“Lyckan kommer lyckan går, lycklig den som lyckan får.” Ett uttryck som implicerar att lyckan är något, som vi “slumpmässigt” får om vi har tur. Det vi i Ä-posten nedan kan läsa, är att vi har val, att kunna “välja” lycka även i svårare tider. Det innebär dock inte att man ska minimera det svåra, utan att man också kan hitta något man kan vara tacksam och “lycklig” över. Men vi kan inte vara lyckliga hela tiden, och det är viktigt att tänka på. Så på ett visst sätt kommer lyckan och går.

Så vad är då lycka egentligen? Olycka är ju inte en motsats till lycka, däremot är olycklig motsatsen till lycklig.

Vi kan känna lycka även när livet inte ler mot oss. Jag minns speciellt ett ögonblick då min morfar var svårt sjuk i cancer och blev bjuden på choklad. Han njöt av godisbiten och hela han utstrålade för ett ögonblick lycka. Ett annat exempel på det är något vi läste om häromdagen. Det var i ett flyktingläger i norra Grekland där man till och med hade ordnat med bröllop.

Man kan även vara olycklig, eller i alla fall nedstämd, även om man till exempel är lyckligt gift, har god hälsa och en “lyckad” karriär. Att vara “lycklig” under längre tider innehåller både upp- och nedgångar. Och vi behöver då och då “fylla på” med ögonblick av lycka.

Hur uppnår man då lycka? “Var och en sin egen lyckas smed” heter ordspråket. Och det är ju det vi kan läsa om i Ä-posten. Ofta kan vi i någon mån välja lycka. Blir vi lyckliga om vi eliminerar olycka, och det som är negativt? Har precis diskuterat det med min fina “låtsassyster” Katerina idag. Hon hade funderat över hur det skulle vara, att leva i ett paradis, där allt var bra och lyckligt hela tiden. Vi kom fram till, att man nog ganska snart skulle man tröttna på det, och därmed skulle det uppstå något problem, och problemet skulle i det här fallet vara själva lyckan.

Behöver vi alltså svårigheter? Det är ju ofta genom att gå igenom det svåra, som vi utvecklas och det är ofta då i efterhand, som vi känner lycka. Motsatserna behöver varandra för att bli synliggjorda för oss, glädje och sorg, liv och död, det ljusa och det mörka.

Vi kan längta efter något väldigt intensivt och tro att vi kommer bli så lyckliga när det väl inträffar, men som vi kan läsa i Ä-posten blir vi ofta besvikna då. Kanske vi först känner den värmande lyckokänslan, men väldigt ofta fylls vi snart av en tomhet. Vad ska vi göra nu?

Lyckokänslan ligger alltid i nuet. Vi kan tänka tillbaka på något vi är så tacksamma och lyckliga över att ha haft eller fått vara med om, men det är likafullt i nuet vi känner den.

Hur blir vi då lyckligare? Vi nämnde tidigare Fred Luskin, psykologen och professorn, vid Stanford University, och vi och änglarna är överens om hans sammanfattning. Tacksamhet, Medkänsla och Förlåtelse leder till ett lyckligare liv. Livet består alltså av många ögonblick av lycka, men lyckliga kan vi vara under långa tider även under upp- och nedgångar.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

“Alla människor förtjänar att vara lyckliga. Så det heter, och så sant det är. Men genom att tro att bara för att ni förtjänar lycka, så kommer den inte automatiskt landa i ert knä. Att kräva lycka gör ingen lycklig rakt igenom. Det är lika omöjligt som att kräva kärlek, trots att alla människor förtjänar kärlek.
Så vad är då den magiska formeln för lycka? Finns det överhuvudtaget en sådan? Svaret är både ja och nej. För det finns ingen formel, som att två plus två är fyra, som fungerar för alla och envar i alla situationer. Men det innebär inte, att det inte finns en unik formel för varje situation och för varje människa.

Så valet att vara lycklig är faktiskt just ett val. Självklart går det inte att vara lycklig hela tiden, och ibland är det så många svårigheter i era liv, att ni självklart ej känner er lyckliga och tillfreds med er tillvaro och med livet. Det är inte det vi syftar till, utan den vardagliga lycka, den som kan värma kropp och själ under en annars grå dag.

Lycka är inte något ni vinner på lotto. Vinna på lotto är lyckosamt. Lyckan är något, som ibland väller över er, men ibland så måste ni “stanna upp och lukta på rosorna”, för att förnimma känslan av lycka och en harmonisk sinnesfrid.

Lycka är aldrig statisk, den är rörlig. Om ni strävar mot ett mål och väntar på, att lyckan skall stå och vänta på er när ni når mållinjen, så kommer ni att bli besvikna. För lyckan står inte still, den följer med er hela vägen. Den kommer med er när ni tar er förbi mål. Målet är ej heller statiskt. Men lyckan känns ej av då ni “väntar” på att bli lyckliga, tills ni nått dit och dit. “När jag gått klart utbildningen, då blir jag lycklig, när jag fått toppjobbet, då ska jag njuta, när jag gift mig, då är jag lyckligare, när jag bildat familj, då är jag komplett, när barnen blir stora, då kan jag resa och se världen och bli lycklig, när jag går i pension skall jag njuta etc.”

Notera att drömmar om lycka oftast ligger i framtiden, medan själva lyckligkänslan alltid är i nuet. Det förgångna kan sända er lycka när ni berörs av era minnen, men det är likaså här och nu ni känner lyckan för det ni upplevt. Så lyckan är er följeslagare och vän, som kan vandra livets väg med er. I nöd och lust, i sjukdom och hälsa.

Det är inte i de stora gesterna och upplevelserna, som all lycka ligger. Lycka kan vara att njuta av en kopp kaffe. Lycka kan vara att se sitt barn leka. Lycka kan vara att vara tillfreds i en situation, som ej är optimal t.ex. vid sjukdom. Att vara lycklig är inte bara, att vara tillfreds i tillvaron, utan även att ha en gnista att livet har än mer att ge. Att ni har en plats i världen.

Att vara lyckad är inte detsamma, som att vara lycklig. Ni kan nå alla era mål, ni kan vara “herre på täppan”, rika och mäktiga, men ni kan ändock vara olyckliga.

Så länge ni lägger lyckan i händerna på någon annan, kan ni ej slappna av i lyckan. Då blir det som om lyckan är er till låns, istället för att välja en lycka, som ni alltid kan bära med er, likt er egen skugga. Den lyckan som är er behöver inte en lyckad karriär, familjeliv etc. för att vara. Utan ni bär den inom er, om så ni ej är “lyckade “på pappret, så kan ni vara lyckliga ändå.

Men se inte ned på dem som inte är lyckliga. För en människa i djup depression kan ha svårt att hitta lyckan. Ge varken er själva eller varandra dåligt samvete om ni ej är “lyckliga nog”. Lycka går ej att mäta.

För att vara lycklig behövs att kraven släpps, att inte döma er själva eller varandra. Att se möjligheter, ej hinder, att inte bara springa mot ett mål, utan leva livet när livet sker. Ta lyckan i handen och gå mot solnedgången och lev lyckliga med lyckan i alla era år.”

Vi återkommer nästa vecka när vi är åter i Sverige. Kontakt. Facebook.

Med rättigheter kommer vissa skyldigheter. Men kommer alltid rättigheter med skyldigheter?

Vi lever i ett så kallat rättssamhälle. Det i sig säger implicit att vi har rättigheter. Ingen säger ju att vi lever i ett “skyldighetssamhälle”. Men detta att leva i ett rättssamhälle ger oss skyldigheter. Vi har inte rätten att göra exakt vad vi vill. Gör vi något olagligt ställs vi inför rätta. Det är vår skyldighet att följa lagar och förordningar. Det är vår rättighet att prövas rättvist för det vi handlat fel eller rätt. Vi har också rättigheter och skyldigheter, att inte handla.

