Hannah här:

Nästan alla har vi nog en tendens att luta åt det ena eller andra hållet. Antingen tar vi på oss onödig skuld, eller så föredrar vi att lägga vi den utanför oss. Men det eftersträvansvärda är återigen balans 🙂 . Att veta när vi gjort något fel eller tokigt, och ta ansvar för det.  Och att inte ta över ansvaret från någon annan, när vi inte gjort något fel. Det är mönster, som kan vara mycket svåra att bryta, då det ofta är en snabb automatisk reaktion; “det var inte jag” eller “du gjorde…” eller i andra änden ett “förlåt”, som slinker ur en utan att det “behövs”. Jag minns så väl när en gammal kompis tappade en penna på golvet, vi böjde oss bägge ned för att plocka upp den. Hon hann först, och vad sa jag då? Jo, “förlåt”, varpå hon svarade, “men du har ju inget att be om ursäkt för .., du försökte ju bara hjälpa till.”
Ett exempel på den andra ytterligheten är Donald Trump, som på frågan om han aldrig ber om ursäkt svarar något i stil med “det får jag ta ställning till om jag skulle göra något fel”. 🙂

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“För att vara på det klara med vad som här menas med ordet döma, så är det att “lägga skulden på…” vare sig det innebär att den läggs på den som är ansvarig eller på en icke ansvarig.

Så vem dömer då sig själv, och vad leder det till? Jo, det kan leda till ett ständigt anklagande mot sig själv. Var sak som sker går att vända till att ni felat, “ni borde vetat bättre”. Ni inte bara gör fel, ni är fel. Ni stärker detta mönster, för varje gång ni väljer att döma er själva. Inte oskyldig tills bevisat skyldig, utan skyldig oavsett det bevisats eller ej. Detta är både en förenkling och en försvåring av en rättvisa i rättssalen. Ty förenklingen är, att domaren alltid kan klubba ned “skyldig”, och alla jublar för ni är då både domare, åklagare, försvarsadvokat, jury och åtalad. Så ni vinner, och det ni inte vinner, det tror ni är rätt. Rättvisa. Men är det så vist att alltid tro att ni har fel istället för rätt, eller endast rätt i att ni har fel?”

“Så finns den andra ytterligheten, de som väljer den andra vägen. “Det var inte jag”. “Du började”. “Det är ditt fel, jag…”. “Du triggar min ilska, det är inte mitt fel…”. Ibland må detta vara sant, men inte alltid och även om så är fallet, så är attityden att aldrig ta ansvar, den mest oansvarsfulla att ha. För där väljer ni ej heller utifrån situationen ni befinner er i, utan ni vill oavsett hur det verkligen är, bevisa att ni ej felat. Och skulle ni ha felat, så är det verkligen inte ert fel, så egentligen har ni rätt, men någon annan har “gjort” att ni gjort fel.

Det tänkandet och beteendet bör ha upphört i redan i tidig barnaålder. Barn säger gärna “det var inte jag, det var han/hon”. Det är sedan varje förälders uppgift att lära barnet att det är okej att göra fel. Det som inte är okej är att skylla det på någon annan. Och där brister det för den, som aldrig gör fel. Kanske är personen så rädd att göra fel, att den av skräck “måste” förneka allt. Eller så är det så, att personen tycker sig stå över det mänskliga draget, att ibland ha fel, göra fel.

Så varför är då ibland fel rätt, och ibland fel fel och rätt rätt? Jo om ni gör rätt och ser det, då är rätt rätt. Om ni gör fel och ser det, då är fel rätt. Om ni gör rätt och ser fel, då är felet fel.

Ingen har alltid rätt, lika litet som inte någon alltid har fel. Men om ni alla kunde våga vara sanna mot er själva och varandra, och inte låta det finnas dömande av rätt och fel, utan mer ett konstaterande, så skulle felen ej vara så livsavgörande. Livet utspelar sig inte i en rättssal, livet utspelar sig på en mycket mindre svart-vit yta. Och när ni lever i den världen, så behövs inte att varken döma er själva eller andra orättvist. Bara att leva efter rätt och fel, ert och varandras.”

“Ingen har hela bilden, ej ni eller de ni vill döma ut. Så lita på det, det finns ingen mänsklig domare, som kan ge en helt rättvis dom. Hur många bevis de än har och hur många andra jurymedlemmar de förlita sig på. Ty livet utspelas som sagt inte i en rättssal. Ni är varken domare, jury, åklagare eller försvarsadvokat eller för den delen den åtalade/anklagade”

“Tro aldrig att ni vet bäst vad andra behöver. Tag lärdom av varandra och se er, som ett kollektiv av själar, som må samarbeta och bo tillsammans. Visst bli det lättare, att bo med sin vän än sin fiende. Så lägg domarperuken på hyllan och lek i världens gudomliga lekplats.”

Hannah här:

Att ha principer och att leva efter dem kan både hjälpa och stjälpa oss. Ibland kanske principer står där i vägen och blir så viktiga för oss, att vi förlorar en vän, kärlekspartner eller ett jobb, för att vi är för stolta för att stå över något. En konsekvens som kanske blir svår att hantera och en “onödig” förlust. Vi gör ett “felval” för att ha “rätt”.

