Oro är en del av livet, för somliga mer för andra mindre. Men oron kan vara mer eller mindre tydlig för oss själva. Ibland kanske vi känner att vi är lugna som filbunkar inför något som är oroande. Men när sedan det som var oroande är över, kan vi känna en enorm lättnad och en utmattning, som visar att vi visst hade varit oroliga. Men vi lurade oss själva.

Om vi oroar oss hela tiden, så vet vi inte hur det känns att inte vara oroliga. Skulle vi då missa att oroa oss några sekunder, så blir det ett tomrum i oss, en förvirring, för vad ska vi då leva efter? Oron kan så bli en ”vän”, som vi bollar tankar och idéer med. Men om orons råd alltid är desamma exempelvis ”Det där du berättade för mig, det behöver du verkligen oroa dig för..” Då behöver vi tänka till, för även orosandar har grader i oron. Låt oss säga om vi oroar oss för våra barn. En oro som är mindre kan vara ”Kommer mitt barn ha roligt i skolan, få kompisar etc?” En större oro är kanske när ens barn är ute och festar och vi oroar oss för faror som kan lura osv. Så det gäller på något vis att inte slita ut oron när den är mindre adekvat. Lite som ”pojken och vargen”. Och detta både inför oss själva och hur vi lever våra liv, men också inför vår omgivning. För utomstående är det ofta lättare att se klart och se den ”onödiga” oron, och då kanske vi inte får det stöd vi behöver när det verkligen krisar.

Som förälder är det en del av barnuppfostran att både oroa och lugna våra barn. Ibland vill vi ”skrämma upp” dem för att  de inte ska göra vissa saker. Vid andra tillfällen vill vi lugna dem så att de vågar leva sina ”bästa” liv. Här är det dock väldigt viktigt att granska oron, ty om barnen ser att föräldrarna inte nyanserar sin oro eller ”problemet”, så kan de bli väldigt oroliga eller alltför ”ooroliga”.

Oron som vi göder kommer att växa, men även den oro vi döljer kommer gro. Därför behöver vi känna oron, känna igen den och i varje ny situation hantera den därefter. Oron är i bästa fall en vägledare och i värsta fall en stoppkloss eller rondell. Oron i sig är ju inte lösningen , men den pekar på problemet. Vi behöver alltid själva ta itu med det. Orosmoln kommer alltid finnas, men vi kan välja om vi låter dem styra oss.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Oro kan vara en känsla, diffus eller specifik. Oro kan också vara ett tillstånd. Vad som utgör skillnaden på en känsla och ett tillstånd är hur oron påverkar er. När oron är en ständig följeslagare, en form av identifiering av vad som är ni, då är det ett tillstånd. En oroskänsla däremot den kan komma och gå, dock mer eller mindre ofta.

När är oro befogad och när är den obefogad? Det är en fråga utan ett enda enkelt svar. För om ni låter oron styra era liv så växer den och blir starkare. Den kommer växa så hög att det blir ni som svarar till oron och inte den till er. Om med ” befogad oro” menas att det ni oroat er för händer, så vet ni först i efterhand om oron var rätt eller fel. Om med ”obefogad oro” menas, att det ni oroat er för inte inträffade, ja då gäller samma sak. Men om ni leker med tanken att all oro på ett eller annat vis är både befogad och obefogad oavsett utfall, så kan ni hitta nya vinklingar. Oro kan göra att ni väljer eller väljer bort något eller någon i era liv. Oron kan leda er bort från farliga situationer, men oron i sig är inte den som ”räddar” er, den är endast en vägvisare.  Så sett på det viset kan vi kalla all oro obefogad.

Kanske har ni tagit andras oro och gjort till er egen. Om ni har väldigt ängsliga föräldrar, så  kan ni under uppväxten lära er att tro att allt är farligt. Ni ärver då oron. Men i andra fall kan ni bli tvärtemot, för om era föräldrar ständigt tror att ni ska råka illa ut, och  ni sen aldrig gör det, då kan det leda till att ni vaggas in i en falsk trygghet att ni är osårbara. Så försök hitta en balans i att våga leva, men ej riskera det liv ni har, för att ni inte tror att det finns något att oroa sig för.

Världen är på många vis en orolig plats och ledare för olika länder väljer att spela på det. Antingen använder de skrämselpropaganda och sprider en ”obefogad” oro, för att få fördel i ”sina politiska vinster”, eller så står ledarna för världens nationer och förnekar faror och lugnar oroliga medborgare.

Hur gör ni då för att balansera, dvs inte bara ”köpa” varken andras oro eller lugnande? Jo ni behöver känna efter om ni kan beskydda er själva för en osäker värld, utan att låsa in er i ett skyddsrum. Oro är en del av livet, men det gäller att hantera den och inte göra den till er enda ledstjärna. Att lita till oron som en kompass för er färdväg är inte det bästa, för oron har sällan en riktig karta att navigera efter. Ty oron finns inom er, inte runt er. Den är orolig, den är inte lugn nog att hitta rätt.