Att ha “rätten på sin sida” heter det. Men vad menar vi med det? Jo, oftast är innebörden, att jag hade rätt att göra si eller så… men det behöver inte betyda att det är moraliskt rätt. “Rättigheter och skyldigheter” gäller inte bara samhället i stort, att följa regler och att ha rätten till våra rättigheter.

Utan det finns det som är lika viktigt, och det är det emotionella, det medmänskliga, det vi lever varje dag. Att veta att vi må ha “rätten på vår sida”, men är det så att vi verkligen behöver/vill kräva den rätten om det sårar någon annan? Det är viktigt att inte stirra sig blind på rättigheterna och bara kräva vår rätt, för livet är så mycket mer än vår rätt. Det är samspelet mellan människor, att veta att vi kan frånsäga oss vår rätt, för att ge plats åt någon annan. Det är att vara medmänsklig, ett givande och tagande.

Vi har skyldigheter inte bara mot andra, utan även mot oss själva. Att vara goda mot andra, men också mot oss själva. Att välja att sträva efter en värld där skyldigheter och rättigheter är lika för alla människor, att alla har samma chanser och därmed samma krav på sig. Att bedöma alla lika, lika värde. Att ge och ta och ta ansvar för oss själva och varandra. Allt vi gör påverkar både oss själva och andra. Så rätten till vårt liv går hand i hand med skyldigheter till andras liv.

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“Det talas om att “alla föds ensamma och att alla dör ensamma”, vilket är en sanning med modifikation. Ty när ni föds, så föds ni i ett sammanhang, en familj, som ni antingen växer upp med eller sedan överlämnas till en annan. Men ni är inte ensamma. Så för att födas och bli till behövs andra människor.

Vad är då era skyldigheter gentemot era nära och er omgivning? Jo, att leva ett liv som rimmar med er önskan, ert samvete och att veta att de val ni gör inte bara får konsekvenser för er, utan som ringar på vattnet sprider sig era val och handlingar till er omgivning. Så även om ert liv vore isolerat från alla andras, men ni fortfarande befolkade samma jord, hade ni då haft skyldigheter mot andra? Svaret är ändock ja, för så länge som ni lever i samexistens är valen ändock inte bara era. Jorden länkar er samman.

Så aldrig någonsin går det att separera era handlingar, så att de inte påverkar någon annan någonstans. Väljer ni en självdestruktiv väg, så lita på att era nära och kära också drabbas. För i er relation till varandra har ni ett ansvar att ert liv är ert, men ändock är det ej helt ert eget, ty det betyder något för alla som älskar er.

Dela ej upp i “dig” och “dem”, för då är risken att besluten ni fattar ej gynnar någon av er. Lämna utrymme för era nära att välja med er. Sedan är det alltid ni som till syvende och sist måste göra valet. Det är er skyldighet och er rättighet mot er själva. Men glöm ej att valen är era, men era liv delas av många och så gör valen.

Era skyldigheter gentemot er själva är att inte ge bort er makt till någon annan, men ej heller ta makten över någon annan. Att välja efter ert samvete och vad ni tror är rätt. Men även här, glöm ej, att ni faktiskt inte vet vad som är rätt varken för er själva eller andra.

Så genom att bjuda in vänner och familj i era val, så hittar ni lättare er väg. Vägen kantas av hinder och av medvind, och ni får så svaren längs vägens gång.

Så ta en god titt på er själva, era liv och era val. När har ni valt något ni ej velat, men för att ni trott att det var bäst för någon annan? Hur gick det? Hur mådde ni inuti er då?
Kände ni er stolta över det, eller kände ni ett slags förakt för er själv, då ni inte tagit ert eget parti?
Kom det något bra ur det?
Kom det något dåligt ur det?
Stärkte det er relation till den andre personen? Eller inte?
Stärkte det er relation till er själv eller inte?

Ställ så samma frågor gällande då ni valt något, som ni trodde var det bästa för er själv?

För att ni skall hitta en balans i att veta vad ni vill, men ändock vara öppna för att ändra er, om ni blir presenterade en annan möjlighet, ett nytt resonemang, behövs kärlek, medmänsklighet och kommunikation, inåt i er själva, med er själva och med andra. För ni lever i en värld där alla lever på ett eller annat sätt sammanlänkade med varandra. Därför är ni trots självbestämmanderätt ej fria från de konsekvenser som era val medför. Kan ni se det?

Så rättigheter och skyldigheter är lika viktiga till er själva, som till andra. Visheten ligger i att ha visshet i, att livet ni lever inte bara är ert eget. Det är till låns, som det brukar sägas. Detta är också en sanning med modifikation, för det är inte så att någon annan kan “låna” ert liv. Det är bara ni som kan, men sanningen ligger i, att då det är ett privilegium att leva, så är det er skyldighet att försöka ta hand om er så bäst ni kan. För ni har fått en gåva, som är ert liv och det tar en dag slut, och det är “lånet”.

Så ni bör vara lika rädda om er själva, som om ni vore om något ömtåligt och vackert, som ni lånat och sedan vill ge tillbaka i gott skick. Det goda skicket innebär att ta hand om er själva, i detta livets nu.”∞

Vi har ett lite lugnare tempo då vi är på semester i Aten, så vi återkommer med nästa inlägg på tisdag. Ta gärna kontakt med oss antingen på “Kontakt” eller “Facebook”.

Hannah: Vi har tidigare skrivit om ålder. Det finns dock många infallsvinklar gällande ålder, och i Ä-posten längre ned valde vi att titta på ålder, som makt.

Visst kan vi använda oss av ålder för att få makt, både i egenskap av vara yngre och att vara äldre. Och när det används på det viset, så är man helt chanslös, för man är ju så gammal som man är. Det är något som inte går att göra något åt.

Hela samhället är väldigt fokuserat på ålder. Vissa ser det i vissa fall som mer positivt att vara ung, medan andra ser det positivt med högre ålder och erfarenhet. Men som med all generalisering är åldersgrupperingar inte tillförliga. Det är heller inte alltid den äldsta, som har mest erfarenhet över om det utåt sett är det vi antar.

Tänk er en lite äldre läkare och en yngre. Ni kanske förutsätter att den lite äldre jobbat längre, men så behöver ju inte vara fallet, för det beror ju helt på när de blev färdiga med sin utbildning. Så vi gör ofta antaganden medvetna som undermedvetna om andra människors kompetens, erfarenhet osv. Med detta sagt behöver inte längden av erfarenhet göra oss mer kunniga.

Att visa respekt oavsett ålder bör vara en självklarhet. Men ibland när vuxna pratar “barnspråk” med barn kan det låta “nedlåtande”. Mammas kusin, Eva, råkade ut för det när hon var tre år. En äldre herre böjde sig ner till Eva och frågade på klingande barnspråk: “Och vad heter jag då?” Varpå Eva svarade “Rönnberg”, dvs. hans namn, och nog tyckte hon han var lite konstig som inte visste vad han hette 🙂 .

Att kalla någon barnslig är väl är sällan en komplimang, dock är att “ha barnasinnet kvar” oftast förenat med något positivt. Min underbara gudmor Renée är en riktig “postergirl” för att ha barnasinnet kvar. En dag när hon kände sig alldeles ovanligt sprallig, gav hon sig till att hoppa upp och ned i sängen!! Något som tyvärr slutade med ett besök på akuten… för hon hade i all sin iver glömt, att hon faktiskt inte var barn längre och blivit lite väl våghalsig … Så hon hade råkat ramla ned från sängen och slagit i huvudet… Som väl var så resulterade äventyret bara i en lätt hjärnskakning och en bula på hennes söta huvud.

