Hur bildar vi mönster i våra relationer, och hur kan vi bryta dem utan att alltid bryta relationen?

När vi går in i en ny relation har vi redan våra egna mönster med oss i bagaget, och vi tenderar då att välja en partner som vi tror ska passa in i vårt mönster. De flesta går inte in i en relation med tanken att behöva ändra på sig för att passa in, och vi tänker oftast inte att ”det här och det där ska jag ändra på i min partners mönster”. Men när vi hunnit lite längre in i relationen är det just det som ofta sker.

Vi kanske har en skräck för att bli lämnade av vår partner, och i den desperationen kanske vi då agerar såsom vi tror att denne vill att vi ska göra. Eller så är vi i den andra änden där vi vill ändra på vår partner istället. Bägge dessa synsätt leder till en relation i obalans och ett mycket destruktivt mönster i relationen.

Självklart kommer vi upptäcka att den vi trodde var rena drömmen att leva med, har sina fel och brister liksom vi också har det. Det är ofrånkomligt, men när vi gör denna upptäckt att Herr Perfekt eller Fru Perfekt inte är helt perfekt, har vi chansen att välja våra framtida relationsmönster. I vissa fall kan upptäckten av att den andra inte är den vi trodde leda till ett beslut, att vi vill och bör avsluta relationen. Men ibland kan det ändå vara värt att fortsätta tillsammans och hitta en ny vardag, där vi bildar mönster som är brokiga men inte bråkiga. Vi kan aldrig hitta en perfekt match, såsom vid en mönsterpassning. Vi kan dock hitta ett ”perfekt” för oss, genom att vi tillåter det ”icke-perfekta” att bilda ett nytt mönster.

Kärlek följer de mönster vi väljer. Kärleken har dock egna mönster, det första är ofta att kärleken är blind, alltid rosenskimrande romantisk och förälskelsen flödar. Sedan följer fasen där vi på ett eller annat vis börjar titta på vår partner med allt mer kritiska ögon, ”det är fel, du är fel osv..” Anledningen till det kan vara att vi är rädda att binda oss eller, att vi faktiskt ser sanningen som förälskelsen dolde. Efter det blir det antingen en separation eller en mer djup och sansad kärlek. Detta är i korthet kärlekens mönster.

Men vi väljer sedan vilket mönster vi följer. Ibland är det bra att syna kärleken i sömmarna, men att fastna i varje ”felstygn” utan att se helheten kan leda till, att vi inte ger oss själva och varandra en riktig chans. Kärleken varken dör eller göder sig av sig själv. Kärleken behöver vårdas för att växa och för att stanna kvar. En kärlek dör inte utan att något händer, antingen inom oss eller genom våra egna eller andras handlingar. Kärlek göds inte heller om vi inte matar den, dvs. även en passionerad kärlek behöver aktivt arbetas med för att behållas.

Så när vi väljer att vara otrogna mot vår partner, så är det ett aktivt val att göda en ny förälskelse. För även i längre förhållanden där allt annat är bra kan vi se och uppskatta andra personer. Om vi så väljer att utforska detta vidare, så göder vi den och det är ett aktivt val. För om vi inte göder den, så kommer den att klinga av. Ingen kan ärligt säga att de är ”slav under kärleken” eller ”slav under sina känslor”. Känslor förändras och vi med dem, men vi kan välja huruvida vi göder dem eller inte. Kärlek är inte lätt, men är den alltför svår, så kanske den bör utvärderas.

Vi går in i en relation med vissa mönster, mönster hela vägen från vår barndom och mönster som vi bildat hittills på vår väg i livet, och sen fortsätter vi att bilda nya mönster i vår nya relation. Vi får inte glömma att vi har ansvar för dessa mönster, och vi kan ändra dem. Som Änglarna säger ”det krävs två för att upprätthålla ett mönster, men endast en för att bryta det”. Det kan brytas genom att ändra i relationen eller genom att lämna den.”

Ä-post (se Hannahs förmåga): 

”Kärlek är lika komplicerad som den är enkel. Att kärlek uppstår är den enkla biten, att få kärleken att växa och hålla, är den komplicerade. Alla människor har sina egna mönster som de broderat genom livet. När två människor möts och skall bilda ett gemensamt mönster, men ändock behålla sitt eget, så kan det ibland gå hur lätt som helst, medan det ibland är näst intill omöjligt. Mönstren kanske trasslar ihop sig i varandra, vissa kanske är lätta att repa upp och brodera på nytt, medan andra har tovat sig så att de ej går att reda ut. Då är frågan, klipper ni av tråden invid tovan och trasslet och börjar brodera nya mönster tillsammans? Eller är det genom att klippa av trasslet inget kvar av relationen?

Det talas ofta om hur ni har ett mönster, att välja samma typ av kärlekspartner. Men det vi talar om här är mönstren som uppstår i en parrelation, där bägge kommer in med sitt eget bagage, tyngre eller lättare, och hur ni då kan titta på hur ni är tillsammans, vilka mönster ni vill behålla, och vad det är ni skulle vilja sprätta upp? All form av kärlek kräver en viss anpassning. Ni behöver vara öppen för att jämka, se den andres sida av saken, men vara er själv och inte tappa bort er egen önskan.

Ett mönster i en relation kräver två för att skapa, men endast en för att bryta. Ett mönster med små fina stygn kan vara oerhört vackert, men det är också svårt att ”sprätta” upp. Så om ni i detta mönster valt er väg i relationen, kanske genom att vara bestämmande eller undfallande, så är dessa fina små stygn svåra att urskilja ett och ett, och således svåra att ändra om mönstret ej känns rätt.

Om ni syr med efterstygn, betyder det då att ni garderar er, så att det finns ett före, ett nu och ett efter? Är den garantin något ni själva också vill eller går ni endast in för att vara säker på er partner, så att ni glömmer att fundera på om ni faktiskt vill att stygnen skall hålla livet ut?

Korsstygn, handlar det om ett förhållande som går kors och tvärs? Eller är det ett elegant broderi? Försök att titta på ert livs broderi och se vad ni mår bra av och hur ni önskar att ert framtida mönster skall se ut. För när ni ändrar endast ett litet stygn, så ändras hela mönstret och ni kan på det viset påverka att er relation ändras. Svaret från er partner blir på det nya mönstret, och den enda ni kan ändra på är er själv. Så styr tråden dit ni vill nå och lämna alla beskrivningar och instruktioner åt sidan och sy så det liv ni vill.

Att vara en mönsterelev är ej att följa mönstret till punkt och pricka, det är att sy det ni vill och behöver. Syna era förhållanden i sömmarna med nya ögon, men var ej rädd att sy ”felstygn”, för de finns över allt och ett ”felstygn” saboterar aldrig hela mönstret. Men ni kan lära av dem för er framtid.

Zick-zackstygn sys för att tyget ej skall trasa upp sig. Om ni zick-zackar ert förhållande i kanten, hindrar ni då det från att ”repa upp” sig? Eller förskjuter ni det oundvikliga? Skulle ert förhållande ej hålla utan zick zacksömen, är det då ett förhållande att satsa på? Eller så zick zackar ni tyget och ni står med ett med ett förhållande som tål slit och ändock är intakt.

Om ni gömmer svårigheter i förhållandet genom att fålla upp eller fålla in dem med en fållsöm, kan ni leva i tro att allt är ordnat och bra… Men vad händer då om sömmen går upp och hela raden av gömda problem väller ut på en och samma gång?

Att tråckla eller ej? Det är frågan som då bör ställas av er båda. Är ni redo att syna förhållandet i sömmarna och åter välja väg? Att tillsammans fatta nål och tråd och tråckla ihop ett mönster ni båda känner är rätt. Eller att tillsammans knyta upp de sista trådarna som binder er samman och på var sin duk sy en ny framtid där ni låter tråden leda er rätt.

Kontakt. Facebook.

I nästa vecka kommer vi kika in i dockverkstan. Välkomna tillbaka då!

För att förstå oss själva och varandra behövs att vi lär känna oss själva, våra medmänniskor och att vi är öppna att lära känna varandra och andras mönster. Vi bär alla med oss våra egna mönster in i en relation, och så gör de andra parterna också. Detta gäller i alla relationer, kärlekspartners, vänner och kollegor etc…

Så varför är det så viktigt att veta våra mönster? Jo, för att vi skall kunna lära oss vad det är vi gör, som gör oss gott, och vad vi gör som försätter oss i situationer eller relationer som är destruktiva. Alla mönster hur goda de än är kan bli destruktiva om de går till överdrift. Vi behöver en inre balans för att kunna skapa en yttre balans.

Så länge vi inte ser våra mönster kommer vi upprepa dem. Det är först när vi blir medvetna som vi kan välja att ändra dem eller behålla dem. I en relation kan vi inte ändra på den andra personen, vi kan endast ändra på oss själva, och genom det bilda nya mönster, vilket i bästa fall kan inspirera den andra till en förändring.

