I varje nyhetssändning, i varje dagstidning ser vi människor på flykt. Bakom varje enskild person, man, kvinna eller barn ryms berättelser som alla vittnar om stort mod.  Det är människor som på grund av krig lämnat allt de har, och nu tar sig fram på extremt farliga vis och riskerar sina liv, på väg mot en oviss och kanske också farofylld framtid. Det ligger nu på oss här runtom i Europa att hjälpas åt och välkomna dessa människor. Även detta görs genom både mod och kärlek.  Det kommer vi tillbaka till i ett annat inlägg. Andlighet är egentligen detsamma som medmänsklighet.

Mod kan handla om små vardagliga saker, som att vara rädd för att tala i grupp och ändå göra det, eller att göra något annat, som i andras ögon kan tyckas litet. Det handlar om att man gör något som man är rädd för. Det som är mod för den ene behöver inte vara mod för en annan. Mod är alltid relaterat till om personen ifråga gör något den är rädd för. Och det kan också vara olika i olika skeden i livet. Det man har varit rädd för tidigare i livet har kanske krävt mod för att utföra, medan om man sedan kommit över den rädslan så är det inte längre modigt att utföra samma handling. Och mod kan vara storslagna gester och hjältedåd, som att rädda någon från en fara och då ta en egen risk. Att däremot vara vårdslös, hoppa från en balkong, är inte modigt. Det är bara dumt, även om man är höjdrädd.

Hannah här:

När jag var liten var jag definitivt inte höjdrädd, och jag klättrade mer än gärna på vad som fanns att klättra på. En gång i klass fyra satt jag och tre kompisar uppflugna på tunna grenar i toppen av en gran, på två våningars höjd. (Det berättade jag inte för mor förrän jag var vuxen :-)) Denna bedrift vill jag inte kalla mod, för vi var ju inte rädda. Jag tror nog mer det får räknas in i det vi kallar dumdristighet.

Sen “poof” blev jag höjdrädd. Då jag gick i klass sex hade jag äntligen växt mig tillräckligt lång, för att få åka den nya berg-och dal banan på Gröna Lund. Och trots att jag nu var höjdrädd, hade jag bestämt mig för att åka den en enda gång, bara för att känna att våga det. Och så gjorde jag det … och rädd var jag. Efteråt var jag stolt och nöjd, och än nöjdare med att aldrig behöva åka igen. Så mod behöver inte vara storslagna hjältedåd, utan det kan vara för att till exempel höja självkänslan. Nu för tiden blir jag höjdrädd bara av att stå på ett par skridskor, men det hör nog inte hit :-).

Annmari här: Jag däremot har varit höjdrädd hela livet. 🙂

När jag var elva år var jag tillsammans med mina föräldrar på semester i Tyskland. Vi bodde hos några tyska vänner. Jag minns tydligt med en mix av känslor, hur vi en dag var på utflykt med familjen till ett mindre nöjesfält. Den stora attraktionen där var en Rodelbahn, en mindre berg-och dalbana… Farbror Gustaf, en äldre man, hade väldigt goda avsikter… när det enda barnet i sällskapet (det vill säga jag) skulle roas. Det riktigt glittrade i ögonen på farbror Gustaf. Han var ivrig som ett barn, när han ville åka tillsammans med mig i denna bana. Det var bara det att barnet, det vill säga jag, inte ville låta sig roas på detta vis. Jag var nämligen jätterädd.

Jag kommer ihåg alla mina känslor i detta “drama”. Mina föräldrar såg farbror Gustafs önskan att åka tillsammans med mig, och de ville inte att han skulle besviken. Farbror Gustaf och hans familj hade ju varit så generösa mot oss… Jag var jätterädd, och samtidigt kände jag skuldkänslor inför farbror Gustaf, både mina egna och mina föräldrars och dessutom allas förväntningar på mig. Det var ett krig av känslor inom mig, och det slutade faktiskt med att jag sa “nej tack, jag vill inte åka”. Och farbror Gustaf “klarade” faktiskt av sin besvikelse mycket bättre än vad både jag och mina föräldrar hade trott. Så modet här kom att handla om, att säga nej och att våga stå upp för mig själv.

Här under följer utdrag ur Ä-post. (se om Hannahs förmåga)

“Mod är att stå för den man är. Att inte sträva efter att vara någon annan. Att lyssna på sig själv och leva enligt de drömmar och värderingar man bär på. Att stanna upp och leva, inte stressa mot ett mål. Modet att våga drömma och våga längta. Men i detta mod ligger att vara där man är, inte vänta att leva tills drömmarna slagit in, dvs. dröm stort och modig var, att gå efter en dröm, men på samma gång, leva nu och ej vänta tills drömmen blir sann.

