Ansvar kan ha så många infallsvinklar och betydelser. Vi tog upp ämnet från en infallsvinkel i inlägget 10 maj 2016, ”Vad händer när ansvaret går över i kontroll”.  En del av det kan handla om att man tänker att ”det är bäst att själv göra vad det nu är, för annars blir det nog inte gjort eller i alla fall inte lika bra”.

Här behandlar vi nu hur vi kan göra för att hitta balans i vårt ansvarstagande. Hur vi kan hitta vad som faktiskt är vårt ansvar, och när vi tar på oss ett ansvar som inte är vårt. Hur vissa av oss är som scouterna ”Alltid redo” att hjälpa, något som kan vara både stressande och energikrävande. Ibland är detta säkert bekvämt för den som blir ”hjälpt”, men ibland kanske det inte är det allra bästa där och då…

Teckningen här ovan illustrerar en situation som vår grekiske vän Sotiris berättat för oss. Historien handlar om en äldre kvinna, som stod med sin rollator vid ett övergångsställe medan trafiken susade förbi. När det så blev grönt för de gående stod kvinnan fortfarande kvar. En rådig man grep då in, tog ena handen i rollatorn och den andra i damen. Och så eskorterade han henne över gatan och sa sedan adjö till damen. Varpå damen artigt tackade, dock med tillägget: ”jag hade precis gått över gatan och stod och funderade över åt vilket håll jag skulle gå.” Huruvida den rådige och hjälpsamme mannen sedan hjälpte damen tillbaka över gatan förtäljer inte historien J. Denne man blev i alla fall en utmärkt ”posterboy” för detta att ta ansvar utan att undersöka om damen faktiskt behövde hans hjälp.

Vi vill här understryka att vi människor självklart ska hjälpa varandra. Vi ska bara vara uppmärksamma på att vi inte tar bort själva ansvaret från någon annan när vi hjälper.  Och vi ska tänka på det ansvar vi har gentemot oss själva, att vi inte släpper allt vårt eget när vi hjälper någon annan. Detta är en mycket fin skiljelinje, för ibland är det ”rätt” att lägga sitt eget åt sidan.

Ä-post:(se Hannahs förmåga).

”Huruvida ni har läggningen att ta ansvar eller inte behöver inte betyda, att ni är mer eller mindre ansvarsfulla. Detta kan låta som en motsägelse. Men om ni tänker er att ansvar är att ta ansvar för ert liv och era handlingar, ni gör det ni tror är bra inte bara för er själva, utan också för andra, då tar ni ansvar i en sund bemärkelse. Det vill säga det ni kan ta ansvar för, inte det ni ej kan. Att däremot inte ta ansvar för sin del i en ekvation, det är ansvarslöst.

Sedan har vi den delen av människor som tar ansvar både för sig själv och för andra. Detta kan i sin tur vara sunt eller inte så sunt. Ty att ibland ta ansvar för någon annan behöver inte vara fel. Era barn till exempel har ni uppfostrat, så till en viss del är ni ansvarig för hur de beter sig. Dock aldrig fullt ut, ty även barn som är väluppfostrade kan göra något som ej är ”rätt”. Då får föräldrarna rycka in och agera ansvarsfullt, och ta på sig den del de kan.

Men handlar ansvaret ni tar för någon annan om, att ni ”tar över ansvaret” har ni en mindre sund ansvarskänsla. Ni kan ej ta ansvar för en annan persons handlingar eller icke-handlingar. Ni kan sträva efter att inspirera personen till att själv ta ansvar, och ser ni något ni tror den behöver göra för att klara det, våga då delge er insikt, men lägg sedan ansvaret i den andres händer. Då har ni tagit ansvar för er del, ni har lämnat över bollen till den enda som kan kontrollera bollarna i slutändan.

Att bara stå bredvid och se någon vandra rakt in i en katastrof är inte ansvarsfullt. Men att själv rusa före in i katastrofen för att skydda den andre är ej heller det. Kan ni se det? Det är ibland väldigt små nyansskillnader i detta, att låta ansvaret ligga kvar hos den som det hör hemma hos, men ändock vara behjälplig.

Så vad är det som driver människor att vara ”sunt” ansvarsfulla, att vara ”oansvariga” eller vara ”för ansvarsfulla”? Det finns inte ett enda rätt svar på dessa frågor. Ty alla människor utvecklar sin ansvarskänsla, dels via vad ni upplever och lär er, samt hur er personlighet är.

Det är väl värt att sträva efter att hitta en balans i ansvarsfrågan. Att ni lär er känna skillnad på det ansvar som ni kan påverka och ta hand om, och det ansvar ni ej har kontroll över. Att känna er själv och känna in andra. Att tänka efter före; ”är detta något jag bör göra något åt?” När ni känner och tänker efter före, så kan ni se era mönster och vad ni kan och inte kan göra. För att vara en person, som har läggningen att ta all världens ansvar på era axlar i stort och smått gör er ej till en godare människa eller en mer ansvarsfull samhällsmedborgare. Det kan endast leda till att ni ständigt ”råkar” ut för situationer där ni förvisso har chans att dra nya lärdomar. Men risken med ett sådant beteende är, att ni tyngs ned av allt ansvar, medan den andra trippar iväg med lätta steg och inget ansvar i världen.

Att hitta balansen är inte lätt, för i vissa situationer är det svårare än i andra att veta vad som ni faktiskt kan ta ansvar för och vad ni inte kan. Att inte ta ansvar för andra innebär inte att strunta i andra, utan önskvärt är att ni ändock kan ställa upp och hjälpa någon annan, kanske exakt lika mycket som om ni hade tagit över ansvaret. Men med en skillnad inom er, där ni ändock överlämnar ansvaret till den andra. Här talar vi inte om att våga lita på någon annan och vila i vetskapen att den vill ert bästa, vilket är en viktig del av livet. Utan här pratar vi om att ni i er själv känner er fullkomligt ansvarig för någon annan person, som kanske eller kanske inte har bett er om det. Vi syftar här till ansvar i den bemärkelsen att ta över ansvar från någon annan, för att ni tror att ni måste hjälpa och vara självutplånande.

Det är när ni är redo att hitta balansen i att våga ta ansvar, och våga lägga ansvaret i den ansvarigas händer, som ni kan hitta rätt. Det är inte lätt, men när ni bemästrar denna balansgång, så kommer ni känna skillnaden i er själv. Att ni har ett eget ansvar och ett kollektivt ansvar och en ”ansvarslöshet”. Det är att ta ansvar.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Som man brukar säga, så kan vi inte älska hela världen. Det är inte heller vad vi tänker på, när vi talar om den allmänmänskliga kärleken. Utan mer som en kärleksfull hållning till oss själva, till våra medmänniskor, och till djur och natur. Att det som finns inom oss knyter an till det som finns utanför oss, och vi bildar så länkar till varandra och till omvärlden. Att känna kärlek till någon/något behöver inte betyda mer än att någon/något är oss kär/kärt. Alltså inte som när vi älskar en partner.

I Ä-posten under läser vi att sann kärlek är, ”att lita på varandra, att se den andre för den han/hon är och att acceptera honom/ henne precis så han/hon är”. Detta betyder inte att man alltid ska acceptera vad den andra personen gör. Man kan älska någon ändå.

Även den allmänskliga kärleken har många nyanser. Vi kan känna oss närmare vissa personer, vissa kulturer och vissa länder, men det som är viktigt är att vi inte separerar oss från de övriga människorna, kulturerna och länderna. Utan att vi inser att vi alla är sammanlänkade, vi är människor som befolkar samma jord.

