De flesta av oss tycker nog bättre om att ha rätt än att ha fel. Att göra rätt istället för att göra fel. Men vad är fel och vad är rätt?

Ibland är det tydligare som inom ”lagens långaarm” och gällande mänsklig moral. Dock kan även detta tolkas lite olika.

Men om vi nu fokuserar på hur vi förhåller oss till att själva ha rätt eller fel och huruvida andra har rätt eller fel. Detta är ofta mångfacetterat… Vissa är så rädda att ha fel och göra fel att de gör allt i sin makt för att förneka eventuella fel. ”Nä det var inte jag”

Andra kan vara så övertygade om sin egen briljans att de faktiskt inte ens överväger tanken att de kan göra fel. Det finns inte i deras världsbild. De kan t.o.m. försöka ändra verkligheten för att passa deras föreställning och agenda. Förneka det som tycks uppenbart för andra. Trump känns som ett uttjatat exempel… men också ett som passar som handen i handsken för denna inställning.

Så finns det människor som inte vågar ha rätt. Som sagt de flesta av oss vill nog ha rätt… men om att ha rätt innebär att vi riskerar att vi stöter bort andra så finns de, de som hellre viker sig och ”erkänner” fel de ej har begått.

Så kan vi då hitta en balans i detta? Det enkla och det svåra svaret är att våga ha rätt och våga ha fel, våga göra rätt och våga göra fel.

Hannah drar sig till minnes en konversation från barndomen. ”Jag och min kompis var 4 år. Vi satt i min morfars bil och diskuterade matematik. Jag sa 2+2 =4. Medan hon sa 2+2=5. Vi höll båda fast vid vad vi ansåg var rätt (även om jag hade rätt 😊) tills hon sa Men det kan bli 5 också. Jag minns så tydligt hur jag tänkte okej det är ingen idé att diskutera vidare och lät det hela bero…

Nu när vi planerade detta ämne var det en vän som drog sig till minnes en ”norgehistoria”… ”En norrman körde mellan Oslo och Göteborg. Då han hör ett meddelande på trafikradion… Varning en galning kör mot färdriktningen på motorvägen. Var på norrmannen muttrade en det är ju flera hundra”… På tal om att inte överväga att själv kunna fela. Anledningen att historien blir rolig är för att den ibland ligger närmre verkligheten än den borde. Då syftar vi inte på norrmän 😊 utan om människor över allt.

Så det är viktigt att vi lär oss konsten att acceptera att vi kan ha fel. För annars blir ingenting rätt.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Rätt och fel, fel och rätt, när är  rätt rätt och fel fel? När är rätt fel och fel rätt?

Genom livet lär ni er nya färdigheter, kunskaper och ni får livserfarenhet. Med det kommer ni ibland ändra er åsikt om vad ni tycker är rätt och vad ni tycker är fel. Vissa saker däremot handlar om det moraliska rätt och fel, andra om det juridiska rätt och fel, förhoppningsvis går dessa hand i hand.

Men hur resonerar ni? Får ni göra fel? Tillåter ni er att misslyckas? Att tillåta sig att misslyckas behöver dock inte vara synonymt med att ni vågar erkänna att ni gjort fel/haft fel. Det är inte alltid exakt samma sak. Kan ni se det?

Att vara säker på något och vara beredd att ta ett misslyckande och ändå fortsätta att tro på er själv är en viktig del av livet. Men om ni  gör något ni finner är rätt, och om det sedan visar sig att det nog var fel blir frågan; väljer ni att hävda att ert fel är rätt eller ger ni vika och rättar till felen för att få rätt? Somliga människor vill inte inse att de kan ha fel, och denna rädsla för att ha fel kan bottna i olika saker. Om ni som barn blivit straffade när ni gjort fel, hånade när ni haft fel, kan det göra att ni inte vågar ha fel. Det kan också vara så att ni när ni var små alltid fick ha rätt, att de vuxna inte varsamt visade när något gått fel och ni då växte upp med en världsbild där ni omöjligt kunde fela.

Andra har lätt att tro att de har fel, tar på sig fel som inte var deras. Detta har också  grundats av olika tidigare erfarenheter. Kanske ni likaså blev straffade om ni gjorde fel, hånade när ni hade fel, men att i ert fall ledde detta till ett ”urskuldande” beteende, d.v.s. ta på er att ni gjorde fel för att vara till lags eller för att få straffet avklarat. Ni kanske tror att om ni erkänner att ni felat får ni inte samma straff som om ni upptäcks ha felat.

Viljan att ha rätt är eftersträvansvärt, d.v.s. att ha rätt i betydelsen att ni gör rätt, att däremot sträva efter att ha rätt oavsett om ni gör rätt är inte det rätta. Däremot är det viktigt att våga stå upp för det ”rätta” även när ni får motstånd av andra som tycker ni har fel, att följa ert hjärta och er moraliska kompass, utan att för den sakens skull inte vara villiga att ompröva er tes av det rätta med jämna mellanrum. För att vara säkra på att ni har rätt behöver ni våga ifrågasätta er själva och lära er av era och andras misstag. Att inte trycka ned andra genom att ni har rätt. Som att säga ”det var ju det jag sa” om ni hade rätt och någon annan fel.

Ibland kan det rätta vara att avstå att påpeka andras fel. Ibland kan det vara viktigt att belysa andras i era ögon felaktiga beteende. När det handlar om t.ex. mänskliga rättigheter och människors välbefinnande är det aldrig rätt att behandla någon illa, det är alltid fel. Ni som vågar ha både rätt och fel kommer oftast få rätt. För då ni rättar till era fel får ni rätt. Döljer ni däremot era fel genom att fortsatt hävda att ni har rätt kommer ni ju fortsatt ha fel. Detta är värt att tänka på.”

Välkommen tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Hur kan vi veta vem vi kan lita på? Det är frågan som vi nog alla ställer oss. Kan vi lita på vårt eget omdöme om vem vi kan lita på? Det finns tyvärr inga enkla svar. Dels för att det inte är så svart och vitt, de mest pålitliga kan även de ibland svika vår tillit, och de mest opålitliga kan ibland vara trofasta. Så vi kan inte dela in människor i fack av pålitlig och opålitlig. Men när det verkar som hela världen vänds upp och ned ,och vi inte hittar någon sans och förnuft, när de vi litat på visar sig vara mindre pålitliga: hur hittar vi då en balans?

Redan 1972 skrev Mikael Wiehe låten ”Vem i hela världen kan man lita på?” som Hoola Bandoola sjöng. Den melodin och texten dök upp i huvudet på mig (Hannah) häromdagen. Vi tänkte att detta ämne, denna text,  känns mer och mer aktuellt, och delar av låttexten inspirerade mig till teckningen ovan. En mer lögnaktig president än Trump har oss veterligen aldrig funnits.

