ärligt säga att de är ”slav under kärleken” eller ”slav under sina känslor”. Känslor förändras och vi med dem, men vi kan välja huruvida vi göder dem eller inte. Kärlek är inte lätt, men är den alltför svår, så kanske den bör utvärderas.

Vi går in i en relation med vissa mönster, mönster hela vägen från vår barndom och mönster som vi bildat hittills på vår väg i livet, och sen fortsätter vi att bilda nya mönster i vår nya relation. Vi får inte glömma att vi har ansvar för dessa mönster, och vi kan ändra dem. Som Änglarna säger ”det krävs två för att upprätthålla ett mönster, men endast en för att bryta det”. Det kan brytas genom att ändra i relationen eller genom att lämna den.”

Ä-post (se Hannahs förmåga): 

”Kärlek är lika komplicerad som den är enkel. Att kärlek uppstår är den enkla biten, att få kärleken att växa och hålla, är den komplicerade. Alla människor har sina egna mönster som de broderat genom livet. När två människor möts och skall bilda ett gemensamt mönster, men ändock behålla sitt eget, så kan det ibland gå hur lätt som helst, medan det ibland är näst intill omöjligt. Mönstren kanske trasslar ihop sig i varandra, vissa kanske är lätta att repa upp och brodera på nytt, medan andra har tovat sig så att de ej går att reda ut. Då är frågan, klipper ni av tråden invid tovan och trasslet och börjar brodera nya mönster tillsammans? Eller är det genom att klippa av trasslet inget kvar av relationen?

Det talas ofta om hur ni har ett mönster, att välja samma typ av kärlekspartner. Men det vi talar om här är mönstren som uppstår i en parrelation, där bägge kommer in med sitt eget bagage, tyngre eller lättare, och hur ni då kan titta på hur ni är tillsammans, vilka mönster ni vill behålla, och vad det är ni skulle vilja sprätta upp? All form av kärlek kräver en viss anpassning. Ni behöver vara öppen för att jämka, se den andres sida av saken, men vara er själv och inte tappa bort er egen önskan.

Ett mönster i en relation kräver två för att skapa, men endast en för att bryta. Ett mönster med små fina stygn kan vara oerhört vackert, men det är också svårt att ”sprätta” upp. Så om ni i detta mönster valt er väg i relationen, kanske genom att vara bestämmande eller undfallande, så är dessa fina små stygn svåra att urskilja ett och ett, och således svåra att ändra om mönstret ej känns rätt.

Om ni syr med efterstygn, betyder det då att ni garderar er, så att det finns ett före, ett nu och ett efter? Är den garantin något ni själva också vill eller går ni endast in för att vara säker på er partner, så att ni glömmer att fundera på om ni faktiskt vill att stygnen skall hålla livet ut?

Korsstygn, handlar det om ett förhållande som går kors och tvärs? Eller är det ett elegant broderi? Försök att titta på ert livs broderi och se vad ni mår bra av och hur ni önskar att ert framtida mönster skall se ut. För när ni ändrar endast ett litet stygn, så ändras hela mönstret och ni kan på det viset påverka att er relation ändras. Svaret från er partner blir på det nya mönstret, och den enda ni kan ändra på är er själv. Så styr tråden dit ni vill nå och lämna alla beskrivningar och instruktioner åt sidan och sy så det liv ni vill.

Att vara en mönsterelev är ej att följa mönstret till punkt och pricka, det är att sy det ni vill och behöver. Syna era förhållanden i sömmarna med nya ögon, men var ej rädd att sy ”felstygn”, för de finns över allt och ett ”felstygn” saboterar aldrig hela mönstret. Men ni kan lära av dem för er framtid.

Zick-zackstygn sys för att tyget ej skall trasa upp sig. Om ni zick-zackar ert förhållande i kanten, hindrar ni då det från att ”repa upp” sig? Eller förskjuter ni det oundvikliga? Skulle ert förhållande ej hålla utan zick zacksömen, är det då ett förhållande att satsa på? Eller så zick zackar ni tyget och ni står med ett med ett förhållande som tål slit och ändock är intakt.

Om ni gömmer svårigheter i förhållandet genom att fålla upp eller fålla in dem med en fållsöm, kan ni leva i tro att allt är ordnat och bra… Men vad händer då om sömmen går upp och hela raden av gömda problem väller ut på en och samma gång?

Att tråckla eller ej? Det är frågan som då bör ställas av er båda. Är ni redo att syna förhållandet i sömmarna och åter välja väg? Att tillsammans fatta nål och tråd och tråckla ihop ett mönster ni båda känner är rätt. Eller att tillsammans knyta upp de sista trådarna som binder er samman och på var sin duk sy en ny framtid där ni låter tråden leda er rätt.

Kontakt. Facebook.

I nästa vecka kommer vi kika in i dockverkstan. Välkomna tillbaka då!

Att kommunicera och konversera är inte alltid samma sak. Att kommunicera bör innebära att bägge parter talar med varandra, ej till varandra. Att konversera kan vara att vi talar och den andra talar, men vi behöver inte nödvändigtvis tala om samma saker eller ens förstå vad den andra försöker kommunicera.

Viljan till att bli förstådd och att förstå finns med oss redan när vi är små, små barn. Vi behöver förstå saker för att kunna sätta dem i ett sammanhang och bygga upp vår världsbild. Så viljan att förstå ökar chansen till en dialog. När viljan att förstå är mindre, medan viljan att förstås är större, så kan det leda till en monolog och inte en dialog.

Vi har nog alla upplevt hur det känns när någon inte slutar prata, det blir ett anförande, en monolog, och vi kan inte få en syl i vädret. Den som för monologen kan bjuda in för frågor, men sedan inte ta någon notis om dem. Alltså blir frågorna retoriska, trots att retoriken haltar. För att föra en konstruktiv dialog behövs det minst två personer, och även för att föra en monolog krävs det egentligen fler än en. För vem talar man för, om inte för andra? Skillnaden är dock att vi i en monolog inte tillåter samspelet.

Anledningarna till att föra en monolog kan vara flera.  Det kan handla om en stark önskan att få bekräftelse på det man säger, att man helt enkelt är rädd att ”tappa bort” sin egen åsikt om man släpper in någon annan i diskussionen. Att man då inte bara vill övertyga någon annan om det man säger, utan kanske även vill övertyga sig själv. I sin iver att övertyga någon om sin åsikt händer det inte sällan, att man missar att den andra personen faktiskt håller med en. För vissa personer blir samtalen med andra nästan till föreläsningar, och ”åhöranden” blir ofta trött och kanske ”slår dövörat” till och tänker på något annat.

