“Tänker du ta med dig dina djur till himlen” undrade 4-åriga Hannah en morgon, där hon satt i sängen omgiven av allsköns dockor och nallar?

“Va?”

“Ja när du dör menar jag. Det tänker i alla fall jag göra. Ingen ska få dom efter mig… men jag kan ta hand om dina om du vill… ifall du inte tar dom med dig alltså.”

“Jag vet inte”, sa storasyster tankfullt och började fundera över mormor som varit död i nästan ett år. “Vad tror du mormor gör precis nu till exempel… och förut då hon fyllde år, tror du att dom andra änglarna gjorde tårta åt henne då?”

“Så klart att dom gjorde det! När änglarna är hungriga, då flyger dom ner till jorden och hämtar mat” sa Hannah bestämt. “Dom kan se oss, men vi kan inte se dom. Och sen rätt som det är flyger dom in genom fönstret… Mormor kanske är här nu förresten. Hej mormor! … Det hörde hon ifall hon är här. För hon kan både se och höra mig… och i mataffären kan det vara flera änglar, som hämtar mat samtidigt utan att någon märker det.”

“Men hur gör dom när dom ska betala då?” undrade storasyster förundrat.

“Allting är gratis när man är ängel förstår du”, svarade Hannah med självklarhet… och sen är det nog så, att inte alla änglar flyger ner samtidigt, utan dom skickar en eller ett par stycken, som hämtar mat och som sedan flyger upp till himlen och delar ut den till dom andra änglarna…”

“Tror du att man får bestämma själv om man skall bli flicka eller pojke nästa gång man ska födas?” undrade storasyster ivrig att få veta mer.

“Det är klart att man får” svarade Hannah på ett sätt som tydde på att hon satt inne med stor kunskap om ett eventuellt liv efter detta. “Och mormor ska säkert bli flicka igen, för hon vill nog ha lockigt hår nästa gång också… och så vill hon nog bli mormor till oss igen… Det vore spännande att veta när hon blir baby igen… och vart hon kommer.”

“Du Hannah, jag tar nog också med mig mina djur… Ska vi leka skola nu?”

”Om harmoni ej är framtidens önskan, utan nuets verklighet. Då finns möjlighet att uppskatta stillheten och lugnet i stunden.” (Citat av Änglarna)

Är det möjligt att hitta harmoni i en orolig miljö? Hur kan vi hitta ro där mitt i kaos?
Och har vi “rätt” att unna oss att finna ro, även då andra har det så svårt?
Eller känner vi oss kanske “tvungna” att känna oss rofyllda, då vi har det så lugnt här i vår vrå av världen?

Vi oroar oss för så mycket, allt ifrån små saker till rena katastrofer. Detta tar en enorm energi ifrån oss. Energi som vi skulle kunna använda till något konstruktivt.
Är oron alltid onödig? Eller kan den fungera som förberedelse, för att klara sig bättre om något händer? Klarar vi oss utan oro? I stunder av nyfunnen ro kan det kännas “lite konstigt”, nästan “tomt”. Hur ska vi nu fylla vår tid?

Alla känner vi nog ibland, att vi inte duger, att vi inte är tillräckligt bra. Ju mer vi försöker “dölja” vår osäkerhet, desto mer ser andra den. Hur kan vi stärka självförtroendet så att vi vågar visa oss, som vi är?  För det är egentligen då vi vågar visa vår innersta kärna, med rädsla och allt, som vi får chansen att få innerliga möten med andra i kärlek. Det vackraste man kan få uppleva är, då man vågar vara utan sina skydd, alldeles “naken” tillsammans med en annan människa. Men självklart kan man inte, och ska inte, öppna sig så för vem som helst.

Härunder följer ett Änglasvar om hur vi kan hitta en väg att känna oss tillräckliga.

Om oron att inte duga.
Hur kan vi göra för att stärka självförtroendet?

“Oron att inte duga inför andra och inför er själv, att rädas att bli bedömd, det är just vad ni själva gör mot er i den stunden ni oroar er, för att ej duga.