Att vara ungdomlig är nog alltid menat som en komplimang, (och vi håller med), men om vi bara leker med tanken… “Varför är det så?” På ett vis är det ju en förstärkning av samhällets hets, att behålla ungdomen. Som att “ungdomlig” är det bästa.

Men med sagt är det gott att inte tänka i åldrar, varken att tala till oss själva, att vi är “för gamla” för det eller det, eller att döma oss eller andra utifrån ålder.

Så vad är då gammal och ung? Ibland så kan vi säga, att en ung människa har en gammal själ, likväl kan en gammal människa ha en ung själ. Här syftas det på hur vis och klok vi uppfattar människan, att vissa unga kan kännas vis bortom åren.

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“Förr i tiden (och även i vissa kulturer) stod hög ålder för visdom. De yngre lärde sig av de äldre och respekterade deras kunskap. Men likafullt var tanken att lärjungen en dag skulle gå förbi mästaren. Och det var vad mästaren strävade efter, att lärjungen blev ett snäpp kunnigare, för att föra denna kunskap vidare.

Men hur är det idag? Jo, visst finns det de som är glada, att en ung och nyfiken person lär sig nya saker, som de sedan kan lära de äldre. Men sedan finns det alltför många, som fnyser och säger:” Äh du är ju så ung, du kan inget jag inte kan”.

Ålder kan användas som makt. En som är gammal i gården kan tycka att ” inte ska du din nykomling komma och berätta för mig hur det är, hur jag kan göra bättre på nya sätt”. Kanske säger “så här har jag gjort i alla tider, och det har fungerat bra.” Då stängs dörren till ny kunskap.

Det omvända kan vara att nykomlingen tycker: “du är stelbent och en stofil, din kunskap är gammalmodig, och nya rön visar att allt du gör är fel”.

Det som är önskvärt med ökad ålder är ökad klokskap och visdom. Men hög ålder behöver inte vara synonymt med visdom. Ej heller behöver lägre ålder var synonymt med novis.

Ett barn törstar efter kunskap, de frågar, tittar, pekar, känner och vill veta hur allt fungerar, vad som sker. Det är nyfikenheten som ofta går förlorad med åren. När kraven i skolan ökar, kan kunskapstörsten bli en press att prestera, och då kan glädjen och nyfikenheten komma i skymundan.

Men om lärandet fortsätter att vara kul då kan nyfikenheten växa i takt med att ni växer. Och det, det fostrar unga, som är öppna och villiga att lära sig ett snäpp mer än sin föregångare. Men det är då viktigt, att de som lär dem är villiga att bli omkörda.

En del som är äldre än sina chefer kan tycka att de kan mer om branschen, och således ej respektera chefens beslut. Det är för många svårt att lyda under en yngre. Men i och med att alla åldras, så vore det helt omöjligt att alltid ha en chef som är äldre än sina anställda. Då skulle det bara gå att anställa ungdomar, vilket redan är ett problem i samhället, att ju närmare pensionen ni är, desto svårare att få ett nytt jobb är det. Ett ännu absurdare sätt, att alltid se till att chefen är äldst vore att varje år som nuvarande chef går i pension byta ut honom/henne till en som är ett år yngre. Och att sedan göra om proceduren vart eviga år.

Att svara ett argument med hänvisning till ålder, är inte att vinna argumentet. Visst kan det klippa av en diskussion, men det leder ingen vart. Ty ålder är inte ett vapen i “vem som vet mest” utan en oundviklighet, att åren går.

Så för att nå en aktningsvärd ålder finns ingen genväg. Lev år för år och låt inte åren i sig stå för var ni är i livet, utan vad ni gör under alla dessa år. För att nå bakom ålderns betydelse, fråga inte det första ni gör “hur gammal är du?” Presentera er ej med: “hej, jag heter … och är så och så gammal”.

Döm inte människor efter hur gamla eller unga de är. Ta alla människor på allvar oavsett ålder, åtminstone tills de visar att de ej är ansvarsfulla, kunniga osv. “Innocent until proven guilty”. Döm inte efter åldern, bedöm efter människan, och det som är viktigt då har inget med åren att göra.”

Välkomna tillbaka nästa vecka! Kontakt. Facebook.

Hannah: “Orden Tack och Förlåt bygger broar mellan människor”, så sa min morfar till mamma när hon växte upp, och det har hon fört vidare till mig och min syster. Och detta är verkligen sant…

Men går då allt att förlåta? Och bör allt förlåtas?
Att förlåta är inte möjligt för alla människor i alla situationer. Vi är alla människor med känslor, och vissa saker är mer eller mindre oförlåtliga. Men något vi alla bör sträva efter är försoning, att försonas med vad som hänt. Och att de som gjort oss illa har gjort det, och att det inte går att göra ogjort.

Så att försonas med att det som hänt har hänt, är att acceptera livet här och nu, och det är det enda sättet, som vi kan vara tillfreds i nuet. Med detta menar vi inte att försoning behöver innebära, att vi försonas med personen, som har sårat oss, och att vi sedan lever lyckliga ihop i alla våra dagar. Vi kan försonas med en händelse, vad en person har gjort, utan att behöva försonas med personen i sig.

Att förlåta och försonas betyder inte, att vi har överseende med vad någon har gjort mot oss och som har skadat oss. Det betyder att vi väljer, att ge oss själva makten över våra liv. Att stänga förlåtelse och försoning ute är, att bjuda in bitterheten.

Bitterheten bygger på en upprepad känsla av oförrätter mot oss. Vi kan tycka att vi är orättvist behandlade, vi kan vara orättvist behandlade, vi kan ha haft ett väldigt svårt liv, och vi kan ändå acceptera det.

För så länge vi vill ändra på dåtiden, så kan vi inte ändra på framtiden. För vi upprepar då dåtiden och talar till oss, att “det och det var så hemskt, den och den var så elak och orättvis mot mig”, och på det viset lever vi om oförrätterna igen och igen.

Så vi har här ett val, att lära oss ,att oförrätter inte kan lösas bakåt eller med bitterhet och sårade känslor, utan endast genom försoning och acceptans, för att sedan ge oss själva makten att ändra framtiden. Genom att ge större utrymme för det positiva vi har i livet, det vi har att vara tacksamma för går vi mot, att släppa det negativa gamla, som fortsätter att snurra runt och runt. Och då vi släpper något gammalt, så öppnar vi oss samtidigt för något nytt.

Att förlåta någon innebär inte att vi tycker, att den vi förlåter handlat rätt. Tvärtom, hade vi tyckt det, så hade det inte funnits något att förlåta. Så när vi förlåter någon, är det för att vi anser att de gjort oss orätt, men att vi ändå väljer att förlåta.

Att ge förlåtelse är en gåva, både till den vi förlåter och till oss själva. Att be om förlåtelse, är en gåva, både till den vi ber om förlåtelse och till oss själva. Och oavsett vad mottagaren gör, så vet vi, att vi nu tagit makt över vår del i processen och kan därav leva i acceptans.

När man verkligen kan förlåta någon en oförrätt, så ger det en vacker och befriande känsla, som sprider sig som ringar på vattnet för alla parter. Men ordet “förlåt” är så kraftfullt, att det inte bör missbrukas. Att lättvindigt “haspla ur sig” ett “förlåt”, utan att mena det eller att ge förlåtelse utan eftertanke, leder inte till denna befrielse. För att nå genuin förlåtelse, så måste man först tillåta sig att gå igenom alla de sårade känslor, som händelsen eller personen åsamkat oss.

Det gäller alltså, att gå igenom sina sårade känslor och bearbeta dem i den takt det tar, men samtidigt så vet vi inte hur lång tid vi har kvar tillsammans…

Men även om man väntar till dödsbädden, så är det inte för sent. Med döden närvarande, blir det plötsligt mer bråttom och angeläget att reda ut det trasiga som legat under ytan. Och det kan handla om förlåtelse att ge och få både för den, som är på väg att lämna jordelivet och för dem som blir kvar.

