EBOK:

Danskt band (mjuka pärmar):

 Eller KONTAKTA oss för att beställa direkt från oss till specialpris.

I lördags 2 juni hade vi förhandsrelease av vår bok “Terapeutiska skattkistan”. Vi vill tacka alla som kom och bidrog till att göra denna dag oförglömlig! Vi riktar ett speciellt tack till underbara Lisa och Dan och deras förlag Parthenon som gjorde detta till en hemtrevlig och familjär tillställning med mycket värme!

Efter sommaren kommer vi ha en större release med föredrag i bokhandel. Hoppas vi ses då! Men boken finns förstås redan nu att köpa hos förlaget. Trevlig sommarläsning!

Vi återkommer här nästa vecka, då med tema “Vad gör vi när den egna självbilden inte stämmer överens med verkligheten eller andras uppfattning?”

Kontakt. Facebook.

Nu har vår första bok, ”Terapeutiska skattkistan”, kommit från tryckeriet. Den är full av djupare dyk i skattkistan, och vi hoppas att ni vill passa på att beställa ett signerat exemplar till specialpris.
Klicka på bilden  eller länkarna härunder för att läsa om eller ur boken.
Vill du sen köpa den lägger du den i varukorgen som vid vilket annat nätköp som helst. Den finns också i nätbokhandeln, som Adlibris och Bokus, från 1 juni men vill du ha den signerad beställer du här. Boken väntar på dig, perfekt att ha med i hängmattan i sommar :-). Trevlig läsning!

EBOK:

Danskt band (mjuka pärmar):

 Eller KONTAKTA oss för att beställa direkt från oss till specialpris.

När vi började fundera över ordet ”Normalt” fann vi att det verkligen är ett ord, som vi alla har lite olika definition av. Det är nog så att vi alla har vår egen betydelse av ”Normalt”.  Såsom Änglarna skriver här nedan, är det nog tveksamt om det finns något som är helt normalt eller helt onormalt. Däremot måste vi ju som i allt annat utgå från oss själva, hur vi är och hur vi lever.

Här är några exempel på hur vårt eget personliga styr vad vi anser vara ”normalt”. En vän som var barnläkare berättade en gång hur han hade haft en patient, en flicka som redan vid 13 års ålder var 1.80 lång. Flickan led av att vara så mycket längre än sina jämnåriga kamrater, och det var därför föräldrarna sökte hjälp för sin dotter. Hon var inte inom den ”normala” längdkurvan för sin ålder. Doktorn kände att det skulle vara meningsfullt att sätta in en hormonbehandling, då flickan sannolikt skulle bli ännu mycket längre framöver. Innan man slutligen tar beslut om sådan behandling kopplas psykolog in för att ge sin bedömning. Nu råkade det vara så att i psykologens familj var det ”normala” att vara strax under eller över två meter, flera familjemedlemmar hade blivit basketspelare. Så psykologen, som var kvinna på 1.95 m, tyckte utifrån sitt ”normala” inte, att det var befogat att denna flicka skulle genomgå en hormonbehandling. Efter ytterligare samtal slutade det dock med att flickan fick hjälp att stoppa tillväxten, vilket var vad både hon och föräldrarna önskade.

Från barns perspektiv ter sig det ”normala” ofta skilt från vuxenperspektivet. Detta är ju helt följdriktigt då barnets erfarenheter än så länge är mer begränsade. En bekants barn, ca 4 år, hade förundrat lyssnat på en konversation mellan mor och en granne med en hund. Grannen sa något om att hon måste skynda ut med hunden så den fick kissa. Barnet utbrister då: ” precis som pappa, han kissar också ute”. Barnet hade erfarenhet av att pappan kissade ute när familjen var på sitt lantställe. För barnet var detta det ”normala” och blev förvånad att hunden också kissade ute.

När jag (Annmari) var i fyraårsåldern var jag med mina föräldrar på Skansen. Där såg jag för första gången en häst. Så jag utgick från min ”normala” värld och utbrast i förvåning ”vilken jättestor vovve!”

En annan historia på detta tema handlar om en mamma som för många år sen hade en speciell strategi när hon var ute med sina barn på stan och där såg någon person som hade något som stack ut, det kunde vara någon form av handikapp eller funktionshinder.  När barnen frågade mamman om den personen, svarade mamman alltid att ”det pratar vi om när vi kommer hem”. Detta ledde till att så småningom barnen själva om de såg någon t.ex. i rullstol, pekade på personen och sa.” mamma där en sån som vi ska prata om när vi kommer hem!” Det vill säga det gav lite motsatt effekt mot mammans avsikt.

Det som de flesta av oss gör blir lätt det som vi känner är normalt, och därmed blir alla som är annorlunda ”onormala”, med en positiv eller negativ klang. För visst vill ju de flesta av oss klassas som ”normala”, men ändå ”lite speciella” på ett positivt vis. Så egentligen vore det väl trevligare att vi inte slänger oss med uttryck som; ”du är ju helt onormal”, utan att vi hittar vårt ”normala” utan att bedöma andras ”normala”.  Att leva efter vad vi har för värderingar, och ge andra utrymme att vara sig själva. Att vara snäll och mena väl, det är något vi bör sträva efter, kalla det vad vi vill, men om något borde vara normalt så är det nog det.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”För att kunna definiera ”Normalt” behövs en definition av ”Onormalt” och vice versa. Så hur skulle en sådan definition kunna se ut? Om ni verkligen tänker på ordet ”Normalt”, kan ni då i ärlighetens namn hitta en ”normal” beskrivning av ”normalt” som passar in på alla ”normala” personer och ”normala” situationer? Om svaret är ja, då är ni inte ”normal”, för det är omöjligt att alla människor och själar skulle kunna bedömas likvärdigt och listas som normala eller onormala.