Förändring måste komma inifrån även om hjälpen kan komma utifrån. Att förändras för att vi tror att vi måste göra det för att få vara med blir sällan en äkta förändring, och kommer endast att mörka ett mönster, kanske till och med dölja det, men inte att ändra på det. Om vi har vår egen balans kan vi hitta nära och kära som är i balans, men om vi är ur balans och litar till andra för att bilda balans, så lever vi på tunn is och är beroende av de andras steg för att isen inte ska spricka under oss.

Om vi tar ett exempel, ett par som förstärker varandras mönster, stärker olikheterna men inte genom samarbete utan motarbete. Ett par föräldrar där mamman är sträng och pappan är en snäll lekfarbror. Låt säga att mamman då alltid säger ”nej, du får inte gå på den festen, du måste diska och städa och hålla ordning.” Och pappan då tycker synd om barnet och låter barnet göra precis vad det vill. Då blir mamman oftast ännu strängare och sen blir pappan än ”slappare”. Föräldrarna behöver således varandra för att ge barnet balans.

Ett helt annat exempel är i en förhörssituation där man använder sig av ”good cop” ”bad  cop”. Där sammarbetar poliserna, de använder med mening sig av två motsatta förhörsmetoder, för att nå det resultat som de bägge önskar. Detta kan vi applicera i ett familjemönster också, det vill säga att använda oss av våra olikheter konstruktivt, att samarbeta istället för att motarbeta varandra. När vi vet vad vi har för mönster, vad vår partner har för mönster och vad som är för- och nackdelar med dessa mönster, så kan hitta en balans i det tillsammans och var och en för sig, och då kan vi nå hur långt som helst. Och vi behöver inte försöka ändra på våra nära för att nå balans.

Som det sägs, zebran är ett randigt djur, ränderna går aldrig ur. Ja liksom zebran kan vi inte ta bort våra mönster, vi kommer alltid ha mönster, men det vi kan göra är att se igenom den, utvärdera vad vi vill förstärka och vad vi vill ändra på, men mönster det har vi alltid.

Kommer nu att tänka på en episod från när jag (Hannah) var liten och var och spelade minigolf med familjen. På en av de angränsade banorna spelade ett lite äldre, något överförfriskat par som kom att ha olika åsikt om resultatet. Parets diskussion blev alltmer högljudd, och plötsligt så hörs ett ljud jag aldrig hört varken tidigare eller senare. Det var kvinnan som för att visa sina känslor tagit sin golfklubba och bokstavligt talat slagit ut tänderna på sin man. Tänderna låg på marken och blodet sprutade ur munnen på mannen. Mannen skrek och la sig ner på en bänk. Personalen ringde polis, men innan polisen hunnit komma hade paret gått iväg… tillsammans! Jag har aldrig glömt ljudet när klubban träffade tänderna… och jag har heller aldrig glömt hur tydligt mönstret i deras förhållande spelades upp. Något detta par kanske borde tagit sig en funderare över… medan några tänder fortfarande var på plats:)

Ä-post(se Hannahs förmåga):

”I en relation behövs det två för att bygga ett mönster, men endast en för att bryta det. Alla människor behöver mönster, rutiner. Det som är viktigt är att se över dessa mönster och rutiner med jämna mellanrum, och utvärdera om de håller måttet, om något är värt att förändra, om något annat är värt att behålla.

Mönster bildas inte på en gång, det är när beteenden, handlingar och situationer upprepar sig, som mönstren träder fram. Det finns mönster som är mer slentrianmässiga och går på rutin och som är varken negativa eller positiva. Sedan finns det destruktiva mönster som skadar er själva och/eller andra, och det bästa det är mönster som är livsbejakande, livgivanade och ingår i en trygg vardag.

När ni föds in i en familj har ni redan en roll, ett mönster som ni infogas i, ni blir en del av den familjen och ni bildar mönster tillsammans. Dessa mönster kan ge er vad ni behöver, eller så får ni känna på vad som fattas er. När era nära är våldsamma och ni är rädda för dem, så kan ni gå in i ett mönster där ni är extra snälla, duktiga och timida för att ej väcka vreden i den/de andra. Då bildas mönstret att undvika gräl, undvika att riskera att göra fel, att vara otillräcklig. Ni kommer då få en undfallande personlighet. Men i vissa fall då ni trycks ned av någon annan nära, så kanske ni tar ut er vrede på någon annan, någon ni ej räds. Och det blir ”katten på råttan” osv.

Bägge dessa mönster är destruktiva, ty att undvika att ta plats av rädsla är inte livgivande, och att ta ut denna rädsla på andra och kanske göra dem rädda är inte vägen.

I alla förhållanden, i alla mönster behövs balans, ej göra mot någon annan vad ni ej vill de skall göra mot er och ej heller ta emot något ni ej behöver ta emot. När ni är den i relationen som bestämmer och styr gäller detsamma fast i omvänd ordning. Alla förhållanden bör byggas på ett givande och tagande, ej något exakt uppdelat ”broderligt och systerligt”. Det behövs också att ni hittar er egen balans inom er, inte bara gentemot er partner. Låt säga att en av er är en ”sträng” förälder, då är det lätt att den andra blir mindre strikt för att väga upp. Detta kan fungera på kort sikt. Men kan ni se att för att ert barn skall få en helhet, balanserade föräldrar, så behöver barnet er bägge? Gentemot att ni ej blir beroende av er partner, att ni har en balans inom er och detsamma gäller för er partner. För så länge ni måste vara en del av två, så länge kan ni ej vara hela.

Så mönstren ni bygger tillsammans behöver jämvikt, likväl som de mönster ni råder över inom er behöver det, för annars är det risk att ni i en ny relation upprepar mönstret och får en exakt likadan relation som den som uppenbarligen ej fungerade. Eller så sitter ni fast i en relation där ni ej ”kan” ta er ur, då ert mönster är så sammanflätad med er partner, att ni ej vet vad som är ert, vad som är ert och vad som är dennes, och vad som är gemensamt.”

Kontakt. Facebook.

I nästa vecka fortsätter vi på tema ”Mönster”. Välkomna tillbaka då!

Att kommunicera och konversera är inte alltid samma sak. Att kommunicera bör innebära att bägge parter talar med varandra, ej till varandra. Att konversera kan vara att vi talar och den andra talar, men vi behöver inte nödvändigtvis tala om samma saker eller ens förstå vad den andra försöker kommunicera.

Viljan till att bli förstådd och att förstå finns med oss redan när vi är små, små barn. Vi behöver förstå saker för att kunna sätta dem i ett sammanhang och bygga upp vår världsbild. Så viljan att förstå ökar chansen till en dialog. När viljan att förstå är mindre, medan viljan att förstås är större, så kan det leda till en monolog och inte en dialog.

Vi har nog alla upplevt hur det känns när någon inte slutar prata, det blir ett anförande, en monolog, och vi kan inte få en syl i vädret. Den som för monologen kan bjuda in för frågor, men sedan inte ta någon notis om dem. Alltså blir frågorna retoriska, trots att retoriken haltar. För att föra en konstruktiv dialog behövs det minst två personer, och även för att föra en monolog krävs det egentligen fler än en. För vem talar man för, om inte för andra? Skillnaden är dock att vi i en monolog inte tillåter samspelet.

Anledningarna till att föra en monolog kan vara flera.  Det kan handla om en stark önskan att få bekräftelse på det man säger, att man helt enkelt är rädd att ”tappa bort” sin egen åsikt om man släpper in någon annan i diskussionen. Att man då inte bara vill övertyga någon annan om det man säger, utan kanske även vill övertyga sig själv. I sin iver att övertyga någon om sin åsikt händer det inte sällan, att man missar att den andra personen faktiskt håller med en. För vissa personer blir samtalen med andra nästan till föreläsningar, och ”åhöranden” blir ofta trött och kanske ”slår dövörat” till och tänker på något annat.

När två personer talar till varandra och inte med varandra, så lyssnar ingen riktigt på den andra, och samtalet kan aldrig leda vidare, utan bägge parter står stilla.  De flesta gräl hamnar nog i den kategorin, och aldrig blir man väl så trött som i den typen av konversation. När man möter någon som för en ihärdig monolog väcker det ofta en lust att argumentera tillbaka, och så vips står man där och för en monolog själv. Och vill man själv inte gå in i en enpersonskonversation, men samtidigt inte på ett bryskt vis avbryta monologen, så kan man ju göra som en person som satt på sitt kontor, när en närstående ringde och inte kunde sluta prata. Hon la helt enkelt luren ifrån sig en stund, för att sen lyfta upp den igen och artigt säga några avslutande ord J. Monologen som strategi är dock nog oftast omedveten.

När dialogen är som bäst är det spännande och utvecklande, vi kan inte förutse var vi hamnar när vi får nya perspektiv. Att lyssna till varandra, att reflektera och bemöta varandras ståndpunkter leder samtalet vidare… Så vad har då Änglarna att säga om detta ämne?

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”När är det passande att föra en monolog, när är dialogen att föredra? För att möta andra människor och kommunicera behövs en dialog, en förklaring som springer ur varje ny mening som sägs. När en människa ej är öppen för att lyssna, för de gärna en monolog. De kan tro att de talar med någon, medan de egentligen talar till någon.

