I vårt förra inlägg skrev vi om hur vår kropp och själ och universum på olika vis försöker guida oss på vår väg. Vi fortsätter nu på samma tema, men fokuserar här mer på vad en uppkommen sjukdom eventuellt vill säga oss… Något som vi redan här vill poängtera är att en sjukdom aldrig kommer som ett straff. Det kan vi även läsa om i Ä-posten längre ned.

Min låtsamormor Kerstin är ett exempel på hur man kan lösa sin rädsla för att vara sjuk helt enkelt, genom att inte gå till doktorn. Min morfar fick ”tjata” henne iväg på undersökningar. En gång hade hon en längre tid gått omkring med en elak hosta. När morfar till slut fick henne att gå till doktorn visade det sig vara ganska ”enkelt” avhjälpt, lite medicin och så var hon bra igen. Den gången…

Annorlunda blev det senare, ett antal år efter att morfar dött. Kerstin ringde mamma och berättade att hon varit till läkare och att hon hade cancer i båda brösten. Hon sa också att hon egentligen länge förstått att det var så. Rädslan hade även denna gång hållit henne borta från doktorn. Det blev operation direkt. Båda brösten togs bort. Mamma följde med henne till sjukhuset på operationsdagen. Kerstin var då helt övertygad om att hon skulle dö under operationen, och blev själv väldigt överraskad då hon vaknade upp. Förmodligen var det denna övertygelse, som gjort att hon inte uppsökte läkare tidigare.

Hon levde sedan ett bra liv i drygt ett år, tills hon en dag svimmade och kom på sjukhus igen. Det visade sig att hon fått en metastas i hjärnan, och man ville operera henne med hjälp av strålkniv. Hennes första reaktion var ”nej, nej, nej”. Mamma pratade med doktorn och tillsammans lyckades de övertala Kerstin att låta sig opereras. Hon mådde ganska bra efter operationen, och var snart hemma igen. Några månader senare fick hon lunginflammation och kom på sjukhus. Enligt läkarna var cancern borta, men Kerstin ”ville inte” längre och några månader senare dog hon. Kanske kände Kerstin att det ändå var hennes tid, men det kan vi ju aldrig veta. Och kanske hade hon levt längre om hon lyssnat på kroppen, och gått till doktorn innan cancern fått fäste i båda brösten. Det kan vi inte heller veta. Det vi vet är att vi bör sträva efter en balans, att lyssna till vad vår kropp säger, fast utan rädsla. För rädslan leder oss nästan alltid fel.

Vi tror att vi har vår ungefärliga tid, men att vi samtidigt till en viss del kan påverka den i ena eller andra riktningen.

Det finns en kvinna som heter Anita Moorjani, som skrivit en väldigt intressant bok, ”Dying to be me”. Det finns flera intervjuer på nätet med henne. Anita hade kämpat mot en cancer i fyra år då hon låg på sjukhus och var så sjuk, att hennes organ börjat släcka ned. Familjen var kallad till hennes bädd. Anita hade då en Nära döden upplevelse, där hon gjorde många spännande upptäckter om sig och om sitt liv och sin sjukdom. Och medan Anita är iväg och har sin ”Nära-döden-upplevelse”, sker ett mirakel mitt framför ögonen på läkare och anhöriga. Hennes organ vaknar till liv ett efter ett, och hon skrevs ut några veckor senare ut från sjukhuset utan ett enda spår av cancer. Mycket inspirerande berättelse, och vi kan rekommendera, att ta en stund lyssna på någon intervju med henne på youtube.

Elisabeth Kübler- Ross, en schweizisk-amerikansk psykiater och författare, känd för sitt arbete med döende patienter, särskilt barn, och även med Nära-Döden Upplevelser. Hon skrev bland annat boken ”Döden är livsviktig”. Hon menade precis som änglarna att en sjukdom kommer med ett budskap och en lärdom. Att om vi inte hör det första eller andra gången och tar till oss budskapet och förändrar vad vi kan förändra, så kan budskapet komma igen och igen, och för varje gång blir det en tuffare utmaning. Elisabeth menar precis som vi och änglarna att en sjukdom absolut inte är ett straff, men att vi alltid har något att lära och hämta ur allt som sker, så även med en sjukdom.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

”Återigen har ni en kontakt mellan kropp, själ och universum när ni föds. Ni känner när ni behöver något, ni känner när ni är trötta, hungriga eller har ont. Men som baby har ni inte alltid möjlighet att förmedla vad ni behöver. Ni kanske skriker, och era föräldrar tror ”nu är lillan hungrig”, men i själva verket har ni kanske magknip.

Ju äldre ni blir, desto lättare har ni att kommunicera med era medmänniskor hur ni mår och vad ni behöver. Ni mister dock ofta en del av den naturliga koppligen mellan kropp, själ och universum. De signaler som gick fram utan ”störning” när ni var små kan på vägen ”störas” av livets måsten och era egna tolkningar av vad er kropp egentligen säger er.

Det finns många vis att tackla en sjukdom på, inga rätt och fel finns. Men det som är viktigt är att lyssna på budskapet, som den kommer med. En sjukdom kommer aldrig som ett karmiskt straff, men den kommer alltid med ett budskap. Precis som med allt annat ni känner och upplever.

Så om ni drabbas av en sjukdom som ni räds, kan det bli som en ”katt och råtta lek”. Ni vill inte att sjukdomen skall fånga er, men ni räds den så att ni slösar energi genom att försöka springa bort från den, gömma er. Ni kanske då går in i ett självförnekande. Det finns många som är så rädda att gå till doktorn, att de undviker att göra det. Detta av rädsla för att få höra att de är sjuka. Detta kan leda till att en sjukdom inte upptäcks förrän i ett senare skede, vilket kan få konsekvenser för ert tillfrisknande.

Vissa som är rädda för sjukdomar är mer hypokondriska och kanske springer till diverse läkare i tid och otid. Även här är det vanligt att när ni väl hittar en sjukdom som är verklig, är ni inte lika benägna att gå till doktorn. Allvaret som en sjukdom kommer med kan vara svårt att ta in. Ibland kanske ni i första fasen blir mycket rädd och köpslår med Gud eller universum, att bara ”jag får bli frisk, så skall jag ändra det och det”. Sedan kanske ni mår lite bättre och ”glömmer bort” era ”löften” om förändring. Om dessa förändringar är viktiga på er väg för att nå en mer harmonisk tillvaro är risken stor, att ni om ni ej ”lyssnat” får en hårdare smäll nästa gång. (Obs! Detta är fortfarande inte ett straff!)

Och så blir ni rädda igen, och köpslår åter och vaggas in i en falsk trygghet, att allt löser sig. Men åter om ni har något viktigt att lära, så kommer ni få nya budskap tills ni lyssnar till er kropps signaler och universums ”hintar”. Som kanske börjar med en viskning och slutar med ett högt skrik för att ni skall höra.

Detta är ej heller straff, för att ni ej lyssnat till er inre röst eller till universums röst. Universum straffar inte, men det vägleder, och om ni har något viktigt att hämta ur till exempel en sjukdom, en utmaning eller något annat, så kommer universum fortsätta presentera er nya ”chanser”, (inte straff) att lära er vad ni behöver. Allt handlar egentligen om att hitta en balans och en harmoni, där ni vågar ta svåra beslut, som gynnar er och era medmänniskor. Inte tänker ”jag måste göra klart det här och det här, innan jag kan vila och ta hand och mig själv”. Det är inte för inte arbetsnarkomaner blir sjuka så fort ledighet nalkas.

När ni arbetar för att bli ”klara” och drömmer om det ni skall få tid att göra när ni blivit pensionär, händer det inte sällan att när ni väl står där och inte längre har ett arbete att gå till, så känner ni er tomma, rastlösa eller i värsta falla sjuka.

För har ni inte lyssnat på er kropps signaler och sprungit genom ert liv, som om det vore flera hundrameters lopp istället för ett maraton, så har ni förbrukat era krafter om och om igen. Har ni tryckt undan trötthet och hoppat över naturliga vilopauser, så kommer ni stupa i mål. För att detta inte skall ske gäller det att hitta balansen som ni egentligen alla har inom er.

Ni väljer inte era sjukdomar när ni vandrar på jorden, men ni väljer hur ni tacklar dem och andra svårigheter på er väg. Är ni lyhörda så kan ni känna budskapet som allt som sker kommer med. Ni får många chanser att höra och känna. Låt vägen vara målet och bjud in de val som kommer på er väg, så kan ni alltid hitta den väg ni når er fulla potential och er egna balans i livet. Räds ej välja fel, ty livet ger er ytterligare chanser. När något är oerhört viktigt får ni nya möjligheter att hitta fram till er väg. Låt inte rädslan styra er, så är ni redan på rätt väg.”

Nästa vecka går vi vidare på samma tema men då kommer vi fokusera på hur speciella möten med människor och stora händelser också kan ha budskap till oss. Välkomna tillbaka!
Kontakt och Facebook.