Som vi ser det så är kärleken en kraft, en energi som alltid finns, även om den inte alltid känns eller syns. Kärleken i sig finns ändå alltid, det är endast vi människor som känner den eller inte känner den. För det som kallas kärlek är något större och som aldrig kan sluta existera. På samma vis som solen finns, även när vi inte ser den. Det kan vara mörkt där vi befinner oss, men någon annanstans därute lyser solen ändå med sina varma strålar. Så liknar vi kärleken. En egen kraft som finns för oss alla och som lyser på oss.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

”Flyktig är förälskelsen, men evig är kärleken. All form av kärlek är evig. Ingen som älskat av hela sitt hjärta kan glömma den kärleken, men den kan gömmas. Så för att nå varandra i kärlek behövs en öppenhet, ett hjärta, som både kan ge och ta emot kärlek. Ty den vackraste gåvan ni kan ge någon är, att förbehållslöst ta emot dennes kärlek. Så vikten är att hitta balansen i givande och tagande. Ni kan aldrig kräva kärlek och ni bör inte kväva kärleken. Att älska sin nästa, sin näste, sig själv och sin föregångare leder till ett evigt flöde av kärlek och medmänsklighet. Att inte skilja på kärlek och kärlek, utan att leva efter de normer, som ni vill att andra skall leva efter.

Att hjälpa någon i nöd är kärlek, att ta emot som den nödställde är också kärlek. Men ingen gåva med krav på mottagaren är kärlek eller ovillkorlig. Att ge är givande, men även att få. Så vi se er alla som ett. Ni är alla sammanlänkade, alla människor och själar är ett, så att såra någon annan är att såra sig själv. Att såra sig själv är att såra andra.

Så för att visa sin kärlek, är det bästa ni kan göra att ta hand om er själva, att vara rädda om er, och sedan göra likadant mot era nära och kära. Att hjälpa en främling i nöd är kärlek och den kärleken sprider sig, som ringar på vattnet. Ty den som fått hjälp kan i sin tur hjälpa en annan, och kärleken kommer alltid tillbaka till er. Ty kedjan är aldrig bruten. Att kärlek för er närmare varandra är det ingen som tvivla på. Men kärlek är också, att lita på varandra, att se den andre för den han/hon är och att acceptera honom eller henne precis så han/hon är, det är den sanna kärleken.

Om ni sträva efter, att våga välja från hjärtat och möta varandra, så kommer kärleken till allt att växa. Ni vattnar den och den gror. Och den kärlek som bestå är sann. Kärleken överger er aldrig, så lita på kärleken och dess kraft. Den är gudomlig, och alla kan ta del av den. Ingen är utesluten, så vila i det. Att älska är att älskas och att älskas är att älska. Kärleken är evig.” ∞

Välkomna tillbaka nästa vecka då vi skriver om ”Respekt”.

Kontakt. Facebook. 

När vi blir förälskade känner vi inte den andre personen. Vi blir förälskade i vår bild av den andre. Tiden går och förälskelsen planar ut. Vi börjar upptäcka saker hos varandra, som vi kanske inte är så glada åt. Här står vi vid ett vägskäl. Kanske väljer vi att gå åt varsitt håll, eller så är vi nyfikna på att se mer… Kärleken har nu möjlighet att djupna. Vi vet nu vem den andre är. Skulle vi kunna väcka förälskelsen till liv igen och denna gång förälska oss med ögon som nu kan se?

Kärleken är inte rädd. Det är vi människor som är rädda. Kärlek rymmer en vacker känsla, som vi ibland missar för att vi är rädda.

En enda person kan aldrig fylla alla behov för oss. Vi behöver fler människor runt oss, och fylla det behovet är vad vänner och familj kan göra. Vi kan ha flera vänner och vi kan dessutom ha flera ”extramammor”, ”extrapappor” och ”extrabarn” och ”extrasyskon” också.  Vad det gäller kärlekspartner är det nog ändå bäst att bara ha en i tagetJ, men att vi då inte ska förvänta oss att den andre kan göra oss hela. Vi kan komplettera varandra likt ett pussel, för vi är redan hela, men kärleken binder oss samman.

Den rena kärleken är accepterande, ändå försöker vi ofta ändra och forma de vi älskar. Det vi först dragits till, blir ofta det vi sedan vill ”sudda ut”.

Vad är då passion?

Wikipedia säger:

  ”Passion, lidelse (av latinets patio= lida), kan betyda stark förkärlek till någonting, till exempel att man har passion för ett ändamål, en sak, en person, en förändring eller en åsikt.

Den ursprungliga betydelsen är den kristna. Under 1800-talet får passion utifrån den kristna betydelsen en överförd betydelse av en kärlek som är så stark och mäktig, att den leder till lidande och död, främst i romantiska kärlekshistorier såsom Romeo och Julia, Tristan och Isolde. Därifrån har passion senare övergått till att syfta på en vurm i största allmänhet.”

Det kan vara lätt att blanda ihop passion med kärlek. Det är inte helt ovanligt att i ett förhållande med häftiga gräl, ofta med inslag av svartsjuka, med tårar som sprutar och som sedan som final åtföljs av en rad ”förlåt” och lidelsefulla återföreningar fyllda av löften om framtiden, tro att detta är ”riktig kärlek”. Till skillnad mot ett förhållande som lugnt ”tuffar” på utan större dramatik, som då av vissa kan upplevas, och som lite ”tråkig”. I ett längre förhållande orkar dock ingen med en ständig dramatik, och passionen är ofta tillfällig.

En förälskelse sägs kunna vara mellan sex månader till ett år. Sen övergår den antingen i en djupare kärlek eller så planar förhållandet ut. Förälskelsen, passionen med alla sina känslor hålls ofta vid liv, kanske till och med växer, genom diverse hinder, avstånd eller att någon eller båda parterna är gift, hinder som gör att ett djupare förhållande är nästan ”omöjligt”. Änglarna säger ”Förälskelsen är flyktig, kärleken är evig”. Förälskelsen är inte bara flyktig, den är ofta också en ”flykt”, vi mer eller mindre medvetet väljer att ta, från vardagens problem. Vi är mer benägna att bli förälskade när vi har det eländigt omkring oss.

Den djupa äkta kärleken kan vi aldrig ta för given, den måste vi jobba för. Att skapa trygghet och tillit i förhållandet, att veta att man finns för varandra både i lätta stunder och i svåra och att ta ansvar för att vårda kärleken. Vi måste här också tänka på att vi alla är olika, och att vi har olika sätt att visa kärlek på och att vi har olika behov. Själva kärleken är dock alltid densamma, det är hur vi visar den och tar emot den som är olika.  

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

”När ni är små får ni ofta höra orden; ”kärlek börjar med bråk…” Vilket ofta kan vara sant när ni som små barn ”retar” föremålet för intresset för att få uppmärksamhet, detta då ni inte vet hur ni ska visa ert intresse, eller att ni ej vågar visa att ni är förtjusta och därför väljer att istället ”låtsas” vara störande. Men när ni växer upp och får mer insikt i vad det innebär att vara kär bör ej kärleken börja med bråk.

För när kärlek visas genom kärlek kan kärlek bestå. Finner ni någon som får ert hjärta att klappa lite extra, var då uppmärksam på om ni vill visa det för vederbörande i hopp om att starta en relation. Eller om ni väljer att hålla er förälskelse mer på avstånd.