Men det gäller att veta när det är viktigare att stå upp för sina principer, för det finns lika många tillfällen, då det är det sanna att göra. Återigen som Änglarna säger, välj med hjärta och hjärna hand i hand. Och som jag brukar säga; en dålig konsekvens av ett “sant” beslut, är lättare att ta än en dålig konsekvens när vi inte valt med vår intuition, instinkt, känsla, förnuft etc.

Så i princip är principer bra om de väljs med precision. 🙂

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“Vem har rätten att säga om prestigen är av godo eller ondo? Ligger det då prestige i bedömningen av prestigen? Prestigen bör bedömas både med inre och yttre mått. Att vinna ett prestigefyllt pris är en ära och ett mått på det ni åstadkommit.

Att låta prestigen styra er när ni vet att något är fel, men ni av prestigeskäl inte vill vika er, är ett mått på ett hinder, som bakbinder er. För lever ni efter den principen att inte vika er, ej ha fel, så kan ni medvetet styra er själv i fel riktning bara för att ha rätt. Kan ni se att prestigen att ha rätt, kan göra att ni gör fel medvetet?”

“Att vara principfast i den goda bemärkelsen är att vara tydlig, stark och pålitlig, att inte vara rigid och låst. När ni väljer principer utifrån vad ni vill, är det gott. Men här som med prestige, så kan det hindra er att välja rätt, av skälet att ha rätt. Det vill säga om ni bryter mot era principer, de som ni tycker är rätt, så gör ni fel. Men så länge principerna är låsta kan detta rätt vara fel här och nu.

Att släppa principer och prestige, för att uppnå något mer varaktigt är viktigt att våga. Att inte låta chanser och människor glida er ur händerna på grund av prestige och principer. En egen lagbok leder till ensamhet. För ni integrerar då ej med era medmänniskor, med livet och livets förändring.

I princip så är principen en kompass som kan leda er, men ni måste uppdatera principens karta vartefter, annars kan ni gå vilse. För världen förändras, värden förändras och principen behöver förändras i takt med det. Tänk om ni tittade på en gammal karta över en stad, och ni tänker “finfint, dit går jag”. Men ni lägger inte märke till att det nu ser annorlunda ut, och så går ni rätt in i en husvägg. Så stirrar ni blint på en gammal princip, karta, och går efter den, då kommer ni ofrånkomligt krocka med nya hus, nya vägar etc.

Så välj, och välj om era principer, och låt prestigen vara prestigelös och tacksam för det prestigefyllda ni möter. Då kan bara gott komma ur prestigen och principerna i era liv.”

Ä-post härunder (se Hannahs förmåga):

“Så för att vara nära med dem som ni vill och kan lita på, så krävs egentligen framförallt bara en öppenhet för att ha urskiljningsförmåga. Det är viktigare än tillit och hopp, för ni kan då bli trygga och starka i er själva och med andra. Andra som ej sårar er eller trycker ned er eller påpekar era fel och brister, som ni kanske eller kanske inte redan tänkt på själva.

Så låt inte en annan person eller flera bestämma er väg. Ni har makten i era liv genom att ta den, och välja utifrån nuet med erfarenheter i backspegeln. För så länge ni ser erfarenheterna framför er, så kommer samma erfarenheter hända igen och igen och “bekräfta” er rädsla, era sår och så vidare.  Men om erfarenheterna är i backspegeln, så ser ni dem, har koll på dem och kör framåt mot nya mål, med vetskap om den väg ni redan färdats på. Vägen bakåt behöver ej spegla framåt, så länge ni väljer rätt spegel.”

Hannah här:

Vi människor har ofta inte så lätt att ändra våra beteenden. Det finns många citat och ordspråk kring detta. Dr Phil brukar saga;  “The best predictor of future behaviour is…past behaviour”. Det gamla ordspråket; “Det går inte att lära gamla hundar sitta.” Ett gammalt ordspråk (tror det är indianskt) säger att “det är dags att kliva av hästen när man upptäckt att den är död”. Albert Einstein sa; ” Insanity= doing the same thing over and over again, and expect different results”.

Men vi skulle vilja göra ett tillägg här. Man kan faktiskt få ett nytt resultat, även om det till det yttre ser ut som om man fortsätter att göra samma sak. Det är om man byter perspektiv och hittar en ny inställning. För då ändras resultatet per automatik. Det är som det vi i tidigare inlägg skrev om, att vi inte alltid hör vad någon annan säger till oss, för vi tolkar orden med vårt “inre Lexikon”… Och det yttrar det sig så, att vi kan säga exakt samma mening och med samma ord, men beroende på hur vår förväntan är på hur någon annans svar ska bli, kommer det vi säger att uppfattas på olika vis. Förväntar vi oss en negativ reaktion, så kommer det att finnas med mer eller mindre subtilt i det vi säger, och risken är då stor, att vi kommer att få det. Medan om vi förväntar oss en positiv reaktion till svar, så kommer vi att förmedla det, och chansen är då stor att vi får det.  Så små nyanser, betoningar och förväntningar, är vad som ibland gör den stora skillnaden, och det är ibland svårare att ändra små nyanser än större saker.