Är det verkligen så? Det är ju inte konstigt om två konfliktsökande hamnar i bråk. Men att två konflikträdda personer också gör det kanske inte är lika självklart. Men som vi kan läsa i Ä-posten här nedan är det så, även om det då oftast inte rör sig om högljudda bråk. Men under ytan kokar det som den konflikträdda känner och så länge det inte kommer upp till ytan så kan inte en konflikt lösas, utan den hålls vid liv.

Ä-posten nedan är så tydlig och uttömmande att vi väljer att lämna över till den här.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

”Att undvika konflikter försvårar en lösning på eventuella konflikter. Att med agiterande orsaka konflikter, där ingen konflikt finns ger likaså en svårlöst konflikt. Så dessa båda ytterligheter kan sluta i samma sak, en konflikt som är mycket svår att överbrygga och lösa.

Ingen kan ha den ultimata konfliktlösningsstrategin. För en konflikt löses bäst i stunden innan den hunnit växa och gro som ogräs. Det krävs lyhördhet, fingertoppskänsla och ett visst mod, att ta fram konflikten i ljuset. Rensa bort ogräset och se vad roten till problemet är. Ty om roten får fäste spelar det ingen roll hur många gånger ni rensar bort ogräset eller tar bort den synliga delen.

Roten till det onda heter det ju, och det är en korrekt tanke. Ty en konflikt uppstår inte ur tomma intet. Den brukar ha en tydlig början om ni bara är uppmärksam. Ni kanske ej känner och ser det i stunden, men när ni går tillbaka brukar det just finnas en startpunkt, ett startskott. Skottet som blir roten till det onda, och när skottet växer sig fast i marken och rotar sig, så kan rötterna sprida sig åt alla möjliga håll, och ni har plötsligt en upptrappad konflikt, där ni kanske inte ens vet vad som egentligen orsakat den.

Så att våga säga ert hjärtas mening, utan att göra det i aggression, låter konflikten komma upp till ytan, och kan så ge er vägen att lösa den.

Så om ni nu är av det konflikträdda slaget. Vad gör ni då? Allt som oftast tar ni några steg bakåt, gömmer er, försöker dämpa konflikten kanske genom ord och/eller handling eller enbart undvikande. Men när ni talar från rädsla av att vara i konflikt är det större sannolikhet för missförstånd, som kan öka konflikten och få den att bilda nya skott och nya rötter. Ni kanske ursäktar er och blidkar, och det kan ibland vara nog för att hålla konflikter på avstånd, men det kan också öka den, genom att det kan provocera motparten. Oavsett så löser det aldrig konflikter, och en olöst konflikt finns där även när ni ej tar den upp till ytan. Den försvinner aldrig utan lösning. Kan ni se det? Ni skjuter alltså upp lösningen, och det kan orsaka inre stress och press och yttre irritation. Risken är att ni själva eller motparten till slut spricker, och det som kanske var en liten konflikt blir till ett ”tredje världskrig”, ni kan säga saker som är svåra att ta tillbaka.

Om ni istället är av den konfliktsökande naturen, så kan ni ibland ta på er andras konflikter, genom att ”skylla på” att ni står upp för andra, ibland med den andres välsignelse, ibland endast för att ni inte kan hålla tyst och låta konflikten vara mellan de parter som är inblandade.

Likaså kan en konflikträdd bryta in och försöka lösa en konflikt, som de ser pågå mellan andra. Men där är det sprunget ur ”ingen få vara arg på någon”-känslan. Medan den konfliktsökande gör det ur ”jag står minsann för mina åsikter”. Resultatet kan alltså bli detsamma.

En konfliktsökande person kan även vara någon som har fallenhet för att hamna i konflikter, för att de inte vet när det är rätt att inte yppa sin åsikt, utan alltid har en kontroversiell åsikt, som den då tvångsmässigt måste säga. Sådana personer förstår oftast inte varför alla är så dumma mot dem. De kan känna sig påhoppade ”utan anledning”, då de faktiskt inte förstår problemet de skapat med sina ord och handlingar. Detta ger också en lösning mindre chans att nås, då den som skapat konflikten själv inte är medveten om att den gjort det.

De som däremot alltid söker sig till konflikter är ofta stolta över att vara så modiga, sanningsägare och rättvisa. De går fram som en ångvält i sanningens namn. Men de ser inte skillnad på vad som är ogräs och vad som inte är det. Ångvälten gör ingen urskillnad, den mejar ned allt i sin väg. Detta löser heller inga konflikter. Att meja ned sin motståndare är en säker väg att inte lösa något, trots att ni kanske känner, att ni ”inte lämnar några lösa trådar”.

Om två konflikträdda kommer i konflikt. Vad händer då? Det kan bli som en obekväm dans de emellan där bägge parter försöker ta steg åt sidan, att inte föra, men inte heller följa, och det slutar i att bägge trampar varandra på tårna. Antingen blir det ett fortsatt undvikande, eller så ”spricker” en eller bägge och konflikten blir oproportionellt stor. Missförstånd är oundvikliga, och med en undvikande natur undviker ni att ta reda på missförstånden och oundvikligen ligger de då kvar och gror och slår rot. Däremot med en öppenhet där ni vet vad ni vill, vad er motpart vill och hur ni kan nå varandra finns vägen till lösning.

Om då två konfliktsökande möts, så kanske det blir mer som en boxnings eller brottningsmatch. Bägge är inställda på attack och försvar, kosta vad det kosta vill. Bägge vill gå vinnande ur striden, och då det här till skillnad från en boxningsmatch inte finns någon domare, som avgör, så kan det bli ett ”slagsmål” som spårar ur och ingen går ”vinnande” ur det.

Om då en konflikträdd och en konfliktsökande hamnar i konflikt kan det bli hur som helst. Antingen är den konflikträdde så undvikande att vägen till lösning blir än svårare. Eller så tar den konflikträdde på sig allt ansvar och tror då att konflikten löses, men istället gror den och växer fast. För när någon känner sig förfördelad, orättvist behandlad och inte sedd och lyssnad på växer detta inom personen, och det försvinner endast genom att ta upp det till ytan. Så att undvika konflikter med alla medel är inte strategin, som leder till harmoni. Ej heller att starta konflikter åt höger och vänster. Ge någon en rak höger och sedan tro att de vunnit.

Nej konflikter kräver att bägge parter är villiga att resonera och vara öppna, ärliga och lyhörda. Kommunikation är A och O, utan den kan inget lösas. Och om ni vill vara i harmoni krävs en balans, att inte vara rädd att ta tag i en konflikt här och nu, men ej heller i stundens hetta öka konflikten. Lösningen som verkar så svår är egentligen så enkel. Det handlar om kommunikation, ej konfrontation eller undvikande. Respekt för er själva och den andra. Lyhördhet för känslor och nyanser sätter förstoringsglas på misskommunikation, ej på konflikten i sig.

Så om ni kan se och höra vad ni egentligen vill ha sagt och lösa det som lösas går. Alla konflikter har inte ett lyckligt slut, varken för bägge eller för den ena parten. Men att ändock försöka är vägen för att sedan kunna låta konflikten vara olöst, men ändock i harmoni. Ni har gjort er del, och ni kan således nå en inre frid.”

Nästa vecka är vi tillbaka med ett nytt ämne. Varmt välkommen!

Kontakt. Facebook.

Vi har nog alla sidor och känslor, som vi inte vill visa upp för vår omgivning i stort eller ofta inte ens för våra nära. Vi visar dock alltid några känslor, det går inte att undvika, och om vi försöker gömma vissa känslor så blir det genast “fritt fram” för andra att synas.

Vi har sidor och känslor, som vi är medvetna om men vill dölja: T.ex. kanske vi sitter i en grupp med andra personer och diskuterar något, kanske en bok, en film eller kanske en nyhetshändelse. Vi är medvetna om att vi har brist på kunskap i ämnet ifråga, men det är något vi inte vill att de andra ska märka. Så vi försöker “spela” att vi hänger med, kanske med hummanden, nickanden eller genom skakande på huvudet.

I politiska diskussioner kanske vi säger emot, för att verka mer insatta och ändå inte röja vad vi egentligen tycker, eller så “håller vi med” för att smälta in i sällskapets åsikt. Kanske vi sedan i ett annat sällskap med andra åsikter, istället ger uttryck för ett helt annat politiskt synsätt.

Sen finns det sidor som vi är mer omedvetna om, och därför förnekar mer eller mindre medvetet. Exempelvis säger en person: “Jag är inte nervös” trots att nervositeten ligger som en dimma över personen. Eller: “Jag är inte arg”, samtidigt som det riktigt osar ilska runt om personen. Eller “Jag är inte rädd”, fast man nästan kan se hur personen darrar av rädsla.

När någon gömmer sina “äkta” känslor, antingen personen är medveten om dem eller inte, kan det vara frustrerande för oss runtomkring, då det blir förvirrande, eftersom det krockar med det vi förnimmer hos den andra.

Vi har också när vi tidigare skrivit om känslor, pratat om hur vi alla har närmare till vissa känslor, rädsla kan visa sig som ilska, ilska kan visa sig som anpassning och frustration kan se ut som ilska.

