För oss känns det självklart att vi lever flera liv, att vi återkommer till jorden för att här i den fysiska världen kunna utvecklas genom de erfarenheter vi får i relation till andra människor och med de olika förutsättningar vi kan tänkas ha i våra olika liv. Vi tänker att när vi befinner oss på andra sidan så sker det också där en utveckling av själen, men att det sker på ett helt annat vis än här, att vi där klarar oss utan en fysisk kropp och en fysisk omgivning.

Vi tänker att vi behöver komma hit till den fysiska världen och vara i en fysisk kropp, för att det skall vara möjligt att kunna känna känslor, smärta, glädje, sorg, ilska mm och via dessa känslor utvecklas. Vi behöver känslorna för att upplevelsen av konsekvenser av våra handlingar ska leda till att vi lär oss av dem.  De som får en NDU (nära-döden-upplevelse) efter ett självmordsförsök berättar inte sällan om känslan av att problemet man brottats med i livet, och som var det man ville komma ifrån genom sitt försök att avsluta sitt liv, fortfarande är kvar, men att man inte längre har en fysisk kropp och fysiska förutsättningar för att kunna lösa detta problem.

Så om vi nu behöver leva flera liv för att utveckas på själsnivå, måste vi då inte komma ihåg våra lärdomar från respektive liv? Nej där anser vi att det är precis tvärtom, att vårt medvetna jag ska glömma dem, medan de däremot göms och koms ihåg i vår själ. Det händer att vi människor får spontana minnen av tidigare liv, en annan tid, men att detta nog då sker för att vi av någon anledning behöver det i vårt nuvarande liv. För olösta knutar från tidigare liv kan ställa till det för oss här i vårt nu, och då kan det vara både läkande och befriande att ta tag i de minnen som kommer upp antingen spontant eller genom hypnos. Ofta kan även svåra fobier spåras till att ha ursprung mycket långt bak i tiden, och då man funnit ett sådant samband finns det gyllene möjligheter, att i nutid läka det som hänt för kanske århundranden eller ännu längre sen.

Författaren och psykiatern Brian Weiss har skrivit flera böcker om hur han i sitt arbete med klienter använt sig av hypnosterapi och där patienten kommit tillbaka till att minnas tidigare liv. I första boken ”Många liv, många mästare” får man följa hur författaren och läkaren genom patienten Catherine gör erfarenheter som inte bara förändrar hennes liv utan även hans. Catherine led av mycket svår ångest och handikappande fobier, och läkaren gav henne hypnos för att försöka hitta bakgrunden till dessa problem. Catherine började under hypnoserna berätta om möten med ”Mästarna” och om händelser från andra tidsåldrar och hennes fobier löstes upp efter hand. Brian Weiss hade själv inte tidigare haft tankar kring reinkarnation, men genom Catherine och hennes möten med Mästarna” började han tänka om. Något som verkligen fick honom att göra det var då Catherine under hypnos berättade om något som Mästarna ville säga till honom. Budskapet rörde något mycket personligt om Brian, något som Catherine absolut inte hade en aning om.  Brian Weiss ändrade så småningom sitt sätt att arbeta med patienter och medvetet använda sig av hypnos för bearbetning av tidigarelivminnen i syfte att läka fobier i nutid. Man har också upptäckt att denna positiva läkning kan ske även om varken patient eller läkare tror på reinkarnation.

Precis som Änglarna här nedan säger, anser vi att man inte ska rota i det förflutna bara för nöjes skull. För tänk om vi skulle komma ihåg alla människor vi mött i tidigare liv… hur skulle det vara om man skulle se på sin son och samtidigt ”komma ihåg” honom då han var farmor, och kanske inte minnen från bara ett liv, kanske man också då i sonen skulle sin gamla lärare eller till och med en fiende från något mycket gammalt liv? Det skulle vara mycket förvirrande och helt ohållbart, när den eventuella första känslan av fascination lagt sig.

Så vi anser som Änglarna säger att vi ska leva våra liv här där vi är, och så kan vi när så är befogat ta en titt i backspegeln och då för att få lite hjälp på den väg vi nu går.

Vi båda har flera minnen från tidigare liv, minnen vi berättar mer om i vår kommande bok.  Och vi har båda upplevt hur vissa möten med ”nya” personer genast givit en känsla av igenkännande, en känsla som kan vara både positiv och negativ.

Vi bad Änglarna ge se sin syn på reinkarnation, att vi föds just där vi föds, att vi känner gemenskap med vissa personer, som om vi känt dem i evigheter. Vi frågade också om hur länge vi är på andra sidan innan vi föds igen och om vi väntar in att födas ihop med andra, och om vår vistelse på andra sidan varierar beroende på om vi har mer eller mindre att lära där?

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

”Vi har beskådat er genom liv och död och återfödsel, så för oss finns inte frågan om reinkarnation existerar. Vi vill däremot visa att det finns många svar på frågor kring reinkarnation. Varför reinkarnerar själar? Vad är det som styr era öden var ni föds, när ni föds, vilket kön ni föds till, vilken grupp ni föds in i och så vidare?

Så för att vara tydliga är reinkarnation inte vare sig en gåva eller ett straff. Det är inte universum som straffar er genom att sända er till jorden. Det är inte som Adam och Eva i bibeln. Det är ej heller en gåva ni får för att ni förtjänat den. Utan det är en del av era själars liv. Ni kan mäta liv från den dagen ni föds eller kanske från att ni blir till, till den dag ni dör. Men vi mäter livet i oändlighet för era själar lever hela tiden. Så ni är på en resa som sträcker sig så långt att ni inte är beständiga utan föränderliga, men ändock ni.

Så hur kan ni då tolka att någon föds till ett liv i fattigdom, krig, svält och till andra stora svårigheter och tillsynes inte har givits tur i livet? Om ni ser det som ett straff ser ni ej helheten, ty alla liv är värdefulla, alla själar är värdefulla och alla lärdomar är värdefulla. Så ett svårt liv är, likt som en svår hemläxa är en del av skolgången, ej ett straff från läraren och inget som bara ni valts ut för, utan något som alla elever måste igenom. Så det liv som ni ser som svårt kan vara värt det i långa loppet. Det som är den viktigaste lärdomen är att vara där ni är, även när livet är svårt. Inte drömma er bort till nästa liv och önska att det skall vara ett bättre liv. Då finner ni ingen ro varken nu eller sen. Ni kanske lever ett lyxigt liv, ni skapar ett liv ni drömmer om här och nu, och ni har en möjlighet som känns oändlig. Var då tacksam för det, men lev inte i rädsla att förlora det liv ni nu har.

Alla livsöden på jorden har en början och ett slut. Ni kan däremellan fylla detta liv med händelser, situationer, människor och minnen. Ni har olika stora möjligheter att skapa det liv ni önskar, men alla har möjlighet att vara verksam i sitt liv i sin död.

Så vad har ni då att lära? Varför kommer ni dit ni är, och hur kommer det sig att ni är där? Vi vill svara på detta, utan att för den skull styra in er i en enda tro. Ty det är viktigt med en öppenhet för livet och vad ni har att lära i livet. Så alla svar kommer ej att ges. Ni har er egen väg, som är endast er, och på denna väg kommer vi hjälpa er hitta till nästa vägskäl och till nästa. Vi kommer guida er mot det mål ni söker. Alla vägar går ej rakt, alla vägar kantas av sorger och glädje, kärlek och ensamhet, val och stillastående. Så när ni väl går på er väg, så skall era vägar korsas med dem ni är ämnade att möta, dem som ni går emot, går ifrån och de som slår följe på er väg.