Det som däremot går att hitta är det normala för just er och era nära och kära. För att hitta vad ni känner är normalt, är en helt annan definition än vad som är det. Kan ni se det? Ni bildar er en uppfattning om vad som är ert normala. Där innefattas även normer och värderingar exempelvis kanske ni lever ett laglydigt liv, då kanske ni bedömer en som ej gör det, som att hen har tippat över på den ”onormala” sidan av skalan. Men kan ni se att detta ses ur ert synsätt och genom era värderingar? En person som däremot genom livet tagit sig fram på mer eller mindre tvivelaktigt vis kan känna att det är det ”normala”, den enda vägen de vet.

Ni kan önska er något utöver detta, ert ”normala”, men ändock känna att det ni har är det normala. För det ni lever det är er normalitet så som det bör.

Många tänker ”åh, jag lever ett så normalt liv, ett Svenssonliv, det är så tråkigt jag längtar efter spänning och passion.” Det extraordinära utöver det normala. Medan många andra drömmer om just det ”normala” lugna livet. Men det är först när ni ser att inget är normalt eller onormalt i endera av dessa fall, som ni dels kan uppskatta vad ni har, och eventuellt jobba mot att ändra ert ”normala” liv.

Att använda frasen ”du är onormal” till sina medmänniskor är aldrig rätt. Ty ingen kan göra sig till domare och jury i livets rättssal, om vad som är normalt. Tänk er själva om en så kallad ”normal” person anklagas för att vara ”onormal”. Försvarsadvokaten skall då föra talan att klienten är fullt ”normal” och åklagaren i sin tur att den åtalade är ”onormal”. Hur skall då domaren och juryn välja påföljd? Det är ingen slump att dessa fall inte existerar.

Kan ni vara onormala? Ja, i bemärkelsen att de flesta människor är goda, har goda intentioner och ambitioner, så kan ni säga att då majoriteten är det, så är det det som är normalt? Men egentligen handlar det inte om normalt eller onormalt utan något mänskligt eftersträvansvärt.

Kan rädslan att vara onormal få er att låtsas vara någon annan än ni är? Svaret är ja, men den rädslan är inte onormal utan handlar egentligen om en rädsla att inte bli omtyckt eller accepterad. Tänk om alla människor vore exakt likadana. Hur roligt vore det? Ni skulle visserligen inte sticka ut på något negativt vis men ej heller positivt.

Det normala är att alla är olika till kropp och själ, och vem ni än är, så är ni ni och det är rätt. Att hitta er egen plats i livet där ni känner att ni trivs, det är det som blir ert eget ”normala”.

Kontakt. Facebook!

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kära bloggläsare!

Denna vecka tänkte vi passa på att göra en “reklampaus”:)

Nu är det äntligen dags för släpp av vår första bok, ”Terapeutiska skattkistan”. Den är full av djupare dyk i skattkistan, och vi hoppas att ni vill passa på att förbeställa ett signerat exemplar till specialpris.
Klicka på länken härunder för att läsa om eller ur boken.
Vill du sen köpa den lägger du den i varukorgen som vid vilket annat nätköp som helst.Trevlig läsning!

EBOK:

Danskt band (mjuka pärmar):

 Eller KONTAKTA oss för att beställa direkt från oss till specialpris.

Vi har tidigare skrivit om ”längtan”, vilken ligger mycket nära känslan vi har vid ”väntan” på något positivt. Väntan

kan både vara en väntan på något positivt och något negativt, eller bara en oviss väntan utan veta vad som komma skall. Ofta tänker vi på väntan bara som ett faktum, att vänta, men egentligen är väntan kapabel att skapa många olika situationer och känslor. I väntan kan det ligga förväntan, där vi är glatt spända på det vi väntar på, kanske likt ett barn inför julafton. Men väntan kan också bara vara en långtråkig väntan, där vi bara tittar på klockan och hoppas att tiden går.

Väntan kan också innebära oro eller stress, oro för att få ett dåligt besked, kanske något ”oväntat” eller så är stressen att vänta på något vi inte vet när det händer.

Att ge rum för väntan behöver inte bara göras genom ett ”väntrum”. Det bästa är nog när vi faktiskt gör något medan vi väntar, kanske något kul eller åtminstone något vi behöver göra ändå. Så väntan kanske inte är så rolig i sig, men utan väntan skulle vi inte lära oss skillnaden på då, nu och sen. Vi skulle inte få längta efter något som vi måste vänta på ska ske. Vi skulle inte heller lära oss hantera oron och stressen som väntan kan ge. Så väntan hjälper oss också att öva tålamod. Väntan, längtan och tålamod gränsar till varandra.

Om vi väntar oss att väntan ska vara långtråkig, så blir den det. Om vi förväntar oss att väntan är spännande så blir den det. Om vi våndas väntan så blir den fylld av oro och stress. Så vad väntar vi egentligen på? Livet levs även i väntrummet, så vi får försöka leva det nu och inte vänta. Det är nog vad vi alla behöver lära oss, nu eller senare.  

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Vad innebär det att vänta? Det finns en uppsjö av uttryck ni använder er av som ”Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge”. Det ligger nog en viss sanning i det att lära sig vänta på det goda, må det vara en belöning eller för något gott att äta t.ex. lördagsgodis. Ty om det ni spänt väntat finns hos er allstunds, så behöver ni ej vänta eller längta eller för den delen lära er tålamod, lära er skillnaden på att ha och att inte ha något. Så på så vis är uttrycket gott och väl. En annan del av uttrycket är nog av praktiska skäl, att ”hitta på” att det är bättre att vänta, då det egentligen inte är möjligt att få det direkt.

Så har ni uttrycket ”I väntans tider”. Det syftar ofta på att någon är gravid och därför i ”väntans tider”, men i all form av väntan är ni ju ändock i väntans tider.  Så vad innebär det då? Att vänta kan vara spännande och förväntansfullt, det vill säga något gott, något ni vet ni önskar er, kanske till och med vet ni skall få. Den väntan är positiv och hoppingivande.