En ”monologare” lyssnar ej på lyssnarens frågor eller svar på monologen. ”Monologaren” kan till och med ställa frågor i monologen, men ”akta sig” den som försöker svara. Ty det är inte vad ”monologaren” vill. Tillfällen där en monolog är önskvärd är inte många, ty även i en lärande situation, så behöver läraren vara uppmärksam på åhörarens förståelse för det hen berättar. Det vill säga det behövs en dialog både med frågor och ord, och även ett möte med åhörarnas ögon för att se om de följer med i resonemanget. En god föreläsare håller således en blandning av en monolog och dialog och kan välja sina ord utifrån sällskapet. Tala fackspråk med fackmän, tala i enklare ordalag för de ej invigda.

Det viktigaste i en dialog är att få fram det ni önska förmedla på det vis som era medmänniskor förstår, så det betyder att ni behöver modifiera orden ni uttalar. Sedan är det av vikt att era medmänniskor aktivt lyssnar på era ord, och sedan kan svara på det ni sagt och att ni lyssnar och tar in vad den andre personen säger innan ni talar igen. När ni ”väntar” på att flika in vad ni vill säga, så finns det tillfällen då ni ej lyssnar på vad er medmänniska säger. Ni ”väntar” på att bryta in i konversationen med det förberedda tal ni har. Ni kanske till och med börjar svara på något den andra personen säger innan denna pratat färdigt. Då är det inte alltid ni vet vad er medmänniska vill säga, ty ni funderar endast på er bit av resonemanget.

Ingen kan vara en perfekt aktiv lyssnare i alla lägen, men alla kan försöka. Att stress och oro minskar förmågan till aktivt lyssnade är tyvärr svårt att undvika. För räds ni att tala inför folk, så kanske ni ej lyssnar på vad som sägs, eftersom ni då bara oroar er för att ni ska göra bort er när det är er tur att tala. Eller om ni är stressade så börjar ni ofta planera er dag i huvudet och ”vips” så har ni ej hört vad som sagts i sällskapet. Kärnan är att försöka vara närvarande både när ni talar och när ni lyssnar. Det är då dialogen blir enkel, det flödar och ni behöver ej oroa er för att säga fel saker.

Men dialoger och monologer finns även inom er själva, i tankens värld. Om ni känner efter, tänker efter… hur brukar er inre röst låta? Brukar den vara en dialog med andra delar av er, eller är det endast en enda klart lysande stjärna som håller monolog? Den som tänker i monologform kan vara duktig på dialoger i samspel med andra, men det kan likaså vara ett tecken på att ni inte vill lyssna till nya åsikter, även om de råkar vara era egna. Det vill säga ni vill inte ens riskera att behöva ändra er egen dialog. Kan ni se det?

Har ni en dialog med er själv i tanken, så finns det många olika vis den kan yttra sig på. Antingen har ni två olika åsikter som ni försöker ena. Ni kanske tror ni gjort något fel och någon del av er ångrar det, medan en annan del av er försöker övertyga er om att alla gör misstag och att det inte är så farligt etc. Ni är öppen för att ändra åsikt, men ni vet inte om ni vågar tro på den positiva sidan. Eller så har dialogen mer en självsäker karaktär, där ni är övertygad om er egen excellens och att det finns många delar av er som ni hör även i er dialog.

Monologen hör hemma på scenen i en monologföreställning, men finns det verkligen någonstans där den kan vara värd att upplevas i livet? Ty dialogen kan innefatta flera monologer, så är det då inte bättre att vara en ”monologdialogare” än en ”monologare” som ej kommunicerar?”

Kontakt. Facebook.

Varmt välkomna tillbaka till bloggen nästa vecka!

Vi fortsätter på tema ”Bonusfamiljer” med vad som händer när mamma eller pappa får ett gemensamt barn med sin nya partner. Som Änglarna säger här nedan så finns det ju nästan alltid en slags konkurrens om uppmärksamhet syskon emellan, både i en kärnfamilj och i en bonusfamilj, när ett nytt litet syskon gör entré. Men i en bonusfamilj kan ju detta fenomen öka då ett nytt syskon får vara hundra procent med mamma eller pappa, medan det första barnet, som är varannan vecka hos den andra föräldern, bara femtio. Det kan ju förstås också bli väldigt härligt med denna nya konstellation. Men det som redan är bra är ju inget man behöver analysera, utan bara leva i, därav lägger vi vårt fokus i denna fråga så här.   

Hur kan vi hjälpa barn som lever i bonusfamiljer där mamma eller pappa får gemensamma barn med sin nya partner?

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

”Kärleken till barnen är oändlig, även när ni får ett nytt barn älskar ni det lika mycket som era tidigare barn. Men för era första barn är det oftast oundvikligt att känna sig utkonkurrerade av nytillskottet. Den söta lilla bebisen som får så mycket uppmärksamhet. Somliga storasyskon blir som en ”extra förälder” för att få vara med, medan andra regredierar till att bli ”mindre” för att de önskar och behöver den uppmärksamhet som babyn får. I alla dessa fall är det viktigt för föräldrarna, att vara lika uppmärksamma och nära alla sina barn och se efter barnens behov i nuet. Inte bli arg på storasyskonen som bråkar, men visa att er kärlek räcker till, och att ingen annan någonsin kan ta just deras plats i era hjärtan. Den nya babyn får direkt ett eget rum i hjärtats många kamrar.

Om vi nu tänker oss ett storasyskon vars föräldrar skiljer sig. Mamma träffar en ny man och pappa en ny kvinna, och barnet får bo växelvis hos mamma och pappa. Om mamma och/eller pappa får nya barn med sin nya partner, så uppkommer liknande scenarion som det vi talade om vid nya syskon i kärnfamiljen, att inträffa.    Men här kan det få än större proportioner. För tänk er själv om ni lämnar mamma, hennes nya man och ert halvsyskon för att åka till pappa. Då får ju ert syskon er mamma på heltid, medan ni endast på halvtid. Skulle inte ni också kunna bli orolig att glömmas bort, att ert syskon kommer närmare er mamma då de lever ihop tjugofyra timmar om dygnet året runt?

Och om pappa sedan också ger er ett till litet syskon på sin sida, då är ni den som flyttar från en familj till en annan. När ni är hos mamma lever papa på, njuter av sin tillvaro med sin nya familj, och sedan när ni åker till pappa, så har mamma och hennes familj en vardag, som rullar på utan er i den. Även när ni känner att ni är älskade, så är ni femtio procent mindre hos mamma och pappa än vad era syskon är.

Så hur skulle ni vilja bli tryggade om det gällde er? Försök tänka på det när ni har ert barn framför er, som kanske är ledset, argt tyst, utåtagerande eller extra snäll för att inte vara till besvär. Var extra uppmärksam på att inkludera barnen som är hos er på halvtid i allt. Se till att ni inte ”pausar” era liv den tid barnet är hos den andra föräldern för det går ej, och kan leda till osämja i längden. Men ej heller välja att göra de roligaste aktiviteterna när ni bara har hälften av er barnaskara under ert tak. 

Det är viktigt att hitta balansen, att inte bara leva på och ”vips” är ert barn borta och sen hemma och ni inte uppmärksammar ”bytet”. Däremot är det lika viktigt att inte göra för ”stor sak” av bytet. Ty då blir det som om ert barn är en gäst som ni skall underhålla. Kan ni se det? Varje barn är unikt och varje barn har en unik relation till sina föräldrar, och varje förälder har unika relationer till alla sina barn. Så försök att bygga på era unika band med varje barn för att få det att veta att inget av de andra barnen kan ta dess plats lika väl som det barnet ej kan ta någon annans plats.

Kärlek ser olika ut ty ni är alla individer. Så bygg de banden starka, så finns det större chans att alla är trygga, även när det är otryggt kring er. Kärlek är vägen. Lär känna alla era barn, för dem de är, så kommer ni få barn som är trygga i er kärlek, och ej känner oro för att bli utbytta när de ej är synliga.”

∞

Hannah berättar: Vi har nu skrivit om bonusfamiljen och som namnet säger, så väljer man där inte uttryckligen alla medlemmar, utan de kommer som en ”bonus”, som kan kännas som mer eller mindre plus eller minus. Skulle vi då kunna aktivt ”välja oss en ny familj”, en familj som bygger på en själslig gemenskap? Ja, det menar vi (och Änglarna)att man absolut kan göra. Vi möter under livets resa människor som vi känner en extra stor gemenskap med. Och den gemenskapen är på ett lite annat vis än den vi har med våra vänner.

I denna självvalda familj kan det finnas många medlemmar, och i den familjen har åldern ingen betydelse. Jag, har flera extrasystrar och en extrabror som är ur generationen över mig. Jag har extrapappor, extramammor och en extramoster och en extramorbror (vilket är jättekul eftersom mamma inte har några syskon). Annmari har flera “söner” som är både yngre och äldre än hon. Och så har hon då sin underbara låtsassyster Eva och härliga låtsasbror Sten och så sina fantastiska extradöttrar, mina systrar alltså:).  Det känns väldigt tryggt att ha en själsfamilj, och vi har genom åren hittat nya medlemmar till denna vår familj.

