Det var hösten 2008, som vår vän Greger, som är psykolog ringde oss och berättade att han hade en klient, Ylva, som var i svår sorg. Hon hade mist sin son i en trafikolycka. Greger sa att han berättat för henne om oss, och att han trodde att vi kanske kunde hjälpa Ylva, då hon sökte en andlig dimension också. När Greger sa hennes hela namn hoppade Annmari till. Hon hade sett Åkes annons, och hon kom ihåg den. Bara detta i sig var exceptionellt, och något som både Ylva och vi kommer att återkomma till.

Genom åren har Ylva och vi kommit varandra mycket nära. Det känns verkligen att det var meningen, att vi skulle mötas.

Nu säger vi välkommen till Ylva, att berätta om Åke, om sorgen och om tiden efter hans död…

Ylva

Åke

Det var trettondagsafton den 5 januari 2008. Jag hade slutat mitt jobb klockan 15.00. Jag gick för att handla middagsmat och dessert till kvällen, då Åke min äldsta son på 19 år skulle komma hem. Till dessert köpte jag goda ostar och kex, som jag visste att han tyckte mycket om. Åke älskade god mat. Älskade livet.

Han hade tillbringat en vecka över nyårshelgen i jämtländska fjällen tillsammans med sex andra ungdomar. Två killkompisar, som han gått samma gymnasieklass med och som han kände väl, samt två par, som var vänner till en av killarna. Det här var sju skötsamma, glada, ansvarsfulla ungdomar. Den här dagen var det snöoväder i nästan hela landet, och meteorologerna varnade för trafikproblem. Sista sms:et från Åke kom ca 09.30. “Åker snart, är hemma ca 17.30.”

Hemma lagade jag middag och vi, min andra son A arton år och min dotter F fjorton år, längtade efter Åke, och var glada att han snart skulle komma hem. Sedan några år var jag och barnens pappa skilda, men vi bodde nära varandra, hade bra kontakt och satte barnen främst. Barnen bodde hos oss varannan vecka. Klockan blev 18, klockan blev 18.30. Ingen Åke hade kommit. Vi var ganska hungriga, så vi började äta. Osten kunde vi ju äta senare tillsammans med honom. Jag tänkte, att de väl tar det väldigt lugnt p.g.a. väglaget.

När klockan blivit drygt 19 började en oroskänsla växa sig allt starkare. Jag ringde min särbo Janne, och berättade om min oro, men han lugnade mig och sa, att om det nu hade hänt något, så skulle något sjukhus redan hört av sig. När jag satte mig för att titta på Rapport, berättade de bland annat om en svår trafikolycka norr om Bollnäs, Lottefors. En personbil med tre personer i hade frontalkrockat med en långtradare. Alla tre omkom omedelbart. Tre personer. Jag ringde Åkes mobil. Inget svar. Jag tänkte att hans mobil nog laddat ur, eller så hör han inte mobilen, eller han kanske kör bilen just nu och inte kan svara. En av killarnas pappa ringde mig och undrade om vi hört av dem. Men nej. Han sa, att det gick ett rykte, antagligen på Facebook, att de varit inblandade i en olycka. Framför mig såg jag, att de möjligen hade kört i diket eller varit med om en seriekrock.

Jag ringde barnens pappa. Han kom över efter en stund. När han klev in i lägenheten, tog han med mig till fönstret i Åkes rum. Vi tittade ner på gatan från sjunde våningen. Utanför huset stod en polisbil. Jag blev alldeles svag i benen, kände mig kall och varm samtidigt. Jag gick genast ut i trapphuset. Jag ville möta poliserna först. När så två uniformerade poliser klev ur hissen kastade jag mig i famnen på en av dem. “Är han död?” frågade jag. Polisen svarade, “ja han är död”.

Det enda jag tänkte på sekunderna efter, var hur A och F skulle reagera. Jag förbannade livet, att de skulle få uppleva detta. Jag la mina känslor, ja hela min kropp åt sidan, för att finnas för dem. Vi satte oss tätt tillsammans i soffan. Deras gråt, skrik och förtvivlan, som sedan släpptes lös vill ingen förälder uppleva. Allas våra liv tog en brutal vändning. Livet rämnade, marken under oss öppnade sig, fritt fall. Från den stunden skulle våra liv aldrig mer bli detsamma. Aldrig.

Än idag när jag ser uniformerade poliser, ser jag budbärare. Bud om död. När vi fick beskedet att Åke var död var klockan 22. Då hade han varit död sen klockan 14.45. Han levde inte när jag gick och handlade mat och tänkte på honom. Det tog tre timmar innan de fick ut kropparna ur bilvraket. Åke inte bara dog, han krossades. Jag ville ta en bit av hans vackra hår och ha i en medaljong runt halsen. Det blev inte så. Man fick göra en säker identifikation med hjälp av hans tandkort. Så sargad var hans kropp. Det tänker jag ofta på.

Sorgen.

Sorgen är kolsvart. Man lever utan ljus. Lever en minut i taget. Jag kände, att nu dör jag. Mitt hjärta kommer att stanna, och jag dör av sorg. De första månaderna var kaotiska. Gråten ville inte ta slut, skulle inte ta slut. Jag kände mig som en övergiven båt, som drev omkring på öppet hav.

Vidden av förlusten går inte att ta in. Det är en lång process. Janne, min mamma och pappa och mina syskon finns hemma hos mig i omgångar de första veckorna. När jag blir ensam med A och F har jag daglig kontakt med dem, som står mig närmast via telefon.

Även mina få nära vänner har här en stor betydelse för mig. Det ska visa sig att i framtiden, de kommer att stå vid min sida, lyssna på mig hela tiden. Viker aldrig från mig. Det enda som får mig att stiga upp ur sängen varje morgon, är min son och min dotter. För deras skull sköter jag det mest basala. Kärlek, mat och att finnas där för dem så gott jag kan. Julgranen barrar sönder, och plötsligt hatar jag allt som har med julen att göra. Tomtar, granar, paket, julskinka, pynt, allt!!

Jag gråter, gråter, gråter. Det känns som om livet svikit mig. Oss. Den tomhet som infinner sig går nästan att ta på. Åkes röst har tystnat, hans fotsteg hörs inte längre. Jag kunde med lätthet höra skillnad på barnens sätt att gå. Deras gemensamma skratt och skämt har tystnat.