Vi har väl alla varit med om missförstånd på sms, då vi skriver kortfattat och betoningarna görs sedan av den som läser, ej av den som skrivit meddelandet. Och nu menar vi inte missförstånd via den automatiska ordlistan, för det är en saga för sig… utan rena och skära missar i kommunikation… Till exempel minns jag, ett sms jag fick av en vän; “träffade vår gamla klasskompis, (här kallar jag honom Sverker) idag. Kul. Hans mamma dog igår. Tråkigt.” Jag som var i Aten skickade genast ett beklagande sms tillbaka “åh hälsa honom, jag är så ledsen för hans skull, vad hände? Osv… ” Varpå hon, som satt på tunnelbanan i Stockholm, fick ett hysteriskt fnitteranfall… För det var inte Sverkers mamma som dött utan Hans, vars mor var mycket gammal och cancersjuk, och hennes död var förväntad.. Hade inte punkten i meddelandet varit innan Hans, så hade jag ju förstått att Hans ej var hans… Tyckte väl att det lät lite okänsligt uttryckt …

Sen har vi också hört om ett par, där frun bad om ursäkt till sin man i sms (hon var den som “felat”) men hon formulerade det på ett sådant sätt, att han trodde hon skrev, att hon förlät honom… Han blev inte glad… Ja det är inte lätt det där med kommunikation. Ibland kan man nästan tycka att det är otroligt, att det inte blir ännu fler missförstånd. 🙂

Vi påverkas olika mycket av andras varanden, icke varanden och åsikter beroende på vad vi har upplevt i livet. Så bakgrunden är viktig, men det är nu vi kan ändra framtiden.

Ibland kan det hända, att man är så beredd på kamp, att man inte märker att den andra personen redan är med på tåget. En vän berättade häromdagen för oss att hon i yngre dagar i sin handelsutbildning fick lära sig, att “inte fortsätta sälja varan när den redan är såld”.

Ä-post:

“Det är en ständig förändring i livet och att våga vara öppen för det, det leder er rätt.

En misstänksamhet mot alla, är att inte öppna för målet, att inte göra skillnad på “ond” och “god! Är att vara ovarsam med er själva. För det finns människor, som ni ej bör släppa in. Men så länge som ni inte låter nuet styra era val utan tidigare erfarenheter och ärr, så kan ni ej se personen framför er för den som den är, en vän eller någon ni bör hålla er på er vakt mot.”

Som en psykologvän till mig uttryckte det. Av tio personer som går förbi här, så är kanske 9 av dem värda att litas på. Och det gäller alltså att öva upp sin bedömningsförmåga, för att vara trygg i sig själv och veta att man har denna urskiljningsförmåga. Då behöver inte andras eventuellt negativa åsikter såra en så mycket.

Och en anekdot om systrarna Hilda och Hulda.

Hannah här:

Har ni också någon gång funderat på likheter och skillnader mellan snålhet och girighet? För mig dök nyfikenheten upp när jag träffade på ett par systrar, jag kallar dem Hilda och Hulda. Hilda är den snåla och Hulda den giriga (hon kan mer än gärna omhulda sina egna utvalda, och för att inte tala om att se till sig själv 🙂 ). Vid första anblicken, så kan man kanske tänka, att det väl är samma sak. Men ju mer jag såg av Hilda och Hulda, så började jag tycka, att det bli riktigt komiskt.

Hulda hade inga problem med att unna sig själv och sina barn märkeskläder, och allt det “bästa” som livet har att erbjuda. Samtidigt ville Hulda sko sig på så mycket som möjligt till minsta möjliga kostnad. Inte lägga ut ett extra öre. Om Hulda hade lånat ut pengar till någon, så ville hon ha exakt samma summa tillbaka, t.ex. 399 kronor. Jo, hon kunde förstås gärna tagit emot 400 kronor men aldrig 398. Andra än de sina ville hon inte gärna bjuda.

Så har vi då Hilda, som snålar på allt, både till sig själv och till andra. Hon sparar på allt, inte för att hon är fattig eller” sparsam” utan för att hon är snål. Exempelvis till och med när Hilda fick höra, att någon skall slänga ett par mammatrosor, så sa hon “men varför skall du slänga dem, de kan ju jag ha?”. Sedan ville nog inte ens Hilda bära dessa trosor.( Hon hade inte längre åldern inne för graviditet,) Men impulsen är att spara för sparandets skull, inte bjuda och inte ta emot heller. För en snåljåp som Hilda har också ofta svårt att ta emot, för hon blir då misstänksam och tänker; “jag vill inte bjuda igen”. Till skillnad från Hulda, som gärna tar emot, och inte ens tänker på, att det skulle kunna vara fint att bjuda igen.