När två personer talar till varandra och inte med varandra, så lyssnar ingen riktigt på den andra, och samtalet kan aldrig leda vidare, utan bägge parter står stilla.  De flesta gräl hamnar nog i den kategorin, och aldrig blir man väl så trött som i den typen av konversation. När man möter någon som för en ihärdig monolog väcker det ofta en lust att argumentera tillbaka, och så vips står man där och för en monolog själv. Och vill man själv inte gå in i en enpersonskonversation, men samtidigt inte på ett bryskt vis avbryta monologen, så kan man ju göra som en person som satt på sitt kontor, när en närstående ringde och inte kunde sluta prata. Hon la helt enkelt luren ifrån sig en stund, för att sen lyfta upp den igen och artigt säga några avslutande ord J. Monologen som strategi är dock nog oftast omedveten.

När dialogen är som bäst är det spännande och utvecklande, vi kan inte förutse var vi hamnar när vi får nya perspektiv. Att lyssna till varandra, att reflektera och bemöta varandras ståndpunkter leder samtalet vidare… Så vad har då Änglarna att säga om detta ämne?

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”När är det passande att föra en monolog, när är dialogen att föredra? För att möta andra människor och kommunicera behövs en dialog, en förklaring som springer ur varje ny mening som sägs. När en människa ej är öppen för att lyssna, för de gärna en monolog. De kan tro att de talar med någon, medan de egentligen talar till någon.

En ”monologare” lyssnar ej på lyssnarens frågor eller svar på monologen. ”Monologaren” kan till och med ställa frågor i monologen, men ”akta sig” den som försöker svara. Ty det är inte vad ”monologaren” vill. Tillfällen där en monolog är önskvärd är inte många, ty även i en lärande situation, så behöver läraren vara uppmärksam på åhörarens förståelse för det hen berättar. Det vill säga det behövs en dialog både med frågor och ord, och även ett möte med åhörarnas ögon för att se om de följer med i resonemanget. En god föreläsare håller således en blandning av en monolog och dialog och kan välja sina ord utifrån sällskapet. Tala fackspråk med fackmän, tala i enklare ordalag för de ej invigda.

Det viktigaste i en dialog är att få fram det ni önska förmedla på det vis som era medmänniskor förstår, så det betyder att ni behöver modifiera orden ni uttalar. Sedan är det av vikt att era medmänniskor aktivt lyssnar på era ord, och sedan kan svara på det ni sagt och att ni lyssnar och tar in vad den andre personen säger innan ni talar igen. När ni ”väntar” på att flika in vad ni vill säga, så finns det tillfällen då ni ej lyssnar på vad er medmänniska säger. Ni ”väntar” på att bryta in i konversationen med det förberedda tal ni har. Ni kanske till och med börjar svara på något den andra personen säger innan denna pratat färdigt. Då är det inte alltid ni vet vad er medmänniska vill säga, ty ni funderar endast på er bit av resonemanget.

Ingen kan vara en perfekt aktiv lyssnare i alla lägen, men alla kan försöka. Att stress och oro minskar förmågan till aktivt lyssnade är tyvärr svårt att undvika. För räds ni att tala inför folk, så kanske ni ej lyssnar på vad som sägs, eftersom ni då bara oroar er för att ni ska göra bort er när det är er tur att tala. Eller om ni är stressade så börjar ni ofta planera er dag i huvudet och ”vips” så har ni ej hört vad som sagts i sällskapet. Kärnan är att försöka vara närvarande både när ni talar och när ni lyssnar. Det är då dialogen blir enkel, det flödar och ni behöver ej oroa er för att säga fel saker.

Men dialoger och monologer finns även inom er själva, i tankens värld. Om ni känner efter, tänker efter… hur brukar er inre röst låta? Brukar den vara en dialog med andra delar av er, eller är det endast en enda klart lysande stjärna som håller monolog? Den som tänker i monologform kan vara duktig på dialoger i samspel med andra, men det kan likaså vara ett tecken på att ni inte vill lyssna till nya åsikter, även om de råkar vara era egna. Det vill säga ni vill inte ens riskera att behöva ändra er egen dialog. Kan ni se det?

Har ni en dialog med er själv i tanken, så finns det många olika vis den kan yttra sig på. Antingen har ni två olika åsikter som ni försöker ena. Ni kanske tror ni gjort något fel och någon del av er ångrar det, medan en annan del av er försöker övertyga er om att alla gör misstag och att det inte är så farligt etc. Ni är öppen för att ändra åsikt, men ni vet inte om ni vågar tro på den positiva sidan. Eller så har dialogen mer en självsäker karaktär, där ni är övertygad om er egen excellens och att det finns många delar av er som ni hör även i er dialog.

Monologen hör hemma på scenen i en monologföreställning, men finns det verkligen någonstans där den kan vara värd att upplevas i livet? Ty dialogen kan innefatta flera monologer, så är det då inte bättre att vara en ”monologdialogare” än en ”monologare” som ej kommunicerar?”

Kontakt. Facebook.

Varmt välkomna tillbaka till bloggen nästa vecka!

Förra veckan skrev vi om hur vi kan hjälpa barn som plötsligt befinner sig i en ny familj, en bonusfamilj. Här tänker vi fortsätta med de problem som kan uppstå om barnen eller den nya partnern blir svartsjuka på varandra. Svartsjuka och avundsjuka förekommer ju även i kärnfamiljer, så det är inte konstigt att dessa känslor ökar även när det plötsligt kommer in nya människor som ”konkurrerar” om kärleken. Vad vi och Änglarna vill ta fasta på här är, att trots att svartsjuka och avundsjuka är lätt att förstå, så finns det egentligen ingen stabil grund för den att stå på.  Ty ingen kan någonsin byta ut någon annan i någons hjärta. Kärleken till ett barn kan ej ersättas av en partner och den kan inte ersättas av syskon eller av den andras barn.

Varje människa gör sitt eget avtryck i någon annans hjärta och den platsen är för alltid reserverad för den människan. Kärlek har ingen mängd eller mått, bjuder vi in en ny person i vårt hjärta, så byggs ett nytt rum i hjärtat för denne. Kärleken räcker till alla. Det fokuseras ofta på att sätta barnen först i bonusfamiljen, men vi vill här understryka att detta även gäller i en kärnfamilj.

Låt säga att en kärnfamilj med mamma, pappa och två barn befinner sig i ett brinnande hus. Då är det föräldrarnas uppgift att rädda barnen före att rädda varandra. Detsamma gäller om vi tar en bonusfamilj där en vuxen inte är biologisk förälder för barnen. Det är lätt att glömma bort att så fort vi tar emot ett barn till världen, så är detta barn alltid vår prioritet. Vår uppgift är att skydda barnet och älska det före allt annat. Vare sig vi lever med barnets förälder eller med en ny kärlek.  Det enda som skiljer är, att har vi valet att rädda vårt ex eller vår nuvarande partner, så kanske nuets kärlek ses som vår närmaste. J Det vill säga om barnen inte är i fara. Det går inte att rangordna kärlek, men vad det gäller barn så är de dock alltid nummer ett oavsett våra andra relationer.