Första tiden läser jag dikter, främst av Bo Setterlind och Pär Lagerqvist. Deras dikter sätter ord på det jag känner. Lyssnar på musik som jag förknippar med Åke och som släpper loss sorgen, Red Hot Chilipepper, Dire Straits, Metallica, Iron Maiden.

Det första jag slår upp i DN på morgonen är dödsannonserna. Ögat letar efter annonser som gäller barn, ungdomar och unga vuxna. Här hittade jag också många fina texter och poesi.

Jag gråter sönder när jag lyssna på Mozarts “Requiem”. Jag börjar också skriva om min sorg i anteckningsböcker. Jag kallar dem “Sorgeböcker”. Jag skriver mycket:

“Mig kvittar det hur länge jag lever, min lyckligaste tid i livet har redan varit. Mitt hjärta är fullt av kärlek till dig. Den djupaste kärlek, Åke. Jag får aldrig mer höra din röst, stryka din nu vuxna kind, aldrig mer skratta med dig. Aldrig mer samtala om livet, lyssna till dina tankar och känslor. Jag kan förnimma hur det kändes att dra mina fingrar genom ditt hår. Åke, kom tillbaka!!”

“Mitt liv har raserats, jag irrar omkring och vet inte vart jag ska, vart jag är på väg. Jag känner mig som ett almsjukt träd, med kala grenar och där trädkronan har slutit sig för alltid.”

“Idag lägger sig sorgen som ett stort svart täcke över mig. Jag ligger i fosterställning och gråter tills jag kräks. Känner mig sviken av livet! Åke, du är det sista jag tänker på när jag somnar, det första när jag vaknar. Trodde att min starka kärlek till dig skulle skydda dig från det värsta i livet. Älskar dig! Älskar dig!”

I mina sorgeböcker sätter jag också in olika dödsannonser, som jag berörs av. Jag får bekräftat, att jag inte är ensam i detta kaos. Åke är inte ensam där han är…

Skrivet och berättat av Ylva januari 2016.

I nästa inlägg fortsätter Ylva att berätta, nu också om olika tecken, som hjälper henne att överleva och vidare hur hon påbörjar vägen, genom sorgen, långsamt tillbaka till livet trots förlusten och den stora saknaden.

Så har vi då klivit in i ett nytt år, 2016. Vi kanske gjort “bokslut” över det gångna året, och vi kanske har förväntningar och önskningar inför det nya. Vi har funderat över vår blogg, vilka nya ämnen vi ska ta upp i år, och vilka ämnen som vi berört, men vill fördjupa oss mer i.

Och något vi vill beröra mycket mer är “livet och döden”. För de båda hör ihop, och finns med oss mer eller mindre tydligt, i så gott som alla val vi gör. Och om man i terapi gräver tillräckligt djupt, så hittar man oftast i botten av all ångest en rädsla för döden, och den påverkar på det viset livet. Så man kan inte bara koncentrera sig på livet, utan att titta på relationen till döden. Och även om man inte gör det medvetet, så är den ändå där och styr.

Hannah och jag har tillsammans varit nära ett antal människor under deras sista tid i livet. Detta har varit mycket givande och lärorikt, och vi har upptäckt att där alldeles intill döden finner man också väldigt mycket liv. Detta har givit oss många tankar, som vi spunnit vidare på. Skulle det kunna vara så, att vi om vi utan rädsla kunde acceptera döden, kunna hitta ett sätt, att få ett mer fullödigt liv? Det är vad vi tror och tänker och därför under flera inlägg kommer fördjupa oss i.

Det finns en tydlig gräns vid nyår på tidslinjen men däremot inte i kontinuiteten, nyårsafton är bara en av alla dagar. Men hur är det då mellan döden och livet? Är det en gräns i och med dödsögonblicket, eller är det i själva verket också en kontinuitet? Änglarna uttrycker det så här: “Livet är ej början – Döden är ej slutet”. Men för oss som blir kvar när en närstående gått bort, är det en tydlig gräns. Detta oavsett tro eller inte. För personen finns inte längre fysiskt med oss. Men hur är det med kontinuiteten? Det finns mycket som tyder på en fortsättning, och det kommer vi berätta mer om framöver.

Vi har tidigare (se “besök från himlen“) skrivit om hur min mamma efter sin död besökte min pappa, och om hur min mamma “visste” när hon skulle dö. Änglarna pratar om, att vi har vår ungefärliga utmätta tid. Och att ett liv oavsett längd alltid är “fullständigt” (utom möjligen vid självmord). Förmodligen är vi innan vi föds fullt på det klara med och okej med, hur långt vårt liv och våra näras liv ska bli. Något som vi självklart inte är lika okej med, när vi väl är här och står inför, att antingen vårt eget eller en närståendes liv tar slut alldeles “för tidigt”. Och om man kanske möts av det ofattbart svåra att mista sitt barn. Hur skall man då kunna acceptera, att detta skulle tillhöra någon slags plan?

Vi pratar så lite om döden, nästan gömmer undan den, och vi vet ofta inte hur vi ska bemöta en person som befinner sig i djup sorg. Vi kommer därför nu under några veckor ägna oss åt, att titta lite närmare på just döden och därmed livet, och vi kommer berätta mer om sådant, som tyder på en fortsättning efter döden.

Vi har till vår blogg bjudit in Ylva. Ylva miste 2008 sin då 19 årige son Åke, och vi har bett henne på bloggen dela sina erfarenheter kring Åkes död. Det är en mycket stark berättelse, om chocken, om sorgens olika stadier och om vägen till överlevnad och långsamt tillbaka till livet.  Om tecken, som ger hopp och tro att Åke finns med fortfarande, och om hur Ylva blivit ledd på sin svåra väg. Detta finns att läsa om med början i nästa inlägg.

Nu i juletider tänkte vi hålla oss till något lättsamt, som just julen. Men är jul alltid kul?

Det finns en hel uppsjö av scenarier, som kan utspela sig kring juletid. Som “vad ska jag ge bort i julklapp…?” Vissa planerar långt i förväg, medan andra stressar fram så sent som på själva julafton. Hur många är det inte som varje år säger: “i år ska vi inte ge de vuxna några julklappar”. Men sen stundar klapputdelningen, och Tomten kommer i sin släde, och” oups” så visar det sig att hälften ändå köpt julklappar, medan den andra hälften hållit sig till planen, och inte spenderat ett enda öre på dem som passerat barnaåldern.  Situationen blir då lätt lite krystad, vissa skäms, vissa blir sura och vissa rycker på axlarna.