Mod är, att sluta låtsas, att leva i den verkliga verkligheten, hur tuff och svår den än må vara. Mod är, att lita på sig själv och på sin omgivning. Mod är, att hitta vägen, som ingen annan gått, att våga lämna oförrätter i tid, att inte skapa liv genom att leva på andra.

Mod är, att bli den bästa du kan vara, den som du är. Inget hinder är för stort, för i mod ingår hopp. Och hoppet hjälper modet, att hoppa över eventuella hinder. Det är modigt att sträva framåt, men leva i nuet och inte stanna i oro och ältande av gamla oförrätter.

Att vara modig är att göra det du räds, att lita på det ordnar sig. Men med detta sagt, så är mod inte att vara våghalsig, vårdslös och oförsiktig, utan att gå den rätta vägen, hur svår den än må vara. Det du inte räds och gör, det behövs inte mod till. Modet tar över, då det finns något ni önska och vill ha, men ni räds. Att trotsa sina rädslor är modigt! Men att hoppa över ett stup är inte modigt, utan fullkomligt vårdslöst.

Mod och kärlek gå hand i hand. Kärleken är modig och modet är kärlek. Bli modig här och nu.”

Annmari här.

Som vi berättat tidigare så har Hannah och jag följt ett antal personer i livets slutskede. Och de har ofta fått sin egen Ä-post genom Hannah (se Hannahs förmåga). Något som varit till stor tröst och hjälp på vägen. Här är Ä-posten alltid lugnande och inte längre någon terapi.

Mitt i det svåra hittar man också ofta glädje och humor. En del situationer blir rent av komiska. Jag vill i det sammanhanget berätta om några grannar, som jag här kallar för Hans och Greta. Hans var nästan 90 år och sjuk i cancer. Greta var lite yngre och vid tidpunkten ganska frisk. Jag var ofta med Hans på läkarbesök och både Hannah och jag träffade ofta de båda i deras hem. Vi hade många intressanta samtal, då Hans var mycket andligt intresserad. Det sista halvåret i Hans liv skrev Hannah ofta Ä-post till de båda och speciellt till Hans.

Hans var ofta orolig när natten var på väg, och vi utvecklade då en lite ovanlig rutin. När det var läggdags så ringde Hans… “Var är nattistanten?” “Jag kommer strax!” svarar jag och vips ilade jag iväg till Hans och Greta. Medförande dagens Ä-post.

Lite lustigt blev det en kväll då vi hade släktbesök hemma. När Hans hade ringt, så sa jag i förbifarten, att jag skulle in och natta grannarna. Min kusin Eva hann inte riktigt med i svängarna och undrade efter en liten stund vart jag tagit vägen… “Hon gick ju till grannarna”, sa Hannah. Evas ögon blev stora som tefat…”Var det på riktigt?”. 🙂

I alla fall sprang jag iväg till grannhuset och smög där upp till ovanvåningen, där Hans och Greta låg i sina sängar och väntade på mig. Jag ställde mig vid fotändan och läste där upp senaste posten. Innehållet var då enbart lugnande, och både Hans och Greta kom till ro, innan det var dags för John Blund att avlösa mig.

Jag, Hannah roar mig inte bara med att rita personer och illustrera situationer… utan jag har även en annan uttrycksform, som jag vill berätta om nu.

Jag syr små dockor av människor. Och nu tänker ni kanske… “hjälp, voodoo- dockor” eller…? Men det är exakt det motsatta. Jag kallar dem “Goodo – dockor” eller” DO-GOOD-DOCKOR”, för poängen är just det, att de ska göra gott. Medan jag syr så “besjälar” jag dockorna med förebildernas “personligheter” (inget blod och inga hårstrån här inte, förutom kanske mitt eget om jag råkar sticka mig på nålen).

Tanken är sedan den, att om man tar väl hand om sin lilla docka, så mår man bra själv också.

Det hela började som ett skämt för kanske fem år sen. Sotiris, min underbara grekiska tandläkare, vän och extra-pappa sa “jag är så trött och har ofta huvudvärk. Skulle ni (jag och mor) kunna skicka mig goda tankar och helande energi?” Här väcktes idén i mig. “Jag skall sy dig en docka, som är du, och som jag ska pyssla om hemma, och du kommer då må toppen.”

Så Sotiris blev den första dockan jag sydde… Jag kan säga; “ja det fungerade”. Han mådde toppen i knoppen och kroppen. Men dockans utseende liknade dock mest ett skämt. 🙂 För såklart har syendet utvecklats genom åren. Sotiris såg ut som en förvuxen baby i dockform, vilket blev extra kul, då han är så stilig.