Skapa en kompass som väljer väg, beroende på information och vägledning från er själva och andra, och låt oron vara en tillfällig bekantskap som ni möter då och då. När oron kommer i er väg, tag då ett steg åt sidan, hör vad oron säger denna gång, lyssna sedan inåt och välj om ni då tror att oron är ”befogad” eller ”obefogad”. Tacka sedan oron och släpp iväg den. Lyssnar ni bara på oron kommer ni antingen stå kvar på en och samma plats för att inte göra ”fel” eller irra runt och försöka undvika alla faror. Likaväl som ni i en krissituation inte tyr er till de som är hysteriskt rädda utan till dem som fattar lugna rationella beslut, så bör ni inte ty er till er oro för lugn, ro och trygghet. Utan ni behöver vara den lugna, och oron släpper endast taget då den blir lugn. Likt ett oroligt barn kan oron klänga sig fast vid er och inte vilja släppa taget. Ett barn hade ni då tryggat och varit stark inför.

Gör ni så med oron kan ni och oron lugnt ta reda på om ni har något att oroa er för, och sedan ändock säga ”hej då” till oron. För ni behöver släppa den för att ta tag i den eventuella orossituationen med ett lugn. Kan ni se det?

Så låt oron göra er uppmärksamma, men låt den ej ta över kommandot. Då kan ni lugnt oroa er och sedan försöka att ordna så ni skall släppa oron, dvs ta kommandot och visa vägen.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Nu kan du beställa din egen Goodo-docka. Klicka på bilden för att läsa mer, se prisexempel och fler dockbilder!

Du har väl inte missat vår nya bok? Perfekt helgläsning :-). Klicka på bilden för att läsa mer om boken, läsa utdrag och beställa som pappersbok eller E-bok.

Kontakt.  Facebook.

Vi behöver ha mål och förväntningar på hur vi vill gestalta våra liv. Dock behöver vi ibland modifiera våra drömmars mål, om det de inte verkar bli av. Det som är viktigast är nog hur vi hanterar med- och motgångar. För även när våra förväntningar infrias kan vi ibland känna oss tomma. För om vi lagt in ”för mycket” i förväntan, så kan inte ens en lyckad dröm fylla upp oss. Och ibland kan en ouppfylld dröm leda oss ”rätt”.

Somliga blir dock bittra om de inte får det liv de utstakat åt sig själv, och de ser bara vad de inte har istället för vad de har.

Som till exempel har vi här en dam vid namn Svea, som bara önskar sig tillbaka i tiden då hon kravlöst kunde leka med sin son hela dagarna. Eller så önskar hon sig framåt i tiden då sonen skulle vara självgående,  istället för nuets bråkiga tonåring. Framtiden kommer ju visserligen komma, men att önska sig något nytt i dåtiden är ju alltid fruktlöst. Nuet är för Svea inte lockande, men är ändå det enda som är möjligt.

Ett annat exempel är Tryggve, som vad livet än ger honom för utmaningar väljer att se dem som nya möjligheter. En uppsägning blir starten på ett nytt företag där han kan jobba med det han vill.  Livet blev förvisso något helt annat än han från början önskade sig, men han är trygg och glad ändå, för vad som än händer så förväntar han sig klara det.

Så har vi Greta, som för varje infriad förväntning hoppar till nästa och nästa och aldrig stannar upp.

Fridolf som helst av allt vill att hans förväntningar och drömmar grusas, så att han kan fortsätta beklaga sig och leva i bitterhet och vältra sig i den.

Bea väljer att bestämt söka sin plats i livet där hon arbetar mot sina drömmars mål, men hon  väjer inte för varken lyckanden eller misslyckanden. Hon har störst chans att få vad hon ber om. För hon tar själv makten att förändra livet och följa förväntningarna istället för att låta förväntningarna lämnas i dåtiden.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Att få det ni önskar er är vad ni oftast önskar er, men en önskan som uppfylls leder inte alltid till det ni önskat. Ty att önska sig något och att sedan ha detta behöver  inte vara lika tillfredsställande. Dock kan en uppfylld önskan få er att glädjas och bli överväldigad och göra er lyckliga. Allt beror på person och situation och hur ni fortsätter framåt. Om ni arbetar mot ett mål, ett drömjobb, en utbildning, en karriär och sedan når era drömmars mål, så handlar det inte bara om en uppfylld önskan, utan att ni arbetat för att nå dit ni är. Ni har själv uppfyllt er önskan, er dröm. Detta är ofta det mest givande av drömmar, som ger er en tillfredsställelse om att ni klarar er, att ni har er själva att tacka för var ni nu är i livet.

Att kunna landa i det och vårda er dröm, det är drömmen. Men för somliga ger en uppfylld karriärdröm inte denna glädje och känsla av en god prestation, utan det kan bygga upp ett tomrum inom er, där drömmen förut byggt bo. Som att ni inte längre har något att sträva till. En känsla av ”var det bara så här det skulle vara?”, ”är detta så det ska vara resten av mitt liv?” etc. Då är er dröm plötsligt borta, trots att ni lever den. Ni är mitt i centrum av er dröm, men ser det ej för den ligger inte framför er, utan är i er. Det är något ni inte ser, utan något som ni är i.

