Alla vill vi nog känna att det vi gör är meningsfullt, men vad innebär det egentligen? Kan vi alltid avgöra om något är meningsfullt eller meningslöst? Och är det verkligen så dåligt att göra något meningslöst?

Att vi tycker att det vi gör och är är meningsfullt, är en god och tillfredsställande känsla och upplevelse? Att däremot ständigt söka den ”högre” meningen i det vi gör, söka för att vi tror att det vi nu gör är meningslöst kan bli destruktivt. Den bästa balansen är att blanda ”mer meningsfulla” saker med mer eller mindre ”meningslösa”. För det går ju även att översättas som att ”meningsfullt” är uppdrag såsom jobb eller kall, medan ”meningslöst” står för skoj och hobbys.

Alla behöver vi ha lättsamma stunder som ”rensar” oss från det tunga. Vad det kan vara är upp till var och en av oss. Om vi nu tänker på vad vi båda gör för att koppla av från alla världens problem, våra egna och det vi möter i vårt arbete, så är det att vi brukar titta på den amerikanska evighetssåpan ”Glamour”. Den halvtimmen har blivit något av en ”helig stund” för oss, där vi kan gå in i en annan värld, engagera oss i såpapersonernas liv och leverne och på så vis ”glömma” vardagen. Många skulle nog se det som ”meningslöst”, och om vi här använder oss av termer som jobb, kall etc. så är det ju det. Men som en rolig stund, är den oerhört ”meningsfull” för oss.

Fundera gärna över vad i era liv ni tycker om att göra? Vad ni mår bra av? Fortsätt sen att göra det och strunta i om det är meningsfullt eller inte. Men däremellan får vi göra det bästa vi kan med det vi har. Mer eller mindre är inte meningsfullt.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Alla har ni en större mening, och sedan formas livet likaså av mer eller mindre ”meningsfulla” händelser, möten, relationer osv. Men vem är det som bestämmer vad som är ”meningsfullt” och vad som är ”meningslöst”? I detta som i det mesta, så finns det inte ett rätt svar och ett fel svar.

 Livet i sig är meningsfullt. Alla människor har en mening, och detta går aldrig att fråntas. Men i vardagen kan ni finna att ni söker efter en mening med vad ni gör, den ni är och hur ni väljer att leva era liv. En orsak till depression är att ni känner att ni inte betyder något, att det ni gör betyder ingenting, och ni känner er därmed ”meningslösa”. Så länge ni känner så kan ni ej ta er ur depressionen, ty varje människa behöver känna sig speciell, att hen är viktig och gör skillnad.  Det som ofta sker är att ni inte ser vad ni gör. Ni tror att ni måste göra mer, beröra fler människor, rädda liv, skapa världsfred och därmed bli kända för era handlingar. De flesta av er lever inte era liv i offentligheten där ni räddar världen. Men detta betyder inte att ni inte gör skillnad i era liv, i era näras liv eller till och med för främlingar ni möter på gatan.

Att ständigt söka efter meningen med livet gör att ni inte lever i nuet, och det är meningen med livet, att sträva framåt, lära sig av det förflutna men leva här och nu. Så om meningen och meningsfullheten alltid ligger framför er, och att det ni tror är meningsfullt, måste se ut på ett visst sätt, så missar ni den. Kan ni se det?

Om ni istället tänker efter och känner efter vad det är som ni upplever som meningsfullt, och sedan  försöker leva efter de deviserna, då har ni hittat ett meningsfullt leverne. Men var inte för upptagna med av att vara meningsfulla, så att ni glömmer, att det som kan upplevas som meningslöst kan vara ack så roligt, skönt och avkopplande från livets allvar. När det handlar om att t.ex. göra något roligt, unna er något extra, som inte gör ett stort avtryck på er livskarta, men som ger er glädje, då blir det ”meningslösa” ”meningsfullt”. Kan ni se det?

Det finns på gott och ont ingen magisk formel, som ger er mening och som visar att detta är meningsfullt, detta är meningen och detta är meningslöst. För till syvende och sist så har allt mening, även då den inte är så kallat ”viktig”. Meningen är att det finns många ”meningar” med livet, mer er och alla andra. D.v.s. ”meningsfullt” blir fullt av ”meningar”.

”Meningslöst” är när ni tror att allt ni gör och är, är separerade från varandra, att de är lösa delar, som inte känns viktiga, ni inte får ihop ”meningen”. Men det är bara att lägga det pusslet och ta med alla bitar i ert liv, stora som små, ”oviktiga” som ”viktiga”, så har även det lösa i ”meningslöst” fått sin ”mening”.

Om alla människor skulle definiera mening på ett och samma vis, så skulle inget i världen kunna fungera. Ty alla människor behövs, alla yrkeskategorier, alla vardagliga småsaker behövs, för att stordåd skall kunna ske. Det viktigaste av allt är att känna att ni aldrig kan vara meningslösa, för ni är meningsfulla oavsett vad ni gör. I alla stunder, även då ni gör mindre viktiga saker.

Tillåt er att bara ha kul, inte ständigt vara sökare, för att finna måste ni stanna upp och lukta på blommorna. Den som söker finner… Visst men vad händer om ni inte slutar söka? Då är ni ständigt på jakt efter meningen, och den hittas inte i framtiden och den är inte heller förlorad i det förflutna. Den hittas endast här och nu, och den är i er, ni behöver ej söka, utan leva på det bästa vis ni kan. Det är er mening och meningen med livet.”

Kontakt.   Facebook.

När vi började fundera över ordet ”Normalt” fann vi att det verkligen är ett ord, som vi alla har lite olika definition av. Det är nog så att vi alla har vår egen betydelse av ”Normalt”.  Såsom Änglarna skriver här nedan, är det nog tveksamt om det finns något som är helt normalt eller helt onormalt. Däremot måste vi ju som i allt annat utgå från oss själva, hur vi är och hur vi lever.

Här är några exempel på hur vårt eget personliga styr vad vi anser vara ”normalt”. En vän som var barnläkare berättade en gång hur han hade haft en patient, en flicka som redan vid 13 års ålder var 1.80 lång. Flickan led av att vara så mycket längre än sina jämnåriga kamrater, och det var därför föräldrarna sökte hjälp för sin dotter. Hon var inte inom den ”normala” längdkurvan för sin ålder. Doktorn kände att det skulle vara meningsfullt att sätta in en hormonbehandling, då flickan sannolikt skulle bli ännu mycket längre framöver. Innan man slutligen tar beslut om sådan behandling kopplas psykolog in för att ge sin bedömning. Nu råkade det vara så att i psykologens familj var det ”normala” att vara strax under eller över två meter, flera familjemedlemmar hade blivit basketspelare. Så psykologen, som var kvinna på 1.95 m, tyckte utifrån sitt ”normala” inte, att det var befogat att denna flicka skulle genomgå en hormonbehandling. Efter ytterligare samtal slutade det dock med att flickan fick hjälp att stoppa tillväxten, vilket var vad både hon och föräldrarna önskade.