Inför döden, när vi vet att tiden är begränsad, så kan vi ofta komprimera den och “hinna med”… att förlåta våra nära och kära för vad de gjort eller inte gjort, och förlåta oss själva för vad vi gjort eller inte gjort. Detta är läkande både för den döende och för de kvarvarande. Men vi vet att även, då vår nära har gått över har vi möjlighet till försoning, förlåtelse och läkning.

Fred Luskin, Ph D, forskare vid Stanford University är grundare och ledare för “Stanford Forgiveness Projects”, där man gjort en rad försök med vad som händer i oss när vi förlåter. Han menar att det går att träna förlåtelse, och han har också utbildning i det. Hans forskning visar att för varje konflikt, som hans deltagare lyckats lösa eller försonas med, så sjunker blodtrycket, depressioner lättar och immunförsvaret förbättras. Stressen på hjärtat minskar och deltagarna känner sig mer hoppfulla.

Luskin är författare till boken “Forgive for Good , a Proven prescription for Health and Happiness”. Han har utarbetat ett program om förlåtelse i nio steg. Hur man går från att vara offer I sitt eget liv till, att bli dess hjälte. Fred Luskins tankegångar och de resultat han fått ligger helt I linje med våra, och vad vi kan läsa om i Ä-posten här under.

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“Hur illa ni än behandlats, så leder ett “förlåt” till en öppning. Ett “förlåt” kan öppna en väg, men om det är någon som behandlat er så illa, att det känns oförlåtligt, kan ett förlåt kännas som ett hån. Det kan kännas provocerande som; “tror du, att du kan göra vad som helst och sen bara be om ursäkt…” Då ni känner så är ni inte redo att förlåta.

Men det handlar även om uppriktighet i dennes ord, den som säger förlåt. Är det bara ord, eller menar han/hon det? Ty det är lätt att säga förlåt, även då ni ej tro ni handlat orätt. Så förlåt kan vara en väg att lätta sitt samvete, men då lägger man över sitt “dåliga” samvete på den ni be om ursäkt till. Så att mena det förlåt ni säger, det är det viktigaste. Menar ni det ej, säg det då ej. Ty det blir då ett missbruk av något, som är så vackert och heligt.

Låt förlåt vara ett äkta förlåt, inget ni hasplar ur er, för att ni tror ni bör göra det. Den som då är mottagare, känner att ni ej mena det, och istället skadar det då igen. Att uppriktigt säga förlåt är det vackraste och mest lärorika ni kan göra.

Vill ni ej förlåta den som gjort er illa, eller om ni vill men ej kan, än i alla fall, vänta då att ta emot det. Ty då är ni sanna mot er själva och mot era medmänniskor. Men det ni alltid bör försöka göra, det är att förlåta er själva, förlåta både det ni gjort fel, och det ni inte gjort, men borde ha gjort. Ty ni är beroende av er själva. Så att lita på er själva är det viktigaste ni kan göra. Ty om ni bannar er för era val och sorger, så stänger ni dörren till livet. Då lever ni i ett ältande av det som skett, den svunna tiden kan ni ej få tillbaka. Då fortsätter ni och fastnar i “om jag bara…”

Ingen kan säga till någon annan vad den bör förlåta eller ej förlåta. Ty det är ingen, som vet vad som sker i den andra människan på djupet. Att be om ursäkt är lätt, det som väger tungt är att mena det. Att försona sig med vad som hänt är viktigt, även då ni ej kan förlåta. Ty det leder framåt. Att älta det “om inte…, om bara… osv. leder till stopp. För det går ej att ändra på verkligheten. Det går ej, att ändra på det som allredan skett. Då ni försonas med, att så här har det varit, då kan ni leva i nuet och gå mot framtiden. Att förlåta kan ibland vara för mycket begärt, så försök istället försonas med det ni genomlidit.
Se skillnaden. Bli klar över vad ni kan förlåta och vad ni ej kan. Det viktigaste är att inte hata andra och ej heller hata er själva, ty då slösar ni era liv. Kan ni ej förlåta, försök bli vän med det som skett. En dag kanske ni kan förlåta, men den dagen behöver ej vara nu.

Lås inga dörrar. Håll dem öppna. Det enda ni inte bör göra, är att ge igen på dem ni sårats av. Stå över det. Så visar ni, att trots allt så är ni inte besegrade. Låt “förlåten” i sann anda flöda. De sanna uppriktiga ursäkterna sprider sig som ringar på vattnet och leder alltid rätt. Att förlåta från hjärta till hjärta, själ till själ öppnar nya vägar.

Man kan ej kräva ett “förlåt”, ej heller kan den som ber om ursäkt kräva att ursäkten tas emot. Ni kan aldrig kräva förlåtelse. Den som gör det, ber nämligen ej om ursäkt egentligen, utan det är ett spel. Då förlåt betyder just det, förlåt, och då mottagaren är fri, då finns det hopp och liv.

Ingen stund varar för alltid, så lita på att ni gå framåt, I förlåtet ligger hopp, kärlek och ånger, men ej krav. Så ta vara på de riktiga uppriktiga ursäkterna. Detta kan skapa nya vägar.” ∞

Vi tar nu en liten helgpaus och återkommer om en vecka. Vi önskar våra läsare en trevlig helg!
Som vanligt är ni välkomna att höra av er till oss. Kontakt. Facebook.

I förra veckan talade vi om “makt och kontroll”. Så nu tänkte vi fortsätta med vad som kan tyckas vara dess motsats, “maktlöshet och uppgivenhet”. Men genom att låta maktlösheten och uppgivenheten ta kontroll och makt över våra liv, så blir uppgivenheten kontrollen, och maktlösheten makten över oss.

Vi har nog alla känt oss uppgivna någon gång i livet. Men att känna sig uppgiven, och att vara totalt uppgiven är inte helt samma sak. För om vi verkligen vore helt och hållet uppgivna, utan hopp, så skulle vi inte överleva. Detta är dock inte samma sak, som att vi ändå kan känna oss så uppgivna, att vi upplever uppgivenheten som slutet på vår väg. Denna känsla av uppgivenhet och hopplöshet speglar sig ofta i våra ögon, som en lampa som har släckts, och lämnat kvar en tom blick.

Så för att ta sig ur känslan av uppgivenheten krävs först att tillåta sig att känna den och sedan att förstå, att det är en känsla och inte ett tillstånd. En känsla som så länge vi lever inte är slutet, det bara känns så.

Ä-post (se Hannahs förmåga).

“Om uppgivenheten bygger bo i ert innersta väsen, så tar ni för givet att det inte kommer gå uppåt igen. Så vägen ur, är vägen upp, för det är den enda vägen ni kan gå. Uppgivenhet är den bottenlösa brunnen, som blir både er vän och ovän. Ty att känna uppgivenhet är både tryggt och otryggt. Ty om ni ej förväntar er något gott, så blir ni ej besvikna, och således känns det tryggare och på ett bakvänt vis mer hoppfullt.

Men om ni har låtit uppgivenheten bygga bo i er, så är hoppet så långt ifrån er som det går att vara i det levande livet. Ty utan hopp går det ej att överleva. Men för att nå ur och upp ur uppgivenheten behövs överlevnadsinstinkten och kämparandan. Ty uppgivenheten må kännas bottenlös, men ni kan bygga en botten, och från noll finns det ingen annan väg än upp att gå, att nå.

Så var inte rädda för uppgivenheten, men låt den ej bli er medpassagerare. För uppgivenheten åker på er bekostnad, den är en fripassagerare, och ni har all rätt att be den gå av vid nästa hållplats. För den börjar som en liftare, men den tar sedan kontrollen över er och era liv om ni ej ser upp, om ni ger upp.