En annan del av väntan kan vara att vänta på något besked, som kan vara positivt eller negativt. Ni kanske sökt ett jobb och väntar på att höra om ni fått det. Det kan således leda till ett arbete, vilket kan ge er det ni väntat på, eller så får ni ett negativt besked att ni ej fått arbetet. Väntan har varit lika lång, likaledes oroande som hoppfullt. När ni väntat i oro och sedan får ett negativt besked är det lätt att ni nästa gång i samma situation blir än mer oroliga för ni har redan blivit besviken tidigare. Om ni däremot fått glädjande besked, så har ni större tilltro till att även nästa gång väntan leder till något gott.

Väntan är något ni alla kommer behöva lära er att leva med, både det positiva och det negativa. Så vår önskan är att ni kan leva i väntans tider, inte bara vänta. Kan ni se skillnaden?

Att vänta passivt eller aktivt kan också vara olika.. Att vänta passivt det vill säga att inte själv söka det ni väntar på leder ej framåt? T. ex om ni inte söker jobbet, så är det sällan det hjälper att vänta på ett besked av arbetsgivaren🙂.  Att vänta aktivt kan vara, att dels fråga om ni fått jobbet ni sökt eller att använda tiden ni väntar på svaret till att göra något annat.

När något är ovisst och ni ”bara” väntar på att något ska ske kan det orsaka en otrolig inre stress. För ni är då inte själva i kontroll att besluta när saker och ting skall ske. Här är det svårt att inte vänta och vänta och inte orka med annat än att vänta. Men även i dessa fall finns det en egen inre vinst i att försöka göra som det står i ”Sinnesrobönen”: “Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.” 

Att hitta tilliten att väntan leder till rätt plats, rätt tid och att ni vågar överlämna er tid till den tid det tar. Från väntan till skeende är den bästa och kortaste vägen förväntan.”

Kontakt. Facebook.

Välkomna tillbaka nästa vecka som handlar om ”Tålamod”. Så ge er till tåls🙂

Det sägs att ett gott skratt förlänger livet, men vad är humor egentligen? Vem bestämmer vad som är roligt? Hur ändras humorn och vad vi tycker är roligt genom livet?

Under den tidiga barndomen förefaller humorn gå igenom liknande faser för alla barn. Det lilla barnet visar tidigt vad det tycker är roligt. En babys pärlande skratt är smittsamt också till oss vuxna på ett helt oemotståndligt vis. Enkla överraskningslekar som ”titt- ut” brukar vara populära och kunna leda till kiknande skratt. Så småningom kommer så en period som vi nog alla går igenom, tänker här på när kiss- och bajshumorn är det roligaste som finns. Sen har vi de unga tonåren, som brukar innehålla mycket fnittrande, framförallt bland tjejer.

Ju äldre vi blir börjar så humorn, och det vi tycker är roligt, blir alltmer individuellt. Många använder sig allt som oftast av att ironisera om allt och alla. Änglarna berättar lite om hur det är en mycket fin linje i ironin för att den ska vara rolig och inte vara sårande. Små barn kan inte förstå ironi och kan därför vara skadligt att utsätta barn för. Men annars kan förvisso ironin vara mycket rolig, använd vid rätt tillfälle och av någon som behärskar ironins konst.

Sen är det ju en väldig skillnad mellan att skratta med någon och att skratta åt någon. Att bli skratta åt är sällan någon som uppskattar, även om personen själv kanske ofta skrattar åt sig själv. Känner flera som har en härlig snabb humor om allt möjligt som händer i vardagen, men som också ofta gör narr av sig själv på ett vis som de aldrig skulle göra om någon annan. Dessa personer visar på det sättet vägen för att andra också kan skratta åt dem. Ofta visar de inte hur sårade de blir och så fortsätter det hela eftersom det verkar vara ok att skratta här.

Skratt smittar verkligen mellan människor och vad kan väl vara härligare ett riktigt fnitteranfall, när man skrattar så tårarna rinner och det är helt omöjligt att sluta skratta. Men ett sådant här skrattanfall måste ske vid ”rätt” tidpunkt. En annan gång skulle man kanske inte ens dra på munnen åt exakt samma sak. Detta har nog de flesta av oss upplevt någon gång.

Det är inte bara genom livet som humorn skiljer sig, utan det finns också kulturella skillnader, t.ex. brukar man ju prata om den torra engelska humorn. Nu lämnar vi över till Änglarna för att se vad de har att säga om humor.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

Humorn har inte som glädjen kvalificerat sig som en av människans grundkänslor. Men humor är en del av glädjeämnena i livet. Så vad är då humor? Kanske är humor en av grundstenarna i er vardag. Ty skratt och glädje hjälper er framåt i goda stunder, men även i motgångar. Kan ni skratta åt något som gått fel, så har ni redan vunnit över ert misstag. Så humor kan läka många sår, den kan bygga broar mellan människor och öppna er för nya äventyr.

Kan humor göra illa? När humorn sker på någon annans bekostnad eller även på er egen, så finns det tillfällen då den kan skapa inte bara skratt utan även gråt. Om ni väljer att driva med andra människor för att få ett gott skratt, så finns det flera sätt att göra det på. Det går att göra med finess och kärlek och kan då vara skoj och inkluderande, men det är alltid en fin, fin gräns mellan att vara humoristisk med glimten i ögat, men med även en viss vasshet, och att göra sig lustig över någon så att denne person ej blir smickrad utan sårad.

Likaså är det ofta uppskattat med människor som kan driva lite med sig själva och inte tar sig själv på så stort allvar, att de inte kan skratta åt sig själva. Men här finns det också några fallgropar, som att ni börjar ”göra ner er” själva så mycket att andra tror att de kan ”haka på”, och efter ett tag kanske ni känner er förlöjligade trots att ni själva startade drevet.