Det känns faktiskt som om hela världen nu är satt ur balans. Det handlar inte bara om att lita på människor i vår nära omgivning, det är något så mycket större vi behöver fundera på. Hur vi skall navigera i i en värld där pålitlighet tycks vara mindre värt än att bara låta säker på sin sak. Att människor lovar lösningar, som inte kan gå ihop, och sedan skyller på andra när det inte fungerar i praktiken. Detta sker i stort och i smått, i politiken och i vår vardag. Vi behöver hitta en väg framåt där pålitligheten kan vinna. Det vinner vi alla på.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Alla människor går inte att lita på, allt går ej att lita till. Så hur skall ni då veta vem  som faktiskt är pålitlig och tillräknelig osv? Det finns många nyanser i ”lita på”. Det kan innebära att lita på en person för den den är, en som är pålitlig och någon som alltid finns där. Att ”lita på” kan också vara att lita på ett löfte, som kanske inte bara är bundet till en person i sig utan till något syfte, t.ex. i politiken.

Att lita på att det finns något ”större”, någon högre makt att hålla i handen och som finns som ett skyddsnät, är ytterligare en del av tilliten. Innan ni fått uppleva att bli sviken har ni tillit och ni litar på människor. Men beroende på dem ni möter på er väg och på den ni är, så kommer tilliten att bära eller brista.

För att veta vem och vad ni skall lita på, behöver ni först hitta tilliten till er själv. Er bedömningsförmåga. För kan ni inte lita  på den, så är det än svårare att lita på andra, för då vet ni inte om ni bör lita på att ni litar på den och den. För ni vet ej om ni kan bedöma pålitligheten.

Om ni litat på fel person så kan ni börja ifrågasätta ert eget omdöme, då ni inte upptäckt att denne var pålitlig. Om detta styr er vidare i livet kan ni bli allt mer misstänksam och restriktiva med er tillit, och det kan leda till att ni aldrig hittar någon att lita på. Då bekräftar ni er egen syn, att alla är opålitliga. Motsatsen kan ibland vara nog så illa, för om ni valt en pålitlig person att lita  på, så kan det faktiskt ibland få till följd att ni får en ”overkligt” positiv bild av tilliten. Så vad är då lagom? Finns det ens något sådant som ”lagom tillit”, att vara lagom pålitlig och lita lagom på er och andra? Svaret är att lagom är bäst, men lagom varierar d.v.s. döm inte hunden efter håret. Ni får bedöma varje situation, varje person etc.  var och en för sig, för att hitta ert lagom.

När hela världen står i oro är det svårt att veta var tilliten bör läggas. Om allt gungar; vad är då den fasta punkten? Om allt ni trott på vänds upp och ned är det svårt att veta vad som är sant och inte, vad som är rätt och inte. Det som behövs då är självtilliten, att ha en egen inre kompass som kan veta vad som är upp och vad som är ned, vad ni kan hålla fast vid för att inte falla. När ni så ser att ni står kvar, att det är världen som gungar och är upp och ned, då kan ni urskilja vad som är rätt och vad som är fel, för ni står stadigt på er plats.

Det som ni råder över är er själva, ni kan inte styra andra och det är på gott och ont. Löften som hålls är tillitsbejakande, löften som sviks är tillitsberövande. Tro handlar mer om tillit än pålitligheten i att lita på. Pålitligheten är den som är konstanten i era liv och som finns  där i upp och nedgångar. Både pålitligheten och tilliten behövs för att hitta vem och vad ni kan och bör lita till/lita på.

Alla kan bryta några löften och hålla andra, men ingen kommer någonsin kunna hålla allt den lovar. Men det betyder inte att ni skall sluta lita på dem som ibland brutit ett löfte. För människor och situationer kan ändras. Ett löfte kan vara menat att hållas, men ändras omständigheterna tillräckligt kan även ett ärligt menat löfte behöva brytas. Ett löfte som är givet ur ett redan planerat svek är dock en annan sak.

 Det gäller att vara öppen för att kunna ändra er och ändra åsikt om er och om andra. Att låta pålitlighetens ständiga konstant möta tillitens hopp och tro och hitta balansen i den, för gör ni det, så vet ni vem ni kan lita på.”

Välkommen tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Är det så att vi föds med en personlighet?

Alla är vi personer och vi har våra personligheter. Men vad är det som avgör dessa personligheter? Det finns många tankar kring det, men inget enkelt entydigt svar. Dels har vi flera ”personligheter”, som lockas fram i olika sammanhang och med olika personer, och dels så fortsätter vi att utvecklas som människor livet igenom.

Det finns redan mycket skrivet i detta ämne. Man talar om sexton olika personlighetstyper. Forskningen fokuserar i stor grad på arv och miljö. Vi vill lägga till en dimension om själen.  Hur pass befäst är denna själens personlighet? För personligheten är ju ändock högst personlig. Ingen av oss är exakt som någon annan. Vi kan dock ha mer eller mindre liknade personlighetsdrag, intressen och talanger.

Så då till frågan : Är det så att vi föds med en viss personlighet, som inte bara påverkas av arvsanlag. Det är vad vi tror, att vi har en ”egen” del inom oss som vi kan välja att kalla själ eller själv eller personlighet. Att detta är något som ligger till grund till vilka vi är. Men inte ens detta är konstant  utan i ständig förvandling, för inget i livet står ju någonsin helt still, varken tid eller människor.

Så vi har möjligheter att utvecklas genom livet och att ”vässa” våra personligheter på samma vis som vi kan ”vässa” våra talanger och Cv:n. Det som dock känns viktigt är att vi behåller vår kärna, den vi är, och inte väljer bort oss själva i tro att det är bättre att vara någon annan, (som mytomanen, som vi snart tänker titta närmare på).

Men om vi ändå nämner några olika varianter av personligheter…

Vi har den som alltid tror sig ha rätt. Det spelar ingen roll om hen motbevisas.

Sen har vi den som är så envis och fastnar i detaljer som kan tyckas ovidkommande, att denne åter cirklar tillbaka till något den hakat upp sig på… Ett sådant ”möte” fick mig att ”hitta på ett nytt ordspråk” … ”Det är som att tala med en vägg…fast värre…då hen säger emot.”

De finns de utåtriktade människorna… Många av dem oerhört charmerande och entusiasmerande. Dock finns det där  en variant, som då kan bli mer påfrestande.