Obs! Föredraget på lördag 29 oktober är inställt. Vi återkommer snart med ett nytt datum.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Alla bär ni på känslor, beteenden och tankar ni inte visar för andra. Eller är det vad ni tror? Kan det vara så att det ni försöker dölja är fullt synligt för andra? Kan kanske även det ni försöker dölja även för er själva ändock vara synligt för andra? Dock har ni och endast ni tolkningsrätten för hur ni känner er, vad ni tänker etc.

Men det må ändock inte vara det som andra ser. Låt säga att ni är mycket blyg. Ni kan då ibland uppfattas som dryg och ointresserad av er omgivning. Så i hopp om att dölja blygseln, kan ni istället uppfattas som något annat? Men är det verkligen bättre? Om ni däremot inte försöker dölja er blygsel, och den lyser igenom, blir det en större chans att ni ej uppfattas som dryg, utan det ni faktiskt är; blyg.

Så att välja att vilja dölja en känsla inom er, kan leda till stora missförstånd, feltolkningar, eftersom det inte går att helt dölja sina känslor. Så när ni döljer något, så lyckas ni kanske dölja det, men något annat kanske då istället uppfattas, och detta något behöver inte nödvändigtvis vara en mer accepterad känsla, beteende eller tanke.

Tänk er ett barn som är förtjust i någon kamrat. Barnets beteende är då ofta, att “bråka” med den tycker om. För en vuxen som står bredvid är det oftast uppenbart vad som här försiggår. Dock kan föremålet för kärleken, det andra barnet, istället kanske faktiskt tro att det handlar om motsatsen till kärlek, och det är därför den andra “bråkar”. Detta beteende kan fortsätta genom livet, om än kanske mer subtilt.

Så frågan är inte om ni kan dölja era känslor eller vem ni är? Utan vem är det som andra ser? Ni visar upp en del av er, och ni försöker dölja en annan? Ibland blir det då att det ni döljer, är det som märks allra mest. Och ibland kanske ni då fokuserar så mycket på vad ni vill dölja, att ni inte visar något alls. Detta blir ett hinder i kommunikationen med andra som vill lära känna er mer.

Det finns vedertagna analyser av kroppsspråk, och hur ni talar, som visar vad ni känner. Detta är förstås aldrig helt och hållet tillförlitligt. Ni kan nog själva känna igen hur ni gör om ni t.ex. far med en osanning. Även då ni vet hur ni förändrar kroppsläge, röstläge etc. är det inte säkert, att andra i er omgivning lärt sig tyda er så väl.

Även kroppsspråk kan vara missledande t.ex. en person som varit väldigt blyg och försynt och kanske därav “krupit ihop” vilket satt sig i hållningen. Även om denna person sedan kommer över sin blygsel, så kan hållningen fortfarande vara böjd.

När ni använder stor energi på att försöka dölja något, så blir det att ni uppfylls av just det ni vill dölja. Det blir då det enda ni ser, och ni tror då följaktligen, att det är vad alla andra ser också ser när de tittar på er.

Så ibland tror ni att det ni skäms för eller inte vill visa är det ni visar, för ni är så uppfyllda av att dölja det. Men ibland kan det vara så, att det ni framför allt vill stoppa åt sidan och inte vill visa, är det som står där mitt i rummet som en elefant. Ändock spenderar de flesta stora delar av livet med, att försöka dölja sina “dåliga” sidor, “dumma” tankar osv.

För att vara i balans behöver ni hitta er själva, era olika delar, och välja när ni döljer vissa och när ni inte gör det. När ni är medvetna om era känslor, först då kan ni “styra” dem till att döljas eller synas. Så våga känna efter, stäng inte in det ni vill dölja så långt in i er så att det blir till er kärna. För då tar det över. Låt livet vara en “kurragömma-lek”, gömma, leta osv.. “

Nästa vecka är ni välkomna tillbaka!
Kontakt. Facebook.

Ordet “trots” har flera olika innebörder. Det kan handla om att “trotsa alla hinder”, att “trotsa faror”… men det är inte trots i den bemärkelsen, som vi vill fokusera på här nedan. Vi tar istället upp det trots, som barn i trotsåldern visar upp och som är helt nödvändigt då, men som sedan ibland kan följa med upp i vuxen ålder. Det trotset som står för att trotsa något för trotset skull, inte i betydelsen att “stå upp för sig”, vara tuff o.s.v.

Det skrivs inte så mycket om trots i vuxen ålder, som vi har valt att kalla för “vuxentrots”. Vi har funderat på olika exempel och varianter av detta trots, och här följer några.

Ett sådant trots kan vara, att någon inte vill följa lagar och förordningar (inte för att vara kriminell), utan för att det är några andra som har bestämt regler. Detta kan då leda till att göra uppror mot något, som egentligen inte betyder något för oss. Något som i själva verket kanske till och med är tvärtemot vad vi vill. På samma vis som ett barn kan trotsa sin förälder, trots att det inte egentligen vill ha just det som det bråkar om. Om detta kan vi läsa mer i Ä-posten längre ned.

När en vuxen person allt som oftast säger emot andra människor oavsett…, kan det egentligen handla om ett fortsatt trots mot en förälder och vad som hänt i barndomen. Ett beteende som stannat kvar genom livet. Något man oftast inte är medveten om.

En annan typ av vuxentrots är, att inte vilja ändra åsikt, inte vilja visa att man tycker någon annan har rätt, eller inte vilja göra något som en annan person ber om eller föreslår. Att då fortsätta hålla sin linje för att sedan om ett tag själv “komma på”, att “det vore ju toppen att göra så här”, det vill säga det som den andra personen föreslagit.

Det finns ytterligare en variant av trots, och det är att trotsa normer och vad vi kallar “god uppfostran”, och det som är “socialt korrekt”. Man kanske vill “bestämma själv” och tänker: “jag tänker inte heja på någon för att det är så som man bör göra, så därför gör jag inte det”. Man vill kanske inte ta seden dit man kommer, för “jag har rätt att vara mig själv”.

Envishet kan bli till trots och trots till envishet. Men så vidare vist är det inte, att faktiskt grunda det vi gör och säger, på att göra tvärtemot normerna, och kanske då också göra tvärtemot vad vi egentligen vill. Där styr normen än mer än om vi följer den när vi vill och inte när vi inte vill. Så bokstavligt talat trotsar vi då oss själva.

Här innan Ä-posten vill vi passa på och påminna om, att vi lördagen 29 oktober KL 14 – 16 kommer att ha ett föredrag. Plats Surbrunnsgatan 16 i Stockholm. Läs mer om detta under fliken “Aktuellt” på menyn.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

“Trots är ett vitt begrepp, som innefattar många nyanser och lager. Att trotsa ingår i barnets utveckling, men det som hindrar en vidare utveckling är om trotset stagnerar och ej förändras genom livet, då ni utvecklar nya kunskaper och erfarenheter.

Barn i trotsåldern heter det. Det kan dock användas som en generell term, att förringa barnets önskningar och det de vill förmedla. Att avfärda barnets ord och handlande, som trots, stänger en dörr till kommunikation.

Men med det sagt bör inte allt trots behandlas lika. Ibland har barnet ett klassiskt “trots”, det vill säga de spelar ut hela sitt känsloregister och sätter sig på tvären. Det trotset leder till en kamp, där ni inte bör ge efter för barnets trots. Ibland inser även barnet, att de ej längre vill trotsa, men de vill ej heller förlora striden, så de fortsätter ändå trotsa. Och kanske de då egentligen gör tvärtemot vad de önskar. Så genom att trotsa er, trotsar de egentligen sig själva.

Det som gäller är att veta skillnaden på att sluta trotsa för att ni ej “vinner”, och när ni slutar trotsa för att ni vet att ni “vinner” av det.

Så är det då bara barn i trotsåldern som trotsar? Svaret är ett rungande “nej”. Vuxna människor kan ha lika mycket trots i sig. Skillnaden är att det uttrycks annorlunda. Vuxna har mer att säga till om än ett barn, så en vuxen persons “trots” kan påverka fler människor i större skala.

“Trots” som handlar om att stärka sin position, och trotsa en annan för att inte ge vika, kan vara fruktbart eller ej. Återigen handlar det om vad målet är. Är det att vara “motvalls” oavsett vad “motståndaren” säger, så kan vi nog säkert säga att ni aldrig kommer gå vinnande ur den bataljen. Om ni däremot “trotsar” en annan människas åsikter och handlingar, för att ni inte håller med, är det rätt väg. Men kanske är det då ej rätt att benämna det som “trots”, utan då handlar det mer om att stå för sin åsikt.

För här är det en milsvid skillnad. Att trotsa för trotsandets skull leder till, att ni och era val styrs helt av andra, att ni “måste” göra tvärtemot dem. Inte att ni väljer vad ni tycker är bäst. Kan ni se det?

Så är då trots aldrig bra? Svaret är “jo, det är det”. Som vi sa i början av texten, är det goda i trotset när barn lär sig att testa sina gränser, att se hur det är att hålla fast vid något så benhårt, att de inte märker när de går emot sin egen önskan. Och att sedan inte stagnera i det, utan lära sig att trots kan hindra det de önskar, och att lära sig skillnaden mellan “trots” och stark åsikt.