Vissa som får det de önskar blir så nöjda, att de slutar sträva framåt. Detta är inte heller något som gör er tillfreds i längden. Men inte heller de som inte stannar uppe och luktar på blommor utan genast fortsätter mot nästa mål. Balansen är som alltid vägen. Vad kan då hända när livet inte alls blir som ni tänkt er? Kan det leda till nya drömmar är det gott. Det är dock oerhört svårt att se att det liv ni drömt om och förväntat er att få, inte blir såsom ni tänkt, drömt och planerat. Alla människor får inte de jobb de önskar och tror sig skulle älska. Alla får inte den familj de längtat efter.  Andra kanske får familj, men drömmer sig bort. Livet är fyllt av väntade och oväntade händelser, möten med människor som ni aldrig trott ni skulle möta.

För att bli tillfreds med det liv ni lever behöver ni drömma om det liv ni önskar leva, för att sedan acceptera det liv ni faktiskt lever. Hitta nya drömmar som kan uppfyllas. För när ni väljer att följa flödet i ert liv, göra er själv till huvudperson, så kan ni skapa nya drömmar om framtiden, som baseras på ert liv här och nu. Men också ge er tid att sörja det ni inte får, för att också se vad ni har.  Om ni önskat er barn, och sedan upptäcker att detta ej ligger på er väg, så behöver ni ge er tid att sörja detta, för att sedan kunna hitta en annan mening med ert liv. Andra som ni kan ge den kärleken till än till de barn ni inte fått. Om ni velat ha en karriär i ett yrke ni ej bemästrar behöver ni likaså hitta vad ni ändock har. Ingen människa har allt men alla har något. Balansen mellan att sörja det ni  inte har och uppskatta det ni har är det som kommer ge er det mesta utav ert eget liv på jorden.

Kärlek kan se ut på många vis, vänner, familj, partner, barn, djur… När  ni ger och känner det kan ni hitta ett förhållningssätt, som gör er nöjda och tacksamma. Att reflektera över livet som varit och är, är viktigt, men det gäller att blicka framåt, för inget går att ändra bakåt. Och inget förändras av sig självt, ni behöver vara här och nu, och skapa den framtid ni drömmer om. Revidera era drömmar efter verkligheten så kommer ni upptäcka att ni får era önskningar uppfyllda lättare. Kraften i drömmen är vad som leder er framåt, men handlingen är vad som får drömmen att ta form. Kräv inte er dröm, kväv inte er dröm, leta inte efter den men gå mot den, så kommer ni dit ni skall. Där livet kanske inte är exakt som ni tänkt er, men där  ni står med nya drömmar om en framtid som bygger på livet ni lever.”

Välkommen tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Tidigt i livet lär vi oss att se att människor är olika. Jag är jag, du är du, ni är ni. När vi väl fått denna insikt vet vet vi att vi är individer separerade från varandra. Vi ser att vi kommer bättre överens med vissa än med andra. Vi lär känna oss själva för att vi sedan ska kunna lära känna andra. Så finns det då en formel, en färdig mall för hur vi ska bemöta personer med olika personligheter? Svaret är nej. På gott och ont. För det kräver att vi måste vara närvarande i möten med andra, se dem för dem de är och visa oss för vem vi är.

Alla har inte personlighetsdrag vi är speciellt förtjusta i. Handlar det om människor vi kan välja bort kontakten med så är det enkelt, men är det någon vi kommer råka på då och då, så måste vi hitta ett förhållningssätt till denne. Som förälder till ett eller flera barn är det en utmaning att se dem för de individer de är, med sina egna personlighetsdrag som kan vara lika våra egna eller inte. Två syskon kan vara totala motpoler, och då gäller det att som förälder hitta sätt att uppmuntra våra barn lika mycket, men på olika vis. Det är aldrig lätt att vara totalt rättvis, än mindre  när barnen har olika behov. Men genom samspelet med barnen kan vi lära oss vad de behöver och kunna vara likvärdigt rättvis om än inte på likadant vis. Likaväl som vi låter våra barn odla sina intressen och aktiviteter, gäller det att ge dem samma chans gällande personlighetsdragen. Även om det inte är lika enkelt och tydligt mätbart, som att Svea spelar hockey och Sverker fotboll.

Lärare har likaså en svår uppgift, att se alla i klassen som individer men också som en helhet. Kraven på dem är likvärdiga, men för att hjälpa dem nå sin fulla potential, kan de behöva olika hjälp för att nå dit. Högpresterande, stressade elever kan behöva hjälp att se att betygen inte är allt, medan lågpresterande kan behöva hjälp att hitta motivation till lärande och skolan.

De som söker sig till läraryrket bör ju tycka om barn, men de som blir chefer kanske inte är de bästa människovännerna. Kanske är det därför det oftare blir krångel i personalgrupper. Det kommer ständigt nya rön och böcker om chefer som är psykopater osv. Dessa har såklart mindre intresse av att bemöta varje människa där denne står.