Hur kan vi hantera en situation där bonusföräldern är svartsjuk på partnerns barn?

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

”Många är de, som är svartsjuka på sin partners barn från tidigare förhållanden. Den svartsjukan är förståelig, för barnet kommer alltid, att vara nummer ett, och det kan ingen konkurrera med. Om ni försöker konkurrera ut barnet, för att vinna mer kärlek av er partner, kan kärleken ej växa, utan den stoppas då. Avundsjuka och svartsjuka kväver kärleken. Ingen säger, att det är lätt att älska ett barn som ni ej fött, men glöm ej, att ni älskar den ena av barnets föräldrar. Den som är en del av barnet. Om ni inte älskar barnet kan det vara svårt att bjuda in hela er partner, då barnet har en fast plats i dennes hjärta. Att be om att föräldern skall välja dig eller barnet, kommer alltid att slå tillbaka på dig. Så försök, att även när ni känner svartsjuka och utanförskap, bli delaktig. Det är den vackraste kärleksgåvan ni kan ge er partner, att släppa in dennes barn. Då växer er kärlek och ni kommer då inse, att det finns ingen anledning till svartsjuka.” ∞

Hur blir det när barnen blir svartsjuka på sin förälders nya partner?

 Ä-post: (se Hannahs förmåga)

”Om barnen varit delaktiga i föräldrarnas problem dvs. blivit indragna i deras gräl och separation, så kan somliga barn känna en lättnad att föräldrarna separerar och barnen slipper höra föräldrarna gräla. Men det kan också vara så att barnen har vaggats in i en falsk trygghet, att mamma och pappa bråkar jämt, men de blir ändå alltid sams igen. Således kan separationen ändock komma som en total chock.

Om en separation inte har föregåtts av öppna gräl och hårda ord kan det vara en ännu större chock för de inblandade barnen. Dock har barnen inte behövt uppleva slitningarna i föräldrarnas äktenskap och således besitta en större grundtrygghet som hjälper dem landa i föräldrarnas beslut.

Barnen har inte valt varken att föräldrarna gift sig eller att de sedermera skiljer sig. Så barnen har ingen kontroll, vilket ofta leder till att de agerar antingen inåt eller utåt. De kan bli arga på mamma eller pappa eller på bägge. De kan klandra sig själva och tro, att om de bara varit ”bättre” barn, så skulle mamma och pappa ej bråkat. När det sedan kommer in en ny kärlek till mamma eller pappa, så kan denna person bli syndabocken för varför mamma och pappa ej längre älskar varandra. Så barnen kan känna att de vill försvara sin mamma gentemot pappas nya kärlek eller pappa mot mammas. De kan spela ut dem mot varandra. Ibland kan grunden vara att de faktiskt ej tycker att den nya familjemedlemmen är snäll, men ofta grundar sig detta på en svartsjuka, en rädsla att förlora sin mamma eller pappa till någon annan. Barnet är antingen arg å den andra förälderns vägnar eller å sina egna. Detta är olika katalysatorer som yttrar sig snarlikt, men behöver bemötas på olika vis. Är det som ett försvar över sin och förälderns plats i familjen, så har alla vuxna inklusive den ”ensamma” föräldern en viktig roll att spela. Att visa för barnet att trots att mamma och pappa väljer att inte leva ihop, så väljs inte barnet bort.

Barn ska aldrig behöva välja förälder varken medvetet eller omedvetet. För att detta ej skall ske är det av största vikt att alla vuxna är uppmärksamma på detta, även den som blivit lämnad ensam. Ty barn skall ej behöva bära bördan att ”ta hand om sin stackars mamma eller pappa”, utan få fortsätta vara barn likaledes mammas och pappas.

När svartsjukan inte handlar om den lämnade föräldern utan om barnets egna känslor och rädslor att bli övergiven, så är det den förälders (som blivit förälskad på nytt)ansvar att trygga barnet, att dennes plats i hjärtat kan ingen annan ta. Kärleken till ett barn kan aldrig utbytas mot en partner eller vise versa. Likväl som en förälder har plats i sitt hjärta för fler än ett barn, så finns det rum för fler vuxna.

Hjärtat består av många rum och när ett rum fyllts av kärlek till någon, så kan just den platsen i hjärtat aldrig ockuperas av någon annan. Inte ens den plats där en ex- partner en gång ”bodde” kan någonsin bebos igen av någon annan. Alla personer har egna rum i hjärtats stora hus, och när någon flyttar ut så kan ingen flytta in i just, just där. Det rummet kommer antingen stå tomt eller åter fyllas av den som flyttat ut när den kommer på besök.

Om barnen förstår det kan de tryggare känna efter om de faktiskt tycker om den nya bekantskapen av vuxet sällskap eller ej.”

Om den nya partnern kommer in med egna barn i familjen, hur blir det då med svartsjukan barnen emellan?

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

”När bägge parter har barn från tidigare familjer finns risk att ”problemen” växer. Vem ska uppfostra vem? Och hur blir det med rättvisa barnen emellan? När barnen möts är det enda rätta, att låta dem lära känna varandra bit för bit, ej flytta ihop innan barnen blivit delaktiga i bägge familjerna, att se alla barnen och alla barnens olika behov. När det blir en ny ”instant family” behövs både regler och frihet. Det behövs en vilja att mötas på halva vägen, så att barnen ej blir konkurrenter utan bundsförvanter. Lära dem att ”vi är en familj tillsammans allesammans, sedan är vi föräldrar och egna barn en familj, och detsamma gäller den andra vuxna och dennas barn. Sida vid sida kan vi lära oss att bjuda in varandra”.

Svartsjuka emellan biologiska syskon som vuxit upp tillsammans är näst intill oundvikligt, så hur skulle det inte kunna uppstå svartsjuka då det kommer ytterligare syskon in i bilden? Barn som dessutom mamma eller pappa kanske ger extra uppmärksamhet för att de vill lära känna sin nya kärleks barn. Denna nya relation kan nästan inte annat än bli ett ”hot” för ett befintligt barn. Så här gäller det att inte bara ge de ”nya” barnen plats för att visa sin välvilja, utan vara lika uppmuntrande som alltid gentemot sina egna barn. En balansgång som är svår, men möjlig.”

Välkomna tillbaka nästa vecka! Som avslutning på temat tittar vi på vad som kan hända då bonusföräldrarna får ett gemensamt barn.

Kontakt. Facebook. 

