“Jag hörde musik någonstans, den kom från en frusen orkester.

Den kallas för terrorbalans och den dansas av öster och väster.

Vad bryr jag mig om öst och väst. Jag vet ju bäst…

…för när mänskorna har varandra bor de alla i samma land.

Och jag är ju precis som andra. Och min hand är så lik din hand.”

“…för när mänskorna har varandra bor de alla i samma land

Och allting vi vill ge till andra, kan du få ur min öppna hand.

I min hand finns allt det jag drömmer, allt jag äger och allt jag har.

Och den rädsla som alla gömmer, just på den är din hand ett svar.”

Detta var några rader ur Olle Adolfssons “Mitt eget land”. Mer aktuell än någonsin.

Det börjar närma sig jul. Gatorna lyses upp av diverse juldekorationer. I affärerna spelas våra traditionella julsånger. Vi pyntar och skapar mysstämning hemma när kylan och mörkret brer ut sig över landet. Vi tänker på våra nära och kära och köper julklappar för att visa dem vår kärlek. Vi tillreder mat i massor för att äta tillsammans under juldagarna… i julefrid.

Så mitt i alla dessa förberedelser visar hatet sitt allra värsta ansikte. En liten bedårande luciapojke blir föremål för detta hat. En mobb på nätet av rasistiska glåpord riktades direkt till pojken, till någons älskade lilla barn. Vi kan dock hoppas, att den motreaktionen som alla vi andra får, som inte står bakom hatet, leder till att kärleken kan överrösta hatet. Det har redan blivit något av en “kärleksbombning” till pojken. De flesta människor är trots allt goda.

När jag var riktigt liten fanns i närheten av vårt hem ett läger med romer. En dag när jag var ute på promenad med mina föräldrar gick vi förbi detta boende. Jag såg andra små barn leka och tjoa runt husvagnarna. Jag blev nyfiken och sprang fram till barnen. Mamma och pappa höll sig väntande kvar en bit ifrån. De trodde inte jag skulle bli där så länge, men barnen tog genast med mig i sin lek. Efter en stund såg mina föräldrar hur jag och barnen gick in i en husvagn. När jag hade varit utom synhåll en lång stund började mamma bli lite orolig, så mina föräldrar gick och knackade på husvagnen, och vad de då fick se var mig lyckligt sitta omgiven av andra barn. Vad jag gjorde…? Jo jag höll som bäst på att smeta in mig med skokräm, för att mer likna de andra barnen 🙂 . Mamma sa att det var dags att gå hem: “men jag vill ju leka mer med barnen!”. Jag har burit med mig detta minne, som en stark känsla av kärlek och en självklarhet i att vi människor är lika även om vi ser olika ut, och kanske inte ens talar samma språk.

Mina föräldrars oro där och då, kunde jag inte förstå. Vi pratade om den här händelsen när jag blev vuxen, och de sa att de blivit så berörda av stunden då för länge sen, och att det givit dem insikter om att vi människor alla är lika, och att det ofta är rädsla som skiljer oss åt. . Men det är klart att alla föräldrar kan känna sig oroliga när ens barn går hem och leker hos andra där man inte känner familjen, alldeles oavsett om det är hos svenskar eller någon annan nationalitet.

Här under följer ett citat från Ä-posten längre ned.

“Alla människor har en själ. Oavsett hudfärg eller religion, så har själen ingen färg, ingen religion. Alla själar är av samma väv. Det finns inget vi och de. I ett liv kan ni födas som en rik och mäktig person, i ett anat som en fattig och utsatt. Kroppen är ej densamma, er livssituation är ej densamma, men er själ är det. Så om ni ser hela cykeln av liv – död, har ni då råd att inte inkludera även dem ni ej anser er likna? En dag är rollerna ombytta och livet ser annorlunda ut.”

I alla folkslag, av olika nationaliteter, olika hudfärg, olika religioner, olika samhällsgrupper, och av alla slags kön, finns det mer eller mindre goda människor och mer eller mindre onda människor. Ingen bör, och kan egentligen inte, bedömas utifrån folkslag, nationalitet, hudfärg, religion, samhällsgrupp eller kön, utan från person till person. Skulle man annars dra generaliseringen till sin spets, skulle det betyda att man kan säga: “En kvinna slog mig, alltså slår alla kvinnor “, eller “ett barn bet mig, alltså biter alla barn”.

Det pågår krig på många platser i världen, och hela tiden får vi höra och se om dessa nyheter i bild och text. Detta gör att vissa av oss inte “orkar” se allt elände och vill blunda. Andra kanske vill hjälpa till, och några vill stå utanför. Men vi har inte råd att blunda och stå utanför.

Att även om vi inte hjälper bokstavligt genom att resa till de krigsdrabbade områdena och hjälpa till, även om vi inte mottager de som flyr de krigsdrabbade länderna ända in i våra hem, så kan vi alla mottaga dem i vårt land och i våra hjärtan. Varje person är någons barn, någons förälder, vän, make, maka osv. och de förtjänar att leva. Så det vi kan göra är att inte stöta ut de som redan är utstötta, för vart tar man vägen från utstött till mer utstött…?

Vi som tror på reinkarnation, tror att vi i vårt förra liv eller nästa liv kan födas var som helst i världen, som man eller kvinna, fattig eller rik. Alltså är vi alla lika, fast vi är olika.

Och även om man inte delar tron på reinkarnation, utan tror att slumpen avgör var vi föds… Bör man då inte vara än mer tacksam över att ha fötts i ett land utan krig och med många förmåner?

I Ä-posten kan vi läsa om att försöka komma bort från “vi- och de-tänk”… Men det är en stor skillnad. Vi tittar ut genom fönstret och ser att det regnar idag. De tittar ut genom fönstret och ser att det regnar bomber idag…

Det är dags att ändra framtiden nu, och inte låta backspegeln styra det vi ser i framrutan.

Egentligen är det svåra så enkelt. Den gyllene regeln säger; “Allt vad vi vill att människorna skall göra för oss, det ska vi göra för dem”.

Vi har i flera år, halvt på skoj halvt på riktigt, pratat om att det borde startas ett “Änglaparti”. Ett parti som inkluderar, inte exkluderar, som drivs av medmänsklighet och kärlek. Kanske är dags för det nu:-)

Ä-post(se Hannahs förmåga).

“För att förstå omvärlden behöver ni förstå er själva. Att välja att blunda för det ni inte vill se är ej vägen, att inte våga bjuda in det okända är ej vägen. Att vara rädda för varandra är ej vägen.

Så varför är då rädslan en styrande faktor i livets många delar? Att rädas det ni inte känner till är vanligt, men så länge det är okänt vet ni ej om rädslan är befogad eller ej. Att rädas något ni känner till kan tyckas vara logiskt, då ni bygger den rädslan på erfarenhet. Men rädsla är sällan logisk eller helt och hållet tillförlitlig. Ty hur många svårigheter ni än varit med om, så vet ni ej om framtiden kommer spegla det förflutna.

Så länge vi låter rädsla och hat styra oss, så länge kommer rädsla och hat styra världen. Hat och rädsla kan tillskrivas något okänt därute, eller något ni tycker er känna igen och hatar. Men även här handlar det om det som varit, så låt inte backspegeln bli er framruta. För så länge ni letar efter val som skett kan ni ej förändra framtiden, varken till det bättre eller till det sämre. Framtiden blir då en reflektion av dåtiden.. I världen sker det hela tiden.

I alla tider har det funnits krig och förstörelse, ett “vi- och de-tänk”, att ställa folk mot folk, land mot land, religion mot religion. Detta är något som låtit sig upprepas av historien, och som fortsätter upprepa sig, och vad som varit blir framtiden, dock kanske i en något annan skepnad. De som var dem kanske blir ni, och de som var andra kanske blir dem, och ni kanske inte längre är ni.

Så när tiden går må “valet” av “fiende” ändras, men konceptet består. Detta är så länge rädsla och hat får styra. Men när människor välja att låta kärleken styra kan det bli en ny väg, att se att ni och de ej är så olika. Alla är människor, som lever på samma jord, av kött och blod och med en oändlig själ. När ni kan se att ni alla är sammanlänkade kommer ni upptäcka, att det är omöjligt att se på era medmänniskor som något annat än era gelikar.

Alla människor har en själ. Oavsett hudfärg eller religion, så har själen ingen färg, ingen religion. Alla själar är av samma väv. Det finns inget vi och de. I ett liv kan ni födas som en rik och mäktig person, i ett anat som en fattig och utsatt. Kroppen är ej densamma, er livssituation är ej densamma, men er själ är det. Så om ni ser hela cykeln av liv – död, har ni då råd att inte inkludera även dem ni ej anser er likna? En dag är rollerna ombytta och livet ser annorlunda ut.

Att hitta en väg där ni kan vara sams, även när ni inte tycker lika som någon annan, är vägen där respekt förtjänas på en gemensam grund. Ni kan möta varandra där ni står, utan att behöva övertyga varandra om era åsikter och era val i livet. Ni kan se att en människa är alltid en människa, oavsett samhällsklass, kön eller hudfärg. Att våga se varje människa för den de är, ej klumpa ihop dem. Att generalisera och dra alla över en kam är vad som göder “vi- och de-tänkandet”. Att däremot vara öppen för dem ni möter, och för varje person ni möter, väljer ni om det är någon ni vill ge er tillit till eller ej. Men att det valet bör baseras på endast den personen, inte dess “gelikar”.