Från barns perspektiv ter sig det ”normala” ofta skilt från vuxenperspektivet. Detta är ju helt följdriktigt då barnets erfarenheter än så länge är mer begränsade. En bekants barn, ca 4 år, hade förundrat lyssnat på en konversation mellan mor och en granne med en hund. Grannen sa något om att hon måste skynda ut med hunden så den fick kissa. Barnet utbrister då: ” precis som pappa, han kissar också ute”. Barnet hade erfarenhet av att pappan kissade ute när familjen var på sitt lantställe. För barnet var detta det ”normala” och blev förvånad att hunden också kissade ute.

När jag (Annmari) var i fyraårsåldern var jag med mina föräldrar på Skansen. Där såg jag för första gången en häst. Så jag utgick från min ”normala” värld och utbrast i förvåning ”vilken jättestor vovve!”

En annan historia på detta tema handlar om en mamma som för många år sen hade en speciell strategi när hon var ute med sina barn på stan och där såg någon person som hade något som stack ut, det kunde vara någon form av handikapp eller funktionshinder.  När barnen frågade mamman om den personen, svarade mamman alltid att ”det pratar vi om när vi kommer hem”. Detta ledde till att så småningom barnen själva om de såg någon t.ex. i rullstol, pekade på personen och sa.” mamma där en sån som vi ska prata om när vi kommer hem!” Det vill säga det gav lite motsatt effekt mot mammans avsikt.

Det som de flesta av oss gör blir lätt det som vi känner är normalt, och därmed blir alla som är annorlunda ”onormala”, med en positiv eller negativ klang. För visst vill ju de flesta av oss klassas som ”normala”, men ändå ”lite speciella” på ett positivt vis. Så egentligen vore det väl trevligare att vi inte slänger oss med uttryck som; ”du är ju helt onormal”, utan att vi hittar vårt ”normala” utan att bedöma andras ”normala”.  Att leva efter vad vi har för värderingar, och ge andra utrymme att vara sig själva. Att vara snäll och mena väl, det är något vi bör sträva efter, kalla det vad vi vill, men om något borde vara normalt så är det nog det.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”För att kunna definiera ”Normalt” behövs en definition av ”Onormalt” och vice versa. Så hur skulle en sådan definition kunna se ut? Om ni verkligen tänker på ordet ”Normalt”, kan ni då i ärlighetens namn hitta en ”normal” beskrivning av ”normalt” som passar in på alla ”normala” personer och ”normala” situationer? Om svaret är ja, då är ni inte ”normal”, för det är omöjligt att alla människor och själar skulle kunna bedömas likvärdigt och listas som normala eller onormala.

Det som däremot går att hitta är det normala för just er och era nära och kära. För att hitta vad ni känner är normalt, är en helt annan definition än vad som är det. Kan ni se det? Ni bildar er en uppfattning om vad som är ert normala. Där innefattas även normer och värderingar exempelvis kanske ni lever ett laglydigt liv, då kanske ni bedömer en som ej gör det, som att hen har tippat över på den ”onormala” sidan av skalan. Men kan ni se att detta ses ur ert synsätt och genom era värderingar? En person som däremot genom livet tagit sig fram på mer eller mindre tvivelaktigt vis kan känna att det är det ”normala”, den enda vägen de vet.

Ni kan önska er något utöver detta, ert ”normala”, men ändock känna att det ni har är det normala. För det ni lever det är er normalitet så som det bör.

Många tänker ”åh, jag lever ett så normalt liv, ett Svenssonliv, det är så tråkigt jag längtar efter spänning och passion.” Det extraordinära utöver det normala. Medan många andra drömmer om just det ”normala” lugna livet. Men det är först när ni ser att inget är normalt eller onormalt i endera av dessa fall, som ni dels kan uppskatta vad ni har, och eventuellt jobba mot att ändra ert ”normala” liv.

Att använda frasen ”du är onormal” till sina medmänniskor är aldrig rätt. Ty ingen kan göra sig till domare och jury i livets rättssal, om vad som är normalt. Tänk er själva om en så kallad ”normal” person anklagas för att vara ”onormal”. Försvarsadvokaten skall då föra talan att klienten är fullt ”normal” och åklagaren i sin tur att den åtalade är ”onormal”. Hur skall då domaren och juryn välja påföljd? Det är ingen slump att dessa fall inte existerar.

Kan ni vara onormala? Ja, i bemärkelsen att de flesta människor är goda, har goda intentioner och ambitioner, så kan ni säga att då majoriteten är det, så är det det som är normalt? Men egentligen handlar det inte om normalt eller onormalt utan något mänskligt eftersträvansvärt.

Kan rädslan att vara onormal få er att låtsas vara någon annan än ni är? Svaret är ja, men den rädslan är inte onormal utan handlar egentligen om en rädsla att inte bli omtyckt eller accepterad. Tänk om alla människor vore exakt likadana. Hur roligt vore det? Ni skulle visserligen inte sticka ut på något negativt vis men ej heller positivt.

Det normala är att alla är olika till kropp och själ, och vem ni än är, så är ni ni och det är rätt. Att hitta er egen plats i livet där ni känner att ni trivs, det är det som blir ert eget ”normala”.

Kontakt. Facebook!

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kära bloggläsare!

Denna vecka tänkte vi passa på att göra en “reklampaus”:)

Nu är det äntligen dags för släpp av vår första bok, ”Terapeutiska skattkistan”. Den är full av djupare dyk i skattkistan, och vi hoppas att ni vill passa på att förbeställa ett signerat exemplar till specialpris.
Klicka på länken härunder för att läsa om eller ur boken.
Vill du sen köpa den lägger du den i varukorgen som vid vilket annat nätköp som helst.Trevlig läsning!

EBOK:

Danskt band (mjuka pärmar):

 Eller KONTAKTA oss för att beställa direkt från oss till specialpris.

