När vi knyter band till andra människor kan vi välja hur nära vi vill att detta band skall bli. De människor vi möter och som vi känner en gemenskap med är ofta de som också känner gemenskap med oss. Så för att bilda riktigt nära band krävs en ömsesidighet. En vänskap som är ”ensidig” är därför inte ”riktig” vänskap. Visst man bör vara vän med sig själv och det är gott, men för att vara vän med någon annan behövs det minst två personer.

Kärlek som ges och tas emot alstrar mer kärlek. När vi hittar de personer vi vill lära känna och bilda nära band till, så är det viktigt att ge dem chansen att också lära känna oss. Här tar vi det första steget för att knyta ett kärleksfullt band. Ett band som bygger på frivillighet ger en bas av trygghet. Detta så länge vi inte försöker binda någon till oss för hårt, för då man gör det vill de flesta av oss skaka sig loss, det ligger i vår natur. Vi vill känna oss fria att när vi så önskar tänja ut bandet, för att sedan komma nära igen. Om vi känner oss ”fast” och inte kan röra oss fritt, kan det vara svårt att avgöra om vi egentligen faktiskt vill vara nära.

Vi kan dela en nära vänskap med någon, för att sedan när vi varit ifrån varandra ett tag upptäcka att relationen inte längre är lika stark. Men är relationen ett band som är ”obundet” och tight, så kan vi när som helst återuppta den nära vänskapen och det känns som det var ”igår” som vi sågs. Likaså kan vi när vi tänjer ut vänskapsbandet ibland tänja det så långt att det spricker. Det är då ett tecken på att vi bör gå vidare på vår väg och knyta nya band.

Vissa av oss väljer att ha några få riktigt nära vänner, andra har flera bekanta eller så väljer vi att vara nära några och bekanta med andra.

Kärleksbandet vänner emellan är ofta mer tillåtande än mellan kärlekspartners. Så det ligger något i uttrycket att ”kärlekspartners kan komma och gå, men vänner bestå”. Detta är dock inte hela sanningen, för även vänner kan ju glida isär och växa ifrån varandra eller bryta upp såsom i partnerkärleken.

Det viktigaste vi kan göra är att vara rädda om de vänner och de band vi önskar ska vara livet ut. Att vara tillåtande och inte binda någon så hårt att den ”behöver” bryta sig loss.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

”De band, som finns människor emellan, själar emellan, är kärlek. Allt som är ett band och som finns men ej binder, är kärlek. Det är den ovillkorliga, rena kärleken. Kärleken till livet, människorna och världen, att öppna sitt hjärta för en annan person, är den vackraste gåvan man kan ge sig själv och sin vän. Att låsa kärleken i en parrelation binder partnern till er på ett kravfyllt vis. Ty även den relationen, älskande emellan behöver bygga på frihet. Ett band som inte bryts kan tänjas ut ibland och studsa tillbaka, som ett gummiband, men den rena kärlekens band binder ej. Ser ni skillnaden?

Den som vill få kärlek måste ge ovillkorlig kärlek, ty kärlek som är ensidig är ej kärlek. Kärleken är till för alla, och det är det bandet vi talar om. Att snärja någon i en snara och binda den vid sin sida är inte vägen.

Många vänner har en friare kärlek än par och det är oftast för att de ger varandra frihet. De vet att deras vän har andra vänner, de kräver ej att vara den enda vännen. Att lita på sin partner, att kärleken är stark, att han/hon ej är otrogen är viktigt, men också att se att ingen snara kan binda en kärlek som vill bort. Så försök våga lita på era vänners, partners och familj, att de älskar er, de finns för er för att de vill det, ej för att de måste.

Vänner fyller olika behov, och det är viktigt ty människan är mångsidig, och en enda person kan inte vara allt för någon annan. Så försök våga lita på, att de band, som den rena kärleken leder till, de bryts ej. Och att ha fler vänner är inte otrohet. Älska kan och bör man göra många. Men kärleken mellan älskande bör vara helig och den enda i det slaget. Ty det är så menat. Men att älska vänner, familj och djur är lika viktigt för era liv.

Det finns de som ej förstår, att man kan älska vänner utan att dela den intima kroppskärleken med dem. Det har med deras egen begränsade syn på kärlek att göra. De har inte förstått att kärleken är fri, och att ens partner är trogen om kärleken är ren. Och att älska sina vänner ej tar av kärleken till partnern.

Kärlek alstrar kärlek. Trohet är viktig i kärlek, ty annars försvinner tilliten och tilliten är en grogrund för kärlekens låga. Så att visa, att du har tillit till din partner är kärlek. Vissa kommer missbruka din tillit, men ge ej upp, ty den som sviker din tillit är inte din sanna kärlek. Så lita på, att om kärleken är ren håller bandet utan knopar och knutar för att binda. Kärleken är livet och som det är, så är kärleken livsviktig i alla dess former.” ∞

Välkomna tillbaka nästa vecka då vi fortsätter på kärlekstemat, denna gång om den allmänmänskliga kärleken.

Kontakt. Facebook.

När vi blir förälskade känner vi inte den andre personen. Vi blir förälskade i vår bild av den andre. Tiden går och förälskelsen planar ut. Vi börjar upptäcka saker hos varandra, som vi kanske inte är så glada åt. Här står vi vid ett vägskäl. Kanske väljer vi att gå åt varsitt håll, eller så är vi nyfikna på att se mer… Kärleken har nu möjlighet att djupna. Vi vet nu vem den andre är. Skulle vi kunna väcka förälskelsen till liv igen och denna gång förälska oss med ögon som nu kan se?

Kärleken är inte rädd. Det är vi människor som är rädda. Kärlek rymmer en vacker känsla, som vi ibland missar för att vi är rädda.

En enda person kan aldrig fylla alla behov för oss. Vi behöver fler människor runt oss, och fylla det behovet är vad vänner och familj kan göra. Vi kan ha flera vänner och vi kan dessutom ha flera ”extramammor”, ”extrapappor” och ”extrabarn” och ”extrasyskon” också.  Vad det gäller kärlekspartner är det nog ändå bäst att bara ha en i tagetJ, men att vi då inte ska förvänta oss att den andre kan göra oss hela. Vi kan komplettera varandra likt ett pussel, för vi är redan hela, men kärleken binder oss samman.

Den rena kärleken är accepterande, ändå försöker vi ofta ändra och forma de vi älskar. Det vi först dragits till, blir ofta det vi sedan vill ”sudda ut”.

Vad är då passion?

Wikipedia säger:

  ”Passion, lidelse (av latinets patio= lida), kan betyda stark förkärlek till någonting, till exempel att man har passion för ett ändamål, en sak, en person, en förändring eller en åsikt.

Den ursprungliga betydelsen är den kristna. Under 1800-talet får passion utifrån den kristna betydelsen en överförd betydelse av en kärlek som är så stark och mäktig, att den leder till lidande och död, främst i romantiska kärlekshistorier såsom Romeo och Julia, Tristan och Isolde. Därifrån har passion senare övergått till att syfta på en vurm i största allmänhet.”

Det kan vara lätt att blanda ihop passion med kärlek. Det är inte helt ovanligt att i ett förhållande med häftiga gräl, ofta med inslag av svartsjuka, med tårar som sprutar och som sedan som final åtföljs av en rad ”förlåt” och lidelsefulla återföreningar fyllda av löften om framtiden, tro att detta är ”riktig kärlek”. Till skillnad mot ett förhållande som lugnt ”tuffar” på utan större dramatik, som då av vissa kan upplevas, och som lite ”tråkig”. I ett längre förhållande orkar dock ingen med en ständig dramatik, och passionen är ofta tillfällig.

En förälskelse sägs kunna vara mellan sex månader till ett år. Sen övergår den antingen i en djupare kärlek eller så planar förhållandet ut. Förälskelsen, passionen med alla sina känslor hålls ofta vid liv, kanske till och med växer, genom diverse hinder, avstånd eller att någon eller båda parterna är gift, hinder som gör att ett djupare förhållande är nästan ”omöjligt”. Änglarna säger ”Förälskelsen är flyktig, kärleken är evig”. Förälskelsen är inte bara flyktig, den är ofta också en ”flykt”, vi mer eller mindre medvetet väljer att ta, från vardagens problem. Vi är mer benägna att bli förälskade när vi har det eländigt omkring oss.