Så om trotset från barnaåren lärde er det, så skulle ni inte som vuxna behöva trotsa. Men trots det, så är det lika vanligt att vuxna trotsar och stampar ned foten i marken likt en 6-åring. När trotset sätter in, blir ni alla barn.

Trots och logik är inte förenat i samma stund. För så fort ni tänker logiskt och analyserar er situation, så tvingas trotset åt sidan. Sedan kan ni via denna logiska överläggning med er själva ändå välja att fortsätta trotsa, och då försvinner logiken i samma stund. För trots är att trotsa det som sägs och görs, utan att man egentligen tycker tvärtemot.

Att tycka tvärtemot eller annorlunda är sprunget ur en åsikt som är er, ej baserad på att ni under inga omständigheter skall hålla med någon annan. Kan ni se det? Så att trotsa trotset kan vara en god idé, för att trots trotset välja vad ni vill och tror på.”

Nästa vecka är vi tillbaka med ett nytt ämne. Varm välkomna! Kontakt. Facebook.

Hannah här: I förra inlägget skrev vi om skilsmässa. Nu tittar vi närmare på vad som händer när separationen sker genom döden. Det kan både vara lättare och svårare när bandet slits av på det viset än genom en skilsmässa. När vi blir lämnade genom döden finns ju oftast kärleken kvar. Så det är en annan situation, men man kan som lämnad ändå känna sig övergiven och faktiskt också bli arg på den som dött.

Om relationen varit bra när partnern dör, blir det ofta lättare att så småningom “gå vidare” och hitta en ny kärlek. Om relationen varit kantad av stora problem, kan skuldkänslor ibland ligga i vägen och hindra en ny lycka. Detta tvärtemot vad nog många kan tro.

Att mista sin partner på äldre dagar efter en lång relation tillsammans är förstås väldigt smärtsamt. Den kvarvarande tappar ofta livslusten, blir uppgiven och inte sällan leder det till en för tidig död.

Min farmor och farfar träffades och blev kära när de bara var femton år gamla. Farmor berättade att hon och farfar som unga hade suttit vid havet en dag och funderat över framtiden. De tänkte att de för alltid skulle leva tillsammans, och deras planer sträckte sig långt, långt framåt, ända till en avlägsen död. De satt alltså där vid havet och deras blickar föll på några segelbåtar, och farmor berättade vidare om hur de då fantiserade om, att de en gång i framtiden tillsammans skulle segla in mot horisonten och livets slut och sedan vidare till andra sidan.

Nu blev det inte just så, men kärleken höll, de gifte sig och fick barn, och de fick ett långt liv tillsammans. När farfar var 78 år avled han efter ett par års sjukdom. Farmor var förstås mycket ledsen och hon, som alltid varit en starkt engagerad person började tappa sin energi. Det var nog så att hon stod i ett vägskäl och faktiskt sex månader efter farfars död, gjorde ett aktivt val för livet och “kom igen”. Hon var aktiv i styrelsen i en kvinnoförening och hade ett mycket rikt socialt nätverk. Vi hade många intressanta samtal om livet och döden, och farmor berättade att hon inom sig haft en dialog med farfar ända sedan han dog. Vid 84 års ålder hade en cancersjukdom besegrat henne, och hon var redo att möta farfar igen. Hon lämnade jordelivet helt odramatiskt.

Hur är det då när vi möts igen efter döden? När jag var liten och morfar hittat ny kärlek i Kerstin funderade jag en del på det. Jag tänkte på att mormor nu fanns på andra sidan, och jag visste också att Kerstins man också fanns där. Jag bekymrade mig över vad som skulle hända, när de alla en gång skulle mötas där i himlen. Vem skulle morfar vara med då? Och skulle Kerstin bli ledsen om morfar skulle vara med mormor igen? Och hur var det med Kerstins förra man? Det kändes lite förvirrande, och jag tänkte mycket på det och jag pratade också med mamma om det. Jag kan nog nu våga säga, att där på andra sidan finns ingen svartsjuka, så detta med när nya och gamla kärlekar åter möts i himlavärlden är det inget problem.

Det är inte heller något problem för den älskade som befinner sig på andra sidan, när den kvarvarande partnern träffar en ny kärlek här på jorden. Det verkar till och med vara så att den döde ibland kan hjälpa till, att hitta en lämplig ny partner till den som lever kvar på jorden.

Här innan Ä-posten vill jag passa på och berätta, att vi lördagen 29 oktober KL 14 – 16 kommer att ha föredrag. Plats Surbrunnsgatan 16 i Stockholm. Läs mer om detta under fliken “Aktuellt” på menyn.

Ä-post (se Hannahs förmåga).

“Att förlora någon ni älskar har alltid effekt på era känslor och ert liv. Att förlora någon till något så definitivt som döden, är ofta en av de mest smärtsamma sorgerna i livet. Ni lever kvar, men den ni älskar gör det ej. Ni måste göra ett val att leva vidare utan er nära. Det kan kännas outhärdligt, oöverstigligt, omöjligt och fel, fel, fel. Frustrationen ni kan känna över att inte kunna påverka utgången av situationen, är ofta uppbyggd av rädsla att inte ha kontakt, att tappa taget om er själva och ert framtida liv.

Ingen förlust är den andra lik, ingen människa sörjer likadant över alla i er närhet som dör. Ingen sörjer samma person på samma vis. Sorgen har så många ansikten, att det är omöjligt att jämföra förluster. Ändock är detta något som ofta sker mer eller mindre medvetet.

När ni är i sorg händer det att ni blir “arga” på någon annan, som sörjer något eller någon ni bedömer vara en “lägre” grad saknad än det/den ni sörjer. Detta kan leda till förakt och ilska mot andra människor. Känslan är viktig att gå igenom, men önskvärt är att ni väljer att sörja på ert vis och låter andra sörja på sitt. Och så länge andra inte “lägger sig i” er sorgebearbetning oombedd, bör ni ge andra samma gåva.

En förlust av någon ni inte haft en god relation till, men som ni ändock haft i ert liv, nu eller tidigare, kan bli extra svår. Det är sällan en sorg blir så “komplicerad”, som den efter någon ni har ambivalenta känslor för eller till och med ogillar, men som ändock haft en plats i ert liv. Kanske har ni fortsatt ett äktenskap trots stora svårigheter i relationen. Kanske är den avlidne en förälder, som svikit er och ni kanske till och med brutit kontakten med. Ni kanske tror att det inte kommer att kännas svårt när en separation sker genom döden i dessa fall. Ni kanske rent av tror att ni kommer känna er fria. Det kan vara fallet, men ofta kommer det en obestämbar känsla av en känslomässig gegga. Som om ni står kvar med en smärtsam relation, som ni ej kan reda upp.

Så för att bli “fri” från den andra personens “inflytande”, behöver ni ta emot alla känslor ni känner, hur de än ser ut och hur oviktiga de än känns. Hur fel eller rätt de än må vara i era ögon.

Att verkligen “gå vidare” betyder inte att glömma eller gömma sorger, glädje, besvär och vägen dit ni nu är. Det är att hålla ett kontinuum, inte dela in livet i före och efter den och dens död. Att våga släppa fram känslorna ni bär på, att låta livet föra er framåt, ej stagnera, men ej springa förbi sorgen, för det går ej. Även om ni i handling stagnerar, så stagnerar inte livet runt er, inte livet i er. Världen förändras, ni förändras, åren går oavsett om ni “stannar upp” eller inte.

Att försöka springa ifrån sin sorg är lika lönlöst, som att springa ifrån er egen skugga. Ni kanske tror att om ni springer igenom sorgen, så kommer ni nå mål och vara läkta. Men icke heller det är vägen. Sorg är inte ett lopp ni måste vinna eller ens kan vinna. Vägen är målet, och ni kan inte låta bli att påverkas.

Att bli lämnad kvar när någon ni älskar dör kan kännas som att ni blivit övergivna. Och det har ni, även om den andres död är “ofrivillig”. Det är inte en separation, som någon av er ville ha. Men livet och döden har sin talan, och ibland är livet inte lika långt som ni önskat att det skulle varit. Det som sker är att förlusten vilar i någon annans händer, och ni kan inte hjälpa den älskar. Men ni kan hjälpa er själva och er väg. Ni har valen i er hand.

När ni förlorar någon är det viktigt att ge plats för det i ert liv, både känslomässigt och handlingsmässigt. Det är en process, som är bra för er, och det behöver ta sin tid, er tid. Att våga öppna upp för känslorna som kommer sorgen, saknaden, ilskan, rädslan, hopplösheten och till slut frustrationen.

Att förlora en gammal människa till döden genom ålderdom och sjukdom kan ge samma separationskänsla, som att förlora en yngre, att saknaden blir lika stor. Dock är det lättare att acceptera döden när människans kropp är gammal, och ni kan se att den inte orkar mer. Förlorar ni en förälder sent i livet har ni således inte levt en enda dag utan dem, inte ens ert vuxna liv. Förlusten blir då enorm, ett tomrum som ibland kan vara svårt för andra att förstå.