Vad innebär egentligen tålamod? Hur kan vi lära oss att bli mer tålmodiga? Tänk om vi kunde gå i en tålamodsskola… vad skulle i så fall stå på schemat? Ja en rolig variant vore väl att låta alla elever sitta och vänta, dag ut och dag in på att ”undervisningen” skall börja. För att läraren till slut efter några veckor säger, ”då så är vi klara”, d.v.s. eleverna har väntat tålmodigt och då behövs ju ingen ytterligare ”undervisning”. 🙂

Vi människor blir oftast bättre på att ge oss till tåls ju äldre vi blir, men nog behöver de flesta av oss ändå bli ännu bättre. Hannah här: När jag var fyra år och min syster 6 åkte vi med mamma tåg från Stockholm till Småland. Vi var så förväntansfulla inför resan, men redan när vi kom till Södertälje frågade vi mamma om vi snart var framme. 🙂 Mamma har också berättat om en gång när jag var ca två år och hon, jag och min syster åkte in i en tunnel, där var det bilkö, och plötsligt stod trafiken helt still. Då blev jag direkt otålig och skrek rakt ut till mamma, ”Kör nu!!!” I det läget kunde jag inte förstå att det var omöjligt! Men det finns också vuxna som inte heller kan förstå när något faktiskt är omöjligt att få direkt. Läste i tidningen hur två män för några år sen, när det var ett längre stopp i trafiken, gick ur sina bilar och började slåss mitt på vägen. Stoppet berodde på att det hade skett en olycka lite längre fram. Förmodligen dröjde det lite längre innan männens tålamod tröt än vad det gjorde för mig när jag var två år, men, men…

I Ä-posten nedan kan vi läsa om hur en baby som inte får gehör när den skriker, till slut slutar skrika och blir uppgiven. Detta kan även gälla för en vuxen, att den blir uppgiven om ingen lyssnar, men detta är inte att ha tålamod. Det är viktigt att vi vågar stå på oss när det är något vi vill, men också viktigt att kunna ha tålamod att vänta tills vi blir hörda. Tålamod, väntan och längtan hör ihop, och gör livet rikare.

Så här säger Wikipedia om Tålamod.

Tålamod betraktas av många som en moraliskt eftertraktansvärd egenskap. Tålamod är förmågan att kunna utstå väntan, förseningar eller svårigheter med bibehållet lugn. En tålmodig person kan hantera yttre stress utan att hemfalla åt okontrollerade känslosvall. Inom vissa religioner framställs tålamod som en dygd, det nämns både i Bibeln och i Koranen. I Bibeln är däremot inte tålamodet en av de fyra kardinaldygderna eller de tre teologiska dygderna.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Är tålamod en medfödd egenskap eller är det något ni förvärvar med er erfarenhet? Det tål att tänkas på.:) Den nyfödda babyn behöver få sina behov tillfredsställda omgående. Den vet inget annat och den är beroende av sin vårdnadshavare för att få den hjälp den behöver. Så ur den aspekten förefaller tålamodet ej vara medfött. En baby som inte får sina behov mötta; lär den sig tålamod? Det är frågan, ty en baby som skriker och ej får gehör lär sig att inte ropa på hjälp, och då handlar det inte om att ha lärt sig tålamod och vänta på sin tur, utan mer en uppgivenhet, att veta att ingen hjälper så varför då be om hjälp.

När barnen sen växer är det dock viktigt att ”lära” dem tålamod, att allt inte kan eller bör ske direkt. Att väntan på det ni önskar är värd att nå dit ni vill, att vänta tålmodigt. Dock är barns perspektiv kortare än vuxnas, så till ett mindre barn hjälper det föga att säga: ”det får du om ett par veckor”. Men ju äldre ni blir desto viktigare är det att finna en tålmodig livssyn för att ni skall vara i nuet i väntan på framtiden.

Vad tänker ni när hör ordet tålamod? Tålamod har olika innebörd för er alla, om ni tillhör den mer ”otåliga” gruppen kanske en väntan på en timme når en gräns och ert tålamod tryter. Om ni däremot lever i det långa perspektivet, så kanske tålamod handlar om att ni lugnt kan vänta länge. Ingen kan alltid vara tålmodig, men ni behöver ändå hitta balansen i att ge er till tåls och vilja framåt. Att vänta på något eller någon kan tära på tålamodet. Det är då väntan som är tålamodsprövande.

Sedan har vi tålamodet i som att ”tappa tålamodet”. Det kan då t.ex. handla om att ni blir tokiga på era barn, som inte gör som ni säger till dem. Ni gör allt ni kan, men barnen fortsätter trilskas. Då kan ni känna att ert tålamod är slut.

Tålamod kan också vara en väntan på att lära känna någon ni tycker om. Ni kanske vill komma nära i snabbare takt än er vän. Då behöver ni ha tålamod med att vännen skall ”komma ikapp” med känslorna.

När ni i varje situation kan precisera vad det är för slags tålamod som krävs i stunden, så kan ni lättare hitta styrkan att vara tålmodiga. Men om ni inte kan definiera tålamodets kärna, så blir ni lättare otåliga, på er själv, på varandra och på situationen. Vi ser på tålamod som en god egenskap, en väg att vara här och nu, men kunna blicka framåt på den/det ni väntar på. Ni är i ett flöde som leder er snabbare framåt. Om ni jämför det med att vänta otåligt i en timme gentemot tålmodigt samma tid. Vilket känns längst? Troligen att vänta otåligt, för om ni ”hoppar runt” och tittar på klockan varannan sekund, så kommer timmen kännas oändlig. Kan ni se det? Detsamma gäller med tålamodet och det trilskande barnet. Trilskas ni med barnet och blir arga och ställer till en scen, så kommer det otåliga ni sänder ut till barnet inte leda till, att barnet skyndar sig att göra vad ni vill att de ska göra. Så i princip i alla situationer så är den kortaste vägen till resultat att ha tålamod. Det är inte alltid lätt men alltid rätt.  Så länge ni inte bara väntar passivt i tålamodets namn, utan är aktiva i att nå dit ni vill, men inte fylls upp av otålighet.

Så var modiga och ge er till tåls och gå med tålamodet som er vän. Tålamod är inlärningsbart bara ni ger er till tåls och ger er den på att ”hålla ut” tills ni känner tålamodet inom er. Tålamodet är en vän värd att vänta på, för tålamodet väntar på att ni skall hitta det. Tålamod är pålitligt, otålighet är opålitligt. Vem vill ni leka med?”

Kontakt. Facebook.

Välkomna tillbaka nästa vecka.

Vi har tidigare skrivit om ”längtan”, vilken ligger mycket nära känslan vi har vid ”väntan” på något positivt. Väntan

kan både vara en väntan på något positivt och något negativt, eller bara en oviss väntan utan veta vad som komma skall. Ofta tänker vi på väntan bara som ett faktum, att vänta, men egentligen är väntan kapabel att skapa många olika situationer och känslor. I väntan kan det ligga förväntan, där vi är glatt spända på det vi väntar på, kanske likt ett barn inför julafton. Men väntan kan också bara vara en långtråkig väntan, där vi bara tittar på klockan och hoppas att tiden går.