När världen tillhör er alla kan ni sluta slåss för er del av världen. Världen är till för alla, och ingen kan någonsin vinna den. Att kriga om land och fördriva folk från sina hem kan aldrig leda till fred och frihet. Ty världen är ej någons, den är allas och ingens. Världen tillhör alla och ingen.

Allt vad historien visar är att för varje krig som tar slut finns de som vunnit mer eller mindre, förlorat mer eller mindre. Och vad nutiden visar är att historien skrivs om hela tiden. Att vinna en strid om ett land eller folk idag kan vara förgäves imorgon. Så varför inte ändra framtiden genom att lära er av historien. Inte bara “jag skall undvika den typen av människor”, utan att det inte är rätt väg att kriga för fred. Att inte hitta en gemenskap som bygger på uteslutning.

Alla dessa motpoler kan aldrig ge det liv ni vill ha. Vill ni ha en trygg miljö där ni ej behöver vara rädda för varandra, göd då ej rädslan genom att rädas varandra. Tro inte att om ni utesluter vissa får ni en trygg gemenskap. Om ni kriga för att vinna, så att fred har slutits, så har ni ej uppnått äkta fred. Ni har endast skrämt de ni krigat mot, men det är ej fred.

Ni lär era barn att vara inkluderande, att vara generösa och låta andra barn vara med och leka, och få leka med deras leksaker. Att inte bråka, att säga tack och förlåt. Varför skall barnen vara de vuxna, när de vuxna beter sig som barn? När ett barn föds är det ett nytt liv, och en ny chans att växa upp i en ny värld, en värld som ej styrs av dåtiden, men lär sig av historien, och kan överföra historien på nutiden. Det är så en ny framtid skapas, som inte är en dålig uppföljare till historien. Att ge och ta, och att våga vara öppen för det okända, att våga ha tilltro till, att det som igår var en svårighet ej behöver vara det idag.

Alla förtjänar att bedömas på samma grunder, inte för val andra gjort. När livet gives någon, så är det ett liv värt kämpas för. Alla liv har lika värde. Låt inte livet förgås, låt livet bestå.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!
Kontakt. Facebook.

Vi har i våra två föregående inlägg skrivit om hur vi på olika vis guidas från universum för att hitta vår väg. Hur universum placerar ut vägskyltar åt oss. Denna gång fortsätter vi med hur det kan ske genom möten med andra människor.

Vi möter massor av människor varje dag i alla möjliga sammanhang, och självklart är de flesta av dessa möten oviktiga för oss och för vår väg. Men så ibland har ett möte en alldeles speciell och signifikant betydelse för oss. Mötet kan vara kort, men den andra personen hinner ändå säga något som går rakt in i oss. Något som kanske är svaret på något, som vi funderat på länge, eller något annat för oss viktigt. Kanske är personen själv inte medveten om sin betydelse av det han/hon säger, kanske inte ens märker hur påverkade vi blir. För universum talar ibland genom människor, eller som vi kan läsa om i Ä-posten “lånar” någon för att meddela något. Och den som blir “lånad” kanske egentligen har en helt annan betydelse med sina ord, en betydelse som vi kan uppfatta samtidigt.

Ibland är möten viktiga för en fortsatt relation på ett eller annat vis, för en längre eller kortare tid. Även ett möte där bara man ses en gång och sedan skiljs åt, kan ha stor betydelse på vår framtida väg. Vissa möten kan långt senare visa sig ha en större innebörd än vad vi trott, och en person vi trodde hade bara hade en statistroll eller biroll, kan visa sig få en huvudroll i vårt liv.

Det är viktigt att försöka titta lite närmare på de möten där man känner att det finns en djupare mening.

Både Hannah och jag har ofta starka förkänningar av vad som skall ske. Däremot är det inte alls säkert att det vi känner på oss händer direkt. Det kan faktiskt dröja flera år. Tidsperspektivet är inte detsamma i den andliga världen.

Vi får försöka ha tillit till att vi hittar våra “vägskyltar” och vår väg. Som vi sagt förut och som vi kan läsa om i Ä-posten får vi många chanser att hitta dem, och det som är viktigt för oss. När vi mött någon person, som blivit antingen romantiskt eller vänskapligt viktig för oss, och vi tillsammans börjat titta lite bakåt i historien upptäcker vi ofta, att vi rört oss i samma kretsar, varit på samma ställen, kanske bott i närheten av varandra. Förmodligen har vi haft chansen att se varandra tidigare, men av någon anledning har vi inte upptäckt varandra. Detta kan bero på att tiden inte var mogen, eller att vi helt enkelt “blundat”.

Det finns något trösterikt här, att vi aldrig är ensamma, inte ens i de stunder då det känns så. Och den tilliten är värd att söka finna.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

“Från den stund ni föds till den dag ni tar ert sista andetag, så består hela livet av möten och upplevelser som formar er och som ligger på er väg. Möten vägleder er och visar er möjligheter, som ni har att upptäcka. Det finns många uttryck som innefattar ordet slumpen: “det får vi lämna åt slumpen”, “välja slumpmässigt”… Ni kan tro att ni har slumpen på er sida, när det går er väl, speciellt om det tycks vara en “otrolig” händelse, inte utvunnen ur kunskap och hårt arbete. Ni kan tro att ni har slumpen mot er, när livet ej går er väl. Detta kan även uttryckas som att ha “turen på sin sida” eller vara “otursförföljd” etc.

Men finns det egentligen något som att slumpen får besluta, eller är slumpen snararen en vägvisare och en guide som lett er dit ni är, där ni tror ni att ni “slumpmässigt” hamnat?

Ni föds in i en familj, ett land i en kultur, och ni växer upp antingen i denna familj, detta land och denna kultur, eller så får ni resa vidare och växa upp i en annan familj, ett annat land, en annan kultur. Men trots att de vuxna är de som till en början väljer barnets vägar, så menar vi att även detta är en väg som är guidad. Med detta menas inte att det saknas val, val som påverkar er själva samt era nära och även människor i världen. Tvärtom är livet fullt av val och icke-val.

Men det finns ändock en större plan en väg som vi försöker guida er på. Om ni tänker er en väg som är väl markerad, lätt att hitta och som tycks följa en utstakad karta, så finns det sedan där bredvid också små vägar, små stigar, avtagsvägar och vägskäl. Dessa har inte samma självklara bana utstakad, de finns där även när ni inte alltid ser dem. Dessa vägar kan vara genvägar eller senvägar. Att enbart följa den stora vägen blir som att inte styra era egna liv, som om ni inte ser möjligheterna på er sida. Men å andra sidan om ni ständigt tittar in på småvägar och styr er dit, så kanske ni inte längre hittar fram till er ursprungliga väg, så det kan även här bli en väg där ni ej når alla möjligheter.

Så hur vet ni då vilken väg ni skall ta? Svaret är inte enkelt, för det är en konstant kommunikation med er själv, era mål, era förhoppningar och drömmar, era medmänniskor samt universum. Både att vara blind för nya vägar, eller att vara så fokuserad på era olika vägval, kan göra att ni glömmer vikten av var ni faktiskt är. Att vara nära era känslor ger er möjligheter att hitta er väg. Men glöm ej att vägen dit ni är menade att gå kommer att visa sig om och om igen. Ni får fler chanser, ni kommer inte ha bara en avtagsväg utan flera. Den kanske inte är upplyst med tydliga lampor så ni hittar den. Men den kommer visa sig igen och igen.

När ni vandrar genom livet kommer ni möta många olika människor. Ibland kanske ni inte ens lägger märke till dem, medan andra gånger blir mötena starka och ni påverkas genom dem. Att vara öppen för möten betyder ej att ni skall vandra runt och söka efter möten, utan att lägga märke till vad har framför nosen. Ibland kan universum “låna” en människa på er väg, som ger ett mycket viktigt budskap. Då kan mötet med själva människan i sig vara mindre viktigt, och budskapet ni tager med er det som är essensen i mötet. Andra gånger möter ni en människa, som kommer att förändra ert liv och vandra på er väg med er. Ni har alltid ett val att öppna ögon och sinnen, för dessa möten, men de viktigaste mötena i livet får ni fler chanser att upptäcka. Livet kommer att visa er dem, och ni kan försöka känna in i er när ni bör ta en extra titt på den ni möter och vad för budskap denna kommer med.

Ni kan möta en fullkomlig främling, som ni upplever er känna utan och innan. Ett sådant möte är värt att undersöka. Att ni har starka band, som inte går att förklara i ord, kan leda er till nya vägar och ni kan lära känna en “nygammal” vän. Kanske möts ni kort, för att sedan skiljas åt, med mötet är ej mindre viktigt för det. Alla händelser ni upplever har ett budskap och en mening. Så det sägs “Herrens vägar är outgrundliga”, så kan vi lägga till; “utforska dem grundligt”.

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

“Från den dag vi föds finns en stark koppling mellan vår kropp och vår själ, och både kropp och själ är länkade till universum.” Det kan vi läsa mer om i Ä-posten längre ned. Och denna koppling ska vi titta närmare på i några inlägg. Vi ska titta på hur vi kan lära oss att lyssna på vad kropp, själ och universum vill säga oss.

Alla har vi väl hört att det är viktigt att lyssna till vår kropp, vad den säger oss. Men vad betyder det egentligen? Är det så att vi först har lärt oss av med att lyssna till vår kropp, för att sedan sträva efter att återfinna denna intuition, denna “känsla” om vad som är bäst för oss?

