Förändring del II..

Hannah här: Vi lever i ett konsumtionssamhälle. Förändringar går snabbare och snabbare. Hur påverkar det oss? Vi kan längta efter förändring samtidigt, som vi är rädda för den.

Att byta frisyr innebär ofta en “lagom ofarlig” förändring. Inte helt oåterkallelig, men ändå lite… Jag har som säkert många andra, när jag känt mig uttråkad av frisyren klippt lugg, för att sen bli missnöjd… växa ut luggen… tröttna igen och klippa. När jag var liten gick jag alltid glad och förväntansfull till frisören, för att efter klippningen ofta ha tårar sprutande likt lille Skutt. 🙂

Ingen dag är den andra lik, även om vi ändå ibland har en känsla av att så är fallet, att det känns som om allt står still. Vi blir uttråkade och längtar bort. Drömmen framåt blir till en flykt från vardagen. Att drömma är av godo, men det gäller att försöka se om drömmen om förändring, handlar om att vilja skapa en bättre framtid, eller om det är en flykt från nuet.

Ibland “tvingas” vi till förändring av yttre omständigheter, såsom egen eller närståendes sjukdom, en närståendes död, eller att vi mist jobbet. Vi tittade lite på det i inlägget från 11 mars om att “Gå vidare“. Yttre omständigheter, både privata och från samhället. I stort och smått. Till och med vädret “tvingar” oss till anpassningar. 🙂

“Var och en sin egen lyckas smed”… som ett gammalt talesätt lyder är aktuellt i dagens samhälle, allt hänger på individen. Förr var framtiden mer utstakad, som vi kan läsa om i Ä-posten längre ner.

Ett annat talesätt “No matter how flat you make a pancake, it still has two sides” (Det spelar ingen roll hur platt du gör pannkakan, den har fortfarande två sidor). Det positiva är att vi kan påverka våra liv. Det negativa är om vi själva eller omvärlden ställer för höga krav på oss, kan resultatet bli att vi känner oss misslyckade, om vi inte lyckas leva upp till verkliga eller inbillade krav.

Vårt samhälle förser oss alltså med en rad valmöjligheter. I Ä-posten kan vi läsa om hur rädslan för att välja “fel” eller gå “fel” kan hindra oss att ta nästa steg, att göra en förändring. Och vi fortsätter som förut.  Här finns ett annat passande ordspråk, “Det är dags att kliva av hästen, när man upptäckt att den är död.”

Det finns olika anledningar till att vilja streta emot en insikt, som “kräver” en förändring. Vi kan till exempel “blunda” för en insikt, som vill visa att vi levt på ett vis, som inte varit bra för oss. Detta för att det då kan kännas, som om vi “slösat” bort en massa tid av livet. Och så fortsätter vi istället som förut. Änglarna menar dock, att det inte är slöseri innan vi fått vår insikt. Vi kunde ju inte gjort annorlunda då. Däremot när insikten fallit på plats, och vi ändå inte tar steg mot att förändra vad vi inte är nöjda med, då först kan vi tala om “slöseri”.

Ironiskt nog är rädslan för att känna detta “slöseri” ofta så stark, att vi skjuter upp förändringen, vilket egentligen bara ger oss än mer tid att känna vi “slösat” bort.

Innan Ä-posten tar vid avslutar vi med att citera något som vi hörde Tommy Körberg säga i TV: ” En insikt “drabbar” oss aldrig Den får vi jobba för.” 

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

“Allt känns som om det går snabbare och snabbare i dessa dagar. Tiden rent klockmässigt är dock konstant. Men förr fanns det inte lika många valmöjligheter, gällande val av yrke, bostad eller partner. Livet låg i högre grad utstakad framför er. Ni föddes in i ett samhälle, där ni ofta blev kvar.

Nu däremot har världens lekplats öppnats på ett större plan. Att resa över jorden är inte bara få förunnat. Att välja sin egen väg, att skapa sitt eget liv är lättare idag. Det är vackert, men det innebär också ett större ansvar för era egna liv, såväl som era näras, och för omvärlden. Det ni gör påverkar i större grad fler människor, ju fler människor ni har i ert liv.

Ett mynt har alltid två sidor. Det som är gott är, att ni kan skapa era liv, ni kan påverka er plats i samhället och er väg. Ni har tusen och en valmöjlighet.

Det som dock är baksidan av detta mynt är, att alla dessa val kan ge beslutsångest. Detta kan gälla i relationer, där en ständig rädsla att välja fel, därav kan leda till att ni kanske ej ge en person chansen att utvecklas i ett förhålland med er, utan ni tänker “hm, det finns nog någon bättre för mig därute”. Men då står ni med ena foten utanför förhållandet, och det kan aldrig utvecklas, så länge inte bägge fötterna står innanför tröskeln.

Det finns tusen och ett jobb att drömma om, men när ni väljer ett är risken att ni då tänker “åh, om jag valt något av de andra tusen, så vore jag mer tillfreds, lyckligare och så vidare”. Detta är en svår balansgång, för val är det finaste som finns, och de finns i varje stund. Men att lamslås av beslutsångest inför valen stoppar flödet.

Det finns ett uttryck som säger att “allt har sin plats”, och det stämmer, men om ni inte vågar välja av rädsla att välja fel, eller att ni väljer, men sedan ständigt tänker på vad ni “kan ha missat”, så är ni ej på den platsen. Ni är mellan två steg och vågar inte ta steget av rädsla att “fastna” eller “gå fel”.

Människor har ofta både en längtan bort och en längtan hem. När ni är ensamma längtar ni ofta efter tvåsamhet, och i tvåsamhet blir längtan ofta efter ensamhet. Det är så lätt att alltid vilja ha det som inte är nuet. Antingen drömma bakåt, att “tänk om jag valt det och det, då vore allt frid och fröjd”, eller drömma framåt, att “när jag uppnår det och det, så blir allt frid och fröjd”.

 Men var kommer då “fröjden i nöjdhet” in? “Nöjd i fröjd” borde vara vad alla önskar uppnå. Att vara nöjd betyder inte att ni inte bör, kan eller skall ha drömmar. Tvärtom handlar det mer om att vara nöjd, där ni ger er en möjlighet, att nå dit ni drömmer på riktigt, med riktiga steg, inte bara drömmar bort från nuet, utan drömmar till framtiden.

Ofta är det när ni ej är tillfreds med nuet, som ni längtar efter förändring. Och ibland är nuet inte något ni är nöjd med, och att detta är “sant”.  T.ex. om ni lever i en krigszon, så är det klokt att ej vara nöjd med nuet. Men om vi talar om den grå vardagen, det som kallas “ekorrhjulet”, där leder en acceptans och en form av nöjdhet, till en stabilare grund att stå på än, att snurra runt, runt i ekorrhjulet utan kontroll. Och att då istället ta steg mot förändring.

Det ni längtar till kan ni dock rädas, när ni väl når dit hän. Om ni skall byta jobb, så kan det gamla jobbet plötsligt kännas så, så svårt att lämna. Det handlar då om en rädsla, att förändringen går åt fel håll, och att det ni tröttnat på nu inte längre känns trist, utan tryggt. Eller när ni tar er ur en relation, och er partner träffar en ny kärlek. Då kan er före detta partner plötsligt verka attraktiv igen. Vissa tar då och gör ett nytt försök tillsammans. Det fungerar så länge det inte handlar om en rädsla för förändring, eller rädsla för att vara ensam, utan att det handlar om, att tiden ifrån varandra har visat, att ni faktiskt vill vara med varandra.

Så hur vet ni vad som är vad? Jo, genom att vara i nuet, blicka bakåt och se framåt.  Att försöka att inte älta gamla val, de är gjorda och kan ej väljas om. Utan göra nya val, och vem vet, ni kanske ändock kommer dit ni skulle hamnat om ni valt det förut. Men det är skillnad på, att lära av det förgångna gentemot att ångra det.

Så vad är baksidan och vad är framsidan? Det gäller att titta på bägge, och se vad i detta val, som är baksida för just er? Och vad som är framsida? För någon annan kan myntets baksida, vara er framsida.

Så våga förändra och utvecklas, men förändra ej för förändringens skull, eller för att ni känner att det förväntas av er från andra eller av samhället.

Vill ni jobba på samma arbetsplats i hela ert liv, våga det. Det som gör er nöjda är er väg.

Om ni hittar er livspartner tidigt, och kan leva i denna relation hela livet, våga det. Om ni vill skiljas, våga det.

Förändring är ej rätt eller fel i sig. Det är vad ni gör av förändringen, och vad ni önskar av den, som visar vägen.

Längta ej bort när ni är hemma, längta ej hem när ni är borta, utan försök vara nöjda med, att ni vet, att när ni är borta kommer ni hem och vice versa. På så vis kan ni vara i det ni är i nu. I nöjdhet. Livet förändras vare sig ni vill det eller ej. Men försök att följa med i förändringen och lev med den. I “nöjd och fröjd”, med nyfikenhet.”

Nästa vecka botaniserar vi kring bland annat “Tur och Otur”.

Du hittar oss också på Facebook nu.

I vårt förra inlägg 8 mars behandlade vi “Ältandet” och går här vidare med nästa steg, om att “Gå vidare”.