I förra veckan tog vi upp hur vi kan försöka förstå  nationalismens krafter? Nu vill vi och Änglarna fortsätta med frågan hur vi kan bemöta dessa krafter, åsikter och människor som har dem.

Änglarna använde sig av fotbollsmetaforer och därav tänkte vi göra likaledes. Om vi exempelvis talar om Zlatan, så har de allra flesta en positiv känsla, han ”går hem” hos nästan alla. Zlatan spelar fotboll i landslaget, då representerar han Sverige och det svenska laget. Men däremellan har han också spelat i många klubbar i många olika länder.  Således har han inte bundits till bara sin nation, utan kunnat kämpa lika hårt för vilket lag och land han än representerar. Zlatan är dock svensk och dessutom svensk med en utländsk bakgrund. Därav blir han ett perfekt exempel på värdet av att inte vara en nationalist, men ändå kunna vara stolt över sin nation och spela för Sverige. Att fotbollen är viktigast, så laget han representerar blir hans, även då han spelar i andra länder.

Om vi nu tänker på detta så vore väl drömmen att vi alla kunde vara inkluderande och inte exkluderande. Att inse att människor har samma värde var än i världen vi kommer ifrån, var än i världen vi för tillfället befinner oss och för vilka vi än jobbar. Som uttrycket ”for the love of the game” är det kärlek till alla världens ”fotbollsspelare”/människor, som är vägen till gemenskap och till och med nödvändigt för framgång. Fotboll eller andra sporter är dessutom något som går över nationsgränser, språkbarriärer och politisk tillhörighet. Alla kan vara med oavsett om vi talar samma språk. Det är inte för inte som lagsport är ett oerhört effektivt sätt att möta varandra i och också lära känna nya människor. Att detta är en väg att integrera nyanlända i Sverige.

Och dessa metaforer kommer från oss som inte ens är några fotbollsfantaster eller ens är speciellt kunniga i ämnet, men ändock förstår dess värdeJ. Kontentan i bemötandet av nationalister kan ses som att inte börja med att ”ta bort” deras åsikter, utan inkludera personerna till en vidare vy, en bredare förståelse och en ny värld, och då hoppas på att deras åsikter ändras genom detta till en mer kärleksfull hållning.  Att inte skapa gemenskap på exkludering utan inkludering och våga lära sig nya saker på vägen.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

”Att tro att ni kan ändra någon annan genom att säga att ni vet att den har fel är inte vägen. Det är det säkraste sättet att få er ”meningsmotståndare” att låsa sig fast vid att hen vet att ni har fel. Nationalismen bygger som bekant på motstånd mot det annorlunda, de som ej är som ni. Att då ställa er som en motpart leder ofrånkomligen endast till ett än större ”vi och dem” tänkande.  Nationalismen bygger också på att vara lika vissa, att vara bland likasinnade, att tillhöra. Alltså är inte vägen att ”ta bort” deras tillhörighet. Att slå hål på deras illusioner av världen får dem ej mer vänligt sinnade mot er. Kan ni se det?

Om vi byter ut nationalisten till exempelvis ett barn, och lägger in ett liknande scenario. Barnet vill vara med och spela fotboll. Alla barnets vänner spelar fotboll, det är så roligt med en lagsport, lagkamrater. Det är roligt att spela fotboll men än roligare att vinna spelet. Låt säga att vi tar bort fotbollen från barnet, säger att det inte längre ska spela fotboll att fotboll inte är något för barnet. Tror ni då att barnet skall tacka er och säga ”okej, jag förstår”. Samma sak är det med nationalister, att säga till dem att deras tillhörighet är fel ger dem ingen önskan att lyssna på er eller att lita på er. Ni blir då bara ”dumma vuxna” som inte fattar någonting.  Den bästa vägen är att inte ta bort deras tillhörighet, men att istället försöka vidga deras vyer, att lära dem att det finns något annat större att tillhöra.  Att motståndarlaget också är fotbollsspelare, bara att de inte tillhör samma klubb.

Att våga vilja öka medvetenheten, att bli nyfiken på omvärlden. Inte bara ta bort deras värld, utan lägga till nya delar till den, tills den världen de lever i blir större. Och när den blir större desto mindre av den riktiga världen är det som nationalisten ej ser i sin värld. Detta är lättare sagt än gjort. Men vägen är att inkludera även de som ni ej ser som vänner, ty då ni gör det kan ni öka deras tolerans, och då kan de få ta del av en verklighet de blundar för.

Om ni alltid har era ögon öppna är det lättare att öppna andras. Med detta menar vi inte att ni bör bli vänner med nationalister som ni ej delar åsikter eller annat med. Men vi talar här om den vägen som det är störst chans att de hittar en ny väg. Ni har er fulla rätt att välja att inte involvera er, men vill ni förändra, så är vägen att lägga till en större värld, ej att ta bort.

En fotbollsspelare som har lyckats, spelar fotboll för det lag som köper den. Hen spelar fotboll för världen, ej för ett enda lag. Så om nationalister kan se det, att de kan vara de som de är var än de är, vilka de än har runt sig, så kan de se att de ej behöver vara nationalister utan världsmedborgare, som delar sporten, livet lika mycket med dem som ej är som dem, som med de som är som dem.  Då kan ni nå en bit på väg.”

Välkommen tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Tillåter vi oss själva att lyckas och tillåter vi andra att lyckas? Tillåter vi oss själva att misslyckas och tillåter vi andra att misslyckas?

Vad betyder det egentligen att lyckas? Blir man lycklig då man lyckas? Vi har varit inne på denna frågeställning tidigare i ”Hur hittar vi en balans där ”vara” och ”prestera” väger lika tungt?”,  och vi har skrivit om att vara lycklig. Här koncentrerar vi oss på känslan kring lyckanden och misslyckanden.

Vi vill alla lyckas… eller kan vi vara rädda för att lyckas? För vad detta eventuella lyckande kan innebära… och kan det då innebära att vi till och med undviker att lyckas? Vi människor har inte sällan strategier, som vi oftast inte är medvetna om förrän vi plötsligt blir klarseende, vilket kan ske genom terapi eller av någon annan anledning.

Somliga kan se hur andra personer lyckas, men vet inte hur de själva ska göra för att lyckas med sina föresatser. Och här händer det ibland att man då försöker minimera andras lyckanden för att själv framstå bättre. Detta kanske man gör helt inom sig själv eller i samtal med andra eller kanske till och med till de personer man ser ha lyckats. Det görs oftast inte av elakhet utan springer ur den egna dåliga självkänslan, men det är dock aldrig rätt att släcka någon annan lampa utan man får istället försöka hitta hur man lyser av egen kraft.