När vi föds kan vi inte annat än lyssna till kroppen, äta, sova osv. Sedan lär vi oss att vi kan motarbeta kroppsliga impulser och tankar. Detta är så klart nödvändigt för att växa upp och bli en välanpassad människa, som inte bara utgår från våra egna behov, utan också kan vara lyhörd mot vår omgivning. Men hur hittar vi en lagom balans i det? Att vara lyhörda för både oss själva och vår omgivning? Den balansen är inte lätt att finna, och här finns det inte svart och vitt, rätt och fel.

Om vi tar just ätandet och sovandet som exempel. Vi kan nog känna igen oss i att ibland äta trots att vi inte är hungriga. Det kan vara av artighet, vi blir bjudna på mat eller att vi äter för att passa in måltiderna i vårt “schema”.

Eller så äter vi inte, trots att vi är hungriga. Vi kan inte genast tillfredsställa våra hungerkänslor. Det skulle ju bli rätt problematiskt och lite komiskt, om vi när vi vuxit upp skulle skrika efter mat på tunnelbanan hem från jobbet bara för att det suger i tarmen efter mat. 🙂

Vi lär oss styra och motarbeta kroppens signaler, och många gånger är det alltså nödvändigt göra så. Dock blir det svårt att veta vad som är “lagom” om vi trixat för mycket med det basala, i detta fall med ätandet, vi få då svårt att tyda kroppens signaler, och som kanske inte ens alltid ger “rätt” signaler. Hungerkänslor och mättnadskänslor kan försvinna både om vi konstant äter för mycket eller för lite.

Vad gäller sovandet då, det borde väl vara enkelt? Eller inte… Ibland kanske vi är så trötta att det enda vi vill är sova, men så kanske vi ändå inte kan somna. Eller så sover vi som stockar, men blir så illa tvungna att krypa ur sängen när klockan ringer även om vi inte alls är utsövda.

Ett annat scenario är att vi tänker “aj, aj imorgon ska jag upp i ottan, så ikväll måste jag lägga mig tidigt”. Tanken må vara god, men är vi inte sömniga är det svårt att få till en dejt med John Blund 🙂 . Så här går vi också in och styr över ett basalt behov, som när vi föddes ledde oss att sova när vi är trötta och vakna när vi är utsövda. Och precis som vad gäller ätandet, så måste vi anpassa sovandet till yttre omständigheter. Vi kan inte genast sova för att vi är trötta på jobbet eller i andra sociala sammanhang. Och precis som vid ätandet kan vi “tappa” kroppens signaler.

Att lära sig att kunna tyda kroppens signaler, och välja vad vi bör agera på är vägen att vara en del av oss själva och omvärlden. Att hitta balansen är nog nyckeln till det mesta, så också detta.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Från den dag ni föds finns en stark koppling mellan er kropp och er själ, och både kropp och själ är länkade till universum. Som det lilla nyfödda barnet är ni alla i total harmoni med att veta vad ni vill och behöver, och ni har en stark förväntan att era behov och önskningar kommer tillfredsställas. Ni har inte någon uppfattning av att det finns positiva och negativa gensvar. Ni är totalt oskyldiga och oskyddade med ett öppet hjärta, som är ett med livet.

I takt med att ni växer, växer också era erfarenheter både bra och dåliga. Ni får uppleva att allt som ni trott var ett självklart samförstånd mellan er och världen, inte alltid är det. Ni kan ha fått leva i en trygg familj där ni är väl omhändertagna. , men kommer ändå uppleva att ni missförstås, att ni inte är automatiskt förstådda ens av de som känner och älskar er mest. Har ni levt i en otrygg miljö kommer detta sätta sina spår, och ni kan leva i en förväntan att inte få något, inte få rätt hjälp.

Oavsett hur livet varit är det en del av livet, att förstå att alla människor har sina egna vägar och val. När ni växer upp brukar livet komma emellan den medfödda kopplingen mellan kropp, själ och universum. Länken är alltid lika stark, men det som sker mer eller mindre är att ni genom era upplevelser, tankar och förväntningar slutar att naturligt känna vad ni vill och vad ni behöver, och hur ni når er plats i livet.

Det är en svår balansgång att hitta en väg att båda vara lyhörd för er själva och era behov likaväl som andras. Det är inte önskvärt att bara stagnera i “barnatänket” och endast vara fokuserad på era behov. Det är därför det är en viktig del att växa upp och integrera andra i er värld. Men det som inte heller är önskvärt är, att ni i detta väljer att endast lyssna till andras behov och ignorerar era egna. Det är inte själviskt att tänka på sig själv. Själviskhet handlar om att bara tänka på sig själv. Det är inte att vara i harmoni med sina känslor, utan snarare ett utestängande av alla andras. Men de som ständigt trycker undan alla egna behov för andras lär sig snart ett mönster, som gör att de till slut ej vet vad de egentligen vill.

När livet verkar putta er i en viss riktning är det klokt att utforska den vägen. Ty ni får små hintar om vad ni behöver, och vad som är bäst för er. Det är som små vägskyltar här och där, med ett ord, en riktning ett mål. Om ni väljer att stressa förbi dessa vägskyltar i livet, för att ni ej är lyhörda till er själva, så kan ni missa att se nya möjligheter. En väg som är viktig kommer att ha större och större skyltar i hopp om att ni skall upptäcka dem. Vägskyltar som först anger vilket håll ni bör köra åt, sedan hur långt det är kvar och när ni är framme. Men har ni valt att inte ta hjälp av skyltar och vägskäl kan ni missa någon avtagsväg som skulle leda er rätt.

Att endast lita på GPS kan vara vanskligt, för då väljer ni ej själv, ni följer slaviskt en ritad karta, som likt livet kan ta nya vägar. Det kan ha byggts nya vägar som ej är angivna på kartan än.

Om ni bara kör på så kallad intuition kan ni likaså köra fel, för tänk om ni har tappat kontakten med den intuition ni föddes med. Vad vi menar är vägen här; lyssna på hjärta, hjärna, kropp, själ, livet, universum, den andliga världen och ett verklighetsbaserat kritiskt tänkande och i frågasättande.

Ej följa strömmen, ej gå emot strömmen, utan lyssna på vad som är inom er, se vad som är framför er, se även det ni ej ser än, men som vägskylten visar. Var i er själva med andra, lyssna till er inre röst i samklang med de yttre röster ni samarbetar med. Ty ni är inte bara länkade till er själva utan till alla andra människor. Så era val påverkar andra likt andras val påverkar er. Om ni alla bara skulle tänka på er själva skulle världen gå under. Men för att världen och ni skall utvecklas och leva vidare behövs att ni lyssnar till vad ni känner och vad ni behöver. Och hur ni kan ge andra vad de vill ha och behöver. Ingen har alla svar men alla har en bit av pusslet.”

Nästa vecka fortsätter vi med del 2, hur händelser och sjukdomar kan komma med budskap. Välkomna tillbaka!

Kontakt. Facebook.

Det är en hårfin skillnad mellan försvar och förklaring. Ofta går vi in och försvarar handlingar, som vi kanske har dåligt samvete för. För något vi gjort eller inte gjort. Någon kanske frågar oss om en sådan handling, och kanske denna någon inte alls har någon anklagelse inlagd i sin fråga. Men ur vårt perspektiv med dåligt samvete klär vi inte sällan svaret med en massa försvar, försvar som kan bli till en anklagelse. Den andre personen hör anklagelsen och svarar då ibland med en motanklagelse. Så här har alltså en fråga ursprungligen utan anklagelse lett fram till anklagelser och motanklagelser, och därur skapat en konflikt.

Att däremot ge en förklaring utan laddning, leder oftast till ett möte och möjlighet mellan parterna.

Den 13 oktober 2015 skrev vi om hur “Vissa dömer bara sig själva för allt som sker, och vissa dömer bara andra.”

Om man är väldigt rädd för att göra fel, kan det bli att man är så fokuserad på det, att man till och med vill förekomma eventuella felsteg. Detta kan tyvärr leda till att människor runt omkring kan uppfatta denna osäkerhet som om man har gjort fel. Alltså får det en motsatt effekt. En sådan osäkerhet med” tå tassande”, kan i sig vara provocerande för omgivningen.

I andra änden finns de som alltid tror sig ha rätt och aldrig göra fel. De som genom sin övertygelse om den egna storheten får även andra att tro på dem. Detta oavsett rätt eller inte.

Att förneka och lägga över skuld och ansvar på andra är ett beteende, som hör hemma i tidig barndom. Här följer ett utdrag om det beteendet från Ä-posten i “Vissa dömer sig själva…”

“Det tänkandet och beteendet bör ha upphört i redan i tidig barnaålder. Barn säger gärna “det var inte jag, det var han/hon”. Det är sedan varje förälders uppgift att lära barnet att det är okej att göra fel. Det som inte är okej är att skylla det på någon annan. Och där brister det för den, som aldrig gör fel. Kanske är personen så rädd att göra fel, att den av skräck “måste” förneka allt. Eller så är det så, att personen tycker sig stå över det mänskliga draget, att ibland ha fel, göra fel.

Så varför är då ibland fel rätt, och ibland fel fel och rätt rätt? Jo om ni gör rätt och ser det, då är rätt rätt. Om ni gör fel och ser det, då är fel rätt. Om ni gör rätt och ser fel, då är felet fel.”