Så från början sydde jag dockor och behöll dem själv och pysslade om dem. Jag skojade om att jag skulle öppna ett “dock-boende”, “Hannahs hem”, där folk skulle kunna hyra in sina dockor, och så skulle jag ge dem vad de behövde.

Det kunde till exempel innebära, att om någon hade svårt att sova, så skulle jag lägga dennes docka ned om natten och bädda om den. Men vara noga med att väcka den på morgonkvisten och ställa den upp inför dagen. Såsom man bör göra i verkligheten med den som har sömnproblem. Eller ett barn som inte var så pigg på att gå till skolan. Där fick det bli en skolbänk och en läsebok som blev accessoarer. Och om någon tillfälligt hade ont i halsen, så fick dockan ha en liten halsduk på sig.

Möjligheterna är oändliga och “Hannahs hem” blev snart fullt. Så nu har jag istället börjat överlämna dockorna till dem de föreställer. Och många har nu sagt; “jag skulle vilja köpa en, och jag har vänner som också skulle vilja det.” Så nu har jag äntligen tänkt göra om “Hannahs hem” till en liten “dockfabrik”, och den som önskar kan beställa en liten “mini me” eller av sitt barn, barnbarn, partner eller vän.  Och sedan ta väl hand om sig själva eller sina nära.

Nu drar jag mig till minnes en gång när en docka kom till väl användning. En vän var på semester på andra sidan jorden. Han hade fått blodförgiftning i ena benet, hamnat på sjukhus och läkarna var oroliga att de skulle behövas amputation. Vännen ringde och bad oss skicka goda tankar. Så jag satt och höll min hand om dockans ben. Nästa morgon ringde han och sa, “läkarna fattar ingenting, men de säger att benet börjat läka”.

Dock 🙂 kan vi aldrig veta riktigt hur det gick till, men dockan kanske blev sin egen do(c)ktor.”

 
Livet är i ständig förändring.  Och vi alla förändras också hela tiden, och därmed ändras också våra möjligheter. För att vi ska fortsätta att vara nöjda måste känslan att vara nöjd följa med i detta skeende. När förändringen medför ökade möjligheter är det lättare att hänga med i svängarna, medan det är värre om vi ställs inför svårigheter, som åtminstone tillfälligt begränsar oss. Om vi har förväntningar som är omöjliga att uppnå, så kommer vi ofrånkomligen att bli besvikna och missnöjda.

Däremot om vi trots att livet ändrats, och vi inte längre kan göra det som vi förut kunnat, kommer till en acceptans och “sänker ribban” och hittar en glädje i det vi faktiskt fortfarande kan göra, så kommer vi att kunna bli nöjda och glädja oss ändå.

Mina tankar går här till Annika, en när och kär vän, som gick bort i cancer 2007. Annika blev en mästare på att göra just detta, att “sänka ribban” allteftersom sjukdomen framskred. Det var tuffa behandlingar och operationer, och det är klart att Annika var både ledsen och besviken över hur sjukdomen förändrade hennes livssituation. Men hon kämpade och gjorde livsbejakande val. Nyfikenheten att ändå delta i livet, och se vad det nu hade att erbjuda, växte trots sjukdomen.

Annika och hennes man Lasse åkte till och med till Egina i Grekland hösten 2005. Under en vecka moppade de runt ön på slingriga vägar och upplevde både tempel, sol och bad.  Annika och Lasse, som hade varit gifta sedan unga år, hade just förnyat sina löften och resan till Egina blev deras andra bröllopsresa.

Annika valde också att börja i målnings- och dansterapi. Hon deltog också i körsång, och våren -06 var vi på en konsert i Filadelfiakyrkan. Där på scenen, stod en stålande glad Annika och sjöng för full hals. Sjukdomen kom att bryta ned henne fysiskt, men de själsliga krafterna växte.

Kärleken och den starka sammanhållningen i hennes familj fyllde hemmet med värme. Denna värme fick också vi vänner ta del av. Jag är tacksam att jag fick vara nära Annika. Vi var en liten krets som varje tisdag sågs hemma hos Annika och Lasse. Annika fick måla och komma ned i djupavslappning. Vi försökte skänka stöd, men vi fick lika mycket tillbaka. Lasse hade gjort soppa. Vi åt, njöt och pratade- ibland om döden, men också om allt vardagsnära. Det var högt till tak och skratten var många. Annika deltog alltid aktivt, även när hon den sista tiden inte kunde äta, och även när hon var så trött att hon inte kunde sitta uppe mer än kanske en kort stund. Dessa tisdagar blev mycket viktiga för alla inblandade. Annika levde verkligen ända fram till sin död.