Men för de som får julklappar kommer frågan: “är detta något jag vill ha?” Och om inte, “kan och ska vi låtsas att bli glada?” Tant Agda kanske har stickat raggsockor för 20:e året i rad, så vad göra då? Le och tacka med förtjusning och låtsas vara överraskad? Eller vara “neutral”?

Och om farbror Pelle får en ny slips i ett hiskeligt mönster, skall han då be om kvittot för att kunna byta klappen, eller ska han tiga still och sedan bara gömma den längst in i garderoben tills klappgivaren kommer på besök, och “vips” tar han fram den och låtsas som “den här jag varje dag”. Risken med att fejka entusiasm över en julklapp är, att givaren blir så begeistrad att han/hon fortsätter på samma spår år efter år, och att vi efter några år sitter där med en hel kollektion prydnadssaker, som skulle kunna konkurera ut en hel loppis. 🙂

Ja, sen finns det de som har för vana att alltid byta sina julklappar, kanske till och med lämna tillbaka dem i affären och sedan trippa iväg med pengarna istället.

Så hur ser julen ut hos er? Råder det julefrid eller julstress? Vad är viktigaste julingrediensen? Maten? Klapparna? Högtiden? Ledigheten? Familjen? Eller är julen kanske en påminnelse om att livet inte är så kul, som det förväntas vara på stora helgdagar? Förväntningar från oss själva och andra, eller förväntningar vi tror att andra har på oss, kan stressa oss så till den grad, att vi inte kan njuta av julen och när helgen är över är vi helt slut. Och till vilken nytta?

Är julen en helg som väcker känslan av ensamhet och utanförskap för de som ej har stora familjer och nära vänner? Känns julpropagandan till och med då som ett hån? Eller kan det vara lugnt och skönt, att inte behöva springa och trängas med andra i jakt på klappar och annat?

Vems helg är julen egentligen? Vi säger ofta att det är barnens helg, men vi glömmer nog ofta bort att julen har en djupare innebörd, om jungfru Maria och födelsen av Jesusbarnet. Där allt började. En väg att väga upp julestressen kan vara, att ta en tyst minut och tacka för det goda vi har, och önska oss själva och varandra en riktigt god jul utan krav och utan stress. Att fira godheten i God Jul, mer än Julen själv.

Slår man upp vad ordet “norm” betyder, så ser man att den latinska betydelsen är rättesnöre, regel, en oskriven regel.  Det “normala” eller godtagna beteendet.

Så vad bär vi då på för normer? Vissa är verkligen oskrivna regler, underförstådda, sådant som de flesta människor tar för att vara “politiskt korrekt”. Det vill säga det som vi i samhället i stort, som kollektiv, tycker. Så vad händer om vi inte håller med allmänheten, om vi ifrågasätter en oskriven en regel? Vad händer då?

Ibland rubbas balansen i sammanhanget och vi blir ifrågasatta, eller så dömer vissa ut oss direkt. Men har vi verkligen rätten att bestämma, vad som är rätt för någon annan? Har vi överhuvudtaget kunskap och insikt nog i någon annans liv, för att ifrågasätta dennes sätt att leva?

När vi säger vad vi tycker, som ej är gemene mans uppfattning, så riskerar vi att bli hånade, men vi har också chansen att bli respekterade därför. Så att våga stå upp för det man tror på är mod. Men om man gör det, för att göra uppror och revolt för sakens skull, då är det inte den goda meningen med att våga bryta en norm. För normen för var och en av oss är det vi tycker och tänker. Och säger vi saker enbart för, att vi vet att det provocerar andra, då har vi ej följt vår uppfattning, utan bara gått tvärtemot gemene mans uppfattning. Det viktiga är inte, att våga gå emot normen, utan fråga sig: “varför gå emot normen?” Orsaken är A och O, inte normen i sig.

Så att våga vara sig själv och gå emot en norm, som vi tycker är förlegad eller dylikt, det är rätt, så länge det är lagligt och inte skadar andra människor eller oss själva. Att låta våra medmänniskor gå emot vår norm mot sin norm, det är vägen. Så också här inom lagens långa arm. 🙂

Om någon vi bryr oss om är på väg, åt vad vi tror är “fel” håll, var då försiktig att putta dem åt “rätt” håll. För tänk om vårt “fel” är dennes “rätt”. Med det sagt är det inte meningen att låta andra göra farliga saker, utan att försöka ingripa. Men också veta, att vi inte vet vad som är bäst för någon annan. Vi vet inte ens alltid vad som är bäst för oss själva.

Men om normen i allmänhet står för en sund och moralisk kompass, så kan vi aldrig gå fel. Om normen i synnerhet är vår egen, och vi vill gå vår egen väg, och vi följer hjärta och hjärna, och vi har goda avsikter, så är det alltid rätt.

Kan normen leda oss fel? Ja, om vi blint litar på allmänhetens norm. Eller om vi bryter en norm, som är till för att skydda oss och andra. Men en noga avvägd väg leder till att normer är som allt annat värt att pröva och ompröva.

Ä-post. (se Hannahs förmåga).

“Tala aldrig om för någon annan, hur han/hon skall/bör leva sitt liv, ty ingen besitter den kunskapen och insikten i någon annans själ. Ni kan tro, att ni vet bäst, att ni mena så väl, men det bli alltid så fel. Ty varje själ har sin egen resa framför sig, ett eget mål/destination och startplats, som de lämnat för att nå dit där de är i dag. Så ingen kan helt veta vad någon annan bär på.

Allt, som är ert är ert, och ingen annans. Så att utgå från er då ni ge råd till andra, är inte att föredra. För hur skulle det bli om ni stöpte alla i er mall? En slags norm i er. Men glöm ej, er norm är ej allas. Så var ni själva noga med, att känna vad som är ert och vad som är andras.
Låt alla vara sig, och döm ej dem, så ni heller ej vill bli dömda.

Alla vackra, unika själar reser i sin takt, på sin livsväg. Ibland reser ni med någon och ibland reser ni själva, men åren då ni reser med någon, ser resan ni är på olika ut för er. Ty ni är olika individer. Så våga hämta kraft och tro i er själva, att ni är rätt och att någon annan, som är er raka motsats, är lika rätt. Rätt för den individen.