När ni föds har ni olika förutsättningar, ni kommer genom att vara just där och då möta de personer ni är ämnade att möta. Om ni hade fötts ett år tidigare eller tio år senare, så hade ert liv inte blivit detsamma, även då ni vore densamma. För att allt skall passa in behövs en noggrann planering. Tänk alla människor och själar ni möter, hur alla dessa vävs in i era liv, och hur de i sin tur har andra i sina liv. Det är som ett stort pussel, som alltid behöver fler och fler bitar för att passa ihop.

Ni har val ni gör i livet, vissa väljer att orsaka andra smärta, andra orsakar sig själva smärta. Om ni väljer en väg att vara grymma mot andra, så kommer ni en gång att få uppleva denna känsla av grymhet, att uppleva känslan hos dem ni sårat. Även detta är inte ett straff, utan en oerhört viktig del i att lära er, att ni alla hör ihop, och att såra någon annan är att såra er själva. Att ta något från någon annan ger ej er det ni tagit. Att lämna efter sig kaos och förstörelse förstör inte bara för andra utan även för er, och det är det ni då får känna på.

Kanske behöver ni vara en längre tid på vår sida för att bearbeta vad ni gjort i livet, kanske vill och bör ni återfödas i en ny kropp strax efter att ni lämnat er gamla kropp. Det finns inga regler för hur länge ni är döda eller hur många liv ni har levt och kommer att leva. Det som är av största vikt är att leva det liv ni lever, att vara öppen för det. Ni kan ha mer eller mindre tydliga minnen från tidigare liv. När ni får en förnimmelse eller en déjà vu, var öppen för det. Om ni har problem i detta liv och att ni känner att det härrör från ett tidigare liv, så är det av godo att söka svaren. Men gör det ej för nöjes skull, ty livet ni nu lever är det enda liv där ni kan finns nöjdhet.

Var öppna, var nyfikna och lev väl i detta liv. Ni kommer att märka att vissa platser kommer känns som hemma och vissa människor kännas som om ni redan känner dem. Det kan vara platser ni får rysningar av eller platser ni älskar. Människor ni direkt känner en obeskrivlig närhet till eller människor ni retar er på bara de existerar, är inte alla gamla bekantskaper, men några kan så vara. Att ni har färdats genom flera liv tillsammans, ni har en stor familj som ni följer, och en själ kan känna igen en annan själ utan att veta vad de betytt för varandra genom tiden, men att ändock känna ett band. Så ge nya människor en ärlig chans, välj era vänner, er familj och era nära genom att känna dem och känna igen dem.

Lita på er väg, så kan ni leva och ändock lära er det ni skall lära er på vägen. All världens visdom ligger i allas era händer ty tillsammans är ni pusslet som kopplar samman världar, tider och själar i pusslet som blir större och större, och ständigt ger rum för nya pusselbitar i detta liv eller i nästa.”

Välkommen tillbaka nästa vecka.

Kontakt. Facebook.

Att leva ett liv i balans, vad innebär det? Hur kan vi hitta vår egen balanserade tillvaro?  En tillvaro som ger oss vad vi behöver.

Änglarna säger ofta att om det finns ett enda ord, som skulle beskriva allt vad vi bör ha och behöver i livet, så är det balans. De har även sagt att uttrycket ”lagom är bäst” är ett uttryck som de tillfullo står bakom. Men visst är det väl så för de flesta av oss, att vi inte direkt tänker att lagom är bäst? Trots att lagom per definition faktiskt är en perfekt utmätt mängd.

Att vara för lite eller för mycket, att ha för lite eller för mycket är per definition inte perfekt. Så egentligen borde lagom ha samma positiva status som ordet perfekt. Men det är som om vi mer och mer går emot tider där allt skall vara uttryckt i bäst och sämst, inte den balanserade ”perfektionen” i ordet lagom. Så vår strävan efter mer, är just vad som kan få oss ur balans.

För om vi tänker oss en gungbräda, så behövs det lika stor tyngd på bägge sidor för att gungbrädan ska stå rakt. Men precis som att en gungbräda med två lika tunga tyngder kan gungas med hjälp av lite handlingskraft, så kan vi leva i balans (jämntyngdhet), men ändå få uppleva upp-och nedgångar, gungbrädans vippande. Är det två ojämna tyngder då hamnar den ena sidan alltid är upp och den andra alltid ner, och då blir inte gungningen lika rolig.

Så en balanserad tillvaro innebär inte ett statiskt tillstånd. Ingen är helt balanserad hela tiden, och det är det som gör att när vi väl hittar balansen igen så kan vi uppskatta den och de stunder där balansen har satts i gungning. Det mesta kan vara gott i rätt mängd, det finns som bekant många maträtter och drycker som kan vara nyttiga i en viss mängd, men skadliga i för stor eller för liten mängd. Så det går inte att generalisera ens livets goda som enbart gott. Allt har sin baksida i fel mängd. Vad som är rätt eller fel mängd kan dock variera från person till person, tillfälle till tillfälle, men grunden är att även skadliga ämnen i små mängder behöver inte rubba balansen.

Att gå balansgång på en lina är inte samma sak som att leva sitt liv i balans.  En lindansare har inte råd med felsteg, medan vi på livets väg kan tappa balansen utan att falla, gå lite hit och dit och ändå vara inom balansens trygga tillvaro. Kropp och själ behöver också leva i balans med varandra. Att vi som änglarna ofta säger tar beslut med hjärta och hjärna hand i hand ger oss just det, balans mellan kropp och själ, som då ger oss en bredare väg att balansera på, än om vi endast lyssnade på vår hjärna eller endast följde hjärtats röst.

Här låter vi nu Änglarna säga sitt om livets balans.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Att leva ett liv i balans betyder inte att livet måste vara en plan linje. Tvärtom, för att leva i balans behövs lite obalans, både toppar och dalar. Balans kräver lite av varje. Balans är inte liktydigt med att vara likgiltig, att inte kunna leva ut känslor, att inte vara passionerad.

Vad vi syftar till när vi talar om ett liv i balans, är att livet må innehålla mycket, men att det är som ett smörgåsbord, en buffé och ej bara förrätter, varmrätter och efterrätter. Om vi använder liknelsen av en buffé, så finns det mycket gott att välja på. Ni kan välja och välja bort. Ni kan ta extra av något och inget av annat. Ni har alla valen på bordet framför er. Ni kan prova er fram vad ni gillar och vad ni ogillar. Ni kan lämna kvar något, för att ge utrymme för något annat.

Ni har alla val framför er, och ni kan välja och välja om. Till skillnad från när ni sitter på en restaurang, beställer en varmrätt, ni väntar på denna rätt, den tillagas och när ni slutligen har den på bordet, så har ni exkluderat allt annat på menyn och valt ut just denna rätt. Men vad händer om rätten blir fel? Även om pengar inte är något problem för er, så brukar ni ändå finna er i ert val, äta maten eller lämna kvar den, men sällan beställa en ny rätt. Så även om ni på buffén väljer att välja mer av något och mindre av något annat, så är ni friare och i balans. Kan ni se det?

Detta gäller i allt, att vara extrem åt något håll är sällan receptet på ett tillfredsställande och spännande liv.  När ni väljer endast en enda sak att leva för, att tro på, ett sätt att vara, då mister ni oförutsägbarhet, livsglädje och njutning. Kan ni se det? Att i ett balanserat liv får ni mer av allt, alltså har ni en större livsglädje, en bredare upptäckarglädje, ni låser er ej vid en enda sak. Så balansen blir spännande och påhittig, nyskapande och äventyrlig, tvärtemot vad många vid första antydan av ordet balans tänker på.