Giv er chansen. Kämpa ej emot uppgivenheten, men kämpa er uppåt. När livet känns hopplöst, ta för givet att hoppet ändock inte är ute. Uppgivenheten kan växa fram när det blir den ena besvikelsen efter den andra. Ni tappar tron att livet går uppåt, det går bara framåt, men inget blir bättre. Ni förbereder er på en resa nedåt och framåt, men ej uppåt. Men livet är en berg-och-dalbana, det finns upp, det finns ned, det finns svängar och det finns hopp.

Uppgivenhet kan också vara en känsla av, att ni är så utmattade att ni inte ens orkar försöka finna ro, hopp och glädje. För ni orkar ej kämpa mer. Där och då känns det som om ni inte bryr er. Det är en annan av uppgivenhetens små gåvor, känslan av att inget spelar någon roll och att det inget gör. För om det gör något, då leds känslan in i bitterhet, och det är något helt annat.

Så låt inte känslan av uppgivenhet i stunden, leda till tillståndet uppgiven. För känslan kommer med ett budskap, och den är viktig att tas på allvar och lyssna på. Den vill säga er något. Så lyssna och känn noga. Var ej rädda för det. För det är om ni inte tar reda på dennes budskap, som ni riskerar att låta den växa till ett tillstånd. “Don’t kill the messanger”, d.v.s. känslan uppgivenhet är budbärare för något. Låt detta något bli känt, så kan ni hitta en väg ut och upp. Det är enda vägen, och den är spännande som en berg-och-dalbana. Inga känslor är dåliga. Det är endast hanteringen av dem som kan graderas som bra eller dålig.

Visa uppgivenheten vägen ut. Låt den inte uppehålla er. Håll er själva uppe och ge den ej uppehälle, för den betalar inte hyra. Den är en snyltgäst, men det är ändock det ursprungliga budskapet den kom med som är viktigt. Så låter ni den säga sitt, så behöver den inte känna sig uppgiven, och således är uppgivenheten borta. För om inte ens uppgivenheten längre är uppgiven då den äntligen tagits på allvar, då är ni fria från den. Win-win all around. There is no way to go but up, up, up.”∞

I nästa inlägg förflyttar vi oss till tema “Övergivenhet”.

Makt kan vara så mycket, och det kan vi läsa om i Ä-posten längre ned. Och den kan vara av både godo och ondo. Oftast när vi refererar till makt är det nog mer negativt, att någon har makt på andras bekostnad.

Man kan ta makten på olika vis, t.ex. kan det handla om makt genom tid. “Jag är äldre än du”, “jag har varit med längre än du” osv. Att exkludera någon är också ett effektivt sätt att ta makten på.

De som talar med stor övertygelse och auktoritet, har tyvärr större chans att få anhängare, även om de saknar kunskap inom det aktuella området.

Vare sig man vill det eller inte, så strävar både människor och djur efter att ha eller vara en ledare. Exempelvis är det ofta i djurriket så, att djuren genom kraftmätning bestämmer hur den inbördes rangordningen mellan dem skall vara, och sedan inrättar sig efter det.

Om vi nu tänker oss barn som går i samma klass, och där således ingen av dem har högre “titel” 🙂 . Ändå brukar en informell “rangordning” infinna sig. Vissa barn använder sig av mobbning och skrämsel för att få makt, medan andra kan vara starka och rättvisa och den vägen vinna respekt och beundran, naturlig auktoritet. Dess båda är då exempel på positiv och negativ makt.

Utåt sett kan någon verka liten och vän, men kanske ändå styra sina nära med järnhand. Så har vi de som styr sin omgivning genom att utmåla sig själva som ett offer. “Stackars mig!” och så tar alla hänsyn och rättar sig efter martyren.

Så har vi då parrelationen. Är det den som skriker högst, som har och tar makten, eller är den som svarar med en sammanbiten tystnad?

Ä-post (se Hannahs förmåga).

“För att riktigt förstå vad makt är, behövs skilja ut vad som är makt, och vad som är utövandet av makt. För makt i sig är varken ond eller god. Det är utövarens handlingar som avgör vad makten leder till, gott eller ont. Makt kan ge goda resultat för någon eller några, och mindre goda för andra.

Så finns egentligen makt utan en utövare av makten, en makthavare, maktutövare?

Makt är att ha befogenhet att göra något, genom att ni har en viss ställning i samhället, den makt som kommer med det.

Genom att vara rättvis och bli respekterad kan ni erhålla “makt”, och då lyssnar andra till era åsikter. Ni har då en naturlig autoritet. Den “makten” är alltid baserad på respekt och tillit. Men om ni däremot skrämmer folk till att hålla med er, då är inte makten av godo.

Utrycken kring makt är många. “Ta makt över sitt eget liv.” Detta är gott, att veta att ni är i kontroll över era val, er väg, i den mån ni kan.

“Maktgirig”. Det är någon, som bara är ute efter att kontrollera andra, att ha kontroll över dem och kan göra nästan vad som helst för att nå dit.

“Maktposition”. Det handlar om någon, som rider på sin titel för att utöva makt över dem som har sämre ställning. Det behöver inte vara negativt, återigen beror det på vad ni i maktpositionen gör, om det gynnar bara er själva eller alla.

“Maktkrig” är när två eller flera ledare kämpar om att vara enväldig härskare. Detta kan handla om något i mindre omfattning, som ej påverkar fler än de närmaste, eller i större skala, som i riktiga krig.

“Att mäkta med eller inte mäkta med” är det nog sällan någon i maktposition som uttrycker. Det betyder ju mer att orka eller inte orka med en viss situation eller ett förlopp av händelser.

De ledare i världen som har makt, har också makt, att välja att använda sin makt till att utföra goda handlingar som hjälper världen, eller onda handlingar som stjälper världen. De med mycket makt har världen som spelplan. Har världen i sin makt. Därav är det av största vikt att de ledare, som väljs är de som ser till allas bästa, och som “gör allt i sin makt” för att göra gott.

Sedan finns det alltså makt i mindre skala, som inte påverkar hela världen, utan mindre grupper. Makt i egenskap av chefskap kan brukas eller missbrukas. En god chef använder sin rätt att styra sin personal, genom att uppmuntra och vägleda dem. De som inte respekterar detta kan chefen behöva “ta itu med”. En chef som missbrukar sin makt kan göra det på många vis, t.ex. skrämma de anställda att om de ej håller måttet riskerar de att sparkas, att trissa upp medarbetare mot varandra, att öka klyftorna bland de anställda och styra dem likt marionetter.

Makt kan handla om en lärare, som har befogenhet att betygsätta sina elever. En god lärare väljer att lära eleverna det de behöver för att nå långt. Att sedan vissa når längre än andra är utom lärarens makt, och därav ej styrt från denne. En mindre bra lärare skiljer på elev och elev genom vad de personligen har för åsikter eller förutfattade meningar.

Makt kan finnas inom relationer. I en parrelation är det ofta en åt gången som har “makten”. I en god relation bör detta skifta, och makten egentligen bytas ut mot vem som “vägleder” den andra. Att ibland är ni den starkaste, ibland er partner. En maktobalans i ett förhållande kan vara förödande. Det kan leda till fysisk och psykisk misshandel, där den ena parten trycker ned sin partner för att få kontroll över denne.

Makt i familjer kan vara en eller bägge föräldrarna som har och tar, men också ett barn kan ta makt över familjen. Det vill säga att föräldrarna har låtit barnet göra det.

Så vissa väljer att använda sin makt genom att styra med järnhand och kontroll. Andra väljer att använda den till att göra gott och vinna respekt, inte att andra lyder på grund av att de är rädda.

Så vad är då makt för er? Vem har makten i ert liv? Finns det tillfällen då makten stigit er åt huvudet? Är ni rädd för att ha makt? Är ni rädd för att inte ha makt?”