Som vi kan läsa i Ä-posten här under, så grundar vi våra system och mönster redan i barndomen. Om en förälder sätter i system att varje gång barnet slår sig, säga “dumma bord”, “dumma dörr” eller “dumma något annat”, kan detta skapa antingen en offermentalitet eller en som ser det som om världen är orättvis mot dem. Oavsett så läggs orsaken/skulden utanför en själv och på någon/något annat.

Ä-post (se Hannahs förmåga).

“Att försvara sig kan innebära att svara före, då ni kanske tror att ni skall bli beskyllda för något, och så vill ni gardera er och så försvarar ni er utan att ha anklagats för något. Detta kan i sin tur leda till att er motpart uppmärksammas på det ni eventuellt gjort fel. Och ni har själva då givit motparten ammunition. Ett förstoringsglas på ert eventuella “fel”.

Att försvara sig kan också vara just det, ett svar på föregående, dvs. ni anklagas för något, och ni tar då och försvarar er, svarar på anklagelsen. Svaret ni ger kan vara försvar i form av motattack. Försvar kan vara sakligt och logiskt, försvar kan vara att skylla ifrån sig, försvar kan vara att hitta på undanflykter.

Att försvara er genom en motattack blir ofta ett barnsligt försvar, som “du är dum”. “nej, du sa det, så du är dum”. Detta är på sandlådenivå, och det leder inte någon vart. Det spårar ur och ämnet ni börjat kivas om försvinner här. Så effektivt genom att avleda, men ineffektivt med att få fram ett försvar.

Att försvara er genom att lägga skulden på någon annan är effektivt ifråga om att insinuera att det kan vara någon annan som felat. Att låta någon annan bära skulden för något ni gjort, gör er inte fria från ansvar, även om ansvaret utåt sett skiftat till någon annan. Detta är ett beteende, där ni inte bara låter bli att ta ansvar, utan ni lägger ansvaret på någon annan.

Det kan vara att ni anklagar den som anklagat er dvs. försvar som motattack, eller just att i en situation där ni blir ifrågasatta säga “nej, det var inte jag, det var Jonsson som gjorde det, jag var bara med” dvs. beskylla någon annan som kanske eller kanske inte är medskyldig till vad det nu är ni står inför “rätta” för.

Att välja en väg av undanflykter är nog en väg vald av någon som är konflikträdd, som är så rädd att göra fel och få ett straff, att personen kanske förnekar uppenbara saker. Likt ett barn som blir påkommet med handen i kakburken och choklad runt hela munnen och ändå säger: “jag har inte tagit någon kaka”.

Alla val av försvar och undanflykter grundar sig på era tidigare erfarenheter. Det system och de mönster ni börjar forma redan i barnaåren. Ni formas av händelser, av personer runt omkring er och vilka drag ni själva har närmast till. Det är därför försvar, undanflykter, attacker och motattacker ofta hamnar på en “barnslig nivå”. För det grundar sig i era tidiga erfarenheter.

Ni delar dessa erfarenheter med er omgivning, men ni tar in dem på olika vis. Så en person som ofta blir beskylld för det den inte gjort, kan bli en som blir arg på omvärlden, orättvisor och livet. En annan person i samma situation kan bli en som ursäktar varje andetag och varje steg, för att inte kunna beskyllas.

Då ni anklagas för något eller tror att ni skall anklagas har ni många val att hantera detta. Ni kan försvara er, ni kan förklara er, ni kan komma med bortförklaringar eller så kan ni helt enkelt undvika ett möte.

Att själva veta skillnaden på dessa strategier är inte lätt, och för er motpart att känna skillnad mellan dessa strategier och hur de skall tolkas är än svårare. Men det är en viktig väg att vandra vidare på, ty missförstånd med tolkningssvårigheter kan ytterligare trappa upp en konflikt. Det ökar klyftan och kan leda till riktigt stora missförstånd. Ty en person som faktiskt felat, och som bortförklarar och försvarar sig kan reta gallfeber på den mest konflikträdda. Men om samma person förklarar varför den gjorde si eller så, hur den tänkte, och varför det som den menade göra “rätt” blev så “fel”, då öppnas dörrar till förståelse och kanske förlåtelse.

Så att rannsaka vad det är ni känner, och hur ni förmedlar det för att nå fram, är den viktigaste kompassen ni behöver, för att inte låta en konflikt, en svår situation eller en vardaglig händelse eskalera.”

Nästa vecka kommer vi skriva om hur både de som är extremt konflikträdda, och de som är “argumentativa”, lätt hamnar i konflikt och missförstånd. Välkomna att läsa!

Kontakt. Facebook.

I vårt förra inlägg skrev vi om “Längtan” och vi fortsätter här med “Saknad”, känslor som flätas samman med varandra. “Saknaden” bara är, och den är mer här i nuet, medan “Längtan” sträcker sig bort, in i framtiden och tillbaka till det förflutna. Längtan går att beskriva mer poetiskt.

“Saknad” kan innebära så mycket. Man kan till och med sakna något man aldrig haft. Adopterade kan t.ex. känna en ospecificerad, odefinierad saknad av sin biologiska familj, även om de har en underbar och kärleksfull adoptivfamilj. De uttrycker ofta det som, att det är som om en pusselbit saknas. Och att de som sökt upp och funnit sin ursprungsfamilj ofta känner sig mer hela efteråt.

I dessa fall saknar man några som existerar. Men så finns det en annan form av saknad där man saknar någon som faktiskt inte existerar. Så kan det vara för ensambarn, som kan sakna att ha syskon. Jag (Annmari) är ett ensambarn, men jag har själv aldrig saknat syskon när jag var liten. Det var först i samband med mina föräldrars sjukdom och död, som jag kände en saknad av, att inte ha någon som var i samma situation som jag, och som förhoppningsvis skulle dela mina känslor.

En vän till oss har berättat om ett tvillingpar, som kom till sina föräldrar och bad om att få ett syskon. “För vi har ju inget syskon”. 🙂

Man kan också sakna något i form av “avsaknad”. Det kan gälla avsaknad av utbildning, kompetens m.m. Det kan också gälla avsaknad av en kroppsdel. Denna typ av saknad = avsaknad kan vara helt utan känsla och enbart ett faktum. Men det kan också vara att man har en känslomässig saknad av att sakna en arm, ett ben eller ett öga eller en utbildning etc.

I saknaden efter en partner vi förlorat, antingen till döden eller att vi mist kärleken till någon annan, kan vi ofta överromantisera och plötsligt har allt med personen blivit till ideal. Alla” fel och brister” är borta, och detta kan därmed bli till ett hinder för att se nya möjligheter i nuet.

Vi kan sakna någon att vara förtrolig med, även om vi har andra människor omkring sig. Vi kan sakna någon som förstår oss på djupet, vilket kan vara ett faktum, en känsla eller både och.

Saknaden som känsla är alltid sann, men den behöver däremot inte vara “faktasann”.

Här innan Ä-posten vill vi igen passa på och påminna om, att vi nu på lördag 29 oktober KL 14 – 16 kommer att ha ett föredrag. Plats Surbrunnsgatan 16 i Stockholm. Läs mer om detta under fliken “Aktuellt” på menyn.

Ä-post (se Hannahs förmåga).

“Om längtan är en längtan till något, så är saknad en saknad, en avsaknad av något. Längtan driver er mot ett mål, medan saknaden inte har samma drivkraft. Saknad är en känsla, som är stark, och den lever i nuet.

Kan ni sakna något ni aldrig haft? Svaret är ja, ty längtan efter det ni aldrig haft, drömmen av det ni aldrig haft, föreställningen om hur det skulle vara att ha det, är just saknad.

Att sakna något/någon ni haft och mist är likaså en stark känsla, som kan få er att längta tillbaka till det förflutna där det/den ni saknar fanns i era liv. Om ni sedan drömmer om att få det igen, så går saknaden in i längtan och drömmen.

Så saknaden länkas samman med många andra känslor och upplevelser. Det är svårt att separera den från längtan och drömmar. När ni saknar någon ni älskar kan saknaden vara den mest centrala känslan, eller så är saknaden en del av det, och era minnen av en människa ni mist, och er önskan att åter få en chans att skapa nya minnen tillsammans med, starkare.

Så saknaden i sig saknar inte vänner, som förstår den. Dessa vänner är då bland annat längtan, önskan, drömmar, minnen av svunna tider. Och ändock när ni saknar någon, så känner ni er allt som oftast otroligt ensam. Ni kanske inte kan artikulera er saknad i ord, och då förblir den inom er och delas ej av era vänner. Så saknaden är med sina vänner, medan ni avskiljer er från era vänner, som inte är dem ni saknar.

Att sakna är att leva, att ha levt, och känslan är en viktig del av livet. Ty utan saknad skulle ni ej vara mänskliga. För oavsett hur bra ni har det, så är det ändock något eller någon ni inte har. Balansen är att hitta en nöjdhet, en acceptans av ert liv, men ändock tillåta er att sakna något/någon. Det är inte att vara missnöjd och otacksam, utan det är att se, att trots det goda i ert liv, så har ni inte allt.

Så saknaden i att önska er något är längtansfull. Saknaden att inte ha något är mer i nuet.”

Nästa vecka är vi tillbaka igen. Välkomna då och välkomna på föredraget på lördag!
Kontakt. Facebook.