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

”Att födas in i en släkt betyder inte att ni har en gemensam värdegrund att stå i. Att vara en del av familjen är en del av livet, men under tiden ni växer upp och hittar er själv kan ni komma att känna er oerhört ”hemma – hemma” eller oerhört ”borta – hemma”.

Ni kan ej välja bort er familj i den mån att ni kan ändra ert ursprung. Ni kan dock välja bort att umgås med en familj ni ej känner ni mår gott av, likaväl som ni kan hitta nya band, som bygger på frivillighet, kärlek och ömsesidighet. Men att utöka familjen med nya medlemmar behöver ej vara synonymt med att välja bort er ursprungsfamilj.

Till exempel när ni får egna barn betyder det ju ej att era föräldrar och syskon ej också är er familj. Kärleken räcker till alla människor, som ni väljer att älska och bjuda in i ert liv, stora som små, ”blodsläktingar” som utvalda släktingar. När ni gifter er så blir er make/maka automatiskt er ”släkt”, men ni kan känna likaväl att era nära vänner är er familj. Det behövs ej papper på det. Familj är inte blodsband eller ingifta, det är vad ni väljer. Kärleken binder er samman, och den är det som ger trygghet och er familj. Er familj kan bli hur stor eller liten ni önskar.”

Vi tar nu ett tre veckors uppehåll från bloggen och återkommer vecka 45. Varmt välkomna då!

Kontakt. Facebook.

Förra veckan skrev vi om hur vi kan hjälpa barn som plötsligt befinner sig i en ny familj, en bonusfamilj. Här tänker vi fortsätta med de problem som kan uppstå om barnen eller den nya partnern blir svartsjuka på varandra. Svartsjuka och avundsjuka förekommer ju även i kärnfamiljer, så det är inte konstigt att dessa känslor ökar även när det plötsligt kommer in nya människor som ”konkurrerar” om kärleken. Vad vi och Änglarna vill ta fasta på här är, att trots att svartsjuka och avundsjuka är lätt att förstå, så finns det egentligen ingen stabil grund för den att stå på.  Ty ingen kan någonsin byta ut någon annan i någons hjärta. Kärleken till ett barn kan ej ersättas av en partner och den kan inte ersättas av syskon eller av den andras barn.

Varje människa gör sitt eget avtryck i någon annans hjärta och den platsen är för alltid reserverad för den människan. Kärlek har ingen mängd eller mått, bjuder vi in en ny person i vårt hjärta, så byggs ett nytt rum i hjärtat för denne. Kärleken räcker till alla. Det fokuseras ofta på att sätta barnen först i bonusfamiljen, men vi vill här understryka att detta även gäller i en kärnfamilj.

Låt säga att en kärnfamilj med mamma, pappa och två barn befinner sig i ett brinnande hus. Då är det föräldrarnas uppgift att rädda barnen före att rädda varandra. Detsamma gäller om vi tar en bonusfamilj där en vuxen inte är biologisk förälder för barnen. Det är lätt att glömma bort att så fort vi tar emot ett barn till världen, så är detta barn alltid vår prioritet. Vår uppgift är att skydda barnet och älska det före allt annat. Vare sig vi lever med barnets förälder eller med en ny kärlek.  Det enda som skiljer är, att har vi valet att rädda vårt ex eller vår nuvarande partner, så kanske nuets kärlek ses som vår närmaste. J Det vill säga om barnen inte är i fara. Det går inte att rangordna kärlek, men vad det gäller barn så är de dock alltid nummer ett oavsett våra andra relationer.

Hur kan vi hantera en situation där bonusföräldern är svartsjuk på partnerns barn?

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

”Många är de, som är svartsjuka på sin partners barn från tidigare förhållanden. Den svartsjukan är förståelig, för barnet kommer alltid, att vara nummer ett, och det kan ingen konkurrera med. Om ni försöker konkurrera ut barnet, för att vinna mer kärlek av er partner, kan kärleken ej växa, utan den stoppas då. Avundsjuka och svartsjuka kväver kärleken. Ingen säger, att det är lätt att älska ett barn som ni ej fött, men glöm ej, att ni älskar den ena av barnets föräldrar. Den som är en del av barnet. Om ni inte älskar barnet kan det vara svårt att bjuda in hela er partner, då barnet har en fast plats i dennes hjärta. Att be om att föräldern skall välja dig eller barnet, kommer alltid att slå tillbaka på dig. Så försök, att även när ni känner svartsjuka och utanförskap, bli delaktig. Det är den vackraste kärleksgåvan ni kan ge er partner, att släppa in dennes barn. Då växer er kärlek och ni kommer då inse, att det finns ingen anledning till svartsjuka.” ∞

Hur blir det när barnen blir svartsjuka på sin förälders nya partner?

 Ä-post: (se Hannahs förmåga)

”Om barnen varit delaktiga i föräldrarnas problem dvs. blivit indragna i deras gräl och separation, så kan somliga barn känna en lättnad att föräldrarna separerar och barnen slipper höra föräldrarna gräla. Men det kan också vara så att barnen har vaggats in i en falsk trygghet, att mamma och pappa bråkar jämt, men de blir ändå alltid sams igen. Således kan separationen ändock komma som en total chock.

Om en separation inte har föregåtts av öppna gräl och hårda ord kan det vara en ännu större chock för de inblandade barnen. Dock har barnen inte behövt uppleva slitningarna i föräldrarnas äktenskap och således besitta en större grundtrygghet som hjälper dem landa i föräldrarnas beslut.

Barnen har inte valt varken att föräldrarna gift sig eller att de sedermera skiljer sig. Så barnen har ingen kontroll, vilket ofta leder till att de agerar antingen inåt eller utåt. De kan bli arga på mamma eller pappa eller på bägge. De kan klandra sig själva och tro, att om de bara varit ”bättre” barn, så skulle mamma och pappa ej bråkat. När det sedan kommer in en ny kärlek till mamma eller pappa, så kan denna person bli syndabocken för varför mamma och pappa ej längre älskar varandra. Så barnen kan känna att de vill försvara sin mamma gentemot pappas nya kärlek eller pappa mot mammas. De kan spela ut dem mot varandra. Ibland kan grunden vara att de faktiskt ej tycker att den nya familjemedlemmen är snäll, men ofta grundar sig detta på en svartsjuka, en rädsla att förlora sin mamma eller pappa till någon annan. Barnet är antingen arg å den andra förälderns vägnar eller å sina egna. Detta är olika katalysatorer som yttrar sig snarlikt, men behöver bemötas på olika vis. Är det som ett försvar över sin och förälderns plats i familjen, så har alla vuxna inklusive den ”ensamma” föräldern en viktig roll att spela. Att visa för barnet att trots att mamma och pappa väljer att inte leva ihop, så väljs inte barnet bort.

Barn ska aldrig behöva välja förälder varken medvetet eller omedvetet. För att detta ej skall ske är det av största vikt att alla vuxna är uppmärksamma på detta, även den som blivit lämnad ensam. Ty barn skall ej behöva bära bördan att ”ta hand om sin stackars mamma eller pappa”, utan få fortsätta vara barn likaledes mammas och pappas.

När svartsjukan inte handlar om den lämnade föräldern utan om barnets egna känslor och rädslor att bli övergiven, så är det den förälders (som blivit förälskad på nytt)ansvar att trygga barnet, att dennes plats i hjärtat kan ingen annan ta. Kärleken till ett barn kan aldrig utbytas mot en partner eller vise versa. Likväl som en förälder har plats i sitt hjärta för fler än ett barn, så finns det rum för fler vuxna.

Hjärtat består av många rum och när ett rum fyllts av kärlek till någon, så kan just den platsen i hjärtat aldrig ockuperas av någon annan. Inte ens den plats där en ex- partner en gång ”bodde” kan någonsin bebos igen av någon annan. Alla personer har egna rum i hjärtats stora hus, och när någon flyttar ut så kan ingen flytta in i just, just där. Det rummet kommer antingen stå tomt eller åter fyllas av den som flyttat ut när den kommer på besök.

Om barnen förstår det kan de tryggare känna efter om de faktiskt tycker om den nya bekantskapen av vuxet sällskap eller ej.”

Om den nya partnern kommer in med egna barn i familjen, hur blir det då med svartsjukan barnen emellan?

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

”När bägge parter har barn från tidigare familjer finns risk att ”problemen” växer. Vem ska uppfostra vem? Och hur blir det med rättvisa barnen emellan? När barnen möts är det enda rätta, att låta dem lära känna varandra bit för bit, ej flytta ihop innan barnen blivit delaktiga i bägge familjerna, att se alla barnen och alla barnens olika behov. När det blir en ny ”instant family” behövs både regler och frihet. Det behövs en vilja att mötas på halva vägen, så att barnen ej blir konkurrenter utan bundsförvanter. Lära dem att ”vi är en familj tillsammans allesammans, sedan är vi föräldrar och egna barn en familj, och detsamma gäller den andra vuxna och dennas barn. Sida vid sida kan vi lära oss att bjuda in varandra”.