Att ”snöa in” på en enda sak är inte spännande, det är begränsande hur spännande än denna enda sak är. Kan ni se det? Så det är inte bara det att ett balanserat liv är ett harmoniskt liv. Det är även ett fylligare liv, där ni får chansen att pröva fler och fler saker. Ni behöver inte gå till ytterligheter, för mellan motpoler finns det ett så stort spektrum, att det är där spänningen ligger. Att bli besatt av någon eller något gör er isolerad, gör att ni får tunnelseende, som gör att ni ej ser allt ni missar. Att inte bli för beroende av någon eller något, men ej heller för oberoende, det är balans och det ger liv.

Att vara enkelspårig smalnar av era vägar tills ni måste gå balansgång för att ej tappa balansen och stega utanför er smala väg och falla. Men ju bredare ni gör er väg, desto lättare har ni att hålla balansen. Om ni nu tänker er bilden av en lindansare, är det då inte klokare att ha ett skyddsnät att falla ned i om ni mister balansen än att bara gå på den smala linan? Om linan skulle stå för att vara extrem i något, en tro i religion, i rasfrågor, i rätt och fel, i en besatthet av någon eller något, vad skulle då finnas kvar som skyddsnät? Endast ett vakuum. Om ni däremot har en öppenhet för att livet är mer än en trosuppfattning, en ”rätt” ras, en ”rätt” väg och en ”fel” väg, då har ni ett skyddsnät som ni kan falla mjukt i om ni tappar balansen på livets lina. Ty ni har då ej låst er vid att linan är den enda rätta vägen. Ni har valt er väg, men ni har ert nät, ert nätverk som är större än linan, större än ett enda val, en enda väg, ett extremt tänk.

Så balansen är inte tråkig, och den innefattar upp och ned, hit och dit, men det ni har i balansen är valen och öppenheten, som gör livet mer spännande. Balans är alltså inte lika med tråkig utan med möjligheter i livets alla delar. När ni hittar det kan ni hålla balansen på den smalaste linan och den bredaste vägen. Då kan ni leva i frihet och tro på er själv och varandra.”

Kontakt. Facebook.

Välkommen tillbaka nästa vecka!

Skattkistan

Nu när semesterledigheten för många börjar lida mot sitt slut vill vi återuppta bloggandet, alltmedan sommaren fortfarande står i blom.

Vi har under blogguppehållet skrivit och ritat till en bok som kommer att ges ut till våren 2018.

Vi gräver än djupare i skattkistan och gör nya och nygamla fynd, och som vi kommer dela här på bloggen. Så vi hoppas att ni kommer följa med oss på resan.

Nästa vecka kommer vi ta upp ämnet ”Balans”, så väl mött då!

Kontakt. Facebook.

I förra inlägget skrev vi om att hitta kärleken till oss själva, om hur viktigt det är och om hur vissa av oss inte har så lätt att ta fram dessa känslor. Nu går vi vidare och ser vad som sker när egenkärleken går överstyr och blir till ett självförhärligande och en övertro på sin egen betydelse och narcissismen blommar ut.

Termen Narcissism kommer från den grekiska mytologin med figuren Narcissus, den vackra ynglingen som förälskade sig i sin egen spegelbild när han för första gången såg sig speglas i en källa. Narcissistiska personlighetsdrag är ganska vanliga i befolkningen, medan helt utvecklad narcissistisk personlighetsstörning utgör knappt en procent.

När världen och värden förändras, bör vi då förändra vår syn på narcissismen? Det kan vara värt att fundera lite extra på. Ingen tycker längre att det är förmätet att ta selfies och lägga ut bilder på sig själv på olika sociala medier. Detta är en förändring i kulturen. Om vi skulle klassa det som narcissism, så skulle det inte vara många som inte var narcissister.

Men det finns förstås även nu en skillnad i att tycka om sin egen spegelbild, att älska sig själv, och att känna sig förmer än andra.  Att tycka om sig själv är positivt och något vi önskar, men att vara narcissist innebär egentligen inte att dessa personer tycker om sig själva. Det handlar om en grandios självbild som övertygar dem att de är centrum för allt. Narcissisten bländas av sin egen storhet och förväntar sig att andra ska göra detsamma. Blir de inte bemötta som de tycker sig förtjäna intar de ofta en försvars- och attackinställning där de växer genom att trycka ned andra. (USAs nuvarande president Donald Trump är ett skolboksexempel på ovan- och nedanstående.)

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

”Narcissism har funnits så länge det funnits människor på jorden. Det är endast definitionen av narcissism som förändras med tiden. Vad som en gång ansågs som narcissism, kan i dag klassas som något annat. Så vad krävs det för att vara en narcissist idag? En narcissist har inte bara höga tankar om sig själv utan också högdragna sådana. Hen har en grandios självbild som inte är förankrad i verkligheten. Ty om en mycket intelligent person som är geni inom sitt område kallar sig själv geni, så är det fakta. Det är sanningen och således ej narcissistiskt utan en sann självbild bara att detta själv nu råkar vara ett geni. En narcissist däremot kan se sig själv som bättre än andra även när den ej är det. Narcissisten saknar självinsikt och i och med det likaledes att se andra människor. Ty ni människor behöver använda er själva som referensram och relatera till er själva.

Så om ni ej har realistiska och verklighetsbaserade insikter om er själva, så kommer ni ofrånkomligt referera och relatera andra till era ”felaktiga” insikter. Kan ni se det? (Detta kan dock lika gärna gälla de med lågt självförtroende och en överdrivet nedvärderad självbild. För då kommer ni ofrånkomligen bedöma andra som bättre då ni ser er som sämre.)

Något alla nog kan enas om är att en narcissist ej lever i verkligheten, utan i en ”verklighet” han eller hon skapat. Där han är kung eller hon drottning.

En narcissist ser sig som förmer, ser ned på andra människor, och om någon försöker slå hål på dennes självbild riktar hen en än skarpare kritik mot den som ser igenom den. Ty narcissisten ser att denna person ej förstår dess storhet, och således måste denna person vara ”trög” och därför förtjänar att ses ned på.

Narcissisten tål ej kritik, deras uppblåsta ego klarar ej av att punkteras med ett nålstick, ty då riskerar deras uppblåsthet att pysa ut likt luften ur en punkterad ballong. Så kritik kan ta hårdare på en narcissist, för den stämmer ej överrens med den onyanserade självbilden av storhet. Det finns dock en dubbeltydighet hos narcissisten. De vill bli beundrade, men de som beundrar dem ser de ned på. De som ej beundrar dem vill narcissisten däremot imponera på, således blir detta en svår ekvation och svajig balansgång. Ty de vill att de som beundrar dem ska fortsätta med det samtidigt som dessa personer i narcissistens ögon ej är ”vatten värda”. De som ej beundrar dem vill de ”locka” över till sin sida. Men så fort de fått ”napp” blir även denna person en av dem narcissisten förbrukar och sedan trampar på för att gå vidare och lägga fler beundrare vid sina fötter.

Narcissisten har dock ofta ett mycket, mycket tunt skinn och blir ofta kränkt om någon inte ser dess ”storhet”. Narcissister saknar helt förmågan att kunna överföra känslor, det vill säga de kan utan problem trycka ned andra, men om någon trycker ned dem, så blir de överdrivet kränkta och kan inte förstå hur någon kan göra så mot dem. De som är så stora.