Även sparsamhet är i denna diskussion ett intressant ämne. Att vara ekonomisk och sparsam kan vara mycket positivt och ansvarsfullt. Det vill säga, att veta vad man vill unna sig och andra, och då veta vad man kan spara in på för att möjliggöra detta. Att ha koll på sin ekonomi, men inte bli fanatisk och räkna ören. Det finns många människor, som är både sparsamma och generösa, och den balansen är nog den mest eftersträvansvärda, för en själv och för omgivningen. 🙂

Däremot att spara något för att vänta till ett “bättre” tillfälle och inte “unna” sig, kan leda till att det man spar inte kommer till användning. Jag minns så väl när jag var liten och hade önskat mig röda lackskor. Så fick jag ett par sådana i present av min låtsasmormor. Jag blev så lycklig över min gåva, och jag var så rädd om dem. Så rädd om dem, att jag ville vänta med att använda dem. Jag hade dem stående prydligt i sin kartong i garderoben, och jag tog fram dem lite då och då och provade dem. Men jag ställde alltid tillbaka dem, för jag ville spara dem till ett “speciellt” tillfälle. Jag kommer faktiskt inte ihåg någon gång, som jag använde dem. Som vuxen frågade jag mor vad det blev för ett speciellt tillfälle. “inget”, svarade hon. “Du växte ur dem”. Hon berättade också, hur förtvivlad jag hade blivit den dagen de inte längre passade. Detta har jag alltså förträngt. Så denna typ av sparande är inget jag rekommendera.

Unna sig är viktigt, men att inte leva som om varje dag vore den sista, för det är inte att vara ansvarsfull i den goda bemärkelsen.

Här under följer utdrag ur vad våra bevingade vänner i det blå har att säga om detta ämne. Ä-post (se Hannahs förmåga).

“Om den girige står för den som väljer först och väljer störst, så står den snåle för den som väljer länge och väl. För i snålhet finns en försiktighet att välja fel, då snålheten själv ej unnar sig att välja om, för det är snålheten för snål med, även med sig själv.

Generositeten däremot väntar av en annan anledning, det vill säga att unna andra att välja först, för generositeten växer när det som ges uppskattas och bringar andra glädje. Och då sprids denna glädje även till generositeten.

Så det finns skillnader mellan att vara snål och att vara girig. En del kan vara både snåla och giriga, men ofta har de två helt skilda sätt att vara. En girig person kan unna både sig själv och sina nära det bästa. De vill äta upp kakan och ändå ha den kvar, och inte själv behöva baka en ny. De vill ha det bästa av det mesta och gärna genom att sko sig lite på andra. För girighet står för en “beskyddande” känsla av, att “jag är värd detta och därför är det helt i sin ordning om min lycka och välgång påverkar någon annan negativt. Det är inte girighetens mål, men det kan dock bli en efterföljd.

Girighetens mål är enkelt, mitt, mitt, mitt. Likt barn som leker i sandlådan där ett barn tar en leksak. Ett annat barn säger; “nej den är min” och tar den ifrån barn ett. Sedan tar barn ett en ny leksak, och då säger barn två; “nej, den är min och så vidare. Till slut sitter barn två med alla leksakerna runt sig och kan omöjligt leka med alla sakerna på en gång. Här är det “haendet”, som är viktigt och inte nödvändigtvis användandet.

Så vad gör snålheten då? Jo, den vill ha så lite som möjligt, och den vill ge ännu mindre. Snålheten äter inte sin kaka, den spar den och spar den, ibland tills den kanske rent av möglar. För vem vet när snålheten får en ny kaka? Snålheten söker att spara, ibland bara för själva sparandet skull. Att hitta lika lite i sin egen hand som snålheten är villig att ge andra. En person som lider av snålhet är i regel snål inte bara mot andra, utan även mot sig själv. För är man bara snål mot andra, men unnar sig själv så börjar gränsen till girighet tunnas ut. För en riktig snåljåp vill inte ge varken till sig själv eller till andra. Det är “den som spar han har”, men helst skulle det sparandet redan vara sparat, inte nytt.”

Vi har som de flesta andra just nu tänkt lite extra på hur det ser ut i världen. Hur vi människor har det så olika. Vi som bor här i trygga Sverige och alla som behöver fly för att de inte kan vara trygga i sina hemländer. Och vi tänkte; varför inte ge änglarna ordet? (se Hannahs förmåga). Så här nedan kommer deras ord om, hur vi människor skulle kunna se på varandra. Som om vi alla människor av alla olika folkslag, åldrar och kön levde i ett enda stort “medmänskligt äktenskap”, där alla är enade.  För då är ingen utanför. Sen är det såklart inte lätt att efterleva, men likt vi ofta annars vill sikta på våra drömmars mål, varför inte drömma stort för världen och värden? Lika värden och en värld där alla är lika värda, trots alla de underbara olikheter vi har.

Om vi blir bättre både på att ge och ta emot, så kan det bli en balans, som är det viktigaste i livet. Och om allt kunde sammanfattas i ett enda ord, så vore ordet att sträva efter “balans”. Ge, ta emot. Som i en cirkel.

“Redan som nyfödda är ni beroende av andras värme, kärlek och omvårdnad för att överleva. Ett barn kan inte leva utan mat och vatten men ej heller utan kärlek och själslig omvårdnad. Det har bevisats om och om igen i olika “experiment”.