Att skratta är gott, att vilja dela detta skratt med andra gör livet godare. Humor är ofta något ni söker efter i era partners, i era vänner, den står ofta högt upp på önskelistan.

Humor är inte alltid detsamma för alla personer, och inte heller har ni samma humor livet igenom. ”Kravet” på vad som får er att skratta ökar med ökad ålder och ökad erfarenhet. Barn roas lättare, men likaså roar barnen lättare andra. Så det kanske är så enkelt att ju roligare ni har ju mer lättroade ni är, desto mer glädje sprider ni runt er? För skratt smittar och till viss del humor också. Förvisso väljer ni nog vänner och människor runt er som delar er typ av humor. Men ni kan också hitta människor ni tycker om, men som ni inte delar humor med, och eftersom ni uppskattar dem och deras sällskap så kan ni lära er att uppskatta deras humor.

Livskamrater som vuxit vid varandras sida behöver ibland bara dela en blick för att förstå det roliga i en situation. Kärlek gör att ni delar humor, för närhet ger också samklang i skratt. Men när ni är den enda som skrattar, och ni just har skämtat på någon annans bekostnad, då kan det vara väl värt att anta, att det inte var roligt. Så var rädd om er humor och var rädd om varandra, låt skrattet bli vägledningen, för humorn som väcker ömsesidigt skratt är livets guldkant.”

Kontakt. Facebook.

Välkomna tillbaka  

Att vara snäll är nog något nästan alla vill vara. Det vittnar också de otaliga ordspråk och citat man kan hitta om man googlar på ordet ”snällhet”.  ”Det viktigaste är att vara snäll” ”Innerst inne var hen i alla fall snäll” m.fl. Vi uppmanas att vara snälla, att det är det viktigaste… Samtidigt sägs det ibland lite nedsättande att även ”korna i hagen är snälla”.

Vi båda är för att man ska sträva efter att vara snäll, att ha en vänlig attityd till andra människor, att med vänlighet lösa konflikter, men att det inte betyder att vi ska vara mesiga. Tvärtom ska vi vara sanna mot oss själva, stå för våra åsikter och det som är viktigt för oss. Stefan Einhorns tankar om att vara snäll överensstämmer i stort med vår syn. Han uttrycker sig så här, ” en snäll människa bär i sitt medvetande ständigt med sig omtanken om sin medmänniska”.

Så hur gör man om vi om vi får en porslinsfigur som vi egentligen tycker är väldigt ful av moster Agda, men att vi vet att moster Agda skulle bli så ledsen om hon visste vad vi kände? Och så säger vi ingenting – och nästa år kommer moster Agda med en ny liten figur till samlingen, detta eftersom hon vet att vi blev så glada för den första figuren.  Det blir allt svårare att säga till moster Agda att vi faktiskt inte är lika förtjust i prydnadssakerna som vi låtit påskina. Moster Agda fortsätter att ge nya figurer – kanske vi sätter in figurerna en efter en i ett skåp… Men vad händer då om moster Agda kommer på hembesök och inte ser de fina figurerna figurera vare sig på spiselkransen eller i bokhyllan? Hade det då inte varit snällare att på ett snällt sätt påtalat att figurerna inte riktigt var vår stil?

Sådana här avvägningar står vi ofta inför, mer eller mindre tydligt, och det kan vara bra att ha i åtanke.  Vad är snällast  i varje olik situation?

Någon vi här tänker på som personifierar ”snällheten” är Lill-Babs. När hon nyligen fyllde 80 år beskrev döttrarna henne som snällheten själv. Att vara snäll har genom livet gjort att hon också ibland gått på nitar, för det finns alltid människor som vill utnyttja någon annans snällhet. Lill-Babs menar att vara snäll är värt att fortsätta vara, även om det då och då leder till bakslag. Och det är en filosofi som vi båda skriver under på. Nu lämnar vi över till Änglarna.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Vad är egentligen snällhet? Att vara snäll har många olika ingredienser och lager. Ty snällhet är inte att alltid göra det som andra vill att ni skall göra, eller att alltid vara andra till lags. Det är ej heller att alltid göra det ni själva vill, och alltid vara er själva till lags.

Det är viktigt att vara snäll mot er omgivning, men likaså mot er själva. Ibland går det inte att uppfattas som snäll mot andra, samtidigt som ni är snäll mot er själv och vice versa.

Men det är som sagt uppfattningen det handlar om, för att uppfattas som snäll behöver inte vara samma sak, som att vara det. För ni kan vara snälla även när någon inte uppfattar det så. Kan ni se det? Snällhet är egentligen en egenskap som ni alla kan bära, och ni kan bära den även när ni inte visar den så tydligt. För den riktiga snällhetens grund är att vara god, vänlig och även hjälpsam. Men den är också att vara ärlig och stabil. Snällhet står över elakheten, och den står pall för oenigheter och den håller inte alltid med om allt, men den tar ändock ej sin hand ifrån det den/det som den är oenig med.  

Alla dessa ingredienser och lager samt många fler återfinns i snällheten. Således är snällhet, som samtidigt tycks så enkelt, inte så lätt att förklara med andra ord än just snäll. Att vara snäll både mot er själva och mot varandra är eftersträvansvärt. Att inte välja att bara vara snäll mot vissa, ty snällheten är en egenskap, och har ni en egenskap så finns den där i er alltid. Snällhet är inte som ilska eller sorg, den finns där alltid, och den är mer som en del av er personlighet än en känsla ni bär på. Så hur fördelar ni då snällheten i lagom portioner så mängden ingredienser blir rätt? Receptet för snällhet är individuellt, det går inte att kopiera någon annans recept till punkt och pricka, ty de ingredienser som snällhet innebär behöver även er egen personlighet.   Ni kan dock inspireras av andra som ni tycker är snälla människor och sedan hitta er egen variant av denna snällhet. 