Vi väljer här att avsluta med några citat från våra bevingade vänner i det blå.

“För att nå en nöjd inställning till livet, lev det, spara minnen som inre skatter. Skatter som är era, och som ingen kan ta ifrån er och som ni inte kan tappa. Så missnöjsamhet frodas när fokus ligger på saker ni ej kan få tillbaka, såsom tider ni ej lever i nu.”

“Tiden och det som skett går aldrig att förlora, men den går ej heller att återfå.”

För att spinna vidare på ordspråket “gräset är grönare på andra sidan” (ja varför- jo för om du vattnar grannens gräs istället för ditt eget, så blir det så klart hans som växer). Se inlägg 8:e aug.

Men i din egen trädgård då… Vad är det du väljer att vattna?

Ogräset, det negativa i ditt liv, det som du önskar ej skulle vara där? Det som du lider av, det du skäms för? Det du tycker synd om dig för? Det som du är arg på att du har?

Eller det goda? Det positiv, det blomstrande, det glada och det vackra? Det du alltid önskat dig? Det som du har, som är värt att nära.

För fokuserar du på det negativa, ogräset, så växer det dig snart över huvudet. Och tränger ut alla små plantor, det som är de positiva i ditt liv.

Men om du då istället väljer att vattna det lilla goda du har… om du ansar och vårdar det, så kommer det goda att växa sig starkt… och det vackra att slå ut inför dina ögon och bli till det som lyser sig klarast i ditt liv/din trädgård. 

Så istället för att vattna ogräset med negativa tankar, såsom “Jag vill inte ha…” utan rensa bort ogräset genom att säga “Jag vill ha…” kan du med samma innehåll i din önskan välja att använda det positiva och inte ordet inte.

Tex. Istället för att önska “jag vill INTE vara sjuk” “jag vill INTE att ogräset ska skymma mina blommor” önska “Jag VILL vara frisk” “Jag VILL ha en blomstrande trädgård”…

För precis som det för oss människor ibland faller bort vissa ord när vi lyssnar, så har universum en tendens att INTE höra ordet INTE och fokus blir då på det du INTE vill ha.

Ordspråket “en olycka kommer sällan ensam” har en viss poäng, även då det är negativt. För negativt attraherar negativt. Men kom ihåg; positivt attraherar positivt, så uttrycket ger bara halva sanningen… 🙂

Och detta gäller för allt i livet, stort som smått…

Åter till trädgården… Även om frestelsen kan vara stor att vattna grannens ogräs, så är det ej heller rätt och dessutom kan ju ogräset sprida sig över till din trädgård då ändå.

Så höj dig inte genom att sänka någon annan. För det är då inte genom egna perspektiv du växer utan genom att krympa någon annan.

Istället, när ni rensar bort ert ogräs, var gärna hjälpsam med grannens också, men bara om grannen vill ha hjälp. När ni vattnar det ni vill låta växa i er trädgård, fråga om grannen vill ha en hjälpande hand. På det viset växer ni alla och gräset är grönt vart än ni går. Så se livet som en “allmänning”, som ni alla bör vara rädd om, ej “min tomt”, “din tomt”.

 Men kom ihåg att även ogräs kan vara vackra blommor.

Annmari här: Min mamma hade många andliga upplevelser under sitt liv, många fler än jag hade någon aning om innan hon dog. Mamma hade en lillasyster som hon stod mycket nära, och som dog i cancer när hon var 35 år. Jag var liten då och har bara några få minnen av min moster.

Pappa hade efter mammas död berättat för mig, att mamma hade haft kontakt med sin syster efter hennes död. Pappa berättade också att han inte riktigt tagit det på allvar, utan trott att det var hennes sorg och önsketänkande som visade sig på detta vis. Så mamma höll nog många av sina upplevelser för sig själv. Det hon då och då sa till mig var dock, att hon inte var rädd för att dö, och att hon flera gånger varit där på andra sidan.

Men en del “oförklarligt” blev jag ändå vittne till. Mamma fick sitt första epilepsianfall när jag var 11 år. Jag kommer ihåg ett grand mal anfall, som hon fick när jag och mina föräldrar precis satt oss i bilen för att åka hem från vårt landställe. Det ser ganska otäckt ut med dessa stora kramper, och jag blev alltid rädd då hon fick dem. Den här gången hände något annorlunda. Mamma började nämligen mitt under anfallet prata något språk, som varken jag eller pappa förstod, men som ändå lät som riktiga ord.  En granne som såg att mamma var sjuk kom fram till oss i bilen och utbrast ” men käre tid hon pratar ju latin!” Vad det var som hände kan man ju bara spekulera kring, men det gör jag inte nu.