Och så har vi de introverta och som inte visar så mycket av sig själva.  De som är uppenbart blyga, medan andra som också är blyga tyvärr kan uppfattas som dryga. Och på tal om dryga så finns det givetvis gott om dryga också, men som då inte tillhör de introverta.  Ja listan på personlighetsdrag kan göras lång men det blir bara långrandigt att räkna upp…

Så innan vi lämnar över till Änglarna väljer vi att avrunda med vår teori ”ja vi föds med vårt jag, vår egen personlighet som dock kan utvecklas och modifieras under hela livets gång” Ofta kan vi tycka oss se en personlighet framträda  redan hos en baby, men här kan det ju vara svårt veta om det verkligen är så, eller om det är något vi som vuxna närstående tillskriver babyn.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Alla människor är unika hur lika eller olika ni än må tyckas vara? Om ni föds in i en familj kommer ni tveklöst att påverkas av hur era föräldrar och eventuella syskon är. Men inte bara det, för ett barn som ej växer upp med sina biologiska föräldrar eller syskon påverkas också tveklöst av sina nära och kära. Den eviga frågan om arv och miljö går ej att besvara med exakta procenttal av vad som påverkar mest. För allt handlar inte om det, utan att varje människa bär på varsin unik själ. Denna själ kan också översättas i personlighet.

När de små bebisarna föds till jorden kan det redan synas vilken personlighet de besitter. Vissa barn har lättare till tillit och skratt, medan  andra barn har oftare svårt att hitta lugnet i sig. Så vägen till att bygga upp ett ”jag” börjar redan innan ni föds. Ty ni är ni, och ni bär med er er själva när ni föds.

För att illustrera detta kan ni titta på dem som föds som s.k. ”underbarn”, genier. Vissa barn kan exempelvis spela hela symfonier felfritt, trots att de inte övat en längre tid, Medan andra kan öva och öva och aldrig sätta dessa toner rätt. Vad beror det på? Somliga skulle säga att det är ett” tidigare-livminne” som förkroppsligades över i detta liv. Andra skulle kanske fokusera på att detta är en unik men slumpmässig egenskap. Det finns inga exakta svar på varför vissa har en fallenhet för något och andra inte. Detta är dock en talang och icke själva personligheten. Men era talanger talar även om era personlighetsdrag.

Er själ, er personlighet är bara er, men genom möten med människor, kommer ni att forma och omforma era personligheter. Ni kan slipa av de vassa kanterna och bli mindre svart-vita, eller så väljer ni att öka på er kantighet, och bli mer bestämd och inte låta andra påverka er. Personligheten är något som är i ständig förändring, men det är ni själva som styr, sitter vid ratten och kan lägga in handbromsen. Om ni märker att ni är på fel väg kan ni backa, och ni kan köra tills ni hittar dit ni vill nå. Gällande personligheter, så kan ni aldrig ge någon annan plats i förarsätet. Ni kan vilja det, andra kan vilja ta över ert körkort. Men ni är egentligen den enda, som har bilnyckeln och kan ta er dit ni behöver komma.

Kanske är ni osäker på vem ni är, vad ni vill och hur ni kan hitta dit. Då är det viktigaste att inte försöka ta samma väg som någon annan, för att ni tycker att det varit så lyckat för dem. För ni är ni och er väg är en annan. Visst finns det fler filer som ni kan köra parallellt med någon annan, men någon gång måste ni svänga av på er väg. Där är det viktigt att låta er egen själ vara med att hitta den ni är. För att sedan veta vart ni skall,  behöver ni veta var ni kommer ifrån.

Så det som börjar i livets första stund, den ni är, den bär ni med er hela livet. Ni kommer utvecklas på gott och ont, men ni har er egen kärna och det är den själen/personligheten ni bär med er. Den kan dock tappas bort på färden genom livet och då behöva hittas  igen. Och när ni hittar den sluta aldrig köra, för personligheten utvecklas, och det ger alltid en väg framåt, inget stopp, ingen återvändsgränd utan nya vägar.”

Välkomna tillbaka nästa vecka då vi tittar närmare på hur vi bäst kan bemöta varandras personligheter!

Kontakt. Facebook.

När vi tänker på ordet förtroende handlar det oftast om att det är en ära att få förtroende. Det finns dock både fram och baksidor. För när någon givet oss ett förtroende gällande att bevara en hemlighet, kanske det inte alltid är lätt att hålla det. Ibland för att vi tycker att det är så spännande, att vi nästan spricker för att få berätta det för någon annan. Ibland för att någon ger oss ett förtroende  om något mycket allvarligt, som då gör att vi inte vet  vad som är rätt och fel, det vill säga att vi kanske gör vår vän en tjänst om vi berättar för någon annan. Detta bör vi även ha i åtanke när vi ger förtroende till andra.

Alla  förtroenden handlar förstås inte om hemligheter. Förtroende är ju också ett band, en närhet, som gör att vi känner oss trygga och har tillit till varandra. Det är förtroendet i sin renaste form. Det som är där människor emellan, ibland med ord, ibland utan ord. Förtroende tar dock lång  tid att bygga upp, medan det kan däremot raseras på ett ögonblick. Så det är något ömtåligt som de flesta vackra ting i livet. Ett förtroende som bryts behöver dock inte bryta tilliten för evigt. Vi står  hela tiden inför val och kan försöka hitta en väg tillbaka till tilliten.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”När ni låter någon annan människa komma er nära, kommer en punkt när ni måste lita till denne, för att nå en djupare vänskap. Förtroende byggs inte över en natt, dock kan det raseras så fort. Så hur navigerar ni då genom livet med denna vetskap? Om ni sedan barnsben blivit svikna av och besvikna på de personer ni borde kunna lita på och lita till, så har ni svårare att finna tillit till andra människor. Så de ni möter senare får möta det misstroende, som ni har byggt upp via era erfarenheter. För att våga lita på någon igen, behöver ni först vara medvetna om att ni tappat tillit, och sedan välja med omsorg dem ni ger ert förtroende till.

Ett förtroende är en gåva när det är givet i samförstånd. Att däremot delge någon  något som ska föreställa ett förtroende , men egentligen är en manipulation för att binda någon till er genom skuldkänslor. Det är en ”gåva” med krav. Kan ni se skillnaden?

När ni litar på någon och den på er, så finns en ömsesidighet, en närhet, som inte alltid går att sätta ord på. Men om någon ger er inblick i deras innersta, och det får er att känna er nedtyngda, då bör ni känna efter om det verkligen är en vän som ger er ett förtroende eller en som vill binda er till sig , genom att göra så att ni ska tycka synd om dem.

Kärlek och förtroende bör gå hand i hand, förtroende som inte delas av närhet är inte lika lätta att ge eller få. Kärleken, närheten i detta fall är inte romantisk kärlek , utan ett band av  tillit. Det är något som ni föds med, men som kan brytas ned genom livets händelser, människor ni möter, men det går också att återskapa och lära om.

