Nu kan du beställa din egen Goodo-docka. Klicka på bilden för att läsa mer, se prisexempel och fler dockbilder!

Du har väl inte missat vår nya bok? Perfekt helgläsning :-). Klicka på bilden för att läsa mer om boken, läsa utdrag och beställa som pappersbok eller E-bok.

Kontakt.  Facebook.

Nu när julen nalkas är det många som väljer att inte köpa så många julklappar, medan andra väljer att slå på stort. Alla har inte råd att ösa presenter över nära och kära, andra kanske väljer bort klapparna av andra skäl. De som älskar att spendera tid och pengar kanske använder julen som en ursäkt att slösa lite extra.

Vi lekte med tanken att vi alla har en Fru Slösa och en Fröken Spara inom oss. För att hitta balans mellan dessa båda sidor kan vi behöva förstärka antingen slösasidan eller sparasidan. Det kan vara värt att pröva att känna efter hur vi ställer oss till dessa motpoler, och, att som ”Änglarna” alltid föreslår, tänka dem som ”två olika individer”.

Tid är pengar är ju ett bekant uttryck, och det är förvisso sant, men inte bara pengar. Tid är även att ge av sin tid utan att få betalt för tiden. Pengar kan vi få utan att behöva koppla den direkt till tid.

Begreppen Spara och Slösa  är omfattande. Att spara kan vara att spara pengarna, inte unna sig   att använda dem. Det kanske kommer tillfällen där de behövs mer… Det kan även vara att spara på saker som kan komma behövas senare.  Eller som jag Hannah ”sparade” på min semester när jag precis börjat jobba som sjukgymnast. Jag kände att det var roligt att jobba och ”sparade” på semesterdagar tills jag en dag fick höra, att jag enligt lag måste ta ut en veckas semester nu. Så, så mycket för den ”sparade” semestern. Den semesterveckan spenderade jag i en grå, kall, trist och regnig november, när jag hade absolut noll glädje av den. Och så sägs det att ”den som spar den har. ”Kan vara något att tänka på…

Att leva livet som om varje dag vore den sista är ett annat välanvänt uttryck. Det har en fin andemening, men vi kan ju inte släppa allt vind för våg och bränna alla pengar, alla broar, för det kommer nästan alltid en morgondag som då är nutid, och vi behöver då ha något roligt kvar. Balansen är alltid viktig både inom oss och runt oss. Slösa inte bort livet genom att bara spara, men spara så vi kan leva gott och länge så länge vi lever. Det är vårt råd.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

Spara och Slösa.

”Ingen av er föds med bara en Fröken Spara eller en Fru Slösa inom er. Både Spara och Slösa finns inom er alla. Så hur får då ett spara- eller slösabeteende fäste? Om ni nu tänker er dessa båda delar av er som två helt olika personer. Fröken Spara som vill ha kvar allt, pengar, mat, semester etc. Som tänker ”bäst att spara, det kan komma tillfällen då detta verkligen behövs. Lilla Spara kan vara så sparsam att hon endast spar det hon har och får, men Fröken Spara kan också vilja köpa sig det hon skall spara, så även hon kan slösa för att spara.

Fru Slösa däremot har inga problem med att spendera varje öre, så fort pengar kommer in går pengar ut. När tillfälle ges unnar hon sig lyx och flärd. Fru Slösa kan dock också variera i sitt slösande. Somliga öser pengar, kärlek och tid på alla nära och kära, medan andra väljer att lägga hela sitt slösande beteende på sig själva allena. Att unna sig det lilla extra och sen det ytterligare lilla extra, tills det lilla extra inte så lite längre.

Kan ni då vara vän med både Fröken Spara och Fru Slösa? Svar ja, men för att det ska bli så behöver ni  presentera dem för varandra, så att de får lära känna varandra och så kunna vara vänner med er samtidigt. Det vill säga. att ni kan hitta en balans  i hur ni förfar med era pengar, er tid etc. Sätt er ned med Fröken Spara och Fru Slösa i parterapi.  Låt dem få berätta för varandra hur de tänker och hur de vill leva sina liv, så att de kan förstå varandra.

Om Spara och Slösa går ut på café, så kommer Spara välja det billigaste av det billiga, kanske kaffe med påtår, för då kan hon ju fylla på. Hon kanske tänker ”bäst passa på nu när jag kan”. Så hon dricker fler koppar än hon vill. Eller så är hon så rädd att slösa även på caféets kaffe att hon väljer att istället smutta på en kopp i flera timmar. Fru Slösa däremot köper in tårta på tårta och väljer sedan vad hon vill ha, kanske tar hon en tugga av varje och låter resten vara kvar. När Fröken Spara och Fru Slösa sen ska betala notan får Spara hicka, ska de dela på den? Eller ska en bjuda? Slösa är inte snål men i hennes givmildhet kanske hon inte alltid tänker att på att andra inte vill slösa såsom hon gör. Så hon kanske inte ens tänker på notan…”

Välkommen tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Vi behöver ha mål och förväntningar på hur vi vill gestalta våra liv. Dock behöver vi ibland modifiera våra drömmars mål, om det de inte verkar bli av. Det som är viktigast är nog hur vi hanterar med- och motgångar. För även när våra förväntningar infrias kan vi ibland känna oss tomma. För om vi lagt in ”för mycket” i förväntan, så kan inte ens en lyckad dröm fylla upp oss. Och ibland kan en ouppfylld dröm leda oss ”rätt”.

Somliga blir dock bittra om de inte får det liv de utstakat åt sig själv, och de ser bara vad de inte har istället för vad de har.