Något som det skrivits massor om är hur de flesta av de personer som vi ser som ”stora” och ”lyckade” har misslyckats på vägen till framgång. Det finns otaliga exempel på det, författare, forskare, vetenskapsmän, artister etc.  För att kunna lyckas måste man våga misslyckas, dock är det inte nödvändigt att misslyckas för att kunna lyckas. Återigen är vi tillbaka till hur vi behöver balans på vår väg i livet.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

”Först och främst, så handlar lyckanden och misslyckanden inte bara om prestationer, utan också om känslan omkring dem. En person kan känna sig lyckad även med något som en annan känner sig misslyckad med. Så hur bör vi då definiera att lyckas och att misslyckas? Det innefattar att prestera något som är ”lyckat”, att känna er lyckade, att få feedback utifrån, att ni nått ett mål.  När det talas om att någon är ”lyckad” så syftas det oftast på en person som har en karriär som är lyckad, att personen genom valen i livet nått en plattform där omgivningen ser denne som lyckad, både professionellt och på ett personligt plan.

Om ni tittar närmare på misslyckanden; vad ser ni då? Ett misslyckande kan i än högre grad vara på ett högst personligt plan. Det kan vara så att omgivningen ser er som lyckad, men att ni trots det känner er misslyckad.  Det kan dock vara så att även omgivningen ser er som mer eller mindre misslyckad per definition, att ni inte nått er högpresterade plattform i livet.

Att ständigt gå och känna er misslyckad är tungt att bära, men än tyngre är bördan av att rädas att misslyckas. För det ni då gör är att ni ständigt har förväntningar och farhågor på att misslyckas, ni är ständigt ”beredd” och det ger er ej utrymme att njuta av eventuella lyckanden. Ty dessa lyckanden blir då än svårare att ta till er och ni riskerar då, att istället för att segla med i framgången, rädas än mer att misslyckas senare.

Kraven på er/på uppgiften är vad som avgör om det är ett lyckande eller ett misslyckande. Har ni höga krav på er själv eller andra, så är det svårare att uppnå lyckanden och alltså en längre måttstock tills ni anser er eller andra som ”lyckade”. Har ni lägre krav på er själv och andra, så har ni en kortare måttstock och kan känna er lyckade genom att ni gör något, som den högpresterande kanske hade kallat mediokert. Så det är inte lätt att helt definiera vad som är ett lyckande och vad som är ett misslyckande. I vissa fall är det dock mer svart och vitt, som vid ett prov, en arbetssituation, en arbetsintervju osv. Men även här har ni olika idéer om vad som ni ger er själva för ”betyg”.

Om vi ändå leker med tanken att det finns en formel som beskriver lyckande och misslyckande. Vad är det då ni känner er mest hemma i?  I ett lyckande eller ett misslyckande? Vad som är av vikt är hur ni upplever er själv. Tillåter ni er göra misstag, att misslyckas? Om ni misslyckas med något, anser ni då att ni ÄR misslyckad? Eller att ni misslyckats i det ni nu företagit er? Kan att misslyckas vara en strategi, att skydda er från oron för att misslyckas? En väg där ni kanske inte ger allt, för om ni ger allt och misslyckas, så kanske ni upplever er som en misslyckad person. Så det som kan tyckas som en oro att misslyckas, kan i själva verket vara än mer en oro att lyckas.

Att lyckas kan vara oerhört tillfredsställande, men det kan dock ge en rädsla att inte kunna upprätthålla framgången. Men om ni vet att ett senare misslyckande inte raderar ert tidigare lyckande, så har ni hittat jämvikten och balansen i att lyckas och att misslyckas. Vår önskan är att ni kan hitta glädjen i att försöka lyckas och stoltheten över er själv om ni lyckas, men även att ni hittar stoltheten över att ni försökt även om ni misslyckats med er föresats denna gång. Att ni har tillit till att saker och ting ordnar sig, att ni ej ger upp, men ej heller gör lyckandet till det enda viktiga målet i livet.

Om ni har höga krav på er själva, betyder det inte automatiskt att ni har det på andra. Många som lider av prestationsångest har inte samma måttstock för andra, andra får misslyckas och ändå vara lyckade. Dock finns det de som har höga krav på andra och det brukar ofta handla omen mer fördömande natur. Om ni ställer väldigt höga krav på alla i er omgivning, att de måste leva upp till era förväntningar, så ger ni ej dessa personer en chans att lyckas eller misslyckas för sig själva.

I världen krävs dock ibland att vissa saker lyckas för att ni skall kunna komma in på den utbildning ni vill, få det arbete ni vill etc.  Där finns det ett objektivt mått på om ni har uppnått betygen, som visar att ni är lämpade för de arbetsuppgifter ni skall utföra. Men utöver detta är det viktigt att inte mäta lyckanden i betygsättande, i prestation.

Somliga tål inte när andra lyckas, de blir avundsjuka och dömer därvid den ”lyckade” men i och med det också sig själva. Att stärkas av andras lyckanden är önskvärt, att inte avundas utan unna andra att lyckas, och leva efter er egen väg och inspireras av dem ni ser lyckas.

Att lyckas är ej liktydigt med att vara lycklig, och att misslyckas är ej liktydigt med att missa lyckan. Men strävar ni efter lyckan genom att lyckas eller misslyckas kommer ni med stor sannolikhet missa lyckan, ty den är ej kopplad till lyckande eller misslyckande utan till balansen i dem. Det vill säga att kunna glädjas åt era och andras framgångar och hantera era och andras motgångar och ändock leva era liv och lyckas ni med det, så har ni lyckats med att vara nöjda i lyckanden och misslyckanden.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Att leva ett liv i balans, vad innebär det? Hur kan vi hitta vår egen balanserade tillvaro?  En tillvaro som ger oss vad vi behöver.

Änglarna säger ofta att om det finns ett enda ord, som skulle beskriva allt vad vi bör ha och behöver i livet, så är det balans. De har även sagt att uttrycket ”lagom är bäst” är ett uttryck som de tillfullo står bakom. Men visst är det väl så för de flesta av oss, att vi inte direkt tänker att lagom är bäst? Trots att lagom per definition faktiskt är en perfekt utmätt mängd.

Att vara för lite eller för mycket, att ha för lite eller för mycket är per definition inte perfekt. Så egentligen borde lagom ha samma positiva status som ordet perfekt. Men det är som om vi mer och mer går emot tider där allt skall vara uttryckt i bäst och sämst, inte den balanserade ”perfektionen” i ordet lagom. Så vår strävan efter mer, är just vad som kan få oss ur balans.

För om vi tänker oss en gungbräda, så behövs det lika stor tyngd på bägge sidor för att gungbrädan ska stå rakt. Men precis som att en gungbräda med två lika tunga tyngder kan gungas med hjälp av lite handlingskraft, så kan vi leva i balans (jämntyngdhet), men ändå få uppleva upp-och nedgångar, gungbrädans vippande. Är det två ojämna tyngder då hamnar den ena sidan alltid är upp och den andra alltid ner, och då blir inte gungningen lika rolig.