Så är det då lättare att förlora någon tidigare? Det finns inget bättre eller sämre, inget som magiskt kan trolla bort sorgen. Till exempel om ni får missfall eller om ert barn dör när det endast är några dagar gammalt, så kan sorgen vara lika stark och sann, som att förlora någon ni levt med en längre tid. Ty tiden är ej allt, åldern är ej allt, allt är individuellt, och för varje människa som dör, så är det en själ som lämnar jordelivet och er kvar på jorden.

Så det är ingen som kan värdera sorgen över en människa som ni haft hela ert liv eller endast en dag. Det är att förlora en nära.

Ändock har många synpunkter på om någon älskad dör, att det är livets gång, och då ser det som en väg att ej sörja. Andra kan tycka att ett spädbarn eller foster känner ni ej, så vem sörjer ni då? Svaret är återigen, att det är själen ni inte längre har vid er sida i fysisk form. Den äldre sörjer ni ofta genom att minnas era stunder tillsammans, och ni kan känna en saknad, som om en del av ert livspussel saknas. En yngre människa sörjer ni ofta genom att tänka på den framtid, som ni trodde ni skulle dela. De framtidsdrömmar ni hade för er nära. Ni bär med er sorgen och tänker kanske; “idag hade hon/han varit så gammal, undrar vad hon/han skulle jobbat med? Hade hon/han fått barn etc.?” Ni kan känna det som om både ni och den döde lurats på er framtid. Men viljan av en framtid kan aldrig ersätta en framtid.

Så när ett liv tar slut hur tidigt eller sent i livet, så följer det en plan. En plan ni varken kan eller bör förstå. För inget liv känns för långt, när ni sörjer någons död. Tiden må vara olika lång, men den tycks alltid kännas för kort.

Att förlora ett barn är nog det som var förälder fasar för. Det känns inte som livets naturliga gång, att över leva sitt barn. Och det är en sorg som är oändlig.

Allt hopp om en återförening grumlas när det definitiva sista andetaget tas. Det är inte som i en skilsmässa, där ni kan hoppas på, att den andra en dag står vid er dörr igen och vill komma hem igen. Detta kan eller bör aldrig trivialiseras. Ändock är ett definitivt slut på något vis mer öppet, än ett där ni kan tänka att kanske, kanske kommer hon/han tillbaka.

Ni tvingas acceptera er käras frånvaro. Ni kan börja sörja och börja er läkning Ty vid en skilsmässa kan separationen vara definitiv eller inte. Det kan ni aldrig riktigt veta. Så där kan ni vara kvar i hoppet så länge att ni ej “går vidare”. För att gå vidare betyder ej att ni älskade personen mindre, att er sorg inte är tillräcklig. Det enda som det egentligen innebär är en acceptans över att ni förlorat er nära. Det säger inget om hur ni går vidare, utan att ni lever vidare trots er förlust.

När någon ni älskar, en partner eller ert barn eller någon annan närstående “försvinner” och ni ej vet om personen kidnappats eller försvunnit av fri vilja, om det lever eller är död, är det svårt att inte hoppa mellan hopp och förtvivlan. Att vara nästan säker på att den ni saknar är död är ej detsamma som att veta att det är så. Många vittnar om att osäkerheten är svårare att hantera än en faktisk död. Sorgen behöver få sitt utrymme, och det är svårt när hoppet om en återförening finns så starkt. Både vid någons oförklarliga försvinnande eller om någon frivilligt lämnat er.

Att skiljas är att dö en liten bit sägs det. Men att dö en liten bit är inte möjligt, så att våga se döden i vitögat och låta alla känslor vara med er, för att kunna “gå vidare” är vägen att ändock leva ett gott liv. Även då det livet aldrig blir sig likt. Men livet är i ständig förändring, så att acceptera det som händer och leva är vägen till läkning i alla separationer.”

Nästa vecka fortsätter vi på separationstemat. Välkommen tillbaka! Kontakt. Facebook.

Stolthet började räknas som en grundkänsla först på 1990-talet. Den är medfödd, vi har väl alla sett hur stolt ett litet barn kan vara efter nya erövringar i livet. Detta kroppsspråk är intressant nog detsamma över hela världen, en rak rygg, ett högburet huvud… (det kroppspråk som sannolikt givit namn åt uppblåsthet, de som drar stoltheten ett steg längre och blir uppblåsta, se framför er matadoren i Disneys tecknade Ferdinand 🙂 ).

Barry Karlsson är en neuropsykolog i Uppsala, som studerat världsledande forskning kring stolthet däribland Jessica Tracy, psykologiprofessor i Kanada. Hon har identifierat att den autentiska stoltheten bygger på genuint självförtroende, och leder mot gemenskap, medan hybrisstolthet däremot bygger på maktanspråk.
Precis som Änglarna säger i Ä-posten nedan, så talar också både Jessica Tracy och Barry Karlsson om att det finns två sorters stolthet, den genuina och den friserade eller uppblåsta. Barry Karlsson understryker, att vi oftast kan känna inom oss om stoltheten är genuin eller uppblåst. Men att det däremot kan vara svårt att göra det hos andra. Och att detta då i sin tur kan innebära att vi förlitar oss på fel personer.

Ett litet tillägg här… Vi har för vana att först låta Änglarna skriva sina ord om ämnet vi valt ut. Sedan brukar vi skriva ned våra egna tankar, upplevelser och allmänna psykologiska infallsvinklarna i ämnet.

När allt detta sedan är på pränt brukar vi även läsa lite vad olika psykologer, psykiatrer, läkare och författare kan ha sagt i ämnet.
Ofta, och även i detta fall är det rätt likt det Änglarna har att säga… Även om Änglarna alltid har en liten egen spinn på det hela, och ofta då spinner vidare på talesätt o. dylikt.

Gissa om jag blev/blir stolt 🙂 eller räknas det då som hybris 🙂 fast egentligen vet jag att det är genuint.

När vi talar om stolthet finns det många nyanser att välja på. Att vara stolt över sig själv eller någon annan är gott och något vi bör uttrycka. Att däremot vara “för” stolt för att ta emot hjälp kan bli en stjälp.

Men stolthet kan också användas genom att skryta om något/någon eller sig själv. Ibland är skrytet sant, ibland är det en försköning av verkligheten, som inte alltid är välkommen ens av den som skryts om. En väns mor älskade att briljera till sina vänner om vad hennes båda vuxna barn lyckats med i karriären. Trots att de bägge hade viktiga och prestigefyllda yrken, så gav modern dem ytterligare en “befordran”. 🙂 Detta gjorde min väns syster upprörd, då hon kände att modern inte tyckte att hennes yrke var tillräckligt fint.

Jag drar mig även här tillminnes en oerhört barsk madam med två söner. Den ene såg hon som lite “misslyckad” och pratade inte så mycket om honom. Den andre däremot var hon stolt över och skröt över till höger och vänster. “Åh min älskade, stilige, briljante son han är arkitekt och en sån “höjdare!” Varpå han nära nog fick uppdraget att rita en utbyggnad till en skola. Vid närmare granskning upptäcktes, att denne arkitekt inte var arkitekt. Nejdå, han hade inte klarat utbildningen och då hoppat av. Tragikomiskt, men också något som kan medföra risker. I det här fallet var modern så övertygande i sin stolthet, att hon blev trodd. Tack och lov sker ju oftast en kontroll av meriter vid en anställning.

Här kommer vi in på hur stoltheten hamnar mer i en av dess motpoler skam. Att då vi egentligen skäms för någon brer på med en uppdiktad “verklighet”, vilket då kan vara mer eller mindre välkommet av personen ifråga.

En annan uttrycksform av stolthet kan vi se i sportsammanhang. När Sveriges lag vinner, brukar det heta “vi vann” när de förlorar, så heter det ofta “de förlorade”. 🙂

Så vad kan vi då själva lära oss av vad vi gör, hur vi hanterar ordet och känslan av “stolthet”? Det är värt att tänka på, och här nedan delar Änglarna med sig några av sina tankar om “stolthet”.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Stolthet är ett ord med många innebörder och betydelser. Stolthet kan handla om att vara stolt över er själva, över andra människor för den/de ni är och det som ni/de gör. Den stoltheten brukar endast vara av godo.

Medan en stolthet, som ligger i vägen för att ni skall våga vara er själva, göra något ni ej vet om ni kan, be om ursäkt t.ex., är mer en stjälp än en hjälp. Det sägs att stoltheten kan stå i vägen, för att ni skall nå vad ni egentligen önskar. Detta kan yttra sig på många vis. Ni kan vara för “stolta” för att våga be om hjälp. Ni kan till och med dra stoltheten ännu ett steg längre, och inte ens ta emot hjälp som erbjuds er utan att ni ens behövt fråga. Denna “stolthet” är nog bättre benämnd som “dumhet”, för den gynnar ingen. Ni blir inte lyckligare av att “stå över” hjälp ni så väl behöver, och den som erbjuder er hjälp kan känna sig dum, sårad, att ni ej vill ta emot deras utsträckta hand med gåvan i.

Att stoltsera med något är också en variant av stolthet. Den kan ofta tolkas som mallighet och en “know it all, besserwisser-attityd”, hybris.

Det här med att vara stolt över vad ni själva gjort är gott att vara, när ni gjort något bra. Att också vara stolta över er själva när ni övervinner något stort, när ni försöker något även om ni ej briljerar på ämnet, det är gott och sunt.