När ni växer upp har ni ofta idéer om hur kärlek ska se ut, hur den ska kännas och kanske också en bestämd uppfattning av er drömman eller drömkvinna. I de flesta fall är det sedan inte samma typ som ni faller för när ni väl blir förälskade. Att ”öva” på att vara förälskad i idoler eller människor i er närhet, som ni känner är ouppnåeliga, kan leda till att när ni är redo, hittar vad ni söker i en närvarande kärlekspartner. Det kan dock hindra er att se vad som finns framför er, om ni ständigt strävar efter att nå perfektion.

Det sägs att ni ej kan välja vem ni älskar. Men vad vi vill tillägga är att ni kan välja vem ni ger ert hjärta till. Ty det kan ibland vara klokt att trots en stark kärlek välja, att inte ge ert hjärta till någon ni tror kommer krossa det. Så när ni blir förälskade i någon finns där ofta ett mått av spänning och nyfikenhet på den andre. Ni bygger upp en bild av den andre, och ni får om förälskelsen är besvarad en chans att se om er bild stämmer med den verkliga personen.

Så när ni känner er partner på djupet vilar kärleken på en stark grund, eller så upptäcker ni att när förälskelsen lagt sig infinner sig ej kärleken. Förälskelse är ”före” att älska någon. När så detta ”före” blir ”nu”, då blir frågan ”älskar jag personen, eller har ”före” blivit ”efter” och känslorna är borta. En del vill alltid vara förälskade, och då förälskelsen blir ”vanlig” känns det som att kärleken är borta. Men det är en konst att veta om det är så, eller att kärleken djupnat i något tryggt, men ej nytt. För ”förälskelsen är flyktig men kärleken är evig”.

När är ni som lyckligast? I obesvarad kärlek? Besvarad kärlek? I förälskelse? I passion?

Passion är inte detsamma som förälskelse och definitivt olikt kärlek. Passion bygger på att det är en ”tillfällig” stark känsla, som ebb och flod. Den kan komma och återkomma, men ingen kan leva i hundraprocentig passion. Det är en kärlek som bygger på att ni vet att detta ej är varaktigt. Det är som en drog, en tillfällig sinnesförvirring, och att det kan vara lockande, men i de flesta fall är det förgörande. Passion väcker starka känslor, likaledes lidande, som åtrå och längtan och ni känner att ni lever. Men passion tar energi lika mycket som den ger. Det finns en anledning till varför de passionerade älskande i kärlekshistorierna i berättelsernas värld oftast dör. För passion är ej bestående, och ingen önskar eller kan leva med dessa känslor i det långa loppet.

Så vad är då ”kärlek”? Kärlek går ej att bevisas, men den kan dock visas. När ni väljer att inte leka med ordet ”kär”, men låta kärleken vara lekfull, kan ni hitta en djupare kärlek, som både kan vara trygg, men ändock ej tråkig. Att finna vad ni önskar i en partner och i er själv är första steget i att bygga en kärleksrelation.

Låt hjärta och hjärna gå hand i hand. Ingen finner en stark kärlek endast genom hjärtat, ty hjärtat kan vilseleda er. Likaså kan ej hjärnan välja själv, ty någon som ”ser bra ut på pappret” må inte få er att vilja leka med den. Så tag emot den kärlek ni vill och välj vem ni ger er kärlek till, så kan ni få en balans med kärlek, förälskelse och en gnutta passion.”

Nästa vecka fortsätter vi på tema ”Kärlek”. Välkomna tillbaka!

Kontakt. Facebook.

I skrivande stund är det en vecka sedan det förfärliga terrorattentatet ägde rum på Drottninggatan, i hjärtat av Stockholm. Fyra människor dödades och minst 15 skadades då en man helt avsiktligt i hög hastighet körde på människor med en lastbil. Ett avskyvärt brott, en handling som skakade om oss alla, främst förstås offren och deras anhöriga men också alla oss som inte var direkt drabbade.  På bara några minuter togs tryggheten ifrån oss. Samtidigt kunde vi se hur kärleken och medkänslan för varandra växte fram mer och mer. Det fanns många hjältar på Drottninggatan den dagen, och allt vad dessa hjältar gjorde berörde oss ända in i hjärteroten. Den stora kärleksmanifestationen på Sergels torg då 45000 personer deltog visade att kärleken är större än hatet. Vi människor har mer som förenar oss än skiljer oss åt.

Vi var många stockholmare som tog emot eller skickade sms med frågan ”Är du ok?” Vi hade inga nära som var på plats exakt vid den aktuella tidpunkten, men det visade sig att vi hade ett antal i vår närhet som precis hade passerat platsen eller som varit på väg dit, men som av någon anledning ändrat sig och åkt hem eller någon annan stans.  

Min sambo Mikael tänkte åka till Kulturhuset efter jobbet och samtidigt passa på att köpa en jacka. Så kom han att tänka på att kanske den avdelning han ämnade besöka på Kulturhuset fortfarande var stängd, så han ändrade sig och åkte till Farsta Centrum för jackinköpet istället. På bussen hem fick han höra vad som hänt på Drottninggatan. Min ”låtsassyster” Eva hade parkerat sin bil längre upp på Drottninggatan och börjat promenera ned mot Åhléns för ett ”specialerbjudande”. Plötsligt blev hon alldeles matt, kände att hon inte orkade gå hela vägen till Åhléns och vände istället tillbaka till bilen och körde hem…

Var detta en lycklig slump eller fanns det någon annan mening? Detta fick oss att titta lite närmare på den frågan. Vi funderade över hur man får en förnimmelse, en hjälp, kanske som för Eva att bli så trött att man ändrar väg eller mål, men att det är först i efterhand som man kan tolka det. När man förstår hur nära man varit att råka illa ut, kanske till och med dö, kan man bli alldeles förskräckt över tanken vad som hänt om man inte hade följt känslan att ändra kurs. Eller så kan vi försöka hitta tillit till att vi faktiskt har ett beskydd när det inte är vår tid att gå. I Ä-posten här under kan vi läsa mer om det.

I ett tidigare blogginlägg berättade jag om vad som hände strax efter att min mamma dött. Min pappa befann sig i Småland hos släkten och han och hans ena bror Kalle stod en dag och pratade på bygatan. Plötsligt känner pappa, att någon tar tag i hans arm och drar i honom. Pappas reflex blir då att ögonblickligen dra tag i Kalles arm, så att de flyttar sig en bit. Strax efter rasar en skorsten ihop, och en massa tegelstenar hamnar på den plats där de stått. Både pappa och Kalle blev chockade. Någon/eller något hade räddat dem… Båda trodde det var min mamma. Men återigen var det först i efterhand de kunde göra tolkningen.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

”Kring öde och slump finns det många olika teorier. Vi kommer inte att skriva om dessa, utan om hur vi från vårt perspektiv ser att livet och döden har en större mening. En mening som inte kan förklaras i ord eller handling till fullo, den är ofta inte förklarlig förrän det som skett hamnat i ett perspektiv.

Då ni lever på jorden har ni flera uppgifter, en av dem är inte att förstå och kunna förklara allt för det vore omänskligt. Att leva betyder att inte veta allt, att inte alltid veta varför något sker. Att hitta en lagom balans mellan att utforska varför och att acceptera det som är och varit, är den största uppgiften i livet.