Som till exempel har vi här en dam vid namn Svea, som bara önskar sig tillbaka i tiden då hon kravlöst kunde leka med sin son hela dagarna. Eller så önskar hon sig framåt i tiden då sonen skulle vara självgående,  istället för nuets bråkiga tonåring. Framtiden kommer ju visserligen komma, men att önska sig något nytt i dåtiden är ju alltid fruktlöst. Nuet är för Svea inte lockande, men är ändå det enda som är möjligt.

Ett annat exempel är Tryggve, som vad livet än ger honom för utmaningar väljer att se dem som nya möjligheter. En uppsägning blir starten på ett nytt företag där han kan jobba med det han vill.  Livet blev förvisso något helt annat än han från början önskade sig, men han är trygg och glad ändå, för vad som än händer så förväntar han sig klara det.

Så har vi Greta, som för varje infriad förväntning hoppar till nästa och nästa och aldrig stannar upp.

Fridolf som helst av allt vill att hans förväntningar och drömmar grusas, så att han kan fortsätta beklaga sig och leva i bitterhet och vältra sig i den.

Bea väljer att bestämt söka sin plats i livet där hon arbetar mot sina drömmars mål, men hon  väjer inte för varken lyckanden eller misslyckanden. Hon har störst chans att få vad hon ber om. För hon tar själv makten att förändra livet och följa förväntningarna istället för att låta förväntningarna lämnas i dåtiden.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Att få det ni önskar er är vad ni oftast önskar er, men en önskan som uppfylls leder inte alltid till det ni önskat. Ty att önska sig något och att sedan ha detta behöver  inte vara lika tillfredsställande. Dock kan en uppfylld önskan få er att glädjas och bli överväldigad och göra er lyckliga. Allt beror på person och situation och hur ni fortsätter framåt. Om ni arbetar mot ett mål, ett drömjobb, en utbildning, en karriär och sedan når era drömmars mål, så handlar det inte bara om en uppfylld önskan, utan att ni arbetat för att nå dit ni är. Ni har själv uppfyllt er önskan, er dröm. Detta är ofta det mest givande av drömmar, som ger er en tillfredsställelse om att ni klarar er, att ni har er själva att tacka för var ni nu är i livet.

Att kunna landa i det och vårda er dröm, det är drömmen. Men för somliga ger en uppfylld karriärdröm inte denna glädje och känsla av en god prestation, utan det kan bygga upp ett tomrum inom er, där drömmen förut byggt bo. Som att ni inte längre har något att sträva till. En känsla av ”var det bara så här det skulle vara?”, ”är detta så det ska vara resten av mitt liv?” etc. Då är er dröm plötsligt borta, trots att ni lever den. Ni är mitt i centrum av er dröm, men ser det ej för den ligger inte framför er, utan är i er. Det är något ni inte ser, utan något som ni är i.

Vissa som får det de önskar blir så nöjda, att de slutar sträva framåt. Detta är inte heller något som gör er tillfreds i längden. Men inte heller de som inte stannar uppe och luktar på blommor utan genast fortsätter mot nästa mål. Balansen är som alltid vägen. Vad kan då hända när livet inte alls blir som ni tänkt er? Kan det leda till nya drömmar är det gott. Det är dock oerhört svårt att se att det liv ni drömt om och förväntat er att få, inte blir såsom ni tänkt, drömt och planerat. Alla människor får inte de jobb de önskar och tror sig skulle älska. Alla får inte den familj de längtat efter.  Andra kanske får familj, men drömmer sig bort. Livet är fyllt av väntade och oväntade händelser, möten med människor som ni aldrig trott ni skulle möta.

För att bli tillfreds med det liv ni lever behöver ni drömma om det liv ni önskar leva, för att sedan acceptera det liv ni faktiskt lever. Hitta nya drömmar som kan uppfyllas. För när ni väljer att följa flödet i ert liv, göra er själv till huvudperson, så kan ni skapa nya drömmar om framtiden, som baseras på ert liv här och nu. Men också ge er tid att sörja det ni inte får, för att också se vad ni har.  Om ni önskat er barn, och sedan upptäcker att detta ej ligger på er väg, så behöver ni ge er tid att sörja detta, för att sedan kunna hitta en annan mening med ert liv. Andra som ni kan ge den kärleken till än till de barn ni inte fått. Om ni velat ha en karriär i ett yrke ni ej bemästrar behöver ni likaså hitta vad ni ändock har. Ingen människa har allt men alla har något. Balansen mellan att sörja det ni  inte har och uppskatta det ni har är det som kommer ge er det mesta utav ert eget liv på jorden.

Kärlek kan se ut på många vis, vänner, familj, partner, barn, djur… När  ni ger och känner det kan ni hitta ett förhållningssätt, som gör er nöjda och tacksamma. Att reflektera över livet som varit och är, är viktigt, men det gäller att blicka framåt, för inget går att ändra bakåt. Och inget förändras av sig självt, ni behöver vara här och nu, och skapa den framtid ni drömmer om. Revidera era drömmar efter verkligheten så kommer ni upptäcka att ni får era önskningar uppfyllda lättare. Kraften i drömmen är vad som leder er framåt, men handlingen är vad som får drömmen att ta form. Kräv inte er dröm, kväv inte er dröm, leta inte efter den men gå mot den, så kommer ni dit ni skall. Där livet kanske inte är exakt som ni tänkt er, men där  ni står med nya drömmar om en framtid som bygger på livet ni lever.”

Välkommen tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

De flesta av oss tycker nog bättre om att ha rätt än att ha fel. Att göra rätt istället för att göra fel. Men vad är fel och vad är rätt?

Ibland är det tydligare som inom ”lagens långaarm” och gällande mänsklig moral. Dock kan även detta tolkas lite olika.