Så hur är då behoven i resten av livet? Jo, faktiskt inte så annorlunda. Som vuxen och barn behöver ni kärlek, värme, vatten och mat. Om världen då gav alla människor detta, skulle då inte alla ni människor leva lyckligare och tryggare? För om ni förtjänar det, förtjänar då inte alla det? Hjälpa sin nästa…, som det heter. Ja, och inte bara sin nästa utan sin nuvarande och sig själv och alla som kommer på er väg och som behöver något ni vet att ni kan ge.

Det är dock aldrig rätt att ge bort allt ni har och äger, för då offrar ni er själva, och det är lika fel som att offra någon annan. För att bäst kunna hjälpa varandra krävs kärlek, och den är inte mätbar, och den kan inte ta slut. Så ös på av den.

Däremot är mat, pengar, vatten, och tak över huvudet saker ni ej har obegränsad tillgång av. Men för maximal utdelning, var inte rädda för att hjälpa när ni kan. Men var inte heller rädd att våga säga, att om jag lämnar över allt jag äger, så kan jag inte hjälpa min nästa. För då har min nuvarande fått all hjälp. Så vägen till att hitta balans i livet gäller även här. Hjälp genom att göra allt ni kan, det är enda vägen, inte mer och inte mindre.

I ett äktenskap lovar ni att älska varandra “i nöd och lust och försaka alla andra”. Försök att se hur ni och världens alla människor leva som i ett äktenskap tillsammans. Där människorna har lika värde och lovar varandra vara trogna i nöd och lust och försaka alla andra. Då kan ni aldrig utesluta någon, för att ni inte tycker att de har samma rätt. För i detta heliga äktenskap, medmänniskor emellan, är alla med, så alla andra blir då ingen.

Och ibland är nöden långt större än “lusten”. Livet är kantat av svårigheter och alldeles underbara möjligheter och stunder. Men nu är nöden stor för många människor i världen, och här och nu har ni alla en möjlighet att låta de “äktenskapliga” löftena hållas. Det är inte lätt, frestelser att överge löftena är ibland stora. För visst är det lättare att leva i en bubbla, där ni har allt som ni och era närmaste behöver.

Det är lika fel i det “medmänskliga äktenskapet” att vända ryggen till era medmänniskor i nöd, för att hellre leva i er bubbla av trygghet, som det är i ett vanligt äktenskap, att vända sig till någon annan än sin partner, för att uppleva spänning och äventyr. Handlingarna är motsatta, det vill säga att söka något utanför äktenskapet eller att inte öppna det “medmänskliga äktenskapet” för alla. Men det är ändock samma sak ni väljer, att inte kämpa för det ni lovat varandra. Löftena där ni är säkra på att den dag ni är i nöd, så tas ni om hand. Så vilken väg väljer ni, svaghetens och begärens väg, en dåres väg eller tillitens, hoppets och trohetens väg, en medmänniskas? Låt inte vägen välja. Välj nu och det som finns i nuet är alltid val, val, val. Och i livets val finns resan, som tar er dit ni ska.

Vem vet vem ni möter på vägen? En nödställd kan bli en räddare, en räddare kan behöva räddas. Så var ej rädd varken för att ge eller att ta emot. Glöm ej, att ta emot är lika viktigt som att ge. Att bara kunna vara i ena änden är inte vägen, för det är en cirkel, som ej kan brytas. Att hjälpa och ta emot hjälp, så länge den cirkeln går åt bägge håll är harmonin framme. För att bara kunna ge eller bara kunna ta emot är inte vägen. Balansen är viktig, för bägge saker görs av kärlek om det är en hjälp som ges från hjärtat, och om hjälpen tas emot av hjärtat. Att däremot ge för att inte stå i tacksamhetsskuld eller att inte ta emot för att inte hamna i tacksamhetsskuld försvårar det som bör vara enkelt flödande. Så när det är lika bekvämt att få som att ge behövs inte frågorna; “När skall jag ge? När skall jag ta emot?” Det bara sker.”

Ordet svartsjuka är ett väldigt passande namn, För det är verkligen en sjuka, en mörk sjuka. Och den får bäraren av den att tänka “mörka tankar”. Ingen doktor kan bota denna sjuka om inte bäraren själv vill det. Och när svartsjukan väl blivit inneboende, så behövs det ett eget aktivt val att säga upp den.
Så om svartsjukan nu ligger där i sjukhussängen och väntar på besök… Kommer du då att besöka den? Om du gör det, vad ger det då svartsjukan för signaler? Jo dels uppmärksamhet och vänskap, så svartsjukan känner sig utvald och ompysslad. Men en ompysslad svartsjuka växer sig starkare och “friskare” i sin sjuka, det vill säga den får en sjukdomsvinst. Väljer du att sända blommor, “krya på dig” så kan den också gro.
Men om du istället säger; “Svartsjukan, jag har inte lust att hälsa på dig. Jag vill inte smittas av dig. Om jag en gång hittar ett vaccin mot dig, då kan jag hälsa på dig, men inte än.” Vaccinet är nog tillit och kärlek, men det biter inte förrän svartsjukan har lämnat rummet, och du har sagt “hej då” till den.