Barn börjar i en viss ålder att fråga ”varför är det si? varför är det så…? De är vetgiriga och genom sina frågor lär de sig om livet, vad ord betyder och det ger dem en större värld att leva i.

Frågan ”varför” är en fråga som följer er genom livet och det på gott och ont. För vetgirighet och själrannsakan i: ”varför fungerar världen som den gör? vad har jag gjort som är bra? vad kan jag ändra på?”, kan leda till ny kunskap, omprövad kunskap och en god självkännedom. Dock kan en ständig fråga ”varför” också leda till en otrygghet, för det går inte att få svar på allt. Det kan leda till ett ständigt ifrågasättande eller en jakt på att hitta syndabockar till något som hänt etc.

Så varför har ni ett så stort behov av att veta allt som sker? Det är samma sak som driver det lilla barnet att fråga ”varför är det så?” Men det som vi önskar ni lär er när ni växer upp är skillnaden på att söka svar till frågor, som ej kan/bör besvaras på jorden och på sådant som leder er framåt på er väg.

När ni hittat en väg där ni har frågor ni ej finner svar på, men ändock går vidare då har ni nått förbi ett hinder. Kan ni se det? För om ni valt att stanna på den plats där ni har en fråga och så inte går vidare förrän ni når svaret, så kanske ni fastnar i något som ej går att lösa. En obesvarad fråga om ”varför” men ni ändock går förbi, kan ni hitta svaret på en annan dag längre fram på er väg. Men låt inte en obesvarad fråga bli vägs ände.

Så när ni står inför ett val att lyssna på en förnimmelse eller ej, låt inte valet bli att stå still. Ni kan ibland känna på er att ni bör ta ett steg åt sidan, gå en annan väg eller leda någon annan en annan väg. Ni har oftast inte en klar tanke och bild av vad ni vill nå eller undkomma, utan något i er leder er till en plats dit ni först ej tänkt gå. Ni kanske ser till att komma en annan tid. Oftast får dessa vägval inte större konsekvenser än att ni når en plats en annan tid eller väljer en ny plats. Men ibland är detta avgörande gällande liv och död, lycka eller olycka. Så förnimmelsen som gav er mod och lust att ta en annan väg, kan tolkas först i efterhand. Ni kan då se att ”om jag tagit mig till den plats jag var på väg till hade jag råkat illa ut”. Ni fick alltså en hjälp att inte skadas, men ni förstod ej ”förkänslan” förrän efteråt.  Detta är det vanligaste viset, att ni tolkar förnimmelsen först i efterhand. I ovanliga fall kan ni få en tydlig signal, att ni vet att om ni väljer en väg så händer det och det, men vanligtvis ges ni hintar eller känslor som leder er på nya vägar.

Är det då en slump om ni följer era förnimmelser eller inte? Är det en slump om ni upplever förnimmelser?

Vi vill visa er att ni har en väg ni är på som är kantad med vägval och hinder, stora som små. De stora vägvalen är tydligare och de små är mindre synliga, så när ni talar om att välja en väg där ni råkar illa ut gentemot en där ni räddas, så vill vi ge er tilltro till att det finns en plan som inte är menad att förstås på jorden. Ingen som skadas själv eller drabbas av en anhörigs död är menad att tänka att det var meningen, för det är inte er uppgift att vara alltför ”heliga”.

 Att vara mänsklig innebär att fråga sig ”varför skadades jag, min nära eller någon annan?” Men vägen är att klara att inte få denna fråga besvarad på jorden, utan när den största chocken och sorgen, saknaden och ”ångern” lagt sig hitta en balans i acceptansen. Där ni ger er själva friheten, att inte vänta på svaret till ”varför” utan hitta en tro att någon, någon annanstans har det svaret och ni själva ej behöver hitta det. Att ni har endast tron att detta ”varför” inte svaras med ”därför”, utan att svaret finns och det är ett tillfredsställande svar, som ni kommer få den dagen era dagar på jorden är över.

Så för att vara människa och leva igenom livets många frågor och svar rik i tron att allt har en mening, men meningen är ej alltid klar för er, utan ni får leva med vissa frågor. Att veta är inte alltid möjligt, precis som, att vetskapen ej kan besvara alla trosfrågor, så får inte alla ”varför-frågor” svar. Men det betyder inte att det inte finns ett större svar.

Allt som inte kan bevisas är inte falskt. Det är bara ej vetenskap eller vetskap. Att tro är att våga, att ha en idé utan att den bevisas. Och tro är viktig, inte bara i benämning av gudstro eller inte, utan förmågan till tro och tillit. Inte bara tro det ni vet, för då är det inte tro. Kärleken tror de flesta på, trots att den ej går att bevisa. Så låt denna tro vägleda er i livet på vägar mot lycka och olycka, glädje och sorg, det vill säga livets gång.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.  

I vårt förra inlägg skrev vi om energitjuvar och om hur vi kan skydda oss så att vi inte tappar vår energi. Vi fortsätter nu på tema ”Energi” och tittar lite närmare på ”Iver” och funderar kring hur vi kan hitta en balans i att vara ivriga och energiska så att vi är i harmoni, men utan att bli så uppjagade att vi blir uttröttade. För det är inte bara så att vi kan tröttas ut av att någon annans uppjagade energi, vi kan även själva dränera vår energi.

Till skillnad från så kallade energitjuvar som ”tar” vår energi, brukar man vad gäller iver säga att någon annan mer kan dämpa vår iver. Detta kan göras på många vis… men vanligast kanske är att vi har en idé, som vi är uppspelta och ivriga av, vi bubblar fram våra idéer, tankar, planer och så är någon ”nej-sägare”  genast framme och säger ”men har du inte tänkt på det här”… ”det där går ju inte att utföra i verkligheten” osv… Då är det lätt att ivern rinner ur kroppen på oss och vi känner os s tillplattade, uppgivna och kanske till och med fåniga att vi hade kunnat tro… Så här gäller det att vi lär oss att behålla vår iver och inte vara beroende av att någon annan måste övertygas och uppmuntra vår iver. Att vi är nog, vår iver räcker.

I Ä-posten här under kan vi läsa om vikten av att försöka skilja på ”stressenergi” och ”energisk iver”. Den energiska ivern alstrar mer och mer energi, medan stressenergin tömmer oss på energi, vi riskerar att gå in i väggen. Så ”Ivern” ska vi värna om, den leder oss framåt.

Hur kan vi göra för att hushålla med vår energi, så att den räcker längre?  Något att tänka på är att försöka ”vara i ett flöde”, man kan faktiskt exempelvis dammsuga på två olika vis. Man kan göra det med ett ”motstånd”, att man trögt och tungt och kanske suckande drar runt med slangen, eller så kan man göra det mer som en ”dans”. I första fallet blir man väldigt trött men inte i det andra. Detta gäller i det mesta vi gör. En del personer jobbar så gott som alltid mot kraften, det vill säga använder mer energi än vad som krävs. Medan i den andra änden andra så att säga ”go with the flow” och orkar då mycket mer. I spannet däremellan finns nog det flesta av oss.

Ä-post:( se Hannahs förmåga).

 ”Energi är en färskvara. Att ladda batterierna för att få ökad energi är nödvändigt. Likaväl som ni laddar era mobiler, så behöver ni ha återhämtning. Att husera med energin och spara på den är inte lika nödvändigt, utan att mer göra det ni behöver och önskar använda er energi till och sedan ladda era batterier. För vet ni att ni har en möjlighet att ladda, så behöver ni ej spara på energin. Kan ni se det?