Ni som vågar ge förtroende till andra kan ibland känna er svikna, men försök då komma ihåg att alla människor sviker ej. Om ni hittar någon ni vågar ompröva tilliten med, så kommer ni till slut se att det finns vissa som kan förvalta ert förtroende.

Om ni får ett förtroende av någon ni bryr er om, förvalta då det på bästa vis. Detta bästa kan variera om det är ett förtroende som ett ”rop på hjälp”, då  att förvalta det och att hjälpa kan vara  att inte hålla tyst, utan att agera. Om förtroendet gäller något hemligt, som ni får veta, då bör ni bevara detta för er själv och vara någon att lita på. Så för varje förtroende ni får, behöver ni känna efter vilket ”fack” det hamnar i. Gåvan av tillit? Manipulation? Rop på hjälp? Vardagliga små förtroenden? Ni behöver således vara närvarande i stunden, lyssna och känna efter, ge och få och hitta en gyllene medelväg på livets brokiga väg, finna ert mönster och välja väg.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.   

Alla val, alla uttalade ord och alla handlingar har något gemensamt, och det är konsekvenser. För vad vi än gör, så följer det en rad konsekvenser, vissa små och vissa stora. Konsekvenser som inte bara påverkar oss själva utan även andra, i mer eller mindre grad.

Livet vore bra mycket enklare om vi kunde ”isolera” våra val och handlingar, så att endast vi själva skulle få leva med konsekvenserna av vårt handlande. Men det går lika lite som att vi inte skulle påverkas av andras  handlingar. Det bästa vi kan göra är alltså att ta beslut som vi tror är rätt både för oss och för andra. Att viljan att göra gott hjälper oss att möta dagens val och morgondagens konsekvenser.

I vissa fall kan konsekvenserna kännas som ett straff, i vissa fall är konsekvenserna ett straff.  Skillnaden är att alla straff är en konsekvens, medan alla konsekvenser inte är ett straff. Detta var något som slog mig extra tydligt under en debatt mellan Carl Bildt och Jimmie Åkesson. Åkesson hävdade att EU straffar England för Brexit, medan herr Bildt informerade herr Åkesson, att det som sker ej är  ett straff, utan en konsekvens av att England valt att träda ut ur gemenskapen. Om någon undrar, så är det Bildt jag/vi håller med😊

Poängen är att vi bör vara medvetna om att vi väljer inte bara en handling utan även dess eventuella konsekvenser. Vi bör därav  försöka leva så vi lär,  att välja med hjärna och hjärta hand i hand som Änglarna brukar säga. Eller som Dr Phil ofta säger ”When you choose the behavior , you choose the consequences..”

Ä-post (se Hannahs förmåga):

Att leva är att välja, allt ni gör och inte gör i livet är sprunget ur val och icke- val. När ni tar ett beslut och agerar efter det får ert agerande konsekvenser. Inget val sker isolerat från något annat. Ni står aldrig ensamma kvar med varken val eller konsekvenser. Detta på gott och ont. Det vill säga det goda är, att ni med era val och handlingar kan hjälpa andra och  andra er. Det mindre goda är att ni också kan drabbas, inte bara av era egna val med negativa konsekvenser, utan även av andras.

Allt i livet handlar om val, i stort och i smått. Att välja eller icke välja är ett val. Mången uttrycker sig ”jag hade inget val…” Men teoretiskt sätt är det aldrig hela sanningen, även om det praktiskt kan ligga mer eller mindre i det.  Kan ni se det? Om ni till exempel står utan mat och pengar, så behöver ni få det tillgodosett för att överleva. Valet kan då vara hur ni kan göra det .Arbeta för brödfödan , eller om det ej är möjligt be någon annan om hjälp och kanske hoppas få den. Kanske ni annars inte har någon annan utväg än att stjäla mat. I detta fall kan konsekvensen bli att ni blir påkomna och ”åker fast”. Då hjälper det föga att säga ”men jag behövde ju mat”.

För varje handling ni väljer, så väljer ni likaså konsekvenser. För med många val och handlingar vet ni att de kan få förödande konsekvenser. Frågan ni då bör ställa er är; ”är jag villig att möta dessa konsekvenser?” Är svaret ”ja” har ni inte bara valt handling , utan även påföljden ni riskerar.  Är svaret ”nej”, så bör ni tänka till två eller tre gånger innan ni riskerar en konsekvens ni ej mäktar med, i hopp om att ni ska kunna välja och vraka utan en morgondag.

Kör ni bil rattfull kan ni ”komma undan” om ni ej blir påkommen, men kör ni rattfull och kör på någon kommer konsekvenserna bli därefter. Likaså om ni blir stoppad i en poliskontroll. Oddsen är på er sida, att ni ej blir påkommen, men moral och förnuft samt instinkter bör stoppa er från att köra onykter, även om ni inte tror ni riskerar något, ty ni riskerar alltid något, era liv och andras, inte bara straffets konsekvenser. Kan ni se det?

Så val i all ära är, så är det bara början mot efterföljden av det ni väljer. Dock är det viktigt att inte lamslås av rädsla att välja ”fel”, att vara så rädd för negativa konsekvenser att ni aldrig våga välja och stå upp för er själva, era ideal och för andra. Att vara medvetna om att ni väljer ”fel”, men gör det ändå, för att ni är beredda att ta konsekvenser, gör inte valet mer ”rätt”. Det vill säga att till exempel döda någon och sedan ringa polisen, för att få ert straff. Det är aldrig rätt, hur villiga ni än är att ta ert straff. Att däremot välja att riskera en relation genom att säga något ni känner är viktigt att föra  fram ,är i slutändan gott för er och då också för den andra. Ni är då villiga ta konsekvensen.

Så för att finna vad ni vill och behöver, så behöver ni få hjärna och hjärta att samarbeta, att inse att ni har makten över era val, ej andras. Ni är således bara ansvariga för era egna val, men era val kommer påverka även andra och vice versa. Så ni kan aldrig vara ensamma i världen. Konsekvenser och val är sammanflätade, liksom alla ni människor på jorden genom era och andras val. Kompromissen bör alltså vara allas bästa vän.

Så vad vill ni leva i för samhälle? Vilka val är värda att välja? Konsekvenser av ett val, som  ni känner i hjärta och hjärna är rätt, är lättare att acceptera, även om de är negativa för er, än ett val ni inte känt var ert, som orsakar er smärta.

Så varje dag finns nya möjligheter. Gör det mesta och det bästa av dem, och välj den väg som är moralisk, etisk och laglig, så har ni redan bestämt att konsekvenserna blir därefter.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Nu när valet närmar sig med stormsteg valde vi att prata vidare om det. För vi funderade på vad det egentligen är som styr våra val av politiska åsikter. Precis som med alla val, så styrs det av olika delar av oss. Det bästa är ju om vi, som Änglarna brukar säga, väljer med hjärta och hjärna  hand i hand. Det vill säga att ideologi och logik får länkas samman.