Svartsjuka emellan biologiska syskon som vuxit upp tillsammans är näst intill oundvikligt, så hur skulle det inte kunna uppstå svartsjuka då det kommer ytterligare syskon in i bilden? Barn som dessutom mamma eller pappa kanske ger extra uppmärksamhet för att de vill lära känna sin nya kärleks barn. Denna nya relation kan nästan inte annat än bli ett ”hot” för ett befintligt barn. Så här gäller det att inte bara ge de ”nya” barnen plats för att visa sin välvilja, utan vara lika uppmuntrande som alltid gentemot sina egna barn. En balansgång som är svår, men möjlig.”

Välkomna tillbaka nästa vecka! Som avslutning på temat tittar vi på vad som kan hända då bonusföräldrarna får ett gemensamt barn.

Kontakt. Facebook. 

I dagens samhälle lever många barn i bonusfamiljer. Det skrivs mycket om detta både av psykologer och av diverse medlemmar av bonusfamiljer, så vi blev nu nyfikna att höra Änglarnas syn på hur livet i en bonusfamilj kan påverka barnen, och vad vi som vuxna kan göra för att underlätta för dem. Att barnen helst kan känna att de har fått fler vuxna som älskar dem – en bonus.

Barnen har inte varit med att välja en ny partner till sin förälder och varken kan eller ska göra det. Däremot är förälder och barn ett ”paket” som både föräldern och den nya partnern måste ha i åtanke även i den första förälskelsens blomning.  Barnen kan inte alltid få sin vilja igenom, men om den nya partnern inte tycker om barnen bör man ta det i akt och se vad man kan göra för att inte barnen ska ta skada.

Hur mycket de vuxna än anstränger sig för att göra det bra för inblandade barn, så kommer det att ta tid att anpassa sig till ett nytt sätt att leva och bo, och barnen behöver få känna att de är föräldrarnas prioritet och som det står i Ä-posten här under känna att de vuxna lyssnar. Man måste som vuxen tänka på att barnen inte är förälskade och inte kan se det som föräldern ser i partnern. Det behövs tid och tålamod.

Bonusföräldern är inte ansvarig för partnerns uppfostran av sina barn, men det betyder ju inte att den inte har något att säga till om. Det bästa bonusföräldern kan göra är att stötta partnern i dennes uppfostran av sina barn.

Något som inte så sällan händer är att barnen som flyttar mellan mammans och pappans boende kan känna att de står utanför. En del barn kan till och med känna att det ena är mammas hem och det andra är pappas, även om båda föräldrarna verkligen försöker göra sitt allra bästa. Det ultimata är att barnen känner att de har flera hem. Det behövs att alla hjälps åt att trygga barnen till att känna att båda boenden är deras.

Vi ställer följande fråga till Änglarna. Hur kan vi vuxna bäst hjälpa barn, som lever med skilda föräldrar och får en bonusförälder eller två?

Ä-post (se Hannahs förmåga).

”Att låta barnen vara med och bestämma i den mån det går, hur små eller stora de än är. Ty att vuxna bara säger, att nu är det si eller så, leder till att barnen kan bli otrygga och rädda att bli övergivna av den förälder, som vill skiljas. Men även om besluten ligger i de vuxnas val, så är det viktigt för barnen, att få känna att deras röst ändock är hörd. Om föräldrarna bråkar och sliter i dem, blir de också ständigt ångestfyllda och tror att de har orsakat problemen. Men om barnen får en ”gemensam” uppfostran, trots att föräldrarna lever skilda åt, kan barnen hitta en trygghet, att de har två egna hem. Och ej känna att de inte har något, utan ett som är mammas och ett som är pappas.

Barnet lever i kappsäck. Men om föräldrarna fortsätter samarbeta kring uppfostran och ger barnet samma regler, blir barnet tryggt och kan lita på att det är älskat. Och om och när en bonusförälder kommer in i bilden, är det viktigt att barnet förstår, att det ändock är nummer ett i förälderns liv, och att de bara får fler famnar att hoppa upp i, och en ny person att älska.

Att sära på barnen som en familj, och partnern, som en familj, och expartnern, som en familj leder till splittring. Försök se er alla som en familj, som bara är på olika platser. Samarbeta och låt barnet få vara centrum. Älska det och ge ej upp om barnet behöver tid att hitta ro i det nya. En förälder bör aldrig ge upp om sitt barn.”

Är det då självklart att älska sin partners barn? Nej så är det ju inte, kärleken måste man bygga över tid där man med öppet sinne lär känna varandra. Det är då viktigt att undvika att säga något nedlåtande om den andra biologiska föräldern, vilket då blir att man samtidigt gör ned barnet.

Hur kan en bonusförälder hitta kärlek till bonusbarnet?

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

”Om bonusföräldern agerar ultimat visar den, att barnet inte är dennes, men att den älskar barnet för den barnet är.  Att älska alla går ej, inte ens alla barn. Ty barn är också individer. Det går ej att säga ”jag älskar barn”, att klumpa ihop dem som ett. Så se det enskilda barnet. Försök lära känna barnet, se vad barnet behöver och önska. Ge barnet chansen, att se det som gives och inte det som tagits ifrån det.

Men om du som bonusförälder inte älskar din partners barn, behövs det att alla parter känner efter, vad de vill och vad som är riktigt. Är det rätt att leva med någon, vars barn man ej tycker om? Är det rätt mot dig? Är det rätt mot din partner? Är det rätt mot barnet? Den frågan bör alla bonusföräldrar ställa sig tidigt, tidigt, tidigt i förhållandet. För ju längre tiden går, desto ”geggigare” bli familjebanden. Så försök ej tvinga fram kärlek till barnet. Det leder inte till kärlek utan irritation. Försök tala om för din partner vad du känner och sedan gemensamt vända och vrida på situationen.

Alla förtjänar att älskas, men man kan självklart inte älska alla. Men då är frågan, hur brister ett hjärta? Jo genom obesvarad kärlek och utanförskap. Så här är det de vuxna som måste ta ställning, så barnet inte tar skada och känner sig oälskat. Ty ni vet ju alla, att ni älskar vissa, men inte andra… Så måste det vara, men hur kan ni ge allt om ni inte älskar er partners barn? Vem sårar ni mest, er själv, er partner, ert bonusbarn? Alla blir sårade och ingen kan då känna kärleken i den stunden.  Välj vad som är nuets val och vad som kan väntas med och låt sedan tiden visa vägen.

Att som bonusförälder bli delaktig i barnets uppfostran är viktigt. Det leder annars till en klyfta mellan barnet och bonusföräldern. Och däremellan sitter den biologiska föräldern. Så bli en familj, men försök ej konkurrera ut den familj, som din partner har med sin före detta, i och med barnet de dela. Att våga se, att ni ej hotas av det. Då kan ni lättare hitta er egen relation till barnet. En viktig detalj är dock, att den biologiska föräldern måste med sin före detta, vara den som väljer uppfostringsmetoder. Men att ni, som bonusförälder ändock bli delaktig. Men delaktig på det vis, som de biologiska föräldrarna vill uppfostra sitt barn på.

Ibland måste man som bonusförälder våga ”ryta till”, när barnet gör något galet, ty det är kärlek och engagemang. Men om det gäller, att bonusföräldern ser uppfostran som ”fel”, då behöver alla vuxna hitta en gemensam lösning. Ty barnet är familjens centrum. Barnet är den, som behöver gemensamma regler och kärlek. Låt allt bli en kommunikation, där ni som bonusförälder deltar och även försöker hitta något gott i er partners före detta, då barnet är en del av denne också.”

Välkommen tillbaka nästa vecka då vi fortsätter på temat ”Bonusfamiljer”.

 Kontakt. Facebook.

I förra veckan tog vi upp hur vi kan försöka förstå  nationalismens krafter? Nu vill vi och Änglarna fortsätta med frågan hur vi kan bemöta dessa krafter, åsikter och människor som har dem.

Änglarna använde sig av fotbollsmetaforer och därav tänkte vi göra likaledes. Om vi exempelvis talar om Zlatan, så har de allra flesta en positiv känsla, han ”går hem” hos nästan alla. Zlatan spelar fotboll i landslaget, då representerar han Sverige och det svenska laget. Men däremellan har han också spelat i många klubbar i många olika länder.  Således har han inte bundits till bara sin nation, utan kunnat kämpa lika hårt för vilket lag och land han än representerar. Zlatan är dock svensk och dessutom svensk med en utländsk bakgrund. Därav blir han ett perfekt exempel på värdet av att inte vara en nationalist, men ändå kunna vara stolt över sin nation och spela för Sverige. Att fotbollen är viktigast, så laget han representerar blir hans, även då han spelar i andra länder.