Men om vi nu fokuserar på hur vi förhåller oss till att själva ha rätt eller fel och huruvida andra har rätt eller fel. Detta är ofta mångfacetterat… Vissa är så rädda att ha fel och göra fel att de gör allt i sin makt för att förneka eventuella fel. ”Nä det var inte jag”

Andra kan vara så övertygade om sin egen briljans att de faktiskt inte ens överväger tanken att de kan göra fel. Det finns inte i deras världsbild. De kan t.o.m. försöka ändra verkligheten för att passa deras föreställning och agenda. Förneka det som tycks uppenbart för andra. Trump känns som ett uttjatat exempel… men också ett som passar som handen i handsken för denna inställning.

Så finns det människor som inte vågar ha rätt. Som sagt de flesta av oss vill nog ha rätt… men om att ha rätt innebär att vi riskerar att vi stöter bort andra så finns de, de som hellre viker sig och ”erkänner” fel de ej har begått.

Så kan vi då hitta en balans i detta? Det enkla och det svåra svaret är att våga ha rätt och våga ha fel, våga göra rätt och våga göra fel.

Hannah drar sig till minnes en konversation från barndomen. ”Jag och min kompis var 4 år. Vi satt i min morfars bil och diskuterade matematik. Jag sa 2+2 =4. Medan hon sa 2+2=5. Vi höll båda fast vid vad vi ansåg var rätt (även om jag hade rätt 😊) tills hon sa Men det kan bli 5 också. Jag minns så tydligt hur jag tänkte okej det är ingen idé att diskutera vidare och lät det hela bero…

Nu när vi planerade detta ämne var det en vän som drog sig till minnes en ”norgehistoria”… ”En norrman körde mellan Oslo och Göteborg. Då han hör ett meddelande på trafikradion… Varning en galning kör mot färdriktningen på motorvägen. Var på norrmannen muttrade en det är ju flera hundra”… På tal om att inte överväga att själv kunna fela. Anledningen att historien blir rolig är för att den ibland ligger närmre verkligheten än den borde. Då syftar vi inte på norrmän 😊 utan om människor över allt.

Så det är viktigt att vi lär oss konsten att acceptera att vi kan ha fel. För annars blir ingenting rätt.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Rätt och fel, fel och rätt, när är  rätt rätt och fel fel? När är rätt fel och fel rätt?

Genom livet lär ni er nya färdigheter, kunskaper och ni får livserfarenhet. Med det kommer ni ibland ändra er åsikt om vad ni tycker är rätt och vad ni tycker är fel. Vissa saker däremot handlar om det moraliska rätt och fel, andra om det juridiska rätt och fel, förhoppningsvis går dessa hand i hand.

Men hur resonerar ni? Får ni göra fel? Tillåter ni er att misslyckas? Att tillåta sig att misslyckas behöver dock inte vara synonymt med att ni vågar erkänna att ni gjort fel/haft fel. Det är inte alltid exakt samma sak. Kan ni se det?

Att vara säker på något och vara beredd att ta ett misslyckande och ändå fortsätta att tro på er själv är en viktig del av livet. Men om ni  gör något ni finner är rätt, och om det sedan visar sig att det nog var fel blir frågan; väljer ni att hävda att ert fel är rätt eller ger ni vika och rättar till felen för att få rätt? Somliga människor vill inte inse att de kan ha fel, och denna rädsla för att ha fel kan bottna i olika saker. Om ni som barn blivit straffade när ni gjort fel, hånade när ni haft fel, kan det göra att ni inte vågar ha fel. Det kan också vara så att ni när ni var små alltid fick ha rätt, att de vuxna inte varsamt visade när något gått fel och ni då växte upp med en världsbild där ni omöjligt kunde fela.

Andra har lätt att tro att de har fel, tar på sig fel som inte var deras. Detta har också  grundats av olika tidigare erfarenheter. Kanske ni likaså blev straffade om ni gjorde fel, hånade när ni hade fel, men att i ert fall ledde detta till ett ”urskuldande” beteende, d.v.s. ta på er att ni gjorde fel för att vara till lags eller för att få straffet avklarat. Ni kanske tror att om ni erkänner att ni felat får ni inte samma straff som om ni upptäcks ha felat.

Viljan att ha rätt är eftersträvansvärt, d.v.s. att ha rätt i betydelsen att ni gör rätt, att däremot sträva efter att ha rätt oavsett om ni gör rätt är inte det rätta. Däremot är det viktigt att våga stå upp för det ”rätta” även när ni får motstånd av andra som tycker ni har fel, att följa ert hjärta och er moraliska kompass, utan att för den sakens skull inte vara villiga att ompröva er tes av det rätta med jämna mellanrum. För att vara säkra på att ni har rätt behöver ni våga ifrågasätta er själva och lära er av era och andras misstag. Att inte trycka ned andra genom att ni har rätt. Som att säga ”det var ju det jag sa” om ni hade rätt och någon annan fel.

Ibland kan det rätta vara att avstå att påpeka andras fel. Ibland kan det vara viktigt att belysa andras i era ögon felaktiga beteende. När det handlar om t.ex. mänskliga rättigheter och människors välbefinnande är det aldrig rätt att behandla någon illa, det är alltid fel. Ni som vågar ha både rätt och fel kommer oftast få rätt. För då ni rättar till era fel får ni rätt. Döljer ni däremot era fel genom att fortsatt hävda att ni har rätt kommer ni ju fortsatt ha fel. Detta är värt att tänka på.”