Den djupa äkta kärleken kan vi aldrig ta för given, den måste vi jobba för. Att skapa trygghet och tillit i förhållandet, att veta att man finns för varandra både i lätta stunder och i svåra och att ta ansvar för att vårda kärleken. Vi måste här också tänka på att vi alla är olika, och att vi har olika sätt att visa kärlek på och att vi har olika behov. Själva kärleken är dock alltid densamma, det är hur vi visar den och tar emot den som är olika.  

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

”När ni är små får ni ofta höra orden; ”kärlek börjar med bråk…” Vilket ofta kan vara sant när ni som små barn ”retar” föremålet för intresset för att få uppmärksamhet, detta då ni inte vet hur ni ska visa ert intresse, eller att ni ej vågar visa att ni är förtjusta och därför väljer att istället ”låtsas” vara störande. Men när ni växer upp och får mer insikt i vad det innebär att vara kär bör ej kärleken börja med bråk.

För när kärlek visas genom kärlek kan kärlek bestå. Finner ni någon som får ert hjärta att klappa lite extra, var då uppmärksam på om ni vill visa det för vederbörande i hopp om att starta en relation. Eller om ni väljer att hålla er förälskelse mer på avstånd.

När ni växer upp har ni ofta idéer om hur kärlek ska se ut, hur den ska kännas och kanske också en bestämd uppfattning av er drömman eller drömkvinna. I de flesta fall är det sedan inte samma typ som ni faller för när ni väl blir förälskade. Att ”öva” på att vara förälskad i idoler eller människor i er närhet, som ni känner är ouppnåeliga, kan leda till att när ni är redo, hittar vad ni söker i en närvarande kärlekspartner. Det kan dock hindra er att se vad som finns framför er, om ni ständigt strävar efter att nå perfektion.

Det sägs att ni ej kan välja vem ni älskar. Men vad vi vill tillägga är att ni kan välja vem ni ger ert hjärta till. Ty det kan ibland vara klokt att trots en stark kärlek välja, att inte ge ert hjärta till någon ni tror kommer krossa det. Så när ni blir förälskade i någon finns där ofta ett mått av spänning och nyfikenhet på den andre. Ni bygger upp en bild av den andre, och ni får om förälskelsen är besvarad en chans att se om er bild stämmer med den verkliga personen.

Så när ni känner er partner på djupet vilar kärleken på en stark grund, eller så upptäcker ni att när förälskelsen lagt sig infinner sig ej kärleken. Förälskelse är ”före” att älska någon. När så detta ”före” blir ”nu”, då blir frågan ”älskar jag personen, eller har ”före” blivit ”efter” och känslorna är borta. En del vill alltid vara förälskade, och då förälskelsen blir ”vanlig” känns det som att kärleken är borta. Men det är en konst att veta om det är så, eller att kärleken djupnat i något tryggt, men ej nytt. För ”förälskelsen är flyktig men kärleken är evig”.

När är ni som lyckligast? I obesvarad kärlek? Besvarad kärlek? I förälskelse? I passion?

Passion är inte detsamma som förälskelse och definitivt olikt kärlek. Passion bygger på att det är en ”tillfällig” stark känsla, som ebb och flod. Den kan komma och återkomma, men ingen kan leva i hundraprocentig passion. Det är en kärlek som bygger på att ni vet att detta ej är varaktigt. Det är som en drog, en tillfällig sinnesförvirring, och att det kan vara lockande, men i de flesta fall är det förgörande. Passion väcker starka känslor, likaledes lidande, som åtrå och längtan och ni känner att ni lever. Men passion tar energi lika mycket som den ger. Det finns en anledning till varför de passionerade älskande i kärlekshistorierna i berättelsernas värld oftast dör. För passion är ej bestående, och ingen önskar eller kan leva med dessa känslor i det långa loppet.

Så vad är då ”kärlek”? Kärlek går ej att bevisas, men den kan dock visas. När ni väljer att inte leka med ordet ”kär”, men låta kärleken vara lekfull, kan ni hitta en djupare kärlek, som både kan vara trygg, men ändock ej tråkig. Att finna vad ni önskar i en partner och i er själv är första steget i att bygga en kärleksrelation.

Låt hjärta och hjärna gå hand i hand. Ingen finner en stark kärlek endast genom hjärtat, ty hjärtat kan vilseleda er. Likaså kan ej hjärnan välja själv, ty någon som ”ser bra ut på pappret” må inte få er att vilja leka med den. Så tag emot den kärlek ni vill och välj vem ni ger er kärlek till, så kan ni få en balans med kärlek, förälskelse och en gnutta passion.”

Nästa vecka fortsätter vi på tema ”Kärlek”. Välkomna tillbaka!

Kontakt. Facebook.

Att bli älskad utan villkor är väl något vi alla önskar oss, att bli älskad för den man är och inte för vad man gör. Men vad är egentligen ”villkorslös kärlek”?  Betyder det att man kan bete sig hur som helst? Ska man låta sina barn göra vad de vill?

När Annmari var gravid med mig berättade hennes barnmorska om något hon bevittnat på väg till jobbet. Hon hade suttit på tunnelbanan, bredvid henne satt en äldre kvinna med ett gipsat ben, mittemot kvinnan med det gipsade benet satt en flicka i sjuårsåldern och bredvid flickan satt hennes mamma. Flickan tittade fascinerat på kvinnan med det gipsade benet och så började hon sparka på det. Inte hårt, men regelbundet. Mamman tittade på utan att säga något. Då sa kvinnan med benet: ”det gör inte ont när du sparkar men jag tycker inte om det, så jag vill att du slutar med det”. Mamman sa fortfarande ingenting och flickan fortsatte sparka.

Då bad kvinnan med benet att mamman skulle säga till sin dotter att sluta sparka, varpå mamman svarar ”hon får en fri uppfostran”. Barnmorskan berättar om hur hon och övriga passagerare nu var väldigt obekväma i situationen, att ha blivit publik i detta mindre drama. Då reser sig en tonårstjej upp och när hon går förbi gör hon en ”luftspottning” mot mamman medan hon kastar ur sig ett ”jag har också fått en fri uppfostran”. Därefter går hon av tåget. Det blev en slags befrielse hos passagerarna i detta att någon hade reagerat och flera klappade i händerna. Mamman och barnet gick av vid nästa station. Vad som sen hände med den ”fria uppfostran” förtäljer inte historien.

I Ä-posten här under kan vi läsa om att villkorslös kärlek handlar om att låta dem vi älskar få växa och blomstra på sin väg. Detta gäller i alla relationer, framförallt är det viktigt låta sina barn göra det. Ingen annan människa kan någonsin veta vad som är någon annans väg. Ska man då bara stå bredvid och låta den man älskar ta in på en väg som man tror kan ta en ände med förskräckelse?

Det är inte villkorslös kärlek att utplåna sig själv för någon annan, eftersom kärleken också ska inkludera en själv. För många av oss villkorar nog kärleken till oss själva än mer än till andra. Och den är lika viktig och det kan vi läsa mer om i Ä-posten härunder.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

 ”Att älska utan villkor och förbehåll är den renaste formen av all kärlek. Den kärlek, som går bortom tid och rum, från en själ till en annan. Men med ovillkorlig kärlek menas ej, att mottagaren bör agera hur som helst, för då är det inte kärlek.

Att älska är, att måna om den andres välmående, att vilja dela glädje och sorg. Att få kärlek tillbaka är viktigt för att själen skall blomstra. Att ge de ni älskar frihet, frihet att älska, att växa, att mogna och att leva är ovillkorlig kärlek. Men även kärlek, som är så djup och ren behöver odlas, för att växa. Att låta sina nära välja galet och stå bredvid och inte försöka hjälpa, är inte kärlek, det är rädsla. Rädsla att förlora den andres kärlek om man säger emot. Men kärlek är, att våga stå för det man tror på. Ingen vet helt vad, som är bäst för någon annan själ. Men alla är ni villiga att tro det.