 Ändock inte springa tills ni stupar, för då är det energidödande. Att springa som om det vore ett hundrameterslopp, när det är ett maraton leder till att laddningen tar slut innan ni når mål.

Men ändock är det inte riktigt det att spara energi, som ger er kraft att nå mål, utan att ha laddat batterierna exakt rätt för att klara er till nästa laddningstillfälle. Och behövs det innan mål ge er det. Spring ej tills ni stupar. Ett maratonlopp kan ibland behöva ”pausas” för att t.ex. dricka lite vatten. Så kan ni behöva ladda era batterier en stund.

 Så energi i rätt mängd är den härligaste av alla faktorer, som leder till ett uppåtgående humör. En balans i att ni vet att ni har möjligheten att ge er energi igen. Då är det ett kontinuerligt flöde som ger er harmoni och kraft, lika mycket av bägge. Och det som behövs i stunden är precis den energi ni har.

 Om energin går över i ett uppjagat tillstånd går stressen in och stör harmonin i energibalansen. Allt blir ett inre kaos. Ni springer och inget händer, inga batterier laddas, inget vatten dricks, ni är igång på reservbatterierna, kroppens egen vätska. Men då fungerar det/ni tills det/ni inte gör det längre. Som ett batteri som ”poof dör” eller en uttorkad kropp som behöver vätska. Det är inte den livgivande och uppiggande energin, det är en konstgjord andning, som håller er uppe tills ni ej orkar längre. Så då blir det ofta ett abrupt stopp. Ni ”går in i väggen”, blir deprimerade, trötta och så vidare.

 Medan att ladda och använda, och ladda igen ger er lika mycket energi som ni använder och behöver. Så välj att separera er stressenergi och energisk iver. Stressenergin är ett uppjagat tillstånd där kortisolvärdet i kroppen ökar, och ni först blir pigga som mörtar tills ni bara inte är det längre. Men en ivrig energi som är uppladdad ger er liv och energi, en upptäckarglädje, en nyfikenhet på livet.

 Så ivern bör ge er lika intresse både för att ladda batterier och för att använda den. För ivern i sig är inte energi. Ni kan känna iver för något ni gör, och det ger er energi, men glöm ej att iver kan även vara, att vara ivrig för att sova skönt eller gosa ned er i soffan med en god bok eller se på TV. Så att låta ivern kunna kopplas ihop med alla tillstånd och handlingar är nyckeln. Varva upp som varva ned, ni hitta en harmoni i det. Ivrigt längta efter både uppvarvning och nedvarvning.” ∞

 Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

I förra inlägget skrev vi om ”Tillit” och det känns naturligt att nu fortsätta med ”Trygghet”. Det vi här främst syftar på är en inre trygghet, en trygghet som man kan ha även i ett otrygg yttre sammanhang. Och trygghet är väl något vi alla, stora som små, önskar oss. Att kunna vara trygga i både vår miljö och i vårt inre.

När jag(Annmari) var liten brukade jag varje kväll be ”Gud som haver barnen kär…”, och när bönen väl var läst hade min pappa och jag en egen liten ramsa som fortsättning. ”Kan jag vara lugn?” undrade jag, varpå pappa svarade ”ja”. ”Hur lugn?” frågade jag och fick svaret ”kolugn”. ”Hur lugnt är det?” ville jag då veta. ”Det lugnaste som finns” blev svaret, som jag alltid blev lika glad för.

Som vi kan läsa om i Ä-posten nedan, så är det inte så att en trygg person aldrig är rädd eller orolig. Livet ger oss olika prövningar, och i de stunderna får vi försöka hitta en tillit och trygghet i att det inte för alltid kommer vara så svårt. Hittar man sin inre trygghet, så är det inte omöjligt att även i svåra omständigheter hitta glädje. Som vi skrivit om tidigare är det ofta så exempelvis i svår sjukdom och i livets slutskede. Många upplever till och med att det då är en av de lyckligaste tiderna i livet. En förklaring är nog att om man vet att man snart kommer dö, så behöver man inte vara så rädd och försiktig.

Socialantropolog Thomas Hylland Eriksen leder en forskningsgrupp i Norge. Utgångspunkten är trygghetstänkande i ett mångkulturellt samhälle. En av slutsatserna är att en överdriven jakt på trygghet skapar otrygghet.

Ä-post:(se Hannahs förmåga)

”En trygg person är inte en person som aldrig är rädd eller orolig, utan en som vet att trots oro och rädsla, så finns det en inre trygghet, en visshet om att när livet känns tungt kommer det ej att vara så för evigt. Och att lyckan ej heller är för evigt, men att den återkommer stadigt.

Så att lita på att lyckan vänder efter olycka, det är trygghet. Att sitta vackert still och tiga, för att ej ta risker i kärlek, relationer och jobb, är ej trygghet. Det är en otrygghet som leder till att undvika alla risker. Eller så långt som möjligt.  Men det är en falsk trygghet.

Vill ni hellre vara trygga i att ni intet har att förlora, för att ni ej tar risker, eller att istället riskera er trygghet för att nå verklig trygghet? För utan att våga sig ut ur bekvämlighetszonen, så kan ni ej veta om tryggheten ni har håller där ute i vida världen.

En trygg person tar risker, men ej onödiga sådana, är ej dumdristig men modig. En trygg person är ej rädd att riskera tryggheten, för denne vet att tryggheten i sig aldrig är i risk, utan det är det ni gör som är risken.  Kan ni se skillnaden? Så gå inte in för att ”testa” era nära, men däremot när det blir tillfälle för en ”test” våga ta det tillfället. För en relation eller situation som ej håller då, hade till slut ändock raserats.

Så om tillit inte utgör grunden på ert hus, för att ni ej fått den som barn, Hur gör ni då för att få en stabil grund? Att riva ned hela huset för att börja om går ej. Men om grunden är otrygg/instabil så svajar ändock ni/huset oavsett om ni från en viss ålder bara byggt med trygga/stabila stenar.

 Så frågan är då; hur byter ni plats på stenarna? Jo, genom att alltid när ni tar bort en otrygg sten, lägga till en trygg sten i botten. För det är vägen. Det går inte att ta bort otryggheten och ej ersätta den, för då rasar huset. Detta gäller också i beteenden. För att verkligen dra ifrån ett destruktivt beteende, så behövs det läggas till ett annat mer positivt. Jämviktslagen, och det faktum att något nytt måste tillkomma för att det skall vara möjligt att släppa det gamla.

 En dag kan ni ha ett stabilt tryggt hus, som tål väder och vind och som skyddar er. För den falska tryggheten finns ej kvar. Det betyder dock ej ett liv utan oro, men ett liv i tillförsikt. Att livet ej är så svårt, men väldigt värdefullt.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Förra veckan skrev vi om “Skuldkänslor”, och nu fortsätter vi med “Ånger”. Dessa känslor kan dyka upp efter beslut gällande handlingar och/eller icke-handlingar. Vi kan inte gå genom livet utan att då och då ångra något. Det tillhör livet, men om ångern blir till ett ältande, som maler ner nuet och framtiden, så blir det vi ångrar större och större.

Livet består av ständiga val och olika möjligheter, som presenteras för oss. Det är viktigt att våga gripa tag i dessa chanser, även fast vi inte kan vara säkra på utgången. Det finns inga garantier, att våga ta risker kan leda till både ånger och icke-ånger.