Det finns många sångtexter som handlar om “Längtan”, Lena Andersson sjöng på 70-talet “Är det konstigt att man längtar bort nån gång”, och Cajsa-Stina Åkerström sjunger den vackra “Av längtan till dig”, listan kan bli lång. Längtan har en central betydelse för oss. Som vi kan läsa i Ä-posten här nedan så “knuffar” den oss framåt i livet. Den hjälper oss hitta vad vi vill, och ger oss en väg och möjlighet att nå dit. Och den stimulerar vår fantasi.

I Ä-posten kan vi också läsa om hur viktigt det är, att inte låsa oss fast vid att det vi längtar till “måste” bli av, för det kan då leda till att vi tappar tron på en lycklig framtid, om det vi längtar efter sedan aldrig blir till verklighet. Ibland kan ju vår längtan faktiskt vara helt orealistisk att förverkliga, och är vi då inte öppna i sinnet kanske vi missar något viktigt, kanske vi till och med missar att vi faktiskt redan har det vi längtat till. Det kanske bara ser lite annorlunda ut.

Jag (Annmari) drar mig till minnes hur min fröken i sjätte klass skrev i min poesibok om hur hon såg mig ibland i längtan och drömmar fly ut genom fönstret… Var det sant? Jo det var det nog.

Här innan Ä-posten vill vi passa på och påminna om, att vi lördagen 29 oktober KL 14 – 16 kommer att ha ett föredrag. Plats Surbrunnsgatan 16 i Stockholm. Läs mer om detta under fliken “Aktuellt” på menyn.

Ä-post:( se Hannahs förmåga)

“Ordet “längtan” kan appliceras på många olika slag av längtan.

Längta bort. Längta hem.

Längta efter någon. Längta efter något.

Längta till något ni inte har. Längta till något ni har, men inte har just nu.

Längta till något ni haft och mist.

Längtan är en känsla, som kan ge lycka och hopp. Men längtan är också en känsla, som kan orsaka en sorg över vad ni inte har, och en rädsla att aldrig få det ni längtar efter. Dock är att längta efter något en oerhört viktig del av livet. Ty utan längtan skulle ni ej blicka framåt på samma vis.

När någon är så deprimerad att till och med längtan göms undan och glöms bort, då blir det svårt att se en ljusare framtid. Även när ni är tillfreds med ert liv har längtan en plats i er. För att längta efter något/någon ger er drömmar och förhoppningar, som kan bli sanna. Och ni når då ännu ett steg närmare en ännu lyckligare tillvaro.

Så varför kan då längtan göra så ont? Jo, när ni längtar efter något ni tror er ej kunna vara utan, så låser ni fast ert hopp, er framtid med att denna längtan skall bli till verklighet. Ni lägger således över kontrollen av era i liv i händerna på något/någon utanför er själva. Ni kan bli så fixerade vid att “om den personen aldrig älskar mig, så är mitt liv slut”, eller om ni inte får det eller det jobbet så är allt “kört”.

Så längtan kan bli en boja, där ni är fast fixerade vid, att just denna önskan/dröm/längtan kommer vara avgörande för er framtid. Så länge ni går med den bojan kring er fot, så blir det trögt och tungt att slita sig loss från den önskan/drömmen/längtan, för den hindrar er då från att lösgöra er och hitta nya saker att längta efter. Kan ni se det?

Men om längtan får er att kunna öppna er, ej låsa fast er vid en enda person, händelse etc., då är den en av livets goda krafter. En väg att hitta vad ni vill, att vara i kontakt med era innersta känslor och att längta efter något blir då en morot och en väg att nå era mål.

Att längta efter kärlek är en mänsklig faktor, men längtan kan göra att ni även här låser er för hur denna kärlek skulle se ut, och ser den då inte ut som i er dröm, så kanske ni missar den. Och om det är själva längtan efter kärlek, som ni får ett “kärleksrus” av, så kommer ni att välja bort den kärlek ni har och får, för att få fortsätta längta.

Vissa kan vara “kära i kärleken”, likadant kan känslan av att längta efter någon/något vara det ni egentligen vill hålla kvar. Mer än att få det ni längtar efter.

Längtan efter att få något speciellt stort eller litet, kan få er att jobba hårt för att kunna ha råd med det. Det kan få er att växa och hitta en väg, att få det ni vill ha. Det kan vara, att när ni väl får det ni önskar är ni så glada och tacksamma, att ni vågar stanna upp och njuta innan ni längtar efter nästa sak. Men det kan också få er att direkt längta efter nästa sak.

Att längta efter något är aldrig fråga om klasskillnader. Längtan i sitt innersta väsen är lika för alla. Dock kan förnuftets rationella sida spela in, och om ni är otroligt fattig, så kanske ni försöker styra er längtan till att vara någorlunda realistisk. Medan någon annan som har stora resurser, pengar, utbildning kanske längtar efter något större. Längtan är ändock likadan. Dock kan ni vara olika nöjda när det ni längtat efter väl är ert.

Längtan är viktig och att ha drömmar är viktigt, ty utan längtan och drömmar blir livet ganska trist. Det är dock en vågskål, en balans att hitta en väg att vara tillfreds med hur livet är nu och att ändå längta till något mer, längta efter att nå era mål, att hitta er kärlek. Att vara den ni vill vara.

Längtan i sig är en hoppfull känsla, men den kan tyngas ned av förväntningar, rädslor och när den låses fast vid en enda sak, person eller jobb kan det istället bli till ett hinder.
“Längtans tider” heter det, och det kan betyda att tiden ni spenderar med att längta är minst lika viktig, som att nå dit hän. Det finns alltid tid för längtan. Till skillnad från att gå i “väntans tider”, som till slut når dithän där det ej längre är en väntan utan ett nu. Så att längta är betydelsefullt och ökar era chanser till lycka.

När ni vänder längtan till en drivkraft, en morot och en dröm, är den endast positiv. Längtan behöver vara fri, längta inte efter endast en enda sak utan försök vara öppna. Tillåt er små, små “längtanar” och stora visioner. Längta efter det lilla och det stora, och fortsätt sedan att njuta av det ni längtat till, när det är i er hand. Så hittar ni balansen mellan nuets verklighet och längtans drömmar.”

Nästa vecka är ni välkomna tillbaka igen. Då tänker vi skriva om ämnet “Saknad”.

Kontakt. Facebook.

“Om man just tagit avsked från någon kär på en järnvägsstation… och vänder sig om för en sista vinkning, blir lätt minnesbilden till ett löfte.” Detta citat kommer från en film, som jag inte längre kommer ihåg vilken, men citatet berörde mig och kom att stanna i mitt minne.

Hela livet består av möten och separationer. Var och en av oss har vi vår egen livsplan, vår egen resa. Vi möts och vi slår följe med varandra för en kortare eller längre tid, innan vi reser vidare åt olika håll, för nya möten och kanske för återseende av någon vi rest tillsammans med tidigare. Detta gäller både återförenande i jordelivet och på andra sidan.

Som vi kan läsa i Ä-posten här nedan, så gör det olika ont när vi skiljs, beroende på de erfarenheter vi har från separationer i barndomen. Har vi som barn fått uppleva att mamma hela tiden kommer tillbaka, så klarar vi oss bättre. Har vi blivit övergivna som barn, är det risk att varje “adjö” sänder oss tillbaka ned i övergivenhetens brunn.

Separationer kan ske av så många anledningar, och separationer kan handla om att skiljas från en partner, men också från andra familjemedlemmar, en vän, en situation etc. Ibland är det livets omständigheter som “tvingar” oss att skiljas åt, kanske hör vi hemma i olika länder, kanske är det en familjesituation styr…

Vi kan också överraskas av separationsångest vid en flytt, till och med en flytt inom samma stad. Det är inte alls ovanligt att man först blir ledsen och kanske känner en ånger över flytten, när man väl sitter där i nya lägenheten, lägenheten man kanske längtat till.

Även då vi byter jobb kan vi först översköljas av en övergivenhetskänsla. De gamla kollegorna jobbar kvar, medan man själv är “ensam” och ny på nya arbetsplatsen.

Ångest vid förändringar handlar just om separationsrädsla, en rädsla för att bli ensam och i botten ligger ofta en dödsångest.

Här innan Ä-posten vill vi passa på och påminna om , att vi lördagen 29 oktober KL 14 – 16 kommer att ha föredrag. Plats Surbrunnsgatan 16 i Stockholm. Läs mer om detta under fliken “Aktuellt” på menyn.

Ä-post (se Hannahs förmåga).

“När ordet separation kommer på tal är det många som tolkar det som separation från en partner. Men en separation är så mycket mer än så. Alla människor lever med en mängd separationer. Vissa kanske inte påverkar er nämnvärt, medan andra kan göra så ont att hela vardagen påverkas.

Att rädas separationer är inbyggt i er. Det är inte för inte så mycket av psykologin bottnar i anknytningen. Barnets anknytning till föräldrar och andra vuxna i sin närhet. Även ett litet barn eller i synnerhet ett litet, litet barn lider av separationsångest. Barnet som inte har den vuxnes tidsuppfattning, kan känna sig övergivet även om mamma eller pappa bara är borta en liten, liten stund. Barnets referensramar är små. När en närstående lämnar ett barn har barnet inte möjlighet att veta, att det bara är en kort stund, som de är utan sin nära.

Så genom att mamma eller pappa kommer tillbaka byggs trygghet och tillit upp. Men alltför ofta blir barn övergivna mer eller mindre frivilligt av de vuxna i sin närhet, och det sätter sina spår. Spår av övergivenhet, som sitter längst in i barnet och påverkar deras fortsatta liv, tillit och rädsla för att människor de älskar skall överge dem. Även barn som är högt älskade kan lida av svåra övergivenhetskänslor efter saker som hänt i deras liv, även sådant som de ej medvetet minns. Ett barn som adopterats kan känna ett hålrum inom sig, där de “övergivits” av sina biologiska föräldrar. Detta trots en kärleksfull adoptivfamilj.