Ingen är den andra lik. Låt er vetskap om det, ge er mod att våga leva så ni önska, så ni lär. Att älska att vara annorlunda, inte kämpa för att likna någon annan än er själv. Sträva dock efter att vara er själva fullt ut, och hitta den bästa “ni”, ni kan vara.

Om alla koncentrerade sig på att leva så de vill, så skulle ni ej lägga er i andras livsstilar och livsval. Det finns då ingen anledning att göra det.

Ert liv är ert och ingen annans. Så för att känna ni lever “rätt”, lev ert unika liv så gott ni kan. Var lika kärleksfull och icke dömande mot er själv, som mot era medmänniskor. Det är vägen, att låta alla blomstra i sin unika skepnad. Låt det bli er ledstjärna, våga vara er själva allstunds. Det är så ni hittar rätt.

Så låt andra hitta sin väg, koncentrera er på er. Med detta menas ej att vara själviska eller bli eremiter. Res gärna med andra själar. Det är meningen att våga älska och finnas också för andra människor, men låt dem göra sina val, så ni gör era. Det är den enda vägen, som nå destinationen ni åker mot. Älska och bli älskad, som man är. Det är livets mening.”

Rädslan har likt många andra känslor många ansikten. Vi kan vara rädda för naturkatastrofer, terrorism och våld runt om oss och i världen.

Vi kan vara rädda för personer i vår närhet och omkrets.

Vi kan vara rädda för saker som inte är rationella, men då halkar vi ofta in på fobier eller en slags “paranoid” rädsla, som inte har så mycket verkliga hot och faror att göra, utan mer om vad vi upplevt och om hur vi är som personer.

Ä-post- citat:

“Att följa sin rädsla är inte vägen att gå, för rädslan går alltid åt det hållit ni räds att den skall gå, och då går ni ju mot det ni är rädda för. Kan ni se det?”

Men om vi ser på våra rädslor med en viss distans, så kan vi se när rädslan skyddar oss från att vara oförsiktiga, och när rädslan hindrar våra liv. För rädslan i sig räddar oss inte från fara. Sitter vi på ett flygplan som störtar, så är det inte rädslan i sig som är orsak till att vi kraschar eller inte kraschar. Att vara rädd att dö i en jordbävning skyddar oss inte från jordskalv, men det gör inte heller att jordskalv dras till oss som en magnet.

Så det bästa är att se på vad vi räds, och sedan se vad sannolikheten att det kommer hända är, och därefter se vad vi kan göra för att skydda oss. Då har rädslan pekat oss i en riktning till lösning, ej till ökad rädsla. Så om vi bor i ett område med ökad risk för jordbävning vidtag då alla försiktighetsåtgärder, stärk huset etc. eller gör valet att flytta till ett mindre jordbävningsbenäget område.

Rädsla för krig och våld i världen är inte lätt att värja sig från. Nyheterna pumpar hela tiden ut läget i världen. I nuläget handlar alla nyhetssändningar om de fasansfulla terrordåden i Paris, och om hur skräcken sprider sig i världen. Vi som sitter framför Tv:n blir oftast skrämda, och vi lider med de som drabbas, samtidigt som vi räds för vår egen och våra näras skull.

Att leva i trygghet är nog en önskan som vi alla bär på. Sen har vi olika vis, som vi tror leder oss dit. Själva tror vi, att det aldrig går att kriga för fred. Det är helt enkelt en omöjlig ekvation. Men att undvika krig är ändå inte lätt när världen är i kaotisk oro. Det vi kan göra är att vara där vi är, vara vaksamma och försiktiga, men inte paniskt rädda, utan leva våra liv i fred och frid och hoppas att andra följer efter.

Att ha en våldsam person i vår närhet leder till en annan typ av skräck, en personlig skräck och denna bryter ofta ned oss till en skugga av vårt forna jag. Vi anpassar oss kanske för att “göra rätt”, för att inte bli straffade, kanske slagna… Den rädslan smyger sig på oss, vilket gör att den ofta är så långt gången när vi upptäcker den, att vi då är för rädda för att bryta oss loss från den våldsamme. Här är rädslan reell och nära inpå, vilket också ger en större möjlighet att påverka situationen, personen, och ta ansvar för att välja livet.

Skräcken till följd av gamla händelser är inbyggd i kroppen, och den behöver hanteras på ett fysiskt och ett psykiskt plan samtidigt, att ta en bit i taget och hitta en lösning, som leder bort från rädslan. Att veta att det skräcken handlar om är dåtid, inte nödvändigtvis nutid eller framtid. Att leva med denna rädsla, kan innebära stora problem i vår vardag. Här är det oftast värt, att ta en närmare titt på rädslan, och se hur vi kan leva med våra minnen, men utan att gå under.

Den irrationella rädslan i fobier och t.ex. panikångest hanteras bäst genom att se sannolikheter, och att ta en extra titt på varifrån rädslan kommer och vad den vill säga. Detta är ibland värt att jobba med och ibland inte. Det beror på hur mycket vår rädsla påverkar vår vardag.  Exempelvis om du är rädd för att åka ut i rymden, så kanske den rädslan inte är så mycket värt att träna bort. Däremot rädslan för att flyga eller åka bil är ett hinder, som är väl värt att titta närmare på. Återigen balans och en dans med hjärta och hjärna.

Utdrag ur Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“Kära “Tilliten” och rädda “Rädslan”. Om rädslan fick ett namn, så skulle den kallas “följa John”, för den följer er rädsla och ger er en missvisande tro att den är er. Ni räds och då ni räds det, så väljer ni antingen att undvika det ni är rädda för eller att utmana det. Men i bägge dessa fall, så är det ändock rädslan som styr era val. Kan ni se det?

Så för att förstå att rädslan inte är er, och att nå en punkt där den ej styr er, så behövs medvetna val och en tanke som leder känslan och upplevelsen av rädsla. Att välja att lyssna till er kära “Tillit” och inte till rädda “Rädslan”, för “Rädslan” kommer alltid att vara rädder.