Jag (Annmari) tänker här på något, som hände för några år sedan då Hannah och jag var i Aten. Våra grekiska vänner Sylva och George är juvelerare och har sin butik och workshop i utkanten av Aten. De gör fantastiska smycken, och vi kan ofta inte motstå frestelsen att köpa något, att utöka vår redan stora smyckeskatt med. Men framförallt brukar vi passa på att köpa presenter till våra nära och kära när vi är i Aten.

Så vad hände då den där dagen för några år sen, och som ledde till ånger och även till ett visst ältande? Jo, jag skulle åka ut till vännerna och hämta smyckena vi köpt och betala för dem. Jag kollade av med Hannah att det var spårvagn fyra, som jag skulle ta, och så tog jag här ett första “felbeslut”. Jag lämnade bankomatkortet i kassaskåpet på vårt rum och tog med kontanter istället. Det rörde sig om ungefär 300 euro. I hotellobbyn stannade jag en liten stund och pratade med en av receptionisterna. Jag berättade vart jag skulle åka, och undrade om hon visste hur ofta spårvagnen till Flissvos gick. Nej det visste hon inte, men hon tipsade om en buss som hade tätare turer, och att det dessutom var närmare till busshållplatsen.

Redan på vägen till bussen började en tvivelkänsla gnaga i mig. Varför skulle jag ta bussen istället för spårvagnen som alltid annars…? Så kom jag fram till hållplatsen, där det stod en massa folk och väntade på bussen. Rösten inom mig som sa till mig att gå den lilla extra biten och ta spårvagnen istället växte sig allt starkare. Men så kom bussen, och jag tog här “felbeslut” nummer två. Jag trängde mig på bussen och pressades hårt på bakifrån. Vid nästa hållplats hoppade mannen som stått närmast bakom mig av, och det blev lite mera plats…

Efter cirka tjugo minuter är jag framme vid min destination och jag kliver av. Då lägger jag märke till att min väska ser lite “tanig” ut. Jag sticker ned handen i väskan och letar febrilt efter plånboken. Men den är borta, och jag vet i samma ögonblick, att det var mannen som steg av redan efter en hållplats som tagit den. Att bara åka en hållplats gör man bara inte när det är så tätt mellan hållplatserna. Och här kom “Ångern” genast på besök. Varför hade jag tagit bussen när jag känt ett sånt motstånd till det? Jag vet ju med mig att jag har en stark intuition, men jag hade vägrat lyssna till den. I efterhand tänkte jag på hur många “chanser” jag fått att ändra mitt beslut. Och “hur kunde jag varit så dum att jag tagit med kontanter istället för kort”. Det finns en bankomat alldeles intill affären, och det visste jag. Dessa “ångertankar” malde ganska länge i mig och hann bli till ett ältande, innan jag lyckades släppa iväg dessa “ovälkomna gäster”. Numera är både Hannah och jag mycket noga med att inte ha så mycket kontanter med oss när vi är på stan, så vi lyckades i alla fall ta lärdom av det som skett.

Besluten och valen varierar ju i betydelsegrad, och ibland kan det kännas väldigt svårt att ta beslut, då man kanske känner att konsekvenserna av det man väljer nästan kan bli livsavgörande. Då kan det vara bra att fråga sig, vad som är det värsta som kan hända om jag gör detta? Eller vad är det värsta som kan hända om jag inte gör det? Kan jag leva med konsekvenserna av att göra detta? Eller att inte göra det? För som änglarna uttryckt det: Så länge hjärta och hjärna går hand i hand i besluten, så blir resultaten vi får, även ett negativt sådant, det “rätta”. Och då kan vi leva med det. För om det är något vi brinner för eller känner att vi bara måste göra, så klarar vi alla konsekvenser med endast en mild dos av ånger.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Ingen kan leva ett helt liv utan ånger. Ty oavsett hur ni väljer i varje stund, så kommer det finnas val ni ångrar. I stort och i smått. Så vad är att ångra? Ångra något ni gjort? Ångra något ni inte gjort? Ångra något ni sagt? Ångra något ni inte sagt?

Ånger kan innefatta många fler känslor än just “ångerkänslan”. Den kan göra att ni blir arg på er själv, på andra, att ni anklagar er själv; “jag borde…” eller anklagar andra; “de borde…” Den kan ge en känsla av förlust och sorg, att ni missat något eller mist någon.

Ånger är ingen positiv känsla, men den kan vara bitterljuv. Vissa älskar att hänge sig åt ånger, för den kan vara en stark känsla att gå in i, en känsla som låter er vältra er i det förflutna. Att älta vad ni gjort eller inte gjort. Att vara så fokuserad på det ni känner ni förlorat, och ångra att ni i nuet lever i det förflutna, och således när ni kommer ikapp till nuet, så är nuet det förflutna, och ni kan fortsätta leva i dåtiden.

Ånger kan ej leva i framtiden. Så är ånger alltid något negativt? Svaret är nej, ty det kan verka som en kompass, att inte göra om samma misstag igen och igen, och därmed ge er mindre och mindre att ångra. Ånger där ni gjort någon annan illa, medvetet eller omedvetet är en sund känsla, och den reaktionen kan få er att vilja bättra er, gottgöra den ni sårat, skadat. Ånger kan ej leda till en ogjord handling eller en utförd sådan. Ånger kan endast leda till en förändring, som speglas i framtiden. Ånger kan aldrig ändra dåtiden.

Att lära er leva med det ni ångrar är vägen att nå harmoni och acceptans. Om ni tittar in i sagans värld, där de goda feerna hjälper prinsessorna att få den framtid de är ämnade att leva, så trollar de aldrig bort det som redan skett. De ger endast dem en möjlighet att förändra sin framtid.

Att våga acceptera det som skett, utan att älta vad ni hellre hade gjort och fastna i “ångerträsket”, det leder till en framtid ni kan påverka. Att kunna känna ånger är en viktig del av att vara mänsklig. Ty den som kan skada andra utan att ångra sig, har tappat grunden i att vara människa, det vill säga att värna om er själva och varandra, att inte vilja göra ont. Att drunkna i ånger är dock ej heller något att sträva efter. Ty ångern kan ej ändra verkligheten, den kan endast peka ut en riktning dit ni inte vill ta vägen igen.

Så om ånger är en kompass, som hjälper er hitta rätt väg, då har ångern gjort sitt, och ni kan lämna den där den är, och slå in på “rätt” väg framåt. För om ni stannar där ångern är kvar, så kommer ni ej kunna ta er vidare och se vad framtiden har att erbjuda.

Att ångra måste komma inifrån. Ibland kan ånger blandas ihop med att ni blivit “påkomna” med något ni ville dölja. Då är det ej ånger för vad ni gjort, utan “ånger” över att ha blivit upptäckta. Men detta är inte ånger i bemärkelsen kompass, utan snarare som en ficklampa, som någon lyst på er med. Ni tror att ingen ser vad ni gör, ingen hör vad ni gör och då kan ni göra vad ni vill. Men plötsligt kommer någon och lyser med ficklampan på er och alla ser och hör vad ni gör. Och då får ni en upplevelse av ånger, men så länge det ej är en känsla inifrån är den ej lärorik.