Ett barn som varit oönskad i mammans mage, kan känna detta i hela sitt väsen även om mamman älskar sitt barn från den dag hon mött det. Barn till mödrar som haft förlossningsdepression påverkas likaså av moderns “övergivande”.

Med tanke på detta, är det då så konstigt att människor är rädda för att lämnas? Svaret är nej, men genom att våga hitta tillit till er själva och andra i er närhet, kan gamla sår läka. Försök att se att ni är älskade, även om en eller flera personer har lämnat er, och att detta inte behöver betyda att alla kommer göra det.

Från att en gång ha blivit övergiven springer många beteendemönster. Vissa blir så anpassningsbara att de nästan tassar på tå, och gör allt för att inte bli övergivna igen. Andra “testar” människor i sin närhet, för att få “bevisat”, att faktiskt alla lämnar dem. Dessa ytterligheter springer ur samma kärna, av tidigare separationer från betydelsefulla personer i ert liv.

Ingen är immun mot övergivenhetskänslan i en separation. Hur lyckliga ni än varit innan ni “separerade” från er nära.

Att vänskapsband tar slut händer hela tiden, ibland har det att göra med en speciell händelse, ett bråk, ett missförstånd eller något annat som gå att “ta på”. Ibland är det så att ni växer ifrån varandra, era liv går åt olika håll, och det som förde er samman är ej längre en gemenskap ni bägge delar. Vänskap kan helt odramatiskt rinna ut i sanden, eller så kan ett uppbrott ske likt vid en skilsmässa, där en eller bägge vännerna säger upp bekantskapen i tydliga ordalag. Båda delarna är dock en separation. När vänskapen handlar om att glida isär kan sorgen över separationen vara mer melankoliskt vemodig, att tänka att ni som delat som mycket nu inte har samma intressen och liv. Ni kan sörja vad ni ej längre delar.

När någon abrupt säger upp bekantskapen med er, så blir det annan sorgeprocess. Det kan vara förvåning i det, ni kanske inte alls förstår varför er vän inte längre vill vara er vän. Ni kanske förstår varför, men ni vill ändock fortsätta vara vänner. Detta uppbrott liknar då mer en skilsmässa från en partner. Ni blir helt enkelt “dumpade” på samma vis.

Vänskapsband är en lika viktig del av livet, som ett band till en partner. Kanske är det än viktigare. Så att sörja en förlorad vänskap är nödvändigt, för att inte stänga in känslorna, bli arg, bli ledsen eller vad helst ni känner.

En alltför vanlig situation är att även inom en “kärnfamilj”, så finns det uppenbara separationer där en eller bägge parter säger upp bekantskapen. När ert barn stänger er ute från ert liv, kan det bli till en livslång sorg. Ni älskar ert barn och vill vara delaktiga i dennes liv, men ibland tar barnet avstånd och släpper ej in er. Det kan ibland vara befogat, men ofta händer det trots, att ni varit en god förälder och stått varandra nära.

När även barnbarn är inblandade, och ni inte får se dem växa upp blir sorgen än större. Denna smärta är svår att ta sig igenom, ty ett barn går ej att “bytas” ut. Hur sorglig en skilsmässa från en partner än må vara, så kan ni hitta kärleken igen. Inte som ett utbyte, men som ett nytt kapitel. Men era barn blir ej till nya barn. Denna separation behöver läka inom er ändå, för allt ni ej kan påverka leder till en inre stress och en ångest som blir en rundgång. Så hur svår en separation än är, så är ändock vägen fram att våga leva igen med den nya verkligheten.

I en annan ände finns föräldrar, som frånsäger sig sina barn antingen i ord eller i handling. Att föräldrar överger barn och väljer att inte se dem växa upp är sorgligt och en orsak till stora övergivenhetskänslor hos barnet, övergivenhetskänslor, som följer genom livet. Att bli övergiven som litet barn påverkar er på ett annat vis än att bli bortvald som tonåring eller som vuxen. För om er förälder väljer att lämna er när ni är små blir det ett hål, som ej kan fyllas, men ni kan då se att föräldern ej kände er tillräckligt för att det skulle vara personligt. Om ni däremot överges när ni blivit äldre, kan ni än mer känna att ni inte duger, ty ni är då ni, och era föräldrar känner er, men väljer ändå att inte ha er nära…

Att kärlek tar slut gör ont, och att förlora någon ni ej vill förlora gör ont. Att välja bort någon kan också göra ont. Så hur läker ni dessa sår? Jo, genom att hitta människor som ni vill ha i ert liv, att hitta ett eget värde orelaterat till andra, bara till er själva, er unika själ. Att våga öppna era hjärtan och liv igen för nya möjligheter, nya människor, att stärka er tillit bit för bit. Ty separationer sker hela tiden, det är livets gång. Ibland återförenas ni, ibland inte, men livet har en väg och om ni bara vågar gå vidare på den, så kommer ni finna nya saker, nya människor, nytt hopp och en väg ni aldrig kunnat tro var rätt.”

Här slutar vi vår serie om “separationer” för denna gång. Nästa vecka är vi tillbaka med ett nytt ämne. Välkommen tillbaka!

Kontakt. Facebook.

Ibland väljer vi ämne till bloggen utifrån tips från människor runt oss, och ibland inspireras vi av något som hänt i vår vardag. Det kan också vara något vi bevittnat ute på stan, eller kanske något vi läst eller sett på TV. Den här gången var det en väninna, som ville att vi skriva om “Förlorad kärlek”. Det kändes spännande, och det är ju också något som alla kan relatera till. Men det är ett stort ämne, så vi kommer ägna flera inlägg åt det.

Alla relationer kommer ju förr eller senare att sluta med en separation, om inte annat så skiljs vi till slut åt genom döden. Vi börjar med att skriva om “partnerskilsmässa”, där en eller båda parter har valt separationen. Vi gör så, eftersom det är ett någorlunda avgränsat område. V i fortsätter sedan nästa vecka med, hur det kan se ut när separationen sker genom döden. Sedan går vi vidare med hur det kan vara när en långvarig vänskap tar slut, och om sorgen och alla andra känslor, som följer när barnen av någon anledning tar avstånd från en eller båda sina föräldrar, och andra typer av separationer.

Här handlar det alltså om “Partnerskilsmässa”, och precis som vi kan läsa i Ä-posten här nedan är ingen skilsmässa den andra lik. Det som dock praktiskt taget alltid händer, oavsett om man varit den som tagit beslutet om att gå skilda vägar eller inte är, att man känner sorg. Om inte annat upplever man en sorg över framtidsdrömmarna, som nu inte blir av. “Att skiljas är att dö en smula” heter det i ordspråket. Vi kan i Ä-posten läsa om olika typer av separationer från vår partner, och om våra tänkbara reaktioner fyllda av allehanda känslor.

I Ä-posten står om hur svårt och omvälvande det än kan vara i separationen, så har vi ändå val att försöka hitta vägar för att nå framåt och inte fastna i bitterhet. Jag tänkte här bjuda på en liten tillbakatitt på en skilsmässa i mitt liv, och om hur jag försökte hantera den, själv och med hjälp av andra. Jag kommer inte gå in på detaljerna i skilsmässan, utan min avsikt här är, att berätta hur jag tillsammans md vänner lyckades vända något väldigt jobbigt till att bli en tid, som förutom tårar också kom att innehålla mycket kärlek och skratt. Hannah och hennes syster var små och det var mycket dramatik…

Då öppnade Stina och Per, några nära vänner, tillsammans med sina tre barn sitt hem för oss, och det som till en början var tänkt som en enstaka övernattning kom att bli till, att jag och flickorna bodde i deras källare i dryga två månader.

Under denna tid tog vi tre vuxna gemensamt hand om alla de fem barnen. Barnen kom att bli lite som “syskon”. De lekte tillsammans, och vi vuxna turades om att skjutsa barnen till skola och förskola. Vi hjälpte varandra, Stinas pappa var svårt sjuk, döende, och jag kunde ta hand om hennes barn, så att hon kunde vara mer hos honom på sjukhuset, och jag hade i min tur stöd av Stina och Per i min situation.

Mitt i det svåra som pågick i våra familjer fick humor och skratt ett stort utrymme. När barnen hade somnat på kvällarna hände det att jag, Stina och Per, allihop satt i deras stora säng och åt chips och godis medan vi tittade på någon film på TV. På kvällarna kunde vi också sitta vid brasan och prata igenom hela krissituationen och samtidigt långsamt blicka framåt.

En dag packade vi alla in oss i deras stora “minibuss” för en utflykt till Tekniska muséet. Vid biljettluckan stod det, att det fanns familjebiljetter. Per sa till kassörskan att han ville köpa en sådan, varpå kvinnan tittade mycket undrande från Per till Stina, till mig och tillbaka till Per. “Ja, det är mina båda fruar”, sa Per. Efter en kort överläggning med sig själv, gav kassörskan med sig, och vi fick slutligen vår familjebiljett. 🙂

Så började det bli dags för mig och mina döttrar att flytta tillbaka till vår lägenhet. För mig kändes det viktigt att då känna att det var en “nystart”, och jag som aldrig förut målat några väggar köpte färg och penslar och annat, som behövdes och så fick snart hela lägenheten en make-over. Stina och jag for till Ikea, där vi hittade en soffa, som skulle bli pricken över i:et. Det var ett utställningsexemplar, så soffan var inte inslagen och ganska klumpig att bära. Vi tog den på biltaket, och när vi kom fram till vårt hus var det rena “segertåget”, när vi stolta lyckades bära upp soffan de två trapporna till vår lägenhet.