Så en balanserad tillvaro innebär inte ett statiskt tillstånd. Ingen är helt balanserad hela tiden, och det är det som gör att när vi väl hittar balansen igen så kan vi uppskatta den och de stunder där balansen har satts i gungning. Det mesta kan vara gott i rätt mängd, det finns som bekant många maträtter och drycker som kan vara nyttiga i en viss mängd, men skadliga i för stor eller för liten mängd. Så det går inte att generalisera ens livets goda som enbart gott. Allt har sin baksida i fel mängd. Vad som är rätt eller fel mängd kan dock variera från person till person, tillfälle till tillfälle, men grunden är att även skadliga ämnen i små mängder behöver inte rubba balansen.

Att gå balansgång på en lina är inte samma sak som att leva sitt liv i balans.  En lindansare har inte råd med felsteg, medan vi på livets väg kan tappa balansen utan att falla, gå lite hit och dit och ändå vara inom balansens trygga tillvaro. Kropp och själ behöver också leva i balans med varandra. Att vi som änglarna ofta säger tar beslut med hjärta och hjärna hand i hand ger oss just det, balans mellan kropp och själ, som då ger oss en bredare väg att balansera på, än om vi endast lyssnade på vår hjärna eller endast följde hjärtats röst.

Här låter vi nu Änglarna säga sitt om livets balans.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Att leva ett liv i balans betyder inte att livet måste vara en plan linje. Tvärtom, för att leva i balans behövs lite obalans, både toppar och dalar. Balans kräver lite av varje. Balans är inte liktydigt med att vara likgiltig, att inte kunna leva ut känslor, att inte vara passionerad.

Vad vi syftar till när vi talar om ett liv i balans, är att livet må innehålla mycket, men att det är som ett smörgåsbord, en buffé och ej bara förrätter, varmrätter och efterrätter. Om vi använder liknelsen av en buffé, så finns det mycket gott att välja på. Ni kan välja och välja bort. Ni kan ta extra av något och inget av annat. Ni har alla valen på bordet framför er. Ni kan prova er fram vad ni gillar och vad ni ogillar. Ni kan lämna kvar något, för att ge utrymme för något annat.

Ni har alla val framför er, och ni kan välja och välja om. Till skillnad från när ni sitter på en restaurang, beställer en varmrätt, ni väntar på denna rätt, den tillagas och när ni slutligen har den på bordet, så har ni exkluderat allt annat på menyn och valt ut just denna rätt. Men vad händer om rätten blir fel? Även om pengar inte är något problem för er, så brukar ni ändå finna er i ert val, äta maten eller lämna kvar den, men sällan beställa en ny rätt. Så även om ni på buffén väljer att välja mer av något och mindre av något annat, så är ni friare och i balans. Kan ni se det?

Detta gäller i allt, att vara extrem åt något håll är sällan receptet på ett tillfredsställande och spännande liv.  När ni väljer endast en enda sak att leva för, att tro på, ett sätt att vara, då mister ni oförutsägbarhet, livsglädje och njutning. Kan ni se det? Att i ett balanserat liv får ni mer av allt, alltså har ni en större livsglädje, en bredare upptäckarglädje, ni låser er ej vid en enda sak. Så balansen blir spännande och påhittig, nyskapande och äventyrlig, tvärtemot vad många vid första antydan av ordet balans tänker på.

Att ”snöa in” på en enda sak är inte spännande, det är begränsande hur spännande än denna enda sak är. Kan ni se det? Så det är inte bara det att ett balanserat liv är ett harmoniskt liv. Det är även ett fylligare liv, där ni får chansen att pröva fler och fler saker. Ni behöver inte gå till ytterligheter, för mellan motpoler finns det ett så stort spektrum, att det är där spänningen ligger. Att bli besatt av någon eller något gör er isolerad, gör att ni får tunnelseende, som gör att ni ej ser allt ni missar. Att inte bli för beroende av någon eller något, men ej heller för oberoende, det är balans och det ger liv.

Att vara enkelspårig smalnar av era vägar tills ni måste gå balansgång för att ej tappa balansen och stega utanför er smala väg och falla. Men ju bredare ni gör er väg, desto lättare har ni att hålla balansen. Om ni nu tänker er bilden av en lindansare, är det då inte klokare att ha ett skyddsnät att falla ned i om ni mister balansen än att bara gå på den smala linan? Om linan skulle stå för att vara extrem i något, en tro i religion, i rasfrågor, i rätt och fel, i en besatthet av någon eller något, vad skulle då finnas kvar som skyddsnät? Endast ett vakuum. Om ni däremot har en öppenhet för att livet är mer än en trosuppfattning, en ”rätt” ras, en ”rätt” väg och en ”fel” väg, då har ni ett skyddsnät som ni kan falla mjukt i om ni tappar balansen på livets lina. Ty ni har då ej låst er vid att linan är den enda rätta vägen. Ni har valt er väg, men ni har ert nät, ert nätverk som är större än linan, större än ett enda val, en enda väg, ett extremt tänk.

Så balansen är inte tråkig, och den innefattar upp och ned, hit och dit, men det ni har i balansen är valen och öppenheten, som gör livet mer spännande. Balans är alltså inte lika med tråkig utan med möjligheter i livets alla delar. När ni hittar det kan ni hålla balansen på den smalaste linan och den bredaste vägen. Då kan ni leva i frihet och tro på er själv och varandra.”

Kontakt. Facebook.

Välkommen tillbaka nästa vecka!

Skattkistan

Nu när semesterledigheten för många börjar lida mot sitt slut vill vi återuppta bloggandet, alltmedan sommaren fortfarande står i blom.

Vi har under blogguppehållet skrivit och ritat till en bok som kommer att ges ut till våren 2018.

Vi gräver än djupare i skattkistan och gör nya och nygamla fynd, och som vi kommer dela här på bloggen. Så vi hoppas att ni kommer följa med oss på resan.

Nästa vecka kommer vi ta upp ämnet ”Balans”, så väl mött då!

Kontakt. Facebook.

I förra inlägget skrev vi om att hitta kärleken till oss själva, om hur viktigt det är och om hur vissa av oss inte har så lätt att ta fram dessa känslor. Nu går vi vidare och ser vad som sker när egenkärleken går överstyr och blir till ett självförhärligande och en övertro på sin egen betydelse och narcissismen blommar ut.

Termen Narcissism kommer från den grekiska mytologin med figuren Narcissus, den vackra ynglingen som förälskade sig i sin egen spegelbild när han för första gången såg sig speglas i en källa. Narcissistiska personlighetsdrag är ganska vanliga i befolkningen, medan helt utvecklad narcissistisk personlighetsstörning utgör knappt en procent.