Så går då snällhet att läras ut? Det är en svår fråga att svara ja eller nej på, ty snällhet är en egenskap, som ni förvärvar men ändock redan bär inom er, så ni kan lära er av varandra.  När ni känner hur gott det känns i hjärtat när någon är snäll mot er kan ni välja att ge vidare av denna snällhet och känsla. Ni kan även se att när någon annan är snäll mot någon hur det skapar en gemenskap och glädje, som ni gärna vill delta i. Så på så vis kan ni lära er att vara snälla. Men det som kommer inifrån er när ni sedan är snälla, det är ert och inte inlärt från andra. Så snällhet ger snällhet.

Att vara snäll istället för dum är inte detsamma som att vara dumsnäll. Om ni är snälla mot någon som inte är snäll mot er tillbaka glöm då inte att er snällhet inte var onödig. Om andra bemöter er snällhet med mindre snälla beteenden, ändra då ej ert beteende utan ändra bara vem som blir mottagaren för er snällhet. Så att vara snäll mot någon som ej ger tillbaka bör inte leda er in på en väg av att ni ej heller är snäll. För det ni känner när någon inte är snäll mot er, det är då så nästa person kommer känna inför er. Så våga vara snälla även i en värld där inte alla är snälla och välvilliga, men välj vem ni ger er snällhet till. För varje gång ni är snäll mot någon annan, så har ni givit den personen och er själv en gåva. Men om ni ger en present till någon som de ej uppskattar, ge då inte en sådan present till den personen igen. Den personen är då inte mottaglig för den presenten, snällheten. Men det betyder ju inte att andra inte är det. Någon annan hade kanske blivit själaglad för just den presenten ni valt ut.

Så försök att bara vara och vara snälla mot er själva och er omgivning, och försök så omge er med människor som är snälla mot er och som inspirerar er att vara snälla mot dem. Det är via snällhet ni lär er vilka ni tycker om att umgås med och vilka som tycker om att vara med er. När snällheten flödar åt alla håll är ni där ni ska vara. För att ge och ta emot, det är konsten att vara snäll mot er och andra.”

Kontakt. Facebook.

Vi har valt att ta oss en lite närmare titt på mobbning: kan alla bli mobbade och kan alla bli mobbare? Eller är det alltid en viss sorts människor som blir mobbade och en viss sort som blir mobbare?

Det har gjorts diverse experiment kring detta. En gång fick ett litet gäng tonårsflickor i uppgift att samtala om något som jag nu glömt vad det var. Det handlade om personliga erfarenheter. De visste att de blev filmade och att det var något slags experiment, men vad fickorna inte visste var att två av tjejerna bland dem var skådespelare. En av dem skulle utsätta den andra skådespelaren för mobbning. Hon trappade under experimentets gång upp mobbningen och försökte få de andra helt ovetande tjejerna att haka på och vända sig mot den tjej, som blev utsatt för en kränkning. Skrämmande nog var det bara någon enstaka som helt motsatte sig att delta i mobbningen, några försökte hålla sig neutralt utanför, och flera hängde på mer eller mindre aktivt i vad den skådespelande mobbaren gjorde mot det skådespelande mobbningsoffret. Vi lämnar här över till Änglarna och ser vad de har att säga om ”Mobbning”.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Både den som mobbar och den som blir mobbad, bär egentligen på samma hemlighet. För mobbaren döljer sin sanna natur och trycker ned sitt offer, som då i sin tur hämmar sin personlighet, för att inte bli mobbad och sticka ut. Mobbaren är en liten person, som hävdar sig genom att trycka ned andra. Den mobbade är inte en liten person, men när hen trycks ned känner hen sig liten. Så skillnaden och likheten är mången.

Så vilka blir då mobbare? Jo de som är osäkra och vill dölja det. De som är avundsjuka och vill ha mer. De som själva tryckts ned. De som har möjlighet och har behov av makt.

Vem blir då mobbad? Jo den som vågar vara sig själv. Den som vågar vara annorlunda. Den som står stark i sina egna värderingar. Den som är ett hot, men ändock är osäker på sin styrka. Då kan mobbaren bli handsken till den mobbades hand. Vad som sker är då ett spel dem emellan, ett mönster och det som sker är, att andra hakar på. De som ej själva mobbas sluter upp på mobbarens sida. Den som inte gör det och vågar stå upp för den mobbade, blir ofta själv ett offer.

 Men den enda vägen mobbning kan stoppas på är, när alla andra enas och blir en stark enhet, en grupp, som väljer modet och då får genomslagskraft. Att börja mobba en mobbare gör dock ej situationen likvärdig, ty ingen bör utsättas för mobbning, ej heller den som själv mobbat. Det enda sättet de lär sig av sina misstag är, att bemötas med styrka och kärlek, och inte av hat. Den som mobbar bär så mycket hat inom sig, så hat är hen van vid, men att bemötas av styrka och kärlek det skakar om. Det kan nå in, och det är oavsett det enda rätta för den som står upp för sig själv. Offret ger då mobbaren en chans att bättra sig. Har mobbaren ej mod, så får hen ej den lärdomen. Då fastnar hen i sitt mönster. Men den mobbade blir då fri.”

Hur är det med mobbning bland vuxna? Hur uppstår den och vad kan vi göra för att få den att minska?

Mobbning handlar mycket om att skaffa makt, och det sker både bland vuxna och barn, i skolor och på arbetsplatser.  När mobbning sker på en arbetsplats är chefen ofta svag, och mobbaren ofta en underställd , som utnämnt sig själv till informell chef och som använder mobbning för att få igenom sin egen agenda att styra.