I relationer krockar ofta personligheter med varandra. De ”egenheter” vi i början tyckte var så gulliga kan reta gallfeber på oss vid senare tillfällen. Det gäller att hitta balansen i att vara sig själv men ändå kompromissa. Om ingen kompromissade skulle var och en av oss stå helt ensamma. Många gräl handlar om missförstånd, och att vi tolkar situationer annorlunda pga vilka vi är.

Så personligheten må vara högst personlig, men den vi är behöver vi visa andra, för att andra ska få chansen att möta oss och vi dem.

Ä-post(se Hannahs förmåga):

”Alla människor är unika och bör så bemötas. Dock finns det ett antal personlighetsdrag som ni alla har i en eller annan mix. Lista dock ej dessa personlighetsdrag gällande människor ni möter på er väg. När ni möter någon börja först med är att se vem ni har framför er? Vem är det? Vad har hen för egenskaper och intressen? Om ni har ett öppet sinne och inte placerar in andra i fack, så finns det stor möjlighet att ni får se den andres alla personligheter. Ty ingen person bär på endast en personlighet.

Försök först och främst lära känna er själv. Vem är jag? Vad vill jag? Vad är jag duktig på? Vad behöver jag jobba lite extra på? Vad vill jag och vem vill jag vara? Osv. Då kan ni på allvar möta andra där de är och försöka se svaren på samma frågor gällande dem. Men försök aldrig berätta för någon annan vem den är. Ty ingen kan någonsin veta allt om någon annan. Ni är endast observatörer i andras liv. Dock finns det mycket ni kan göra för att lära känna varandra och vara personliga.

När ett litet barn föds, så föds det med ett ”jag”. Detta ”jag” är inte ”färdigt”, för inget är någonsin konstant, det enda ”konstanta” är förändringen. Men varje barn föds med sitt ”jag” och det är konstant. Kan ni se skillnaden? Detta ert ”egna jag” bär ni alltid med er, men jaget kan utvecklas åt olika håll och formas om och om igen under hela livets gång. 

När ni som förälder får äran att möta ert eget barn, behöver ni vara lyhörda och försöka lära känna denna nya lilla individ, som nu är en egen liten person med egna tankar, känslor och egen vilja. Ni har möjlighet att forma era barn, ni har skyldighet att forma era barn, men ni har likaså ett ansvar att hjälpa ert barn hitta sitt unika ”jag”. Inte stöpa alla i samma mall. Har ni fler barn kommer ni, att se att de inte alltid är lika sina syskon. Kanske inte lika er heller. Då kommer den såra uppgiften att vara rättvis, men inte behandla barnen lika, lika väl, men inte likadant. Kan ni se skillnaden? Ett barn kanske behöver hjälp på traven att hävda sig, medan ett annat behöver hjälp att stå tillbaka. För att vara rättvis behövs att ni vågar behandla barnen olika. Inte gällande kärlek, uppmärksamhet och hjälp. Men hur ni väljer att fördela dessa och vad som är bäst för varje enskilt barn.

Varje barn borde komma med en bruksanvisning, men tyvärr gör det ej det, och ni som personer behöver lära andra hur de skall behandla er och ni lära er hur ni skall behandla andra. Detta gäller i alla åldrar och i alla skeden i livet. Tänk om en lärare i en skolklass var exakt likadan mot alla elever i klassen.  T.ex. om Måns bråkar och pratar som han ofta gör och läraren därför  måste säga till honom att vara tyst,  då också för att vara rättvis, kände sig tvungen  att även säga till blyge Klasse  att inte störa lektionen. Klasse som aldrig ens vågar räcka upp handen. Hur skulle det då gå…?

Att förstå sig på personer och personligheter är inte att behandla alla lika, men att behandla alla som om de har lika värde. För det har de och ni.

Även vuxna till vuxna behöver lära sig detta. Vissa personer behöver mer uppmuntran än andra för att de skall våga ta plats. Andra kanske behöver lära sig att ta ett kliv åt sidan och släppa fram någon annan. Försök så se andras behov likaväl som personligheter. Självklart är det inte så att ni kan eller bör älska alla personligheter. Vissa personligheter går inte ihop och det är gott och väl. För livet är fullt av tillfällen då ni inte ”behöver” umgås  med dem ni finner mindre ”älskansvärda” . Dock är livet också fullt av andra tillfällen då ni ”måste” komma överens med varandra. Merparten av personligheter går att komma överens med förutsatt att alla är med på det, men inget kan någonsin vara ensidigt. Så välj inte personlighet efter person men person efter personlighet och var den ni är och sträva efter att bli den ni vill.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Alla vi människor kommer genom livet få prova på både lycka, olycka, glädje och lidande.

Det vi här nu väljer att fokusera på är det lidandet som på något vis är ”självvalt”, det som vi alla känner igen som ”offermentalitet”… vid ett senare tillfälle kommer vi att skriva mer om det  verkliga lidande som drabbar oss genom livet, det lidande vi inte kan välja bort.