Ä-post här under: (se Hannahs förmåga)

“Svartsjukan är inte stark eller trygg. Den är en orolig liten parvel, som likt oron göder sig själv med din hjälp. Svartsjukan är ett tecken på en tillitsbrist till sig själv och till sina kära. Luta er inte mot svartsjukan, ty då faller ni pladask, då svartsjukan är lömsk och den förflyttar sig hela tiden. Då ni tror att, “nu har den stannat och står stadigt, nu kan jag vila mig mot dess axel”, se då till att inte göra det misstaget, för svartsjukan kommer ej att stå kvar och fånga upp er. Och då faller ni än längre ned, vilket leder till än mer brist på tillit. För kan ni inte ens lita på er egen svartsjuka, vem kan ni då lita på?

Svartsjukan på fest, sedd genom svartsjukans ögon

Svartsjukan på fest, verkligheten

Då svartsjukan är oberäknelig, så finns det en risk att ni istället orättvist uppfattar den som är föremålet för er svartsjuka som oberäknelig, och att denne inte förtjänar er tillit. Så fokus går då till, att hitta saker ni kan misstro den andra om, och att ni letar i stort och smått, tills ni hittar något, att rikta misstankar mot. För alla bär ni på hemligheter. Ingen vet exakt vad, som försiggår inuti någon annan människa. Svartsjukan försöker dock få kontroll över den andre, så att ni kan känna er lugna. Men vad ni inte märker då är, att det är svartsjukan som kontrollerar er, och ni som då försöker kontrollera den andre. Men det är svartsjukan, som då håller i alla trådarna. Och vi har ju kommit fram till, att svartsjukan är opålitlig och nyckfull och ute efter egen vinning. Så att lägga ert och er partners liv i händerna på en sådan individ, är väl allt annat än tryggt?

Ska svartsjukan få styra era liv? Den kan det ej, om ni ej bjuder in den. Den smiter aldrig in bakvägen. Svartsjukan kommer med en inbjudan, men bjuder ni in den, kommer den utan tvekan. Svartsjukan är den första att svara på er inbjudan.  Och han kommer ta över festen, lämna er i ett hörn, och flirta med alla andra, så ni blir ännu mer svartsjuka, och får era misstankar bekräftade. Men kom ihåg att det är er svartsjuka, som flirtar, ej er partner. Så skilj dem åt. Du är du, din partner är sig själv och svartsjukan är din “vän”, inte din partners. Så försök en annan gång, att inte bjuda in svartsjukan. Vem vet, kanske blir du då festens drottning?

Lys av egen kraft. Att vara svartsjuk är, att låta andra styra era liv, era val. Det är inte så det bör vara. Låt svartsjukan bli portad och var er egen dörrvakt. Så är ni tryggare.

Svartsjuka grundar sig i dålig självkänsla, dock sammanblandad med ett visst egenvärde. Ty att vara svartsjuk innebär, att man tycker man har rätt till kärlek, inte att man är helt oduglig och ej förtjänar kärlek. Men blanda ej ihop svartsjuka med kärlek, ty de är varandras motsatser.

Kärleken är fri och älskvärd. Den lämnar ingen oberörd. Svartsjukan är kontrollerande och den lever sitt eget liv. Men ingen är offer för sin svartsjuka. Att ta kontroll över svartsjukans kontrollbehov, det är kärlek. Ser ni skillnaden? Kärleken kan kontrollera svartsjukan, men svartsjukan kan aldrig kontrollera kärleken. Ty kärleken är fri, en gåva och ett privilegium, som ej kan tvingas eller kontrolleras fram.

Svartsjukan binder kärleken och låter den dö i ensamhet. Så svartsjukan bedrar er och er älskade. Den har ihjäl det heligaste av band, kärleken mellan människor. Svartsjukan föds och göds av det. Men då stå ni ensamma kvar, och vem ska ni luta er på nu? Har kärleken dött, finns väl inget att vara svartsjuk på? Så således kan ni ej låta er vila i dennes famn. Svartsjukan kommer aldrig vara er trygghet. Så kom ihåg; kärleken är fri, svartsjukan är bunden. Bandet av kärlek är inget man kan ta på, det är ett osynligt band och det kan strypas av svartsjukan. Men svartsjukan säger adjö då ni slutar tro på den.

Kärleken lura er ej, men det gör svartsjukan. Men inte förrän ni se det, kan ni välja vem ni kan lita till. Svartsjukan kan tala för sig själv, likt en psykopat, men svartsjukan ljuger också, som en psykopat för egen vinnings skull, medan kärleken bara är. Men så länge ni lyssna till svartsjukans lögner, se och känner ni ej kärleken. Så våga säga: “svartsjuka, du är inte inbjuden till min fest! Du är portad! Med dig gå då kärleken.”

Jannica

Jannica i dockform

Jag, Hannah roar mig inte bara med att rita personer och illustrera situationer… utan jag har även en annan uttrycksform, som jag vill berätta om nu.