Det är endast när stoltheten över er själva grundas på en känsla av att ni är förmer än andra, som den halkar in på fel väg.

Så vad händer när ni är stolta över någon annan? Vissa av er vill inte säga “jag är stolt över dig”, för att ni tror, att det då betyder att ni försöker ta åt er äran över det som den ni är stolt över gör. Detta i sin tur kan få den som gjort något bra att tro att ni ej tycker det är bra, då ni ej berömmer personen. Dessa missförstånd kan således leda till, att den ni egentligen är stolt över aldrig får känna er stolthet.

Så att säga “jag är stolt över dig” betyder inte “Jag tar kredit för att du blivit så fantastisk som du är och det fantastiska beror på mig”. Utan det betyder att ni är uppskattande av den andres varande och/eller görande och vill förmedla det med ett ord som ligger nära till hands.

Stolthet kan även tangera skryt. Som exempelvis ett barn som säger “min pappa är mycket starkare än din pappa”. Eller en vuxen som breder ut för omgivningen hur duktiga deras barn är. Ibland kan denna stolthet bli en kamp mellan två föräldrar, som vill tala om hur bra just deras barn är. Ibland är det så att föräldern faktiskt tycker att just deras barn är bäst (och i rimlig grad bör föräldrarna såklart alltid se sitt barn som fantastiskt) dock kan det ju vara så att barnet inte kan allt, som föräldrarna vill ge sken av.

Kan hända så brer föräldern på med att deras barn är läkare, fast barnet är sjuksköterska. I den formen av skryt blir det egentligen att förringa det barnet faktiskt är och stoltheten blir egentligen en täckmantel för att föräldern skäms för sitt barn. Dvs. föräldern lägger värderingar i barnets yrkesval och värderar ett yrke högre än ett annat.

Det finns föräldrar som skryter om barnen till andra men ändock aldrig berömmer barnet direkt till dem. De finns de föräldrar som ger barnet falska förhoppningar om deras briljans, vilket kan leda till ett oerhört chockerande uppvaknande när barnet växer upp och världen inte ser dess “storhet”.

Så stolthet kan alltså vara gott och kärleksfullt, det kan vara malligt, det kan vara en “täckmantel” för att dölja en besvikelse, och det kan användas för att imponera på andra.

Så varför är det då så viktigt att stoltsera? Känn efter i er själva. När vet ni med er att ni tänjt på sanningen, för att göra verkligheten lite grannare? När har ni missat att visa er stolthet över någon annan? Har det då handlat om avundsjuka, eller att ni ej tror att den andra vill ha ert beröm?

Har ni vågat vara stolta över er själva?

I denna värld där det blir mer och mer legitimt att visa vad ni gör, hur ni ser ut och vilka ni är eller vill presentera er som… Är ni sanna mot er själva och varandra, eller är det en sanning inom er och en annan sanning utanför er? En ni vill presentera för omvärlden och en annan, som ni lever i?

Vad är då viktigast för er, att verka stolta eller att leva så att ni kan vara stolta? Låt dessa frågor finnas med i vardagen, och låt er själva vara er bästa lärare. Det är hur ni må leva era liv, och vad ni känner är något ni kan vara stolta över inifrån och ut, och utifrån och in.

Våga vara stolta, och lita på att ni ej förlorar er stolthet om ni misslyckas, om ni ber om hjälp och tar emot den. En stolthet som är grundad i er finns där ändå. Ni vet att ni ej förlorat den, ni kan ej förlora den för den är inte grundad i hur lyckade ni är eller vad era intentioner är. Var stolta över er när ni vågar något som ni räds. Var stolta varandra när ni räds, och visar era goda och mindre goda sidor. Lär er av era misstag, och var stolta över er utveckling. Var stolta i er själva, att ni kan mycket, men ej allt, för ingen kan allt. Stoltheten är då alltid med er och alltid god.”

Välkomna tillbaka nästa vecka! Kontakt. Facebook.

“Du kallar dig jag, men det är ju jag, som är jag!” Hur blir det egentligen när alla är jag, alla är du, alla är ni, alla är vi, alla är oss och alla är dem?

Jag, jag, jag skriker 2-åringen och stampar i golvet. Jag, jag, jag fortsätter narcissisten att hävda livet igenom. 🙂

Frågor kring jaget och jagets utveckling haralltid intresserat filosofer och psykologer, Freud, Jung och många fler… Vi tänker inte referera till dem här. Vi ställde som vanligt frågan till änglarna, och här nedan i Ä-posten finns deras syn på detta att läsa.

Vi här i Sverige är priviligierade. De flesta av oss har våra basala behov tillgodosedda, och därför kan vi kosta på oss att hänge oss åt dessa frågor och funderingar… Lever man i krig, utan bostad och mat för dagen finns inte det utrymmet.

Vad vi i Ä-posten har att ta till oss här, är bland annat att vi alla har lika värde, ingen har ett högre jag än någon annan. Detta trots att jaget ständigt utvecklas. Det vi och änglarna menar med att ingen har ett högre jag än någon annan är, att det egentligen inte finns någon rangordning mellan människor, och att vi alla är sammanlänkade med varandra.

Rangordning kan ändock ske både medvetet och omedvetet. Det finns människor som mer eller mindre graderar sig själva högre eller lägre än andra. Detta “högre” handlar inte om det som i psykologin kallas “det högre jaget”, vilket är något helt annat, som vi inte går in på här.

Inom oss bär vi hela vår historia med en serie av händelser, upplevelser, känslor från olika tider i vårt förflutna, och allt detta finns nu samtidigt här i nuet. Allt sker över en tidsaxel, men samlas ändå alltid i nuet. På samma vis finns också framtidens händelser, som också sker över tid, samlat redan i nuet. Och allt detta upplever jaget.

Det pågår en ständig utveckling, och ändå är vi alltid samma jag. Detta är nog något som vi alla upplever mer ju äldre vi blir, att vi inuti känner oss likadana. Min morfar pratade mycket om det, att han inuti var “lika ung” som han alltid varit. När han blev förälskad i Kerstin vid närmare sjuttio år, så kändes det precis lika “pirrigt” som när han var ung. Om Eriks och Kerstins historia finns att läsa i inlägget “En berättelse om kärlek…”

För de som varit med någon vid livets slutskede och sett när döden inträtt, så upplever många att detta känns det som en tydlig gräns. Det syns att själen lämnat kroppen, och det som finns kvar är ett tomt skal. Jag brukar säga att det ser ut som en skyltdocka. Däremot kan man ofta då känna närvaron av själen runt om i rummet. Som vi kan läsa i Ä-posten så kan inte kroppen leva utan själen, medan själen överlever kroppen. Detta trots att här i livet på jorden hör kropp och själ ihop.

Härunder kan vi läsa hur änglarna beskriver jaget, själen och kroppen.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

“Flyktig är den del av själen, som uppfattas som jaget, ty den är sprungen ur ord och handlingar och upplevelser. Men själen är bestående, ren energi som alstrar kärlek och medmänsklighet. Själen tillhör inte kroppen, men själen bor i kroppen, och det kan här bli en förväxling; “vad är jag, som är min kropp, och vad är jag som är min själ?”

Att hitta hela sanningen går inte utan att ta dem samman, ej separera kropp och själ. Men att på samma gång se, att själen överlever kroppen, men kroppen lever ej utan själen. Så själen är jaget, och jaget bor i kroppen och delar därav kroppens upplevelser, glada och lyckliga, som sorgsna och smärtsamma. Själen vet att den är fri, men i kroppen är den bunden. Om fri energi skall bindas, krävs ett samarbete mellan kropp och själ. Ett samarbete som växer med tillit, tillit att kroppen värnar om själen och själen värnar om kroppen.

Ty jaget är inte beständigt. Det är i ständig utveckling. Allt som lever utvecklas, och det som kännetecknar livet är dess cykel, födas, leva, dö, födas, leva, dö. Själen följer samma resa, men den är bestående. Den växer och lär och det är en konstant skola, som ingen blir magister i. Livet, döden, själen och jaget följer tiden och det ni vet är sant idag kan ställas på ända imorgon. Men det som bestå är, att allt är föränderligt. Det är den enda konstanten, det föränderliga; att förnya sig och lära och lära om, att acceptera att gårdagens sanning ej har hela bilden.

Jaget växer och utvecklas, men ingen står över någon annan. Det är lika för alla. Ingen har ett högre jag än någon annan. Jaget är den del av själen, som ni visa och känner av, men själen är mer än jaget och kan ej beskrivas i ord. Orden är för fyrkantiga för att beskriva själens kompletta natur. Den är ett och den är allt. Och alla själar är sammanlänkade, såväl som jagen, och det går ej att separera dem. Själen är fri, och den kan ej fysiskt tas på, den är oändlig. Sinnena kan inte beskriva den, ty den är ovärderlig och evig.” ∞

Välkomna tillbaka nästa vecka då vi skriver om “Hur vi kan göra för att hitta oss själva”.
Kontakt. Facebook.