Beteendet att  inta offerrollen och ta på sig sin ”offerkofta” när något inte blir som man tänkt sig, har ofta startat redan i barndomen och har då en gång ”lönat” sig. När man sen vuxit upp och lönsamheten inte längre är lika stor, eller kanske till och med obefintlig, så kan man tänka sig, att en lämplig strategi vore att ta av sig denna kofta. Men vanan är då så stor, att offerkoftan ofta fortfarande får sitta på.

Offerbeteendet kan också ”ärvas” eller ”förvärvas” över tid. Om en förälder ständigt burit ”offerkofta”, så kan barnet försöka sig på att övertrumfa föräldern med, att själv sätta på sig en ”offerkofta”, men då  i en  större storlek. Barnet kan tro att om det själv lider stort ,så kommer barnet börja ”synas” för föräldern.  Detta beteende ger då alltså inte en vinst, men startar ändå beteendet att själv bära offerkofta och kommer så fortsätta göra.  Vanligast är nog ändå att ett barn, som vuxit upp med förälder iklädd offerkofta, aldrig själv skulle sätta på sig en sådan.

För den som ”väljer” lidandet blir det viktigt att ”behålla” sitt lidande. Ibland kan det till och med bli till en ”tävling” mellan flera personer, alla iförda sina offerkoftor. Vems är störst? Vems är vackrast? Vems är mest trasig? Vems lidande är störst? Ingen av dem” beundrar” någon annans lidande. Ingen bryr sig här egentligen om de andras lidande, utan vill bara visa sin egen fantastiska kofta. Som dock sällan är klädsam.

Skämt åsido så är detta beteende ändå  inte så roligt för den som själv tagit på sig lidandet och inte heller för omgivningen.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Alla människor har sina egna lidanden. Inget lidande går egentligen att jämföra helt med någon annans. Hur ni än mår så kan ingen annan känna exakt vad ni känner. Men när går ett lidande som känns legitimt över till att ni har anammat en offermentalitet? Gränsen är inte alltid så tydlig, för vem har egentligen rätten att säga till någon ; ” du har offermentalitet” eller ”ditt lidande är tillräckligt för kvalificera dig som ett ”riktigt” offer.

 Mycket av det som räknas in som offermentalitet handlar om hur omgivningen uppfattar er. Och hur ofta ni tycker synd om er själva. Kanske vet ni något som ingen annan vet vad ni bär på, men ändock brukar det bli tydligt för era nära om ni ”väljer” att lida gentemot att ni verkligen lider. Kan ni se skillnaden på vad ni väljer att känna, och vad ni inte kan hjälpa att ni känner? Kan ni uppfatta denna distinkta skillnad hos andra? Åter är det en flytande gräns, men låt oss nu titta  närmare på det som ”väljs” att lida för, det som klassas som offermentalitet. Uttryck som att ”ta på sig offerkoftan” finns för att det är något ni kan välja att sätta på er när ni vaknar om morgonen, likaväl som ni kan välja en annan kofta som inte säger; ”jag lider, tyck synd om mig”.  

Nidbilden av det “självvalda offret” är någon som oavsett vad som sker i dennes liv ser det svåra, som fokuserar endast på det negativa och vältrar sig i lidandet. Ett kännetecken är att om ni är nära någon, som vill lida är att ni kan bli tröttare och tröttare medan ”offret” känner sig lättare och blir  piggare och piggare, ju mer den får lida. Detta är motsatsen till hur det är  att vara i  närheten av någon som genuint lider och inte vältrar sig i det, utan faktiskt har sorg.

När någon som väljer lidandet inte får medlidande brukar det sluta med att dennes lidande växer och växer i hopp om att få gehör. Men när ingen lyssnar på lidandets klagovisa brukar den ”lidande” sjunga högre och högre, och om ingen hör vad ”offret” vill att de ska höra, så kommer den ilskna sorgen fram. Om det inte går att få medlidande kan offret se sig än olyckligare eftersom ingen förstår hen. Hen är missförstådd och det kan ge nytt utrymme att lida för lidandets skull.

Att de flesta som väljer att lida också bär på en aggressivitet är en underdrift.  När den som lider ej får gehör vänds det inåtvända lidandet till en utåtriktad aggression. Kan ni någonsin vara offer och samtidigt inte bära ilska? Svaret är att när lidandet är ”frivilligt” bottnar det i regel i en aggressivitet, en känsla av att vara missförstådd, och ju mindre andra förstår ert lidande, desto argare blir ni och desto mer lider ni, och ni kan då ge näring åt ert lidande och er ilska. Er väg blir då fylld av lidande som späds på av omgivningens oförståelse. Kan ni se det?