Väntan kan också innebära oro eller stress, oro för att få ett dåligt besked, kanske något ”oväntat” eller så är stressen att vänta på något vi inte vet när det händer.

Att ge rum för väntan behöver inte bara göras genom ett ”väntrum”. Det bästa är nog när vi faktiskt gör något medan vi väntar, kanske något kul eller åtminstone något vi behöver göra ändå. Så väntan kanske inte är så rolig i sig, men utan väntan skulle vi inte lära oss skillnaden på då, nu och sen. Vi skulle inte få längta efter något som vi måste vänta på ska ske. Vi skulle inte heller lära oss hantera oron och stressen som väntan kan ge. Så väntan hjälper oss också att öva tålamod. Väntan, längtan och tålamod gränsar till varandra.

Om vi väntar oss att väntan ska vara långtråkig, så blir den det. Om vi förväntar oss att väntan är spännande så blir den det. Om vi våndas väntan så blir den fylld av oro och stress. Så vad väntar vi egentligen på? Livet levs även i väntrummet, så vi får försöka leva det nu och inte vänta. Det är nog vad vi alla behöver lära oss, nu eller senare.  

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Vad innebär det att vänta? Det finns en uppsjö av uttryck ni använder er av som ”Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge”. Det ligger nog en viss sanning i det att lära sig vänta på det goda, må det vara en belöning eller för något gott att äta t.ex. lördagsgodis. Ty om det ni spänt väntat finns hos er allstunds, så behöver ni ej vänta eller längta eller för den delen lära er tålamod, lära er skillnaden på att ha och att inte ha något. Så på så vis är uttrycket gott och väl. En annan del av uttrycket är nog av praktiska skäl, att ”hitta på” att det är bättre att vänta, då det egentligen inte är möjligt att få det direkt.

Så har ni uttrycket ”I väntans tider”. Det syftar ofta på att någon är gravid och därför i ”väntans tider”, men i all form av väntan är ni ju ändock i väntans tider.  Så vad innebär det då? Att vänta kan vara spännande och förväntansfullt, det vill säga något gott, något ni vet ni önskar er, kanske till och med vet ni skall få. Den väntan är positiv och hoppingivande.

En annan del av väntan kan vara att vänta på något besked, som kan vara positivt eller negativt. Ni kanske sökt ett jobb och väntar på att höra om ni fått det. Det kan således leda till ett arbete, vilket kan ge er det ni väntat på, eller så får ni ett negativt besked att ni ej fått arbetet. Väntan har varit lika lång, likaledes oroande som hoppfullt. När ni väntat i oro och sedan får ett negativt besked är det lätt att ni nästa gång i samma situation blir än mer oroliga för ni har redan blivit besviken tidigare. Om ni däremot fått glädjande besked, så har ni större tilltro till att även nästa gång väntan leder till något gott.

Väntan är något ni alla kommer behöva lära er att leva med, både det positiva och det negativa. Så vår önskan är att ni kan leva i väntans tider, inte bara vänta. Kan ni se skillnaden?

Att vänta passivt eller aktivt kan också vara olika.. Att vänta passivt det vill säga att inte själv söka det ni väntar på leder ej framåt? T. ex om ni inte söker jobbet, så är det sällan det hjälper att vänta på ett besked av arbetsgivaren🙂.  Att vänta aktivt kan vara, att dels fråga om ni fått jobbet ni sökt eller att använda tiden ni väntar på svaret till att göra något annat.

När något är ovisst och ni ”bara” väntar på att något ska ske kan det orsaka en otrolig inre stress. För ni är då inte själva i kontroll att besluta när saker och ting skall ske. Här är det svårt att inte vänta och vänta och inte orka med annat än att vänta. Men även i dessa fall finns det en egen inre vinst i att försöka göra som det står i ”Sinnesrobönen”: “Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.” 

Att hitta tilliten att väntan leder till rätt plats, rätt tid och att ni vågar överlämna er tid till den tid det tar. Från väntan till skeende är den bästa och kortaste vägen förväntan.”

Kontakt. Facebook.

Välkomna tillbaka nästa vecka som handlar om ”Tålamod”. Så ge er till tåls🙂

Vi förhåller oss till oss själva och varandra genom just ord. Ord har makt att påverka vårt mående, hur vi känner för oss själva och varandra. Så orden har en oerhört stor makt. Ett sagt ord kan inte bli osagt, det är något som vi alla måste förhålla oss till. När någon säger till oss att vi är bra brukar det göra gott i oss, och förhoppningsvis fortsätter detta beröm att klinga i oss. Tyvärr så går negativa ord om oss ofta in i än längre. Ju bättre självförtroende och självkänsla vi har desto lättare är det att inte fastna i de negativa saker vi får höra av andra om oss. Men även de som är oerhört ”lyckade” och ”egentligen” vet det, är inte immuna mot att det negativa fastnar mer.

Av denna anledning är det viktigt att vi alla tänker på vad vi säger till andra och till oss själva, för orden stannar kvar långt efter samtalet. Vi behöver höra tusen bra saker om oss för att radera en negativ. Det är tyvärr så vi människor fungerar. Så därav måste vi alla lära oss att trots detta kunna släppa ord som inte gör oss glada, starka och nöjda. Det är lättare sagt än gjort, men är det sagt, så är det ändå ett ord som uttalats, och då fastnar väl de lite det också … eller? 🙂

Så ord är viktiga. I alla tider har det varit så. Det är viktigt med pressfrihet, och att vi är fria att uttrycka våra åsikter, utan att som i diktaturer fängslas för dem. Men det innebär också ett stort ansvar att vi väljer orden, väger dem och inte använder oss av rätten att säga vad vi vill för att såra andra, att håna andra osv. Egentligen är där inte en fin linje mellan att ha rätt att säga sin åsikt och att inte såra.   För de flesta av oss vet skillnaden, och det är en milsvidd skillnad och inte en fin linje.

Vissa saker är svart och vitt, rätt och fel, ur moralisk, empatisk och social synpunkt. Ty ord kan göra ont, men ord kan också göra så mycket gott. Det vi önskar med detta är, att vi alla tänker oss för lite extra med vad vi säger, för vi vet inte vad som fastnar i någon annans inre. Orden är värdefulla, och de bör användas till det vi vill säga, det vi menar. Ord kan uttalas slentrianmässigt, utan vidare innebörd eller med största insikt.