Mobbning kan ske subtilt genom blickar, gester eller suckar, eller mer tydligt med förlöjligande av någon, med förtal bakom ryggen eller öppet inför andra. Eller så sker det genom att utesluta någon eller undanhålla information för någon.  Olika anledningar att någon mobbar någon annan kan vara avundsjuka, eller att personen känner sig hotad i sin position, kanske vill personen vinna mark och makt och få en viss person ur vägen, eller så vill mobbaren av någon anledning helt enkelt visa sin makt.

För många år sen var en väninna till mig utsatt för svår mobbning. Hon hade aldrig tidigare mött detta. Hon var en glad, trevlig och mycket social person med många vänner. Hon hade inte haft några som helst problem på tidigare arbetsplatser, varken med kollegor eller med chefer. Kort sagt så var denna kvinna en lättsam och positiv person. Så började hon på ett nytt jobb och fick där ett bemötande hon aldrig tidigare upplevt. Det första hon la märke till var att kollegorna undvek att sätta sig bredvid henne på lunchrasten. Sen märkte hon hur samtalen tystnade när hon kom i närheten av några kollegor. Hon blev till en början förvirrad, hon hade ju aldrig varit med om något liknande, så hon tänkte att det kanske var något inbillade sig. Men hon började så småningom förstå att hon faktiskt var utsatt för mobbning. Det framkom också efter ett tag att det hade förekommit mobbning förut mot min väninnas företrädare, och att det var därför hon lämnat sin tjänst. Min väninna fick inte heller den hjälp av arbetsgivaren som eventuellt hade kunnat leda till lösning av mobbningssituationen, så hon slutade också sin tjänst. Förmodligen kom även min väninnas efterträdare att bli utsatt för samma kränkning. För att komma till rätta med en mobbningssituation som denna, där mobbningen ”gått i arv” krävs hårt arbete, det är en lång process med ändring av hela strukturen.

Det är mycket viktigt att de som varken är utsatta för mobbning själva, eller själva deltar i mobbning av någon annan, vågar träda fram och agera och inte bara stå bredvid och se på.

Vi lämnar åter över till Änglarna och ser vad de specifikt har att säga om mobbning bland vuxna.

Ä-post:

”En vuxen människa förväntas vara en mogen människa. Men alla vet ni att så inte alltid är fallet. De som blir mobbare är de som fortsätter att vara barnen på skolgården, de som bråkar om vems leksaksbilen är. Där det gäller att inte ge någon något man själv vill ha.

En mobbare väljer sitt mobbningsoffer av olika orsaker. Ofta är det en avundsjuka som ligger till grund, framför allt i vuxenmobbning. En människa som kan vara ett hot, någon som kryper under skinnet på den egentligen osäkre mobbaren. Mobbaren är skör och för att ej själv gå under, söndrar hen andra. Men frågan är vem som är mest trasig.

Mobbaren gör val i varje stund. Det går att avsluta en påbörjad mobbning. Så mobbaren väljer varje gång mobbning före vänskap. Valet är inte i framtiden. Valet är nu. Om mobbaren tro att hen inte kan/får sluta det hen påbörjat, så tror mobbaren fel. För valet är nytt, och det går aldrig att skylla på att det är gjort.

Mobbare tar ej ansvar för sina egna liv. För fokuserar man på sig själv (ej i självisk bemärkelse), så behöver man inte trycka ned andra för att må bra, känna sig stark och värdefull. Tvärtom, för varje ont ord och ond handling, som etsat sig in i mobbaren, såväl som in i den mobbade, så mörknar mobbarens innersta. Och det ljus hen försöker släcka i sitt offer är egentligen mobbarens eget ljus som försvinner. För hat och rädsla binder mörker, och det är vad mobbaren lever på.

Så finns det inget ni kan göra? Jo om ni vet att någon mobbas, våga då lyssna på både den mobbade och mobbaren. Gå ej in ”bråket”, men stå ej heller utanför och titta på. Tala om att ni ser en oförrätt och visa att mobbning alltid är fel, en oförrätt som inte är rätt. Känn in vad ni känner i stunden. Ty varje individ är unik, så det finns ingen mall att följa, ingen bruksanvisning. Det enda rätta är värme, förlåtelse och kärlek, samt att visa att detta ej är okej. Livet är inte menat att slösas på hat och förtryck, utan trygghet. Det räcker med en människa som mobbar, men så även en som säger stopp. Så varje individ kan göra en förändring och rädda liv.”

Kontakt. Facebook.

Välkomna tillbaka nästa vecka då vi fortsätter på tema ”Mobbning”, men tittar då specifikt på mobbning bland barn.

Vi ger oss här i kast med temat ”Godtrogen eller misstänksam”. Är det ena rätt och det andra fel? Nej, vi ska nog som med det mesta i livet sträva efter balans, och att kunna göra en första bedömning av det som möter oss utifrån den. En alltför misstänksam person kan nästan ”förgifta” sin omgivning med sin misstänksamhet och personen själv kan gå miste om något bra, genom att inte våga tro att det är sant. En alltför godtrogen person kan å sin sida ställas inför tuffa uppvaknanden, att verkligheten inte var så fantastisk som hen trodde.

Annmari berättar:

Min bästis och jag hade en hemlig klubb, eller egentligen två, när vi var små, KHK (Kärlekens Hemliga Klubb) och SHK (Spionernas Hemliga Klubb). Jag tror vi var som mest aktiva när vi var nio till tolv år gamla. Vi hade många uppgifter att ta itu med och vi förde oftast journalanteckningar vid våra utryckningar. Jag ska inte berätta om alla dessa här utan hålla mig till det som hör till temat misstänksam – godtrogen.