Men i ärlighetens namn, så är det nog ofta inte fallet. Här följer några exempel vi mött på vår väg. En äldre gentleman hade svårt att våga ha egna åsikter, vilket märktes tydligt när han på frågan, om hur han mådde svarade osäkert stammande; ”vad vill ni att jag ska svara?” Det enkla svaret hade ju varit att helt enkelt säga hur han mådde, och det kanske ännu enklare vore ”bra”, som många av oss ofta drar till med. Absurt nog fick detta oss att här tänka på scenen i ”Pretty Woman”, då Richard Gere frågar Julia Roberts ;” vad heter du?” Svaret blir ”vad vill du att jag ska heta?” Inte förvånande har han bytt partitillhörighet var gång han bytt fru, den svenske gentlemannen alltså, inte Richard Gere, (vad vi i alla fall) 😊

Sen har vi de vuxna ”barnen”, som röstar som mamma eller pappa,  även om deras liv ser ut som en reklamaffisch för ett motsatt parti.

För att inte tala om de som väljer tvärtemot mamma eller pappa för att trotsa, men då styrs de än mer av deras val.

Och sist men inte minst, har vi den som tror sig vara  ”undantaget från regeln”, t.ex.  den som röstar på SD, trots att den själv eller någon nära är just de som SD vill sända ut från vårt vackra land.

Ja, i ärlighetens namn är det inte ett lätt val i år, men vad vi än gör, så är det bättre att välja, för ett icke-val är också ett val. Men i detta fall sker det då utan politiskt ställningstagande. Så vad väljer vi nu?

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Förståelse för era egna och andras ideologiska tankar och handlingar är av vikt, för att förstå vad ni väljer. Om ni följer dem, så väljer ni partiet som känns rätt i er. Men hur vanligt är det ändå att ideologin glöms och göms, när det handlar om livets praktiska vardag.

Så många är ni som i grund och botten inte tagit reda på vad ni egentligen har för åsikter   innerst inne. Vissa följer familjemönster. ”Min pappa röstade på det partiet, så då gör jag det likaså.” Somliga väljer tvärtemot om de inte känner sig bekväma i ursprungsfamiljens varande och inte varande. Men antingen ni styrs  av att göra tvärtemot eller av att göra lika, så har ni ej valt själva. Kan ni se det?

Så oavsett om ni känner er fria behöver det inte vara så. Känslan av att ha makt för att förändra världen är en stark drivkraft, men den används inte alltid till gott. Allt ni gör eller inte gör, gör ni av en orsak. Att välja vad ni vill och försöka förstå varför ni väljer så, är grunden till att hitta inte bara ett politiskt ställningstagande, utan också att hitta er själva. Ty i mångt och mycket så är det en del av er personlighet, som ni avslöjar genom att rösta på det eller det partiet. Därav är många förtegna med vad de röstar på. Det är en gammal tradition, som lever kvar. Men har ni svårt att stå för ert val, är det då ert rätta val? Som ni vet så fångar inget parti upp alla era förväntningar och förhoppningar, men vissa har mer än andra.

När ni valt, så finner ni att vägen dit går att följa baklänges. Vad ni tänkte, hur ni tänkte o.s.v. Om ni följer det spåret och synar ert mönster i sömmarna, så ser ni om det ”håller” eller om mönstret repas upp, det vill säga om ni inser att ni inte varit logisk eller sann mot era innersta ideologiska föreställningar. 

Endast ni kan veta om ni väljer rätt eller fel, men omgivningen kan ha sina åsikter och om ni blundar för verkligheten, så kan det hända att omgivningen ser att ni inte varit logiska i att ni röstat på ett parti, som så tydligt inte tar ert parti och har ert bästa i åtanke.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Välkomna tillbaka efter sommaruppehållet!

Hannah: Den här gången lät jag Änglarna blanda sina ord med mina. När vi för många år sedan skojade om att vi borde starta ett Änglaparti, visste vi inte hur väl det skulle komma att behövas. Nu  när det är tre veckor kvar till valet kände vi att vi ville damma av vår idé om ett inkluderande Änglaparti. Förra veckan var vi på en spelning med Mikael Wiehe och han sjöng där sin sång ”Valet” (ursprungsmusik Peggy Seeger,  svensk text Mikael Wiehe !986, teckningarna illustrerar texten). Men vi slogs av hur skrämmande aktuell den är än idag och den tycks till och med bli mer aktuell för var dag som går, när partierna näst intill slåss om att vara mest exkluderande och protektionistiska.

”Såsom vindarna vänder i dagens samhälle på alla nivåer, inom alla samhällsklasser och ända upp i politikens korridorer frodas hat, hot och främlingsfientlighet när människor splittras i ”vi och dem och t.o.m. jag”. Det har i alla tider funnits ett ”vi och dem”-tänkande. Genom tiderna har det förändrats och förskjutits vilka som ingår i ”vi” och vilka i ”dem”.

När det blivit som idag, när nästan alla andra än ”jag” är ”dem” har det gått väldigt långt. Att samtidigt hota det fria ordet, genom att använda det fria ordet, för att få slänga ur sig hat är bara ett exempel på; ”att jag får göra vad jag vill men inte andra”. Det går inte att både ha kakan och äta upp den, om det inte innebär att kakan vi äter upp är någon annans och vi spar vår. Och det är en metafor som inte är långt ifrån verkligheten.

Varje människa är unik, och det beror inte på hudfärg eller kön, utan på att människan är en egen individ. Ändock klumpas vi ihop i grupper av alla de slag. Vi väljer vilka vi tycker är ”rätt” och vilka vi tycker är ”fel”. När vi placerar alla i olika boxar finns det alltid de som inte tycks passa i någon box och de blir då än mer utsatta och ”fel”. När livet går bra, borde vi då inte glädjas med varandra och borde det då inte göra oss mer inkluderande? Istället vill många då ha mer.

När livet är motigt, bör vi inte då bli mer ödmjuka för livets upp- och nedgångar, och inte istället då straffa dem vi tycker har orsakat våra svårigheter? När är det nog, i den bemärkelsen att vi drar lärdomar av det förflutna och av nuet, för att skapa en bättre framtid där alla får vara med på lika villkor? Är vi snälla mot oss själva och varandra så sprider det sig. Är det någon som inte är snäll, ja då bör den enda individen få konsekvenser av det, inte alla som råkar påminna om den personen.

Tänk om vi istället kunde hitta en strömning där det är ok att vara sig själv, så länge detta själv respekterar att andra är deras ”själva” o.s.v.. Att inte välja folk genom att exkludera istället för att inkludera. Att låta alla ha samma chanser,  och att vara öppna för att lära av varandra.