Så hur är det då bäst att bemöta en narcissist? Det finns tyvärr inga enkla svar på den frågan. Men det som alltid bör finnas med i bakhuvudet är, att ni ej kan nå narcissisten med logiska förklaringar som kräver att narcissisten måste gå utanför sig själv och sätta sig in i någon annans perspektiv. Ty för narcissisten är dennes perspektiv ej ett perspektiv, utan faktasanning och det enda rätta.

Så att övertyga en narcissist om er syn på något är inte fruktbart. Att stryka den medhårs är heller ingen väg att nå fram för den enda hen då ser är sig själv, ej er, för då ni delar dennes uppfattning syns ni ej i narcissistens ögon då förstärks endast dennes ögon och syn på sig själv. Ni bleknar in i dennes spegelbild och blir så en ”icke-person” för narcissisten.

Att däremot välja att inte interagera med en narcissist är ibland lättare sagt än gjort. Då ni kanske ändå måste det, finns det ytterligare ett alternativ, och det är att strunta i att övertyga narcissisten om er syn på något, på personen själv eller på någon annan men ”sila” bort vad den säger. Låt inte narcissisten lura in er i sitt spel, ”spegel, spegel på väggen där, säg vem som vackrast i världen är?”. Narcissisten svarar ”jag, jag, jag”, men ni kan välja att agera spegeln och spegla något annat, utan att behöva övertyga narcissisten om er syn, men ändock ej höja upp den redan uppblåsta narcissisten.

Att känna igen en narcissist är inte så svårt. Att ej har förmåga att föra över känslor och resonemang på sig själv och andra är ett kännetecken. Brist på empati är ett annat. De kan känna ”empati” med sig själv. Detta är dock ej empati i sin rätta bemärkelse utan det är själupptagenhet, det vill säga narcissisten kan bli kränkt lättare än andra, men hen kan ej förstå och föra över att andra kan känna så av något kränkande som hen gör.  Narcissisten har en tendens att skapa oreda runt sig och skylla på andra. Att vara förmer än andra och tycka att hen förtjänar guld och gröna skogar. Får hen ej det blir hen ofta arg på världen som ej ser dennes unika storhet.

Narcissisten känner att hen förtjänar att vara upphöjd även om hen inte har uträttat stordåd. Hen ser inte att hen gör andra illa, medan hen själv tar illa vid sig av ”små” saker. Så våga lyssna till er magkänsla när ni känner att en narcissist är i er närhet, ge ej denne era förtroligheter, för det är något som narcissisten gärna sedan använder mot er när tillfälle ges. Ge dem ej ett finger för då tar de hela handen. Håll dem på en armlängds avstånd och håll ert huvud högt och kallt, så kan ni ”lura” narcissisten att visa sin natur, och ni kan då välja hur ni handskas med dem där och då. Låt deras spegel spricka av sig själv, deras uppblåshet pysa ut. Ge dem ej makten så kan ni hantera dem och gå därifrån oskadd.”

                                                                        ∞

Nu när sommaren är här och många går på semester passar vi på att under några veckor göra ett uppehåll med bloggen. Dock kommer vi att fortsätta skriva och författa på en kommande bok. Vi kommer dyka ned i Skattkistan och hitta nytt material, nya äventyr och vi kommer göra djupdykningar i redan öppnade ämnen.

Nu vill vi önska alla våra läsare en härlig sommar med plats för återhämtning!!! Varmt välkomna tillbaka igen om några veckor!!! Önskar Annmari, Hannah och våra bevingade vänner i det blå.

Kontakt. Facebook.

Det pratas mycket om hur viktigt det är att älska sig själv. En del säger till och med att man måste älska sig själv för att kunna älska någon annan. Där håller varken vi eller änglarna med, man kan faktiskt älska andra ändå. Men man kan däremot, som vi kan läsa i Ä-posten längre ned, ha svårt att ta emot kärlek då man inte tror man är värd det. Man kan också missa att se den kärlek man faktiskt får. Vi föds med en naturlig kärlek till oss själva. När en baby ser sig i spegeln skiner den upp och det är kärlek vid första ögonkastet. 🙂

Alla förtjänar att älskas, även om inte allt vi gör är älskvärt. Så att ha samma standard för vår egen kärlek, som för den kärlek vi ger andra bör vara en rimlig tanke. Men det finns en viktig skillnad i att älska sig själv och att älska andra. Man kan aldrig någonsin fly från sig själv. Vart man än går, var man än bor, ”vem” man än är så är man sig själv. Vi behöver därav för att kunna leva lyckliga hitta en form av egenkärlek. De flesta av oss har säkert ögonblick, längre eller kortare då vi känner kärlek till oss själva, men vi behöver hitta en kontinuitet av äkta kärlek.

Nästa vecka tänkte vi ta upp hur det är när ”egenkärleken” går överstyr, s.k. ”narcissism”. Men här tänker vi på de av oss som kanske har lite svårare att acceptera våra egna brister än andras. Så hur kan vi göra för att hitta en balans i att älska oss själva, men att ändå vilja bli bättre som människa. En del är att acceptera sig själv och hitta vem man är, med goda och mindre älskansvärda sidor. Att vi accepterar oss själva men ändå strävar efter att göra det goda mer framträdande. Observera att detta inte är för att vi ska bli mer accepterade eller älskade, utan för att det är eftersträvansvärt att göra gott, att vara god.

Vi ska inte sträva efter att utplåna oss, utan ge oss samma spelregler som vi ger grannen, vännen, arbetskamraten, främlingen på gatan och våra nära. Inte bara älska oss när vi är duktiga utan hela tiden. Men att kunna se skillnad på att vi likaså som vi kan älska någon annan utan att älska allt den gör, göra detsamma för oss.

Fördelen här är att om vi inte älskar något vi gör, så kan vi göra något åt det. Så egentligen borde den enklaste relationen vara den till oss själva. Men tyvärr är det oftast inte så. Men det är väl värt att fundera vidare på det…

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

”Kring ämnet eller snarare känslan att älska sig själv finns det så mycket att säga. Att älska sig själv, vad betyder det för just dig? Hur definierar du älska? Är att älska dig själv en likadan känsla, som att älska andra? Dessa frågor är enkla att ställa, men svaren är desto svårare. Och det är bara var och en av er som kan svara på era frågor.

Kärlek är ett mångfacetterat ord med mångfacetterade känslor. För att älska sina barn känns annorlunda än att älska sina föräldrar. Att älska sin partner känns annorlunda än att älska sig själv. Att älska sina vänner är annorlunda än att älska sin familj. Det är därför omöjligt att försöka rangordna olika former av kärlek; ”jag älskar den mest och sedan den och sedan den o.s.v.” Ungefär som när ni var små och ”frågade chans” på varandra, och hade små listor med vem ni var mest kär i och sedan nästa och nästa. Det är barnets och tonåringens tänkande.

Kärleken gå ej att dela lika till alla, för varje relation är unik. Så om kärleken ni bär på skall räcka till alla och till er själva, ge då lika mycket som ni önskar få tillbaka. Kärleken är en av de få ”saker”, som ökar ju mer som ni ger. Men om ni inte spar kärlek även till er själva, så missar ni livets goda. Ty att älska sig själv betyder inte att ni tycker ni är perfekta, är högdragna och själviska, utan att ni vet att varje själ och varje människa är unik och ni likaså.

Ni som inte tror att ni förtjänar er kärlek behöver öppna era hjärtan för er själva och så låta kärleken flöda. Ni vet att ni älskar andra trots deras ”fel och brister”, så varför inte pröva det med er själva också? Kanske till och med för era ”fel och brister”. För varför skulle ni inte få fela och ändock vara älskade? Vem bestämmer det? Är det verkligen rättvisa ”regler”?