Så att ångra valen och icke valen ni gjort är en form av utvärdering av livet ni levt så långt. Det är en vägledning och en viktig känsla, så länge den ej upptar er så att ni ångrar er ända in i framtiden, utan att ändra det ni ångrar. Allt handlar om att lära er leva med era val, ångra när ni känner ni gjort fel. Men släpp ältandet, och låt ångern styra er åt rätt håll. Så kommer ni ej ångra er.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Vi har länge funderat kring hur vi människor ofta har närmare till antingen ordet “ja” eller ordet “nej”. Det lilla barnet är fullständigt ärligt, säger det “ja” så menar det “ja”, och säger det “nej”, så menar det “nej”.

Sedan kan det förstås vara så, att barnet inte riktigt förstår vad som är bäst.

Våra erfarenheter och rädslor i livet guidar oss sedan i hur vi handskas med orden “ja” och “nej”, och hur vi använder oss av ordet “kanske”.

Det finns en rad olika valmöjligheter.

Att säga ja till sig själv, även om det innebär att säga nej till någon annan. Att säga ja till någon annan, även om det ibland innebär att säga nej till sig själv.

Att säga “nej” till allt, att trotsa. Eller att säga “ja” till allt för att vara “positiv och tillmötesgående”.

Att säga “ja till livet”, vara bejakande. Att säga “nej till livet”, att dra sig undan.

Att säga “kanske” för att komma undan att säga “ja” eller “nej, att undvika ett ställningsställande. Men man kan också använda sig av ordet “kanske” för att få betänketid och sedan ge ett klart besked. Det kan vara ett bättre alternativ, än att säga “ja” och snabbt få “kalla fötter”.

Att säga “nej” av rädsla eller säga “ja” av rädsla, kanske för att någon ska bli arg. Att säga “ja” för att inte såra någon eller säga “nej” av samma orsak.

Man kan säga “ja” eller “nej”, för att man helt enkelt inte “orkar” med konsekvenserna av det som följer av ett “ja” eller “nej” i en viss situation.

Så hur lär vi oss då att säga nej när vi inte vågar? Hur lär vi oss säga ja när vi vill? De frågorna lämnade vi över till Änglarna.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Att veta vad ni vill är första steget, och det är inte alltid lätt. För även då ni känner efter, så påverkas ni av rädslor, förväntningar, farhågor, förhoppningar, som grumlar omdömet, och ibland kanske ni tror att ni vill något, som ni egentligen inte vill. Så det första och största är att våga känna i er själva, när ni försökt koppla bort omvärldens och era egna orostankar. När ni hittat vad ni vill, är nästa steg att tänka efter om det här är ett tillfälle där jag bör lyssna till min egen vilja av “ja” eller “nej”. Eller är det ett tillfälle där jag bör säga “ja” eller “nej” för någon annans skull? För det som ni vill helst, kanske inte alltid är det bästa valet, och då blir nästa val, om det är värt att ändock följa er känsla eller inte? Så inte ens när ni vet er vilja är det svart – vitt, rätt – fel, ja – nej.

Vad händer då om ni känner; “jag vill ej göra detta” och ni ändå gör det? Svaret är att ibland känner ni att ni svikit er själva och inte mår bra av det. Ibland kan ni känna att det värmer, att ni prioriterar någon annans önskan före er. Det som är viktigast är, att ni inte kompromissar om era ideal och er integritet, för att “passa in” och inte stå utanför. För det kan leda till ett starkt självförakt, och att ni tappar bort er själva. Att däremot göra något för någon annan, som ni ej skulle gjort annars, är något gott, att t.ex. intressera er för era näras intressen, även då de ej är era. Att ställa upp för dem ni älskar när det ej kompromissar med era innersta ideal är gott, men när ni byter ut era ideal för att ni är rädda, blir det sällan gott.

Om ni vill säga “kanske” och menar “kanske”, så är “kanske” ett mycket fint mellanting till “ja” och “nej”. Men menar ni egentligen “nej”, när ni säger “kanske” är det oftast snällare att säga “nej” direkt. Dock finns även här undantag, om ni inte vill såra någon, och ni låtsas vilja deltaga i något och säger att ni “skall se om det går”, så kan det vara rätt. Men aldrig så länge ni “lurar” den andra att tro att ni skall ses eller göra något, och den andra “hänger” upp sin tid på det, och ni genom att säga “kanske”, när ni vill säga “nej”, hindrar denne från att hitta någon annan eller något annat. Då är “kanske” ett fegt vis att slingra er ur att säga ett blankt “nej”.

Så känn efter för vems skull du säger “kanske”? För att lindra dina egna skuldkänslor? För att ni menar det? Eller av ren slentrian?

“Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske”, som i sången. “Kanske” kanske är rätt, och kanske inte. Ett “kanske” är aldrig rätt om ni redan vet svaret. “Kanske” är till för att ha tid att veta om ni vill säga “ja” eller “nej”. När någon friar och hör ordet “kanske” som svar från sin partner, bör det betyda att partnern på riktigt överväger att säga “ja”, annars är ett “nej” i sammanhanget mer barmhärtigt. Även om det i stunden känns lättare att ha hoppet kvar.

Att “säga ja till dig själv kan vara, att säga nej till någon annan” lyder ett talesätt. Det är i många fall sant, men i vissa fall kan det vara gott att säga “ja” även till någon annan.

Att våga ta för er och “säga ja till livet” är ett annat talesätt. Och det är i många fall är en god idé, men inte när det gör er självupptagna.

Att säga “nej” till andra är i många fall gott, men inte om det betyder att ni aldrig ställer upp för andra. Det bästa är en balans av “ja” och “nej”. Att låta ett “nej” vara ett “nej”, och ett” ja” vara ett ” ja”, och ett “kanske” vara ett “kanske”, tills det utvecklar sig till ett “ja” eller ett” nej”. Det är viktigt att ni respekterar detta gällande er själva och varandra. När ni säger “nej” till något är det inte roligt om personen frågar varför? Vad ska du göra…osv…? De accepterar inte ert “nej”, utan ni måste förklara er. Det kan kännas som de ej respekterar ert “nej”, och i dessa fall är det oftast så. Då har ni ett val att ursäkta er och förklara, men då riskerar ni fler och fler frågor tills ni kanske kapitulerar och säger “ja”. Ett annat val är att låta “nejet” tala för sig själv. Det är nog förklaring i sig. Ni är inte skyldiga att motivera ert svar eller lägga ut texten.”

Välkomna tillbaka nästa vecka. Kontakt. Facebook.

Den här veckan har vi funderat över våra vanor och ovanor, om hur lätt det kan vara att skapa en ovana och om hur svårt det kan vara att bryta sina invanda mönster. Man talar om att “vanans makt är stor”, och kanske är ovanans än större… I ett tidigare inlägg ” Om val och motivation” skrev vi om att motivationen behövs för att vi ska kunna bryta en ovana. Det behövs, att aktivt vilja göra det. Vi konsulterade nu Änglarna om vad de hade att säga om vanor och ovanor, och det resulterade i en lång Ä-post, som finns lite längre ned.

I Ä-posten kan vi läsa om hur de flesta rökare fått “kämpa” sig igenom sin första cigarett. När jag (Annmari) var i tonåren sa en tjejkompis (som själv rökte) till mig, att jag skulle se så snygg ut med en cigarett i handen. Jag hade aldrig egentligen känt mig frestad att prova, men vem vill inte se snygg ut? Så på något vis fick tag i en cigarett och så satte mig framför spegeln. Jag stoppade ciggen mellan höger pekfinger och långfinger och viftade med den lite tjusigt, alltmedan jag i spegeln noggrant studerade hur jag tog mig ut. “Visst såg jag väl extra cool och snygg ut?” Men så var det då dags att tända den, och vad hände då? Jo, jag började hosta något alldeles förfärligt vid mitt första bloss 🙂 . Tjusigheten gick upp i rök, och mitt första bloss blev också mitt sista. Jag blev aldrig någon rökare, vilket jag idag är glad för.