Välkommen tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Hur kan vi veta vem vi kan lita på? Det är frågan som vi nog alla ställer oss. Kan vi lita på vårt eget omdöme om vem vi kan lita på? Det finns tyvärr inga enkla svar. Dels för att det inte är så svart och vitt, de mest pålitliga kan även de ibland svika vår tillit, och de mest opålitliga kan ibland vara trofasta. Så vi kan inte dela in människor i fack av pålitlig och opålitlig. Men när det verkar som hela världen vänds upp och ned ,och vi inte hittar någon sans och förnuft, när de vi litat på visar sig vara mindre pålitliga: hur hittar vi då en balans?

Redan 1972 skrev Mikael Wiehe låten ”Vem i hela världen kan man lita på?” som Hoola Bandoola sjöng. Den melodin och texten dök upp i huvudet på mig (Hannah) häromdagen. Vi tänkte att detta ämne, denna text,  känns mer och mer aktuellt, och delar av låttexten inspirerade mig till teckningen ovan. En mer lögnaktig president än Trump har oss veterligen aldrig funnits.

Det känns faktiskt som om hela världen nu är satt ur balans. Det handlar inte bara om att lita på människor i vår nära omgivning, det är något så mycket större vi behöver fundera på. Hur vi skall navigera i i en värld där pålitlighet tycks vara mindre värt än att bara låta säker på sin sak. Att människor lovar lösningar, som inte kan gå ihop, och sedan skyller på andra när det inte fungerar i praktiken. Detta sker i stort och i smått, i politiken och i vår vardag. Vi behöver hitta en väg framåt där pålitligheten kan vinna. Det vinner vi alla på.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Alla människor går inte att lita på, allt går ej att lita till. Så hur skall ni då veta vem  som faktiskt är pålitlig och tillräknelig osv? Det finns många nyanser i ”lita på”. Det kan innebära att lita på en person för den den är, en som är pålitlig och någon som alltid finns där. Att ”lita på” kan också vara att lita på ett löfte, som kanske inte bara är bundet till en person i sig utan till något syfte, t.ex. i politiken.

Att lita på att det finns något ”större”, någon högre makt att hålla i handen och som finns som ett skyddsnät, är ytterligare en del av tilliten. Innan ni fått uppleva att bli sviken har ni tillit och ni litar på människor. Men beroende på dem ni möter på er väg och på den ni är, så kommer tilliten att bära eller brista.

För att veta vem och vad ni skall lita på, behöver ni först hitta tilliten till er själv. Er bedömningsförmåga. För kan ni inte lita  på den, så är det än svårare att lita på andra, för då vet ni inte om ni bör lita på att ni litar på den och den. För ni vet ej om ni kan bedöma pålitligheten.

Om ni litat på fel person så kan ni börja ifrågasätta ert eget omdöme, då ni inte upptäckt att denne var pålitlig. Om detta styr er vidare i livet kan ni bli allt mer misstänksam och restriktiva med er tillit, och det kan leda till att ni aldrig hittar någon att lita på. Då bekräftar ni er egen syn, att alla är opålitliga. Motsatsen kan ibland vara nog så illa, för om ni valt en pålitlig person att lita  på, så kan det faktiskt ibland få till följd att ni får en ”overkligt” positiv bild av tilliten. Så vad är då lagom? Finns det ens något sådant som ”lagom tillit”, att vara lagom pålitlig och lita lagom på er och andra? Svaret är att lagom är bäst, men lagom varierar d.v.s. döm inte hunden efter håret. Ni får bedöma varje situation, varje person etc.  var och en för sig, för att hitta ert lagom.

När hela världen står i oro är det svårt att veta var tilliten bör läggas. Om allt gungar; vad är då den fasta punkten? Om allt ni trott på vänds upp och ned är det svårt att veta vad som är sant och inte, vad som är rätt och inte. Det som behövs då är självtilliten, att ha en egen inre kompass som kan veta vad som är upp och vad som är ned, vad ni kan hålla fast vid för att inte falla. När ni så ser att ni står kvar, att det är världen som gungar och är upp och ned, då kan ni urskilja vad som är rätt och vad som är fel, för ni står stadigt på er plats.

Det som ni råder över är er själva, ni kan inte styra andra och det är på gott och ont. Löften som hålls är tillitsbejakande, löften som sviks är tillitsberövande. Tro handlar mer om tillit än pålitligheten i att lita på. Pålitligheten är den som är konstanten i era liv och som finns  där i upp och nedgångar. Både pålitligheten och tilliten behövs för att hitta vem och vad ni kan och bör lita till/lita på.

Alla kan bryta några löften och hålla andra, men ingen kommer någonsin kunna hålla allt den lovar. Men det betyder inte att ni skall sluta lita på dem som ibland brutit ett löfte. För människor och situationer kan ändras. Ett löfte kan vara menat att hållas, men ändras omständigheterna tillräckligt kan även ett ärligt menat löfte behöva brytas. Ett löfte som är givet ur ett redan planerat svek är dock en annan sak.

 Det gäller att vara öppen för att kunna ändra er och ändra åsikt om er och om andra. Att låta pålitlighetens ständiga konstant möta tillitens hopp och tro och hitta balansen i den, för gör ni det, så vet ni vem ni kan lita på.”

Välkommen tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Tidigt i livet lär vi oss att se att människor är olika. Jag är jag, du är du, ni är ni. När vi väl fått denna insikt vet vet vi att vi är individer separerade från varandra. Vi ser att vi kommer bättre överens med vissa än med andra. Vi lär känna oss själva för att vi sedan ska kunna lära känna andra. Så finns det då en formel, en färdig mall för hur vi ska bemöta personer med olika personligheter? Svaret är nej. På gott och ont. För det kräver att vi måste vara närvarande i möten med andra, se dem för dem de är och visa oss för vem vi är.