Bakgrundshistorien till det som jag egentligen vill berätta är i alla fall att mamma under min uppväxt inte riktigt var närvarande. Hon var ofta trött och hon sov mycket. Och hon hade sina anfall. Och hon var känslomässigt avstängd alltsedan hon blivit sjuk. Pappa berättade för mig när jag var lite äldre att mamma hade varit helt annorlunda tidigare, att hon varit en varm och glad person.

Långt senare när jag själv blivit mamma pratade jag med en granne och vän som pluggade till läkare. Han gjorde då praktik på en klinik där mammas doktor var överläkare. När jag berättade för min vän, att mamma var patient till den läkaren utbrast han “byt doktor!  Han har inte följt med i utvecklingen. Han var den bäste inom sitt område förr men inte längre.” Så mamma gick till vårdcentralen, och läkaren tog ett koncentrationsprov i blodet och tog därefter bort den ena medicinen. Efter ett par veckor “vaknade” mamma bokstavligt till liv. Hon blev den glada empatiska kvinna, som pappa sagt att hon varit innan hon insjuknade. Vi var naturligtvis jätteglada både mamma, pappa och jag! Pappa och mamma hittade kärleken till varandra igen, och jag fick tillbaka min mamma.  Och mina barn fick lära känna sin mormor.  Sedan var det ju samtidigt väldigt sorgligt att så lång tid “försvunnit” på grund av hennes felmedicinering. Det handlade om ca 20 år och en stor del av min uppväxt.

Men vi hade fått tillbaka mamma, och det kändes fantastiskt! Tyvärr fick vi bara behålla henne i ett och ett halvt år till. Mamma ramlade på sovrumsgolvet och bröt lårbenshalsen. Hon opererades men läkarna var inte helt nöjda och ville göra om operationen för att hon skulle bli helt återställd efter frakturen. På kvällen före den operationen var pappa hos mamma på sjukhuset. Mamma tittade allvarligt på pappa och sa lugnt “jag kommer att dö imorgon, så jag vill att du stannar hos mig så länge du får”. “Vad säger du”? Sa pappa. “Vill du inte vara med och se barnbarnen växa upp”?  “Jovisst men det kommer inte att bli så”. Pappa tog det inte på allvar, men han stannade tills han blev tillsagd att gå av personalen. De hade en mysig kväll och pratade om allt… När de kramat och pussat varandra god natt och pappa gått ut i korridoren vände han sig om och såg hur mamma stod lugnt med ett outgrundligt leende, som han aldrig kom att glömma.

Nästa dag dog mamma mycket riktigt… en dryg minut in på operationen. Det visade sig att hon haft en propp sedan första operationen, och att den nu hade frigjorts, och gått direkt till lungan med omedelbar död som följd.

Det blev ju förstås en stor chock och sorg för vår familj, och vi tyckte först att det kändes så “orättvist” att vi fick mista henne när vi just fått henne tillbaka. Senare har detta ändå lett till tröst både för oss och även för andra. För detta att mamma faktiskt “visste” att hon skulle dö vittnar ju om, att det var hennes tid att gå. De flesta vet ju inte det i förväg, och så skall det förstås vara. Nu var min mamma okej med den vetskapen, och hon kunde istället använda den till, att få mer kvalitets tid med pappa. Men det visar ju ändå på, att vi nog har en ungefärlig tid då vi ska lämna jordelivet, och det kan ju ge en liten tröst i att hitta tillit till det som sker. Lättare sagt än gjort… jag vet 🙂

Vi hittade sedan en glädje i att vi fått en “andra chans” med mamma, även om tiden efter uppvaknandet inte varit så lång.

När pappa och jag var på begravningsbyrån, och vi bestämde hur dödsannonsen skulle utformas och vi skulle komma på någon lämplig dikt så sa pappa “det som kommer till mig är några rader, som jag inte vet varifrån de kommer, men som jag tycker passa här: “aldrig du var mig så nära, så underbart nära som nu”. Både jag och pappa fortsatte att leta efter vem som skrivit det… det var innan Google 🙂 … och vi hittade inte…

Och nu till nästa del av berättelsen… som kommer att knyta ihop ovanstående.

En månad efter mammas död berättade pappa att mamma uppenbarat sig hemma i hallen. Det hade varit mycket kort men ändå tydligt. Redan här sa pappa till mig att han var ledsen att han hade tvivlat på att mamma verkligen hade sett sin syster då för så många år sedan. Strax därpå hände det igen och pappa var noga med att säga att han visste vad han hade upplevt. Vi pratade mycket om döden och om en fortsättning efter livet. Vi lyssnade tillsammans på ett radioprogram om och med Elisabeth Kübler-Ross (läkare och författare till bl.a. den tänkvärda boken “Döden är livsviktig”). Jag berättade för honom om att jag haft speciella kontakter med mamma på sista tiden också. Bland annat hade min telefon ringt och mammas röst hördes när jag lyfte på luren. Telefonjacket var dessutom utdraget!!!