När världen och värden förändras, bör vi då förändra vår syn på narcissismen? Det kan vara värt att fundera lite extra på. Ingen tycker längre att det är förmätet att ta selfies och lägga ut bilder på sig själv på olika sociala medier. Detta är en förändring i kulturen. Om vi skulle klassa det som narcissism, så skulle det inte vara många som inte var narcissister.

Men det finns förstås även nu en skillnad i att tycka om sin egen spegelbild, att älska sig själv, och att känna sig förmer än andra.  Att tycka om sig själv är positivt och något vi önskar, men att vara narcissist innebär egentligen inte att dessa personer tycker om sig själva. Det handlar om en grandios självbild som övertygar dem att de är centrum för allt. Narcissisten bländas av sin egen storhet och förväntar sig att andra ska göra detsamma. Blir de inte bemötta som de tycker sig förtjäna intar de ofta en försvars- och attackinställning där de växer genom att trycka ned andra. (USAs nuvarande president Donald Trump är ett skolboksexempel på ovan- och nedanstående.)

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

”Narcissism har funnits så länge det funnits människor på jorden. Det är endast definitionen av narcissism som förändras med tiden. Vad som en gång ansågs som narcissism, kan i dag klassas som något annat. Så vad krävs det för att vara en narcissist idag? En narcissist har inte bara höga tankar om sig själv utan också högdragna sådana. Hen har en grandios självbild som inte är förankrad i verkligheten. Ty om en mycket intelligent person som är geni inom sitt område kallar sig själv geni, så är det fakta. Det är sanningen och således ej narcissistiskt utan en sann självbild bara att detta själv nu råkar vara ett geni. En narcissist däremot kan se sig själv som bättre än andra även när den ej är det. Narcissisten saknar självinsikt och i och med det likaledes att se andra människor. Ty ni människor behöver använda er själva som referensram och relatera till er själva.

Så om ni ej har realistiska och verklighetsbaserade insikter om er själva, så kommer ni ofrånkomligt referera och relatera andra till era ”felaktiga” insikter. Kan ni se det? (Detta kan dock lika gärna gälla de med lågt självförtroende och en överdrivet nedvärderad självbild. För då kommer ni ofrånkomligen bedöma andra som bättre då ni ser er som sämre.)

Något alla nog kan enas om är att en narcissist ej lever i verkligheten, utan i en ”verklighet” han eller hon skapat. Där han är kung eller hon drottning.

En narcissist ser sig som förmer, ser ned på andra människor, och om någon försöker slå hål på dennes självbild riktar hen en än skarpare kritik mot den som ser igenom den. Ty narcissisten ser att denna person ej förstår dess storhet, och således måste denna person vara ”trög” och därför förtjänar att ses ned på.

Narcissisten tål ej kritik, deras uppblåsta ego klarar ej av att punkteras med ett nålstick, ty då riskerar deras uppblåsthet att pysa ut likt luften ur en punkterad ballong. Så kritik kan ta hårdare på en narcissist, för den stämmer ej överrens med den onyanserade självbilden av storhet. Det finns dock en dubbeltydighet hos narcissisten. De vill bli beundrade, men de som beundrar dem ser de ned på. De som ej beundrar dem vill narcissisten däremot imponera på, således blir detta en svår ekvation och svajig balansgång. Ty de vill att de som beundrar dem ska fortsätta med det samtidigt som dessa personer i narcissistens ögon ej är ”vatten värda”. De som ej beundrar dem vill de ”locka” över till sin sida. Men så fort de fått ”napp” blir även denna person en av dem narcissisten förbrukar och sedan trampar på för att gå vidare och lägga fler beundrare vid sina fötter.

Narcissisten har dock ofta ett mycket, mycket tunt skinn och blir ofta kränkt om någon inte ser dess ”storhet”. Narcissister saknar helt förmågan att kunna överföra känslor, det vill säga de kan utan problem trycka ned andra, men om någon trycker ned dem, så blir de överdrivet kränkta och kan inte förstå hur någon kan göra så mot dem. De som är så stora.

Så hur är det då bäst att bemöta en narcissist? Det finns tyvärr inga enkla svar på den frågan. Men det som alltid bör finnas med i bakhuvudet är, att ni ej kan nå narcissisten med logiska förklaringar som kräver att narcissisten måste gå utanför sig själv och sätta sig in i någon annans perspektiv. Ty för narcissisten är dennes perspektiv ej ett perspektiv, utan faktasanning och det enda rätta.

Så att övertyga en narcissist om er syn på något är inte fruktbart. Att stryka den medhårs är heller ingen väg att nå fram för den enda hen då ser är sig själv, ej er, för då ni delar dennes uppfattning syns ni ej i narcissistens ögon då förstärks endast dennes ögon och syn på sig själv. Ni bleknar in i dennes spegelbild och blir så en ”icke-person” för narcissisten.

Att däremot välja att inte interagera med en narcissist är ibland lättare sagt än gjort. Då ni kanske ändå måste det, finns det ytterligare ett alternativ, och det är att strunta i att övertyga narcissisten om er syn på något, på personen själv eller på någon annan men ”sila” bort vad den säger. Låt inte narcissisten lura in er i sitt spel, ”spegel, spegel på väggen där, säg vem som vackrast i världen är?”. Narcissisten svarar ”jag, jag, jag”, men ni kan välja att agera spegeln och spegla något annat, utan att behöva övertyga narcissisten om er syn, men ändock ej höja upp den redan uppblåsta narcissisten.

Att känna igen en narcissist är inte så svårt. Att ej har förmåga att föra över känslor och resonemang på sig själv och andra är ett kännetecken. Brist på empati är ett annat. De kan känna ”empati” med sig själv. Detta är dock ej empati i sin rätta bemärkelse utan det är själupptagenhet, det vill säga narcissisten kan bli kränkt lättare än andra, men hen kan ej förstå och föra över att andra kan känna så av något kränkande som hen gör.  Narcissisten har en tendens att skapa oreda runt sig och skylla på andra. Att vara förmer än andra och tycka att hen förtjänar guld och gröna skogar. Får hen ej det blir hen ofta arg på världen som ej ser dennes unika storhet.

Narcissisten känner att hen förtjänar att vara upphöjd även om hen inte har uträttat stordåd. Hen ser inte att hen gör andra illa, medan hen själv tar illa vid sig av ”små” saker. Så våga lyssna till er magkänsla när ni känner att en narcissist är i er närhet, ge ej denne era förtroligheter, för det är något som narcissisten gärna sedan använder mot er när tillfälle ges. Ge dem ej ett finger för då tar de hela handen. Håll dem på en armlängds avstånd och håll ert huvud högt och kallt, så kan ni ”lura” narcissisten att visa sin natur, och ni kan då välja hur ni handskas med dem där och då. Låt deras spegel spricka av sig själv, deras uppblåshet pysa ut. Ge dem ej makten så kan ni hantera dem och gå därifrån oskadd.”