Det kan, som vi kan läsa i Ä-posten här under, kännas “klyschigt” och även kravfyllt, att när man varit med om något svårt, få höra, att det är dags att “gå vidare”.  Så låt oss titta på några olika situationer, och vad uttrycket “gå vidare” då innebär.

Att “gå vidare” när man mist sitt jobb, är ju egentligen redan gjort, då man slutar dyka upp på arbetsplatsen varje dag i tro, att man fortfarande har ett arbete. Men sedan är det ju önskvärt, att gå än vidare och ta nya tag…

Att “gå vidare” efter skilsmässa, uppbrott från partner, är väl redan gjort, när vi inte hindrar vår partner i skilsmässan och har skrivit på pappren. Medan sen för den egna lyckans skull är det önskvärt, att med känslorna gå än vidare i sitt eget liv. Och hitta sitt “nya” liv.

Att “gå vidare” när någon dött är egentligen redan gjort i och med att man inte dör själv. Men att det sedan är önskvärt att inte bara leva, utan också vara närvarande i livet, sitt eget liv, sitt “nya” liv.

Ä-post (se Hannahs förmåga).

“Att “gå vidare” har blivit en klyscha, som används både i passande och opassande sammanhang. I vissa fall kan det låta hårt och okänsligt att välja detta uttryck. Men om ni tänker er, att “gå vidare” på samma sätt som att “acceptera”, så är det en motpol till att “fastna i ältande”. Att fokusera på att acceptera vad som hänt och hur nuläget är, är viktigt för att få ett fullödigt liv. Ett liv som levs efter de förutsättningar ni nu har, inte ett liv som levs genom att önska det omöjliga, såsom t.ex. att göra något som hänt ogjort.

Att däremot sörja vad som hänt, om ni förlorat någon nära, om ni skiljts från någon ni älskar, om ni behövt sluta på ett arbete ni trivts på, det är inte att “fastna”, och det är inte en motpol till att “gå vidare”. För bara genom att leva vidare, så går livet vidare. Så trots ältande kan ni ej få tillbaka det, som är oåterkalleligt förlorat. Men det betyder inte, att ni inte kan eller inte bör fortsätta sörja den förlusten. Den akuta förlusten behöver bearbetas och även ältas, för att ni ska kunna förlika er med det som skett. Det är först när ni inte accepterar era nya förutsättningar, som ältandet i ältandets bemärkelse kommer in.

Så vad vi önskar att det ligger i orden “gå vidare” är, att det betyder, att ni accepterar vad ni har varit med om, att ni har sörjt, bearbetat och tagit in eventuella förluster. Men att ni ändå lever. Ett nytt liv, en ny verklighet, men att livet går vidare hela tiden. Livet står aldrig still, tiden står aldrig still, således kan ej heller ni någonsin stå helt still. Ni går alltid vidare, tills den dag ni tar ert sista andetag, och då “går ni också vidare”. 🙂

Alla behöver olika lång tid i bearbetningsfasen, och den fortgår hela livet. Men skillnaden i att leva vidare, är att ni inte bara “går vidare” utan även lever. Det vill säga ser nya möjligheter, att våga fokusera framåt, trots eventuella sår bakåt. Att våga vara lycklig, trots tidigare olycka. Att unna sig att vara lycklig, och att njuta även om alla ni älskar inte kan njutit lika mycket.

För när ni vågar det, unna er själva att lyckas, och likaså unna andra deras lycka. Då är det livet, som “går vidare” med er med sig. Ni går med livet och framtiden, ni lever, det är inte livet som går vidare, och ni stretar emot. För vidare går ni alltid i och med tiden. Så “fastna” är en sanning med modifikation. Ni kan “fastna” känslomässigt i ett tänkande, som är bakåt, det vill säga önska fram något omöjligt, som att radera gamla händelser, men hur mycket ni än “fastnar”, så fastnar ni aldrig. Kan ni se det?

Och det är därför det fina i att “gå vidare” kan uppfattas klyschigt, hårt och känslokallt. Det är därför att “fastna” likaså kan vara en klyscha, som slängs med vid opassande tillfällen.

Så försök att inte tänka i dessa banor, ej fastna i att “fastna” eller ej, “gå vidare” för sakens skull. Utan leva vidare och leva varje minut, för det gör ni ändå. Enda skillnaden är att ni är i livets flöde eller ej. Men så länge ni lever, så går ni vidare i den största och djupaste bemärkelsen. Det går aldrig att komma undan tidens kraft. Så glöm att benämna det som “fastna” eller “gå vidare”, kalla det bara att leva vidare.”

Nästa vecka kommer vi prata om förändringar, om rädslan för förändring, men också om önskan om en sådan. Vi berättar detta redan nu, som en liten förberedelse 🙂

Vi kan också tipsa om att du under fliken “Aktuellt” hittar, att vi har ett “Föredrag” söndagen 17 april klockan 14 – 16. På Surbrunnsgatan 16 i Stockholm. Anmälan under Kontakt.

Vi finns också på Facebook.

Det kan vara förvirrande om man efter en läkarundersökning får höra av Farbror Doktorn, att provresultaten är positiva, då det i regel är “negativt”. För i det fallet betyder “positivt” oftast, att vi är bärare av en sjukdom.

Vid sjukdom betyder en positiv attityd mycket för tillfrisknandet. Men man behöver också här “våga” känna på sina så kallade “negativa” känslor, sina rädslor, eventuell ilska, och kanske att det känns orättvist att ha blivit “drabbad”. Sedan är det viktigt att hitta kraft att ändå leva och ej hamna i bitterhet, för bitterheten är ingen fruktbar grund att vila på.

Härunder följer fortsättningen av ä-posten från förra inlägget.

Ä-post. (se Hannahs förmåga)

“Varför är det så att världen söker eliten samtidigt, som det talas om att “försöka duger”? Jo, det finns en viktig del i bägge dessa motsatser. Att vilja sträva efter excellens är vägen att nå längre än ni trott, att världen utvecklas, och att sträva efter det kan ha både sina för- och nackdelar.

Fördelen är, att utan strävan nås ej toppen, faran är när ni inte lever på vägen dit. Ni bara strävar. Allt blir en transportsträcka, där ni bockar av händelser och inte lever.

“Försöka duger”, ja att våga försöka är en viktig del i er egen utveckling och i världens utveckling. För att försöka och misslyckas gör er ej misslyckade, och alla stora framgångar bygger på tidigare misslyckanden. Det som dock är viktigt, det är att vara stolt över försöket, det vill säga “det duger”. Och att våga resa sig upp igen och antingen försöka nå samma mål, eller omvärdera och se era begränsningar inom detta område, och sedan vidare se vad ni kan lyckas med.

En negativ världsbild, syn och förväntan på framtiden gör sällan någon glad. Alla känner ni väl någon, som alltid “gnäller”, som ser det svåraste i varje situation, som är pessimistisk till framtiden, och som ältar det negativa som redan varit i dennes liv.  Som vad ni än gör säger emot och leder in en negativ affirmation. Hur påverkar det er? Det kan leda till, att ni antingen dras ned i dennes gnäll eller blir tvärtemot och vill se alltid positivt.

Negativa människor handlar ofta ur en rädsla, för att våga hoppas på något riktigt gott, för att om det goda inte sker, så tror de att de skyddar sig mot besvikelse. Men i verkligheten fungerar det ej så, besvikelsen blir inte mindre. Det enda som sker är, är att ni hela tiden lever i ett misslyckande istället för att ibland lyckas, ibland inte. Dit ni ändock kommer, men nu med mer eller mindre glädje på vägen. Dessa människor kan bli energitjuvar.

En annan typ av person är den som är så hurtig och positiv, att ni själva blir negativ. Den människan som alltid vänder allt till den ljusa sidan, kan likaså ta energi. Ni kanske har ett verkligt svårt problem, och när ni då vädrar era dilemman med denna “hurtiga vän”, så får ni bara “pepp och floskler” tillbaka. Då känner ni er kanske “tvungen” att vidare förtydliga problemen, och på så vis finns risken att ni går in än mer för att visa att ni faktiskt har ett problem. Då blir följden att ni är ännu ett steg längre från problemlösningen.

Så den hurtiga vännen kan peppa eller få er att känna er oförstådda, och då “gräva ned” er mer i er i era problem.  Liksom den negativa vännen, som kan ge er kraft, att vilja vara tvärtemot eller dra er ned i sin pessimism.

Så vad finns då mer? Jo balansen, som alltid är eftersträvansvärd. En drömsyn, en verklighetssyn, ett handlande, som täcker in bägge synerna och en vilja att nå dit hän. Positivt eller negativt tänkande blir ingenting förrän handlingen sker.”

Att hitta en balans mellan att vara positiv, men ändå inte förringa eller minimera andras eller egna problem, är värd att söka. Så vi är inte ute efter en balans mellan positivt och negativt. För negativitet behövs inte egentligen inte, utan snarare en verklighetsbaserad uppfattning av våra dilemman.

Att inte hurtigt säga: Åh tänk positivt” t.ex. till någon, som råkat ut för något förfärligt. Det gäller att veta, när vi skall peppa och när vi skall lyssna och “bara” vara medkännande. Om någon berättar, att “jag förlorad hela min familj i kriget” inte svara “Men se det från den ljusa sidan, du överlevde”. Det är inte att vara positiv, det är en brist på inkännande, och leder inte till att den drabbade blir lycklig, snarare känner sig denne då självisk, som inte kan glädjas åt sitt liv eller blir helt enkelt arg, för att bli bemött på detta vis.