Så att våga säga emot er älskade, då ni tro på vad ni säger är kärlek, och ej villkorad sådan, bara ren och skär omtanke. Men tar ni er kärlek från den andre, om den inte gör vad ni tro är bäst, då är kärleken villkorad. Ser ni skillnaden?

Att ha förväntningar och förhoppningar på era nära och kära är gott, och att hjälpa dem nå sin fulla potential är kärlek. Att älska ovillkorligt innebär att kärleken är lika stark då mottagaren tar egna beslut, som ej gå hand i hand med era. Och att om ni hade ”rätt”, ej säga ”vad var det jag sa”… utan då trösta och finnas där vid eventuella motgångar. Och om er kära får ”rätt” gläds med denna och medge, att ni inte visste ”bäst”. Då blomstrar den ovillkorliga kärleken i all sin prakt. Att lysa på någon annans bekostnad är inte kärlek, men att dela rampljuset, även då solen lyser på er, det är kärlek.

Att finnas för sin nästa och för sig själv är kärlek. Ty den ovillkorliga kärleken är även kärleken till dig själv. Den kärleken du ger dig själv har ofta villkor, och det som du anklagar dig själv för att vara ”fel”, är kanske det du behöver ge dig själv all kärlek för. Att försonas med sig själv och vara ett i kropp och själ, det är att älska den ni är, den som vi vet ni kan vara, och allredan är.

Men då kärleken till er själva är villkorad, stänger ni ute den kärlek ni kan få och alla förtjäna. Ty den muren, som då byggs mellan er och er, är den mur ni bygger runt er inför andra. Så att älska förbehållslöst, men ej utplåna sig,( ty det är ej kärlek,) det är livets väg. Då ni se er kärlek växa, ser ni all potentiell kärlek i världen. Att ta emot kärlek, är lika viktigt som att ge. Så om kärleken ni ge, ej har er själva som mottagare också, finns en mur i era hjärtan. Den ni älskar vill ni väl, och den som älskar er vill er väl. Om ni alla är i sann kärlek, så finns inga hinder, inga murar.

Att välja att ge sin kärlek till de som vårdar den är vägen. Ingen kan kräva kärlek åter. Men ni kan då välja att inte ge av er kärlek till de ni känner ej värdesätter den. Så att ge och ta är en cirkel, ett kontinuum. Då ni både ge och ta emot är cirkeln av kärlek hel, den flödar från själ till själ och alstrar mer kärlek, ju mer ni ger och mottager. Men då ni väljer att lämna kärlekens cirkel, kan ni alltid återvända. Den är evig. Så all kärlek är ren, även om det ej alltid upplevs så. Men den kärlek, som ej tas emot och alstrar mer kärlek, den kärleken kommer att nå någon annan, någon som vill ta emot den, någon som väljer att ta emot den med kärlek.

Lev och ta er kärlek till er själva också. Lys genom varje vrå av er, då hela ni är kärlek, så finns det bara kärlek. Ingen kan ta den ifrån er. Att älska är att lita på någon, att ge sitt hjärta och sin själ och, att den som mottager den är er kärlek värdig. Den kärleken som då existerar är alltid ovillkorlig.

Att ingå löften och måsten kan kväva den rena kärleken, om det görs av rädsla för att förlora kärleken. Den kärlek som ej är ömsesidig, är inte sann kärlek, ty den kärleken är alltid besvarad. Så vila i det, att ni alltid hitta er kärlek. För ni älska då tillsammans. Ingen kärlek är ensidig.” ∞

Nästa vecka fortsätter vi på tema ”Kärlek”, då om partnerkärlek och passion, förälskelse och kärlek. Välkomna tillbaka!

Kontakt. Facebook.

I skrivande stund är det en vecka sedan det förfärliga terrorattentatet ägde rum på Drottninggatan, i hjärtat av Stockholm. Fyra människor dödades och minst 15 skadades då en man helt avsiktligt i hög hastighet körde på människor med en lastbil. Ett avskyvärt brott, en handling som skakade om oss alla, främst förstås offren och deras anhöriga men också alla oss som inte var direkt drabbade.  På bara några minuter togs tryggheten ifrån oss. Samtidigt kunde vi se hur kärleken och medkänslan för varandra växte fram mer och mer. Det fanns många hjältar på Drottninggatan den dagen, och allt vad dessa hjältar gjorde berörde oss ända in i hjärteroten. Den stora kärleksmanifestationen på Sergels torg då 45000 personer deltog visade att kärleken är större än hatet. Vi människor har mer som förenar oss än skiljer oss åt.

Vi var många stockholmare som tog emot eller skickade sms med frågan ”Är du ok?” Vi hade inga nära som var på plats exakt vid den aktuella tidpunkten, men det visade sig att vi hade ett antal i vår närhet som precis hade passerat platsen eller som varit på väg dit, men som av någon anledning ändrat sig och åkt hem eller någon annan stans.  

Min sambo Mikael tänkte åka till Kulturhuset efter jobbet och samtidigt passa på att köpa en jacka. Så kom han att tänka på att kanske den avdelning han ämnade besöka på Kulturhuset fortfarande var stängd, så han ändrade sig och åkte till Farsta Centrum för jackinköpet istället. På bussen hem fick han höra vad som hänt på Drottninggatan. Min ”låtsassyster” Eva hade parkerat sin bil längre upp på Drottninggatan och börjat promenera ned mot Åhléns för ett ”specialerbjudande”. Plötsligt blev hon alldeles matt, kände att hon inte orkade gå hela vägen till Åhléns och vände istället tillbaka till bilen och körde hem…

Var detta en lycklig slump eller fanns det någon annan mening? Detta fick oss att titta lite närmare på den frågan. Vi funderade över hur man får en förnimmelse, en hjälp, kanske som för Eva att bli så trött att man ändrar väg eller mål, men att det är först i efterhand som man kan tolka det. När man förstår hur nära man varit att råka illa ut, kanske till och med dö, kan man bli alldeles förskräckt över tanken vad som hänt om man inte hade följt känslan att ändra kurs. Eller så kan vi försöka hitta tillit till att vi faktiskt har ett beskydd när det inte är vår tid att gå. I Ä-posten här under kan vi läsa mer om det.

I ett tidigare blogginlägg berättade jag om vad som hände strax efter att min mamma dött. Min pappa befann sig i Småland hos släkten och han och hans ena bror Kalle stod en dag och pratade på bygatan. Plötsligt känner pappa, att någon tar tag i hans arm och drar i honom. Pappas reflex blir då att ögonblickligen dra tag i Kalles arm, så att de flyttar sig en bit. Strax efter rasar en skorsten ihop, och en massa tegelstenar hamnar på den plats där de stått. Både pappa och Kalle blev chockade. Någon/eller något hade räddat dem… Båda trodde det var min mamma. Men återigen var det först i efterhand de kunde göra tolkningen.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

”Kring öde och slump finns det många olika teorier. Vi kommer inte att skriva om dessa, utan om hur vi från vårt perspektiv ser att livet och döden har en större mening. En mening som inte kan förklaras i ord eller handling till fullo, den är ofta inte förklarlig förrän det som skett hamnat i ett perspektiv.

Då ni lever på jorden har ni flera uppgifter, en av dem är inte att förstå och kunna förklara allt för det vore omänskligt. Att leva betyder att inte veta allt, att inte alltid veta varför något sker. Att hitta en lagom balans mellan att utforska varför och att acceptera det som är och varit, är den största uppgiften i livet.

Barn börjar i en viss ålder att fråga ”varför är det si? varför är det så…? De är vetgiriga och genom sina frågor lär de sig om livet, vad ord betyder och det ger dem en större värld att leva i.