Denna tid som vi fick tillsammans med Stina och Per och deras barn kom att bli väldigt viktig. Gemenskapen, kärleken, gråten och skratten bidrog till läkning hos alla. Det här var mitt sätt att läka, det finns många olika sätt och alla måste hitta sin egen väg. Det fina är att man inte behöver hitta en ny kärlek för att läka i sig själv. För även om vi hittat en ny kärlek, så är det vi själva som läker, men kanske med hjälp av vår nyfunna vän.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

“Alla skilsmässor är olika, så olika alla människor är, och så olika människor är med varandra. Alla människor passar inte ihop, och vissa som inte passar som par, kanske passar bättre som vänner. Andra har en passionerad kärlek, som ibland kan bli alltför stormig, för att göra någon gott.

När ni hör ordet skilsmässa, så gör ni alla era egna olika tolkningar. Ni gör det utifrån era erfarenheter och era värderingar, så ingen skilsmässa är den andra lik. Grunden är dock lika. Det är att den ena eller bägge parter väljer att vilja skiljas. När vägen framåt ej känns som den kommer att vara annorlunda än historien, och historien inte känns som en önskvärd framtid, så finns det olika vägar att ta. Kanhända ni då väljer, att vilja ändra er framtid, och känner ni att det ej går att göra med er partner så väljer ni oftast skilsmässa.

En skilsmässa är sällan lätt för någon av parterna, även den som önskat att separera kan få separationsångest, känna sig övergiven, ensam och börja undra om beslutet varit rätt. Det händer då att ni tror att ni fortfarande vill ha ett liv ihop med den ni har velat skilja er ifrån. Och med tro menar vi här, att hur mycket ni än velat skilja er, så kommer rädslan ofta upp, och då kan ni tro att ni är kära i er partner. Men om detta blir en nystart, så brukar det ändå sluta på samma vis, ett nytt uppvaknande, en ny skilsmässa, och då har er partner sårats två gånger. Men ingenting är rätt eller fel i detta sammanhang, för det finns de som väljer varandra igen, och att de kan hitta en lyckligare väg tillsammans när tiden att vara utan visade sig vara ohållbar.

När kärleken tar slut finns det många vägar att gå. Att vara vän med sin förre detta partner kan vara en väg. Men det sker inte av sig själv utan det behöver byggas på en gemensam grund av att ni faktiskt har vänskap, att det som höll ihop er ej endast var den romantiska kärleken.

Rädsla att släppa en person ni en gång hållit kär kan vara mången. Ni kanske är rädd för att vara ensam, att ni aldrig kommer hitta en ny kärlek, medan er partner gör det. Ni kanske är rädd för en ny vardag. Det kan vara rädsla för att såra er partner. Det finns så oändligt många medvetna och omedvetna känslor.

Att bli ställd inför att er partner vill skiljas från er när ni ej vill detsamma kan komma som en chock och leda till en djup sorg. Ni får höra att personen ni älskar och trodde älskade er inte längre gör det. Den ni ville dela ert liv med vill ej det mer. Detta är en förlust som likställs med en nära människas död. Och sorgen kan innehålla många känslor, skam, ilska, rädsla, övergivenhet, saknad, svartsjuka etc.

En skilsmässa som sker ömsesidigt kan även den väcka en sorgeprocess. En skilsmässa där den ena parten vill skiljas, men ej den andra gör än ondare.

En skilsmässa där den ena parten har funnit en ny kärlek är ofta den allra mest smärtsamma. Att lämnas för att ni vet att ni ej längre är er älskades älskade. Någon annan har krupit in i dennes hjärta och tagit den plats ni hållit som er. Det kan ge en fruktansvärd känsla, och livet kan kännas meningslöst. Men vad ni än gör efter detta, så är det ni som väljer er fortsatta väg att våga läka och inte bli bitter är det den bästa gåva ni kan ge er. Och den bästa vägen till “revansch” är att leva ett fulländat liv. Dock är vägen dit lika viktig. Att stänga inne känslor som saknad , och hoppa över de stegen och genast börja “leva loppan”, leder sällan till en varaktig lycka.

Som med allt som sker i livet behöver ni känna alla känslor och gå igenom dem, även de svåra, för att nå till en ljusare framtid. Längtan efter den ni skiljts ifrån kan vara svår, ibland är det er starkaste känsla, ibland tror ni att den är det. Det vill säga det är lätt att längta efter något ni inte har, det är svårare att släppa taget om det. Att ni ibland tror ni inte kommit över er förra kärlek behöver ej betyda att det är så. Så var snälla mot er själva, läk såren och känn sedan efter vilken känsla, som är er äkta känsla. Då kan ni gå framåt.

När barn är inblandade i skilsmässan är det en än svårare process. Att leva med någon kan vara nog så svårt vad det gäller olika syn på barnuppfostran. Men när föräldrar, som inte lever tillsammans, inte har samma syn på barnuppfostran, är det än svårare. Barnen har inte skiljts sig, det är de vuxna, och de vuxna behöver därav för barnen få en kontinuitet. Att vara samspelta och låta barnen hitta en ny vardag och trygghet är av största vikt.

Ett barn skall ej behöva välja en förälder, men likafullt bör barnens känslor beaktas. Alla barn vill inte leva en vecka hos mamma och en vecka hos pappa. Att låta barn ha en del i beslutet är inte att ge barnen makten, utan att inkludera dem i deras liv och framtid. Att våga välja om de vill det är viktigt låta dem.

Kärleken må vara slut, men valet att inte dra in barnen i ert drama är ett viktigt val. Att baktala den andra föräldern till barnet, sätter barnet i en omöjlig situation. Om ni är arga och besvikna på er före detta partner, dela detta med vem som helst utom med era barn. Det finns dock ett undantag och det är om barnet tar skada av den andre föräldern. Då inte bara bör ni agera, utan ni måste göra det. För er uppgift som förälder är att skydda ert barn, att älska det ovillkorligt, även när ni inte längre älskar den andre föräldern.

En skilsmässa är sällan enkel, men den kan mer eller mindre komplicera känslor gällande pengar och bodelning bl.a. Så när är det rätt att skiljas? När bör ni kämpa att hålla ihop? Dessa frågor kan endast ni svara på, och endast ni kan göra valen. Men kom ihåg att valen ofta påverkar fler än er själva. Så välj med omsorg, och vad ni än väljer välj med omsorg, och vad ni än väljer välj att vara omtänksam mot er och era nära i valen.”

Nästa vecka fortsätter vi med att titta på vad som händer när separationen sker genom döden. Välkomna tillbaka! Kontakt. Facebook.

Alla har vi nog haft våra funderingar kring vem vi är, och varför vi är som vi är. Det finns inga enkla svar på någon av dessa funderingar, för vi är ju så många delar, vi har så många sidor. Vi har vår personlighet, vår person och vi har mängder av olika sidor av oss själva.

Vårt inre har fler sidor än vårt yttre. Så när någon säger, att “jag var inte riktigt mig själv i den situationen”, så är det en sanning med modifikation. För vi kan egentligen aldrig vara någon annan än den vi är.

Men sen kan vi vara mer eller mindre genuina mot vårt så kallade” sanna jag”. Vi kan spela olika roller, skådespelare gör det hela tiden. Men även med någon annans manus, så ger vi ändå lite av oss själva i rollen. Så när vi spelar ett spel är vi kanske inte vårt genuina själv, men vi styr själva vad vi gör, och därför kan vi inte frånsäga oss att det ändå är vi.

Av olika anledningar kanske vi inte vågar visa upp vårt inre. Det kan vara så att vi inte tycker att vi passar in i vår omgivning, och så “låtsas” vi för att smälta in, antingen för att vi inte vågar visa oss “annorlunda” eller att vi helt enkelt inte “orkar” gå emot strömmen. Ändå är det oftast så att vi människor reagerar på när det inre och det yttre inte går ihop, även om vi inte riktigt kan känna vad det är som inte stämmer. En person som inte är genuin vad gäller t.ex. sina åsikter blir ofta inte bemött på samma vis, som en som verkligen har dessa åsikter.

Det är inte helt ovanligt att vara rädd för vad som skall hända om andra “upptäcker” vem vi egentligen är där innanför skalet. En vän till oss uttryckte den rädslan, när hon låg inför döden. Hon hade tankar på hur det skulle bli när hon kom över på andra sidan, och hur änglarna skulle se på det hon försökt dölja av sig själv. Vi fick ett bra samtal om detta, och om att vi inte kan dölja något för den andliga världen även under livet och att vi alltid är älskade. Dessutom var hon en väldigt god människa, som absolut inte hade något att frukta.

Varför känns det då så viktigt att finna sig själv? Är det viktigt eller är det något tidstypiskt att vi vill lära känna oss själva, läsa självhjälpsböcker och vara upptagna med att utöka vår självkännedom.