Så balansen är positivt gentemot, att se att det kan vara svårt, mer än positivt visavi negativt.

Vi återkommer som vanligt på tisdag med nya eller nygamla ämnen.

Som vanligt är ni välkomna höra av er till oss. För kontakt klicka bara på Kontakt.

Hannah: I förra inlägget om Gutte, berättade mamma om hur hon, då så många påtalat hennes likhet med sin moster, redan som barn gjorde detta till ett likhetstecken med att hon “måste” gå samma öde till mötes som Gutte, det vill säga dö vid trettiofem år.

I teckningen ovan har jag illustrerat detta. När mamma sitter vid Guttes grav, tänker hon hur en framtida scen skulle kunna se ut, och då jag skulle sitta vid mammas grav. Men istället hittar vi oändligheten sittande tillsammans på bänken. Som vi kan läsa i Ä-posten längre ned, så bryts ofta den magiska identifieringskänslan när man “överlevt” den ålder då den man identifierat sig med dött. Så också för mamma efter det som hände på hennes 35-årsdag.

Vår vän Sven Inge, konstnären, som vi berättat om tidigare, hade också upplevt något liknande. Hans mamma dog när hon var strax över femtio, och när Sven själv kom i den åldern, så kände han det som om hans mor försökte “dra” honom till sig in i döden. Han upplevde det skrämmande, men det är ju inte så att den avlidne närstående försöker “hämta” oss innan det är dags, att tiden är inne. Hans rädsla för att han skulle dö, fick honom att känna detta som verkligt. Han överlevde dock, och kom sedan att leva nästan trettio år till.

Ja, det är en vanlig reaktion att vi i våra kroppar kan reagera på datum och årtal, när någon vi identifierar oss med dött eller blivit sjuka. Så vad kan vi göra för att motverka denna inverkan? Denna fråga sände vi uppåt, och svaret från änglarna finns här under.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Ett kärlekens bevis behöver inte vara, att identifiera sig med en älskad som gått bort. För det är här inte kärleken, som leder er in i att förnimma er älskades känslor och kroppsliga upplevelser och införliva dem i er livsväv. Det som här styr är en oro och rädsla, att ni då ni antingen själva identifierar er eller andra har påtalat er likhet med, den ni förlorat, som leder er till “bortom förnuftet-logik”, likhetstecken hon/han dog i den åldern,” då kommer det bli min lott i livet också”. Detta är ett fenomen som sker över hela världen i stort och i smått, medvetet och omedvetet, fysiskt och psykiskt.

Det handlar om identifiering och rädsla, mer än om kärlek och saknad. När ni sörjer er döda anhörig är det saknad och kärlek, och bandet ni delat i livet ni fokuserar på. Men här i fallet att befara, att ni kommer “överta” samma öde, så är ni inte bundna i kärleksbanden utan i rädslan. Med detta menas ej att ni ej älskar den ni sörjer, men att identifikationen inte är baserad på kärlek till er avlidne. Kan ni se det? Det ena utesluter inte det andra.

Men när ni införlivar rädslan i ert DNA, så blir kroppen automatiskt varskodd när “tiden är inne”, där ni petat in en händelse, som redan hänt någon annan. Den ni identifierat er med. Så även om huvudet inte alltid tänker på, att nu är dagen här när min kära dog, och nu är det min tur, så känner kroppen en “aha-upplevelse”, där ert egenkonstruerande DNA känner, att nu skall det ske något. Detta betyder inte att ni dör, utan det visar att kroppen har ett eget minne och till och med ett minne av något, som ni ej upplevt. Så stark är identifikationens känsla, att den kan rubba er tillfälligt.

Så varför tror ni då, att ni skall dö när ni är i samma ålder, som er nära var? Jo det är samhörigheten, som visar på identifikationen. Och det kan visa sig i att ni faktiskt den dagen mår dåligt, påverkas, men ej är som er anhörig. Ni överlever och allt som oftast blir den magiska identifieringskänslan bruten, när ni nått förbi tiden där er nära dog. Det brukar vara en lättnad, en förvåning, men kan även vara chockerande och ångestfyllt till en början. Då ni på djupet trott ni inte skulle överleva kan det bli en tomhetskänsla. Vad skall jag nu göra med mitt liv?

Eller så blir ni så lättade att alla bekymmer, stora som små känns som bagateller, och ni har vunnit ett nytt liv på” Lotto”. Trots att det ej varit er tur och tid att dö, och således inte tur ni vann livet. Det som ni kan välja att göra när ni vet, att en person ni identifierar er med har dött i en viss ålder eller av en viss sjukdom, är att införliva att ni ej är den, ert DNA är ej dennes. Det finns ingen logisk förklaring till, att jag skall kunna “ärva” ett öde. Att medvetna delar vinner över omedvetna delar av ert inre, att ni styr och istället tar hjälp av er döde anhörige, att se att detta inte “skall hända mig också”. Att värna om kärleksbandet, ej identifikationen och rädslan. Se er som de separata individer ni är och lev efter det. Då kan ni bryta oron.”

Nästa vecka kommer vi att skriva om “Positivt tänkande, som hjälp eller stjälp”.

Välkommen att berätta om egna upplevelser och tankar!! Klicka bara på “Kontakt“, så får du kontakt med oss.

Vi har ägnat ett antal inlägg kring tema döden. Olika personliga berättelser och reflektioner. Och vi fortsätter en tid till med det.

Vi har alla olika erfarenheter kring detta tema. Gemensamt har vi, att ingen av oss upplevt den egna döden. Gemensamt också, att vi alla en dag skall dö.

Den dagen är en stor dag, som inte skall förminskas. Men vi försöka att inte vara rädda för den, och då låta oss hindras av den rädslan. Att inte vara rädd för döden innebär inte, att inte vilja leva. Tvärtom, då kan vi verkligen leva. Men inte som om varje dag vore den sista, för det är som änglarna säger, att “bränna sitt ljus i bägge ändar”.

Vi har tidigare nämnt, att om man i terapi gräver tillräckligt djupt, så hittar man oftast en rädsla för döden under all form av ångest. Frågor kring det existentiella dyker ofta upp redan i tidigt i barndomen.

Personer som är i livets slutskede och som accepterat det, kan ofta njuta mer av det liv de fortfarande har. Många säger sig till och med vara lyckligare än de varit tidigare i livet. Och detta trots, att livet kanske nu har yttre begränsningar.

Vår tanke med bloggen och i arbete med oss själva och andra, har redan från början varit, att nå de insikterna redan då vi är mitt uppe i livet, utan att ha ett direkt dödshot riktat mot oss. Och att då kunna känna verklig lycka och livsglädje.

Har vi vår ungefärliga utmätta tid här på jorden? Ja, det finns mycket som talar för, att änglarna har rätt, när det de säger det.

Några exempel som vi tänker på här är.

Mormor som visste hon skulle dö. Se “Besök från himlen”

Vår vän konstnären Sven Inge som hade en tumör i lungan, som mirakulöst närmast hade försvunnit. Både han och vi blev både glada och förvånade över det. Några veckor senare dog han sen plötsligt av en hjärtinfarkt. Då hans tid uppenbarligen var ute, och han blivit frisk från sin tumör så “behövde” något annat hända.

Det finns en känd engelsk healer, Matthew Manning. Han har speciella helande förmågor, och det har gjorts diverse experiment med honom och hans gåva. I alla fall sas det, att han hjälpt en kvinna bli av med sin cancer. Kort därefter får Matthew veta, att kvinnan blivit överkörd och dött. Han blev helt bedrövad, och förstod inte meningen med varför han genom sin gåva hjälpt henne bli frisk från cancern, men att hon sedan ändå dött. Plötsligt när han en dag långt senare var i matvaruaffären dras hans blick till en varas ” bäst föredatum”.  Där och då får han en “aha- upplevelse” Precis så är det med våra liv, är tiden är ute, så går det inte att rädda personen, i detta fall kvinnan, som blev överkörd. Hon blev av med sin cancer men hon dog ändå. Men det är ju inte meningen att vi ska veta i förväg när denna dag är kommen. Inte ens Matthew visste kvinnans “bäst föredatum”. Att mormor visste när hon skulle dö, var ju bara dagen innan, och det hade då sin mening.

Så det verkar som om vi bara i begränsad utsträckning kan påverka vår tid. Det är däremot viktigt, att vi tar hand om oss. Det är inte så, att vi kan tänka, att om det är meningen jag ska leva, så kan jag hoppa ut från fjärde våningen på ett hus.

Ett liv är alltid fullgånget, hur kort eller långt det än är (förutom vid självmord).

Livsuppgiften hinns med på en dag eller hundra år. Sett ur evighetens perspektiv, så är det ingen skillnad i längd.

Mormor visste medvetet att hon skulle dö, vilket är ovanligt. Däremot verkar det som om vi subtilt ofta VET när döden närmar sig. Detta ser vi ofta vid oväntade plötsliga dödsfall. Då kan personen strax för givit bort saker. Tagit upp “lösa trådar” i sina relationer. Eller andra handlingar, som omgivningen först efteråt blir medveten om.  Detta kan vara lindrande för de efterlevande i sorgen.