Så vem är då ni om ni släpper rädslan? Det är inte många som mer än kortare stunder riktigt har kunnat känna sig själv helt utan rädsla. Men det är värt att försöka. Ty en rädsla kan vara befogad eller obefogad, men den är på något vis alltid logisk i sin ologiskhet. Så kan den då vara farlig? Eller ligger faran i att inte vara rädd? Om ni räds, så uppmanar ni kroppen att vara beredd, men ingen orkar vara beredd på fara dygnet runt. Så det ni räds kanske ni sedan inte har ork kvar att undvika.

Vad är då faran i att inte vara rädd? Svaren är många och olika. Om ni tror att rädslan hindrar er från att råka illa ut, då tror ni att rädslan är er till hjälp. Men om ni ser en skillnad i att vara lagom försiktig och inte vårdslös, men ändock leva ett fullt liv, och att vara rädd, då kan ni känna att rädslan i sig inte är ett skydd. Ty de som är vårdlösa är inte modiga eller orädda. De är helt enkelt inte riktigt grundade.

För varaktig icke-rädsla, var noga med skillnaden i att trotsa sin rädsla och att släppa den fri. En nyansskillnad som är hårfin men viktig. För då, då styrs ni ej av en rädsla, utan av er, och då har ni en möjlighet att vara försiktiga när fara nalkas, men ej vara rädda för den. Då leder ni er själva mot ett friare liv, där ni inte styrs av rädslan och dess nycker.

Räds ej att inte vara rädd.  För livet är att leva och ge er en chans att njuta inom vett och sans. Styr era egna liv.”

“Rädslan har så många källor. Den springer ur sådant ni varit med om och av sådant ni inte varit med om. Det är därför rädslan så lätt kan ta över era liv. Kan ni se det?

Om ni hittar rädslans källa så kan ni laga denna läckande källa och läka. Kropp, själ, nutid, dåtid, framtid, allt genom att vara i kommunikation med rädslan, men ej i interaktion. Ej låta rädslan sända er på uppdrag, som rädslan vill nå eller inte nå. Utan sunt förnuft, intuition och erfarenhet samt sannolikhet. Sannolikheten för skada, vad är den?

Nästa steg. Är det värt det? Svaren leder er från, att rädslan styr vare sig till paralyserande, flyende eller fäktande handlingar. Räds ej rädslan. Ta bara inte dennes råd utan att tänka och känna själva.”

Vi fortsätter nu på tema “Känslor” och här speciellt “Ilskan”. Nästa inlägg kommer handla om “Ledsenhet”.

När är ilska närande?
När är ilska tärande?
Vad händer med oss när vi trycker ned vår ilska, gentemot när vi öser ur oss den?

En konstruktiv ilska, i den meningen att vi får fram det vi vill få fram, bör vara faktabaserad men också känslobaserad, dock utan att gå till personangrepp. Såvida det inte är just personligheten, som vi är arga över. 🙂 Men då blir det ju ändå känslo- och faktabaserat. 🙂

Så låt oss alltid fråga oss själva: “Vill jag ha rätt att få säga mitt hjärtas mening och på vilket sätt som helst? Eller vill jag nå fram med mitt budskap?” För då vet vi när det är värt att bli arg, trots risken att stöta bort någon, och i så fall vara beredd att ta konsekvensen därav, eller när vi inte är beredda att riskera relationen. Det går att öva upp förmågan att snabbt kunna göra en konsekvensbedömning, så att vi kan reagera i stunden, men vara både här och nu och ändå kunna tänka framåt.

Att i ilska explodera och inte “kunna” hindra ordflödet och sina handlingar kan leda till svårreparerade relationer. Så ilskan är inte att leka med, dock är den en känsla att jobba med på ett eller annat vis. Att hålla inne med ilskan leder ofta till slut till en explosion, och då ofta inte alltid i rätt situation eller till rätt person. Så att aldrig bli arg är inte sunt, och att alltid bli rasande är inte sunt. Så vi säger som änglarna säger: ” Lagom är bäst!”

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Tiden det tar från att något gör er arga, tills ni agerar på det, är olika lång. En gång kan ilskan komma som en blixt från en klar himmel, och ni exploderar direkt, och sedan lugnar ni er igen.
Var då ilskan förhastad? Kanske eller kanske inte…

Ibland händer det er något svårt, och ni biter ihop så pass hårt, att ni själva varken tror eller känner, att ni är arga. Men sedan kommer det en fördröjd effekt, och när ni smält det som smällt, så smäller ni.
Är då den ilskan genomtänkt? Kanske eller kanske inte…

Så det finns inget recept som fungerar för alla individer, alla situationer och alla relationer.
Det är inte alltid rätt att explodera direkt, men ej heller att inte göra det. För ilskan har många tillstånd och nyanser. Den kan byta skepnad, och den är som en kameleont. Den finns där inom er alla, men den syns ej alltid.

Den tid det tar för ilskan att gå från tanke till handling är olika lång, och vägen dit är egentligen vad som är viktig för bedömningen om ilskan är närande eller tärnade.  Ty oavsett hur lång eller kort tid det tar att bli arg, så är det händelserna, tankarna och känslorna som leder dit och som visar vägen.  Om ni hittar vägen, så är en genväg och en senväg lika rätt, och ni kommer fram dit ni skall.

Så om ilskan behöver ut låt den komma ut, men välj till vem och när. Ibland mår ni bäst av att tiga still och ibland ej. Om konsekvensbedömningen hinner infinna sig emellan det som triggar er ilska tills ni agerar på den, så kan ni alltid hitta rätt tillfälle att vädra ilskan. För då vet ni att ni bedömer det så, att ni för ert välmående behöver ventilera ilskan, för att behålla en relation ni värdesätter, eller för att avsluta en relation ni inte vill delta i igen.

Men så länge som ilskan agerar på egen hand är konsekvensbedömningen frikopplad, och ni kan ledas på villovägar, snåriga spår som leder er in i ett virrvarr av ilska och förtret. Men om ni hinner känna er känsla i stunden och sedan agerar, då är ilskan produktiv och livgivande.

Alla känslor bär ni på, men en känsla eller kanske två visar sig i taget. Det är inte för att ni ej bär de andra inom er, men just där väljer ni vem som står på scenen. Men hela ensemblen står bakom scenen och väntar på sin tur, och den turen är då er att hitta. Ni är regissören, skådespelarna och publiken. Era känslor är skådespelarna på scenen.  Så intag positionerna och var och en av era känslor får lagom utrymme för dem. (se bilden ovan)

Att däremot gå runt med en ilska mot världen, mot er själva och/eller andra människor, det äter upp er inifrån. Och bitterheten som blir ni är inte fri. Men om ni ilsknar till och är konstruktiv i det, så äter ni av ilskans energi. För ilska i en rättmätig miljö är energigivande. Ge alltså er vägen till närande ilska, ej tärande.”