Om vi nu tänker på detta så vore väl drömmen att vi alla kunde vara inkluderande och inte exkluderande. Att inse att människor har samma värde var än i världen vi kommer ifrån, var än i världen vi för tillfället befinner oss och för vilka vi än jobbar. Som uttrycket ”for the love of the game” är det kärlek till alla världens ”fotbollsspelare”/människor, som är vägen till gemenskap och till och med nödvändigt för framgång. Fotboll eller andra sporter är dessutom något som går över nationsgränser, språkbarriärer och politisk tillhörighet. Alla kan vara med oavsett om vi talar samma språk. Det är inte för inte som lagsport är ett oerhört effektivt sätt att möta varandra i och också lära känna nya människor. Att detta är en väg att integrera nyanlända i Sverige.

Och dessa metaforer kommer från oss som inte ens är några fotbollsfantaster eller ens är speciellt kunniga i ämnet, men ändock förstår dess värdeJ. Kontentan i bemötandet av nationalister kan ses som att inte börja med att ”ta bort” deras åsikter, utan inkludera personerna till en vidare vy, en bredare förståelse och en ny värld, och då hoppas på att deras åsikter ändras genom detta till en mer kärleksfull hållning.  Att inte skapa gemenskap på exkludering utan inkludering och våga lära sig nya saker på vägen.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

”Att tro att ni kan ändra någon annan genom att säga att ni vet att den har fel är inte vägen. Det är det säkraste sättet att få er ”meningsmotståndare” att låsa sig fast vid att hen vet att ni har fel. Nationalismen bygger som bekant på motstånd mot det annorlunda, de som ej är som ni. Att då ställa er som en motpart leder ofrånkomligen endast till ett än större ”vi och dem” tänkande.  Nationalismen bygger också på att vara lika vissa, att vara bland likasinnade, att tillhöra. Alltså är inte vägen att ”ta bort” deras tillhörighet. Att slå hål på deras illusioner av världen får dem ej mer vänligt sinnade mot er. Kan ni se det?

Om vi byter ut nationalisten till exempelvis ett barn, och lägger in ett liknande scenario. Barnet vill vara med och spela fotboll. Alla barnets vänner spelar fotboll, det är så roligt med en lagsport, lagkamrater. Det är roligt att spela fotboll men än roligare att vinna spelet. Låt säga att vi tar bort fotbollen från barnet, säger att det inte längre ska spela fotboll att fotboll inte är något för barnet. Tror ni då att barnet skall tacka er och säga ”okej, jag förstår”. Samma sak är det med nationalister, att säga till dem att deras tillhörighet är fel ger dem ingen önskan att lyssna på er eller att lita på er. Ni blir då bara ”dumma vuxna” som inte fattar någonting.  Den bästa vägen är att inte ta bort deras tillhörighet, men att istället försöka vidga deras vyer, att lära dem att det finns något annat större att tillhöra.  Att motståndarlaget också är fotbollsspelare, bara att de inte tillhör samma klubb.

Att våga vilja öka medvetenheten, att bli nyfiken på omvärlden. Inte bara ta bort deras värld, utan lägga till nya delar till den, tills den världen de lever i blir större. Och när den blir större desto mindre av den riktiga världen är det som nationalisten ej ser i sin värld. Detta är lättare sagt än gjort. Men vägen är att inkludera även de som ni ej ser som vänner, ty då ni gör det kan ni öka deras tolerans, och då kan de få ta del av en verklighet de blundar för.

Om ni alltid har era ögon öppna är det lättare att öppna andras. Med detta menar vi inte att ni bör bli vänner med nationalister som ni ej delar åsikter eller annat med. Men vi talar här om den vägen som det är störst chans att de hittar en ny väg. Ni har er fulla rätt att välja att inte involvera er, men vill ni förändra, så är vägen att lägga till en större värld, ej att ta bort.

En fotbollsspelare som har lyckats, spelar fotboll för det lag som köper den. Hen spelar fotboll för världen, ej för ett enda lag. Så om nationalister kan se det, att de kan vara de som de är var än de är, vilka de än har runt sig, så kan de se att de ej behöver vara nationalister utan världsmedborgare, som delar sporten, livet lika mycket med dem som ej är som dem, som med de som är som dem.  Då kan ni nå en bit på väg.”

Välkommen tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Att nationalism och fundamentalism funnits i alla tider behöver vi bara titta bakåt i historieböcker och till och med i bibeln, för att se. Så varför har vi människor så svårt att dra lärdom av det förflutna? De flesta krig skulle gå att undvika om vi lärde oss att se, att vi alla är människor som befolkar samma jord. Vi är alla lika och vi är olika, men vi är alla sammanlänkade och vi delar att vi är människor.

Många av oss har förstås en förmåga att lära av det som skett, men som med det mesta här i livet, så är det lättare att lära av egna misstag än av andras. Detta i både mindre och större skala. För i mindre skala är det viktigt, att låta barn växa upp genom att lära sig av sina misstag. Men då det handlar om större misstag önskar vi ofta att vi kunde skydda barnen, och istället få dem att lära av de erfarenheter, som de som kommit före gjort.

Vad det gäller nationalism, så är det svårare för människor att lära från det förflutna. För många nationalister tror på allvar, att det inte är samma sak det som hände då och det som händer nu, för de har ju ”rätt” i sina åsikter, och de har ”rätt” till sina åsikter. Till viss del är det sant att åsikten är deras, men det är som med allt annat vad man gör med sina åsikter som räknas. Om några har en åsikt om att alla som inte tillhör deras ras eller religion skall utplånas, så är det aldrig en grogrund för fred och gemenskap. Men det är först när de försöka sätta denna åsikt i praktik och utsätta och avrätta andra, som det gör en synlig skada. Dock behöver dessa åsikter ersättas av nya synvinklar, för att få nationalistiska fundamentalister att öppna ögonen för en större värld.

Att skapa en nationalist går genom att välja att bara visa denne en sida, en vinkling av världen. Men varje mynt har två sidor, så för att omvända en nationalist till en öppen tillåtande människa behöver man visa hen att inget i världen är svart eller vitt. Om alla tänker så att man bara kan vara bland helt likasinnade, så skulle alla vara helt ensamma, för ingen människa är ju en annan helt lik. Vad skulle då hända om vi alla var likadana? Ja, världen skulle inte utvecklas, vi behöver olikheter och inte kopior av varandra.

Alla nationalister har egentligen inte specifikt sökt sig just till den ideologin. Många av dem är egentligen ute efter gemenskapen i en delad åsikt, och så faller de rakt in i den första bästa gemenskap som dyker upp. Vilket kan vara inom nationalismen, en sekt eller något annat. Jag (Hannah) hade en vän som växte upp under svåra familjeförhållanden. Hen hade vänner men inte någon riktig ”familj”. När hen så fann en ny ”familj”, så råkade det vara bland ett gäng nationalister. Hen blev uppskattad och omhuldad i denna gemenskap, och hen kände sig delaktig och trygg, hade fått en ny ”familj”. Hen tyckte sig uppleva det som varje barn bör känna när det växer upp. Skillnaden är att tryggheten i en sund familj inte vilar på huruvida barnen delar föräldrarnas åsikter eller inte.  Medan en ”nationalistisk familj” väljer och väljer bort sina medlemmar enbart beroende på deras åsikter. Den ”familjens” kärlek kan därför aldrig bli villkorslös. Men det kände inte hen och många med hen. Det var inte hens egna åsikter, men lockelsen låg i gemenskapen. Tack och lov hittade hen en ny trygghet och kom ifrån nationalisternas grupp.

Vad vi anser och vad vi vet att änglarna alltid betonar är att vi behöver vara i balans. Att bli fanatisk i vad det än är, är inte vägen. För då dessa gemenskaper bygger på krav att tycka lika, vara lika, är det en falsk trygghet.  Ingen ovillkorlig vänskap. Om alla kunde se det, så skulle fler dra sig ifrån allt vad nationalism och fundamentalism står för. För alla behöver vi bli älskade villkorslöst. Vi behöver veta att vi kan förändras och ändra åsikt, utan att vi blir utstötta. Och det är just vad som sker om gemenskapen bygger på hat mot andra istället för kärlek till varandra.

Då det är många som har dessa nationalistiska fundamentalistiska åsikter bad vi Änglarna hjälpa oss förstå hur det kan komma sig. Den texten följer här.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

”I alla tider har det funnits nationalism och fundamentalism. Det som varierar är vad som anses ”rätt” och vad som anses ”fel”. En annan variation är styrkan i nationalismens krafter och lockelser. I varje människa finns en önskan, en längtan och ett behov av att tillhöra. Tillhöra i något större sammanhang. Detta kan manifestera sig i nästan vad som helst. Det finns tillhörighet som är positiv och inkluderande, utan att exkludera andra, och med det inte göra något ont mot dem som ej tillhör deras grupp. Sedan finns det tillhörighet som bygger mer på exkludering än på inkludering. Även här finns det gradskillnader.  Om gruppen gör något ont mot dem som ej får vara med, eller om de endast blir exkluderade.