Makt och kontroll går ibland i varandra. Att ha kontroll över en annan människa är också att ha makt över denne. Så på fredag fortsätter vi med tema “Kontroll”.

Om vi nu tittar på blundandet. Ibland är det lättare att se, att andra blundar än att se att vi själva blundar. Men egentligen är det ju inte så konstigt, för när vi blundar ser vi inte just då.

Men att blunda på riktigt med ögonen stängda, och att “blunda” för verkligheten är förstås inte helt samma sak.

Så om vi är rädda för att sticka ut, så kanske vi håller inne med vad vi ser. En annan anledning att hålla inne kan vara att vi inte vill hamna i konflikt. Så länge vi blundar med öppna ögon är det ändå ett aktivt val, att inte ta tag i det vi ser. När vi däremot “vägrar” se så har vi mist kontrollen, och vi blir passiva, men på ett krampaktigt vis.

Att se på något med olika synpunkter blir då ett dubbelseende 🙂 . Det finns många ord där just syn, titta, blunda ingår. Och det är stora nyansskillnader i betydelsen. Se, blunda, titta, kisa, blinka, klarsynt, vidsynt, synvinkel. Blicka inåt, utåt, framåt och bakåt. Inse, insikt, utsikt, syna, se an, anse, för syns skull. Snegla, synvilla, titta in, se ned på, se upp till. Anseende, påseende, avseende, dubbelseende m.fl.

Om vi nu tittar på rädslan för spöken, så driver rädslan vissa av oss att titta under sängar och i garderober, för att det inte några spöken där. Medan andra är så rädda att få det bekräftat att det finns spöken, att de hellre blundar och krampaktigt önskar att det inte finns något spöke i rummet.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Att blunda för en sanning är oftast inte fruktbart i längden. För ju längre ni blundar, desto hårdare måste ni knipa ihop ögonen, för att inte se. För desto mer ni vet, att ni ej vågar se, desto större kraft tar det att fortsätta blunda. Och om ni väl börjar titta upp, så kanske ni blir så bländade av sanningen, att ni måste blunda igen.

Men det finns många steg mellan blunda och se. Kisa är ett, och det är en början till insikt, det vill säga sikt som är inåt, det vill säga självrannsakande, för att sedan nå utsikt och börja applicera insikten i verkligheten utanför er, utsikten mot världen. Utan insikt, så är utsikt omöjlig, och genom att blunda kan ni aldrig se utsikten.

Tänk er att ni är i en otroligt vacker miljö, ni kanske står på toppen av ett berg och era vänner blickar ut, ser vyn, tar in utsikten och njuter. Ni står och blundar. Era vänner säger: “kom och titta, se hur vackert det är”. Men ni fortsätter envist att blunda. Men att fortsätta blunda ger er ingen kontroll. Ni kunde lika gärna stått vid en soptipp (om inte lukten avslöjar). Ni behöver då förlita er blint på dem i er närhet.

Och om det nu är så att ni faktiskt blundar för att någon i ert liv är opålitlig; är det då så klokt att låta dennes ögon bli era?

Små, små barn älskar att leka “titt ut”, och de blir lika förvånade varje gång, som den vuxne tittar fram bakom sina händer. Sedan när barnet blir lite större, kanske “titt ut” leken känns barnslig, men länge tror barn att de är osynliga när de gömmer ansiktet i sina händer. Detta är något ni sedan växer ifrån. Ni kan förstå, att även om ni ej ser, så betyder det inte att andra inte ser er.

De som vill blunda bort verkligheten, antingen av rädsla för att se verkligheten eller av rädsla att behöva ta itu med den, regredierar till detta barnstadium, som säger: “blundar jag riktigt hårt, så händer inte detta”. Omgivningen förväntas då också blunda. Det blir ett barns magiska tänkande, som styr den vuxne, och det blir så ett barns logik. Problemet här är att omvärlden ser att den vuxne är vuxen och därav bör bete sig efter det.

Att våga se har sina fördelar det vill säga, ni leder ert liv. Nackdelarna är att när vi väl har sett, så går det inte att “inte se” igen.

Att stoppa huvudet i sanden är ett uttryck med samma innebörd. Kan så även kallas “strutsmentalitet”, då det sägs att strutsen sticker huvudet i sanden då den blir rädd. Men glöm ej att strutsen lever efter sina förutsättningar, och de kan ej leva efter era. Lika lite som ni bör härma strutsen.

Anledningen att blunda, stoppa huvudet i sanden kan vara många och långa, och det är värt att ta en extra titt på vilka dessa är i varje situation. Ibland kanske ni kan blunda lite och ändå ta ert ansvar sedan.

Så vad blundar ni för? Vad vill ni ej se? Vad vågar/vill ni ej se? Vad vågar/vill ni ej ta tag i? Är blunda en långsiktig lösning eller en kortsiktig tidsfrist?”

På fredag återkommer vi med frågan om hur vi ska göra i motsatsförhållandet, när vi ser något, som någon annan inte ser.

Hannah: Frågan gällande abort är ofta laddad. Det finns så många diskussioner om vad som är “rätt och fel”. Men det känns oftast, som om det är väldigt teoretiskt och då egentligen inte känsloförankrat. För egentligen kan ingen bestämma vad, som är “rätt” för någon annan. Men om det vänds på, så säger någon annan, att då kan inte den gravida kvinnan bestämma vad som är “rätt” för fostret att födas eller inte.

Men vi tror inte det är så svart eller vitt, utan att det viktigaste faktiskt är den gravidas beslut, för det är då det som är “rätt” för fostrets själ och kvinnans själv.
Vissa tycker att abort borde förbjudas helt, andra tycker att det bör tillåtas i vissa fall, medan andra tycker att abort är en rättighet. Att frångå rätten till abort vore att gå tillbaka i tiden, och vore inte i någons bästa intresse. Valet måste vara de blivande eller inte blivande föräldrarnas, inte statens eller deras respektive familjers.

Att få missfall debatteras inte med för- och emot sidor. Detta blir mer som en personlig tragedi för det drabbade paret. Något som dock kan hända är att man skuldbelägger sig själv: “hade jag gjort si eller så hade mitt barn fått leva”. Även här tror vi att det finns en högre mening, och alla liv som ej tas av egen kraft har den tid och plats de har.

Ja, ju mer vi lärt oss av änglarna och av egna erfarenheter, så sker det mesta i “rätt tid”. Så också både när vi dör och när vi föds. I vårt förra inlägg berättade Annmari om hur hon bar på ett minne från att hon kom till jorden för att vända om och vid ett senare “rätt” tillfälle komma tillbaka.

När en nära vän till oss var på väg att dö, så fick han kontinuerligt Ä-post. Han hade sina båda föräldrar på andra sidan. Pappan hade dött för många år sedan och mamman bara för ett tag sen, vid hundra års ålder. Vi har klippt ut några rader från ett par av hans Ä-post meddelanden. Detta för att det är något, som också är allmängiltigt.

“När dagen kommer då det är dags att släppa taget om ditt liv nu, då vet du det. Och din mor kommer vänta på dig, så hon gjorde när du skulle födas. Ty livet och döden är både död och födelse. Födelse till en annan värld, där du är trygg, frisk och älskad alltid.”

“Du är omringad av kärlek, ingenting är farligt och du är trygg. Din mor och far är hos dig, sida vid sida och ser sin lille son. De tar hand om dig, och de är såsom goda föräldrar är nyfikna på att få se sin son för första gången igen, hålla om honom igen och bilda familj. Så du har familj runt dig här och nu och även bortom tidens gång. Så kom ihåg, att du hela tiden kan vara lugn och att du är älskad. Inget är farligt, dina föräldrar skyddar sin lille grabb, såsom de alltid gjort.”