Frågan ”varför” är en fråga som följer er genom livet och det på gott och ont. För vetgirighet och själrannsakan i: ”varför fungerar världen som den gör? vad har jag gjort som är bra? vad kan jag ändra på?”, kan leda till ny kunskap, omprövad kunskap och en god självkännedom. Dock kan en ständig fråga ”varför” också leda till en otrygghet, för det går inte att få svar på allt. Det kan leda till ett ständigt ifrågasättande eller en jakt på att hitta syndabockar till något som hänt etc.

Så varför har ni ett så stort behov av att veta allt som sker? Det är samma sak som driver det lilla barnet att fråga ”varför är det så?” Men det som vi önskar ni lär er när ni växer upp är skillnaden på att söka svar till frågor, som ej kan/bör besvaras på jorden och på sådant som leder er framåt på er väg.

När ni hittat en väg där ni har frågor ni ej finner svar på, men ändock går vidare då har ni nått förbi ett hinder. Kan ni se det? För om ni valt att stanna på den plats där ni har en fråga och så inte går vidare förrän ni når svaret, så kanske ni fastnar i något som ej går att lösa. En obesvarad fråga om ”varför” men ni ändock går förbi, kan ni hitta svaret på en annan dag längre fram på er väg. Men låt inte en obesvarad fråga bli vägs ände.

Så när ni står inför ett val att lyssna på en förnimmelse eller ej, låt inte valet bli att stå still. Ni kan ibland känna på er att ni bör ta ett steg åt sidan, gå en annan väg eller leda någon annan en annan väg. Ni har oftast inte en klar tanke och bild av vad ni vill nå eller undkomma, utan något i er leder er till en plats dit ni först ej tänkt gå. Ni kanske ser till att komma en annan tid. Oftast får dessa vägval inte större konsekvenser än att ni når en plats en annan tid eller väljer en ny plats. Men ibland är detta avgörande gällande liv och död, lycka eller olycka. Så förnimmelsen som gav er mod och lust att ta en annan väg, kan tolkas först i efterhand. Ni kan då se att ”om jag tagit mig till den plats jag var på väg till hade jag råkat illa ut”. Ni fick alltså en hjälp att inte skadas, men ni förstod ej ”förkänslan” förrän efteråt.  Detta är det vanligaste viset, att ni tolkar förnimmelsen först i efterhand. I ovanliga fall kan ni få en tydlig signal, att ni vet att om ni väljer en väg så händer det och det, men vanligtvis ges ni hintar eller känslor som leder er på nya vägar.

Är det då en slump om ni följer era förnimmelser eller inte? Är det en slump om ni upplever förnimmelser?

Vi vill visa er att ni har en väg ni är på som är kantad med vägval och hinder, stora som små. De stora vägvalen är tydligare och de små är mindre synliga, så när ni talar om att välja en väg där ni råkar illa ut gentemot en där ni räddas, så vill vi ge er tilltro till att det finns en plan som inte är menad att förstås på jorden. Ingen som skadas själv eller drabbas av en anhörigs död är menad att tänka att det var meningen, för det är inte er uppgift att vara alltför ”heliga”.

 Att vara mänsklig innebär att fråga sig ”varför skadades jag, min nära eller någon annan?” Men vägen är att klara att inte få denna fråga besvarad på jorden, utan när den största chocken och sorgen, saknaden och ”ångern” lagt sig hitta en balans i acceptansen. Där ni ger er själva friheten, att inte vänta på svaret till ”varför” utan hitta en tro att någon, någon annanstans har det svaret och ni själva ej behöver hitta det. Att ni har endast tron att detta ”varför” inte svaras med ”därför”, utan att svaret finns och det är ett tillfredsställande svar, som ni kommer få den dagen era dagar på jorden är över.

Så för att vara människa och leva igenom livets många frågor och svar rik i tron att allt har en mening, men meningen är ej alltid klar för er, utan ni får leva med vissa frågor. Att veta är inte alltid möjligt, precis som, att vetskapen ej kan besvara alla trosfrågor, så får inte alla ”varför-frågor” svar. Men det betyder inte att det inte finns ett större svar.

Allt som inte kan bevisas är inte falskt. Det är bara ej vetenskap eller vetskap. Att tro är att våga, att ha en idé utan att den bevisas. Och tro är viktig, inte bara i benämning av gudstro eller inte, utan förmågan till tro och tillit. Inte bara tro det ni vet, för då är det inte tro. Kärleken tror de flesta på, trots att den ej går att bevisa. Så låt denna tro vägleda er i livet på vägar mot lycka och olycka, glädje och sorg, det vill säga livets gång.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.  

I förra veckan skrev vi om Panikångest. Nu fortsätter vi med Ångest mer generellt, och om hur vi kan göra för att möta den och sedan låta den gå iväg.  Änglarna ber oss(som de brukar med sjukdomar eller känslor) tänka Ångesten som en person utanför oss själva, trots att det känns som den är i oss. När vi placerat den utanför oss ges vi frihet och möjlighet att se på den mer objektivt, och att som vi kan läsa här under i Ä-posten även samtala med den.

Generell ångest kan ibland vara svårare att känna igen och hitta ursprunget till. Så här gäller det verkligen att välkomna den och sedan titta på vad som hände i anslutning till ångestkänslan. Att gå bakåt från nuet till när vi tyckte oss känna att ångesten började krypa fram. Ibland kanske vi inte hittar orsaken, men att gå baklänges i vårt känslominne kan ändå göra det lättare att släppa ångesten genom att ”börja om”.

Det är ju inte bara panikångest som är tydlig och avskild, prestationsångest till exempel är likaså riktad till något speciellt. Vi kan även ha egenhändigt ”ihopknåpade” ångestscenarios. Själv brukar jag halvt på skoj säga att jag har ”packångest”. Min definition av det är att likt vid prestationsångest, till exempel inför en uppgift som ligger framför oss, och där själva prestationskravet gör att vi blockeras, och att det känns svårt att komma igång. Så känner jag då jag ska packa inför en resa. Själva startsträckan tar mer kraft än packandet, om jag bara skulle göra det direkt. Efteråt känns det som om jag ägnat hundraprocent av tiden åt att packa, men egentligen har cirka nittio procent handlat om en diffus inre stress att skjuta upp packandet och endast tio procent behövts till att packa. Det är inte den svåraste ångest jag fått känna på men jag tänkte att den var lätt att illustrera.  Ni kan säkert hitta egna liknande upplevelser, scenarior och känslor som ni kan koppla samman med ångest både som min lite smått absurda ångest med packande och djupare ångest.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

“Att bli rädd för sin ångest hör till. Det ni då ofta gör är, att försöka få kontroll och makt över ångesten. Vi vill försöka visa er, att ni ej behöver kontrollera den, för då ni klarar det kan aldrig ångesten kontrollera er.

Först då ni vågar möta ångesten, se den i vitögat, stanna i den tills den går över, för det gör den, då vet ni att ni är fria, och ångesten är inte ni, ej ens en del av er, utan en yttre känsla som omvandlas till en inre. Detta gör att ni ofta tror att ångesten är ni. Den är mitt i er, i er kropp och i er själ. Hur skall ni då få ut den? Jo, genom att bjuda in den. Men också säga; “nej du, nu är det dags att gå hem“.

Så stäng ute det, som känns som ert inre, men ej är ni. Bekanta er med ångesten, Se den ej som en ovän, som bestämmer och styr, utan en vän som kanske inte ge de bästa råden. Så varför vill man umgås med denna vän? Hade ni haft en mänsklig vän, som behandlade er som ångesten gör, så kunde ni nog lättare brutit kontakten med denne vän sagt; “du är ej bra för mig“.  För vem vill hänga med en negativ vän hela tiden? Klart ni då kommer påverkas av denna negativitet, och ofta då göra om den, och tro att den är ni.  Men nej, den är ej ni.

Så se ångesten, som en som en gång var en vän, en uppriktig vän, som dock talar och agerar ur rädsla, men det är ångestens rädsla, ej din. Så säg till ångesten; “Visst får du komma över, om du låter mig pyssla om dig, och du inte trycker ned mig för att själv må bra. ”Säg att ni vill ångesten väl och önska att den fann lycka och frid. Men då ni vill, be den gå. NI är herre över ert hus, er kropp och er själ. Låt den bilden leva i er. Ni säger ja eller nej till ångesten.