När vi tänker oss Änglapartiet, så är det just detta. Det är inte menat som att vi alla skall vara Änglar, men att vi tar hand om varandra och ger andra samma chanser som vi själva vill ha. Att vi ser alla människor på jorden som likvärdiga, att vara oskyldig tills bevisat skyldig, och att vi inte dömer oss själva eller varandra med olika måttstockar.

Det finns goda människor och det finns mindre goda människor. Det är inte en svart-vit skala, bokstavligen och metaforisk, utan en gråskala emellan. Men för att nå dit vi önskar se en förändring, behöver vi öppna upp oss för diskussioner. Vi kan inte ändra andras åsikter genom tvång. Vi bör sträva efter att hitta förståelse, och på så vis hjälpa den vi anser behöver det och visa vad den kan göra istället. När kärleken till det goda är större än hatet mot det onda, kan vi når en förändring som varar. Det kan låta naivt eller banalt, men egentligen är det enda vägen, hur klichéartat det än må låta.

Vi måste också acceptera att alla inte är öppna för förändring, och då inte slösa vår tid på dem. Vi kan inte tvinga fram samhörighet, men öppnar vi ej dörrar och fönster för den, så når vi aldrig dit ändå. När vi ser att alla människor är sammanlänkade, vi befolkar samma jord och måste samarbeta för att behålla vår jord och värna om den och varandra , då kan vi leva i harmoni med oss själva och varandra.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook. 

När vår uppfattning om oss själva inte överensstämmer med verkligheten och/eller andras uppfattning av oss… Hur kommer det sig? Vad kan vi göra för att rätta till det? Hur kan vi upptäcka det? Alla har vi en bild av oss själva, och den bilden kan vara ”bättre” eller ”sämre” än hur andra ser oss. Vem har då rätt?

När vi tillräckligt många gånger får höra att vi är bra på något, så bör vi försöka kunna ta in det och bilda en ”ny” självbild efter det. Om vi däremot ständigt får hintar om att vi inte är så briljanta  som vi kanske tror på något vi gör, så bör vi likaså ta det till oss, och se vad vi kan lära. Visst gäller det att vi ska lita på oss själva  och vårt eget omdöme också, men det finns ändå ”strength in numbers” som det sägs, det vill säga om många människor säger en sak, så kan det vara värt att pröva deras bild.

God självbild är alltså inte detsamma som gott självförtroende. Att ha en dålig självkänsla gällande något vi faktiskt inte kan, kan vara en god självbild. En god självbild  kan vi endast få när när vi bedömer oss själva med samma måttstock som vi bedömer andra, varken strängare eller mildare.

Ofta kan vi fortsätta ha en bild av oss som kanske en gång var sann, men som inte längre är det. Till exempel var jag blyg när jag var liten, det tog mig längre tid att bli av med den självbilden än det tog att bli av med blygheten i sig.  Alla ni läsare kan säkert hitta egna såna exempel.  Så likt allt annat behöver vi modifiera vår självbild vartefter vi förändras som människor. Vissa människor kan vara så upptagna med att påpeka hur snälla de är, att de glömmer att detta att vara snäll är en egenskap, och i våra handlingar märker andra ändå om vi är snälla.

Någon som själv gnäller kan reta sig på andra som gnäller, och inte märka sin egen klagovisa. Ja det finns otaliga exempel på beteenden där vår inre självbild inte stämmer överens med verkligheten.  Vad gör vi då vi har en självbild som inte speglar det vi tror?  Jo tricket är att spegla sig både inåt och utåt och välja att se helhetsbilden, för att hitta vad vi kan kalla en balanserad och nyanserad självbild.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Ingen av er människor kan någonsin vara säker på att ni uppfattar er själva likadant som andra uppfattar er. Dels för att alla människor ej heller uppfattar er helt likadant, och dels för att ni aldrig kan uppfatta er helt genom andras ögon. Detta på gott och ont. Ty om ni lider av en skev verklighetsuppfattning och tycker att ni är sämre än ni är, så vore det önskvärt att ni litade till andras ord och uppfattning om er. Men det goda i det hela är att ni ej behöver tro på någon annans dåliga uppfattning om er, inte genast ta den för en konkret faktisk sanning. Kan ni se det?

Så som med allt annat, så finns det ingen homogen definition, en checklista på vad som är bra och dåligt, rätt och fel. Ni  är den ni är, och var och en av er är unik och speciell. Så hur kan det då komma sig att ni aldrig känner igen er i den beskrivning som andra tycks ha av er? Mycket av er självuppfattning grundas i barndomen. Har ni levt ett tryggt och någorlunda stabilt liv kanske ni är benägna att tro er själva om att vara bra, att vara ok som ni är, att klara att veta att ni kan lyckas och misslyckas och ändå vara lyckade. Ni behöver inte lika mycket bekräftelse från omvärlden, för att verifiera er inför er själva. Detta är ett eftersträvansvärt mål, och det går att uppnå även om ni lidit av en dålig självbild. 

Har ni växt upp i turbulenta förhållanden är ni mer benägna att vänta på eller till och med leta efter katastrofer. Ni kanske tar ansvar över sådant som ni ej kan styra, ni kan få en självbild av att ni är extremt dåliga och därför händer det hemska saker runt er. Men på samma gång när ni tar på er ett ansvar ni ej äger, så har ni en skev verklighetsbild. Kan ni se det?

Det finns ytterligare många exempel på hur er självbild formas genom åren. Men frågan är ju också; hur vet ni om ni har en skev självbild? Det första ni måste göra är att ”testa” den bild ni har av er på andra människor. Se om de uppfattar er likadant, och vara beredda på att ompröva er bild om det är tydligt att andra ser med andra ögon. Till exempel om ni har en tendens att tycka att ni är sämre än ni är, kanske i arbetsliv  eller i en hobbyverksamhet. Om ni ständigt får beröm behöver ni tänka över om det inte är dags att lita till dessa komplimanger och börja känna att ni är bra.

Ni kan kanske tycka att ni är fula och ständigt oroa er för vad andra tycker om er. Om ni sen får se att ingen eller nästan ingen annan tycker som ni, bör ni försöka kunna acceptera att era ögon ser ”fel”. Men inte förrän ni testar er tes på andra kan ni pussla ihop er till en verklighet som inte tiltar och tippar över i varken  osäkerhet eller dryghet. För det finns alltid två sidor av myntet. Och för varje osäker människa finns det de som är uppblåsta och har ett ego stort som solen.  De som aldrig kan göra fel, vara fel. Så fort något går fel är det  fel på alla alla andra. Dessa människor har inte kontakt med verkligheten, då de ej står med fötterna på jorden. Insikt i dessa fall är inget som ramlar över dem. De är vanligtvis ej reflekterande, och därav har de  sällan ens en tanke på att kunna ha en skev uppfattning av sig själva, och att verkligheten är mer balanserad än vad de är.