Jag syr små dockor av människor. Och nu tänker ni kanske… “hjälp, voodoo- dockor” eller…? Men det är exakt det motsatta. Jag kallar dem “Goodo – dockor” eller” DO-GOOD-DOCKOR”, för poängen är just det, att de ska göra gott. Medan jag syr så “besjälar” jag dockorna med förebildernas “personligheter” (inget blod och inga hårstrån här inte, förutom kanske mitt eget om jag råkar sticka mig på nålen).

Tanken är sedan den, att om man tar väl hand om sin lilla docka, så mår man bra själv också.

Det hela började som ett skämt för kanske fem år sen. Sotiris, min underbara grekiska tandläkare, vän och extra-pappa sa “jag är så trött och har ofta huvudvärk. Skulle ni (jag och mor) kunna skicka mig goda tankar och helande energi?” Här väcktes idén i mig. “Jag skall sy dig en docka, som är du, och som jag ska pyssla om hemma, och du kommer då må toppen.”

Så Sotiris blev den första dockan jag sydde… Jag kan säga; “ja det fungerade”. Han mådde toppen i knoppen och kroppen. Men dockans utseende liknade dock mest ett skämt. 🙂 För såklart har syendet utvecklats genom åren. Sotiris såg ut som en förvuxen baby i dockform, vilket blev extra kul, då han är så stilig.

Så från början sydde jag dockor och behöll dem själv och pysslade om dem. Jag skojade om att jag skulle öppna ett “dock-boende”, “Hannahs hem”, där folk skulle kunna hyra in sina dockor, och så skulle jag ge dem vad de behövde.

Det kunde till exempel innebära, att om någon hade svårt att sova, så skulle jag lägga dennes docka ned om natten och bädda om den. Men vara noga med att väcka den på morgonkvisten och ställa den upp inför dagen. Såsom man bör göra i verkligheten med den som har sömnproblem. Eller ett barn som inte var så pigg på att gå till skolan. Där fick det bli en skolbänk och en läsebok som blev accessoarer. Och om någon tillfälligt hade ont i halsen, så fick dockan ha en liten halsduk på sig.

Möjligheterna är oändliga och “Hannahs hem” blev snart fullt. Så nu har jag istället börjat överlämna dockorna till dem de föreställer. Och många har nu sagt; “jag skulle vilja köpa en, och jag har vänner som också skulle vilja det.” Så nu har jag äntligen tänkt göra om “Hannahs hem” till en liten “dockfabrik”, och den som önskar kan beställa en liten “mini me” eller av sitt barn, barnbarn, partner eller vän.  Och sedan ta väl hand om sig själva eller sina nära.

Nu drar jag mig till minnes en gång när en docka kom till väl användning. En vän var på semester på andra sidan jorden. Han hade fått blodförgiftning i ena benet, hamnat på sjukhus och läkarna var oroliga att de skulle behövas amputation. Vännen ringde och bad oss skicka goda tankar. Så jag satt och höll min hand om dockans ben. Nästa morgon ringde han och sa, “läkarna fattar ingenting, men de säger att benet börjat läka”.

Dock 🙂 kan vi aldrig veta riktigt hur det gick till, men dockan kanske blev sin egen do(c)ktor.”

“Vi kan aldrig äga en annan människa.
Vi kan bara vara nära dem, som släpper oss fria.”

Vad är kärlek för dig? Vi har så olika sätt att uttrycka den på. Vi talar olika språk, och en hel del missförstås redan i översättningen. Hur kan vi göra för att bättre förstå varandra?

Hur kan vi känna igen den kärlek vi får, som inte visas på vårt vis?

Så här svarar Änglarna på den frågan… (apropå tolkande… om du missat vad vi menar med “Änglarna”, läs gärna om Hannahs förmåga, se menyn 🙂 )

“Hur stark kärleken än är mellan två personer, så finns det en sträcka dem emellan, som kan läsas av med “fel” måttstock. Då ni letar efter, att få kärlek, som se ut som den ni ge, kan ni missa den kärlek ni faktiskt får. Ty ni vet och vi vet, att alla är ni olika. Ingen är som ni. Så att förvänta er, att få exakt likadan kärlek, som den ni ge, är alltid lönlöst.

Drömmen om kärlek, som byggs upp kan vara som en mur människor emellan, så för att nå varandra och kärleken, kan den muren behöva rivas. För då finns utrymmet, att se höra och känna kärleken som ges.
Tro inte, att ni förstår vad som är kärlek för era nära. Fråga och sök hitta det vis hon/han visa sin kärlek på. Var noga med, att också tala om hur du visar det du känner. Håll kommunikationen levande, inga spel eller försök till kontroll. Försök att inte styra andra till att dela ditt språk för kärlek, och tro aldrig, att ni har den enda riktiga kärleksförklaringen.

Ta ett steg bakåt och se vad ni få av ömhet och kärlek, och låt det sedan översättas till ditt språk. Visa så din kärlek, och låt mottagaren ta ett steg tillbaka och känna din kärlek. Då finns inte avståndet. Då talar ni samma språk, ty ni tolkar den andres kärlek med dennes mått och ej era. Då är måttstocken lika, och avståndet är noll.