Så vad betyder olika ord för oss? Vill vi inte att orden skall vara de ord vi säger?  När vi ger ord från hjärtat är de tusen gånger mer värda än sagda av artighet eller av bara farten. ”Tala är silver och tiga är guld”… Tja ibland kanske, men inte alltid…

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Orden har stor betydelse och varje uttalat ord klingar för evigt i universum. När det lilla barnet börjat tala lägger föräldrarna märke till vad barnets första ord är, hur ordförrådet ökar och bildar meningar. Dessa ord läggs på minnet och blir betydelsefulla. Alla utvalda ord och meningar har inte samma starka betydelse. Ni säger många ord och meningar varje dag, vissa av dem kommer ni ihåg, vissa ej. De ni möter likaså.

Även det ni säger utan närmare eftertanke, kan för någon annan bli betydelsefullt på ett positivt eller ett negativt vis. Orden har betydelse, men hur stor betydelse orden får beror på vem som uttalar dem, hur den personen är relaterad till er och också när ni hör orden. Ena dagen när ni är stark kanske ni kan vifta bort ord som är negativa om er, en annan dag när ni inte känner er så stark, kan samma ord skapa en negativ ”ramsa” i ert huvud.

Ord har makt, men betyder det att ni alltid bör ”tänka efter före” när ni pratar? Ja och nej. Ty att tänka för mycket på vad ni skall säga gör att samtalen inte flyter, och det ni säger kommer då mer från tanken än från hjärtat. Att dock alltid ha i åtanke att försöka att inte säga saker som sårar människor, är värt att ha med er.

Så ”ordet är fritt” betyder att ni får tala, men samtidigt är det inte rätt att säga vad som helst. Ord kan ej tas tillbaka. Visst kan ni säga ”förlåt” från djupet av ert hjärta och säga att ni ej menade det ni sa. Men de ord ni sagt finns ändock kvar, den ni tilltalade och sårade kan förlåta er och förstå, men orden är dock ändå sagda. Detta är något ni hela tiden måste förhålla er till. Ty alla människor, hur goda ni än är, hur mycket gott ni än försöker göra, så kommer ni ändock råka säga saker som sårar andra, som påverkar andra negativt. Det är ofrånkomligt. Men som gällande allt annat, så är det vad ni gör för att reparera ordens skada, som i längden räknas. Konsten att be om förlåtelse handlar också om ordens makt, ty ett ärligt menat ”förlåt” är ett ord med stor makt. Vissa saker kanske ni finner oförlåtliga och det är då er fulla rätt att ej ta emot ordet ”förlåt”.

Uttrycket ”pennan är mäktigare än svärdet” ligger det mycket i, ty ord stannar kvar, både det sagda orden och de skrivna. Ord kan såra, ord kan läka, ord har makten att framkalla alla känslor som finns i era känsloregister. Ordet kan vara er vän eller er fiende. Så orden har makt, men ni har makt över era egna ord. När ni har låtit någon annans ord definiera er har ni inte tagit makt över orden. Detta är dock lättare sagt än gjort. Det sagda går ej att få osagt, lika lite som det gjorda ej går att få ogjort.

När ni känner att ni vet något i hela er själ och ert själv, så kan ändock andras ord starta en ”loop” av tvivel inom er. Något som kan kännas än svårare, än om orden från en annan ”på riktigt” får er att tro på dem istället. Ty om ni vet vad ni vet, men ändock får höra något annat, något negativt av någon, så kommer dessa ord ändock ringa inne i er, och ge er en inre kamp om vad ni vet och vad den andre intalar er. Kan ni se det? Om ni däremot direkt tar in den andres ord för sanning, så blir det inte lika ”förvirrande”, även om det kan bli än mer påverkande för ert liv. Kan ni se set?

Så hur är det då möjligt att behålla sig själv, men ändock ta in andras ord? Jo, genom att vara öppen för att känna när ni bör lyssna på andras ord om er, eller om vad det än må vara, och när ni kan känna att dessa ord inte är något som klingar an i er, så låter ni dem gå. För ni är inte skyldiga att tro på andras ord, men ni är skyldiga er själva och varandra att försöka väga era ord så ni ej sårar. Vissa människor använder orden för att medvetet trycka ned andra, att såra där de vet att det gör ont. När ni blir mottagare till dessa ordens vapen behöver ni hitta er inre styrka så ni ej trycks ned.

Det sägs att en bild säger mer än tusen ord. Men är det så? Förvisso, för det är så mycket som sägs utan ord. Men det som sägs med ord är de ord som kan gå runt, runt, runt i huvudet i er och skapa osäkerhet och tvivel eller trygghet och glädje. Så orden är av stor vikt, men väg ej era ord för mycket, för då blir de ej era. Försök dock sträva efter att göra det bästa ni kan, säga det ni vill säga, det ni behöver säga, men väga när, var och hur. Låt inte orden fastna i halsen, men låt heller ej grodorna hoppa alltför fritt ur er mun. Lagom är bäst, som alltid.”

Kontakt. Facebook.

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Det sägs att ett gott skratt förlänger livet, men vad är humor egentligen? Vem bestämmer vad som är roligt? Hur ändras humorn och vad vi tycker är roligt genom livet?

Under den tidiga barndomen förefaller humorn gå igenom liknande faser för alla barn. Det lilla barnet visar tidigt vad det tycker är roligt. En babys pärlande skratt är smittsamt också till oss vuxna på ett helt oemotståndligt vis. Enkla överraskningslekar som ”titt- ut” brukar vara populära och kunna leda till kiknande skratt. Så småningom kommer så en period som vi nog alla går igenom, tänker här på när kiss- och bajshumorn är det roligaste som finns. Sen har vi de unga tonåren, som brukar innehålla mycket fnittrande, framförallt bland tjejer.

Ju äldre vi blir börjar så humorn, och det vi tycker är roligt, blir alltmer individuellt. Många använder sig allt som oftast av att ironisera om allt och alla. Änglarna berättar lite om hur det är en mycket fin linje i ironin för att den ska vara rolig och inte vara sårande. Små barn kan inte förstå ironi och kan därför vara skadligt att utsätta barn för. Men annars kan förvisso ironin vara mycket rolig, använd vid rätt tillfälle och av någon som behärskar ironins konst.

Sen är det ju en väldig skillnad mellan att skratta med någon och att skratta åt någon. Att bli skratta åt är sällan någon som uppskattar, även om personen själv kanske ofta skrattar åt sig själv. Känner flera som har en härlig snabb humor om allt möjligt som händer i vardagen, men som också ofta gör narr av sig själv på ett vis som de aldrig skulle göra om någon annan. Dessa personer visar på det sättet vägen för att andra också kan skratta åt dem. Ofta visar de inte hur sårade de blir och så fortsätter det hela eftersom det verkar vara ok att skratta här.