Vi fortsätter på tema känslor. Se gärna vårt förra inlägg om “Känslorna som elever i klassrummet”.

Många brukar använda ord såsom “den är en känslomänniska” och “den är det inte”. Och med det brukar då menas, att den första styrs av sina känslor, och kanske också att den utagerar sina känslor lite väl mycket. Så ordet “känslomänniska” kan användas både i positiv och negativ betydelse.

Begreppet “känslomänniska” är lite missvisande, för alla har vi ju känslor, och vi styrs av dem men kanske på totalt olika vis. Vissa följer sin känsla i allt och säger “jag bara följde min känsla”, så jag behöver inte ta ansvar för utgången av det hela. En annan person kanske motarbetar sin känsla och då försöker styra åt det andra hållet. Men det är då ändå känslan som styr från början, innan tanken att göra tvärtemot följs.

När vi är med om både något bra eller dåligt reagerar vi instinktivt med ett antal känslor och tankar. Ibland är reaktionen medveten och ibland undermedveten. Vad vi sen gör med känslorna och tankarna är olika från person till person, men också för samma person i en annan situation, och/eller samma person beroende på personens mående innan den specifika händelsen. Så det är otroligt mycket som spelar in på hur vi instinktivt reagerar, och hur vi reagerar på längre sikt. Och både det instinktiva och det mer begrundade är viktigt. Det är det som ger oss en kompass att följa i stunden, i framtiden, i nya situationer.

Då kan vi utvärdera våra tidigare reaktioner och handlingar, och se om de styrt oss på villovägar eller inte. Och vi kan se om vi, som vi kan läsa i Ä-posten längre ned, kör på för fort, och  kanske inte upptäcker om vägen vi kör på är en” återvändsgränd eller en motorväg”. Det är ju så vi lär oss om livet, om oss själva och varandra.

Vem har inte reagerat i stundens hetta med en stark känsla, ibland kanske en för stark känsla? Kanske beroende på att något påminner om någon tidigare händelse eller person, som inneburit en svår erfarenhet. Eller så kan det helt enkelt handla om en alldeles trivial reaktion. Jag (Hannah) har till exempel en automatisk reaktion att säga “aj!” om någon stöter till mig. Och jag gör det även när det inte gör ont. 🙂

Andra situationer som är vanliga för oss alla är väl till exempel när vi inte blir rättvist behandlade, och vi först i efterhand kommer på något klatschigt vi velat säga. Men det fiffiga är, att ofta kan vi om vi vill och vågar ändå “rätta till” vad vi inte sagt, eller vad vi sagt och skulle vilja ha osagt.

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“Har ni någon gång tänkt tanken att känslan skenar iväg med er?
Vad händer om ni skenar med?
Vad händer om ni lägger in bromsen och inte skenar med?
När når ni dit ni skall?

Det finns inget svar, som går att följa som en manual. För varje situation och känsla behöver behandlas separat. Så om ni nu har något ni inte tillåter er att känna, t.ex. ilska eller sorg, och om ni då väljer att tränga undan den känslan, och vända på klacken och döma er själva, (“nej så får jag inte känna, och nej, jag måste få bort känslorna och tankarna nu, nu, nu”), så vet ni inte om känslan hade lett er in på en återvändsgränd där ni hade hittat ända fram till vändplanen innan ni vände. Då finns den undantryckta känslan kvar i er som ett frågetecken av en möjlighet, som ni inte vet om den var omöjlig.  Kan ni se det?

Om ni däremot hade stannat kvar i känslan och letts av den, så hade ni sett om det var en väg för att nå målet eller en vändplan. Och då hade ni kunnat vända om och inte behövt titta tillbaka och undra.

Men när en stark känsla uppkommer, registrera den som en känsla, och sedan med hjälp av tanken sätt in den i en situation, som inte behöver vara den situation känslan just nu uppkom i. Utan i situationen ni egentligen vet att den härrör från. Sedan när det är sammankopplat, där och då först vet ni, om ni bör agera efter känslan, att reagera med tanken och låta det bära eller brista.

Skillnaden mellan att tränga undan obehagliga tankar och känslor, och att välja att inte agera ut dem alla kan ibland kännas hårfin. Men det är egentligen inte så svårt bara ni tillåter er alla känslor och tankar. Skillnaden är att veta vad som inte bör yppas eller ageras på. För så länge ni tillåter er alla känslor, även de som känns förbjudna, så har ni kontroll över era liv.

Kör inte med full fart, för tänk om det ni trodde var en motorväg faktiskt var en återvändsgränd. Sväng inte innan vägen svänger, för annars kan det bli en omväg. Kämpa ej emot känslor eller tankar, men välj vilka ni kämpar för. Då är valen inte så svåra, för det ni vet, det vet ni. Och det ni inte vet, det kan ni lära er. Men om er väg svänger, så sväng med. Om er väg är upp och ned, så åk med. Om gatan tar slut, så vänd om. Om rondellen är svår att komma ur, så kör ett varv till. Och om bromsen inte fungerar, så laga den. Om gasen inte fungerar, så laga den.

Övningskörning finns av en anledning, men var både elev och körskollärare. Låt eleven i er få instruktioner och ett lagom eget ansvar. Men låt också eleven lyssna på den erfarna delen av er, bilskollläraren. För ibland behövs det struktur och snabba reaktioner. Trafikkaos uppstår endast om eleven i er inte lyssnar på er inre lärare. För det behövs att ni kan lämna över en del av er till en annan i tillit, för att vägen skall gå som smort.

Läs skyltarna, tanka, gasa, bromsa, parkera, kör o.s.v.. Allt behövs, men att veta när och var, det behöver ni lära er, av er. Så får ni körkortet, som är bara ert.  Testkör lite och lär er er egen takt och väg, så finns det ingen fel väg, bara olika vägar till målet.”

I förra inlägget behandlade vi “Dyrkan“ och nu är det dags för dess motsats “Förakt”. Både “Dyrkan” och “Förakt” gränsar till att vara en slags fanatism.