Vi tyckte det var fint formulerat, även om vi inte riktigt kunnat sätta ord på det själva. Men när vi väl läst det, så kändes det både riktigt och självklart. Mamman väntar på sin son att “födas “på samma vis, som när hon var gravid på jorden. Detta var också något som hjälpte vår vän när det var dags att ta farväl från jorden.

Ä-post (se Hannahs förmåga).

“Livets cykel är födas, dö, födas och så vidare. Vi har många gånger talat om, att när ni dör, så är det alltid i rätt tid (självmord icke dock), och ni är alltid redo i den stunden, oavsett hur rädda ni varit innan.

Detsamma gäller för födelsen, och den om någon går ändock att påverka mer än livets slut. För ett liv behöver “uppstå”, för att själen skall ha en kroppslig boning att inta. Så när det finns ett befruktat ägg, embryo, först då kan det möjliggöras att ett liv uppstår. Det steget är det första och det största. Det som sen sker är då “meningen” eller “inte meningen” att barnet föds. Om barnet är ämnat att födas till just dessa föräldrar i just den tiden då löper graviditeten på och barnet föds.
Om ni får ett missfall var detta barn inte kommet i “rätt tid” för att födas, men ändock i “rätt tid” till att komma och vända om. Det vill säga det finns alltid en mening även vid missfall. Även om det inte är en tydlig och klar förklaring, som ni kan se, så har varje litet foster sin väg, och det kan vara många olika anledningar till varför det inte är rätt att det föds.

Ibland kan det vara meningen att själen inte skall födas till just dessa föräldrar eller så kan det vara meningen att dessa föräldrar är “rätt”, men att årtalet nu är “fel”. För åldern betyder ändock en hel del. Inte åldern i sig i siffror, men när ni föds in i en årgång, så kommer det ha betydelse för vilka människor ni möter. Ni går i en skolklass, med de i er åldersgrupp. Hade ni fötts tidigare eller senare hade de inte varit där, och ni hade då mött andra människor.

Så för att våga lita på att tiden är inne behövs en öppenhet, för att inte kontrollera livet så mycket. Men att ta sitt ansvar, det vill säga inte bara tänka, att om det är meningen att jag skall bli gravid, så blir jag det och behöver inte vara försiktig och inte tänka på konsekvenserna. För abort och missfall är inte till för, att ta till istället för preventivmedel.

Att däremot tillåta abort är för oss en självklarhet. Ty ett barn som är oönskat löper stor risk att ej må bra. Även om det barnet blir bortadopterad, kan det bära med sig moderns önskan om att barnet ej skulle finnas. Detta påverkar dem undermedvetet, och kan vara svårt att “jobba bort”, då det i princip är i barnets DNA. Det vi menar här är, att ett barn, som kommer så långt att det föds är menat att födas. Men om någon genomgår en abort, för att det känns som det enda rätta valet för den gravida, då är det rätt. För det foster som aborteras är således ej menat att födas här och nu. Ett barn som föds blir så alltid önskat på ett eller annat vis, och menat att vara på jorden.

Att behöva ta till abort behöver ej heller betyda, att det foster ni aborterar ej kommer tillbaka till just er. Det är nämligen så att samma själ, som ni väljer att abortera eller om ni får missfall, kan komma tillbaka till er igen i en ny kropp och en ny tid, “rätt tid”, “rätt kropp”, och därav är abort ej heller lika med att ta ett liv. Det är att ge ett liv en andra chans.”

Vi vill här påminna om att ni gärna är välkomna att höra av er med egna erfarenheter eller tankar. Kontakt. Facebook.
Vi återkommer på tisdag med nya ämnen.

Som det sägs: “Take the highroad, there´s a lot less traffic up there.”
När vi har en stark åsikt eller önskan, så har vi val I varje stund att känna, om det är viktigast att få fram det vi vill oavsett konsekvens, eller om det är lättare att kompromissa eller att helt enkelt “Stå över”, “Take the high road”.

Det som är viktigt i valet är att veta varför vi väljer det vi gör. Är det av rädsla? Ett val bör inte baseras på rädsla. Är det för att vi vill att det skall vara “lugnt”? Om det är det och inte av rädsla, så är det oftast rätt. Så vad vi än väljer behöver vi hitta en snabbvariant av konsekvensanalys i oss. Då väljer vi med hjärta och hjärna.

När vi kommunicerar med andra utgår vi oftast från att de skall tala “samma språk” som vi. Men det vi säger och menar är kanske inte alls, vad den andra sedan hör. Vi tolkar våra ord med vår ord- och minnesbank, medan den andra tolkar med sin. Och när den andra svarar oss, så kan den således svara på det den tror att vi sagt. Och om vi då tror den svarar på vad vi sagt, så är det redan ett litet missförstånd här. Men om vi sedan tolkar det den andra sagt med vår ord- och minnesbank, så kan det bli ett större missförstånd.

Sådant händer hela tiden. Oftast blir det inte en så stor sak av det, men ibland kan dessa små missförstånd bli stora och få stora konsekvenser.

Så för att nå ut med det vi vill säga, det vi vill att andra ska förstå gäller det att öppna sig för den vi talar med. Att vi kan möta den andra halvvägs och att prata så att den vi pratar med förstår. Tala samma språk. Och nu talar vi inte om svenska eller engelska 🙂 utan kommunikation.

Ibland kan vår vilja att stå på oss göra oss blinda för att se, att om vi ändrar ordvalen för att göra oss förstådda, så är det inte att anpassa sig. Tvärtom då tar vi kontroll över situationen, och vi når då lättare det mål vi har. Om vi däremot envisas med att fokusera på ett visst sätt, så vi inte ändrar på oss för någon annan, så är vi inte visa, för då når vi inte vårt mål. Som änglarna brukar säga: envis är stark, men en stark är visare.

När vi däremot ändrar oss och våra åsikter, för att följa den person vi har framför oss, då är vi ute på hal is. För först och främst är det viktigt att vara sig själv. Men vi har ju många delar av oss, och där har vi lite olika framtoning i olika sällskap.

Men tänk om vi står mitt emellan två personer, som har två vitt skilda åsikter, och vi när vi är ensamma med den ena säger: “du har helt rätt”, och sedan gör det samma med den andra. Vad gör vi då när bägge står och tittar på oss och undrar vad vi har att tillföra?

Den situationen hamnar vi inte i om vi är sanna mot oss själva, är oss själva, men ändå nyanserar oss för sällskapet och är medvetna om att olika människor tar fram olika sidor hos oss.

Inget rätt eller fel kan sägas vara rätt eller fel kan sägas vara rätt eller fel. Men att vara den vi är, är rätt och kan aldrig vara fel.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

“För att veta när ni är ärliga mot er själv, behövs det en ordentlig titt i det inre, att hjärta och hjärna går hand i hand, att valen är av sann natur och er karaktär. Att välja att gå emot sin tro och sin känsla av rätt och fel är aldrig rätt. Men att välja att låta någon ni älskar få det den önskar och att ni står tillbaka för att detta ska ske, det är inte oärlighet, det är kärlek.

Så om ni önskar något, som ni vet är gott för er och era nära, välj då att tala så de ändock förstår. Även om orden ni väljer inte är de ord ni själva hade valt. Alltså att tala den andres språk för att de skall förstå er. Detta är ej att anpassa sig, ej att bli en dörrmatta. Det är att välja att få det ni önskar. Det är ej heller att manipulera, för det är från ert hjärta till den andres hjärta, från er hjärna till den andres hjärna. Valet blir då lätt.

Att ha en inre moralisk kompass är viktig, att inte låta sig köras över, men ej heller köra över någon annan. Låt inte rädslan eller kontrollen styra, för när ni försöker kontrollera en situation, er själva eller någon annan, då är vi ej fria att hjälpa er. Ni är då ej öppna för det. Så att anpassa sig inom sina egna ramar är en kärlekshandling. Att anpassa sig tills ni inte vet vem ni är, det är att gå vilse och inte använda er kompass.