Så när dessa grupper består av nationalister, vad händer då? Låt oss ta ett exempel; en ung man som vill tillhöra något större. Han är inte troende så religion är inget att tänka på. Han tycker om att ha likasinnade runt sig, så han letar efter människor som ser ut som han gör och som är som han är. Han väljer sina värderingar efter den han är, och när han väl börjat se sig själv som den ”rätta” mallen börjar han se andra som ”fel”. Alla som ej är som han, ser ut som han, är ett hot mot honom. Och när hotet är att vara annorlunda riktas det ofta mot en person med en annan hudfärg och nationalitet.  Den unge mannen blir mer inskränkt och toleransen för olikheter minskar. Han kanske börjar att bara umgås med dem som tycker som han, och då växer hans åsikter. Han hittar en gemenskap i att vara likadan som andra. De hittar en gemenskap i att vara olika andra, och dessa andra som är olika blir då ”fel” och de själva ”rätt”. De vill fortsätta vara ”rätt”, och således vill de ej ”smittas” av de som är ”fel”.

Då uppstår ett ”vi och dem”, och när det dras till sin yttersta spets handlar det sedan om rasbiologi. Att inte vilja blanda sitt egna ”rätt” med någon annans ”fel”, det vill säga umgås eller bilda familj över rasgränserna. De flesta som blir nationalister blir det inte över en natt. Det är en längre process, som kan komma av att vilja tillhöra något eller genom ”grooming”, där en nationaliströrelse succesivt drar in människor i sin gemenskap ett steg i taget.

Längtan efter tillhörighet är på gott och ont. För att tillhöra något är gott, att vara stolt över den ni är det är gott. Men att i detta sätta ett likhetstecken med att allt annat, alla andra är fel, det är av ondo. Ty livet berikas av människors olikhet, av att öppna dörrar och hjärtat för nya bekantskaper, nya kulturer och att våga plocka godbitarna av olika religioner, olika politiska läger och olika kulturer.

Det enda konstanta i livet är förändring, men en fundamentalist och/eller nationalist vill stoppa förändring. Detta går ej, lika lite som det går att stoppa tiden, allt och alla förändras med tiden, av tiden och av vad som sker under tiden. Så nationalister och fundamentalister krigar för något de aldrig kan vinna. Detta i sig ökar deras hat och hot av det främmande. För hur de än väljer så går det ej att backa tiden. Men ju fler människor de får som ansluter sig till sin grupp kan de leva i en illusion av att de kan förändra hela världen om de bara tar bort alla, alla andra som ej delar deras världsbild. Kärnan i nationalism är inte ond från början. Det är vad nationalisterna väljer att använda den till som skapar hot, hat och krig. Om kärnan är att vara glad över att vara den ni är att ha den ras ni har, att leva i det land ni gör, då har ni plockat essen och essensen i att vara del av er nation.  Men när det blir till vi emot dem, vi är rätt, ni är fel, då växer olikheterna och människorna börjar hata de som ej är som dem.

Nationalism har alltid funnits. Från att människor var mer bundna till sin födelseort till att nu kunnan flyga och flytta vart de vill, har det dock hänt mycket. På många sätt har resandet öppnat dörrar och hjärtan till andra platser, länder, kulturer, religioner, människor och även andra länders matkultur. Men trots detta har det också uppstått en stor klyfta, det vill säga de som ser sig som förmer vill gärna resa till andra länder på semester, men de vill inte att människor från andra länder skall komma till deras land och beblanda sig med dem.  Det blir mer av ett ”ni- och vi” – tänkande trots att världen rent objektivt sett blir ett större vi.

Länder samarbetar, och människor reser frivilligt av längtan till andra platser eller flyr undan krig och svält. Världen blir en och det ökar då nationalismens motkraft. Så likt allt finns det två sidor av samma mynt. När världen behöver enas kommer det alltid finnas de som ställer upp, och de som endast värnar om sin lilla plats på jorden. Nationalister gömmer sig gärna bakom att de vill ”sitt” folks bästa, men i själva verket är det endast sig själva de bryr sig om. Så om varje nationalist skulle se sin vän och bundsförvant för vad den är, det vill säga en människa som egentligen inte bryr sig om dem heller, så skulle fler tänka till… Det är endast för att det ”passar” dem att dela åsikt, att stänga andra ute. Men det går ej att stänga vissa ute, utan att stänga sitt hjärta även för dem vid sin sida.

Så när världen blir större blir nationalistens värld mindre. Alla lever på samma jord, oavsett huruvida tiden har givit olika indelning av länder och städer, så förändras aldrig det. Ingen kan separera sig från det om de ej flyger till månen. Jorden innefattar hela världen, så varför inte vara jordnationalist?”

Välkomna tillbaka nästa vecka då vi fortsätter med att då fråga Änglarna hur vi bäst kan bemöta dessa krafter!

Kontakt. Facebook.

Att vara andligt intresserad brukar liknas vid att tro på något mer än vad vi kan se och känna, att det finns något oförklarligt där ute, Gud, universum, Änglar, andar eller vad vi väljer att kalla det. Men vi stannar sällan upp och bara accepterar, att det på sätt och vis är just det, oförklarligt.

Det är inte lätt att med ord beskriva andlighet. Vi kan säga att vi känner av något som är ”därute”, något ”större”, och vi kanske känner att våra nära som gått bort fortfarande finns vid vår sida. Men det är inte hela andligheten, för utifrån vad vi tror och vad vi har upplevt, så är andlighet att vara del av allt liv, mänskligt, djuriskt och av naturen.  Att allt är sammanlänkat och att det inte endast är det vi kan se och ta på, som är verkligt.

Vi tänker oss att andligheten finns i medmänskligheten, och att livet i sig, att leva, är andligt. Andlighet är likaledes vardag som storslagna händelser. Vår tro är att alla är andliga i den bemärkelsen att vi alla är sammanlänkade, att vi har ansvar och att våra handlingar påverkar även andra. Så att stänga ute ordet ”andlig” för att det inte är beskrivbart, är som att inte tro på känslor, inte tro att de existerar för att vi inte känner dem just nu. Om vi till exempel tänker på kärlek; visst existerar väl kärlek även i de stunder vi inte känner att vi svämmar över av kärlek? Bristen på en känsla i stunden är inte lika med att den inte existerar. Detsamma kan gälla med ett land långt borta, ett land som vi hört talas om men aldrig besökt, men inte skulle vi komma på idén att säga att landet ifråga inte existerar bara för att det är utanför vårt synfält? Så varför skulle det vara annorlunda med andlighet?

Att tro på andlighet eller inte är en laddad fråga, men de flesta svaren man här får beror på vad var och en lägger in i frågan. Och då detta är olika, så kommer vissa svara ja och vissa nej, men kanske ändå mena samma sak. Så kanske bör vi lägga denna fråga åt sidan och kunna leva efter devisen, att alla har samma värde och det vi kan göra är, att leva våra liv på det bästa vis vi kan och vara här på jorden i vår mänskliga kropp och inte stänga dörren till vad som finns inom oss, omkring oss och tro på livet.

 Ä-post (se Hannahs förmåga)

”För oss är andlighet och mänsklighet endast två ord för samma sak. Ty alla väsen är andliga och alla som lever har en andlighet och en mänsklighet. Det går egentligen inte att separera dessa, ty i livet på vår sida är ni ej mänskliga, men för den sakens skull så frågar vi oss ej ”tror du på mänsklighet?” Vi vet att livet består av andlig, själslig och kroppslig sammanlänkning, och vi tror på mänskligheten.

Så hur ni väljer att definiera andlighet är nog egentligen det som bäst svarar på om ni ”tror” på andlighet. Ty lägger ni in hokus pokus och gengångare i definitionen kanske ni är mindre benägna att välja att tro. Men ser ni andlighet som en del av livet, en del av er och av andra, något som finns i er, men som ni inte riktigt kan sätta ord på, då är ni nog mer öppna att tro. Så om frågan ”tror du på andlighet?” skulle likställas med frågan ”tror du på mänsklighet?” skulle svaret vara detsamma. Och det är dit vi önskar ni når, att andlighet inte separeras från mänsklighet, att vara medmänniska, att leva i tro att det ni gör påverkar inte bara er och era närmaste, utan det går som ringar på vattnet ut till alla andra människor på jorden.

Vi vill inte ens försöka definiera andlighet, ty det går ej i ord att definiera. Det skulle ta bort dimensionen av andlighet, och det är just fler dimensioner som andlighet är. Om ni inte delade upp andlighet i tron på det eller icke-tro på det, så skulle ni också ta det mer naturligt. Att leva är att vara människa och själslig varelse, med kroppslig och andlig sammanlänkning som ej går att separera. Ni är inte till femtio procent kroppsliga och femtio andliga. Ni är människor och människor är andliga väsen likt allt levande. Så varför försöka gradera eller förklara det? Att däremot leva i enlighet med er själ och kropp på jorden och i världen ger er en självklar andlighet, som ni inte behöver tro på eller ej tro på, endast leva.