Skratt smittar verkligen mellan människor och vad kan väl vara härligare ett riktigt fnitteranfall, när man skrattar så tårarna rinner och det är helt omöjligt att sluta skratta. Men ett sådant här skrattanfall måste ske vid ”rätt” tidpunkt. En annan gång skulle man kanske inte ens dra på munnen åt exakt samma sak. Detta har nog de flesta av oss upplevt någon gång.

Det är inte bara genom livet som humorn skiljer sig, utan det finns också kulturella skillnader, t.ex. brukar man ju prata om den torra engelska humorn. Nu lämnar vi över till Änglarna för att se vad de har att säga om humor.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

Humorn har inte som glädjen kvalificerat sig som en av människans grundkänslor. Men humor är en del av glädjeämnena i livet. Så vad är då humor? Kanske är humor en av grundstenarna i er vardag. Ty skratt och glädje hjälper er framåt i goda stunder, men även i motgångar. Kan ni skratta åt något som gått fel, så har ni redan vunnit över ert misstag. Så humor kan läka många sår, den kan bygga broar mellan människor och öppna er för nya äventyr.

Kan humor göra illa? När humorn sker på någon annans bekostnad eller även på er egen, så finns det tillfällen då den kan skapa inte bara skratt utan även gråt. Om ni väljer att driva med andra människor för att få ett gott skratt, så finns det flera sätt att göra det på. Det går att göra med finess och kärlek och kan då vara skoj och inkluderande, men det är alltid en fin, fin gräns mellan att vara humoristisk med glimten i ögat, men med även en viss vasshet, och att göra sig lustig över någon så att denne person ej blir smickrad utan sårad.

Likaså är det ofta uppskattat med människor som kan driva lite med sig själva och inte tar sig själv på så stort allvar, att de inte kan skratta åt sig själva. Men här finns det också några fallgropar, som att ni börjar ”göra ner er” själva så mycket att andra tror att de kan ”haka på”, och efter ett tag kanske ni känner er förlöjligade trots att ni själva startade drevet.

Att skratta är gott, att vilja dela detta skratt med andra gör livet godare. Humor är ofta något ni söker efter i era partners, i era vänner, den står ofta högt upp på önskelistan.

Humor är inte alltid detsamma för alla personer, och inte heller har ni samma humor livet igenom. ”Kravet” på vad som får er att skratta ökar med ökad ålder och ökad erfarenhet. Barn roas lättare, men likaså roar barnen lättare andra. Så det kanske är så enkelt att ju roligare ni har ju mer lättroade ni är, desto mer glädje sprider ni runt er? För skratt smittar och till viss del humor också. Förvisso väljer ni nog vänner och människor runt er som delar er typ av humor. Men ni kan också hitta människor ni tycker om, men som ni inte delar humor med, och eftersom ni uppskattar dem och deras sällskap så kan ni lära er att uppskatta deras humor.

Livskamrater som vuxit vid varandras sida behöver ibland bara dela en blick för att förstå det roliga i en situation. Kärlek gör att ni delar humor, för närhet ger också samklang i skratt. Men när ni är den enda som skrattar, och ni just har skämtat på någon annans bekostnad, då kan det vara väl värt att anta, att det inte var roligt. Så var rädd om er humor och var rädd om varandra, låt skrattet bli vägledningen, för humorn som väcker ömsesidigt skratt är livets guldkant.”

Kontakt. Facebook.

Välkomna tillbaka  

Money, money, money , must be funny… som ABBA sjunger.   Ett annat talesätt som har en hel del sanning i sig  är ”Money makes the world go round”. För vi behöver pengar och att pengar ”byter” ägare, för att världen ska gå runt. Men vi behöver också att vi ”går runt”, det vill säga att vi får in tillräckligt med pengar för att täcka våra utgifter. Så i stort och smått har pengar ett större värde, än det värde som de har tillskrivits.

Hur bör vi då förhålla oss till pengar? Det är en fråga utan svar, som är rätt eller fel. För det är inte svart eller vitt, dock finns det förstås ”svarta” eller ”vita” pengar, men det är en annan sak:).

Så vad lägger vi då i värdet av pengar? I exempelvis löneförhandlingar kan det handla om, att vi egentligen har de pengar vi ”behöver”, för att täcka våra utgifter, men att få löneförhöjning ändå är viktigt, för att det visar att vi gjort ett bra jobb och att vi uppskattas av vår chef. Ta t.ex. Hollywood-stjärnan med sina astronomiska lönechecker som vill ha mer, där är det sällan ett behov, utan snarare för att visa sin vikt i guld. Eller så är det för att stå upp för att kvinnor ska få samma lön som män. I våra ögon kan det verka girigt och i många fall är det säkert så. Men samtidigt kan det vara viktigt, för om balansen bland de rika inte är ojämn, så betyder det att den är än mer ojämn hos oss vårt ”vanligt” folk. Därav kan det ändå vara av betydelse med den där extra miljonen.:)

Lika lön för lika arbete är eftersträvansvärt. Gällande uppdelning av arv finns det alltför många exempel på hur girigheten kan titta fram även hos de såtaste av släktingar. Ibland handlar det inte ens om stora summor pengar, utan mer om ”att detta är mitt och jag vill ha det där”. Ibland så slutar det med att personen står där med en tavla som hen tycker är ful som attan, men inte vill låta kusin Ture vinna.  Det viktigaste att tänka på när det gäller pengar bör därför vara: ”hur mycket pengar behöver jag, och vad är jag villig att göra för att få dem, och vill jag verkligen ha de här sakerna?”

Redan som barn börjar vi leka med pengar. Vi leker affär där vi köper och säljer med våra ritade pengar. Vi spelar Monopol med dess låtsaspengar. Vi lär oss tidigt att pengar är något vi vill ha. För att hitta värdet i pengar behövs en värdering av pengar i sig och värdet av det vi kan köpa oss med dem.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Pengar är nödvändigt i dagens samhälle. Att ha pengar ger möjligheter. Vad ni sen gör med dessa möjligheter, är det som är av vikt. Att tjäna pengar för ett väl utfört arbete är riktigt och rätt. Att däremot lura av någon dennes pengar är fel. Att låta någon tjäna pengar är inte fel, men vad denne individ sen gör med sin rikedom är det viktiga.

Det är ingen som vill bli fattig, men att vara fattig kan vara en lärdom i livet. Att vara rik är också en lärdom, för det ge möjligheter att leva det liv man vill. Att bli girig är inte vackert, men att vara rik är inte fult.