På grund av dessa samtal blev jag lite förvånad, att han inte berättade om sitt tredje möte med mamma. Kanske var det så speciellt att han ville bära det för sig själv i sitt hjärta… Men han hade skrivit ned vad han upplevt, och jag hittade det brevet efter hans död, tio år efter mammas. Och jag är så glad över att jag fann hans nedskrivna berättelse om mötet med mamma ca nio år tidigare.

Det han beskrev var något mycket ovanligt, för det var ett möte där han både såg och hörde henne och dessutom fysiskt kunde känna henne.

Pappa hade vaknat av att det blev alldeles ljust i rummet, och däri ljuset stod min mamma (yngre än hon var vid sin död, vilket är vanligt när man visar sig efter döden) bredvid sin syster. Båda log varmt och kärleksfullt mot honom. Pappa hade omedelbart satt sig upp, och han påpekade i brevet, att han var fullständigt vaken, och att han var medveten om att både mamma och hennes syster var döda. Han hade frågat henne hur hon hade det, och hon hade svarat att hon hade det bra. Hon hade också sagt att hon inte skulle komma tillbaka så här mer men att hon ändå fanns med honom. De hade kramat om varandra och sedan bleknade ljuset och mamma och min moster var inte längre kvar.

Pappa var förstås inte redo att sova efter detta och han la sig och läste lite. Då fick han en plötslig ingivelse att knäppa på radion och det var ett program som hette “Musik för fullvuxna” och det första programledaren sa var: “Nu ska vi få höra en melodi, som inte spelas så ofta med text av Nils Ferlin, “Aldrig du var mig så nära, så underbart nära som nu.”

Pappas slutkommentar: “Var inte detta förunderligt så säg?”

“Vi kan aldrig äga en annan människa.
Vi kan bara vara nära dem, som släpper oss fria.”

Vad är kärlek för dig? Vi har så olika sätt att uttrycka den på. Vi talar olika språk, och en hel del missförstås redan i översättningen. Hur kan vi göra för att bättre förstå varandra?

Hur kan vi känna igen den kärlek vi får, som inte visas på vårt vis?

Så här svarar Änglarna på den frågan… (apropå tolkande… om du missat vad vi menar med “Änglarna”, läs gärna om Hannahs förmåga, se menyn 🙂 )

“Hur stark kärleken än är mellan två personer, så finns det en sträcka dem emellan, som kan läsas av med “fel” måttstock. Då ni letar efter, att få kärlek, som se ut som den ni ge, kan ni missa den kärlek ni faktiskt får. Ty ni vet och vi vet, att alla är ni olika. Ingen är som ni. Så att förvänta er, att få exakt likadan kärlek, som den ni ge, är alltid lönlöst.

Drömmen om kärlek, som byggs upp kan vara som en mur människor emellan, så för att nå varandra och kärleken, kan den muren behöva rivas. För då finns utrymmet, att se höra och känna kärleken som ges.
Tro inte, att ni förstår vad som är kärlek för era nära. Fråga och sök hitta det vis hon/han visa sin kärlek på. Var noga med, att också tala om hur du visar det du känner. Håll kommunikationen levande, inga spel eller försök till kontroll. Försök att inte styra andra till att dela ditt språk för kärlek, och tro aldrig, att ni har den enda riktiga kärleksförklaringen.

Ta ett steg bakåt och se vad ni få av ömhet och kärlek, och låt det sedan översättas till ditt språk. Visa så din kärlek, och låt mottagaren ta ett steg tillbaka och känna din kärlek. Då finns inte avståndet. Då talar ni samma språk, ty ni tolkar den andres kärlek med dennes mått och ej era. Då är måttstocken lika, och avståndet är noll.

Lyssna och känn, men våga även be om tolkning. För tolkar ni varandra finns det utrymme för “feltolkning”. Låt var och en av er vara tolk för de känslor ni ge, så får mottagaren den rena kärleken. Inga ord eller handlingar missas, då tolken är den som ger, ej den som mottager kärleken.  Låt likaså er kärlek bli tolkad av er. Så kommer missförstånden minska och kärleken blomstra. Välj inte måttstocken, utan be din kära mäta.” ∞

Alla former av relationer innefattar ju alla olika former av kärlek. Så trots att vi ovan valde att skriva mer om partnerkärleken, så vet vi och ni att det är bara en liten del av livet. Vi har ju ändock oftast fler vänner än partners, fler släktingar etc.. 🙂

Så vi kommer att återkomma till dessa olika former av kärlek och även mer av den romantiska kärleken, som inte alltid är så rosenskimrande. Men hur som haver tillhör de alla livet.