Att kompromissa är att visa förståelse, ömhet och kärlek. Men att kompromissa era egna värderingar är ej kärlek. Det är rädsla, och då väljer ni bort er själva och det är aldrig gott.

Vara sig själv är inte alltid lätt, men det är alltid rätt.

Men ibland är det även rätt att inte säga allt, inte ha rätt, utan veta att det ni vet, det vet ni, och den ni är, är ni. Men ni behöver inte slänga det i era näras ansikten. För det är inte kärlek. Det är att vilja ha rätt. Kan ni se skillnaden?

Var er själva, men var inte ärlig för att i “ärlighetens namn” säga sådant som ni vet sårar. Den sanna lögnen är inte en lögn. Den är en kärlekshandling, där ni inte påpekar vad era nära skulle såras av, så länge de ej ber er om era råd och tankar. Men att med väl valda ord med kärlek säga vad ni tycker och känner, det är rätt. Så om anpassning skall vara rätt skall den handla om kärlek till den andre, men också till er själva, inte en utplåning för att inte mista den ni älskar.

Om kompromissen är på sin plats, flödar det utan hack i förhållandet. Det blir som en dans där ni ibland leder och er partner ibland, men ni dansar tillsammans. Då trampar ni ej på varandras fötter. Ni reser ihop. Så kompromiss och anpassning är valet i rätt sammanhang. Lek och lär. Det är aldrig för sent att välja rätt väg.”

Med början på fredag rör vi oss i några inlägg framöver kring ämnet “Att födas i rätt tid”.

När allt kommer omkring, så är det inte att stå upp för sig själv, om det görs av rädsla. Att stå upp för sig själv trots rädsla, det är att stå upp för sig. Men om vi hävdar något för att vi är rädda, så följer vi egentligen rädslan, och den styrs då av att vi inte vågar stå på oss, utan ger rädslan för något annat vår röst.

Att stå på sig av makt, är inte heller att stå upp för sig. Det är att välja ord och handlingar, för att nå ett visst mål. Makt för maktens skull är inte att stå på sig.

Så visst kan vi vara rädda, och trots att det är riskfyllt gå emot rädslan och hävda vår rätt, och visst kan biprodukten av att vi står på oss bli en ökad makt. Men den makten kommer då av goda skäl, ej av ha begär.

När är det då rätt att inte stå fast vid en åsikt, utan att ändra den? Svaret är egentligen enkelt; När vi på riktigt ändrat åsikt. Inte av rädsla att vara den enda som tror en sak, utan för att vi fått nya synvinklar.

Om vi inte lärde oss nya saker, och då omvärderar våra åsikter, så skulle världen ej gå framåt. Forskning bygger på att utmana tidigare åsikter, och vad som var omöjligt igår kanske är möjligt idag. Tänk att människan en gång trodde att jorden var platt. Om människan hade haft kvar den tron, hade inte jorden då ändå varit rund? Så trots att någon människa har en verklighetsbild, så behöver den inte vara sanningen. Den faktiska verkligheten ändras ändå inte.

Det är inte alltid samma sak att Stå upp för sig själv” och att “Stå på sig”. Att benhårt fortsätta hävda något man inte längre tror på, handlar bara om att “stå på sig” och inte att “stå upp för sig”. Allt för att inte ge någon annan rätt, och är därför fel. Ibland är det tvärtom så, att man kan låta bli att “stå på sig”, men fortfarande “stå upp för sig”.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

“Att “stå upp för sig” och att “inte lägga sig platt”. Det är uttryck som har en grund i att det känns, som om ni har övertaget om ni står, i jämförelse med om ni ligger. Men att våga vara er själv, klar och tydlig, med vad ni vill, och vad ni kan och inte kan, kan ni göra oavsett vilken kroppsställning ni har intagit. Ty den styrkan kommer inifrån och ut.

Att vara störst, bäst och starkast, behöver inte vinna över en skarpsynt logik och en tro på sig själv. Så tänk er hur ni står upp (upprätt) och tittar nedåt, och ni visar att ni växer med varje ord ni säger, ord som visar, att ni inte låter någon sätta sig på er. Tänk sedan hur ni sitter ned, men ändock är lika starka. Ingen sätter sig i knät på er. Tänk er sedan liggande, och känn hur er styrka finns kvar i er lika stark, som när ni stod upp.

Det är inte för inte talesätten “Sätta sig på någon”, “ligga platt”, “falla platt”, “stå upp för sig” och så vidare är relaterade till kroppsställning. För kroppen visar ordlöst vad ni vill säga. Men det är lika fullt möjligt, att vara tuff även i “underläge”, “perception is reality”. Känner ni er starka i er själva, så spelar det ingen roll om ni har Karl-Alfred, Bamse eller Hulken framför er. Ni är inte svagare för att någon annan är starkare. Kan ni se det?

Om ni vet vad ni vet, eller tror er veta vad ni tror, våga då låta andra få dela er vetskap och tro. Och låt inte andras ord få er att tvivla på vad ni ser, om det inte är så att ni faktiskt ändrar åsikt, och då inte för att ni är så rädda att ha fel, att ni genast litar mer på andra än er själva. Utan för att den andra faktiskt har en poäng som gör, att ni omvärderar er vetskap och tro i det. Ni har en ny infallsvinkel, och det är det mogna och kloka att väga in all ny kunskap och sedan ta nya beslut, som ej de heller är slutgiltiga.

Det är en stor skillnad på att ändra åsikt, för att ni är rädda att ha en annan åsikt, och att faktiskt ändra åsikt för att ni lärt er något nytt. Det är inte svårt att känna skillnaden på det. Den första är rädd, den andra är vis nog att veta, att trots att den är vis, så vet den inte allt.

Så välj ej “följa John”, utan välj att se vart “John” går, innan ni beslutar er för att följa honom eller gå i era egna spår. Så här har vi ytterligare ett talesätt, att “gå sin egen väg” Åter igen en kroppsställning, ligga, sitta, stå och gå. Men glöm ej, att det ej behöver vara bokstavligt. Även en rullstolsbunden kan “gå sin egen väg”, kan “stå upp för sig” osv. Det är känslan i er som avgör vad ni egentligen gör. Men kroppen är ändock ett redskap att förmedla sig med. Men det går att göra i små, små gester, miner eller i större saker som att gå sin väg, “vända på klacken”, “slå klackarna i taket”, “gå i taket” osv.

Om ni vet, att ni har rätt i en fråga som är känslig för någon annan, så är det ibland visare att inte hävda sig. För det kan räcka att ni vet, ni behöver ej övertyga alla om er vetskap. För ibland är relationen till någon annan mer värd att bevara intakt än, att hävda sig och sin rätt. Det är kärlek och klokhet, ej att vara underlägsen eller undfallande. Men att värdesätta det stora ej det lilla. Ej bråka om detaljer som egentligen ej behöver dryftas, utan att våga veta när det är värt att kämpa, och när värdet ligger i att låta allt vara osagt.

Lär er era egna känslor, ert kroppsspråk och era ord, så vet ni när ni är i en situation med andra människor, hur ni vill reagera och vad som leder er rätt och er relation rätt. Ibland är det att stå tillbaka och inte säga allt ni ser, ibland är det värt risken att förlora någon annan för att ej förlora er själva.

Men det är viktigt att ni ej styrs av vare sig rädsla eller makt för i dessa bägge blir resultatet baserat på fel grund. Välj från ert inre, det ni behöver. Då är konsekvenserna alltid välkomna.”

På tisdag står vi fast vid detta tema. Så fortsätt titta efter pausen! 🙂

Titta gärna in på Terapeutiska Skattkistans Facebook.