Allt handlar om att våga ifrågasätta er uppfattning om er själva och er verklighet, att ni är öppna för att lära er om er själva och andra. Det är genom att ta in information och pröva sig fram som barn lär sig nya saker. Om ni som vuxna kan lära er att lära er på samma vis som barnen gör, så kan ni också lättare förändra det, som ni anser vara värt att förändra och att förstärka det ni anser vara värt att förstärka. Barnen kan vara osäkra och pröva sig fram till att sedan bli tvärsäkra och till slut landa i en balans av att veta att de kan mycket men har mer att lära. Det är detta som är vägen för att hitta en så sann självbild ni kan. Kliva ut i världen på vingliga ben, ramla och ställa er upp igen. Lära och leva och inte enbart tro på alla andra, men vara öppna för det, att veta att ni inte vet allt.

Hur länge ni än lever, hur många gånger ni än tror att ni kommit fram till sanningen om er och andra, så kommer ni alltid att kunna lära er mer, ändra uppfattning och självbild.

Så vem är ni egentligen? Svaret är er själva, men vad det nu än må vara…”

Kontakt. Facebook.

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Alla vill vi nog känna att det vi gör är meningsfullt, men vad innebär det egentligen? Kan vi alltid avgöra om något är meningsfullt eller meningslöst? Och är det verkligen så dåligt att göra något meningslöst?

Att vi tycker att det vi gör och är är meningsfullt, är en god och tillfredsställande känsla och upplevelse? Att däremot ständigt söka den ”högre” meningen i det vi gör, söka för att vi tror att det vi nu gör är meningslöst kan bli destruktivt. Den bästa balansen är att blanda ”mer meningsfulla” saker med mer eller mindre ”meningslösa”. För det går ju även att översättas som att ”meningsfullt” är uppdrag såsom jobb eller kall, medan ”meningslöst” står för skoj och hobbys.

Alla behöver vi ha lättsamma stunder som ”rensar” oss från det tunga. Vad det kan vara är upp till var och en av oss. Om vi nu tänker på vad vi båda gör för att koppla av från alla världens problem, våra egna och det vi möter i vårt arbete, så är det att vi brukar titta på den amerikanska evighetssåpan ”Glamour”. Den halvtimmen har blivit något av en ”helig stund” för oss, där vi kan gå in i en annan värld, engagera oss i såpapersonernas liv och leverne och på så vis ”glömma” vardagen. Många skulle nog se det som ”meningslöst”, och om vi här använder oss av termer som jobb, kall etc. så är det ju det. Men som en rolig stund, är den oerhört ”meningsfull” för oss.

Fundera gärna över vad i era liv ni tycker om att göra? Vad ni mår bra av? Fortsätt sen att göra det och strunta i om det är meningsfullt eller inte. Men däremellan får vi göra det bästa vi kan med det vi har. Mer eller mindre är inte meningsfullt.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Alla har ni en större mening, och sedan formas livet likaså av mer eller mindre ”meningsfulla” händelser, möten, relationer osv. Men vem är det som bestämmer vad som är ”meningsfullt” och vad som är ”meningslöst”? I detta som i det mesta, så finns det inte ett rätt svar och ett fel svar.

 Livet i sig är meningsfullt. Alla människor har en mening, och detta går aldrig att fråntas. Men i vardagen kan ni finna att ni söker efter en mening med vad ni gör, den ni är och hur ni väljer att leva era liv. En orsak till depression är att ni känner att ni inte betyder något, att det ni gör betyder ingenting, och ni känner er därmed ”meningslösa”. Så länge ni känner så kan ni ej ta er ur depressionen, ty varje människa behöver känna sig speciell, att hen är viktig och gör skillnad.  Det som ofta sker är att ni inte ser vad ni gör. Ni tror att ni måste göra mer, beröra fler människor, rädda liv, skapa världsfred och därmed bli kända för era handlingar. De flesta av er lever inte era liv i offentligheten där ni räddar världen. Men detta betyder inte att ni inte gör skillnad i era liv, i era näras liv eller till och med för främlingar ni möter på gatan.

Att ständigt söka efter meningen med livet gör att ni inte lever i nuet, och det är meningen med livet, att sträva framåt, lära sig av det förflutna men leva här och nu. Så om meningen och meningsfullheten alltid ligger framför er, och att det ni tror är meningsfullt, måste se ut på ett visst sätt, så missar ni den. Kan ni se det?

Om ni istället tänker efter och känner efter vad det är som ni upplever som meningsfullt, och sedan  försöker leva efter de deviserna, då har ni hittat ett meningsfullt leverne. Men var inte för upptagna med av att vara meningsfulla, så att ni glömmer, att det som kan upplevas som meningslöst kan vara ack så roligt, skönt och avkopplande från livets allvar. När det handlar om att t.ex. göra något roligt, unna er något extra, som inte gör ett stort avtryck på er livskarta, men som ger er glädje, då blir det ”meningslösa” ”meningsfullt”. Kan ni se det?

Det finns på gott och ont ingen magisk formel, som ger er mening och som visar att detta är meningsfullt, detta är meningen och detta är meningslöst. För till syvende och sist så har allt mening, även då den inte är så kallat ”viktig”. Meningen är att det finns många ”meningar” med livet, mer er och alla andra. D.v.s. ”meningsfullt” blir fullt av ”meningar”.

”Meningslöst” är när ni tror att allt ni gör och är, är separerade från varandra, att de är lösa delar, som inte känns viktiga, ni inte får ihop ”meningen”. Men det är bara att lägga det pusslet och ta med alla bitar i ert liv, stora som små, ”oviktiga” som ”viktiga”, så har även det lösa i ”meningslöst” fått sin ”mening”.

Om alla människor skulle definiera mening på ett och samma vis, så skulle inget i världen kunna fungera. Ty alla människor behövs, alla yrkeskategorier, alla vardagliga småsaker behövs, för att stordåd skall kunna ske. Det viktigaste av allt är att känna att ni aldrig kan vara meningslösa, för ni är meningsfulla oavsett vad ni gör. I alla stunder, även då ni gör mindre viktiga saker.

Tillåt er att bara ha kul, inte ständigt vara sökare, för att finna måste ni stanna upp och lukta på blommorna. Den som söker finner… Visst men vad händer om ni inte slutar söka? Då är ni ständigt på jakt efter meningen, och den hittas inte i framtiden och den är inte heller förlorad i det förflutna. Den hittas endast här och nu, och den är i er, ni behöver ej söka, utan leva på det bästa vis ni kan. Det är er mening och meningen med livet.”