När ett lidande är fritt från ilska är det ett lidande som inte faller inom kategorin ”offer” såsom offermentalitet. Då är det en ”regelrätt” sorg. Livet består av både lycka och sorg, och alla människor behöver tillåta sig att känna både sorg och glädje, att ha en sund inställning till livets toppar och dalar. Men när lidandet är självvalt, så vänder det aldrig från botten till toppen. För då gräver ni djupare och djupare, för att ni riktigt ska visa att ni lider. Om lidandet så är ”inlärt” så väljer ni också att vårda denna väg som ni känner er trygga på. När ni blir utmanade i detta finns det val. Om ni vill så är det aldrig för sent att  vända väg. Om ni ej vill det, så finns den passivt aggressiva rondellen, som ger er lidande och ilska som ni pyser ut likt avgaser från en bil. Eller den ventilerade ilskan som kraschar rakt in i vem ni än möter.

Klart är att offerkoftan inte behöver vara er uniform. Ni kan välja att svida om och låta varje ny dag bli en väg som antingen är lycklig eller ej, men med vetskapen att det kan vända igen, när ni inte väljer känslorna utan låter dem välja er, glad, ledsen, arg etc. Ingen känsla är konstant och så bör ej heller lidandet vara.”

Vi tar nu en paus från bloggen (för att ladda våra batterier) och återkommer söndag 4 november. Välkomna tillbaka då!

Kontakt. Facebook.

Alla måste vi lära oss att samexistera och till viss del även samarbeta. Men hur ska vi då kunna göra det utan att tumma för mycket på våra egna ideal och ståndpunkter? Det finns inget enkelt svar på den frågan. Om vi nu tar som exempel det politiska läget, där alla partierna vill leda landet, dock gärna med hjälp av andra partier. Men i praktiken blir det en omöjlighet, då läget blir låst om bägge läger bara vill samarbeta om de själva får vara ”herre på täppan”.
Det finns skillnader mellan att förhandla och att samarbeta. I ett samarbete behöver vi kunna hitta en gemensam värdegrund, där givande och tagande blir på lika villkor. En förhandling kan vi däremot ha, utan att vi känner  samhörighet med motparten. Till exempel måste man i FN ibland försöka förhandla med diktaturer etc.
Om vi inte lär oss förhandlingsteknik, så är det svårt att nå dit vi önskar i livet, för allt handlar om givande och tagande. De människor som bara ger och ger har till slut inget kvar att ge och de som bara tar och tar kommer till slut stå ganska ensamma där uppe på toppen.

Som änglarna alltid säger, så är balansen något att sträva efter. Kompromisser är bra ibland, men vissa saker bör aldrig förhandlas bort, som till exempel alla människors lika värde. Att alla människor som befolkar vår jord har lika stora rättigheter att få vara här. Dock är vi ej alla jämlika i varje förhandlingssituation. Chef och anställd måste förhandla och samarbeta, dock är det chefen som har sista ordet. Men ju mer vi lär oss att vara balanserade i givande och tagande, desto bättre kommer vi nå våra önskade resultat.

Ä-post (se Hannahs förmåga):
”Livet består av val och konsekvenser, men som ni väljer så väljer också andra sin väg. Ibland slår dessa båda vägar följe, men vanligtvis så har ni ändock inte exakt samma mål med era val. Så hela livet består av kompromisser, ge och ta i stort och i smått. Till en början kan ni hålla på er rätt, aldrig ge vika, för att sedan se att ni måste tumma på era ”regler”, önskningar etc. För utan varandra kan inte något i världen realiseras på riktigt. För ni är aldrig ensamma i den meningen att allt ni gör påverkar även andra. Så envis må vara stark, men en vis är starkare.

Vissa människor går inte att samarbeta med, ty de har aldrig lärt sig att samarbete innebär ett givande och tagande, och ett kompromissande. Förhandlingar på lika villkor och en önskan att nå en gemensam lösning, som går att genomdriva. Dessa människor som inte lärt sig detta brukar bara ta och inte ge något. De ser inte att det inte är samarbete, utan försök att ta enväldig makt. Kanske är de blinda för det, eller så gör de det med vilje och hoppas att motparten ger vika. Om alla människor på jorden tänkte och agerade så, hur skulle världen då se ut?

Sedan har vi de som följer vinden och inte står upp för vad de tror på. Detta är inte heller samarbete. Ty de väljer att lägga ned sin röst för att få vara med i gemenskapen.

Så hur kan ni då få balans i givande och tagande? Samarbete och makt? Svaret är att förhandla fram givande och tagande, och att samarbeta med er och andra på lika villkor. När detta skall appliceras är det dock inte helt lätt, för makten är ojämnt fördelad och alla har inte samma inflytande. Det som är poängen är dock att förhandla med det ni har och det ni kan. Att inte ge vika för otillbörlig påtryckning, inte svika era ideal för att ta makten, men ej heller vara blinda för andras rätt till förhandling. Visst har herren på täppan mer makt än en ”Medelsvensson”, men många Svenssons (och det finns många Svenssons 😊) kan nå långt tillsammans.
Krig utbryter då parter inte klarar att förhandla. Samarbete är inte alltid lätt, kanske inte alltid rätt, men en form av förhandling når alltid ett steg framåt. Ni behöver inte samarbeta med fienden, men förhandlar ni inte fram en deal, så kan ni inte lösa konflikter. Så att samarbeta som ”vänner” är inte samma sak som att förhandla med ”fienden”. Ser ni skillnaden? Ni behöver inte svika er själva, för att nå en gemensam lösning. Om ni kompromissar med det ni kan, inte mer, inte mindre och väljer så er framtid, som ni har mesta möjliga kontroll över.”
Välkomna tillbaka nästa vecka!
Kontakt. Facebook.