Alla har inte personlighetsdrag vi är speciellt förtjusta i. Handlar det om människor vi kan välja bort kontakten med så är det enkelt, men är det någon vi kommer råka på då och då, så måste vi hitta ett förhållningssätt till denne. Som förälder till ett eller flera barn är det en utmaning att se dem för de individer de är, med sina egna personlighetsdrag som kan vara lika våra egna eller inte. Två syskon kan vara totala motpoler, och då gäller det att som förälder hitta sätt att uppmuntra våra barn lika mycket, men på olika vis. Det är aldrig lätt att vara totalt rättvis, än mindre  när barnen har olika behov. Men genom samspelet med barnen kan vi lära oss vad de behöver och kunna vara likvärdigt rättvis om än inte på likadant vis. Likaväl som vi låter våra barn odla sina intressen och aktiviteter, gäller det att ge dem samma chans gällande personlighetsdragen. Även om det inte är lika enkelt och tydligt mätbart, som att Svea spelar hockey och Sverker fotboll.

Lärare har likaså en svår uppgift, att se alla i klassen som individer men också som en helhet. Kraven på dem är likvärdiga, men för att hjälpa dem nå sin fulla potential, kan de behöva olika hjälp för att nå dit. Högpresterande, stressade elever kan behöva hjälp att se att betygen inte är allt, medan lågpresterande kan behöva hjälp att hitta motivation till lärande och skolan.

De som söker sig till läraryrket bör ju tycka om barn, men de som blir chefer kanske inte är de bästa människovännerna. Kanske är det därför det oftare blir krångel i personalgrupper. Det kommer ständigt nya rön och böcker om chefer som är psykopater osv. Dessa har såklart mindre intresse av att bemöta varje människa där denne står.

I relationer krockar ofta personligheter med varandra. De ”egenheter” vi i början tyckte var så gulliga kan reta gallfeber på oss vid senare tillfällen. Det gäller att hitta balansen i att vara sig själv men ändå kompromissa. Om ingen kompromissade skulle var och en av oss stå helt ensamma. Många gräl handlar om missförstånd, och att vi tolkar situationer annorlunda pga vilka vi är.

Så personligheten må vara högst personlig, men den vi är behöver vi visa andra, för att andra ska få chansen att möta oss och vi dem.

Ä-post(se Hannahs förmåga):

”Alla människor är unika och bör så bemötas. Dock finns det ett antal personlighetsdrag som ni alla har i en eller annan mix. Lista dock ej dessa personlighetsdrag gällande människor ni möter på er väg. När ni möter någon börja först med är att se vem ni har framför er? Vem är det? Vad har hen för egenskaper och intressen? Om ni har ett öppet sinne och inte placerar in andra i fack, så finns det stor möjlighet att ni får se den andres alla personligheter. Ty ingen person bär på endast en personlighet.

Försök först och främst lära känna er själv. Vem är jag? Vad vill jag? Vad är jag duktig på? Vad behöver jag jobba lite extra på? Vad vill jag och vem vill jag vara? Osv. Då kan ni på allvar möta andra där de är och försöka se svaren på samma frågor gällande dem. Men försök aldrig berätta för någon annan vem den är. Ty ingen kan någonsin veta allt om någon annan. Ni är endast observatörer i andras liv. Dock finns det mycket ni kan göra för att lära känna varandra och vara personliga.

När ett litet barn föds, så föds det med ett ”jag”. Detta ”jag” är inte ”färdigt”, för inget är någonsin konstant, det enda ”konstanta” är förändringen. Men varje barn föds med sitt ”jag” och det är konstant. Kan ni se skillnaden? Detta ert ”egna jag” bär ni alltid med er, men jaget kan utvecklas åt olika håll och formas om och om igen under hela livets gång. 

När ni som förälder får äran att möta ert eget barn, behöver ni vara lyhörda och försöka lära känna denna nya lilla individ, som nu är en egen liten person med egna tankar, känslor och egen vilja. Ni har möjlighet att forma era barn, ni har skyldighet att forma era barn, men ni har likaså ett ansvar att hjälpa ert barn hitta sitt unika ”jag”. Inte stöpa alla i samma mall. Har ni fler barn kommer ni, att se att de inte alltid är lika sina syskon. Kanske inte lika er heller. Då kommer den såra uppgiften att vara rättvis, men inte behandla barnen lika, lika väl, men inte likadant. Kan ni se skillnaden? Ett barn kanske behöver hjälp på traven att hävda sig, medan ett annat behöver hjälp att stå tillbaka. För att vara rättvis behövs att ni vågar behandla barnen olika. Inte gällande kärlek, uppmärksamhet och hjälp. Men hur ni väljer att fördela dessa och vad som är bäst för varje enskilt barn.

Varje barn borde komma med en bruksanvisning, men tyvärr gör det ej det, och ni som personer behöver lära andra hur de skall behandla er och ni lära er hur ni skall behandla andra. Detta gäller i alla åldrar och i alla skeden i livet. Tänk om en lärare i en skolklass var exakt likadan mot alla elever i klassen.  T.ex. om Måns bråkar och pratar som han ofta gör och läraren därför  måste säga till honom att vara tyst,  då också för att vara rättvis, kände sig tvungen  att även säga till blyge Klasse  att inte störa lektionen. Klasse som aldrig ens vågar räcka upp handen. Hur skulle det då gå…?

Att förstå sig på personer och personligheter är inte att behandla alla lika, men att behandla alla som om de har lika värde. För det har de och ni.