Då dömer ni er själva, och då är ni redan beredda på ett nederlag. Men om oron för att ej duga, kan bytas ut mot nyfikenhet, nyfikenhet om livet, om er själva och varandra, vad händer då? Om du istället tänker: Vad väntar mig idag?

Om rädslan styr då blir ni lika rädd som den. Men glöm ej, att det är den som är rädd, ej ni. Så när ni tryggar oron och rädslan, så kommer ni bemötas annorlunda i alla sammanhang. Det största som finns är att acceptera sig, som man är, men samtidigt ständigt sträva efter utveckling. Så om rädslan ger vika för nyfikenheten då kommer ert liv genast att lysa annorlunda, likaså om ni då ge varandra samma utrymme, att de ni möter på er väg duger.

Att vara den bästa ni, ni kan vara, och då inte prestationsmässigt, utan i kärlek till er själva, varandra och livet. Den kärleken länkar er alla samman, och den bygger en bro mellan verklighet och önskan, en bro ni törs kliva ut på, ty ni vet att den håller.

Så lämna oron på ena sidan bron och gå mot nyfikenheten, som väntar er på den andra sidan.

Om ni hittar detta i er, så kommer er omgivning bli intressantare, och de ni möter kommer finna er intressanta och de kommer känna att de får energi i er närvaro. Ni ser inte nyfikenheten när ni ständigt oroar er över rädslan. Så fråga er, vem vill ni umgås med? Nyfikenheten eller rädslan? Tror att svaret är detsamma för de allra flest, det vill säga nyfikenheten och livsglädjen.

Så tänk nu att en människa bär på nyfikenhet… visst är det någon man vill ha till vän? Rädslan är inte lika energigivande, nej tvärtom är den en energitjuv. Så alltså släpper ni rädslan, kommer ni och alla andra trivas än bättre i ert sällskap. En sådan vän vill alla ha.”

Har du funderat över att vi människor ofta längtar efter något mer, något annat, något som någon annan har? Det hade vi i alla fall så vi frågade Änglarna om det. Nedan följer delar av ett budskap om avunden. Vi blev lite överraskade över deras “enkla” förklaring och så har många av dem som läst det också reagerat. Det är ofta så att när man väl läst ett änglasvar så känns det på något vis som “självklart” men som man ändå inte kommit kom på själv.

Budskapen innehåller, som även synes här nedan, ofta förklaringar eller fortsättning av vedertagna ordspråk. De innehåller ofta också ordlekar och mycket humor. I all form av terapi och personlig utveckling är humor en bra ingrediens.

Något som är genomgående vid budskapen är att änglarna väljer att göra “allt” såsom känslor, sjukdomar med mera till något utanför oss, en egen person (som vi gärna kan döpa). Till exempel att avundsjukan inte är vi, utan en “vän” som kommer med ett budskap (men det är inte alltid ett bra råd). Så vi kan då välja att ta avunden på besök eller ej. Men oavsett vilket vi gör så är den inte en del av vår personlighet/själ.

Ä-post om Avund.

“All form av avund grundar sig i en känsla av, att vara förorättad och att inte få ha det andra har. Att inte se vad man faktiskt själv har, som de andra kanske inte har. Man fokuserar på det man inte har, och inte det man faktiskt har.

Ingen har det exakt likadant som någon annan i livet. Det vore totalt omöjligt, då alla själar är unika. Så att låta sin unika själ blomma, såsom den är, det är att lämna avunden. Ingen blomma är den andra lik, ingen själ är den andra lik. Så försök finna förtröstan i, att livet är ert eget, inte någon annans. Inte se gräset som grönare på grannens tomt, utan se hur ert eget gräs växer och gror. Men vattnar du grannens gräs i stället för ditt eget är det väl självklart att det blir grönare så säg?

Vad Olsson i grannhuset har, kommer du aldrig få, det är hans. Även om du skulle ta över hans liv får du ej exakt vad han har, för han är inte du och du har alltid en roll, en del av ansvaret i alla relationer. Så om Olsson gav dig allt han har och äger, blir du ändå aldrig Olsson.