Talesättet lyder; “håll din vän nära, men din fiende närmare“. Men försök ifrågasätta den teorin. För, mår ni bra av det? Umgås hellre med “vänner”, som stärker er och som vill er väl.

Säg nej till er bekantskap Ångesten. Säg; ”Sorry, jag är ledsen, men jag är inte den som kan rädda dig. Det kan bara du. Jag hoppas du hittar vad du söker, men jag kommer lämna dig här och gå min egen väg. En väg, som kanske inte alltid är en dans på rosor, men det är min väg. Jag önskar dig allt gott och att du finner ro i din oroliga skepnad. Det är bara att det är något du må göra, ej jag. Så här skiljs våra vägar. Kanske vi möts, men då känner jag igen dig och jag vet om du hittat din ro och därför då kan få vara med mig. Men har du fortfarande oro i dig, så kommer jag hälsa, men sedan säga adjö.

Mitt liv är för värdefullt att ödsla på att hjälpa dig må bra. Nu måste jag se mig för den jag är, och din plats i mig fylla med glädje och ro och stärka vad du försökt bryta ned men ej lyckats med. Så vi skiljs som “vänner”, ej “ovänner”. Men du ett råd; “Låt detta bli en läxa för dig med. Att ej såra andra så du sårat mig. Vi ses kanske – eller kanske ej. Ta da…”

 Välkomna tillbaka nästa vecka!

 Kontakt. Facebook. 

 Hjärtklappning, svettningar, skakningar, svårt att andas, tryck över bröstet… är de vanligaste symtomen vid en panikattack. Då det är liknande symtom vid en hjärtattack, är det ofta svårt att stilla oron helt även då man någonstans vet med sig, att det är en panikattack som pågår.

De flesta av oss har nog någon gång i livet känt av panikångest. En del har återkommande attacker medan andra bara får någon enstaka. Ibland känner man att man vet varför attacken kommer.  Ibland känns det som om den kommer från tomma intet. Det är då vi inte kan härleda varifrån den kommer, som vi blir än mer benägna att tro att det är farligt.

Paniken är sällan logisk men det finns ändå alltid en anledning till den. En panikattack är extrem ångest under en kort stund, den går alltid över.

Man brukar säga att man ska försöka stilla paniken. I Ä-posten här under finns lite ”nytänkande” att man istället ska ”röra om” en annan infallsvinkel till förklaring av paniken och hur vi kan göra om paniken kommer.

 Ä-post: (se Hannahs förmåga)

 ”För att förstå panikångesten behövs en vågskål och en tippning av denna. Om panik bryter ut till synes, och som det känns, utav ingenting, så beror det på en tippning av vågskålen. Paniken behöver rörelse i vågskålen för att bryta ut och brytas av.

 Så om nu livet är i ena vågskålen och döden i den andra, då vore det väl troligast att tänka att när livets vågskål är den tyngsta och dödens den lättaste skulle det ge liv. Och till viss del är det så. Och så om döden är den tyngsta, så skulle dödsrädslan få större plats än livet och livsglädjen. Men den känslan är inte vad som leder till ren och skär panikångest. För i var och en av dessa känslor, så är det en av dem som är starkare, och då tar den över, men det ger ej panik.

 Panikångesten bryter ut när vågskålarna är exakt lika stora, när rädslan för livet och för döden är precis lika starka. För där blir det en inre krock mellan liv och död, en kamp med två lika starka känslotillstånd. Så vad gör vi nu med detta? Jo, låter skålen tippa igen och antingen går då paniken över och livet tar vid igen, eller så blir paniken med dödens del större, och då kan det leda till depression.

 Så för att förstå panikångesten, behövs det att förstå vad som finns i dessa vågskålar, vad som väger tyngst och vad som väger minst, för det är inte bara mängden det handlar om utan även den totala vikten. Så vid varje ny panikattack, försök se vad som finns i dödens skål och vad som finns i livets. Vad behövs för att vända paniken till en lugn, rolig livsglädje, en livsglädje som finns i alla människor?

 Vad finns i dödens skål? Är det en rädsla att dö eller är det en vilja att dö? Bägge tar plats i dödens vågskål, vilket gör det svårare att differentiera vad som är vad. Men kroppen reagerar, och i det slås liv och död ut och det blir en panik som kan vara inåtagerande eller utåtagerande. Men oavsett så blir det ändock ett stiltje, där livet är långt bort och döden är skrämmande eller lockande, men paniken ger inte utrymme för att gå framåt.

 Så vem är då paniken? Jo den är en alldeles egen, ensam och rädd liten parvel, men den döljer sin rädsla genom att själv bli fruktad. Så om Paniken är rädd, vad finns det som kan trygga den?

 Panik är ett tillstånd och en upplevelse, ett känslosvall, en överväldigande känsla. Så tysta den ej. Låt den leda till svaret. Vem har svaret? Jo Paniken och ni. Ni är de enda som vet vad mötet handlar om.

 Så kämpa ej mot Paniken, men låt den ej heller stanna. Ge orden plats, då bryts paniken ofta. För en panik är ofta ordlös, tydlig men diffus, okontrollerbar men i kontroll. Alla dessa motsättningar, det är vad som leder till panik. Paniken lever på dessa motsatser. När känslorna krockar i er, där, där och då får paniken plats.

 Så ju bättre ni ser vad som paniken vill här och nu, desto mer kan ni låta den positiva känslan växa så att panikens stiltje ruskas om. För paniken ruskar om er, så att ni tror att panik är ett kaos. Men egentligen är den stilla. Vågskålen står still men ni tror att det stormar. Kan ni se det? Så tvärtemot vad det känns, rör om i grytan, tippa vågskålen och få rörelse istället, för att försöka lugna paniken. För då föder ni den.

Låt alltså paniken förstå att den står still. Den är inte en företagsam uppviglare utan en fryst panik. Så även om paniken upplevs som rörlig och störande, och ni vill stilla oron, så lita på att det är er handling och rörelse som tippar så att paniken inte kan styra. Så lugna er inte utan rör om. Det är livets väg ni då väljer.”

Välkomna tillbaka nästa vecka då vi tittar lite närmare Ångest och vad vi kan göra för att säga ”Hej” och ”Hej då” till den.

Kontakt. Facebook.

I vårt förra inlägg skrev vi om energitjuvar och om hur vi kan skydda oss så att vi inte tappar vår energi. Vi fortsätter nu på tema ”Energi” och tittar lite närmare på ”Iver” och funderar kring hur vi kan hitta en balans i att vara ivriga och energiska så att vi är i harmoni, men utan att bli så uppjagade att vi blir uttröttade. För det är inte bara så att vi kan tröttas ut av att någon annans uppjagade energi, vi kan även själva dränera vår energi.

Till skillnad från så kallade energitjuvar som ”tar” vår energi, brukar man vad gäller iver säga att någon annan mer kan dämpa vår iver. Detta kan göras på många vis… men vanligast kanske är att vi har en idé, som vi är uppspelta och ivriga av, vi bubblar fram våra idéer, tankar, planer och så är någon ”nej-sägare”  genast framme och säger ”men har du inte tänkt på det här”… ”det där går ju inte att utföra i verkligheten” osv… Då är det lätt att ivern rinner ur kroppen på oss och vi känner os s tillplattade, uppgivna och kanske till och med fåniga att vi hade kunnat tro… Så här gäller det att vi lär oss att behålla vår iver och inte vara beroende av att någon annan måste övertygas och uppmuntra vår iver. Att vi är nog, vår iver räcker.

I Ä-posten här under kan vi läsa om vikten av att försöka skilja på ”stressenergi” och ”energisk iver”. Den energiska ivern alstrar mer och mer energi, medan stressenergin tömmer oss på energi, vi riskerar att gå in i väggen. Så ”Ivern” ska vi värna om, den leder oss framåt.