Om självförtroende med eller utan självkännedom…

Vad är självkänsla? Vad är självförtroende? Ofta har de en liknande betydelse, men det är ändå inte riktigt samma sak. Att ha självkänsla bör ju vara att känna sig själv… men det kan vi göra utan att ha självförtroende. För vi kanske rent av tycker, att det vi vet allt för väl om oss själva inte är det mest positiva, och följden blir då att vårt självförtroende istället minskar.

Sen är då ändå frågan om det är en sann självbild, att vi är så dåliga att vi inte har självförtroende, eller är det i själva verket en villfarelse grundad på en felaktig bild av oss själva? Detta är inget som går att bevisa eller motbevisa, och det är därför som dålig självkänsla och dåligt självförtroende kan vara svårt att arbeta bort.

Om vi nu tar ordet självförtroende. Det bör väl då innebära att vi har förtroende för oss själva, vår kapacitet, och att vi tror oss om att klara oss själva.

Men vad är fakta och vad är känsla? Det är inget som går att riktigt säga det ena eller det andra om. Om det inte är något totalt ogrundat, som vi tror att vi kan som t.ex. flyga ett flygplan utan att ha utbildning etc. Men om vi har gott självförtroende i en grundad bemärkelse är nyanserna mer flytande mellan fakta och känsla.

Så vad är inom oss och vad är utanför?

Änglarna har några olika tankar som finns att läsa här under.

Ä-post (se Hannahs förmåga).

Känslan av dålig självkänsla är utanför er, men känns ändock inuti. Ni känner er själva, och ni känner er dåliga. Då blir det en dålig självkänsla, men att vara självsäker är inte alltid kopplat till att känna sig själv. Tvärtom är det ofta de som har en mindre djup insikt om sig själv, som har denna dåliga självkänsla.

Det bästa är, att ha balans mellan att känna sig själv och att känna det som är bra, och det som är mindre bra, men ändå är lika mycket värt.

Att lämna en dålig självkänsla är inte lätt, det tar tid och det kräver självkännedom. Men innan självkänslan “nås”, brukar att “känna sig själv” öka den dåliga självkänslan, för det blir då era “dåliga” sidor ni ser, känner, och som ni lätt då tror, att alla andra också ser och känner. Men bara för att ni “upptäckt” sidor om er själva, så är det inte fakta/fel på er utan är er känsla. Således behöver ni påminna er, att det ni känner är er känsla, ej fakta, ej vad andra känner.

Ni är inte genomskinliga, och ingen ser det ni ser. Så låt inte er självkännedom minska er självkänsla i självförtroendemening. Självförtroende innebär att ni har förtroende för er själva, och det är en nyckel till att må bra. Förtroendet till er själva kan rädda er i alla situationer, för ni vet då att ni är förtroendegivande för er själva. På detta vis kan självkänslan bli stark och flätas samman med självförtroende och självkännedom, och så ökar förtroendet för er själva.

Lita till er kompetens, er goda själ och att försök lita på, att ni kan så mycket mer än det ni tror.”

Hur kan vi hitta självkänsla?

Ä-post:

“Om ni sträcker er riktigt långt upp och ut, så når ni aldrig er självkänsla. För självkänslan, den är inom er. Det vill säga ju mindre ni försöker nå den, desto större plats kan den ta.

Att känna sig själv är en del av självkänslan, men en än viktigare del är, att tycka om det man känner och den man är. Det är inte själviskt att vilja älska sig själv. För ju bättre ni känner er i er, desto mer kan ni nå ut, utan att tappa er känsla av själv och självkänsla. Så försök lära känna er själv och börja bygga upp den självkänsla ni kanske brutit ned genom åren. Allt går att reparera, men ni behöver en stadig grund innan ni bygger vinden och arbetar med det läckande taket.

Så glöm nu alla andra och fokusera på er, ert själv, er grund, er trygghet. Ni kan ej ge bort vad ni ej har. Så var nu rädd om er, för ni är det viktigaste ni har. En självkänsla, som är byggd på lösan grund, på andras tyckande och tänkande om er är inte en riktig självkänsla. För då kommer den ej från er själv utan från andra. Så då blir det en “andrakänsla”, andras känslor. Det är era “förstakänslor”, er själ, ert själv som skall vara grunden. Kämpa ej med taket innan grunden är lagd. Så välj bort allt som får ert hus att svaja.

Fokusera nu på er, så kommer ni bit för bit bygga den självkänsla som ni är värd. Tro på er, oavsett andras tro på er. Vi tror på er. Låt det räcka nu. Låt vår tro bli er, och låt inte andras tro eller misstro få er att svaja och tappa balansen eller hyllas och hållas upp. Låt inte någon bli viktigare än ni själva. Ni är er nummer ett, och det är oundvikligt, trots era eventuella försök att istället lyfta fram andra och lämna rum. Det går inte i längden, ty ni är ni och livet är ert. Ge er själva nyckeln till ert hus. Vänta ej på besök. Ert hus är fullt redan med er i det. Ni är allt ni behöver, och ni får sedan bjuda in dem ni vill ha där att dela det med er. Men ge dem ej nyckeln”.

∞

När man inom psykologin pratar om självförtroende och självkänsla läggs fokus oftast på hur man kan höja sin självkänsla, då det är något många behöver jobba på, och då de som har en uppblåst självkänsla sällan ser det som ett problem, och något som de vill jobba på i terapi. Så vi lät också änglarna fokusera på hur man kan höja självkänslan. Men vi vill ändå titta lite närmare på hur det kan se ut i den andra änden av spektrat…

För det finns också människor, som inte har så stor självkännedom, men ett oerhört stort självförtroende. Ett lysande exempel på det är den republikanske presidentkandidaten Donald Trump. Han är så övertygande i tron på sig själv, att så många av det amerikanska folket “smittas” av denna hans tro, att man inte ser att hans självförtroende inte är verklighetsförankrat. Och i och med hans starka tro på sig själv, så tror en skrämmande stor del av väljarna, att Trump verkligen kommer att lösa alla problem, även fast han inte kan presentera några lösningar alls.

Så självförtroende utan självkännedom och verklighetsuppfattning har i varierande stor grad sina konsekvenser.

En “uppblåst” självkänsla kan ibland likt en ballong stickas hål på, så att det pompösa spricker. De allra flesta med “uppblåst” självkänsla har nämligen i grunden en låg självkänsla. Men det finns de som, trots att ballongen spräcks gång på gång, inte själva märker att luften pyst ut. Behöver vi nämna namn? 🙂 Trump igen…

Ett annat exempel på självförtroende utan självkännedom är “Karlsson på taket”. 🙂

Välkomna tillbaka nästa vecka! Facebook. Kontakt.

Dimitris live

Dimitrisdocka

Dimitrisdocka

Dimitrisdocka

Hannah här: Som jag berättat tidigare, (inlägg: “Do-Good-Dockor”) syr jag små dockor av människor. Och nu tänker ni kanske… “hjälp, voodoo- dockor” eller…? Men det är exakt det motsatta. Jag kallar dem “Goodo – dockor”, för poängen är just det, att de ska göra gott. Medan jag syr så “besjälar” jag dockorna med förebildernas “personligheter” (inget blod och inga hårstrån här inte, förutom kanske mitt eget om jag råkar sticka mig på nålen). 🙂

Tanken är, att om man tar väl hand om sin lilla docka, så mår man bra själv också.

Sotiris min underbara grekiske vän och därtill min tandläkare, var den som först inspirerade mig att göra mina “Goodo-Dockor”. Han bad mor och mig sända honom healing, så att han skulle få bukt med sin huvudvärk. Där och då föddes idén till min dockverkstad. Och jag sa: “jag ska sy dig en Goodo-Docka, och jag ska pyssla om dockan, och då kommer din huvudvärk snart vara ett minne blott.”

Så jag sydde och sydde…

Sotirisdocka 1

Sotiris och Docka 2

Som ni ser här så ser inte Sotirisdocka nr 1 riktigt ut som den riktige Sotiris. Mer som en knubbig baby, och inte heller en särskilt bedårande sådan. 🙂 Det är inte alltid bäst att vara först. Sotiris nr 2 blev lång, mörk, men kanske inte så stilig, lite mystisk, mer liknande en trasdocka. Sotiris nr 3 blev något kort i rocken, då jag då använde mig av en mall för dockskåpsdockor ur en bok. Men skam den som ger sig… Sotiris nr 4 fick “modellånga” ben… Sotirisdocka nr 5 började likna honom, och Sotirisdocka nr 6 blev på pricken lik.

Sotirisdocka 3

Sotirisdocka 4

Sotirisdocka 5

Sotirisdocka 6

Sotiris och Hannah vid borren

Men oavsett likheten, eller bristen på den, mellan förebild och docka, så är det den goda energin i dem, som är viktigast, för att de som gestaltats ska må bra. Dock har mina färdigheter som skapare av dessa små “Goodo-Dockor”, som synes utvecklats. 🙂

I Aten på vårt favorithotell har vi många vänner. En av dem är Dimitris, han som äger hotellet. Honom ser vi, både live och i dockform, ovan under rubriken.