Så nu lämnar vi över till änglarna och frågar;

Hur kan vi minska vår egen dödsångest och då njuta av livet mer fullt ut?

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Se ej döden som slutet, men ej heller början. Själen är evig och era kroppar är förgängliga. Så vänta ej, att njuta tills kroppen är redo att lämna jorden. Försök låta era känslor, som de döende känner, hitta er innan ni är på dödsbädden.

Att njuta av livet i lagom dos, ej leva som varje dag vore den sista, för då bränner ni ljuset i båda ändar, och livet bli en ständig språngmarsch mot döden och från döden. Uttrycket lagom är bäst, är nog det mänskliga uttryck/ordspråk vi änglar till fullo kan instämma i. Ty er strävan efter mycket och mer, är fruktlös. Att få för mycket är ej ett mål att försöka uppnå. Och för lite gör sällan någon glad, men lagom, lagom är verkligen bäst.

Att vara lagom, är ju att vara perfekt, för, för lite är för lite, och för mycket är för mycket. Lagom är perfekt, en så noggrant utvald mängd, nivå eller dylikt, att det är ett under att inte lagom är det alla önska uppnå. Som vi se det har lagom en stor betydelse i livet, att hitta en jämvikt i allt och då till syvende och sist, liv och död.

Den lagom nivå av livsglädje och brist på dödsrädsla, den är ett eftersträvansvärt mål. Ingen dör utan att leva, och ingen lever utan att dö. Cirkeln är sluten och konstant, evig, och den “störs” ej av något.  Strömmen är jämn, så då ni inte springer från döden till livet, och från livet till döden, då är ni endast i nuet. Lagom är det bästa och valen är inte svåra.

Döden är ett tillstånd likväl som livet. Döden kommer då den är välkommen. Så bli ej rädda då den knacka på. Öppna och be den stiga in, men låt inte döden knacka dörr innan ni är redo, så finns ingen fruktan. Döden är en inbjuden gäst, som ej tränger sig på eller bryter sig in. Inte ens en öppen dörr bjuder in en död, som ej är planerad, och ingen dörrkedja kan stänga döden ute då den är beställd. Så försök våga låta dörren vara stängd men olåst, och inte hoppa till för varje litet knarr i dörrspringan. Utan låt den stå på glänt tills ni vet, att döden står och väntar, för då är ni alltid redo.

Alltså är döden ingen objuden gäst, även då ni, som är kvar på jorden kan uppleva den så. Men den som dör, dör alltid, alltid, alltid redo. Vågar ni lita på det, och att döden ej är en inbrottstjuv, så vet ni, att det finns inget att vara rädder för. Döden är alltid inbjuden, och den vänta på OSA.  Och det sker aldrig misstag, att en inbjudan slinker i fel brevlåda eller dörrspringa. Döden har alltid rätt adress. Det spelar ingen roll hur ofta ni flyttar, för att undkomma den eller välkomna den. Den är alltid framme i rätt tid. Dödens post är aldrig sen eller felsänd, och brevet öppnas med andakt och förväntan. Allt är planenligt. Glöm ej det.”

Sagt med några få ord, så skulle vi kunna njuta av livet utan fruktan, om vi hittade tilliten att vila i, att döden sker när det är menat så, och att vi den dagen det händer är redo. Något som inte är lätt, men som är värt att jobba på. Eller som Änglarna säger: “Tillit är ett tomt ord om det inte prövas.”

Vi fortsätter i nästa inlägg att berätta mer om tecken, hälsningar, skydd och hjälp från andra sidan.

Fortsättning på föregående inlägg.

Pappa/morfar Erik har gjort sig påmind många gånger efter sin död.

Annmari: Året var 1992. Min pappa Erik låg på Södersjukhuset och väntade på att bli “hämtad” till andra sidan. Han hade cancer och kroppen hade började släcka ned. Han kunde inte längre prata. Hans älskade Kerstin och jag var nu hos honom nästan varje stund, också på natten.  Jag behövde göra några snabba ärenden, så jag kramade om pappa, som nu inte var vid medvetande och hoppade in i bilen. Jag knäppte på radion utan att lägga märke till vad som spelades. Då upptäcker jag i ögonvrån, att min kära pappa sitter bredvid mig i passagerarsätet! Jag blev mycket överraskad! Pappa som vid tillfället låg medvetslös på sjukhuset satt bredvid mig i bilen, och han sa till mig, att han skulle komma att hälsa till mig och flickorna med den här sången. Och “den här sången” var “Eternal flame” (med the Bangels). Jag blir alldeles lugn och varm i hjärtat och jag lyssnar…”is this burning an eternal flame”, evig låga.

Jag skyndar mig att uträtta mina ärenden och far tillbaka till pappa. Han ligger där i sängen fortfarande utan medvetande. Alldeles strax drog han sina sista andetag, medan Kerstin och jag höll honom i händerna.

Och hur blev det då med hälsningar och låten “Eternal flame”? Jodå, nog har den dykt upp på de mest osannolika ställen där hälsningarna fått betydelse.

Hannah: En gång för många år sen satt jag på en taverna i Aten. Jag var lite ledsen där jag satt ensam och i mina tankar. Då plötsligt ljuder de välbekanta tonerna från “Eternal flame” ur högtalarna. Och detta mitt bland alla de grekiska sångerna. Det är mycket sällan det spelas annat än grekisk musik på tavernorna i Grekland.

En annan gång för kanske fjorton år sen var jag och mor på Gran Canaria, och hade för dagen gjort en utflykt till Las Palmas, där vi besökte en galleria med många butiker. Var och en av butikerna hade sin musik, som de spelade ganska högt. Varken jag eller mamma hade något bankomatkort på den tiden, så vi hade kontanter med oss. Och vi var på grund av stöldrisken varnade av resebyrån, att ta med för mycket kontanter på utflykten. Jag hittade en massa fina kläder jag fick lust att shoppa, men blev lite moloken av tanken, att nog inte våra medhavda slantar skulle räcka. Vad hände då? Jo, utanför butikerna, i den stora hallen dånade nu “Eternal Flame” över hela gallerian!!! Och pengarna räckte precis 🙂 . Kanske inte så viktig sak vad gällde själva shoppingen, men däremot att det överhuvudtaget kunde hända, var det som var stort.

Och nu för några veckor sedan var jag och mor och fikade tillsammans med Göran här i Stockholm. Vi hade suttit och pratat om vår blogg, och om att vi höll på att skriva om olika tecken och upplevelser. Vi pratade bland annat om “Eternal Flame” och morfar. Göran gick, och jag skulle strax gå också. Ur högtalarna spelades ganska tyst diskret musik. Plötsligt märker jag vad som spelas… gissa vad? Exakt, det är “Eternal Flame” och nu med högre volym, det var en annan version, men det var rätt låt.  Så nog gör sig morfar fortfarande påmind, och det känns så gott.

Annmari: När pappa precis hade dött var vi samlade hemma i hans och Kerstins hus. Kerstin och jag satt ute i köket och pratade. Plötsligt ser Kerstin hur spislampan tänds av sig självt. Hon blir alldeles uppspelt och förvånad. Vi tittade noga efter om spisen var på, men alla knappar står på noll. Vi ser att det är ugnslampan som lyser. Den lyser med halv styrka. Som vi berättat hade Kerstin först nyligen börjat tänka i banor om en fortsättning efter jordelivet. Det var pappa, som långsamt genom att berätta om sina upplevelser, öppnat henne för det. När pappa berättat om att han till och med sett min mamma efter att hon dött, hade hon sagt, att hon skulle bli rädd om det hände henne.

Men nu lyste lampan i spisen, och den slocknade och den tändes igen, och det var Kerstin som då var den som sa, att det nog var pappa, som ville visa att han var här. Kerstin berättade sedan att under många månader var det så, att lampan tändes när hon kom ner i köket, och den slocknade på kvällen. Så hon berättade att hon börjat säga “god morgon älskling” när lampan tändes och “god natt” när hon skulle gå och lägga sig. 🙂

Det blev så verkligt och så naturligt för Kerstin med diverse hälsningar, att hon berättade om flera upplevelser. Bland annat berättade hon att hon varit hemma hos några vänner, och att plötsligt deras väggklocka slog. Det var ingenting särskilt med det, förrän värdparet med stora förvånade ögon sa att det var omöjligt att den slog. Klockan hade inte blivit uppdragen på de senaste tio åren! Aha, du Erik, tänkte Kerstin med ett leende! 🙂 Men hon sa inget till sina vänner.

Vi fortsätter att få hälsningar från våra nära på andra sidan, också från Kerstin, vilket vi berättat om tidigare. Se “Samtal från himlen“.

Vi vill gärna att fler läsare hör av sig med egna berättelser, upplevelser eller funderingar! Du hittar oss under fliken “Kontakt“.

Fortsättning på “En berättelse om kärlek, om känslor, om livet och om döden, genom Erik och Kerstins historia“.

Annmari: Min pappa dog när han och Kerstin varit tillsammans i sju år. Om hans sista tid kommer vi att återkomma vid ett annat tillfälle. För där finns det också mycket att berätta om. Men just nu väljer vi att berätta Kerstins historia.