Hur kan vi göra för att hushålla med vår energi, så att den räcker längre?  Något att tänka på är att försöka ”vara i ett flöde”, man kan faktiskt exempelvis dammsuga på två olika vis. Man kan göra det med ett ”motstånd”, att man trögt och tungt och kanske suckande drar runt med slangen, eller så kan man göra det mer som en ”dans”. I första fallet blir man väldigt trött men inte i det andra. Detta gäller i det mesta vi gör. En del personer jobbar så gott som alltid mot kraften, det vill säga använder mer energi än vad som krävs. Medan i den andra änden andra så att säga ”go with the flow” och orkar då mycket mer. I spannet däremellan finns nog det flesta av oss.

Ä-post:( se Hannahs förmåga).

 ”Energi är en färskvara. Att ladda batterierna för att få ökad energi är nödvändigt. Likaväl som ni laddar era mobiler, så behöver ni ha återhämtning. Att husera med energin och spara på den är inte lika nödvändigt, utan att mer göra det ni behöver och önskar använda er energi till och sedan ladda era batterier. För vet ni att ni har en möjlighet att ladda, så behöver ni ej spara på energin. Kan ni se det?

 Ändock inte springa tills ni stupar, för då är det energidödande. Att springa som om det vore ett hundrameterslopp, när det är ett maraton leder till att laddningen tar slut innan ni når mål.

Men ändock är det inte riktigt det att spara energi, som ger er kraft att nå mål, utan att ha laddat batterierna exakt rätt för att klara er till nästa laddningstillfälle. Och behövs det innan mål ge er det. Spring ej tills ni stupar. Ett maratonlopp kan ibland behöva ”pausas” för att t.ex. dricka lite vatten. Så kan ni behöva ladda era batterier en stund.

 Så energi i rätt mängd är den härligaste av alla faktorer, som leder till ett uppåtgående humör. En balans i att ni vet att ni har möjligheten att ge er energi igen. Då är det ett kontinuerligt flöde som ger er harmoni och kraft, lika mycket av bägge. Och det som behövs i stunden är precis den energi ni har.

 Om energin går över i ett uppjagat tillstånd går stressen in och stör harmonin i energibalansen. Allt blir ett inre kaos. Ni springer och inget händer, inga batterier laddas, inget vatten dricks, ni är igång på reservbatterierna, kroppens egen vätska. Men då fungerar det/ni tills det/ni inte gör det längre. Som ett batteri som ”poof dör” eller en uttorkad kropp som behöver vätska. Det är inte den livgivande och uppiggande energin, det är en konstgjord andning, som håller er uppe tills ni ej orkar längre. Så då blir det ofta ett abrupt stopp. Ni ”går in i väggen”, blir deprimerade, trötta och så vidare.

 Medan att ladda och använda, och ladda igen ger er lika mycket energi som ni använder och behöver. Så välj att separera er stressenergi och energisk iver. Stressenergin är ett uppjagat tillstånd där kortisolvärdet i kroppen ökar, och ni först blir pigga som mörtar tills ni bara inte är det längre. Men en ivrig energi som är uppladdad ger er liv och energi, en upptäckarglädje, en nyfikenhet på livet.

 Så ivern bör ge er lika intresse både för att ladda batterier och för att använda den. För ivern i sig är inte energi. Ni kan känna iver för något ni gör, och det ger er energi, men glöm ej att iver kan även vara, att vara ivrig för att sova skönt eller gosa ned er i soffan med en god bok eller se på TV. Så att låta ivern kunna kopplas ihop med alla tillstånd och handlingar är nyckeln. Varva upp som varva ned, ni hitta en harmoni i det. Ivrigt längta efter både uppvarvning och nedvarvning.” ∞

 Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Har du upplevt hur du alltid blir trött i vissa människors sällskap? Har du märkt hur dessa personer samtidigt blir piggare och piggare? Har du någon gång känt hur du krympt samtidigt som personen du pratat med växt? Kanske har du då interagerat med  så kallade energitjuvar. Men hur är det egentligen? Kan verkligen någon annan stjäla vår energi, eller är det i själva verket så att det är vi själva som släpper in tjuven, medvetet eller omedvetet?

Kan vi skydda oss mot en energitjuv? Hur stoppar vi den innan den kommit in? Hur motar vi ut den när den väl kommit in? Kan vi installera ett larm som varnar oss? Hur identifierar man en energitjuv? Finns det ett gemensamt signalement? Ämnet är stort och mycket har skrivits om det och på lite olika vis. Vi lät Änglarna säga sitt och det finns att läsa i Ä-posten längre ned.

I Ä-posten står det tydligt, att energitjuven bara kan ta sig in om vi ”bjuder in” den. Den kan inte ”bryta sig in”, och ofta ”bjuder vi in den” trots att det är något vi egentligen inte vill. Och oftast förstår vi inte själva att vi faktiskt öppnar dörren för tjuven. Änglarna varnar oss också för att slösa energi på energitjuven, för då blir det vi och inte tjuven som hamnar i fängelse.

Vi vill nu här visa skillnaden på att bli dränerad av en energitjuv och att känna av någon annans sinnesstämning. Energitjuven tar mer eller mindre medvetet vår energi, och vi blir väldigt trötta i dennes sällskap. Vissa av oss känner i princip alltid av, tar in och påverkas av sinnesstämningar i vår omgivning. Det vill säga vi behöver inte ens ha interagerat med personen eller personerna ifråga. Här har inte någon ”stulit” vår energi, utan vi har ”tagit in” den och påverkats av den. Detta är alltså inte samma sak som när vi blivit ”bestulna” på energi och känner oss energilösa. När vi ”känner av” och ”tar in” en sinnesstämning känner vi de känslor som någon annan har.

Vi har lagt märke till att en och samma person ibland kan vara en energitjuv, som dränerar sin omgivnings energi rejält, för att vid andra tillfällen själv ge massor av energi. Det är lätt att avskriva en person som energitjuv och att tro att den alltid är så. Men så är det inte alltid, det har vi sett många gånger. Det är fascinerande att lägga märke till och också hoppfullt, för det visar ju på vad Änglarna säger, att liksom vad gäller att energi inte är statisk är inte heller energitjuvens tjuveri det.

Även om det alltså är så, att det är vi själva som tillåter någon annan ta vår energi, så bör vi inte kategoriskt överge alla som ”stjäl” vår energi. Det är som med det mesta, en fråga om balans, ibland får man ”tillåta” att någon tillfälligt tar ens energi. Vi får försöka lära oss att kunna vara nära, utan att själva dras ned i vår sinnesstämning.  Att inte ta ansvar för det som inte är vårt. Då har vi mer energi för att hjälpa. Detta är definitivt inte lätt och kan kräva övning.

Det finns ju förstås även andra sätt att bli trött på också. Sjukdom eller hårt arbete ”stjäl” också vår energi, men här är det inte fråga om en person utan något helt annat än det vi behandlar nu.

Ä-post (se Hannahs förmåga).

”Alla ni människor kan vid olika tillfällen uppfattas som energitjuvar, och alla har ni säkert upplevt att känna att någon ”tar energin” ifrån er. Att vara energitjuv är inget konstant tillstånd, en människa kan ej diagnostiseras som en obotlig energitjuv. Det är aldrig statiskt. Precis som med energin, så är energitjuven ej en konstant. Den är alltid föränderlig. På gott och på ont. Energi är inte något som ni besitter eller inte besitter.

Energi är något ni varken får eller tar, utan ni bildar den själv. Sedan kan ni uppleva att ni ges energi av något eller någon, men det är ändock ni själva som alstrar energi och som vårdar denna energi ömt eller inte. Ni kan uppleva att någon tar er energi, en så kallad ”energitjuv”. Men åter igen så kan ingen ta er energi om ni ej låter dem. Till skillnad från en ”vanlig tjuv”, som stjäl materiella ting, så kan en energitjuv aldrig ta er energi om ni ej låter det.