Även vuxna till vuxna behöver lära sig detta. Vissa personer behöver mer uppmuntran än andra för att de skall våga ta plats. Andra kanske behöver lära sig att ta ett kliv åt sidan och släppa fram någon annan. Försök så se andras behov likaväl som personligheter. Självklart är det inte så att ni kan eller bör älska alla personligheter. Vissa personligheter går inte ihop och det är gott och väl. För livet är fullt av tillfällen då ni inte ”behöver” umgås  med dem ni finner mindre ”älskansvärda” . Dock är livet också fullt av andra tillfällen då ni ”måste” komma överens med varandra. Merparten av personligheter går att komma överens med förutsatt att alla är med på det, men inget kan någonsin vara ensidigt. Så välj inte personlighet efter person men person efter personlighet och var den ni är och sträva efter att bli den ni vill.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Är det så att vi föds med en personlighet?

Alla är vi personer och vi har våra personligheter. Men vad är det som avgör dessa personligheter? Det finns många tankar kring det, men inget enkelt entydigt svar. Dels har vi flera ”personligheter”, som lockas fram i olika sammanhang och med olika personer, och dels så fortsätter vi att utvecklas som människor livet igenom.

Det finns redan mycket skrivet i detta ämne. Man talar om sexton olika personlighetstyper. Forskningen fokuserar i stor grad på arv och miljö. Vi vill lägga till en dimension om själen.  Hur pass befäst är denna själens personlighet? För personligheten är ju ändock högst personlig. Ingen av oss är exakt som någon annan. Vi kan dock ha mer eller mindre liknade personlighetsdrag, intressen och talanger.

Så då till frågan : Är det så att vi föds med en viss personlighet, som inte bara påverkas av arvsanlag. Det är vad vi tror, att vi har en ”egen” del inom oss som vi kan välja att kalla själ eller själv eller personlighet. Att detta är något som ligger till grund till vilka vi är. Men inte ens detta är konstant  utan i ständig förvandling, för inget i livet står ju någonsin helt still, varken tid eller människor.

Så vi har möjligheter att utvecklas genom livet och att ”vässa” våra personligheter på samma vis som vi kan ”vässa” våra talanger och Cv:n. Det som dock känns viktigt är att vi behåller vår kärna, den vi är, och inte väljer bort oss själva i tro att det är bättre att vara någon annan, (som mytomanen, som vi snart tänker titta närmare på).

Men om vi ändå nämner några olika varianter av personligheter…

Vi har den som alltid tror sig ha rätt. Det spelar ingen roll om hen motbevisas.

Sen har vi den som är så envis och fastnar i detaljer som kan tyckas ovidkommande, att denne åter cirklar tillbaka till något den hakat upp sig på… Ett sådant ”möte” fick mig att ”hitta på ett nytt ordspråk” … ”Det är som att tala med en vägg…fast värre…då hen säger emot.”

De finns de utåtriktade människorna… Många av dem oerhört charmerande och entusiasmerande. Dock finns det där  en variant, som då kan bli mer påfrestande.

Och så har vi de introverta och som inte visar så mycket av sig själva.  De som är uppenbart blyga, medan andra som också är blyga tyvärr kan uppfattas som dryga. Och på tal om dryga så finns det givetvis gott om dryga också, men som då inte tillhör de introverta.  Ja listan på personlighetsdrag kan göras lång men det blir bara långrandigt att räkna upp…

Så innan vi lämnar över till Änglarna väljer vi att avrunda med vår teori ”ja vi föds med vårt jag, vår egen personlighet som dock kan utvecklas och modifieras under hela livets gång” Ofta kan vi tycka oss se en personlighet framträda  redan hos en baby, men här kan det ju vara svårt veta om det verkligen är så, eller om det är något vi som vuxna närstående tillskriver babyn.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Alla människor är unika hur lika eller olika ni än må tyckas vara? Om ni föds in i en familj kommer ni tveklöst att påverkas av hur era föräldrar och eventuella syskon är. Men inte bara det, för ett barn som ej växer upp med sina biologiska föräldrar eller syskon påverkas också tveklöst av sina nära och kära. Den eviga frågan om arv och miljö går ej att besvara med exakta procenttal av vad som påverkar mest. För allt handlar inte om det, utan att varje människa bär på varsin unik själ. Denna själ kan också översättas i personlighet.

När de små bebisarna föds till jorden kan det redan synas vilken personlighet de besitter. Vissa barn har lättare till tillit och skratt, medan  andra barn har oftare svårt att hitta lugnet i sig. Så vägen till att bygga upp ett ”jag” börjar redan innan ni föds. Ty ni är ni, och ni bär med er er själva när ni föds.

För att illustrera detta kan ni titta på dem som föds som s.k. ”underbarn”, genier. Vissa barn kan exempelvis spela hela symfonier felfritt, trots att de inte övat en längre tid, Medan andra kan öva och öva och aldrig sätta dessa toner rätt. Vad beror det på? Somliga skulle säga att det är ett” tidigare-livminne” som förkroppsligades över i detta liv. Andra skulle kanske fokusera på att detta är en unik men slumpmässig egenskap. Det finns inga exakta svar på varför vissa har en fallenhet för något och andra inte. Detta är dock en talang och icke själva personligheten. Men era talanger talar även om era personlighetsdrag.

Er själ, er personlighet är bara er, men genom möten med människor, kommer ni att forma och omforma era personligheter. Ni kan slipa av de vassa kanterna och bli mindre svart-vita, eller så väljer ni att öka på er kantighet, och bli mer bestämd och inte låta andra påverka er. Personligheten är något som är i ständig förändring, men det är ni själva som styr, sitter vid ratten och kan lägga in handbromsen. Om ni märker att ni är på fel väg kan ni backa, och ni kan köra tills ni hittar dit ni vill nå. Gällande personligheter, så kan ni aldrig ge någon annan plats i förarsätet. Ni kan vilja det, andra kan vilja ta över ert körkort. Men ni är egentligen den enda, som har bilnyckeln och kan ta er dit ni behöver komma.