Så ju mer fokus ni lägger utåt, desto mer finns att avundas. Ty det ni missar är, att stärka och vattna er själva och fokusera inåt på er själ, ert liv. Så avund väcker mer avund, och det blir en nedåtgående spiral, där ni alltid, alltid, alltid hamnar i botten och andra i topp. Så då ni fokusera på er själva och inte andra, med det menas inte vara själviska men stärka er själva, då minskar avunden.”

Kan vi skapa och forma våra liv? Ja, till en viss del kan vi nog det. Vi kan göra aktiva egna förändringar inom oss (kanske genom terapi) eller utanför i vår livssituation och i relation till andra människor. Vi kan göra nya val och så fort vi gör förändringar får det konsekvenser, bra eller dåliga. Vi är alla sammanlänkade med varandra och med universum.

Vi kan även skicka ut aktiva önskningar till universum och det kan också leda till förändring.  Och enligt våra erfarenheter så kan vi önska oss eller be om precis vad vi vill men om det handlar om något som inte är förenligt med vår livsväg ( inte är menat för oss) så kommer inte vår önskan att gå i uppfyllelse. Det vill säga, vi behöver inte vara rädda att önska “fel” för det är ju inte alltid vi vet vad som är bäst för oss i längden. Det där med “eftertankens” kranka blekhet.

Det är inte som i sagorna där någon kan få en chans att önska sig tre saker av en ande eller en god fe. Där varje uttalat ord räknas som en önskan som vips blir besannad så att den sista önskan måste användas till att ställa allt till rätta igen. Och så har man använt sin kvot av önskningar och är i bästa fall tillbaka där man började.

Vi har upplevt så mycket “oförklarligt” genom åren att det för oss blivit en naturlig del av vardagen. Vi kommer framöver att berätta mer om det.
Härunder berättar jag (Annmari) en historia om hur en önskan som verkade helt otrolig att den skulle bli till verklighet men ändå blev det. Det här är en alldeles sann berättelse, som förutom att den blev livsavgörande för Hannah och därmed också för mig, har givit hopp till andra människor. Den visar på att det finns något större och att vi faktiskt får stöd och hjälp på de mest speciella vis när vi har det som svårast. Att allt egentligen är möjligt och att “Any dream will do”.

Hannah var i elvaårsåldern och på TV gick en australiensisk serie, “Grannar” med Kylie Minogue och Jason Donovan i huvudrollerna. Hannah följde serien och Jason kom att bli mycket speciell för henne. Och det var inte riktigt på samma vis som med andra idoler hon hade. Och hon sa till mig: Honom kommer jag att träffa! Hon bara “visste” det.

Hannah hade varit med om svåra händelser i barndomen och när Hannah var 14 år, som är en känslig ålder, var hon i djup depression och saknade livslust.

Så en kväll satt jag på Hannahs sängkant och pratade med Hannah som då var knappt 15 år.  Vi pratade om att det nästa dag var exakt ett år sedan hennes älskade morfar, min pappa, hade lämnat jordelivet. Han hade varit den viktigaste manspersonen för Hannah. Vi saknade båda honom så oerhört mycket och vi pratade om hur ledsamt det var att han inte fått vara kvar hos oss. Plötsligt kom jag ihåg att jag hade läst i tidningen att det skulle vara ett meteorregn den här natten och jag berättade det för Hannah. “Så Hannah ta nu och önska dig något” sa jag. “Då vet jag precis vad jag önskar mig”, sa Hannah, “och det är att träffa Jason. Du mamma, du har ju alltid sagt att om man riktigt gärna vill något och önskar det, så blir det verklighet. Men jag ser ju att du inte tror på det här!”. Och det gjorde jag ju inte heller.

Och nu måste jag hoppa till en annan del av historiens början. Jag hade en konstnärsvän, Sven Inge, som nu är död, och som jag tillsammans med Inger, en väninna, ibland ordnade öppet hus åt. Han var vid denna tid i USA för utställningar av sin konst, och jag hade nyckel hem till honom utifall jag skulle visa konst för någon hugad spekulant. Inger och jag hade arrangerat en liten utställning på Royal Viking Hotel och utställningen var precis över. Vi höll på att plocka ihop då en av hotellets anställda kom och berättade för mig att hennes engelska pojkvän just kommit till Stockholm från London och att han gärna ville titta på konst. Var detta något som vi kunde ordna? Jovisst, kunde vi det.