En tjuv, som stjäl era pengar eller andra värdesaker, kan ta dem från er utan att ni kan hindra dem. Ni kanske märker när det sker men har ej förmåga att stoppa tjuven. Eller så märker ni först efteråt att ni blivit bestulen genom en fickstöld eller ett inbrott.  En energitjuv jobbar mer under radarn och till skillnad från en ”vanlig tjuv” är energitjuven oftast ej medveten om sin tjuvaktighet. En vanlig inbrottstjuv kan välja att göra inbrott när de boende är utflugna, men en energitjuv kan aldrig stjäla från en tom boning eftersom den ”stjäl” energin från människor.

Så vad är det som gör att vissa människor i vissa perioder uppfattas som energitjuvar? Ofta är det någon som är självupptagen, kanske på grund av en depressiv ”tycka synd om sig episod”, som kan göra att ni även om ni tycker synd om vederbörande ändå känner att ni dras ned i denna tunga sinnesstämning. Det går oftast inte att sätta fingret på det. Vissa personer kan vara hur ledsna, självcentrerade och deprimerade som helst utan att ni blir dränerade i deras sällskap, medan andra kan få er att känna det som er energi rinner ur kroppen och ni drunknar i pölen av er förlorade energi.

Andra energitjuvar kan vara så uppeggade att de stressar upp er och ni ödslar er energi på denna stress varav ni sedan känner er urlakade. Som om ni svepts med av en tornado och sedan landat med en duns och inte har ork att stoppa orkanen.

Så finns det energitjuvar som är mer utstuderade i sitt energitagande. De är mer som vampyrer, som med mening tar ett ”bett” och vet att ert blod/energi kommer skänka dem liv. Denna typ är dock mer manipulerande och sällsynt.

De flesta är helt vanliga människor, som bara inte märker vad deras beteende och sinnelag gör med dem runt om dem.

Så om ni tänker er en energitjuv som en blodigel, så kommer den suga ert blod om ni låter den komma er in på skinnet. Men om ni håller er undan från blodigeln, så kan den ej mumsa på ert blod. På samma vis är det med en energitjuv, den kan ej ta er energi om ni inte låter den göra det. Ni kan vara uppmärksamma på när ni känner att ni blir trötta av någon eller något, ni har då valet att ursäkta er från sällskapet och skydda er energi. När ni upplever att ni måste hushålla med er energi, bjud då inte in en energitjuv till hushållet. För en energitjuv kan bara komma in om ni släpper in den, den kan ej bryta sig in.

Att ”slösa med energi” är ett uttryck som egentligen betyder att ni borde lägga er tid på något annat, inte att någon stulit energi. Att låta er energi bli till mer energi är att vara i ett flöde. Att ni då och då blir exponerade för en energitjuv är inte farligt. Att ni då och då själva lutar åt att vara en energitjuv är inte heller farligt. Summan av inkommande och utsänd energi bör jämnas ut om ni låter ert flöde leda er rätt.

Undvik det ni ej känner ni ej orkar med här och nu, våga vara en energibehållare åt er själva och låt den energin bilda ny energi till er och till andra. Låt inte energitjuven tro den kan stjäla något ni egentligen vet ej kan norpas. Slösa inte energi på energitjuven För det är bara ni som hamnar i fängelse inte tjuven.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

I förra inlägget skrev vi om ”Tillit” och det känns naturligt att nu fortsätta med ”Trygghet”. Det vi här främst syftar på är en inre trygghet, en trygghet som man kan ha även i ett otrygg yttre sammanhang. Och trygghet är väl något vi alla, stora som små, önskar oss. Att kunna vara trygga i både vår miljö och i vårt inre.

När jag(Annmari) var liten brukade jag varje kväll be ”Gud som haver barnen kär…”, och när bönen väl var läst hade min pappa och jag en egen liten ramsa som fortsättning. ”Kan jag vara lugn?” undrade jag, varpå pappa svarade ”ja”. ”Hur lugn?” frågade jag och fick svaret ”kolugn”. ”Hur lugnt är det?” ville jag då veta. ”Det lugnaste som finns” blev svaret, som jag alltid blev lika glad för.

Som vi kan läsa om i Ä-posten nedan, så är det inte så att en trygg person aldrig är rädd eller orolig. Livet ger oss olika prövningar, och i de stunderna får vi försöka hitta en tillit och trygghet i att det inte för alltid kommer vara så svårt. Hittar man sin inre trygghet, så är det inte omöjligt att även i svåra omständigheter hitta glädje. Som vi skrivit om tidigare är det ofta så exempelvis i svår sjukdom och i livets slutskede. Många upplever till och med att det då är en av de lyckligaste tiderna i livet. En förklaring är nog att om man vet att man snart kommer dö, så behöver man inte vara så rädd och försiktig.

Socialantropolog Thomas Hylland Eriksen leder en forskningsgrupp i Norge. Utgångspunkten är trygghetstänkande i ett mångkulturellt samhälle. En av slutsatserna är att en överdriven jakt på trygghet skapar otrygghet.

Ä-post:(se Hannahs förmåga)

”En trygg person är inte en person som aldrig är rädd eller orolig, utan en som vet att trots oro och rädsla, så finns det en inre trygghet, en visshet om att när livet känns tungt kommer det ej att vara så för evigt. Och att lyckan ej heller är för evigt, men att den återkommer stadigt.

Så att lita på att lyckan vänder efter olycka, det är trygghet. Att sitta vackert still och tiga, för att ej ta risker i kärlek, relationer och jobb, är ej trygghet. Det är en otrygghet som leder till att undvika alla risker. Eller så långt som möjligt.  Men det är en falsk trygghet.

Vill ni hellre vara trygga i att ni intet har att förlora, för att ni ej tar risker, eller att istället riskera er trygghet för att nå verklig trygghet? För utan att våga sig ut ur bekvämlighetszonen, så kan ni ej veta om tryggheten ni har håller där ute i vida världen.

En trygg person tar risker, men ej onödiga sådana, är ej dumdristig men modig. En trygg person är ej rädd att riskera tryggheten, för denne vet att tryggheten i sig aldrig är i risk, utan det är det ni gör som är risken.  Kan ni se skillnaden? Så gå inte in för att ”testa” era nära, men däremot när det blir tillfälle för en ”test” våga ta det tillfället. För en relation eller situation som ej håller då, hade till slut ändock raserats.

Så om tillit inte utgör grunden på ert hus, för att ni ej fått den som barn, Hur gör ni då för att få en stabil grund? Att riva ned hela huset för att börja om går ej. Men om grunden är otrygg/instabil så svajar ändock ni/huset oavsett om ni från en viss ålder bara byggt med trygga/stabila stenar.

 Så frågan är då; hur byter ni plats på stenarna? Jo, genom att alltid när ni tar bort en otrygg sten, lägga till en trygg sten i botten. För det är vägen. Det går inte att ta bort otryggheten och ej ersätta den, för då rasar huset. Detta gäller också i beteenden. För att verkligen dra ifrån ett destruktivt beteende, så behövs det läggas till ett annat mer positivt. Jämviktslagen, och det faktum att något nytt måste tillkomma för att det skall vara möjligt att släppa det gamla.

 En dag kan ni ha ett stabilt tryggt hus, som tål väder och vind och som skyddar er. För den falska tryggheten finns ej kvar. Det betyder dock ej ett liv utan oro, men ett liv i tillförsikt. Att livet ej är så svårt, men väldigt värdefullt.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Så har vi gjort ett ”dyk” ner i skattkistan och hittat två äldre Ä-posttexter om ”Tillit”, och vi bestämde oss för att publicera båda här.

Som vi kan läsa mer om nedan i texterna, så är det här med tillit inte lätt. Vi föds alla med en fullständig tillit. Vi är helt beroende av någon annan, oftast mamman, och vi har ingen tanke på att inte få det vi behöver, såsom kärlek, mat och omvårdnad. Om vi sedan däremot inte får denna anknytning, så får tilliten sin första törn. Ett barn som skriker ut sina behov och inte får respons slutar till slut att skrika, även om det dröjer mycket länge.