Vi fick ytterligare sju år tillsammans med Kerstin efter pappas död. Och vi kom på något vis ännu närmare henne efter att pappa dött. Vi pratade i telefon varje dag, och vi träffades ofta.

Hannah: Genom åren fick jag och Kerstin en mycket nära relation. På min födelsedag hade vi en tradition att bara hon och jag gick ut på stan och shoppade födelsedagspresenter åt mig. Fördelen var inte bara mysfaktorn, utan att hon tyckte jag var fin i det mesta jag provade, så det blev många presenter. Och sen gick vi och fikade, och hade en alldeles egen stund. När jag konfirmerade mig döptes jag också (då jag inte var döpt som baby), och då blev min låtsasmormor Kerstin dessutom min gudmor.

Annmari: Men så kom det en dag, då Kerstin berättade att hon fått bröstcancer, båda brösten var angripna. Det kändes så ledsamt. Väldigt snabbt blev det operation. Jag var med henne till sjukhuset inför operationen. Kerstin hade alltid varit rädd för att gå till doktorn, och var nu “övertygad” om att hon inte skulle vakna efter operationen. Jag följde med ända fram till operationssalen, och jag ska aldrig glömma hennes blick innan dörrarna slog igen.

Nästa morgon ringde hon mig alldeles glad, hon hade överlevt och satt nu och åt frukost. Under drygt ett år mådde hon bra. Flickorna och jag umgicks mycket med henne. Tiden blev extra dyrbar nu, då vi visste att tiden tillsammans skulle komma att ta slut än vi tidigare trott. Vi sprang på stan, och Kerstin bjöd på lyxiga luncher på de bästa av restauranger.  Jag kommer speciellt ihåg en sommardag, då vi efter läkarbesök på Radiumhemmet åkte ner till Stallmästargården för att inmundiga något gott. Innan vi gick in satte vi oss först en liten stund på en bänk i solen, och väntade på att bli hungriga…

Efter ett drygt år svimmade Kerstin en dag, och det visade sig att hon fått metastaser i hjärnan. Det krävdes viss övertalning, att hon skulle låta doktorn med strålkniv operera bort tumören. Operationen blev av och gav oss mer tid…

Hannah: Kerstin och jag hade ett väldigt starkt band, och jag saknar henne än idag. Mot slutet av hennes liv, då hon på grund av bröstcancern fått lymfödem i ena armen hade svårt med kraften, brukade jag gå ut och handla åt henne. Minns speciellt då alla andra nära var bortresta i Grekland, och det bara var jag, som var där för henne. Kerstin gillade precis som jag kolsyrat vatten, och jag minns hur jag släpade de tunga kassarna med mineralvatten. Jag fick stanna och pausa var femte meter för att vila armarna. Sen fick jag öppna flaskorna och skruva på korkarna lite löst så hon skulle orka öppna dem. Men jag tyckte synd om henne, att en del av kolsyran skulle sippra ut. Efter handling och lite andra bestyr, så fikade vi och småpratade. Jag är så glad att vi fick den tiden ihop. Och vi hade så roligt trots att hon var sjuk och trött. Att bara vara tillsammans var det viktigaste.

Annmari: När Kerstin började bli tröttare och inte orkade gå så långt, så började vi med “bilpromenader” istället. Kerstin fick bestämma vart hon ville att vi skulle åka, och det gjorde hon. Vi for runt till platser, som varit betydelsefulla för henne, såsom till sommarstugan på Ekerö, som hon sålt tio år tidigare. Stugan som funnits i hennes familj sen hon var barn. Ja, vi följde Kerstins minnesallé både i och utanför Stockholm, och vi även åt och fikade oss igenom Stockholms allra finaste restauranger och caféer. Ställen som Kerstin velat gå till, men inte riktigt unnat sig tidigare…

Sjukdomen började göra sig alltmer påmind. Hon fick upprepade lunginflammationer. Och en dag när vi skulle hem till henne för att äta hummer som hon hade i kylskåpet, så var hon väldigt medtagen. Vi fick närmast tvinga henne att följa med till sjukhuset. Hon förstod nog att läkarna inte skulle släppa hem henne igen, och hon skulle ju ha gäster om några dagar.

Det visade sig vara en ny lunginflammation, och hon blev genast inskriven på Radiohemmet. Kerstin protesterade vilt, hon hade inte tid. Hon berättade för mig att hon bjudit arbetskamrater hon inte sett på över tio år, och jag förstod hur viktigt detta var för Kerstin. Så jag fick en idé… skulle det möjligen gå att ha festen på sjukhuset…?

Så jag bestämde mig för att undersöka den saken. Och ja, den underbara personalen på sjukhuset bejakade detta. Kerstin blev själaglad, och tillsammans började vi planera. Kerstin ringde sina vänner och berättade att det var en ny plats för festandet. Och jag inhandlade allt vad Kerstin önskade bjuda på. Smörgåstårta, kakor, vin och mineralvatten. Det kändes så fint att få vara hennes förlängda arm och uppfylla hennes önskningar så gott det gick. Hämtade en fin duk och ljus hemma hos henne, och dukade sen fint i dagrummet. När gästerna så kom med blommor och choklad var det en lycklig värdinna som tog emot.

Det pratades förstås gamla minnen, men också mycket annat, det var en del allvarliga samtal, men med humorn närvarande och skratt som spreds ut i korridoren. Kerstin bjöd alla förbipasserande doktorer och sjuksköterskor att smaka. Bredvid Kerstin stod droppstången, som Kerstin presenterade som sin “fästman”.
Festen kom att bli den sista dagen som Kerstin orkade sitta uppe. Men det var en lycklig dag, som fortfarande är tydlig i mitt minne.

Fest på Radiumhemmet

Närhet och lycka

Så var det hummern som väntade hemma i Kerstins kyl. Den åkte jag och hämtade och i köket på avdelningen fick jag fixa iordning den. På Kerstins önskan hade jag köpt ett riktigt dyrt och fint vin. Kerstin halvlåg i sängen och smuttade lite på vinet och tog några bitar hummer. Det var inte mycket hon fick i sig, men både hon och vi som var hos henne njöt av denna värdefulla stund.

En dag på sjukhuset sa Kerstin: “vet du Annmari, jag har aldrig haft påslakan. Skulle du kunna åka och köpa det åt mig?” Hon visste ju att hon förmodligen aldrig skulle komma hem igen, men nu hon ville “ta igen” sånt hon kände hon missat. Även något som detta att köpa påslakan, som kan kännas ovidkommande, om man inte tänker efter vad det egentligen handlar om.

Kerstin hade läst att det fanns en liten butik någonstans i Stockholm med egentillverkad choklad och geléhallon, som drottning Silvia älskade. Så Kerstin bad mig åka och köpa en påse geléhallon till henne. De var verkligen goda och Kerstin bjöd på dem till alla som kom in på rummet. Själv åt hon inte så många.

Kerstin hade två mycket nära vänner, Tora och Gunnar, som bodde nere i Blekinge. Där Kerstin hade ett litet sommarhus på Jordö. Tora och Gunnar visste att Kerstins tid nu var starkt begränsad, så de hade bilat upp till Stockholm för att besöka henne. Kerstin var så glad för det och hon bad mig köpa några lyxiga smörgåsar. Så satt vi där tillsammans med vännerna, och Kerstin var på ett strålande humör. Gunnar var en duktig sångare och han fick av Kerstin en lite speciell önskan. Det var så att han hade skrivit en sångtext med en refräng ungefär så här “det är så härligt att va’ på Jordö, som jag älskar så”. Så nu Gunnar vill jag att du sjunger den, men du ska sjunga: “Det är så härligt att va’ på KS, som jag älskar så”. Gunnar blev något obekväm, då det fanns en till patient på salen. Men till slut tog han mod till sig och sjöng, efter att med glimten i ögat blivit lite” utpressad” av Kerstin: “du kan väl inte neka en döende henne sista önskan.”

Här slutade Kerstin mer eller mindre att äta över huvudtaget, och efter 40 dagar lämnade hon lugnt jordlivet.

Kerstins sista tid visade så många saker, att ingenting är för sent och att man kan “ta igen” det man känner man missat. Kanske på ett litet annat vis, men ändå göra det man kan efter sina nya förutsättningar. Och också att hon tittade tillbaka på sitt liv och på något vis sa adjö till det som varit.

Kerstin berättade för mig att hon tidigare i livet tänkt, att hon inte tänkte bara ligga och invänta döden, om hon blev svårt sjuk. Hon hade tänkt ut, att i så fall, så skulle hon lägga sig i badet med sömntabletter och vin… “Men du ser här Annmari, här ligger jag nu slangar överallt, och det är faktiskt okej. Sånt är svårt att föreställa sig i förväg”.

Sjukdomstiden gav så mycket av liv och glädje. Hennes underbara humor fanns med ända till slutet. Vi minns för alltid hur roligt vi hade, trots att vi visste att vår tid tillsammans snart skulle ta slut. Tiden var dyrbar och vi tog vara på den.

Vi saknar Kerstin väldigt mycket, men vi vet att hon är med oss, och Hannah har sett henne flera gånger vara här på besök.