Som med allt annat, så är det viktigt att leva i en värld av balans. Där vi kan hitta vår väg, vad vi vill vara, vad vi är och vad vi kan bli, men ändå inte lever våra liv enbart på en inre resa utan att också resa i den yttre världen. Det vill säga leva här och nu och koppla ihop oss med det som sker runt oss. Inte bara söka inåt, och försöka uppnå en så hög självkännedom som möjligt, genom att försaka den yttre verkligheten. Genom våra lyckanden och misslyckanden formas vi under resans gång.

Balansen behövs, för utan att interagera med omvärlden skulle inget fungera. Om alla ständigt var på egna inre resor, alla satt dygnet runt som eremiter och mediterade, så skulle självkännedomen inte kunna appliceras i “verkligheten”.

Så balans är vår väg, inre och yttre, att lära känna oss själva, lära känna varandra och vilka vi är i olika människors sällskap. Då finner vi oss och varandra.

Härunder följer en liten “manual” om hur vi kan göra för att hitta oss själva.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

“För att “hitta” sig själv, behöver man faktiskt vara “borta”. För det som redan är framför er, inom er och tillgängligt går ju inte att finna, för det finns redan i er hand. Så på det viset är det enda sättet att “hitta” sig själv att först “tappa bort” sig själv. Förstår ni skillnaden?

Så för att känna sig vilse måste man veta, att man inte är på hemväg. Det är då möjligheterna växer. Alla vägar bär till Rom. Alla vägar bär till självkännedom. Så bli inte oroliga när ni känner er vilsna, när ni ej tror er veta vad ni vill. För där och då finns möjligheten att hitta den till synes och till kännes osynliga oupptäckta skatten. Men för att hitta måste ni söka.
Det är steg nummer två.

Så steg ett; “Tappa bort” er.
Steg två; Leta.
Steg tre: Finna.

Så om alla val är era val. Vad väljer ni då? Hur väljer ni “rätt? Att inte välja av oro, rädsla, slentrian, brist på andra val eller att andra redan valt. Om svaret finns i er, så har ni hittat er själva. Om ni ej känner att er intuition leder er rätt, då behöver ni fortsätta leta. För när ni väl hittat hem och er själva, då vet ni att ni funnit det. Då väljer ni från er själs goda omdöme, och ni väljer er själva, inte själviskt, utan vad just ni vill. Den dagen då vet ni. Så om intuitionen leder er “fel”, är det “rätt”, men det kanske inte alltid blir en omedelbar tillfredsställelse av att ha nått sitt mål. Ty ni ser ej hela vägen, och en väg som tycks “fel” kan vara “rätt”.

Så åter vänd er inåt, vänd er utåt. Länka det inre och det yttre av er, och länka sedan det med mänskligheten, situationer och platser. Då är vägen rak även då den svänger. För ni behöver ej likt Hans och Greta lämna ett spår för att hitta hem eller bli räddade. Ni kan vara trygga i att rätt tid och rätt plats gäller även er.”

Nästa vecka återkommer vi igen. Varmt välkomna! Kontakt. Facebook.

Vi tolkar det vi ser och det vi upplever utifrån de erfarenheter och den kunskap vi har. Vi ser och uppmärksammar också omvärlden och det som sker, utifrån det vi vill se eller det vi inte vill se. Våra känslor är med och styr, även när vi tror att vi är objektiva och återger det faktiska. Vi har tidigare varit inne på detta i inlägget från 20 augusti 2015, “Behöver vi tolkhjälp för att förstå varandra i våra relationer?”.

Ber man två människor berätta om samma händelse får man oftast två olika versioner. Så vems “sanning” är då den rätta? Finns det överhuvudtaget en objektiv sådan?

Ett barn och en vuxen ser världen på helt olika vis. Och tolkningarna blir följaktligen olika. Den vuxne har fler erfarenheter, som kan göra att det blir lättare att se och tolka en händelse, men dessa erfarenheter kan också vara ett hinder och leda oss fel. Barnet å sin sida har inte så många livserfarenheter, vilket kan försvåra att göra det barnet ser begripligt. Samtidigt har barnet också en fördel av, att på grund av tidigare erfarenheter inte genast stoppa in händelsen i ett fack. Barnet har oftast också en större nyfikenhet att se och uppleva allt som sker runt omkring.

Så vi är inte alltid så tillförlitliga som vittnen. När jag (Annmari) för länge sedan pluggade på universitetet läste jag kurs i vittnespsykologi. Det var riktigt spännande, att läsa om just tillförlitligheten. Om man kan lita på mitt minne nu förstås 🙂 , så minns jag olika studier där man låtit studenter få titta på filmsekvenser där något inträffar, någon person gör något hotfullt. Jag minns t.ex. en film från en buss så fullsatt buss, att det stod folk även i gången. En person tar då plötsligt fram en kniv och hotar under ett mycket kort ögonblick medpassagerarna. Efter att ha sett filmen fick studenterna avge vittnesmål om vad som skett och vem som hotat. På bussen stod i gången en lång och något mörk man helt fredligt. En majoritet av vittnesmålen angav dock den långe mannen, som den som varit hotfull.

Vi har en tendens att när vi i efterhand ska redogöra för en händelse tro att en person som avviker i utseende är den som är “farlig”. Och vi relaterar också allt till oss själva. En kort person tenderar t.ex. att säga att det var en lång person som var gärningsman. Vi är mer rädda för det främmande, vilket också tyvärr visar sig i vardagen runt om i världen…

När vi inte har hela scenariot klart för oss fyller vi ofta omedvetet i luckor i minnet. Detta för att hjärnan alltid försöker få till en begriplighet och logik. Och när vi tänker tillbaka på händelser tidigare i livet, kan ibland de riktiga minnena vara uppblandade med det vi inte varit med om. Vi har kanske fått något berättat för oss så många gånger att vi faktiskt tror att vi varit med om det.

Så nog upplever vi verkligheten på olika vis beroende på vilka personer vi är och vilka erfarenheter vi har. Till och med syskon som vuxit upp i samma familj berättar ofta helt olika historier om sin barndom.

Här under kan vi läsa hur änglarna ser på hur olika vi uppfattar det som händer omkring oss.

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“Allt som sker i världen kan sägas vara fakta. En händelse är ett faktum. Men så fort människan kommer in i händelserna, så tolkas dessa händelser med vars och ens subjektiva känslor. Vissa saker är nog dock de flesta överens om, krig är tragiskt, hemskt, förfärligt osv.

Men sedan kan ändå alla människor som känner så tolka det olika. En del må tycka att krig är hemskt, men ändock ett nödvändigt ont för att nå ett större mål. Andra kan tycka att kriga aldrig är vägen till fred.

I mindre skala än de världsomstridda är olikheterna i upplevelserna inte mindre, kanske rent av större, då de är mer personliga, närmre.

För ni tolkar vad ni ser, hör och känner utifrån era egna erfarenheter, er personlighet, er sinnesstämning i stunden. Känslor och händelser kan upplevas som objektiva, men kan de någonsin vara annat än subjektiva?

Inte ens en faktisk händelse kan ses som helt objektiv. För är det fler personer inblandade, så blandar de in sin subjektivitet, och händelsen som i sig är “objektiv” tolkas alltid subjektivt.

Om t.ex. en barnfamilj är i en affär, och det ena barnet vill ha en tidning och det andra vill ha godis. Föräldrarna säger först nej till bägge, men sedan ger de barnen varsin tidning. Utifrån sett kan detta upplevas på många vis. Några ser det som dålig uppfostran att ge efter för barnens tjat. Andra ser att de tycker synd om barnet, som ville ha godis men ej fick det. Andra kan i sin tur i sig själva göra sina egna tolkningar, t.ex. att det nog för att de tänkte på att godis inte är bra för tänderna, så då gav de bägge barnen en tidning. Andra tycker synd om föräldrarna för att de har så bråkiga barn. Vissa lider med barnen.

Det som är intressant är inte att ni bara tolkar händelser olika, utan än mer att ni i luckorna i händelsen fyller i med era egna fortsättningar. Hjärnan tolkar händelsen till något annat tills ni tycker er ha en begriplig bild. Alla stegen även de ni inte såg i händelsens objektiva skeende.

Alla behöver göra världen förståelig, och det är för att få ett sammanhang, att ni inte känner er vilse, utan är ett med livet.

Så ni strör in era egna känslor och erfarenheter i allt ni ser, och var det tycks finnas små hål i det ni upplever kring er. Så landar dessa strödda känslor och erfarenheter och lägger i hop händelsen. Och vips så har ni “klart” för er vad som skett. Men har ni rätt?

Är objektivitet något att ens sträva efter? Är det möjligt? Att vara helt objektiv går aldrig för en levande själ, för det skulle kräva att ni var robotar utan egna känslor och tolkningar. Så är det vad ni vill, ha en värld av känsloavtrubbade robotar? Eller människor med medkänsla och egna erfarenheter?

Det finns de som försöker vara objektiva i allt, men det enda som sker är att dessa människor blir okänsliga, och upplevs ofta som om de försöker stå över det mänskliga, att engagera sig, att vara empatiska och intuitiva.

Det som däremot är en väg att nå en känsla, en grundad form av objektivitet är, att försöka förstå händelser från olika människors perspektiv och upplevelser, så att ni vet vad ni känner in hos andra. Att ni kan förstå och känna in fler olika tolkningar av samma händelse genom dem som upplevt dessa från olika håll. Det är eftersträvansvärt att vara engagerad och använda känslor för att det subjektiva skall nå en del av det objektiva.”

Nästa vecka är vi tillbaka med ett nytt tema. Varmt välkomna! Kontakt. Facebook.