Jag har nog alltid tagit det så kallade övernaturliga naturligt. Men det har tyvärr ändå inte gjort mig immun mot oro över framtiden. Ibland väldigt långt i framtiden. Jag minns hur jag som fyraåring bävade för att återfödas… för tänk om jag inte blev vegetarian i nästa liv också! 🙂 Jag har varit vegetarian hela detta liv kanske ska tilläggas… och jag trivs alltså med det. 🙂

Trots att jag försökte tänka, att om jag inte skulle bli vegetarian då i nästa liv, så betyder väl det, att det då inte är viktigt för mig, så stillades inte min oro. Men nu har jag släppt dessa farhågor. Fast…  jag är alltså fortfarande vegetarian. 🙂

Även innan jag började skriva med de bevingade vännerna i det blå, hade jag ofta sanndrömmar, oftast tyvärr totalt irrelevanta… ändock var det skoj.

Jag minns en gång när vi var i Grekland, (där vi spenderat mycket tid sedan jag och min syster var barn) och jag drömde om en svensk tjej vi lärt känna. Hon jobbade dagtid på ett café. I drömmen dök hon upp på stranden där jag och min syster låg och solade. Jag sa “hej, är du ledig idag? “Näää, jag har fått sparken” svarade hon. Jag undrade om det var väntat. “Nix” blev svaret.

När jag vaknade berättade jag om drömmen för min syrra, och sen gick vi till stranden… Och vem kom där om inte tjejen…? Och så spelades hela drömscenariot upp… hon hade fått sparken.

Hade nog önskat ha mer spännande sanndrömmar… även om jag förstått, att vissa saker i framtiden bör vi inte veta i förväg. Inte för att det hindrar nyfikenheten. Och i början av min “skrivarbana”, så sökte jag efter “bevis” för att det som kom från min penna var sant. Många saker jag skrev var ju mer svårbevisade till exempel råd om relationer.

Så jag gjorde en “deal” med Änglarna, som helst vill att man skall tro utan att veta, det är ju andemeningen i själva ordet tro, och det är skillnaden på att veta. Men jag ville alltså få ett bevis. Så en gång när vi var på semester frågade jag änglarna, om de kunde ge mig ett konkret bevis på något, så skulle jag sedan kunna lita på att det obevisbara också är sant. Jag fick då svaret “din gammelfarmor dog i lördags”, (detta var en måndag .) “Ring farmor och fråga”. Och hon hade dött på lördagen. Jag nöjde mig för ett tag…

Men efter ett tag så ville jag ha lite fler bevis… Så en annan gång i Grekland hade jag “dealat” om hur en fotbollsmatch skulle sluta. Vilket i sig var rätt komiskt, då jag inte vet något om fotboll, men det var i alla fall EM eller VM och restaurangen sände matchen på storteve, och de andra i sällskapet ville titta.. Svaret från Änglarna löd, att matchen skulle sluta oavgjort 5 i 12. Jag förstod inte riktigt… Så när jag satt bänkad framför tv:n på favoritrestaurangen, så satt jag på helspänn, det kändes som på liv och död. Och oron steg inom mig då jag såg att ingen av spelarna hade “Nr 12”. “Hur ska då Nr12 kunna sparka in bollen och göra oavgjort?” Ni ser vad lite jag visste om fotboll och också om ordspråket “Fem i tolv”.

Så jag satt där med de andra, men var så ensam i mina tankar då jag inte vågat säga högt vad jag “spelat” om på matchen, något viktigare än pengar, nämligen min tro. Det var en lååång match, och med en straffspark blev slutresultatet 2-2, och vips var matchen slut. Det blev alltså oavgjort, men jag var fortfarande lite osäker på om jag hade fått mitt bevis, så jag berättade för mor om min deal. Hon sa då att “fem i tolv” är ett uttryck för något som händer i sista stund. Så jag hade fått mitt bevis till punkt och pricka även denna gång.

Det är verkligen ett roligt minne, som har stärkt mig. Jag fick en ökad tro på det otroliga, det obevisbara, det förunderliga och här är jag nu. Jag vet, jag tror och jag tror jag vet. 🙂

Begreppet åldrande hör intimt samman med begreppet tid, som vi tog upp i förra inlägget.

Vad händer med oss i kroppen och i själen när tiden går och vi åldras?