Att ställa sig själv utanför kärleken och egenkärleken leder till en oro, att vara sämre än alla andra och till en tro att ni måste vara perfekta för att älskas av andra. Men om ni tänker efter, så är sann, äkta, djup kärlek inte att man blundar för det ”dåliga”, utan det är när man ser en människas själ och hjärta och älskar dem såsom de är.

Så att älska er själva må inte vara nödvändigt för att älska andra. Men utan att ni älskar er själva, så är det svårt att våga tro och hoppas att ni kan älskas av andra. Så för att läka det låt er själva föra över känslan på någon ni älskar ovillkorligt, och försök sedan känna så för er själva. Det är inte alltid lätt, men alltid rätt.

Narcissism är inte äkta, sann, djup, själslig kärlek. Den är en falsk uppblåshet som kan spräcka spegeln. ”Spegel, spegel på väggen där”. Den är skör för den bygger på en illusion, men kärleken vi talar om är den där ni accepterar era medmänniskor och låter er accepteras av er själva och era medmänniskor. Men med sagt är det viktigt att sträva efter, att inte fastna i acceptansen ”jag är som jag är”. För det uttrycket myntades av just själviska men osäkra, smått irriterande personer, som bara helt enkelt använder det som en ursäktande fras och med en känsla av berättigande. 

Det är inte livets mening. För i alla tider så är det strävan efter att leva i godhet och kärlek, som har fått världen och människorna att blomstra. Men de som tror de ej behöver ändra på sig, utan vill ändra på andra runt sig och ändra världen, det är sådant som leder till krig och utanförskap.

Så kärleken i dess goda, rätta mening räcker till alla inklusive er själva. Och det är ej att vara egoistisk, utan att vara rättvis. Så dela inte upp kärleken ”broderligt och systerligt”, rangordna den inte och mät inte heller mängd och substans. Då är ni ett med kärleken till er och till varandra.”

Välkomna tillbaka nästa vecka då vi tar upp vad som händer när egenkärleken går överstyr och blir till narcissism.

Kontakt. Facebook.

De flesta av oss har nog någon gång känt en önskan att bara kunna vara och att det duger. Att vi duger även när vi inte presterar eller är ”lyckade”. Känslan att få vara speciell trots att vi inte gör något speciellt, utan bara är den vi är. Samtidigt har nog de flesta av oss också en önskan att få vara speciell för att vi gör något speciellt och att lyckas och vara duktig.

Båda dessa saker är viktiga, men det som är viktigast är att försöka hitta en balans i det. Ibland är det bara prestationer som räknas, men det vi då bör kunna vila i är att även om vi ”misslyckas”, så är vi värda lika mycket i våra egna ögon och i våra näras. Vi må inte ha fått det där jobbet, vi kanske fick ett dåligt resultat på en skrivning, den vi är kär i kanske inte är kär i oss, men vi är okej ändå, det finns andra jobb, fler skrivningar och det finns dem som kan älska oss.

Vi är inte vad vi presterar. Vi är alltid rätt, men vi kan göra fel. Vilket alltså är en viktig del i att kunna landa i ett ”bara varande”. Det är att våga pröva och lyckas och misslyckas, men att fortfarande vara samma vi oavsett. Detta är inte lätt, för det är inte bara inom oss som vi har svårt att hitta denna balans och harmoni. Samhället kommer utifrån med många krav och måsten som vi behöver hantera. Som det ser ut i samhället så kan det ibland kännas som kraven blir större och större. Prestationskraven kryper allt längre ned i åldrarna. Till exempel känner barn som deltar i olika sporter tidigt krav på sig att vara duktiga, att de annars kanske inte ens får vara med i laget.

Detta gör att det är svårare att hitta känslan av att duga som vi är. Vi menar inte att man inte ska sträva till att nå framgång och att lyckas, men vi önskar att hitta balansen i att klara både lyckanden och misslyckanden. Ty bägge har med sig sina egna svårigheter. Lyckas vi vill vi gärna fortsätta att lyckas, fallet från en högre höjd är längre än lägre. Fallet från ett misslyckande må vara mindre, men det är vad vi gör av det som avgör hur vi reser oss igen. Vissa tar ett nederlag hårdare än andra, vissa har naturligt förmågan att börja på nytt.

Till och med detta att ”bara vara” kan bli till ett prestationskrav, både inifrån oss själva men också från samhället runt oss. Vi erbjuds kurser för att utöva att ”bara vara” och i och med det finns en risk att även här känna att vi ska prestera.  Och så kan vi även lyckas eller misslyckas med att ”bara vara”.

Så hur gör vi för att våga vara, och riskera att lyckanden eller misslyckanden definierar oss? Här nedan säger Änglarna några ord om detta.

Ä-post(se Hannahs förmåga).

”Om livets cirkel började med prestationskrav skulle världen se annorlunda ut. För det första skulle inte många barn överleva det. För spädbarnen behöver få kärlek och värme och omhändertagande för att överleva. De skall inte och kan inte prestera något annat än just bara vara, och det är jobb nog. De älskas för att de är de.

Sedan med ökad ålder ökar kraven från föräldrar, skola, jobb och från sig själva. Där någonstans tappas varandet bort. Och om ni bara är, så är det inte gott nog.

Världen är en lekplats där handlingarna har vida konsekvenser. Striderna är större än i sandlådan. Vinster och förluster påverkar fler människor. Men om ni vill, så finns möjligheten att hitta en balans i tillvaron, där vara och prestera väger lika tungt.

För om ingen presterade eller kämpade framåt, skulle också världen se annorlunda ut. Folk skulle sitta still och önska att allt föll ned i deras knän Då skulle också mänskligheten tunnas ut. Men där emellan är spektrumet vitt. Om barnkänslan, den trygga goda var i centrum, och då ni förgyllde tillvaron för era föräldrar och andra, åter får gro, så kan ni hitta balansen, att ni kan älskas för den ni är, ej för vad ni gör.

Men att göra gott är en bonus för er och era medmänniskor, men att veta att ni har någon eller några som älskar er oavsett. Att om ni kommer hem och berättar att ni haft en dålig dag då ser, att de där hemma inte tycker att ni är dålig. Den tryggheten är alla värda. Ty så är det, och ett fel raderar inte bort allt gott. Allt det goda finns kvar, även då det känns som om allt går fel. Kan ni se det?

D.v.s. verkligheten går ej att ändra. ”Fel” handlingar får konsekvenser, men det betyder inte att allt ni gjort ”rätt” är utsuddat. Allt ni gör och gjort finns kvar i känslominnet och i fakta. Så varför bara fokusera på det ni upplever som att ni gör fel? Jo för att skydda er från att göra samma misstag igen.

”Fool me once – shame on you”

“Fool me twice – shame on me.”

Om det vore så enkelt i praktiken, vore ni alla nöjda, men så är det ej. En börda av att alltid vara beredd och inte tillåta sig att slappna av emellan gör att ni bränner ljuset i bägge ändar.

Försök våga stanna upp, lev det liv ni vill med vara och ära, och med äran att vara den ni är och göra vad ni gör, och inte leta fel på er, men ej heller rättfärdiga dåliga beslut genom att skylla ifrån er.

Balans mellan självinsikt, självkärlek, insikt om andra och kärlek till andra, och göra och vara, nås, då ni ser er som människor som andra, unika, var och en, men inte mer eller mindre värda.

Våga hitta balansen mellan vila och prestation innan ni genom livet ”tvingas” stanna upp. För vilar man aldrig orkar man inte ett maraton. Det är omöjligt orka om man springer som om det bestod av hundrameterslopp. För då fördelas inte er kraft och ni stupar.