Kanske är ni osäker på vem ni är, vad ni vill och hur ni kan hitta dit. Då är det viktigaste att inte försöka ta samma väg som någon annan, för att ni tycker att det varit så lyckat för dem. För ni är ni och er väg är en annan. Visst finns det fler filer som ni kan köra parallellt med någon annan, men någon gång måste ni svänga av på er väg. Där är det viktigt att låta er egen själ vara med att hitta den ni är. För att sedan veta vart ni skall,  behöver ni veta var ni kommer ifrån.

Så det som börjar i livets första stund, den ni är, den bär ni med er hela livet. Ni kommer utvecklas på gott och ont, men ni har er egen kärna och det är den själen/personligheten ni bär med er. Den kan dock tappas bort på färden genom livet och då behöva hittas  igen. Och när ni hittar den sluta aldrig köra, för personligheten utvecklas, och det ger alltid en väg framåt, inget stopp, ingen återvändsgränd utan nya vägar.”

Välkomna tillbaka nästa vecka då vi tittar närmare på hur vi bäst kan bemöta varandras personligheter!

Kontakt. Facebook.

Alla vi människor kommer genom livet få prova på både lycka, olycka, glädje och lidande.

Det vi här nu väljer att fokusera på är det lidandet som på något vis är ”självvalt”, det som vi alla känner igen som ”offermentalitet”… vid ett senare tillfälle kommer vi att skriva mer om det  verkliga lidande som drabbar oss genom livet, det lidande vi inte kan välja bort.

Beteendet att  inta offerrollen och ta på sig sin ”offerkofta” när något inte blir som man tänkt sig, har ofta startat redan i barndomen och har då en gång ”lönat” sig. När man sen vuxit upp och lönsamheten inte längre är lika stor, eller kanske till och med obefintlig, så kan man tänka sig, att en lämplig strategi vore att ta av sig denna kofta. Men vanan är då så stor, att offerkoftan ofta fortfarande får sitta på.

Offerbeteendet kan också ”ärvas” eller ”förvärvas” över tid. Om en förälder ständigt burit ”offerkofta”, så kan barnet försöka sig på att övertrumfa föräldern med, att själv sätta på sig en ”offerkofta”, men då  i en  större storlek. Barnet kan tro att om det själv lider stort ,så kommer barnet börja ”synas” för föräldern.  Detta beteende ger då alltså inte en vinst, men startar ändå beteendet att själv bära offerkofta och kommer så fortsätta göra.  Vanligast är nog ändå att ett barn, som vuxit upp med förälder iklädd offerkofta, aldrig själv skulle sätta på sig en sådan.

För den som ”väljer” lidandet blir det viktigt att ”behålla” sitt lidande. Ibland kan det till och med bli till en ”tävling” mellan flera personer, alla iförda sina offerkoftor. Vems är störst? Vems är vackrast? Vems är mest trasig? Vems lidande är störst? Ingen av dem” beundrar” någon annans lidande. Ingen bryr sig här egentligen om de andras lidande, utan vill bara visa sin egen fantastiska kofta. Som dock sällan är klädsam.

Skämt åsido så är detta beteende ändå  inte så roligt för den som själv tagit på sig lidandet och inte heller för omgivningen.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Alla människor har sina egna lidanden. Inget lidande går egentligen att jämföra helt med någon annans. Hur ni än mår så kan ingen annan känna exakt vad ni känner. Men när går ett lidande som känns legitimt över till att ni har anammat en offermentalitet? Gränsen är inte alltid så tydlig, för vem har egentligen rätten att säga till någon ; ” du har offermentalitet” eller ”ditt lidande är tillräckligt för kvalificera dig som ett ”riktigt” offer.

 Mycket av det som räknas in som offermentalitet handlar om hur omgivningen uppfattar er. Och hur ofta ni tycker synd om er själva. Kanske vet ni något som ingen annan vet vad ni bär på, men ändock brukar det bli tydligt för era nära om ni ”väljer” att lida gentemot att ni verkligen lider. Kan ni se skillnaden på vad ni väljer att känna, och vad ni inte kan hjälpa att ni känner? Kan ni uppfatta denna distinkta skillnad hos andra? Åter är det en flytande gräns, men låt oss nu titta  närmare på det som ”väljs” att lida för, det som klassas som offermentalitet. Uttryck som att ”ta på sig offerkoftan” finns för att det är något ni kan välja att sätta på er när ni vaknar om morgonen, likaväl som ni kan välja en annan kofta som inte säger; ”jag lider, tyck synd om mig”.  

Nidbilden av det “självvalda offret” är någon som oavsett vad som sker i dennes liv ser det svåra, som fokuserar endast på det negativa och vältrar sig i lidandet. Ett kännetecken är att om ni är nära någon, som vill lida är att ni kan bli tröttare och tröttare medan ”offret” känner sig lättare och blir  piggare och piggare, ju mer den får lida. Detta är motsatsen till hur det är  att vara i  närheten av någon som genuint lider och inte vältrar sig i det, utan faktiskt har sorg.

När någon som väljer lidandet inte får medlidande brukar det sluta med att dennes lidande växer och växer i hopp om att få gehör. Men när ingen lyssnar på lidandets klagovisa brukar den ”lidande” sjunga högre och högre, och om ingen hör vad ”offret” vill att de ska höra, så kommer den ilskna sorgen fram. Om det inte går att få medlidande kan offret se sig än olyckligare eftersom ingen förstår hen. Hen är missförstådd och det kan ge nytt utrymme att lida för lidandets skull.