Att få sy en docka med så många detaljer var väldigt givande och utmanande, den som tittar noga på bilden kan se slipsen med “The Three Stooges” på…

Natascha

Nataschadocka

Natascha

Nataschadocka

Hans underbara dotter Natascha som även hon jobbar på hotellet byter ofta frisyrer… Men här passade jag på att sy henne, när hon hade en häftig och lite svårfixad frisyr, som var i olika längder från alla håll.

Här sitter jag på balkongen på vårt favorithotell Ilissos i Aten och syr dockor för brinnande livet. Tittar jag upp har jag Akropolis i blickfånget, inte så dumt för kreativiteten… Och som “hjälpreda” har jag, som synes min speciella “Änglapinne”. 🙂

Här nedan bjuder jag på ytterligare smakprov av min dockparad…

Bl.a. min nosdoktor, som “Golfare i vintage – golfmundering”, En liten flicka med “kattryggsäck” och matchande “kattskor”, Min underbara Gudmor Renée ,live och i dockform, En ung man med en “Fjällräven-kånken”- ryggsäck, och två andra grekiska vänner.

Nosdoktordocka, som vintage-golfare

Flicka med kattryggsäck

Gudmor Renée

Gudmor Renée som docka

Fivosdocka

No smoking.smoking docka

Markos med Kånken ryggsäck

Här var det slut på “Dockparaden” för denna gång. Men dockverkstan är i full gång, så om du är intresserad av, att veta mer eller kanske beställa en egen liten “mini me”, så kan du läsa mer här eller ta kontakt direkt på terapeutiskaskattkistan@dohnfors.com

Välkomna igen nästa vecka för nya “äventyr”!

Kontakt. Facebook.

“Quid pro quo” är latin, och betyder ungefär “något för något”, ett uttryck för ett mer eller mindre jämställt byte eller ersättning för tjänster eller varor. Det används i dagligt tal i engelsktalande länder och betyder ungefär “tjänster och gentjänster”,” ge och ta”.

Vi har tidigare skrivit om “Rättigheter och Skyldigheter”, och om att hjälpa och ta emot hjälp, och nu om “Tjänster och Gentjänster”. Alla dessa inte bara gränsar till varandra, de går in i varandra.

Föräldrar har skyldighet att ta hand om sina barn, och givetvis utan ersättning eller förväntan på någon gentjänst. Föräldrarna har alltså skyldighet att göra det, men det bör ju inte ske av den orsaken, utan av kärlek. Vuxna barn har däremot ingen skyldighet, att ta hand om sina åldrande föräldrar, även om det ju kan vara fint och trevligt om barnen då gör det från hjärtat.

När vi talar om tjänster och gentjänster i samma mening finns det ofta en klang av att: “jag gör detta för dig, så du är skyldig mig…”. Det låter inte så tjänstvilligt, så att säga. Men om vi istället ser på det som sägs så här: “jag gör dig en tjänst, som du behöver och som du inte själv kan utföra. PÅ detta vis ger det mig chansen att hjälpa dig, och att du i din tur kan göra något snällt för mig, som jag någon gång kanske behöver.” Då blir det genast inte kravfyllt, utan kärleksfullt.

För det är ju så, att ingen av oss kan allt, och hur skulle det vara om vi alla gjorde bara en och samma sak. Om alla är säljare. Vem är då köpare? Om alla är läkare. Vem är då patient? Mångfald i människor och i kunskap är lika viktigt som livet, för att världen ska fungera och gå framåt.

I alla tider har det funnits köpmän, som sålt en vara i utbyte mot en annan. Detta är något som går att vända både till gott och ont.

Allt hänger på vad vi gör, varför vi gör det, och att den vi gör det för väljer att göra sin del.

Om vi tänker på hur samhället är uppbyggt kring bland annat reklam, så handlar det egentligen om att “lura in” oss i en fälla av “du är skyldig mig”. Till exempel genom prenumerationer, “du får den här gåvan om du prenumererar nu”. Vi får något gratis, kanske de tre första numren av en tidningsprenumeration. Där räknas det med att vi inte ska orka eller inte bry oss om att avboka när gratistiden löpt ut. Och så har vi alla dessa spelbolag, som först ser till att locka spelare genom att man vinner i början, och sedan när oturen sätter in, så är man ofta fast. Och i och med att man tidigare vunnit, så tror man att man nu genom att fortsätta spela kan komma på plus igen…

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Till eder tjänst” är ett sätt att säga, att jag står till ditt förfogande. Detta uttalas ofta från en person som har lägre “rang”, än den som tilltalas. Det kan dock vara, att ni av fri vilja och önskan att hjälpa vill meddela, att ni finns där för att hjälpa om mottagaren behöver något.

Kan man “kräva” en gentjänst? Svaret är “nej och ja”. Att ge bort sin tjänst, bör betyda just att det är en gåva, inte en tjänst för en gentjänst. Att däremot stå till tjänst, som en anställd inför sin chef, är att få något för sin tjänst, det vill säga lön för arbete. Om ni sedan upplever, att ni inte får tillräckligt med lön för mödan är det dock en annan sak.

För att vara anställd krävs ett kontrakt, där alla parter vet vad de skall göra, för att uppfylla sin del av kontraktet. Men även här kommer känslor in. Ni kanske tycker att något ni “måste göra” är under er värdighet. Då har ni valet, att stå på er eller göra jobbet, eller att säga upp er.

Men när ni ger något i det privata, det må vara en gåva eller hjälp i form av en hjälpande hand, är det andra spelregler, som gäller. Det är mer komplicerat i grunden, då det inte finns kontrakt på hur hjälpen skall se ut, och hur mottagaren skall besvara hjälpen.

Så om ni “volontärt” ger er tjänst, kan ni då vänta er något tillbaka? Egentligen bör svaret vara “nej”, även om det oftast inte känns så, och här är det känslan som styr. Det ni gjort för någon annan, kan vara gjort av kärlek och välvilja, men det kan ändå vara en del av er som väntar er en “återbäring” i någon form. Antingen ett tack och en gentjänst, eller en universell återbäring för er godhet.

Att ge och ta, att utöva tjänster och gentjänster, kan både vara sagt och menat i en positiv klang eller en mer negativ och kravfull. Så hur skiljer sig dessa åt? Att ge en tjänst frivilligt, utan att någon ber om det, bör vara en fri gåva utan baktankar eller tacksamhetskrav. Men i känslan upplevs den inte alltid så.

När ni delat ur er tjänst gång på gång till någon som mottager den, men ej bjuder tillbaka, kan ni till slut känna er utnyttjade. Frågan är om ni är det? Har ni rätt att känna så, när mottagaren ej bett om er hjälp, bara tagit emot vad ni av er fria vilja erbjuder? Detta är som sagt mycket komplicerade känslor och situationer. För å ena sidan, hur har ni givit något ni velat ge, men känslan av att bli utnyttjad har ni å andra sidan ändå rätt till.

Men hade mottagaren tagit emot om ni hade sagt, att med min hjälp följer, att “jag vill att du är tacksam mot mig, lojal och inte överger mig eller liknande”? Det vet ni inte, så det går inte att säga: “jag har givit dig så mycket och inte fått något tillbaka”. För då svarar mottagaren med, att “jag har aldrig bett om din hjälp”.

Den som är i mottagaränden av hjälpen, kanske har svårt, att ta emot hjälp. Hos vissa kan det skapa skuld, en rädsla att alltid stå i skuld till sin hjälpare. Denna rädsla kan göra, att ni tackar nej till välbehövlig och välmenande hjälp, för att inte riskera en “avbetalning” vare sig en känslomässig, pengamässig eller praktisk hjälp. För hur vet ni, att inte givaren vill ha “ränta” på hjälpen de utdelat, likt ett banklån. Den rädslan kan hindra er från, att se verklig välvilja, givare utan krav på återgäldning. Vissa går till och med så långt, att de blir arga på de som ger dem något, för de upplever att de genast måste ge något tillbaka för att inte bli återbetalningsskyldiga. Detta kan kännas svårt och ledsamt för en givare som bara vill väl.

Så givande och tagande, tjänster och gentjänster, är ett mycket komplext mönster som alla bör fundera på hur ni förhåller er till.

Kan ni ta emot en tjänst, utan att känna krav på gentjänst?

Kan ni ge en tjänst utan att ställa krav på en gentjänst?

Kan ni ta emot en tjänst, med krav på en gentjänst?

Kan ni ge en tjänst, och ställa krav på en gentjänst?

För att nå balans behövs att svaret är “ja” på alla fyra frågorna. För det är viktigt att våga ta emot allt, både det ni ej behöver återgälda, och att våga ta emot sådant, som ni vet att förväntad gentjänst är något ni kan ge.

Likaså att ge något, utan tanke på en vinst eller gentjänst, men likafullt att när det så behövs, ge med förbehållning av en gentjänst.

För att veta var ni står, vad ni vill, vad ni kan tänka er. Titta på varje situation för sig, generalisera ej all hjälp eller allt hjälpande. Väg era alternativ mot varandra, för varandra. Det är vägen att hitta den positiva aspekten och effekten av givande och tagande, tjänster och gentjänster.”

Vi återkommer nästa vecka med ett nytt ämne. Kontakt. Facebook.