Kontakt.   Facebook.

Vad innebär egentligen tålamod? Hur kan vi lära oss att bli mer tålmodiga? Tänk om vi kunde gå i en tålamodsskola… vad skulle i så fall stå på schemat? Ja en rolig variant vore väl att låta alla elever sitta och vänta, dag ut och dag in på att ”undervisningen” skall börja. För att läraren till slut efter några veckor säger, ”då så är vi klara”, d.v.s. eleverna har väntat tålmodigt och då behövs ju ingen ytterligare ”undervisning”. 🙂

Vi människor blir oftast bättre på att ge oss till tåls ju äldre vi blir, men nog behöver de flesta av oss ändå bli ännu bättre. Hannah här: När jag var fyra år och min syster 6 åkte vi med mamma tåg från Stockholm till Småland. Vi var så förväntansfulla inför resan, men redan när vi kom till Södertälje frågade vi mamma om vi snart var framme. 🙂 Mamma har också berättat om en gång när jag var ca två år och hon, jag och min syster åkte in i en tunnel, där var det bilkö, och plötsligt stod trafiken helt still. Då blev jag direkt otålig och skrek rakt ut till mamma, ”Kör nu!!!” I det läget kunde jag inte förstå att det var omöjligt! Men det finns också vuxna som inte heller kan förstå när något faktiskt är omöjligt att få direkt. Läste i tidningen hur två män för några år sen, när det var ett längre stopp i trafiken, gick ur sina bilar och började slåss mitt på vägen. Stoppet berodde på att det hade skett en olycka lite längre fram. Förmodligen dröjde det lite längre innan männens tålamod tröt än vad det gjorde för mig när jag var två år, men, men…

I Ä-posten nedan kan vi läsa om hur en baby som inte får gehör när den skriker, till slut slutar skrika och blir uppgiven. Detta kan även gälla för en vuxen, att den blir uppgiven om ingen lyssnar, men detta är inte att ha tålamod. Det är viktigt att vi vågar stå på oss när det är något vi vill, men också viktigt att kunna ha tålamod att vänta tills vi blir hörda. Tålamod, väntan och längtan hör ihop, och gör livet rikare.

Så här säger Wikipedia om Tålamod.

Tålamod betraktas av många som en moraliskt eftertraktansvärd egenskap. Tålamod är förmågan att kunna utstå väntan, förseningar eller svårigheter med bibehållet lugn. En tålmodig person kan hantera yttre stress utan att hemfalla åt okontrollerade känslosvall. Inom vissa religioner framställs tålamod som en dygd, det nämns både i Bibeln och i Koranen. I Bibeln är däremot inte tålamodet en av de fyra kardinaldygderna eller de tre teologiska dygderna.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Är tålamod en medfödd egenskap eller är det något ni förvärvar med er erfarenhet? Det tål att tänkas på.:) Den nyfödda babyn behöver få sina behov tillfredsställda omgående. Den vet inget annat och den är beroende av sin vårdnadshavare för att få den hjälp den behöver. Så ur den aspekten förefaller tålamodet ej vara medfött. En baby som inte får sina behov mötta; lär den sig tålamod? Det är frågan, ty en baby som skriker och ej får gehör lär sig att inte ropa på hjälp, och då handlar det inte om att ha lärt sig tålamod och vänta på sin tur, utan mer en uppgivenhet, att veta att ingen hjälper så varför då be om hjälp.

När barnen sen växer är det dock viktigt att ”lära” dem tålamod, att allt inte kan eller bör ske direkt. Att väntan på det ni önskar är värd att nå dit ni vill, att vänta tålmodigt. Dock är barns perspektiv kortare än vuxnas, så till ett mindre barn hjälper det föga att säga: ”det får du om ett par veckor”. Men ju äldre ni blir desto viktigare är det att finna en tålmodig livssyn för att ni skall vara i nuet i väntan på framtiden.

Vad tänker ni när hör ordet tålamod? Tålamod har olika innebörd för er alla, om ni tillhör den mer ”otåliga” gruppen kanske en väntan på en timme når en gräns och ert tålamod tryter. Om ni däremot lever i det långa perspektivet, så kanske tålamod handlar om att ni lugnt kan vänta länge. Ingen kan alltid vara tålmodig, men ni behöver ändå hitta balansen i att ge er till tåls och vilja framåt. Att vänta på något eller någon kan tära på tålamodet. Det är då väntan som är tålamodsprövande.

Sedan har vi tålamodet i som att ”tappa tålamodet”. Det kan då t.ex. handla om att ni blir tokiga på era barn, som inte gör som ni säger till dem. Ni gör allt ni kan, men barnen fortsätter trilskas. Då kan ni känna att ert tålamod är slut.

Tålamod kan också vara en väntan på att lära känna någon ni tycker om. Ni kanske vill komma nära i snabbare takt än er vän. Då behöver ni ha tålamod med att vännen skall ”komma ikapp” med känslorna.

När ni i varje situation kan precisera vad det är för slags tålamod som krävs i stunden, så kan ni lättare hitta styrkan att vara tålmodiga. Men om ni inte kan definiera tålamodets kärna, så blir ni lättare otåliga, på er själv, på varandra och på situationen. Vi ser på tålamod som en god egenskap, en väg att vara här och nu, men kunna blicka framåt på den/det ni väntar på. Ni är i ett flöde som leder er snabbare framåt. Om ni jämför det med att vänta otåligt i en timme gentemot tålmodigt samma tid. Vilket känns längst? Troligen att vänta otåligt, för om ni ”hoppar runt” och tittar på klockan varannan sekund, så kommer timmen kännas oändlig. Kan ni se det? Detsamma gäller med tålamodet och det trilskande barnet. Trilskas ni med barnet och blir arga och ställer till en scen, så kommer det otåliga ni sänder ut till barnet inte leda till, att barnet skyndar sig att göra vad ni vill att de ska göra. Så i princip i alla situationer så är den kortaste vägen till resultat att ha tålamod. Det är inte alltid lätt men alltid rätt.  Så länge ni inte bara väntar passivt i tålamodets namn, utan är aktiva i att nå dit ni vill, men inte fylls upp av otålighet.

Så var modiga och ge er till tåls och gå med tålamodet som er vän. Tålamod är inlärningsbart bara ni ger er till tåls och ger er den på att ”hålla ut” tills ni känner tålamodet inom er. Tålamodet är en vän värd att vänta på, för tålamodet väntar på att ni skall hitta det. Tålamod är pålitligt, otålighet är opålitligt. Vem vill ni leka med?”

Kontakt. Facebook.

Välkomna tillbaka nästa vecka.