Kärlek, andlighet, mänsklighet går ej att definiera rättvist, det är något ni upplever, känner, lever och är. Så försök att inte försöka så mycket, utan bara vara. Då kan ni hitta en harmoni i det himmelska och det jordiska, det ni alla har inom er, omkring er och delar med varandra.”

Då många av oss ändå vill hitta en högre andlighet; hur ska vi då göra för att nå dit?  Måste vi regelbundet ägna oss åt meditation och dra oss tillbaka från det vanliga livet? Nej, så tänker inte vi. Vi behöver alla vila och lugn för återhämtning, och för vissa känns meditation och en retreat i tystnad, som det naturliga viset att ladda batterierna, och då är det också helt rätt. Men vi menar att det lika gärna också kan ske på något annat vis, och att var och en kan hitta sin egen andliga plats. Att vi inte behöver ”jaga” andligheten, för den finns redan där vi är. Så här säger Änglarna om den frågan.

Ä-post:

”Det viktigaste för att hitta den högre andligheten är att inte sväva på moln, utan ha huvudet i andevärlden samtidigt som fötterna är på jorden. I strävan efter er andlighet kom också ihåg livets gåvor.  Livet är till för de levande, och livet är till för att levas. Och inte genom att leva i en annan värld, men att hälsa på där och att få påhälsningar därifrån ibland ger ett liv i balans.  Så låt andligheten få växa genom att inte försöka vara andlig, utan att bara vara. Då har ni kontakten.

Genom att lyssna och känna in har ni kontakten ni söker. Det är sant som ni säger, att den som söker skall finna. Men det är också sant, att det händer när man som minst anar det. Två till synes motsatta ordspråk, men båda är sanna. För utan nyfikenheten, att hitta nya vägar, så blir man sittandes, och ödet kommer inte knackandes på dörren. Men också att vara öppen och inte leva i väntan på andligheten. Utan sänd ut er önskan och lev i väntan utan att vänta.  Då, då är ni som närmast andligheten, som ni redan bär på.”

Välkomna tillbaka nästa vecka.

Kontakt. Facebook.

Tillåter vi oss själva att lyckas och tillåter vi andra att lyckas? Tillåter vi oss själva att misslyckas och tillåter vi andra att misslyckas?

Vad betyder det egentligen att lyckas? Blir man lycklig då man lyckas? Vi har varit inne på denna frågeställning tidigare i ”Hur hittar vi en balans där ”vara” och ”prestera” väger lika tungt?”,  och vi har skrivit om att vara lycklig. Här koncentrerar vi oss på känslan kring lyckanden och misslyckanden.

Vi vill alla lyckas… eller kan vi vara rädda för att lyckas? För vad detta eventuella lyckande kan innebära… och kan det då innebära att vi till och med undviker att lyckas? Vi människor har inte sällan strategier, som vi oftast inte är medvetna om förrän vi plötsligt blir klarseende, vilket kan ske genom terapi eller av någon annan anledning.

Somliga kan se hur andra personer lyckas, men vet inte hur de själva ska göra för att lyckas med sina föresatser. Och här händer det ibland att man då försöker minimera andras lyckanden för att själv framstå bättre. Detta kanske man gör helt inom sig själv eller i samtal med andra eller kanske till och med till de personer man ser ha lyckats. Det görs oftast inte av elakhet utan springer ur den egna dåliga självkänslan, men det är dock aldrig rätt att släcka någon annan lampa utan man får istället försöka hitta hur man lyser av egen kraft.

Något som det skrivits massor om är hur de flesta av de personer som vi ser som ”stora” och ”lyckade” har misslyckats på vägen till framgång. Det finns otaliga exempel på det, författare, forskare, vetenskapsmän, artister etc.  För att kunna lyckas måste man våga misslyckas, dock är det inte nödvändigt att misslyckas för att kunna lyckas. Återigen är vi tillbaka till hur vi behöver balans på vår väg i livet.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

”Först och främst, så handlar lyckanden och misslyckanden inte bara om prestationer, utan också om känslan omkring dem. En person kan känna sig lyckad även med något som en annan känner sig misslyckad med. Så hur bör vi då definiera att lyckas och att misslyckas? Det innefattar att prestera något som är ”lyckat”, att känna er lyckade, att få feedback utifrån, att ni nått ett mål.  När det talas om att någon är ”lyckad” så syftas det oftast på en person som har en karriär som är lyckad, att personen genom valen i livet nått en plattform där omgivningen ser denne som lyckad, både professionellt och på ett personligt plan.

Om ni tittar närmare på misslyckanden; vad ser ni då? Ett misslyckande kan i än högre grad vara på ett högst personligt plan. Det kan vara så att omgivningen ser er som lyckad, men att ni trots det känner er misslyckad.  Det kan dock vara så att även omgivningen ser er som mer eller mindre misslyckad per definition, att ni inte nått er högpresterade plattform i livet.

Att ständigt gå och känna er misslyckad är tungt att bära, men än tyngre är bördan av att rädas att misslyckas. För det ni då gör är att ni ständigt har förväntningar och farhågor på att misslyckas, ni är ständigt ”beredd” och det ger er ej utrymme att njuta av eventuella lyckanden. Ty dessa lyckanden blir då än svårare att ta till er och ni riskerar då, att istället för att segla med i framgången, rädas än mer att misslyckas senare.

Kraven på er/på uppgiften är vad som avgör om det är ett lyckande eller ett misslyckande. Har ni höga krav på er själv eller andra, så är det svårare att uppnå lyckanden och alltså en längre måttstock tills ni anser er eller andra som ”lyckade”. Har ni lägre krav på er själv och andra, så har ni en kortare måttstock och kan känna er lyckade genom att ni gör något, som den högpresterande kanske hade kallat mediokert. Så det är inte lätt att helt definiera vad som är ett lyckande och vad som är ett misslyckande. I vissa fall är det dock mer svart och vitt, som vid ett prov, en arbetssituation, en arbetsintervju osv. Men även här har ni olika idéer om vad som ni ger er själva för ”betyg”.

Om vi ändå leker med tanken att det finns en formel som beskriver lyckande och misslyckande. Vad är det då ni känner er mest hemma i?  I ett lyckande eller ett misslyckande? Vad som är av vikt är hur ni upplever er själv. Tillåter ni er göra misstag, att misslyckas? Om ni misslyckas med något, anser ni då att ni ÄR misslyckad? Eller att ni misslyckats i det ni nu företagit er? Kan att misslyckas vara en strategi, att skydda er från oron för att misslyckas? En väg där ni kanske inte ger allt, för om ni ger allt och misslyckas, så kanske ni upplever er som en misslyckad person. Så det som kan tyckas som en oro att misslyckas, kan i själva verket vara än mer en oro att lyckas.

Att lyckas kan vara oerhört tillfredsställande, men det kan dock ge en rädsla att inte kunna upprätthålla framgången. Men om ni vet att ett senare misslyckande inte raderar ert tidigare lyckande, så har ni hittat jämvikten och balansen i att lyckas och att misslyckas. Vår önskan är att ni kan hitta glädjen i att försöka lyckas och stoltheten över er själv om ni lyckas, men även att ni hittar stoltheten över att ni försökt även om ni misslyckats med er föresats denna gång. Att ni har tillit till att saker och ting ordnar sig, att ni ej ger upp, men ej heller gör lyckandet till det enda viktiga målet i livet.

Om ni har höga krav på er själva, betyder det inte automatiskt att ni har det på andra. Många som lider av prestationsångest har inte samma måttstock för andra, andra får misslyckas och ändå vara lyckade. Dock finns det de som har höga krav på andra och det brukar ofta handla omen mer fördömande natur. Om ni ställer väldigt höga krav på alla i er omgivning, att de måste leva upp till era förväntningar, så ger ni ej dessa personer en chans att lyckas eller misslyckas för sig själva.

I världen krävs dock ibland att vissa saker lyckas för att ni skall kunna komma in på den utbildning ni vill, få det arbete ni vill etc.  Där finns det ett objektivt mått på om ni har uppnått betygen, som visar att ni är lämpade för de arbetsuppgifter ni skall utföra. Men utöver detta är det viktigt att inte mäta lyckanden i betygsättande, i prestation.

Somliga tål inte när andra lyckas, de blir avundsjuka och dömer därvid den ”lyckade” men i och med det också sig själva. Att stärkas av andras lyckanden är önskvärt, att inte avundas utan unna andra att lyckas, och leva efter er egen väg och inspireras av dem ni ser lyckas.

Att lyckas är ej liktydigt med att vara lycklig, och att misslyckas är ej liktydigt med att missa lyckan. Men strävar ni efter lyckan genom att lyckas eller misslyckas kommer ni med stor sannolikhet missa lyckan, ty den är ej kopplad till lyckande eller misslyckande utan till balansen i dem. Det vill säga att kunna glädjas åt era och andras framgångar och hantera era och andras motgångar och ändock leva era liv och lyckas ni med det, så har ni lyckats med att vara nöjda i lyckanden och misslyckanden.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.