Men väl avvägda så kan ni leva i ett varande där ni vill göra gott, men inte behöver det för att bli älskade.”

Välkomna tillbaka nästa vecka.

Kontakt. Facebook.

Hannah: Vi har tidigare varit inne på temat ”Intution”. I inlägget om ”Ånger” berättade vi om en händelse då Annmari haft en stark intuitiv känsla att inte ta bussen utan istället välja spårvagnen. Annmari lyssnade tyvärr inte till intuitionen den gången och blev bestulen på plånboken, som tyvärr var välfylld. När vi människor talar om intuition är det som med allt annat, att vi kan ha lite olika tolkningar av den, olika synonymer. Vi vill försöka visa det med några exempel. Intuition är något vi alla har, även om alla inte lyssna till den alltid. Vi har intuition i viktiga såväl som i oviktiga händelser.

En form av intuition kan vara att rätt och slätt ”känna på sig något”.  En sak jag speciellt minns som totalt oviktig, men där ändå intuitionen, ”stämde” var följande. För några år sen hade jag en förkänning att jag ”visste” att jag skulle möta en viss bekant på bussen den morgonen, och det skedde. Detta gjorde varken till eller från i mitt liv eller i den andres liv. För mig blev det endast ett roligt litet ”kvitto” på att jag känt rätt.

En god vän till oss var innehavare av en stark intuition, och en dag när hon gick förbi en tobakshandel sa hennes intuition henne; ”jag ska gå in här och köpa en trisslott och vinna 10 000 kronor, så att jag kan ge pengar till en vän som hjälpt mig mycket”. Varpå hon stegade in i affären, köpte sin triss och skrapade fram exakt 10 000 kronor. Detta att hon följde sin intuition var av större vikt, en händelse som påverkade vardagen.

Bägge dessa händelser ovan har gemensamt att de är väldigt specifika. Intuitionen är dock oftast inte lika specifik. Vi kan känna att vi dras till ett beslut utan att riktigt veta varför vi känner att vi ska göra vad det nu är. Sedan i efterhand kan vi se att det kanske ledde till saker som var av stor betydelse i vårt liv.

En närstående hade när det begav sig en stark önskan att få ett ” friår” för att pröva på att starta egen verksamhet. Det verkade dock vara ett låst läge, ansökningstiden för ”friår” var egentligen ute. Så det verkade närmast omöjligt att förverkliga denna hans önskan. Så en dag kände han på sig, att han skulle gå en annan väg från jobbet än han brukade. Det ledde till att han mötte en kvinnlig bekant som hade samma yrke som han och som berättade att hon var arbetslös. Kort sagt så satte detta igång en kedjereaktion som i slutändan ledde till att kvinnan tog över hans jobb och han fick sitt friår.

Ibland kan intuitionen få oss att göra saker som vi efterhand har svårt att förstå hur vi vågade. Både jag och Annmari hade en stark förkänning att vi skulle lära känna en offentlig person, varpå vi modigt, eller galet, skrev ett långt brev till personen och överlämnade det personligen till honom. Han lovade att läsa det och återkomma till oss. Vi fick vänta länge på svar, men sen ”vips” så hade vi lärt känna denna någon och det har varit ett sant nöje allt sedan dess. Det har också ökat vår tilltro att våga följa intuitionen även när det tycks ”läskigt”, trots rädsla för kanske ett avvisande.

Intuitionen, såsom också änglarna pratar om här nedan, är något som kommer inifrån oss själva, men den handlar om något som finns utanför oss. Den kopplas till andra personer, platser, tillfällen etc. Men intuitionen föds inne i oss i nuet och sen tolkas den från vad som skett utifrån.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

”Intuition är något ni alla besitter i mer eller mindre utvecklad grad. Intuition kan vara att känna på sig något starkt, detta något kan då vara väldigt specifikt som till exempel att ”imorgon kommer jag att få ett erbjudande om ett nytt jobb”. Eller så kan intuitionen vara mer diffus, en känsla av att något kommer att hända, bra eller dåligt.

Intuitionen kommer inifrån, den känns i stunden och den syftar till något i framtiden, något som skall hända. Tecken däremot är något som kommer utifrån och som ni tolkar inåt. Tecknet sker likaledes i nuet, men det är ofta först i backspegeln som det kan förstås. Så en enkel förklaring av skillnader och likheter mellan intuition och ”tecken” är, att intuitionen kommer inifrån och tolkas ”utanför”, tecken kommer utifrån och tolkas ”inuti”. Likheten är att både intuition och tecken är något som upplevs i nuets nu och sedan tolkas.

Som med allt annat gäller det att hitta en balans i hur ni använder er intuition och hur ni tolkar tecken. Ty att ständigt leta efter tecken kan göra att ni missar leva här och nu, och kanske ”övertolkar” varje detalj i er omgivning i ert känsloliv och i mötet med andra. Likafullt kan att ständigt låta sig ledas av intuitionen, göra att ni inte lever som det är tänkt på jorden, det vill säga att ni är människor som har både hjärta och hjärna. Att inte använda sin hjärna till att tänka ut vad som är bäst att göra, utan bara lyssna till er intuition kan leda er fel. Ty även den bästa intuition kan inte vara en exakt kompass. Så för att utveckla intuitionen och lära er se tecken behöver ni samarbeta med hjärta och hjärna, med ert inre och med omgivningen och dess människor.

Ni kan öva upp intuitionen i små steg, som att försöka känna vad som känns rätt att göra gällande något mindre viktigt beslut. Försök då känna utan att tänka, och när ni sedan hittat vad er intuition säger er, så kan ni sammankoppla den med tankarna. Är beslutet oviktigt kan ni prova att välja helt efter er intuition och se vad som händer.

Detta är hur ni kan öva upp er intuition. Men den delen av intuitionen som kommer spontant är oftast det som menas med intuition. Det som också kallas magkänsla. Ni kanske bara känner att ni ”måste” välja på ett vis, för det är det enda rätta. Er intuition behöver inte bara handla om er själv, ni kanske känner att en vän har valt något totalt fel och som kan få katastrofala följder. Här får ni då känna/tänka efter hur ni bör agera gentemot er vän.  Intuitionen kan sällan backas upp med bevis, för då vore det ej längre intuition. Endast tiden kan utvisa om er intuition stämde med verkligheten, eller om den var baserad på era egna känslor, tankar, rädslor eller önskningar.

Det finns många uttryck kring intuition både på svenska och på andra språk. Gå på magkänsla. Go with your gut. Följ er intuition. Follow your intuition.

Detta visar att det är ett ämne som berör och som människor över världen försöker förstå. Intuition kan förstås med känslan, men den kan ej bevisas. Det är lite liknande att tro. Så länge tro är tro och ej vetskap är den obevisbar, och då är det tro. Intuition är också något ni ej kan bevisa, men ni kan i efterhand se om er intuition visat sig stämma. Ni kan så känna skillnaden på intuition och rädsla eller önsketänkande.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Ansvar kan ha så många infallsvinklar och betydelser. Vi tog upp ämnet från en infallsvinkel i inlägget 10 maj 2016, ”Vad händer när ansvaret går över i kontroll”.  En del av det kan handla om att man tänker att ”det är bäst att själv göra vad det nu är, för annars blir det nog inte gjort eller i alla fall inte lika bra”.