Har vi blivit svikna och övergivna, och har inte de personer som övergivit oss kommit tillbaka, så är det stor risk att detta kommer påverka oss och vår tillit framöver i livet också. Däremot bör vi försöka sträva efter att inte döma ”nya” relationer efter våra gamla erfarenheter.

Även då vi på grund av yttre omständigheter ofrivilligt skiljs från vår vårdnadshavare, så påverkar det den framtida tilliten. Ett barn som exempelvis behöver gå igenom operationer och behandlingar, och plötsligt skiljs från sin mamma kan få sår, som behöver lång tid att läkas vid återföreningen. Med en omsorgsfull medveten mamma, som genast tar hand om sitt barn, så sker denna läkning, och lämnar inga spår. Men får inte barnet denna hjälp, så kan tillitsbristen bli bestående.

Tilliten påverkas också av våra erfarenheter i vuxen ålder.  Om vi tänker oss tilliten som ett nät, så är nätet lätt att trasas sönder, medan det tar längre tid att laga det. Vid en otrohet raseras ju tilliten till partnern, och om paret vill fortsätta leva tillsammans krävs mycket arbete från båda parter. Om man klarar att försonas med det som skett, och även om man kanske förlåtit sin partner, så kan ändå relationen falla om tilliten inte återskapas.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

”Att lita på någon annan är inte lätt. Att lita på sig själv är inte lätt. Det är därför tillit är så skör. En brusten kvist på tillitens träd, kan få hela trädet ur balans. Men glöm ej att en kvist kan växa ut igen. Så kan ni också hitta tilliten åter. Din djupa tillit till livet, det är trädets rötter. Och även de kan gro igen. Så tilliten är ibland bruten, men den är ändock alltid möjlig att återfå. Kanske inte tilliten till alla personer, som man upplevt har svikit eller missbrukat tilliten, genom att fara med osanningar.

Men det viktigaste, det som är den stora tilliten, trädet som växer, det kan slå rot igen. Och då har du tilliten till dig själv, till livet och till vissa utvalda. Så se att om tilliten till någon bryts, så är det en kvist och om vederbörande förtjänar en ny chans, vattna då extra mycket och se kvisten växa ut.

Men känns tilliten till den personen som om den är av för alltid, vattna då inte där, vattna på rötterna och livet, tillit, så känner du att du har tillit, men inte blind tillit till alla, för det är inte heller rätt väg.

Så om du nu ser på den person som svikit, som en kvist som brutits av från ditt träd… Vad vill du nu att det skall hända? Kan du låta kvisten vara bruten, eller vill du läka den? Är det en torr gammal kvist, som brutits mitt itu, eller är det en färskare kvist, som du försöker bryta av, men som inte riktigt vill, som är seg och levande? Det kan vara en blandning av bådadera, för den torra totalt avbrutna kvisten kan symbolisera en specifik person. Medan en annan person kan symboliseras av en kvist, som svajar och inte helt ger vika, som studsar tillbaka med stark kraft då du försöker bryta av den. Men här gäller det att identifiera om det är en kvist du verkligen vill bryta av, eller om det är en kvist som försöker tala om för dig att den bör vara kvar.

Om du tittar på alla kvistar på ditt träd kan du se vad som orsakat skada i ditt träd, och vad du behöver ändra på för att trädet skall må bra? Du kan se vilka kvistar som tål vindens kraft och solens ljus och regnets vatten. Du kan se vad som får dig att växa och slå ut.

Det är då du vet vad dina kvistar tål och vad de inte tål. Trädet bär på alla årstider och årsringar för alla år du levt. Lita på att trädet, livets träd vet vad det behöver för att vara hälsosamt, rakt och stolt och växa och frodas.

Trädet låter sig aldrig luras, dess ringar ljuger ej.  Så gå tillbaka till ditt träd och se hur det vuxit i de stunder du tvivlar på är sanna. Där har du svaret. Har ditt träd tillfälligt slutat att växa? Har någon huggit av grenar? Har du låtit någon annan såga av dem?

Om du nu låter ditt träd visa dig hur du mått i någon annans sällskap… Vad ser du då? Hur mår ditt träd? Trädet ljuger aldrig. Det är beroende av naturens lagar och därför en god värdemätare på ditt välmående.”

Här under publicerar vi nu nästa Ä-post om ”Tillit”. Denna gång hade vi frågat om hur vi kan hitta tillit? Och om hur vi kan hitta tillbaka till tillit när den brustit genom svek? Som synes är andemeningen J densamma som i föregående Ä-post, medan vi här smalnat av frågan och frågat specifikt om tillit efter svek. Källan svaren hämtas ur är outsinlig, och vi tänkte det är lite intressant visa vad som händer när vi ändrar frågeställningen lite.

Ä-post:

”Att lita på någon innebär, att ni öppnar er för att bli sårade. Att lita på någon annan, någon ni älskar, leder till kärlek, men det kan också leda till sorg. Ty om den ni lagt er tillit hos, ej visar sig vara den värdig. Då är smärtan djup och sveket känns än större. Men om tilliten ej fanns, så vore kärleken inte längre kärlek. Att få någon annans tillit är en vacker gåva, som ni bör förvalta med silkesvantar. Och att våga mottaga den kan närma er i kärlek.

Om ni svikits och litat på någon, som sedan ej håller sina löften, då faller ni och faller tills ni känner, att det ej är ni som faller utan den som svikit er. Att välja vem ni lita på är sunt. Alla bör inte få er tillit, men när ni givit någon den och den sen trampas på, då har ni valet att lita på er själva, på ert omdöme… Valde jag ”fel”? Nej, den andre valde ”fel”. Men ni blir ändå försiktigare, att ge er tillit. Det som ske är, att om ni ej litar på någon, tror ni ofta att smärtan av ett svek kommer att göra mindre ont. Men om ni lever nära någon ni ej vågar lita helt på av rädsla att svikas, då känner ni hela tiden den sorgen såsom ni skulle känna den om ni blir svikna. Så då sviker ni er själva.

Ni skyddar er ej. Den ni litat på, som svikit er kanske ni förlåter. Men att förlåta, är inte lika med att tilliten är där igen. Att förlåta någons svek innebär inte automatiskt att tilliten är åter. Tillit behöver förtjänas, men likväl behöver båda vara öppna, att hitta vägar att återuppta tappad tillit. För om ni ej gör det, går ni ej åt samma håll.

Tillit är att öppna sitt hjärta och våga lita på någon annan. Det finns även den stora tilliten, tilliten till något större än människan. Vad man nu må lägga i det, är det en tillit, som läker och ger hopp.

Valen ni gör bör ej springa ur rädsla, för då rädslan styr, kan tilliten ej vakna. Så om ni vill lita på någon, bli vän med er själva, era svagheter och styrkor och detsamma med er nästa. Då kan ni skala bort alla skal och skydd och börja om. Då ni ej lita på någon, försök känna efter, vad det handlar om. Är det er rädsla eller är det, att ni känner, att den andre personen är opålitlig? Det är inte alla som förtjäna er tillit. Men om ni hittar vad, som är orsaken till att ni ej känner tillit, kan ni veta om det beror på egen rädsla och gamla sår, eller att den andre helt enkelt ej förtjänar din tillit. Om du tror att den andre förtjänar en ny chans, är det mödan värt att jobba för, så att det leder framåt. Men hittar ni, att det ej är rädsla, utan att ni ej tro, att den andre kan förvalta och förtjäna er tillit, kan ni lättare gå vidare.

Tillit är vacker men skör. Den tillit som brustit, behöver tid att läka, och då bör tiden ges, Ej göra ett ”slarvjobb” och klistra ihop tillitens spruckna skärvor på måfå. Utan ta tid på er, se var varje del ska klistras, så ni när ni hittat alla delar, har helat den så att sprickorna inte syns. Tilliten sviker er ej. Det är människorna ni förlagt er tillit till, som sviker. Så bli inte rädd för tilliten, den är ren och god. Ni har den alltid inom räckhåll. Giv den till er själva och till dem ni väljer.” ∞

Välkomna tillbaka näst vecka då temat är ”Trygghet”.

Kontakt. Facebook.