Nu sammanlänkas historierna…

Dagen efter Hannahs och mitt samtal och hennes önskning, träffade jag och Inger Petra och hennes pojkvän Bill Barclay i konstnären Sven Inges lägenhet. Bill visade sig vara mycket trevlig och vi hade lätt att prata med varandra. Han blev mycket förtjust i Sven Inges konst och undrade om Sven inte haft någon utställning i London. “Nej konstigt nog inte”, sa jag. “Då kanske vi kan försöka ordna det”, sa Bill. “Då skulle min dotter Hannah bli glad” sa jag. “Hon vill gärna komma till London för hennes stora idol spelar i musikal där”, sa jag. “Jaha, vad heter han då?” undrade Bill. “Jason Donovan” svarade jag. “Men honom har ju jag varit manager till”, utbrast Bill. “Då ska vi självklart genast ordnaså att hon får komma till London och se föreställningen och träffa honom! Dessutom ska hon få min jacka från touren och en massa foton och annat. Och ni kan bo billigt på Hilton hotell, ägaren där är min vän. Och Petra har rabatt på SAS.” Bill var lika entusiastisk som Inger och jag i att få uppfylla Hannahs dröm.

Inger följde med mig hem för hon ville vara med när Hannah skulle få höra det fantastiska som hänt. Och vi fick vänta ganska länge på Hannah som var ute på stan. Det pågick vattenfestival i Stockholm och inte fanns det någon mobiltelefon i sikte då inte. Till slut kom hon hem i alla fall, och jag sa att jag hade något speciellt att berätta, att jag träffat någon som kände Jason. Hannah tittade med stora ögon. Jag undrade om hon skulle bli glad om hon fick några foton på Jason och hon blev helt salig. “Du kommer också att få Bills egen speciella jacka från touren, och det finns bara totalt 10 sådana jackor varav Jason har en av dem”. Hannah sken som en sol, och både jag och Inger sken ikapp.
Så undrade jag om hon ville åka till London och gå på musikalen “Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat”? Och ja, det ville hon förstås! Och då tog jag fram trumfkortet också.”Vill du träffa Jason?” Hannah stirrade på mig som om hon inte trodde sina öron. Den natten hade hon också svårt att sova men denna gång av lycka och förundran.

En månad senare satt vi hela familjen på planet till London och allt det omöjliga hade blivit möjligt. Och kvällen efter satt vi i publiken på första raden och såg “Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat” skriven av Andrew Lloyd-Webber, med musik av Tim Rice. Handlingen är baserad på texter ur bibelns 1:a Mosebok, om Jakobs son Joseph och hans elva bröder. Joseph hade sin drömjacka (Hannah hade sin) och man sjöng “Any dream will do”. Jag formligen rös när jag lyssnade till texten “if you want it, dream it, and it’s real.”.

Efteråt fick så Hannah träffa Jason och det var förstås ett mycket starkt ögonblick. Hennes dröm hade blivit verklighet!  Och det var ju en extra krydda att musikalen handlade om både en jacka och att drömmar faktiskt kan bli sanna. Jason fick en tavla av Sven Inge och det var förstås Hannah som fick överlämna den. Jason själv var mycket rörd vid mötet.

Bill kom att bli en nära vän. Vi hade kontakt under ett antal år och hälsade på honom i London och han oss här i Stockholm. Sedan tappade vi tyvärr kontakten.

Hannah här: Som ni förstår så fick jag leva varje liten flickas fantasi, att träffa idolen vars planscher hela mitt rum var tapetserat av. Men för mig var det inte “bara” Jason som var “vinsten” i detta. Utan det öppnade en ny värld för mig där jag fick ett hopp om att mitt i svårigheter så kan det vi önskar mest ske. Det vill säga allt kändes möjligt och det har jag burit med mig i alla år. Och då livet varit svårt har jag mints detta och det har givit mig trygghet. Okej, jag hade ju visserligen tänkt att jag skulle gifta mig med Jason, men man kan ju inte få allt 🙂 Och det kan väl hamna under kategorin önskningar som inte var meningen.