Vi var i vår verksamhet mycket misstänksamma, och det skulle mycket till för att vi skulle överge en teori om något misstänkt och någon misstänkt. Något som illustrerar detta är historien om en man, som vi var helt övertygade om hade utfört de grövsta brott vi kunde komma på. För att ingen utanför SHK skulle kunna identifiera personerna vi hade under utredning hade vi alltid alias namn på dem. Mannen det nu handlar om gick under namnet ”Katten”. Vi spanade och spejade och en dag, som så många andra, smög vi diskret en bit bakom honom.  Vi var fast beslutsamma att vi denna dag skulle kunna avslöja honom. Han var vår största utmaning. Katten ledde vid tillfället sin cykel – redan det verkade för oss detektiver ytterst misstänkt – och så stannade han till vid en stor hög med ris iordninggjord inför stundande valborgsmässoeld. Vi iakttar honom med stora ögon, och då ser vi hur Katten släpper ned ett papper i kanten av rishögen – för att sedan cyklandes ta sig därifrån.

Nästan utan att kunna andas gick vi fram för att titta på lappen. Nu hade vi äntligen vårt bevis om Katten… detektiverna i SHK var på väg att avslöja denna farliga brottsling!!!  Vi böjer oss ned och tar upp lappen… som är tom. Det står ingenting på pappret, vi vänder på det men det står ingenting där heller. Ger vi då upp vår teori…? Nej, nej, självklart inte. Då blev vi ännu mer övertygade om Kattens kriminella verksamhet, och så tog vi upp vår spionpenna och skrev på den tomma lappen ”ni är upptäckta EA med kumpan”. Därefter la vi tillbaka lappen och sen väntade vi och väntade på att Kattens kompanjon skulle dyka upp… Om han gjorde det… det förtäljer inte historien.

I ovanstående berättelse gällde misstänksamheten, annars ligger jag nog lite mer åt det godtrogna hållet. Vill man av någon anledning lura mig med en ”osannolik” berättelse, så är det nog stor sannolikhet att jag tror på den.

En dag när Hannah och hennes syster var små hade de varit med mig i tvättstugan som låg en bra bit bort från vår lägenhet. Vi hade mycket tvätt och jag hade därför, efter avslutad tvätt, kört fram bilen utanför tvättstugan och så gick vi i två omgångar bärande på tvätt ut till bilen. Jag hade varit väldigt ”godtrogen”, eller snarare dum för jag hade lämnat handväskan kvar i bilen. När vi efter mindre än en minut återkom till bilen hade någon slagit sönder rutan och tagit väskan. Vi blev alla upprörda, men Hannah reagerade med att säga ”det måste varit en skata som tagit den, för en människa skulle väl aldrig kunnat göra så”.

Hannah berättar:

Jag minns precis som de flesta andra i detta land när jag hörde att vår statsminister Olof Palme hade mördats. Jag var bara 8 år… och på den tiden fanns ju inte mobiler o datorer som gjorde att även vi barn hade konstant tillgång till nyheter. Utan jag hörde lite här och där, och på barns vis drog jag mina egna slutsatser… När jag var ute och gick tittade jag misstänksamt och oroligt på alla jag mötte rädd att mördaren gick där mitt i folksamlingen…

Men en dag minns jag mycket tydligt. Jag och familjen var i Farsta Centrum på torget… gående mot oss ser jag en man som jag tyckte såg mycket farlig ut… han var jättestor och hade massor av tatueringar, och så hade han en plast gorilla hängande som halsband… Då ”bestämde” jag mig för att gorillan var ”tecknet” på att det var han som mördat Olof Palme. Jag blev jätterädd att själv bli mördad då jag nu sett honom och han sett mig… Jag vågade inte berätta det här för någon, så jag gick och bar på detta inom mig. Några veckor senare var jag hemma hos en kompis och vad ser jag där om inte en likadan gorilla stående på en hylla?  Men tvärtemot min mor när hon var liten, så omvärderade jag genast detta nya fakta och insåg att gorillan inte var ett kännetecken för Palmes mördare…

Här nedan ger änglarna sin beskrivning.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Alla föds ni med en vilja att tro alla om gott. Ni föds dock också med en vaksamhet ,som kan utvecklas till misstänksamhet. Det lilla barnet behöver vuxna som tar hand om det, så det behöver tro dem om gott, däremot blir de flesta barn lite rädda eller misstänksamma när det kommer främlingar. Så både det godtrogna och det misstänksamma finns med er alla från start. Vad som sedan händer i era liv med människor runt er tillsammans med er personlighet kommer att göra er mer godtrogna eller mer misstänksamma. Om vi tänker oss ordet god- trogen, så är det ju att vara trogen det goda, det vill säga att vilja tro på godheten i andra människor. Men det är en stor skillnad mellan att vilja tro gott om människor tills det motsatta är bevisat och det godtrogna i bemärkelse av lättlurad, där tron om gott gör, att ni inte tänker efter om de människor ni vill lita på verkligen är pålitliga. Den formen av gottrogenhet kopplas mer samman med en oförmåga att tänka kritiskt och utvärdera människor och situationer.

Det vi önskar ni lägger i ordet godtrogen är alltså att vara trogen det goda, tro gott om människor, men ändock inte vara ”blåögda” som det heter, utan förvänta er det bästa, men ändock vara aktsamma med vem och vad ni lägger er tillit till. Att våga tänka ett steg till att lita på att ni inte behöver lita på alla. Att med hjärta och hjärna hand i hand lära er av era erfarenheter, bedöma varje ny bekantskap efter denne och ej efter de som kommit före den. Att vara lagom försiktig, inte ge er tillit till någon innan ni vet om denne är pålitlig, men ej heller misstänka det värsta om den innan ni vet vad hen går för. Som i allt annat är balansen viktig, att tillåta sig både att tro det bästa om folk, men ändock tillåta er att vara misstänksamma eller framför allt vaksamma tills ni vet var ni har personen.