Något av det allra sista Kerstin sa till mig var: “Tror du att pappa spelar golf i himlen?” “Ja, det gör han säkert”, svarade jag. “Då ska jag gå caddie åt honom”.

Vi tackar Ylva för hennes starkt berörande berättelse om Åke, om hans död, om chocken och den ofantliga sorgen den närmaste tiden efter olyckan. För nytillkomna läsare rekommenderar vi att gå tillbaka och läsa inläggen från 15 januari, 19 januari och 22 januari.

Vi lämnar inte Ylva här, utan vi fortsätter följa henne, men nu lite mer i dialogform, om hennes väg fram till idag, 2016, åtta år efter Åkes död. Detta i förhoppning att hennes erfarenheter ska kunna vara till hjälp för andra i sorg, och att vi andra kan få tips hur vi bäst kan bemöta medmänniskor i sorg.

Det vi nu i några veckor ägnat oss åt här på bloggen är det ofantligt svåra att förlora sitt barn. Men det här med sorg är ett mycket vitt begrepp, och vi vill belysa även andra typer av sorg. Det är bra om vi människor inte jämför och värderar sorger, varken egna eller andras. 

Det finns både skillnader och likheter med, att sörja en ung som en gammal människa. En del förstår kanske inte att det ofta är förenat med en stor sorg, även då en mycket gammal förälder dör. Detta kan också komma som en överraskning för den sörjande själv.  Det är på ett annorlunda vis, än att mista en ung närstående. Men något som då kan vara extra svårt, och som man kanske först inte förstår är, att man då haft sin nära under en mycket stor del av sitt liv och hela vuxenlivet hittills. Så på något konstigt vis, kan det kännas som om man blir tvungen att bli vuxen en gång till, trots att man kanske då är över sextio år. Och en ytterligare aspekt som nu tillkommer, är att man ofta än mer tänker på sin kommande död. Man är “näst på tur”.

Att förlora sin partner efter långt liv tillsammans, kanske sextio år, kan kännas som att förlora en del av sig själv. Vid dessa förluster av sin livspartner är det inte ovanligt, att den sörjande själv dör inom ett halvår. Men här talar vi alltså om mycket gamla människor.

Sorg handlar inte bara om dödsfall. Det är också en sorg när en relation tar slut, kärleks- såväl som vänskapsrelation. Det är en sorg när man tvingas lämna ett jobb man tycker om. Och det kan innebära en sorg vid en flytt och även när barnen flyttar hemifrån.  Kroppen reagerar automatiskt på förlusten, och förutom den psykiska reaktionen sätter sorgen igång kroppliga reaktioner. Det blir ett stresspåslag, som kan leda till ett sämre immunförsvar, och också ge liknande symtom som vid panikattacker, svårigheter att andas, hjärtklappning m.m.. Dessa symtom blir olika starka beroende på hur stor förlusten känns, och även hur ens eget grundmående är.

Vad många kanske inte tänker på är, att även positiva förändringar kan utlösa både sorg och kris. En sådan kris kan då komma som en överraskning.  Även om man välkomnar något nytt, så innebär det att man lämnar något annat, som går förlorat.

Innan vi pratar vidare med Ylva frågar vi vad änglarna har att säga om “Sorg”.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Enligt psykologin sörjer ni i faser, som anses vara mer eller mindre isolerade. Först får ni entré till chockfasen, där ni ej vill, kan, eller har möjlighet att ta in och förstå förlusten av er nära. Denna fas är som sagt “entrén” in, och den upplevs av er alla. Men för att våga ta in och förstå förlusten, så behöver ni ta in sorgen redan här. För sorgen är vägen, att orientera sig i vad som skett, att läka i sin egen takt.

Nästa fas, reaktionsfasen, är lika varierad, som det finns variation av människor. Alla känslor är tillåtna, ilskan över att ni drabbats och viljan att försöka hitta en mening i det som skett går hand i hand. Men ni kan inte se en “mening”, så länge ni ej accepterar att det svåra skett. Vad vi önskar är, att ni hittar en tro, att trots ni ej ser en mening, ej kan se, ej bör se, ej tycker att det är okej, överlåter det till “universum”, att någonstans i livsplanen fanns detta med. Det är något som vävts in i ert livsmönster, ni må inte förstå varför, men acceptera att trots att ni ej kan se en mening, så finns där en plan.

Men sorg är att vara mänsklig, att tänka på förlusten här och nu, den levande människan ni förlorat. Men ändock hålla öppet, att någonstans där ute finns en plan, som är oförståelig här och nu. I bibeln står det “Herrens vägar är outgrundliga”, de Gudstroende tänker att Gud verkar, och vi må ej förstå, men det vi vet är, att planen är större än vi. Det är en del av den kyrkliga tron, som är värd att beakta.

Fasen för nyorientering och bearbetning är enligt teorin den sista. Det är där ni hittar tillbaka till ett “så kallat” liv. Det är ett annorlunda liv utan er älskade, men det kan ändock bjuda på andra trevliga människor, stunder, intressen, och vardagen blir en ny vardag.

Men vad vi kan se, så separerar ni aldrig dessa faser, det är omöjligt och därav ej eftersträvansvärt. Det finns lika många olika sorger som det finns människor, och dessutom sörjer varje människa i sig olika för varje förlust. Så sorgens ansikten är till och med fler än själarna och människorna. Bandet mellan er och den ni förlorat påverkar er på ett vis, som ingen annan människa helt och hållet kan förstå.

När syskon förlorar sina föräldrar, ser sorgen olika ut för var och en av dem. Ty de är olika personer och deras relation till föräldrarna är olika.

Ofta när ni sörjer en ny förlust, så väcker det upp sorgen också av gamla förluster, vilket lätt intensifierar sorgen. Om ni dessutom lägger krav på er att sörja “rätt”, så kan det leda till att ni trycker ner er själva och er sorg, eller kanske ha synpunkter på någon annans sorg. Det är lätt att göra men ej rätt.

Det finns inga rätt och fel i sorgen. Om det vore så svart och vitt, så skulle inte sorgen vara så skrämmande. Men sorgen är en känsla som väller över er likt en svallvåg, för att då och då ebba ut och sedan komma tillbaka med full kraft igen.

Sorgen är aldrig statisk. Trots att vissa säger, att den och den har “fastnat” i sin sorg, så är det inte hela sanningen. För även de som för andra upplevs ha “fastnat” i sorgen har nyanser och olika känslor i sin sorg.

Tiden läker alla sår sägs det. Men gör den det? En förlust av en viktig person i livet är något ni alltid bär med er. Såret är där, men det som läker er är att leva ändå.

Det finns många “krav” i sorgen. En del säger: “du får inte gråta för mycket, för då blir det för jobbigt för din nära som dött, och som då får svårt att komma vidare. Eller så känner du: “jag måste visa att jag sörjer varje sekund, annars är det som om jag inte älskat min kära”. “Eller om jag skrattar och har kul igen, så visar det, att förlusten är överkomlig”.

Allt detta gör att era krav på att sörja “rätt” ökar. Vad vi kan säga är, släng bort alla krav. Att ni älskar den ni sörjer, det vet ni, och hur länge och hur intensivt ni sörjer är inte ett kvitto på hur stor förlusten är. Om ni så sörjer ett helt liv eller en mindre tid, så kan kärleken vara lika stark. Men vad som läker är, att ni accepterar det “nya normala”, den nya vardagen och lever i den. Det ger er en annan typ av sorg, än den när ni ständigt önskar att den döde skall leva. För det, det är en omöjlighet, och ingen sorg eller kärlek kan framkalla denna önskan.

Hur ni än sörjer, vet er älskade, att ni älskar dem. De kan vara glada, även om ni är ledsna. de fastnar ej limbo, för att ni ej vill släppa taget. De “lever” ändå. Det de dock önskar, det är att ni också ska leva, trots förlusten och sorgen, och hitta lycka igen. Men hur ni gör varken hindrar eller hjälper den döde på dennes väg.

Så var den ni är och sörj så ni gör. Och acceptera att sorgen är en kontinuerlig känsla, som likt tidvattnet har ebb och flod, men att veta att när sorgefloden forsar in, så ebbar den snart ut igen, och ni har då läkt en bit till. Sorgen är unik, men att sträva efter att leva i acceptans, och med en nyfikenhet på resten av ert liv är eftersträvansvärt för var och en av er. Livet behöver leva vidare genom er. Så lever även minnet av er nära med er.”

Nu när vi läst änglarnas ord om “sorg” vill vi återuppta kontakten med Ylva nu i dialogform.

Om vi tittar på ä-posten här ovan om sorg. Vad känner du igen dig i här Ylva?

“Sorgebearbetningen går som i vågor för mig. I de stora dragen går man igenom olika faser. Men de går i varandra, man hoppar fram och tillbaka. Ett tag kan jag känna mig som om jag befinner mig i nyorienteringsfasen, i nästa andetag befinner jag mig i reaktionsfasen. För vidden av förlusten tar tid att ta in.