Så försök ej lägga annat värde i värdepappren pengar, än att det ge möjligheter att leva gott och göra gott. Att ta från de rika och ge till de fattiga, likt Robin Hood, är inte rätt, trots att tanken är god. För vi må aldrig ta något från någon annan. Men att vara rik innebär, att man själv kan ge av sin rikedom. Och det är önskvärt.

Att ge är att få, och att få är att ge. En gåva av kärlek och villkorslöshet är det vackraste ni kan ge. Men att mottagaren tar emot gåvan utan skuld och återbetalningskrav från sig, är att ge den som gav gåvan en ännu större gåva, tacksamhet. Tacksamhet är, att våga ta emot gåvor, utan att känna kravet att återgälda den som givit dem gåvan. För då tar det bort det fina i att ge och få. Att däremot ge till den andre, eller någon annan, när möjlighet finns, det är vackert. Så att lämna skam och skuld för pengar, är det bästa viset för att få pengaflöde, och hjälper världen att hitta balans hos fattig och rik.

Rikedom är inte fult i sig, dock är girighet en synd, och mycket synd för den girige själv. Ty den som roffar åt sig bli aldrig lycklig och få aldrig nog, mycket vill ha mer”. Men att ge om man har pengar, är det som belönar sig i längden. Dock ej ge bort allt man har och äger och offra sitt liv för någon annan, det är inte fruktbart.

Alla behöver ni pengar för att leva i samhället. Men balansen mellan fattig och rik går bara hitta jämvikten i, om den rike våga ge. Och inte ge för att hen känner ett måste, utan för att hen vill. Och att den fattige vågar ta emot, utan att känna skuld, att hen är skyldig den rike för resten av sitt liv. Inga gåvor med krav är äkta, och inga gåvor som ges ur skuld är äkta. De hjälper bara för att döva dåligt samvete. Att ha pengar är inget man bör ha dåligt samvete för (om de ej är stulna förståsJ) Så välj att se pengar, som värdepapper, som byter ägare och hela tiden ges vidare till nästa och nästa. Då är flödet i sin rätta natur.

Pengar är ej fult, makt är ej fult. Det som kan bli fult är vad den rike gör, och vad en i maktposition, som missbruka den, gör. Så kontentan är; pengar har inget värde i sig, men de har det värde och pris ni satt på dem. Så att vara rik är ej, att vara egoistisk och att vara fattig är ej att vara osjälvisk. Att våga ge och våga ta emot, det är en konst och det gör pengar till något vackert!” ∞

Kontakt. Facebook.

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Att vara snäll är nog något nästan alla vill vara. Det vittnar också de otaliga ordspråk och citat man kan hitta om man googlar på ordet ”snällhet”.  ”Det viktigaste är att vara snäll” ”Innerst inne var hen i alla fall snäll” m.fl. Vi uppmanas att vara snälla, att det är det viktigaste… Samtidigt sägs det ibland lite nedsättande att även ”korna i hagen är snälla”.

Vi båda är för att man ska sträva efter att vara snäll, att ha en vänlig attityd till andra människor, att med vänlighet lösa konflikter, men att det inte betyder att vi ska vara mesiga. Tvärtom ska vi vara sanna mot oss själva, stå för våra åsikter och det som är viktigt för oss. Stefan Einhorns tankar om att vara snäll överensstämmer i stort med vår syn. Han uttrycker sig så här, ” en snäll människa bär i sitt medvetande ständigt med sig omtanken om sin medmänniska”.

Så hur gör man om vi om vi får en porslinsfigur som vi egentligen tycker är väldigt ful av moster Agda, men att vi vet att moster Agda skulle bli så ledsen om hon visste vad vi kände? Och så säger vi ingenting – och nästa år kommer moster Agda med en ny liten figur till samlingen, detta eftersom hon vet att vi blev så glada för den första figuren.  Det blir allt svårare att säga till moster Agda att vi faktiskt inte är lika förtjust i prydnadssakerna som vi låtit påskina. Moster Agda fortsätter att ge nya figurer – kanske vi sätter in figurerna en efter en i ett skåp… Men vad händer då om moster Agda kommer på hembesök och inte ser de fina figurerna figurera vare sig på spiselkransen eller i bokhyllan? Hade det då inte varit snällare att på ett snällt sätt påtalat att figurerna inte riktigt var vår stil?

Sådana här avvägningar står vi ofta inför, mer eller mindre tydligt, och det kan vara bra att ha i åtanke.  Vad är snällast  i varje olik situation?

Någon vi här tänker på som personifierar ”snällheten” är Lill-Babs. När hon nyligen fyllde 80 år beskrev döttrarna henne som snällheten själv. Att vara snäll har genom livet gjort att hon också ibland gått på nitar, för det finns alltid människor som vill utnyttja någon annans snällhet. Lill-Babs menar att vara snäll är värt att fortsätta vara, även om det då och då leder till bakslag. Och det är en filosofi som vi båda skriver under på. Nu lämnar vi över till Änglarna.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Vad är egentligen snällhet? Att vara snäll har många olika ingredienser och lager. Ty snällhet är inte att alltid göra det som andra vill att ni skall göra, eller att alltid vara andra till lags. Det är ej heller att alltid göra det ni själva vill, och alltid vara er själva till lags.

Det är viktigt att vara snäll mot er omgivning, men likaså mot er själva. Ibland går det inte att uppfattas som snäll mot andra, samtidigt som ni är snäll mot er själv och vice versa.

Men det är som sagt uppfattningen det handlar om, för att uppfattas som snäll behöver inte vara samma sak, som att vara det. För ni kan vara snälla även när någon inte uppfattar det så. Kan ni se det? Snällhet är egentligen en egenskap som ni alla kan bära, och ni kan bära den även när ni inte visar den så tydligt. För den riktiga snällhetens grund är att vara god, vänlig och även hjälpsam. Men den är också att vara ärlig och stabil. Snällhet står över elakheten, och den står pall för oenigheter och den håller inte alltid med om allt, men den tar ändock ej sin hand ifrån det den/det som den är oenig med.  

Alla dessa ingredienser och lager samt många fler återfinns i snällheten. Således är snällhet, som samtidigt tycks så enkelt, inte så lätt att förklara med andra ord än just snäll. Att vara snäll både mot er själva och mot varandra är eftersträvansvärt. Att inte välja att bara vara snäll mot vissa, ty snällheten är en egenskap, och har ni en egenskap så finns den där i er alltid. Snällhet är inte som ilska eller sorg, den finns där alltid, och den är mer som en del av er personlighet än en känsla ni bär på. Så hur fördelar ni då snällheten i lagom portioner så mängden ingredienser blir rätt? Receptet för snällhet är individuellt, det går inte att kopiera någon annans recept till punkt och pricka, ty de ingredienser som snällhet innebär behöver även er egen personlighet.   Ni kan dock inspireras av andra som ni tycker är snälla människor och sedan hitta er egen variant av denna snällhet. 