                                                                        ∞

Nu när sommaren är här och många går på semester passar vi på att under några veckor göra ett uppehåll med bloggen. Dock kommer vi att fortsätta skriva och författa på en kommande bok. Vi kommer dyka ned i Skattkistan och hitta nytt material, nya äventyr och vi kommer göra djupdykningar i redan öppnade ämnen.

Nu vill vi önska alla våra läsare en härlig sommar med plats för återhämtning!!! Varmt välkomna tillbaka igen om några veckor!!! Önskar Annmari, Hannah och våra bevingade vänner i det blå.

Kontakt. Facebook.

De flesta av oss har nog någon gång känt en önskan att bara kunna vara och att det duger. Att vi duger även när vi inte presterar eller är ”lyckade”. Känslan att få vara speciell trots att vi inte gör något speciellt, utan bara är den vi är. Samtidigt har nog de flesta av oss också en önskan att få vara speciell för att vi gör något speciellt och att lyckas och vara duktig.

Båda dessa saker är viktiga, men det som är viktigast är att försöka hitta en balans i det. Ibland är det bara prestationer som räknas, men det vi då bör kunna vila i är att även om vi ”misslyckas”, så är vi värda lika mycket i våra egna ögon och i våra näras. Vi må inte ha fått det där jobbet, vi kanske fick ett dåligt resultat på en skrivning, den vi är kär i kanske inte är kär i oss, men vi är okej ändå, det finns andra jobb, fler skrivningar och det finns dem som kan älska oss.

Vi är inte vad vi presterar. Vi är alltid rätt, men vi kan göra fel. Vilket alltså är en viktig del i att kunna landa i ett ”bara varande”. Det är att våga pröva och lyckas och misslyckas, men att fortfarande vara samma vi oavsett. Detta är inte lätt, för det är inte bara inom oss som vi har svårt att hitta denna balans och harmoni. Samhället kommer utifrån med många krav och måsten som vi behöver hantera. Som det ser ut i samhället så kan det ibland kännas som kraven blir större och större. Prestationskraven kryper allt längre ned i åldrarna. Till exempel känner barn som deltar i olika sporter tidigt krav på sig att vara duktiga, att de annars kanske inte ens får vara med i laget.

Detta gör att det är svårare att hitta känslan av att duga som vi är. Vi menar inte att man inte ska sträva till att nå framgång och att lyckas, men vi önskar att hitta balansen i att klara både lyckanden och misslyckanden. Ty bägge har med sig sina egna svårigheter. Lyckas vi vill vi gärna fortsätta att lyckas, fallet från en högre höjd är längre än lägre. Fallet från ett misslyckande må vara mindre, men det är vad vi gör av det som avgör hur vi reser oss igen. Vissa tar ett nederlag hårdare än andra, vissa har naturligt förmågan att börja på nytt.

Till och med detta att ”bara vara” kan bli till ett prestationskrav, både inifrån oss själva men också från samhället runt oss. Vi erbjuds kurser för att utöva att ”bara vara” och i och med det finns en risk att även här känna att vi ska prestera.  Och så kan vi även lyckas eller misslyckas med att ”bara vara”.

Så hur gör vi för att våga vara, och riskera att lyckanden eller misslyckanden definierar oss? Här nedan säger Änglarna några ord om detta.

Ä-post(se Hannahs förmåga).

”Om livets cirkel började med prestationskrav skulle världen se annorlunda ut. För det första skulle inte många barn överleva det. För spädbarnen behöver få kärlek och värme och omhändertagande för att överleva. De skall inte och kan inte prestera något annat än just bara vara, och det är jobb nog. De älskas för att de är de.

Sedan med ökad ålder ökar kraven från föräldrar, skola, jobb och från sig själva. Där någonstans tappas varandet bort. Och om ni bara är, så är det inte gott nog.

Världen är en lekplats där handlingarna har vida konsekvenser. Striderna är större än i sandlådan. Vinster och förluster påverkar fler människor. Men om ni vill, så finns möjligheten att hitta en balans i tillvaron, där vara och prestera väger lika tungt.

För om ingen presterade eller kämpade framåt, skulle också världen se annorlunda ut. Folk skulle sitta still och önska att allt föll ned i deras knän Då skulle också mänskligheten tunnas ut. Men där emellan är spektrumet vitt. Om barnkänslan, den trygga goda var i centrum, och då ni förgyllde tillvaron för era föräldrar och andra, åter får gro, så kan ni hitta balansen, att ni kan älskas för den ni är, ej för vad ni gör.

Men att göra gott är en bonus för er och era medmänniskor, men att veta att ni har någon eller några som älskar er oavsett. Att om ni kommer hem och berättar att ni haft en dålig dag då ser, att de där hemma inte tycker att ni är dålig. Den tryggheten är alla värda. Ty så är det, och ett fel raderar inte bort allt gott. Allt det goda finns kvar, även då det känns som om allt går fel. Kan ni se det?

D.v.s. verkligheten går ej att ändra. ”Fel” handlingar får konsekvenser, men det betyder inte att allt ni gjort ”rätt” är utsuddat. Allt ni gör och gjort finns kvar i känslominnet och i fakta. Så varför bara fokusera på det ni upplever som att ni gör fel? Jo för att skydda er från att göra samma misstag igen.

”Fool me once – shame on you”

“Fool me twice – shame on me.”

Om det vore så enkelt i praktiken, vore ni alla nöjda, men så är det ej. En börda av att alltid vara beredd och inte tillåta sig att slappna av emellan gör att ni bränner ljuset i bägge ändar.

Försök våga stanna upp, lev det liv ni vill med vara och ära, och med äran att vara den ni är och göra vad ni gör, och inte leta fel på er, men ej heller rättfärdiga dåliga beslut genom att skylla ifrån er.

Balans mellan självinsikt, självkärlek, insikt om andra och kärlek till andra, och göra och vara, nås, då ni ser er som människor som andra, unika, var och en, men inte mer eller mindre värda.

Våga hitta balansen mellan vila och prestation innan ni genom livet ”tvingas” stanna upp. För vilar man aldrig orkar man inte ett maraton. Det är omöjligt orka om man springer som om det bestod av hundrameterslopp. För då fördelas inte er kraft och ni stupar.

Men väl avvägda så kan ni leva i ett varande där ni vill göra gott, men inte behöver det för att bli älskade.”

Välkomna tillbaka nästa vecka.

Kontakt. Facebook.