Här behandlar vi nu hur vi kan göra för att hitta balans i vårt ansvarstagande. Hur vi kan hitta vad som faktiskt är vårt ansvar, och när vi tar på oss ett ansvar som inte är vårt. Hur vissa av oss är som scouterna ”Alltid redo” att hjälpa, något som kan vara både stressande och energikrävande. Ibland är detta säkert bekvämt för den som blir ”hjälpt”, men ibland kanske det inte är det allra bästa där och då…

Teckningen här ovan illustrerar en situation som vår grekiske vän Sotiris berättat för oss. Historien handlar om en äldre kvinna, som stod med sin rollator vid ett övergångsställe medan trafiken susade förbi. När det så blev grönt för de gående stod kvinnan fortfarande kvar. En rådig man grep då in, tog ena handen i rollatorn och den andra i damen. Och så eskorterade han henne över gatan och sa sedan adjö till damen. Varpå damen artigt tackade, dock med tillägget: ”jag hade precis gått över gatan och stod och funderade över åt vilket håll jag skulle gå.” Huruvida den rådige och hjälpsamme mannen sedan hjälpte damen tillbaka över gatan förtäljer inte historien J. Denne man blev i alla fall en utmärkt ”posterboy” för detta att ta ansvar utan att undersöka om damen faktiskt behövde hans hjälp.

Vi vill här understryka att vi människor självklart ska hjälpa varandra. Vi ska bara vara uppmärksamma på att vi inte tar bort själva ansvaret från någon annan när vi hjälper.  Och vi ska tänka på det ansvar vi har gentemot oss själva, att vi inte släpper allt vårt eget när vi hjälper någon annan. Detta är en mycket fin skiljelinje, för ibland är det ”rätt” att lägga sitt eget åt sidan.

Ä-post:(se Hannahs förmåga).

”Huruvida ni har läggningen att ta ansvar eller inte behöver inte betyda, att ni är mer eller mindre ansvarsfulla. Detta kan låta som en motsägelse. Men om ni tänker er att ansvar är att ta ansvar för ert liv och era handlingar, ni gör det ni tror är bra inte bara för er själva, utan också för andra, då tar ni ansvar i en sund bemärkelse. Det vill säga det ni kan ta ansvar för, inte det ni ej kan. Att däremot inte ta ansvar för sin del i en ekvation, det är ansvarslöst.

Sedan har vi den delen av människor som tar ansvar både för sig själv och för andra. Detta kan i sin tur vara sunt eller inte så sunt. Ty att ibland ta ansvar för någon annan behöver inte vara fel. Era barn till exempel har ni uppfostrat, så till en viss del är ni ansvarig för hur de beter sig. Dock aldrig fullt ut, ty även barn som är väluppfostrade kan göra något som ej är ”rätt”. Då får föräldrarna rycka in och agera ansvarsfullt, och ta på sig den del de kan.

Men handlar ansvaret ni tar för någon annan om, att ni ”tar över ansvaret” har ni en mindre sund ansvarskänsla. Ni kan ej ta ansvar för en annan persons handlingar eller icke-handlingar. Ni kan sträva efter att inspirera personen till att själv ta ansvar, och ser ni något ni tror den behöver göra för att klara det, våga då delge er insikt, men lägg sedan ansvaret i den andres händer. Då har ni tagit ansvar för er del, ni har lämnat över bollen till den enda som kan kontrollera bollarna i slutändan.

Att bara stå bredvid och se någon vandra rakt in i en katastrof är inte ansvarsfullt. Men att själv rusa före in i katastrofen för att skydda den andre är ej heller det. Kan ni se det? Det är ibland väldigt små nyansskillnader i detta, att låta ansvaret ligga kvar hos den som det hör hemma hos, men ändock vara behjälplig.

Så vad är det som driver människor att vara ”sunt” ansvarsfulla, att vara ”oansvariga” eller vara ”för ansvarsfulla”? Det finns inte ett enda rätt svar på dessa frågor. Ty alla människor utvecklar sin ansvarskänsla, dels via vad ni upplever och lär er, samt hur er personlighet är.

Det är väl värt att sträva efter att hitta en balans i ansvarsfrågan. Att ni lär er känna skillnad på det ansvar som ni kan påverka och ta hand om, och det ansvar ni ej har kontroll över. Att känna er själv och känna in andra. Att tänka efter före; ”är detta något jag bör göra något åt?” När ni känner och tänker efter före, så kan ni se era mönster och vad ni kan och inte kan göra. För att vara en person, som har läggningen att ta all världens ansvar på era axlar i stort och smått gör er ej till en godare människa eller en mer ansvarsfull samhällsmedborgare. Det kan endast leda till att ni ständigt ”råkar” ut för situationer där ni förvisso har chans att dra nya lärdomar. Men risken med ett sådant beteende är, att ni tyngs ned av allt ansvar, medan den andra trippar iväg med lätta steg och inget ansvar i världen.

Att hitta balansen är inte lätt, för i vissa situationer är det svårare än i andra att veta vad som ni faktiskt kan ta ansvar för och vad ni inte kan. Att inte ta ansvar för andra innebär inte att strunta i andra, utan önskvärt är att ni ändock kan ställa upp och hjälpa någon annan, kanske exakt lika mycket som om ni hade tagit över ansvaret. Men med en skillnad inom er, där ni ändock överlämnar ansvaret till den andra. Här talar vi inte om att våga lita på någon annan och vila i vetskapen att den vill ert bästa, vilket är en viktig del av livet. Utan här pratar vi om att ni i er själv känner er fullkomligt ansvarig för någon annan person, som kanske eller kanske inte har bett er om det. Vi syftar här till ansvar i den bemärkelsen att ta över ansvar från någon annan, för att ni tror att ni måste hjälpa och vara självutplånande.

Det är när ni är redo att hitta balansen i att våga ta ansvar, och våga lägga ansvaret i den ansvarigas händer, som ni kan hitta rätt. Det är inte lätt, men när ni bemästrar denna balansgång, så kommer ni känna skillnaden i er själv. Att ni har ett eget ansvar och ett kollektivt ansvar och en ”ansvarslöshet”. Det är att ta ansvar.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Vad ligger i ordet ”respekt”? Respekt kan innebära mycket. Att respektera någon kan vara att se upp till någon, att beundra denna person och vad den gör. Detta i sig kan göras underdånigt eller vara på en likvärdig nivå. För även om beundransformen av respekt kan vara icke underdånig, så behöver den inte vara ömsesidig.

Att respektera sig själv kan också vara på ett enkelt vis, som en självklarhet, att vi har både rättigheter och skyldigheter som alla andra. Vi ser oss då inte som varken mer eller mindre värda.

Alla förtjänar respekt, även om allt vi gör inte är respektingivande. Ty i ”respekt” ligger en form av acceptans. Om vi respekterar någon annans åsikter behöver det inte betyda något annat än att vi accepterar, att det inte är vår sak att försöka ändra på dem. Vi kanske inte håller med, men vi överlåter det till den andre. Vi respekterar att vi tycker olika, som det engelska ordspråket säger så bra; ”We agree to diagree”.  Detta är en form av respekt.

Vi kan älska någon utan att respektera den, vi kan respektera någon utan att älska den, vi kan också respektera vissa sidor men inte alla hos någon.

Den som kräver respekt får sällan respekt i sin ”rena, enkla mening” utan genom att andra räds personen ifråga. Likaså kan någon som är så underdånig och självutplånande framkalla känslan av att de är mindre respektingivande. Så hur gärna vi än skulle vilja isolera ordet ”respekt” till en enda betydelse så går det ej. Det finns många nyanser och det behövs fler ord för att förklara respekt än vad man vid första anblicken kan tro. Så med detta i åtanke, vad är respekt för er? Änglarnas tankar följer här nedan.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Att vara respekterad, vad innebär det egentligen? Ordet ”respekt” slängs det ofta med i olika sammanhang, där de kan ha olika betydelse. Det kan användas till något mycket vackert, men också till något näst intill hotfullt. Men ”respekten” i sig är något fint. ”Respekten” har inga onda avsikter, den är stolt och stark och står med huvudet högt utan att vara högfärdig.