Så vad är så misstänksamheten? Den är i lagom doser nödvändig för överlevnaden. Om ni som barn litat på en vårdgivare som sedan har misskött er eller övergivet er, så lär ni er tidigt att bli misstänksamma både mot dem som verkar snälla och de som redan vid första anblicken verkar mindre goda. Det kan leda till att ni då missar att se de som verkligen vill er väl, ty er tillit är då skadad. Om någon ni litat på sviker er är det inte bara att det gör mer ont, för att denne visat sig vara opålitlig utan det leder till att ni kanske omvärderar allt och alla er i era liv. Om det är någon ni ej litat på från början som visar sig vara opålitlig, så kan det antingen stärka er då ni vet ni känt rätt eller så läggs det ändock i samma fack av folk som ni litat på och som svikit er.

Misstänksamhet är i viss mån nödvändig för en överlevnad, men så är även tillit och tron på att det goda skall segra. Så när ni går genom livet var ej misstänksamma mot allt och alla, men tro ej heller att alla ni möter är era vänner.. Ta tid på er innan ni dömer och bedömer människor och situationer, och var alltid redo att ompröva era teser om människor och situationer när nya fakta och nya känslor dyker upp. Om ni försöker följa med livet, ej spionera på dem ni ej litar på, ej heller blunda och låta andra leda er, ge er själva tron och misstron, och att tro på någon och ha missdömt den är bättre än att misstro någon och sedan se att denne var trovärdig. Så lev ert liv i hopp om det goda, men räds ej tvivel.”

Kontakt. Facebook.

Välkomna tillbaka nästa vecka!    

Vårt samhälle ger ett allt större utrymme för stress. Det är så mycket vi vill hinna göra. Och att det inte är nyttigt att stressa vet nog de flesta av oss, men ändå rusar vi mer eller mindre fram i tillvaron. Vi känner att vi måste stanna upp, och vi söker oss till kurser i Mindfullness och Yoga och det är gott, bara det inte blir till en stress att få in det i en redan fulltecknad almanacka, att stressa för att hinna slappna av.

Stress kan upplevas på många olika vis, men det finns nog ingen av oss som inte upplevt stress på ett eller annat vis. Något vi anammat från Änglarna genom åren är att alltid försöka tänka oss känslor, fobier eller sjukdomar som något eller snarare någon, som finns utanför oss själva. Så om vi nu tänker oss stressen som en egen individ. Vad har då denna bekantskap för egenskaper? Kanske har stressen ett eget mål, att få oss att jaga den. För kanske vill stressen ha sällskap på sin brådskande färd.

Så vad händer då om vi jagar efter stressen? Kan vi någonsin hinna ifatt den? Eller är den alltid steget före? För en sak är säker, vi kan aldrig stressa oss bakåt i tiden. Då handlar det inte om stress i sig, utan ånger och ältande, som ger oss en stresskänsla, för vad vi då vill är att ändra något som redan hänt. Stressen får då ett än längre försprång om vi ältar och stressar efter stressen. Det blir som att springa på ett rullband, som går åt motsatt håll.

Så varför vill vi jaga efter stressen? Stressen ger oss fysiska symtom likt när vi har sprungit väldigt fort, hög puls och snabb andhämtning, en ”rush- känsla”, vilket gör att vi oftast springer vidare utan att reflektera varför.  Men om vi då tänker på varför vi stressar … är det till exempel för att hinna med en uppgift eller något liknade, så vet vi egentligen att om vi är för stressade så har vi svårare att koncentrera oss. Studier har visat att vid multitasking utför vi de simultana uppgifterna sämre, än om vi fokuserar på en sak i taget.

Så vad vore väl bättre än att låta stressen stressa vidare medan vi stannar upp och gör en plan för nästa steg mot det mål vi vill nå.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

“Stressen är hantering av omänskliga uppgifter. Att stressa för att hinna stressa, är att låta stressens styrka ta av dig. Ju mer styrka du ger stressen, ju mer uppmuntran du ger stressen, desto mer ta den av dig. Den blir aldrig mätt eller nöjd. Stressen hungrar alltid efter mer, så ju snabbare du springer, för att hinna ikapp stressen, desto snabbare springer stressen. Det blir en katt- och råttalek. För stressen leker med er människor, och den älskar att vara i centrum. Ingen får stressen så upplyft, som den som ge den odelad uppmärksamhet. Så låt stressen springa, men spring ej med. Ty den är alltid på språng. Den äter upp dig och den blir, som sagt aldrig mätt.

Stressen är aldrig still. Så det enda sättet, att lura stressen är att själv stanna upp, för stressen springer då vidare. Den springer i cirklar, så då och då kommer den möta dig där du är, även om du klarat att låta den springa iväg. Då är det bäst att inte haka på och lifta med stressen igen, även om det är lockande. För den ger ibland en ”kick”, men stressen tar alltid mer än den ger, så försök att låta stressen varken springa före eller jaga dig.

Din tid är för värdefull. Du har mycket gott att ge, och det är dig du må börja ge av det till. Ty bränner du ut dig i båda ändar, så kan du ej ge av ditt ljus. Så var lugn i att lyssna inåt. Låt stressen springa och spring ej efter den. Då kan du “tappa andan”, och det i sig är då ett tecken på din inre stress, den ständiga språngmarsch du lever i. Ty vem bli ej andfådd under ett ständigt maratonlopp? Den mest vältränade idrottsman bli till slut andfådd och orka ej springa vidare. Så stanna upp innan du når “målet”, för då är du redan i mål, och din andhämtning ge dig ny energi. Så håll ej andan. Spring dig ej flåsig. Andas in nuet, din ro och ditt ljus. Det är där och här. Du ge av dig och ta emot av dig själv. Resan är målet och målet är resan. Så res i ro.” ∞

Kontakt. Facebook.

Välkomna tillbaka nästa vecka då vi fortsätter på temat ”Stress”.