Förakt är en komplicerad “känsla”, som innehåller många ingredienser. Här nedan låter vi änglarna beskriva deras syn på saken. Men först några ord från oss.

Förakt kan vara olika starkt, och det kan vara riktat åt olika håll. Det går att rikta både åt sig själv och mot andra. En del föraktar bara andra, och kanske högaktar sig själva. Men att förakta andra behöver inte vara synonymt med att högakta sig själv.

Det finns gott om folk som riktar föraktet både in mot sig själv och mot andra. Då brukar (dock inte alltid) föraktet, som riktas mot en själv vara kopplat till ens samröre med de utomstående som vi föraktar. Kanske vi blivit illa behandlade av någon och vi föraktar det, och sedan föraktar vi oss själva, för att vi låtit oss behandlas illa. Vi kanske fortsätter älska någon, som sårat oss djupt, och detta kan leda till ett självförakt. Detta blir en ond cirkel av självanklagelser och kan väcka både depression och ilska. Så förakt är inte att leka med, men att “arbeta” med, för att nå känslan av vara okej igen.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Förakt är att ha en negativ uppfattning om någon, och som inte bara anses som att det är något fel på någon annan, utan det innefattar även ett visst nedlåtande. Att vara arg på någon eller rädd för någon, eller tycka illa om någon, behöver ej betyda att det finns förakt inblandat. Ty det är när det är en nedlåtande negativ uppfattning, som det definierar om det är förakt. I uttrycket “Inte vilja ta i ens med tång” ligger förakt och avsky och ett tydligt avståndstagande. Om ni känner förakt för någon, känn då efter vad som ligger i det. Vad är förakt? Vad är då avsky?  Vad är ogillande? o.s.v..  För föraktet är en lite annan typ av känsla. Den tangerar många andra, som då avsky, äckel, se ned på…

Det finns de som föraktar alla, som inte har levt med de kriser som drabbat dem.  Till exempel om någon varit svårt sjuk och andra då säger “jag förstår precis hur det känns”. Och som då väljer att känna förakt för den andra och då säger: Du vet inte ett jävla dugg”. Du är frisk och kry” och så vidare., istället för att välja att se medkänsla och försöket att förstå lidandet. Eller om någon vän dött och det känns som om alla på jorden borde se att den förlusten är starkare än alla andra. Och då omgivningen inte ser det, så kan det vakna ett förakt mot andra, som då absolut inte kan förstå. Men lever ni efter den devisen blir livet ensamt och leder till att ni kommer gå in i ert lidande så till den milda grad, att ert medlidande för andra minskar. Kan ni se det?

För ingen kan uppleva exakt samma saker, för ni är unika, men genom medkänsla kan ni komma väldigt nära att förstå den andras lidande, förlust etc. Det är aktningsvärt och bör ej föraktas.

Det finns också förakt såsom äckel och avsky för människor som medvetet skadar andra människor. Till exempel känner de allra flesta förakt för pedofiler, mördare. Den sortens förakt är nästan allmänmänsklig och universell.

Förakt delas ibland även ut till svaga människor. Att ni ser en människa, som ni upplever som svag, och ni istället för att tycka synd om den andre, ser med förakt på dennes svaghet. Denna typ av förakt brukar sällan handla om den personen ni föraktar, utan mer om er själva och kanske andra människor ni mött i livet och som påminner er om den svage inför er. Det är väldigt vanligt att en person får bli substitut för någon annan. För visst har det väl hänt någon gång, att ni stört er på någon bara genom att se personen? Trots att personen ej gjort något alls mer än att bara vara. Denna känsla springer ur egna känslor eller tidigare möten med någon människa ni haft svårt med, och som ni nu tycker att den högst “irriterande” personen framför er liknar. 

När föraktet vänds inåt till självförakt blir det som en infektion som växer och växer, ni ser ned på er själva eller till och med avskyr er själv, men ni kan då inte välja bort att umgås med er själva. Därav är det viktigt, att verkligen ta reda på alla ingredienserna i detta, att veta vad ni föraktar, vad ni “bara” ogillar, vad ni skäms för etc. För när ni hittar det och ser, att ni antingen ej har gjort något, som gör att ni förtjänar självförakt. Eller så upptäcker ni att ni genom er inre sökning ser, att ni kanske har lite rätt att tycka att ni gjort fel, och då kan ni rätta till det och på så vis fria er från självföraktet, genom att ta ansvar för era handlingar och era liv.

Om föraktet hindrar era liv och gör er bittra, så är det värt att försöka jobba bort det. Om ni har ett allmänmänskligt förakt gentemot “onda” människor, onda handlingar, så är det däremot kanske inte något att ta itu med.

Men genom att titta på vad föraktet innehåller, står för, och vad ni vill och kan göra, för att minska det eller bara förstå det, kan ni hitta vägar att fria er från bördan av förakt. Att döma folk med förakt bör väntas med tills ni vet om det är riktat åt rätt håll. Att hitta medkänsla med er själva och andra, även om de inte förstår er fullt ut, är värt att göra.”

Skillnader och Likheter

Empati, Medkänsla, Medlidande, Offermentalitet. Ordens betydelser gränsar till varandra, och tillstånden har både sina likheter och skillnader. Medkänsla, empati kan man ha både med sig själv och med andra. Medlidande likaså. Medlidande med sig själv kan dock ibland övergå i en offerroll. Se gärna även vårt förra inlägg om “Empati“.

Har ni också funderat på varför en del människor verka “lida” mest hela tiden och andra aldrig? Och att vissa är “kämpar” samtidigt, som de vill visa att de “lider”, medan andra är passiva och “lider” på det viset?

Har ni tänkt på att en “lidande kämpe” ändock kan vara en martyr, bara på ett annat vis än den passiva? Och så finns det den evigt “nöjda”, som alltid tycker att livet är okej oavsett om det är uppgångar eller nedgångar. Alla dessa “skyltar” med sin åsikt, sitt beteende, sitt lidande på gott och ont, och därav blir mottagandet hos omgivningen ungefär likadant, det blir lätt obekvämt.