Så går då snällhet att läras ut? Det är en svår fråga att svara ja eller nej på, ty snällhet är en egenskap, som ni förvärvar men ändock redan bär inom er, så ni kan lära er av varandra.  När ni känner hur gott det känns i hjärtat när någon är snäll mot er kan ni välja att ge vidare av denna snällhet och känsla. Ni kan även se att när någon annan är snäll mot någon hur det skapar en gemenskap och glädje, som ni gärna vill delta i. Så på så vis kan ni lära er att vara snälla. Men det som kommer inifrån er när ni sedan är snälla, det är ert och inte inlärt från andra. Så snällhet ger snällhet.

Att vara snäll istället för dum är inte detsamma som att vara dumsnäll. Om ni är snälla mot någon som inte är snäll mot er tillbaka glöm då inte att er snällhet inte var onödig. Om andra bemöter er snällhet med mindre snälla beteenden, ändra då ej ert beteende utan ändra bara vem som blir mottagaren för er snällhet. Så att vara snäll mot någon som ej ger tillbaka bör inte leda er in på en väg av att ni ej heller är snäll. För det ni känner när någon inte är snäll mot er, det är då så nästa person kommer känna inför er. Så våga vara snälla även i en värld där inte alla är snälla och välvilliga, men välj vem ni ger er snällhet till. För varje gång ni är snäll mot någon annan, så har ni givit den personen och er själv en gåva. Men om ni ger en present till någon som de ej uppskattar, ge då inte en sådan present till den personen igen. Den personen är då inte mottaglig för den presenten, snällheten. Men det betyder ju inte att andra inte är det. Någon annan hade kanske blivit själaglad för just den presenten ni valt ut.

Så försök att bara vara och vara snälla mot er själva och er omgivning, och försök så omge er med människor som är snälla mot er och som inspirerar er att vara snälla mot dem. Det är via snällhet ni lär er vilka ni tycker om att umgås med och vilka som tycker om att vara med er. När snällheten flödar åt alla håll är ni där ni ska vara. För att ge och ta emot, det är konsten att vara snäll mot er och andra.”

Kontakt. Facebook.

Förra veckan berörde vi ämnet ”mobbning” och valde då att fokusera på när den äger rum bland vuxna, och nu går vi vidare och tittar på mobbning bland barn.  Det som nu blir tydligt är frågan; ”hur kan vi förvänta oss att barn inte ska utesluta och mobba varandra, när så många vuxna utsätter varandra för det?” Det finns inget enkelt svar på den frågan, men det bästa vi kan göra är att försöka vara uppmärksamma på våra och andras barn, att intressera oss för dem och vad som sker i deras liv. Det bästa viset att få insyn i barnens värld är, att barnen bjuder in oss och inte att vi snokar.

Ingen föds varken som mobbare eller en som blir mobbad. Det beror på hur vi uppfostrats, på vilka människor vi möter på vår väg, och vilka erfarenheter vi får, som blir det som formar våra personligheter. Så valen vi vuxna gör påverkar barnen i vår närhet. Våra val kan inte helt skydda dem från sig själva och varandra, men väljer vi att vara reko och lyssnande, så ökar vi chansen att våra barn för detta arv vidare och väljer att vara goda vänner, lyssnande och lyhörda. Att kunna upptäcka om de själva eller någon annan blir utanför och/eller mobbas.

När vi vågar se och inte blundar för våra och andras barns förehavanden så ökar chansen att vi kan ge barnen verktyg för att klara skolgårdens ibland tuffa kultur. Vi får inte blunda för varken om våra barn tillhör de mobbade eller de mobbandes skara.  För det är inte lätt att inse att ens älskade barn inte får vara med och leka, att de mobbas och trycks ned, men det är likaså svårt att inse att ens älskade barn är någon som trycker ned andra barn. Men om vi vuxna kan möta varandra utan att bråka om vems barn som gjorde vad, så kan vi lära barnen att inte ge sig på varandra.

Det är inte lätt och det fungerar inte heller alltid, men konfliktlösning börjar hos oss vuxna, och det är den enda möjliga vägen. När det inte går att lösa konflikten, så kan det behövas en ”time out” och sära på barnen för att alla ska få chansen att må bra.

Mobbning har alltid funnits, det är bara uttrycksformen som förändrats genom åren. Nu sker det även mobbning via sociala medier, och det kan försvåra det för de mobbade barnen. Det är så mycket lättare att vara elak när man inte är öga mot öga med den man gör illa. Dock är dessa medier också en väg att möta nya vänner. Så vår uppgift här blir att vara vuxna och inte mobba varandra eller de mobbande barnen för då lär vi bara mobbarna att det är enda vägen nå makt. Så att fundera på vad vi kan göra – och att aldrig ge upp – det är vårt ansvar.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Mobbning mellan barn är inte alltid så lätt att definiera. Det räcker ofta med att mobbaren retar sig på något hos någon till och med ett namn eller ett udda karaktärsdrag och så är mobbningen i gång. Barnen runt om väjer då ofta sida. Ingen vill själv bli mobbad, så att sluta sig till mobbaren är ofta en följd av de andra barnens rädslor, att bli ensamma och utsatta. Sådant händer så anklaga ej barnen som sluter upp. De är bara rädda små barn.

Men de vuxna på skolan måste vara uppmärksamma och se interaktionen mellan barnen. Visa dem att trycka ned inte är vägen. Att tro att makt är samma sak som att vara populär är inte hela sanningen. Ty den makt, som mobbning ger är en makt som fruktas ej högaktas. Och den makten är byggd på falska grunder, och vinner aldrig i längden. Det är därför mobbaren ofta eskalerar sin mobbning, för om hen ej trappar upp den förlorar hen sin makt.

Så visa att barnen har stöd, att ingen står ensam. Om mobbaren får rätt hjälp kan även denne komma till insikt. Det är så viktigt, att detta tas upp i tidigt skede, så mobbaren ej växer upp och fortsätter mobba vuxna och kanske till och med barn, när hen är vuxen.

Allt som skett har skett. Men visa att valen framåt inte är avlagda. Så fram med hoppet, inte rädslan, så finns chansen till en ny start.”

Kontakt. Facebook.

Välkomna tillbaka nästa vecka!