Insikterna avlöser varandra genom åren som går. Redan efter gymnasiet sa Åke att han ville ha barn i framtiden. Så blir det inte. Jag kommer aldrig att få se Åkes barn. Åke dog mindre än 1 år efter sin student. Varje vår när reklamen för studentkostymer kommer, hugger det till i hjärtat. Jag ser honom framför mig i studentkostymen och med en flaska champagne på studentdagens morgon, när jag skjutsade honom till skolan. De enda studentfesterna jag orkat delta i sedan dess, är min sons och dotters. Åke kommer alltid att saknas i alla sammanhang inser jag. Det gör oerhört ont.

Familje- och släktfester vill jag inte längre delta i. Det är för smärtsamt och skulle ta enormt mycket energi, både före och efter. Energi jag vill lägga på annat. Vågorna kommer och går som sagt. Toppar och dalar. Visst kan jag ha roligt, skratta och idag glädja mig åt livet, känna mig harmonisk. Men dalarna kommer i alla fall. Skillnaden för mig idag är att det går längre tid mellan dalarna.

Redan innan Åke dog, var jag medveten om hur lyckligt lottad jag var. Visste vad som kändes viktigt i livet, tog ingenting för givet. Jag förstod att uppskatta livets små detaljer, främst vardagliga saker och händelser som rörde främst mina barn/tonåringar. Få dela vardagen med dem, ta del av deras med- och motgångar. Nu förstår jag än djupare vad som är mest betydelsefullt i livet för mig. Resten behöver jag inte öda någon kraft på.”

Vad hade du för verktyg att klara första tiden?

“När det käraste man har i livet dör, ställs många frågor på sin spets. Har man inte tidigare i livet haft en livskris, inte behövt stanna upp, inte insett vad som är mest betydelsefullt för en själv i livet, vilka relationer som är de värdefullaste, ja då måste man göra det nu. Som väl är, eller hur jag nu ska uttrycka mig, hade jag haft en ordentlig livskris i början av 2000-talet. Det betydde att jag nu, när Åke dog, kunde fokusera på min svåra sorg. Inte på min egen utveckling eller livssituation.”

Hur har relationen till dina andra barn varit/utvecklats under åren efter Åkes död?

“Relationen och kärleken till min andra son och dotter har fördjupats under dessa år. Även om de första åren var oerhört svåra. Vi alla tre sörjde på olika sätt och vi hade svårt att nå varandra.

Samtidigt som jag öppet visade hur förtvivlad jag var, förstår jag idag att det var så jobbigt för dem att se mig ledsen. Jag kunde ibland plocka fram styrkan och lägga undan min egen sorg, och fånga upp dem när de själva gav uttryck för sin sorg och saknad. Det har funnits och finns andra människor omkring dem, som har gett dem stöd genom åren och fortfarande finns där för dem. Det är jag oerhört tacksam för. Jag älskar mina tre barn så att det värker i mitt hjärta. För dem kan jag gå genom eld och vatten.”

I vårt nästa inlägg fortsätter vi intervjua Ylva om sorgebearbetningen både vad som hjälpt henne mest och vad hon hade önskat mer utav av sin omgivning. Och hon berättar om hur livet är för henne nu, både i det yttre och i det inre.

Ylva berättar också om ytterligare några “tecken” hon fått av Åke. Så välkomna att titta in på bloggen igen på fredag 29 januari.

Den 6 december 2008 frågar jag änglarna hur jag ska kunna finna en mening i det fullständigt meningslösa?

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“Livets mening är att livet skall bestå. Det du gör här är lika viktigt, som det Åke gör på andra sidan. Ni är ännu nära, vara det alltid. Ett band så starkt kan aldrig brytas. Du finner nu ej tro i det, men det kommer du göra. Varje mening är menad. Varje dag och natt ske det som skall ske. Meningen är att livet skall bestå. Ni lever, ni dör, ni lever, ni dör. Men ni är alltid tillsammans!”

Det faktum att jag kommer, att få fler tecken på Åkes existens och just tron att allt är menat, att det varje dag och varje natt det sker som skall ske, att jag befinner mig i livet precis där jag ska vara just nu, detta har varit det, som skänkt mig den tröst, tillit och hopp som jag behöver. För mig hänger tro och tvivel ihop, men tron har vuxit sig starkare med tiden. Sorgen och saknaden efter mitt barn kommer ändå alltid finnas. Det vet jag. Och i mina mörkaste stunder tvivlar jag på allt. Precis allt.

Någonstans i mitt undermedvetna måste jag vetat om att Åke skulle dö, när det var hans tid att gå. Varför tror jag det? Jag minns tydligt den dröm jag hade natten innan Åke dog. Jag har alltid intresserat mig för drömmar, och när mina drömmar känts extra starka och betydelsefulla, har jag direkt skrivit ner dem. Natten till den 5 december 2008 drömmer jag något som skakar om mig. Jag vaknar med en oroskänsla. Jag har aldrig drömt något liknande varken förr eller senare. I drömmen läser jag i en dagstidning om att min syster har gift sig. Det är en bröllopsannons. Men annonsen är utformad som en dödsannons. Den är tryckt med kolsvart text. En bred kolsvart ram finns runt annonsen, och ovanför det “lyckliga” brudparets namn finns ett stort kolsvart kors. Drömmen är glasklar. Jag behöver inte skriva upp den ens.

I en del kulturer innebär en dröm om ett äktenskap dödsfall i familjen. Två dagar efter Åkes död kommer jag att tänka på drömmen, och jag skriker än mer förtvivlat. Det var ju ett tecken jag fått. Mitt undermedvetna hade ju talat till mig.

Barnens pappa och jag hade ett hus i skärgården under hela barnens uppväxt. Vi fick ett äppelträd av mina föräldrar, när vi köpt huset och Åke var nyfödd. Ett “Åkeröträd”. Vi fick även äppelträd när vår andra son och vår dotter föddes. Träden växte sig bra och starka. Utom Åkes träd. Det spelade ingen roll hur väl vi vårdade trädet. Det växte knappt, och det bar ingen frukt.  Varför? Även detta såg jag nu i efterhand, som ett tecken på det som skulle hända oss.

Åke och hans kompisar dog på trettondagsaftonen. Den är ju förknippad med de tre vise männen, som besöker Jesusbarnet i Betlehem, Kasper, Melker och Baltasar.  I mina tankar har jag sett killarna som de tre vise männen. Därför har Orions bälte, eller de “tre vise männen”, som den också kallas, blivit den stjärnbild, som betytt mest för mig. Så en natt när jag ligger och sover, åker min rullgardin upp med en sådan kraft att jag blir klarvaken. Rakt utanför mitt fönster lyser Orions bälte in i mitt sovrum!! Ett tecken från Åke från andra sidan? Ja, för mig är det så. Jag liksom känner det i magen, min intuition säger mig, att den känslan är rätt. Jag kan bara tolka den på ett sätt.

Tidsmässigt vet jag inte om ett eller två år passerat, när jag bestämmer mig för att börja simma några gånger i veckan. Jag arbetar 60 %, så jag har flera lediga dagar när jag kan gå till simhallen. Jag har hela mitt liv tränat mycket, både professionellt och för välbefinnandet skull. Men just simning har aldrig tilltalat mig. Jag är lite av en badkruka, vågade simma på djupt vatten först när jag var 20 år. Varför väljer jag just detta? Jo, på grund av Åke. Han skulle åka in till fallskärmsjägarutbildning i Karlsborg, bara någon vecka efter sin skidsemester i Jämtland. Därför tog han sim- och dyklektioner sista halvåret han var i livet. Jag ville helt enkelt känna mig nära honom. Vistas där han hade vistats. När jag så motionssimmar en dag, spelar de musik i simhallen. Musiken kan vara väldigt varierad.. Men nu när jag börjar simma spelar de “Nothing else matters” med Metallica. Det var en av de låtar som spelades på Åkes begravning. Och tårarna börjar rinna nedför mina kinder medan jag tar några tafatta simtag.

Musiken är alltså också ett sätt för Åke att nå mig. När min dotter och jag en gång åkte för att hälsa på min mamma och pappa i Eskilstuna satte jag på radion. “Nothing else matters” kommer ur högtalarna. Min dotter stänger genast av radion. Detta är ännu för svårt för henne. På vägen tillbaka gör jag ett nytt försök med radion. Nu spelar de en annan av låtarna från begravningen! Vi stänger av denna gång också. Men jag vet att detta var ett nytt försök att nå oss. Kanske främst min dotter vid det tillfället.

Det som slagit mig är, att tecknen från Åke kommer när jag minst av allt anar det. När jag är som jag är i vardagen.

Skrivet och berättat av Ylva januari 2016.

Ylvas iakttagelse om att tecknen kommer när hon minst anar det, är precis det som vi kunde läsa om i Ä-posten “Tecken från döda anhöriga” i förra inlägget. Att vi inte behöver söka efter tecken, att de kommer till oss.

Vi fortsätter i inläggen framåt att tillsammans med Ylva reflektera över hennes resa genom sorgen, om hennes reaktioner. Vad som varit viktigast för henne. Vad hon hade önskat sig från sin omgivning och som kanske nu kan bli tips för andra, som möter någon som är mitt i sin sorg. Ylva kommer berätta om hur hennes liv ser ut idag, om sorgen och saknaden i nulägets perspektiv. Vi kommer även berätta mer från vårt håll i mötet med Ylva med tyngdpunkt där historierna möts.