Istället för de som “unnar” sig alla känslor, att ibland tänka “livet suger”, ibland “livet leker”, ibland “tycka synd om sig” och ibland inte. Ibland lida med någon annan och lägga sig själv åt sidan. Sedan finns det de som aldrig tillåter sig att “tycka synd om sig”, att känna empati med sig själva. För att de inte “unnar” sig det. Inte heller så eftersträvansvärt. Återigen balans, balans, balans. Om ni tänker efter… var hamnar ni på den skalan? Var hamnar era nära och kära?

Det är ofta vi känner skillnad på när någon lider för själva lidandets skull, och när någon lider för att den faktiskt lider.  Att vi runt om i det första fallet värjer oss för att vilja hjälpa, och i det andra nästan snubblar fram, för att skynda till undsättning. Situationerna kan utåt sett vara ganska lika, men känslan som vi andra får den säger oss olika saker.

En person som i vuxen ålder axlat offerrollen har ofta någon gång i barndomen fått positivt gensvar för just det beteendet, och fortsätter sedan av bara farten, utan att märka att mottagandet inte längre är så positivt. Och ibland spelar man rollen så bra, att omgivningen verkligen tycker synd om en. Någon berättade om, att hon bara behövde träffa en viss person i fem minuter innan hon tyckte synd om honom. I botten ligger ofta en önskan och längtan efter kärlek och omtanke, och att man tror att man får det genom att få andra att tycka synd om sig.

Det ligger i offerrollens natur, att inte tro att man själv kan göra något åt situationen.

Härunder kan vi läsa ä-posten om skillnaden mellan självempati och offermentalitet, och om vikten av att ha empati både för oss själva och för andra.

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“När självempatin är sann, ren och klar då växer den och utvecklas till en allmänmänsklig kärlek och empati för allt levande, inklusive er själva. Då kan den sammankopplas med alla själar. Den empatin den växer och ju mer ni ger er själva och andra desto mer empati och kärlek får ni ta del av.”

Offermentalitet är ingen vacker syn. Den speglas i hur den människan behandlar sig själv, som bättre eller sämre än andra. “Bättre” genom att vara självupptagen och självcentrerad och vända allt att handla om sig själv. “Sämre” för att få utlopp för sin offermentalitet; “Titta, titta, vad synd det är om mig. Jag har ingenting. Jag har ingen. Jag lider.” De skriker på ett vis efter hjälp, men ve och fasa om de får det! För det vill de inte ha. För att lida ger dem en vinst, en känslomässig vinst. De tror ofta att kärlek är att vara i fokus, genom att det är synd om dem. “Ta hand om mig”.

Men omgivningen reagerar ofta negativt på detta martyrskap. Det skapar en irritation och en ovilja att hjälpa. Det kryper in under skinnet, och där och då beslutar sig många; att “Så där vill jag aldrig bli. Bäst jag inte är självempatisk, ifall det kan uppfattas som en “tyck synd om mig karaktär”.

Men det är stora skillnader mellan självempati och offermentalitet. En offervarelse ser bara sig själv och sina våndor och tror att alla skall vara där för att klema bort dem.

Självempati är att behandla sig själv med samma empati och kärlek, som ni skulle ge era nära och kära, att inte göra skillnader i det. Inte vara snällare mot andra än er själva, men ej heller snällare mot er själva än andra. Att vara i kontakt med alla sina känslor och lita på, att det är okej att tycka synd om sig när det är svårt. Det är inte bara okej. Det är nödvändigt, att lyssna inåt lika mycket som utåt. Att vara sann mot sig själv och andra. Lära er vad ni behöver och vad ni kan ge andra. Att vara en vän som lyssnar och känner med era nära och med er själva.

Att låta empati för andra och självempatin väga lika tungt, och det är ej att vara självisk och självcentrerad. Tvärtom, det är att ni ser er själva som jämlikar med era medmänniskor. Ni är ej bättre men ej heller sämre. Så att ge sig själv empati är att inte göra sig till varken viktigare eller oviktigare. Att inte tro att ni är så annorlunda, det är nämligen på gott och ont. Alla är unika men jämlika. Där är likheten med empati och självempati och skillnaden på offerrollen.”

En god tillhörighet fokuserar på att inkludera, inte exkludera. Så det viktiga är vad alla för med sig till gemenskapen, inte vad de inte för med sig. Det vill säga inte säga: “Du är med, du är med, du är inte med.” Såsom barn ofta gör, utan att för den skull mena illa.

Men när vi vuxna gör så, då är det ett medvetet val, och det bör vi därav undvika. För att vara utanför och titta in, det gör ont.

Så välkomna det goda, och då kan det “onda” falla ifrån av sig självt.

Ä-post: ( se Hannahs förmåga)

“Omvärlden är den spegel ni spegla er i. En sned omvärld kan få er att tro att ni ej är rätt. Så när ni söker er själva, söker ni både inåt och utåt. Men ni tolkar ert inre och det ni upplever utifrån, med era egna erfarenheter. Det är rätt och riktigt och den enda vägen.

Men lika viktigt som att fråga sig; “känner jag tillhörighet?, har jag tillhörighet?” och så vidare, är att fråga sig “Varför känner jag ej tillhörighet? Varför hör jag inte till?” Svaren på dessa frågor är byggstenar på er resa mot gemenskap från ensamhet. För livet är fullt av tillfällen där ni kan hitta tillhörighet, samhörighet och trygghet.

Men det finns även personer och situationer, som ni inte tillhör. Alla själar har egentligen en gemensam tillhörighet, men era egna liv formar ni själva. Och en tillhörighet med vissa, kanske t.o.m. “elaka” människor, är ju inget att sträva efter. De är inga ni vill likna. Så var gång ni känner er utanför fråga er själva då; “Vill jag vara med? Och till vilket pris? Är jag verkligen utanför,  eller upplever jag det så p.g.a. andra tidigare händelser i mitt liv?”

Det finns en längtan efter att tillhöra något större. Och då föddes ni ändå med vetskapen att ni tillhör både livet på jorden och allt himmelskt. Sedan formas och präglas ni, och ni tappar då ofta bort den grundtryggheten.

De flesta människor, som hamnar i extrema grupper är de som är ensamma och söker en tillhörighet. Detta är inte eftersträvansvärt, men kan vara förståeligt. För känslan att tillhöra kan vara skillnad på liv och död.

Men genom att hitta vad ni faktiskt vill tillhöra kan ni finna det, och också finna glädjen i att inte vara delaktig och tillhöra de “elakas” gruppering.”