En vecka kvar till valet avgörs… Vem tar vem? Ja, det är verkligen frågan på allas läppar. Somliga väntar med spänning och intresse, somliga är rädda för vad som kommer bli vår verklighet.

Vi kan ju endast styra våra egna val, det gäller både i det politiska valet och i alla andra val i livet. Så hur mycket vi än vill något, så är det ju inte alltid vi kan få det. Därav är kompromissen vår bästa vän. Men här blir vi ändå också beroende av andras val och icke val. Det bästa vi kan göra är att visa vägen , som vi önskar att andra ska slå följe på. För vår del är den vägen som vi tidigare talat om, ett samhälle och en världsbild, som utgår från inkludering istället för exkludering. Sen är det en självklarhet, att de människor som inte beter sig väl mot andra, inte är några  som vi kan stå bakom. Ändå betyder inte det att vi exkluderar människor på grund av att de inte tillhör vår grupp, utan att alla som har vänliga intentioner har en plats i vårt samhälle, oavsett ålder, kön, nationalitet och religion. En gemenskap som inte bygger på likheter eller olikheter, utan välvilja  och en dröm om en värld i balans. Kommer osökt att tänka på förr i ”skönhetstävlingar”, där deltagarna fick frågan vad de önskade mest. ”Svaret” var alltid ”världsfred”. Kanske inte så dumt ändå? Ingen skönhetsmiss 😊.

Vi bör drömma även de drömmar, som är längre från verklighet, för en dröm kan aldrig slå in om de inte dröms först.   

Ä-post (se Hannahs förmåga):

När världen runt omkring gungar gäller det att stå stadigt, att finna en väg att behålla balansen. Balansen upprätthålls dock inte genom att putta på någon annan. Det är egentligen inte val av mig eller dig, det finns rum för fler.

Att bara tro att allt hänger på att om vi inte ger bort av välfärden till andra, så finns det massor kvar till oss, håller inte. För det är inte så lätt att bara ta pengar från någon och ge till någon annan. Allt är så mycket mer komplicerat än så. Om ni alla kunde tänka på vad ni har och vad ni kan ge bort, så finns det ett flöde, där det inte är fel att vara behövande och ta emot, men ej heller att ge.

Ingen har allt och det är en balans i det. Balans är det viktigaste i livet. När ni tror ni skall falla kan ni välja vad som helst som ni tror kan rädda er. Att sälja er själ till djävulen, som uttrycket säger. Överlevnadsinstinkten är god när ni är i fara, men när ni väljer att låta er ”överlevnadsinstinkt” ta över i det lilla, är ni inte inkluderande, utan alla som kanske kan få/ta det ni vill ha, ses som ett hot som måste förflyttas bort. Då väljer ni att vara endast er själva trogna.

Men när ni ser att ju stadigare ni står, desto mer balanserad blir även er omvärld. När så mycket handlar om ett ” vi- och de och jagtänkande”, tänk istället om det skulle gå att ta bort alla fördomar, alla tankar på att ”du hör inte hit, men det gör du osv”. Istället se att alla är ni människor, människor som befolkar samma jord. Alla är likvärdiga, men ingen är mer lik än någon annan. Inte dela upp människor efter kön, ålder, hudfärg, religion etc. Barn är människor och så är kvinnor, män och alla jordens folkslag.

Att vara människa är den gemensamma nämnaren, och som vi ser det finns det ingen rangordning, och ingen är mer eller mindre rätt eller fel. En individ bör bedömas efter dennes uppförande och varande, inte de som liknar denne, inte de som är olik denne, inte de som umgås med denne, och inte de som inte umgås med denne. Ni kan bli vi, om ni väljer det. Så om ni vill hitta er balans ge då inte andra en ostadig grund. Tänk på dominoeffekten, faller en faller alla till slut. Så om ni istället stödjer varandra, blir det en symmetri och balans i en obalanserad värld.”  

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Vi vill önska våra läsare en härlig sommar, en sommar som innehåller allt ni vill att den ska innehålla. Är det lugn och ro och vila som ni längtar efter…eller vill ni ha semestern till att hinna med en massa aktiviteter som det inte funnits tid till under året?  Vill ni vara hemma i Sverige…hemmavid eller ute på landet eller kanske ta flyget till en paradisö någonstans?

Oavsett vad ni längtat efter så önskar vi ni ska få uppleva det!

Vi gör nu en paus med bloggen, för att både hinna med nytta och nöje. Vi fortsätter att skriva och förbereder oss inför bokens lansering efter sommaren.

Allt gott!

Annmari, Hannah och Änglarna.

Välkomna tillbaka vecka 33!

Kontakt. Facebook.