Att de flesta som väljer att lida också bär på en aggressivitet är en underdrift.  När den som lider ej får gehör vänds det inåtvända lidandet till en utåtriktad aggression. Kan ni någonsin vara offer och samtidigt inte bära ilska? Svaret är att när lidandet är ”frivilligt” bottnar det i regel i en aggressivitet, en känsla av att vara missförstådd, och ju mindre andra förstår ert lidande, desto argare blir ni och desto mer lider ni, och ni kan då ge näring åt ert lidande och er ilska. Er väg blir då fylld av lidande som späds på av omgivningens oförståelse. Kan ni se det?

När ett lidande är fritt från ilska är det ett lidande som inte faller inom kategorin ”offer” såsom offermentalitet. Då är det en ”regelrätt” sorg. Livet består av både lycka och sorg, och alla människor behöver tillåta sig att känna både sorg och glädje, att ha en sund inställning till livets toppar och dalar. Men när lidandet är självvalt, så vänder det aldrig från botten till toppen. För då gräver ni djupare och djupare, för att ni riktigt ska visa att ni lider. Om lidandet så är ”inlärt” så väljer ni också att vårda denna väg som ni känner er trygga på. När ni blir utmanade i detta finns det val. Om ni vill så är det aldrig för sent att  vända väg. Om ni ej vill det, så finns den passivt aggressiva rondellen, som ger er lidande och ilska som ni pyser ut likt avgaser från en bil. Eller den ventilerade ilskan som kraschar rakt in i vem ni än möter.

Klart är att offerkoftan inte behöver vara er uniform. Ni kan välja att svida om och låta varje ny dag bli en väg som antingen är lycklig eller ej, men med vetskapen att det kan vända igen, när ni inte väljer känslorna utan låter dem välja er, glad, ledsen, arg etc. Ingen känsla är konstant och så bör ej heller lidandet vara.”

Vi tar nu en paus från bloggen (för att ladda våra batterier) och återkommer söndag 4 november. Välkomna tillbaka då!

Kontakt. Facebook.

När vi tänker på ordet förtroende handlar det oftast om att det är en ära att få förtroende. Det finns dock både fram och baksidor. För när någon givet oss ett förtroende gällande att bevara en hemlighet, kanske det inte alltid är lätt att hålla det. Ibland för att vi tycker att det är så spännande, att vi nästan spricker för att få berätta det för någon annan. Ibland för att någon ger oss ett förtroende  om något mycket allvarligt, som då gör att vi inte vet  vad som är rätt och fel, det vill säga att vi kanske gör vår vän en tjänst om vi berättar för någon annan. Detta bör vi även ha i åtanke när vi ger förtroende till andra.

Alla  förtroenden handlar förstås inte om hemligheter. Förtroende är ju också ett band, en närhet, som gör att vi känner oss trygga och har tillit till varandra. Det är förtroendet i sin renaste form. Det som är där människor emellan, ibland med ord, ibland utan ord. Förtroende tar dock lång  tid att bygga upp, medan det kan däremot raseras på ett ögonblick. Så det är något ömtåligt som de flesta vackra ting i livet. Ett förtroende som bryts behöver dock inte bryta tilliten för evigt. Vi står  hela tiden inför val och kan försöka hitta en väg tillbaka till tilliten.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”När ni låter någon annan människa komma er nära, kommer en punkt när ni måste lita till denne, för att nå en djupare vänskap. Förtroende byggs inte över en natt, dock kan det raseras så fort. Så hur navigerar ni då genom livet med denna vetskap? Om ni sedan barnsben blivit svikna av och besvikna på de personer ni borde kunna lita på och lita till, så har ni svårare att finna tillit till andra människor. Så de ni möter senare får möta det misstroende, som ni har byggt upp via era erfarenheter. För att våga lita på någon igen, behöver ni först vara medvetna om att ni tappat tillit, och sedan välja med omsorg dem ni ger ert förtroende till.

Ett förtroende är en gåva när det är givet i samförstånd. Att däremot delge någon  något som ska föreställa ett förtroende , men egentligen är en manipulation för att binda någon till er genom skuldkänslor. Det är en ”gåva” med krav. Kan ni se skillnaden?

När ni litar på någon och den på er, så finns en ömsesidighet, en närhet, som inte alltid går att sätta ord på. Men om någon ger er inblick i deras innersta, och det får er att känna er nedtyngda, då bör ni känna efter om det verkligen är en vän som ger er ett förtroende eller en som vill binda er till sig , genom att göra så att ni ska tycka synd om dem.

Kärlek och förtroende bör gå hand i hand, förtroende som inte delas av närhet är inte lika lätta att ge eller få. Kärleken, närheten i detta fall är inte romantisk kärlek , utan ett band av  tillit. Det är något som ni föds med, men som kan brytas ned genom livets händelser, människor ni möter, men det går också att återskapa och lära om.

Ni som vågar ge förtroende till andra kan ibland känna er svikna, men försök då komma ihåg att alla människor sviker ej. Om ni hittar någon ni vågar ompröva tilliten med, så kommer ni till slut se att det finns vissa som kan förvalta ert förtroende.

Om ni får ett förtroende av någon ni bryr er om, förvalta då det på bästa vis. Detta bästa kan variera om det är ett förtroende som ett ”rop på hjälp”, då  att förvalta det och att hjälpa kan vara  att inte hålla tyst, utan att agera. Om förtroendet gäller något hemligt, som ni får veta, då bör ni bevara detta för er själv och vara någon att lita på. Så för varje förtroende ni får, behöver ni känna efter vilket ”fack” det hamnar i. Gåvan av tillit? Manipulation? Rop på hjälp? Vardagliga små förtroenden? Ni behöver således vara närvarande i stunden, lyssna och känna efter, ge och få och hitta en gyllene medelväg på livets brokiga väg, finna ert mönster och välja väg.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.