Tiden går ju i konstant takt, men åldrandet går olika fort för olika människor, och olika fort i olika skeden av livet.

Hur mycket påverkas åldrandet av vår inställning till det? Det finns undersökningar som visar att kroppen kan återhämta sig då vi agerar som om vi vore yngre och även om vi håller oss nyfikna och kreativa.

Vilken inverkan har stress på åldrandet?

Åldrandet är ju något som vi alla konfronteras med antingen vi vill det eller ej.  Och i stort sett alltid när någon nämns i media, så står det hur gammal personen ifråga är, oavsett om det är relevant eller inte. Hur påverkas vi av detta?

Vi blir äldre nu (uppnår högre ålder) samtidigt är vi “yngre”.

Och frågan kommer… Kan vi stoppa åldrandet?

Vad säger Änglarna om det? Här under följer ett utdrag av deras svar.

“Åldrandet bör och kan inte stoppas. Och med det menar vi att tiden ändock går. Det som dock går är att stanna i livet, att inte sluta leva och säga “åh jag är för gammal för det, jag kan ju inte göra så i min ålder”… men inte heller tjata om “att när jag var ung” etc. För då talar ni direkt till er kropp och den hör bara “för gammal” och tänker då “ok då tar jag och varvar ned”.

Ni känner er då trötta, och tror att åldern tagit ut sin rätt. Men så är det ej. Så att försöka söka evig ungdom är fruktlöst, och att stanna åldrandet är ej heller önskvärt…

… Alla har ni saker att leva eller pausa för. Säg ej “Nej tack jag är för gammal”, för kroppen hör er. Så tala inte om ålder, som om det ena är bättre än det andra. Tala inte ständigt om för er själva hur gamla ni är. Ta ett steg i taget så ni gjort i hela livet, då är åldern er vän, ej en ovän som ni bör hålla borta. Där, i det finns vad ni kallar evig ungdom i den rätta bemärkelsen d.v.s. mitt i livet.”

“Tiden går”, “Det ligger i tiden”, “Tiden står stilla”,” Tiden är inne”, “Tiden är ute”,” Tiden är ur led”, “Vara tidlös”, “I tid och otid, “I rättan tid” och så vidare.

Det finns många uttryck om TID.

Vi upplever begreppet tid olika beroende på var i livet vi befinner oss och vad som pågår runt oss.

Ibland vill vi att tiden ska gå fort, ibland vill vi stanna tiden. När vi väntar kryper tiden fram. När vi har roligt springer tiden iväg.

Jag (Hannah i detta fall) minns väl en gång i tiden, då jag var liten… min syster och jag hade en kompis hemma hos oss, och ingen av oss tre ville att hon skulle åka hem… Så ju närmre tiden kom, att hennes mamma skulle komma och hämta henne, desto tråkigare försökte vi ha det. Just för att vi redan då i 6-8 års åldern visste, att leda gör att tiden går i snigeltakt 🙂 … Men där vi fick vi lära oss att kvalitet i umgänge är viktigare än kvantitet. För särskilt kul blev det ju inte… Även om tanken är god i teorin… så är den det inte i praktiken …

Ibland blir tiden extra värdefull…

… såsom till exempel vid svår sjukdom och förväntad död, egen eller någon närståendes, eller vid avsked från någon nära och viktig person.

I Grekland, där vi har många vänner, upplever vi att flera är så rädda för att säga farväl att de helt enkelt inte gör det och håller sig undan istället. Men då missas ju viktig tid…

Här under följer utdrag ur Änglarnas svar på vår fråga om Tiden?

“Tiden är en del av livet och livet har sin tid. Allt har sin tid. Vi och ni säger ofta, att “det sker i rättan tid”. Och så är det. Ty tiden är er vän, ej er fiende. För om tiden inte höll tiden så vore livet tidlöst, och då fanns det inget som orienterar er i livet. Tiden är inte klockan eller åren. Den är ett kontinuum, en tidsram eller tidslinje kan man säga men i själva verket är tiden oändlig. Så tiden bör inte missförstås att tros vara en linjär väg framåt eller en krokig väg framåt för den delen heller. Ty tiden är oändlig i sin ändlighet. Ty livet ni lever har sin tid, men tiden den fortsätter att existera.”

“Ni har alla er egen inre klocka att följa. Och bara för att ni inte ser klockan alltid och vet vad den slår, så betyder det inte att tiden inte går. Klockan tickar framåt lika mycket och lika snabbt, när ni är medvetna om den exakta tiden, som när ni inte är det. Så är det med livets klocka också, och ju öppnare ni är, desto lättare känner ni vad livets klocka är, när tiden är inne att låta klockan ticka vidare även hjärtat slutat ticka.”