Lyssna och känn, men våga även be om tolkning. För tolkar ni varandra finns det utrymme för “feltolkning”. Låt var och en av er vara tolk för de känslor ni ge, så får mottagaren den rena kärleken. Inga ord eller handlingar missas, då tolken är den som ger, ej den som mottager kärleken.  Låt likaså er kärlek bli tolkad av er. Så kommer missförstånden minska och kärleken blomstra. Välj inte måttstocken, utan be din kära mäta.” ∞

Alla former av relationer innefattar ju alla olika former av kärlek. Så trots att vi ovan valde att skriva mer om partnerkärleken, så vet vi och ni att det är bara en liten del av livet. Vi har ju ändock oftast fler vänner än partners, fler släktingar etc.. 🙂

Så vi kommer att återkomma till dessa olika former av kärlek och även mer av den romantiska kärleken, som inte alltid är så rosenskimrande. Men hur som haver tillhör de alla livet.

Jag har nog alltid tagit det så kallade övernaturliga naturligt. Men det har tyvärr ändå inte gjort mig immun mot oro över framtiden. Ibland väldigt långt i framtiden. Jag minns hur jag som fyraåring bävade för att återfödas… för tänk om jag inte blev vegetarian i nästa liv också! 🙂 Jag har varit vegetarian hela detta liv kanske ska tilläggas… och jag trivs alltså med det. 🙂

Trots att jag försökte tänka, att om jag inte skulle bli vegetarian då i nästa liv, så betyder väl det, att det då inte är viktigt för mig, så stillades inte min oro. Men nu har jag släppt dessa farhågor. Fast…  jag är alltså fortfarande vegetarian. 🙂

Även innan jag började skriva med de bevingade vännerna i det blå, hade jag ofta sanndrömmar, oftast tyvärr totalt irrelevanta… ändock var det skoj.

Jag minns en gång när vi var i Grekland, (där vi spenderat mycket tid sedan jag och min syster var barn) och jag drömde om en svensk tjej vi lärt känna. Hon jobbade dagtid på ett café. I drömmen dök hon upp på stranden där jag och min syster låg och solade. Jag sa “hej, är du ledig idag? “Näää, jag har fått sparken” svarade hon. Jag undrade om det var väntat. “Nix” blev svaret.

När jag vaknade berättade jag om drömmen för min syrra, och sen gick vi till stranden… Och vem kom där om inte tjejen…? Och så spelades hela drömscenariot upp… hon hade fått sparken.

Hade nog önskat ha mer spännande sanndrömmar… även om jag förstått, att vissa saker i framtiden bör vi inte veta i förväg. Inte för att det hindrar nyfikenheten. Och i början av min “skrivarbana”, så sökte jag efter “bevis” för att det som kom från min penna var sant. Många saker jag skrev var ju mer svårbevisade till exempel råd om relationer.

Så jag gjorde en “deal” med Änglarna, som helst vill att man skall tro utan att veta, det är ju andemeningen i själva ordet tro, och det är skillnaden på att veta. Men jag ville alltså få ett bevis. Så en gång när vi var på semester frågade jag änglarna, om de kunde ge mig ett konkret bevis på något, så skulle jag sedan kunna lita på att det obevisbara också är sant. Jag fick då svaret “din gammelfarmor dog i lördags”, (detta var en måndag .) “Ring farmor och fråga”. Och hon hade dött på lördagen. Jag nöjde mig för ett tag…

Men efter ett tag så ville jag ha lite fler bevis… Så en annan gång i Grekland hade jag “dealat” om hur en fotbollsmatch skulle sluta. Vilket i sig var rätt komiskt, då jag inte vet något om fotboll, men det var i alla fall EM eller VM och restaurangen sände matchen på storteve, och de andra i sällskapet ville titta.. Svaret från Änglarna löd, att matchen skulle sluta oavgjort 5 i 12. Jag förstod inte riktigt… Så när jag satt bänkad framför tv:n på favoritrestaurangen, så satt jag på helspänn, det kändes som på liv och död. Och oron steg inom mig då jag såg att ingen av spelarna hade “Nr 12”. “Hur ska då Nr12 kunna sparka in bollen och göra oavgjort?” Ni ser vad lite jag visste om fotboll och också om ordspråket “Fem i tolv”.

Så jag satt där med de andra, men var så ensam i mina tankar då jag inte vågat säga högt vad jag “spelat” om på matchen, något viktigare än pengar, nämligen min tro. Det var en lååång match, och med en straffspark blev slutresultatet 2-2, och vips var matchen slut. Det blev alltså oavgjort, men jag var fortfarande lite osäker på om jag hade fått mitt bevis, så jag berättade för mor om min deal. Hon sa då att “fem i tolv” är ett uttryck för något som händer i sista stund. Så jag hade fått mitt bevis till punkt och pricka även denna gång.

Det är verkligen ett roligt minne, som har stärkt mig. Jag fick en ökad tro på det otroliga, det obevisbara, det förunderliga och här är jag nu. Jag vet, jag tror och jag tror jag vet. 🙂