Ä-post (se Hannahs förmåga).

“Att starta en vana är en process, som ibland börjar med en aktiv tanke, att “jag behöver göra det här och det där”. “Jag vill klara detta” och så följer ni då stegvis er tänkta ändring av mönster, för att till slut skapa ett nytt mönster, en önskad vana.

Ett annat vis är när ni ej tänker en aktiv tanke om, att ni vill vänja er vid något eller vänja er av med något. Utan att det blir som om ni “automatiskt” faller in i ett mönster, en kedja av små händelser, beslut, och plötsligt har ni ett mönster som ni inte vet var det kommer ifrån.

Ingen vana eller ovana är någonsin konstant, liksom inget i livet är konstant. Även det som känns konstant är föränderligt med tidens gång, och så måste det vara. Detta är på gott och ont. Det är inte så att ni när ni hittat ett mönster ni känner er tillfreds med, kan lägga er ned och bara vara och förvänta er, att ert nya beteendemönster håller i sig. Precis som med allt annat krävs det att ni låter de mönster ni vill behålla, följa med er på livets resa. Och när ni växer och förändras låt då de goda vanorna följa med, så blir de ändock kvar intakta.

Människor behöver vanor, ovanor och riktmärken för att kunna navigera i livet. Så att sträva efter att inte bilda mönster är inte vägen, för hur ni än gör så kommer livsmönster utveckla sig. Det som dock är konstant är att förändringar sker, och vad ni då väljer att göra för ert livsmönster in på “samma spår” eller ett “nytt spår”.

Ni kan inte repa upp ett mönster ni haft så till den grad, att det som redan skett försvinner. Men ni kan ändra ert mönster, så att ni repar upp vanemönstret, för att sedan upprepa det.

Ett exempel på en vana som också är en är en ovana kan vara rökning. De allra flesta tycker inte om den första cigaretten de provar. De hostar och har sig. Men varför då ta sin andra cigarett? För om ni märker att ni ej tycker om den och vet att den är skadlig för er, varför då utsätta er för både något äckligt och skadligt? Det är inte som när föräldrar säger till sina barn, “ät nu upp broccolin, den är nyttig för dig”. Du vänjer dig snart vid smaken och börjar tycka om den. Där finns ju en poäng med att “tvinga” sig börja tycka om broccoli, men cigaretter?

Så vad är det då som gör att somliga kämpar sig igenom den första osmakliga cigaretten tills det plötsligt smakar gott? Och somliga inte? Det finns inte bara ett rätt svar på denna fråga, det är något som ni var och en måste hitta i er själva, vad som är just er drivkraft att starta en ovana? Vad gör att ni avstår från att utveckla en ovana? När ni hittar svaren i er själva, så kan ni göra egna aktiva informationsbaserade val och hitta era triggers och välja, att gå emot dem eller ta emot dem.

Det som ofta sker när ni startar en vana är att den först är “frivillig”, men en vana eller en ovana har för vana att till slut gå mer eller mindre av sig självt. Den börjar då styra er istället för ni den. Som vid rökning då ni först väljer att börja röka, sedan blir det ett beroende, och då styr era behov och ert beroende er vilja, tills den dag er vilja att sluta röka är större än suget att röka.

Men det finns många, många fler subtila vanor och ovanor, som ni alla bär med er. Vanor som ni kanske inte ens lägger märke till själva. Så är det då viktigt att fortsätta eller bryta dessa vanor? Även här är det ej svart eller vitt. För bara för att ni ej är medvetna om er vana/ovana så behöver det ej betyda att den är oviktig. Ibland kan det vara lättare att se andras vanor och ovanor än sina egna. Någon kanske sitter och gör en för personen så vanlig rörelse att den inte märker den, medan omgivningen gör det. T.ex. klickar med en kulspetspenna, trummar med fingrarna på bordet, drar ut tungan i mungipan vid koncentration, kliar sig i håret etc. dessa ovanor kan vara mycket irriterande för omgivningen, och kan på så vis bli en större sak än det är.

Den omedvetna ovanan kan ej ändras förrän den blir medveten, och när den är uppmärksammad och ni är medveten, så kan ni försöka ändra den. Men så länge viljan inte är starkare än vanan går den ej att bryta. men när er vilja är större, så går de flesta vanor att bryta.

Det talas om “vanemänniskor” och egentligen är alla människor vanemänniskor. Det enda är att vissa är mer inrutade i sina uppbyggda mönster än andra. Men alla människor behöver vanor. En vana kan skapas efter en enda gång. Andra vanor tar längre tid att införliva i sitt mönster.

Så vad är det då som gör att vissa ovanor och vanor landar i just er, och passar som handen i handsken? Svaren är lika många som antal vanor och människor. För att vissa beteenden faller sig naturliga för er har att göra med era tidigare mönster, er nuvarande livssituation samt era personligheter, och om det sker vid en tidpunkt som ni är öppen för det. Medan ni måste tvinga er igenom andra beteenden, låta dem upprepas gång på gång för att “banka in” dem i er. Det är av samma orsak beroende på ert tidigare mönster, er nuvarande livssituation, samt personligt och om tidpunkten är “rätt” eller “fel”.

Att lära sig att vara snälla mot er själv och varandra, ha överseende med er och andras vanor och ovanor leder till att ni lättare kan behålla goda vanor och bearbeta bort de mindre goda. Sedan är det inte säkert att det ni tycker är en ovana, är vad någon annan tycker är det. Så vanor och ovanor är individuella, men ändock något alla har. Dock ser de aldrig likadana ut för två skilda individer.

Att bryta allt vad ni anser vara ovanor är inte vägen, ty ingen är perfekt i den bemärkelsen att inte göra något fel. Alla är dock perfekta i sin icke-perfekthet. Hjärnan och kroppen behöver vanor och mönster, och för att bryta en vana/ovana behöver ni i hjärnan göra nya spår, som tar över de gamla för att ni ej skall återfalla. För om ni tar bort en ovana, som är mindre viktig, så kanske ni skapar en ny ovana som är mer besvärlig än den första.

Om ni tänker er ett tydligt uppåkt längdskidspår. Hur lätt är det inte att halka ned i det spåret, även om ni försöker skapa ett nytt bredvid? Detta ända tills det nya spåret är djupare än det gamla. Så fungerar det med vanor och ovanor också. Men till skillnad från ett tydligt markerat skidspår har hjärnan så många mer komplicerade banor och mönster, och för att leta reda på nya mönster, skapa nya banor och vanor, kan det behövas mer övning.

Att ett mönster är svårare att lära sig än ett annat, behöver ej betyda att det är fel, utan att där ni är just nu, så behövs det en längre startsträcka, än om ni försöker göra samma sak vid en annan tidpunkt i livet. Vissa har försökt sluta röka otaliga gånger och ej lyckats, men plötsligt så lyckas ni. Det gäller att vänja sig vid att vara uppmärksam på vad ni gör, vad ni inte gör och vad ni vill göra, för att veta vad ni skall behålla och vad ni skall förändra. Inget är beständigt.”∞

Välkomna tillbaka nästa vecka!
Kontakt. Facebook.