Händelsen med alla sina ingredienser har varit mycket betydelsefull på många vis. Och den har varit till glädje för många andra också. Den visar också på hur universum kan verka genom människor vi möter.

Annmari Dohnfors och Hannah Dohnfors (mor och dotter).

Har du funderingar kring vem du är?
Skulle du vilja förändra ditt liv till det bättre?
Funderar du över livets mening? Döden? Det existentiella?
Har du tankar om kärleken, (den villkorslösa, allmänmänskliga, vänskapliga och kärleken till en partner)?

Detta är frågeställningar som vi intresserat oss mycket för och som vi kommer att behandla i bloggen. Och vi kommer att göra det både ur ett psykologiskt och andligt perspektiv. Vi ser det som en skattjakt att hitta sig själv.

Om du är nyfiken på kropp, själ, andlighet och psykologi, har du hittat rätt. Vi kommer att blanda en cocktail av dessa ingredienser som faktiskt inte bara passar ihop utan de riktigt “gifter sig med varandra”.

Du kan läsa mer om oss och om Hannahs speciella andliga gåva här.

Men i korthet handlar det om att Hannah kan ta emot budskap från universum. Inga spådomar men en guidning på vår livsväg. Det kan vara existentiella tankar och råd. Eller terapeutiska råd, både generella eller personliga, som hjälper oss att förstå oss själva och varandra och på det viset kunna förbättra kommunikationen med våra nära och kära och arbetskamrater och andra vi möter.

Vi har tillsammans följt ett antal personer i livets slutskede. Något som vi då lagt märke till är att där alldeles i dödens närhet finns också ofta så mycket liv. När man väl nått en acceptans om sin förestående död (detta är inte liktydigt med en önskan om att dö) så går det också att njuta mer av den tid man har och det man fortfarande kan göra.

Men så länge man inte nått fram till acceptansen är det svårare att njuta av nuet. För det då fokuserar man på det ouppnåeliga. Men mirakel händer! Så vi bör ändå hålla en plats reserverad för hoppet (detta är inte heller beroende av acceptans eller inte)!

Vi kommer att återknyta och berätta mer ingående om vissa av våra erfarenheter som vi tror är intressanta att läsa om.

Människans livsström är en “sådd” av beslut och handlingar. Varje ögonblick står människan inför en till synes mängd valmöjligheter. Hon ser ut att välja någon av de vägar som öppnar sig för henne. Men är det verkligen ett val? Hur fastställs kartan av våra liv? Varifrån kommer alla riktningar och vägar som vi antas gå eller undvika?

Vilken roll spelar människans medvetande för de beslut hon fattar och för de handlingar hon utför? Har vi möjlighet att bedöma målet och slutet av en vandring som sträcker sig i avlägsen tid och i ännu okända tillstånd och relationer?

Är ett val alltid “rätt”? Vilka hinder och faror finns för “fel” bedömningar? Hur inverkar rädslan för ett “felaktigt” beslut eller längtan efter en “bättre” framtid? Var kan vi hämta kraft och säkerhet för att möta de krav som livet ställer?

Om vi är medvetna om att vi har val i varje sekund men ändå inte lamslås av rädsla att välja “fel” så kan vi hitta en trygghet i att vi kan välja och vi kan välja om. För de allra flesta valen behöver inte vara oåterkalleliga. Och är de oåterkalleliga så är det genom att välja med hjärta och hjärna hand i hand som vi hittar rätt. När valet är så starkt att vi upplever det som om vi egentligen inte har något val kan vi lättare hantera eventuella dåliga konsekvenser, gentemot om vi gjort ett val som inte klingar an hos oss, där samma dåliga konsekvenser istället kan leda till ånger och bitterhet.

Så var hittar vi då vad vi vill?  Det är frågan och svaren är många. Men om vi skall hitta en gemensam nämnare så är det känn efter, tänk efter och handla sedan.
Flera svar och exempel kommer du att kunna hitta i skattkistan här på vår blogg, ha chans att utveckla i någon av våra workshops eller i direktkontakt med någon av oss.