Vi kommer vidareutveckla ämnet “tecken”, och vi kommer att prata om erfarenheter egna och andras från dödens närhet. Så fortsätt att följa oss på resan om livet.

Och den som vill är varmt välkommen att kontakta oss och berätta om egna erfarenheter eller komma med frågor eller reflektioner! Det är bara att mejla oss under fliken med “Kontakt” 🙂

Sorg innehåller mycket ilska. Vad, vem skulle jag rikta min ilska mot? Livet? Ödet? Mig själv och de andra föräldrarna, som lät dem åka till fjällen i bil istället för tåg? Efter ca ett halvår går ilskan ut över mina föräldrar. Skriker åt dem, att de sa och gjorde fel saker när Åke dog. Tog upp saker med dem, som jag länge tänkt göra. Allt kom. Jag pratade inte med dem under drygt ett år. Jag kunde inte dela sorgen, med främst min mamma. Jag orkade inte med hennes sorg också. Idag har vi en mycket fin relation, och vi kan dela sorgen och vi pratar mycket om Åke. Hon betyder mycket för mig. Ibland riktade jag ilskan mot människor jag inte kände. Jag tyckte att de på olika sätt agerade felaktigt på något i vardagen, och då skällde jag ut dem efter noter!

Jag återtog kontakten med min psykolog, som jag gått hos i många år på grund av depression och livskris. Det var skönt, för han kände ju mig redan. Vi kunde tala om förlusten och sorgen direkt. Jag berättade för honom, att jag vaknat två gånger på natten vid olika tillfällen, av att någon satt sig på min sängkant. Jag trodde först att det var min dotter, som kom in och satte sig. Men det var en lätt rörelse i sängen. Precis som ett fjäderlätt tryck på madrassen. Jag berättar att jag tror, hoppas och vill att Åke existerar någonstans. I en annan dimension, en andra sida?

Min psykolog förmedlade nu en kontakt med två kvinnor, som ska få en avgörande betydelse för min sorgebearbetning i mitt fortsatta liv. En avgörande betydelse för att överleva förlusten och finna ett sätt att leva vidare. De heter Annmari och Hannah Dohnfors.

Annmari ringer mig på mitt jobb. Bara hennes röst, hennes stämma får mig att känna stort förtroende, och känna mig trygg i det jag berättar om mina känslor. Vi bestämmer att vi ska ses på söndagen samma vecka. De öppnade sin dörr och tog emot mig med öppna armar! Jag hade inte träffat dem förut, kände dem inte och dem inte mig, ändå kunde jag utan rädsla visa hur bedrövad och ledsen jag var, och de kramade om mig, som om vi känt varandra länge. Jag har aldrig tidigare i livet träffat på sådana människor. Det är unikt! Jag vill också tillägga, att innan Annmari ens kontaktats av min psykolog, hade hon lagt märke till Åkes dödsannons. Redan det var ett starkt tecken för mig!

Det råder en fridfull stämning hemma hos dem, trots min häftiga gråt. Hannah berättar om sin förmåga, att hon har en förbindelse med andra sidan, med änglarna. Jag ställer mina första trevande frågor genom Hannah.

(Jag, Hannah tar ju, som välbekanta läsare redan vet, inte direkt kontakt med döda anhöriga, utan gör det via änglarna. Därav blir språkbruket deras och inte den bortgångnes. För nytillkomna läsare rekommenderar jag att läsa mer om detta i Hannahs förmåga.)

“Det allra första jag frågade änglarna om, det var om var Åke finns nu? Jag frågade även om han ser mig? Om min förlust av honom, den fruktansvärda olyckan var ett straff, vad hade jag gjort?

Svaren kom:

“Så det alltid varit, så det alltid är. Åke är din son och vara det än. Han är fri och beskyddar er familj. Han är hos er. Han är hos dig. Mor och son är.”
“Alltid, alltid, alltid du är tillsammans med Åke. Han förgyller än din dag och din natt. Du får det känna. Han är alltid med.”

“Ett straff du får aldrig tro att det är. Du är en god mor, en god medmänniska. Din styrka du har, för att du behöver den. Du är stark. Du är öppen och god. Det du gå igenom, tiden vara inne för nu. Din son besökte dig och du berörde honom. Det ni dela, ni dela än. Det var tid för honom att gå. Resan, du fortsätter på din väg, han på sin. Men vägen är alltid er. Du berört honom, han berört dig för tid och evighet. Räds ej framtiden. Åke beskydda dig och er familj. Dela er sorg då den smärtar er, men han må gott. Du får det känna det du känna. Han må gott.”

“Åke vill visa att han finns. Han lever. Fortsätter försöka. Var öppen. Du må märka honom. Ropa på dig i sängen, och du hör honom. Ha tillit. Du får ropa på honom. Han hör. Ropa och lyssna.”

Ett av budskapen, som berört mig allra mest är när jag får svar på min enkla fråga om han vill säga mig något:

“Räds ej mer. Räds ej, jag är med dig. Vi är alltid tillsammans. Det du berör det berör jag. Jag se dig alltid. Du se mig, då du öppna dig för det. Var ej rädd, för du är aldrig ensam. Jag är med dig mor, alltid. Jag är frisk och stark och hör dig. Du kan höra mig, se mig, känna mig då du möta mig. Ropa på mig, jag hör. Mor, din sorg är min sorg, men du må veta att jag må bra. Vara där jag skall vara. Ha tillit till det. Mor, älskade mor.”

Hannah, Annmari och jag se ses varje söndag de första månaderna. Det är en befrielse att få träffa dem, samtala och gråta. Att tala om döden, sorgen, förtvivlan är så tillåtet hos dem. Jag slipper ifrågasättas, förklara mig. Det finns även rum för tystnad.

På min fråga om hur jag ska kunna finna tillit till, att tro på att Åke verkligen existerar svarar änglarna:

“Du kommer att bli varse ett tecken du ej kommer misstro. Du får det. Var trygg, var öppen, var dig själv. Du är nådd.”

I slutet av december 2008 får jag tecknet. Jag arbetar inom handeln Denna dag var vi ganska många som jobbade i butiken. En kvinna i 65-åldern kommer fram till mig. En kvinna som åldrats vackert och som har långt grått hår uppsatt i hästsvans. Jag känner direkt, att det är något bekant över hennes ansikte. Jag frågar efter hennes namn, och när hon säger sitt efternamn vet jag vem jag har framför mig. Det är barnmorskan, som var med när jag födde Åke! Hon var bara med den sista timmen i förlossningssalen, men jag glömmer aldrig hennes ansikte, och hon var så förtroendeingivande. Jag har aldrig sett henne sedan dess, och nu plötsligt, nästan 20 år senare möts vi. När jag hämtat varan hon beställt, så frågar jag henne om hon är barnmorska. Men jag vet ju redan svaret. “jovisst, är jag det, men jag är numera pensionerad.” Jag berättar att hon var med vid min första förlossning. Efteråt är jag tvungen, att sätta mig ner i personalrummet och hämta mig. Detta var det första starka tecknet jag fått från Åke. Fler skulle komma…

Skrivet och berättat av Ylva januari 2016.

Ylva har berättat om sitt första starka tecken… Vi passade på att fråga änglarna vad de säger om hur tecken från döda anhöriga kan yttra sig?

Ä-post. (se Hannahs förmåga.)

“Från den dag ni förlorar en närstående, så finns denne hos er och era nära inom er och i er omgivning. Så tecken, som den döde visar kan vara lika många och olika som det finns människor. Det kan vara smått som stort.

De vanligaste tecknen är att den döde “leker” med elektrisk utrustning. Blinkande lampor, TV, dator, stereo, som sätter igång. Ibland då radion slår på “av sig själv”, kan låten, som spelas vara ett extra tecken. Även då ni själva slår på radion, så kan det vara exakt när en låt, som berör er relation till den döde, spelas. Och även detta är ett tecken.

Tecken kan vara att ni ser en skugga i ögonvrån, förnimmer en närvaro om än så liten. Att någon säger något, som direkt leder er att tänka på den döde. Ett vanligt tecken är att ni från att ha varit osäkra på om det var ett tecken, till att ni nu vet att det är ett tecken.

Det är ändock viktigt, att ni inte spendera livet letande efter tecken från den döde. För det är då inte livet som leder er. Att våga släppa tanken på att ni skall få uppleva tecken, kan leda till att ni upplever tecken, och att det då blir en hjälp och en lyckokänsla, istället för ett ständigt undrande om det var ett tecken och så fastna i sökandet.

Tecknen kommer till er. Det behöver ni ej söka, men däremot vara öppna för att se dem. Att veta att de kan se olika ut, att inte låsa er vid en föreställning om vad som “räknas” som tecken. För tecknen är menade så, att den döde visar att han/hon har det bra och är med allstunds. Inte för att ni skall leva endast för tecken, för då läker tecken ej er, utan står för livet i sig.

Så var ej stängda för tecken, men låt dem komma och gå. Det som dock alltid bestå är de dödas närvaro, även då tecknen inte är tydliga i varje stund för er. De finns där ändock och vakar över er inte bara när ni märker det, utan alltid.”

I nästa inlägg fortsätter Ylva att berätta om sorgen efter Åke och om fler tecken som hjälper henne stärkas i tron, att han fortfarande finns vid hennes sida, om än på ett annat vis…