Det finns många uttryck där ”respekt” är inblandat. Till exempel att vara en respekterad samhällsmedborgare. Men vad betyder det egentligen? Att någon är för mer än andra? Att rangordna människor efter befattningar och ras och religion, det är egentligen inte vad ”Respekt” står för, ty ”respekten” har inga samhällsskikt, inga rasideologier och har stor respekt för religionsfrihet.

Någon klär sig respektfullt. Inte heller här finns ett facit för vem som bestämmer vad som är respektfullt. Är det att kvinnor ej får ha korta kjolar, att män ej får ha shorts eller sandaler. Det är ej heller ”respekten” roll att agera klädpolis. ”Respekten” själv ikläder sig aldrig polisrollen, det är endast att den används till detta syfte när någon vill tjäna på det.

”Jag förtjänar respekt.” Det kan betyda att det är sagt i vredesmod och som ett slags hot: ”att om du inte… så straffas du”.  En människa som ”förtjänar” respekt bör inte behöva påpeka det. Det är något omgivningen bör lägga märke till på egen hand. Det är den respekten som ”förtjänas” genom handling och vänliga ord, ej genom ”tvång” och stränga ord.

Ömsesidig respekt. Det är något som sällan kan snedvridas, ty det är just fråga om ömsesidighet, och så fort den missbrukas så tippar skålen och ömsesidigheten är ur balans.

Respektera din nästa… Det är gott och väl, men lika viktigt ert nu och ert förflutna. Att respektera livet och de människor och djur ni möter. Att respektera naturen och värna om den.

Att vara respektingivande. Det står ofta för någon som har en sträng personlighet, någon som inte många vågar gå emot, trotsa eller ignorera. Denna respekt är ofta byggd på rädsla och då ej i grunden respekt i dess rena form. Först när ni ej är ”rädd” för den ni ”respekterar”, kan ni veta om ni respekterar denne eller ej.

Att respektera någon behöver ej vara synonymt med att tycka om någon. Att tycka om någon behöver ej heller vara synonymt med att respektera denna någon.  Ingen människa kan ej heller respektera alla sidor hos någon annan människa. Det vill säga ni kan älska någon, men ni kan se att denna någon har sidor som ni faktiskt ej hyser respekt för. Med detta menar vi inte att ni bör disrespektera den personen, men att veta att ni inte håller med i allt den säger, gör och tycker. Kan ni se skillnaden?

Det är viktigt att ”respektera” att någon annan är så som den är. Ni kan respektera att den människan har vissa sidor som ni ej gillar och respekterar, men att ni respekterar att dessa sidor finns.  Det är två olika former av respekt. Att respektera hur ”landet ligger” och att respektera som i ”se upp till”, ”vilja vara så” etc.

Att respektera någon kan vara att acceptera någon med fel och brister. Att inte se det som om ni bara kan respektera den som bara har sidor ni håller med om.

Att respektera sig själv handlar också mycket om acceptans, att acceptera er själva. Och när ni känner att ni gjort något ni ej känner respekt för, något som var fel, acceptera då vad ni gjort och försök hitta vägar framåt, att göra bättre nästa gång.  Be om förlåtelse när ni behöver, och visa respekt mot era medmänniskor och er själva genom att ta ansvar. Då har ”respekten” hittat hem.”

Välkomna tillbaka nästa vecka.

Kontakt. Facebook.

.

Som man brukar säga, så kan vi inte älska hela världen. Det är inte heller vad vi tänker på, när vi talar om den allmänmänskliga kärleken. Utan mer som en kärleksfull hållning till oss själva, till våra medmänniskor, och till djur och natur. Att det som finns inom oss knyter an till det som finns utanför oss, och vi bildar så länkar till varandra och till omvärlden. Att känna kärlek till någon/något behöver inte betyda mer än att någon/något är oss kär/kärt. Alltså inte som när vi älskar en partner.

I Ä-posten under läser vi att sann kärlek är, ”att lita på varandra, att se den andre för den han/hon är och att acceptera honom/ henne precis så han/hon är”. Detta betyder inte att man alltid ska acceptera vad den andra personen gör. Man kan älska någon ändå.

Även den allmänskliga kärleken har många nyanser. Vi kan känna oss närmare vissa personer, vissa kulturer och vissa länder, men det som är viktigt är att vi inte separerar oss från de övriga människorna, kulturerna och länderna. Utan att vi inser att vi alla är sammanlänkade, vi är människor som befolkar samma jord.

Som vi ser det så är kärleken en kraft, en energi som alltid finns, även om den inte alltid känns eller syns. Kärleken i sig finns ändå alltid, det är endast vi människor som känner den eller inte känner den. För det som kallas kärlek är något större och som aldrig kan sluta existera. På samma vis som solen finns, även när vi inte ser den. Det kan vara mörkt där vi befinner oss, men någon annanstans därute lyser solen ändå med sina varma strålar. Så liknar vi kärleken. En egen kraft som finns för oss alla och som lyser på oss.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

”Flyktig är förälskelsen, men evig är kärleken. All form av kärlek är evig. Ingen som älskat av hela sitt hjärta kan glömma den kärleken, men den kan gömmas. Så för att nå varandra i kärlek behövs en öppenhet, ett hjärta, som både kan ge och ta emot kärlek. Ty den vackraste gåvan ni kan ge någon är, att förbehållslöst ta emot dennes kärlek. Så vikten är att hitta balansen i givande och tagande. Ni kan aldrig kräva kärlek och ni bör inte kväva kärleken. Att älska sin nästa, sin näste, sig själv och sin föregångare leder till ett evigt flöde av kärlek och medmänsklighet. Att inte skilja på kärlek och kärlek, utan att leva efter de normer, som ni vill att andra skall leva efter.

Att hjälpa någon i nöd är kärlek, att ta emot som den nödställde är också kärlek. Men ingen gåva med krav på mottagaren är kärlek eller ovillkorlig. Att ge är givande, men även att få. Så vi se er alla som ett. Ni är alla sammanlänkade, alla människor och själar är ett, så att såra någon annan är att såra sig själv. Att såra sig själv är att såra andra.

Så för att visa sin kärlek, är det bästa ni kan göra att ta hand om er själva, att vara rädda om er, och sedan göra likadant mot era nära och kära. Att hjälpa en främling i nöd är kärlek och den kärleken sprider sig, som ringar på vattnet. Ty den som fått hjälp kan i sin tur hjälpa en annan, och kärleken kommer alltid tillbaka till er. Ty kedjan är aldrig bruten. Att kärlek för er närmare varandra är det ingen som tvivla på. Men kärlek är också, att lita på varandra, att se den andre för den han/hon är och att acceptera honom eller henne precis så han/hon är, det är den sanna kärleken.

Om ni sträva efter, att våga välja från hjärtat och möta varandra, så kommer kärleken till allt att växa. Ni vattnar den och den gror. Och den kärlek som bestå är sann. Kärleken överger er aldrig, så lita på kärleken och dess kraft. Den är gudomlig, och alla kan ta del av den. Ingen är utesluten, så vila i det. Att älska är att älskas och att älskas är att älska. Kärleken är evig.” ∞

Välkomna tillbaka nästa vecka då vi skriver om ”Respekt”.

Kontakt. Facebook.