Idén att skriva om vuxentrots kom efter att vi tittat på ett Dr Phil-program. Det blev så tydligt hur en av gästerna på scenen fortsatte att försöka övertyga ,i det fallet sin moster, om att hennes uppförande berodde på mostern. Det viktigaste var här trotset och inte att få hjälp för att kunna lämna sitt destruktiva beteende. Hon levde kvar i tron att övertygar hon mostern om att hon beter sig bra, så är allt lugnt. Hon förstod inte, att det inte längre var  mostern, som bestämde, om hon skulle hamna tillbaka i fängelse och då missta vårdnaden av sin 9 veckor gamla son.

Som barn behöver vi trotsa (framförallt mot föräldrarna eller andra närstående).  Vi upptäcker på det viset var gränserna går, vi ges chansen att se skillnad på rätt och fel och hitta början på vår väg i livet. Som barn och ungdom är det alltså helt i sin ordning att då och då trotsa sin omgivning.

Men sen när vi blivit vuxna är det önskvärt, att vi lämnat trotsandet för trotsandet  skull bakom oss. Alltför ofta fortsätter vi genom livet att trotsa mamma eller pappa , fast det nu är partnern eller någon annan, som får ta emot trotset. Några säger emot i stort sätt allt vad andra säger och märker inte ens att den andre personen ibland håller med, andra kan inte om de blir tillfrågade om hjälp bara göra det rakt av, utan säger att det ”kan du ta reda på själv”  eller ”det klarar du själv” . Det är inte ovanligt att människor som har svårt att ta emot råd och hjälp och som fortfarande är kvar i ” kan själv”, har varit den i familjen som aldrig fått bestämma under uppväxten . Att man då fortsätter att hävda ”kan själv” även när beteendet är kontraproduktivt, både för en själv och omgivningen.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

När det lilla barnet trotsar, så testar det föräldrarnas gränser, det testar sina egna gränser. Det kan handla om att försöka få sin vilja igenom eller enbart en test om hur långt de kan gå…

Hur ser det då ut senare i livet? Tonåringar är kända för sitt trots, det som benämns ”större barn, större problem” kan visa sig stämma. Tonåringen trotsar av samma skäl som barnet, att få sin vilja igenom och att testa gränserna, vad de får och inte får göra. Om föräldrarna hotar med straff och konsekvenser, upptäcker tonåringen  snart om det är tomma hot eller om de följs. Beroende på detta lär sig barnen att deras val får konsekvenser goda eller dåliga, eller så lär de sig att de kan göra vad de vill, för att de ser att de kommer undan med det. Här startar problemen som kan följa med i livet, det vill säga att trotset ej växer bort, utan det ni lärt er komma undan med gentemot er familj, tror ni sen gäller i livet i stort.

Så ni fortsätter testa gränser på jobbet, men chefen kanske faktiskt har regler som måste följas. Ni kan inte bara säga ”oups, förlåt jag ska bättre mig”. Här finns då ytterligare en lärdom att nå, att ni måste följa samhällets regler. Vissa tar detta till sig, andra kanske bara tycker att chefen är dum och fortsätter på sin inlärda bana.

Ett annat scenario är om barn tillåtits göra något olagligt och föräldrarna har skyddat dem. Dessa barn kan bli vuxna, som bryter mot lagen och inte tror att de att de kommer straffas.  De tror att det fortsatt är föräldrarna som de trotsar, och förstår inte att det nu inte är föräldrarna som bestämmer konsekvenserna efter ett lagbrott, utan polismyndigheten. Det spelar ingen roll om de försöker övertyga mamma och pappa, att de skall bättra sig, det är nu utanför deras händer.

Så vad har ni trotsat mot som barn? Är det något ni än gör i trots? Somliga trotsar mot sina egna sjukdomar, ”det jag ej erkänner finns ej”. ”Om jag trotsar sjukdomen och doktorn, så är jag frisk”. Kruxet här är att det då är det bara er själv som ni straffar, inte doktorn, inte sjukdomen.

 Vuxentrots är i regel en fortsättning av mönster ni lärt er som barn. Något som kanske en gång fungerat för er, men som nu endast hindrar er i er utveckling. Trotset förstör endast för er själva, för när ni är vuxna och har ansvar för er själva, ert liv, ert välmående, då spelar det ingen roll om ni känner er orättvist behandlade och tror att ni trotsar omvärlden, ty det är till syvende och sist bara ni som drabbas. För när ni inte har någon som ”tar smällen” är det er själva ni trotsar. Kan ni se det?

För att bli kvitt trotsets lockande kraft gäller det att ni tar ansvar för era egna liv och val och accepterar att vissa saker bara är, och inte kan trotsas bort. Trots att ni skulle vilja det. Trotsåldern håller i sig så länge ni ej tar klivet ur den, först då kan ni växa ifrån den. Så vill ni trots allt fortsätta trotsa, kom då ihåg att fundera på  vem det egentligen är ni trotsar?”

Kontakt. Facebook.

 Välkomna tillbaka nästa vecka!