Vi förhåller oss till oss själva och varandra genom just ord. Ord har makt att påverka vårt mående, hur vi känner för oss själva och varandra. Så orden har en oerhört stor makt. Ett sagt ord kan inte bli osagt, det är något som vi alla måste förhålla oss till. När någon säger till oss att vi är bra brukar det göra gott i oss, och förhoppningsvis fortsätter detta beröm att klinga i oss. Tyvärr så går negativa ord om oss ofta in i än längre. Ju bättre självförtroende och självkänsla vi har desto lättare är det att inte fastna i de negativa saker vi får höra av andra om oss. Men även de som är oerhört ”lyckade” och ”egentligen” vet det, är inte immuna mot att det negativa fastnar mer.

Av denna anledning är det viktigt att vi alla tänker på vad vi säger till andra och till oss själva, för orden stannar kvar långt efter samtalet. Vi behöver höra tusen bra saker om oss för att radera en negativ. Det är tyvärr så vi människor fungerar. Så därav måste vi alla lära oss att trots detta kunna släppa ord som inte gör oss glada, starka och nöjda. Det är lättare sagt än gjort, men är det sagt, så är det ändå ett ord som uttalats, och då fastnar väl de lite det också … eller? 🙂

Så ord är viktiga. I alla tider har det varit så. Det är viktigt med pressfrihet, och att vi är fria att uttrycka våra åsikter, utan att som i diktaturer fängslas för dem. Men det innebär också ett stort ansvar att vi väljer orden, väger dem och inte använder oss av rätten att säga vad vi vill för att såra andra, att håna andra osv. Egentligen är där inte en fin linje mellan att ha rätt att säga sin åsikt och att inte såra.   För de flesta av oss vet skillnaden, och det är en milsvidd skillnad och inte en fin linje.

Vissa saker är svart och vitt, rätt och fel, ur moralisk, empatisk och social synpunkt. Ty ord kan göra ont, men ord kan också göra så mycket gott. Det vi önskar med detta är, att vi alla tänker oss för lite extra med vad vi säger, för vi vet inte vad som fastnar i någon annans inre. Orden är värdefulla, och de bör användas till det vi vill säga, det vi menar. Ord kan uttalas slentrianmässigt, utan vidare innebörd eller med största insikt.

Så vad betyder olika ord för oss? Vill vi inte att orden skall vara de ord vi säger?  När vi ger ord från hjärtat är de tusen gånger mer värda än sagda av artighet eller av bara farten. ”Tala är silver och tiga är guld”… Tja ibland kanske, men inte alltid…

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Orden har stor betydelse och varje uttalat ord klingar för evigt i universum. När det lilla barnet börjat tala lägger föräldrarna märke till vad barnets första ord är, hur ordförrådet ökar och bildar meningar. Dessa ord läggs på minnet och blir betydelsefulla. Alla utvalda ord och meningar har inte samma starka betydelse. Ni säger många ord och meningar varje dag, vissa av dem kommer ni ihåg, vissa ej. De ni möter likaså.

Även det ni säger utan närmare eftertanke, kan för någon annan bli betydelsefullt på ett positivt eller ett negativt vis. Orden har betydelse, men hur stor betydelse orden får beror på vem som uttalar dem, hur den personen är relaterad till er och också när ni hör orden. Ena dagen när ni är stark kanske ni kan vifta bort ord som är negativa om er, en annan dag när ni inte känner er så stark, kan samma ord skapa en negativ ”ramsa” i ert huvud.

Ord har makt, men betyder det att ni alltid bör ”tänka efter före” när ni pratar? Ja och nej. Ty att tänka för mycket på vad ni skall säga gör att samtalen inte flyter, och det ni säger kommer då mer från tanken än från hjärtat. Att dock alltid ha i åtanke att försöka att inte säga saker som sårar människor, är värt att ha med er.

Så ”ordet är fritt” betyder att ni får tala, men samtidigt är det inte rätt att säga vad som helst. Ord kan ej tas tillbaka. Visst kan ni säga ”förlåt” från djupet av ert hjärta och säga att ni ej menade det ni sa. Men de ord ni sagt finns ändock kvar, den ni tilltalade och sårade kan förlåta er och förstå, men orden är dock ändå sagda. Detta är något ni hela tiden måste förhålla er till. Ty alla människor, hur goda ni än är, hur mycket gott ni än försöker göra, så kommer ni ändock råka säga saker som sårar andra, som påverkar andra negativt. Det är ofrånkomligt. Men som gällande allt annat, så är det vad ni gör för att reparera ordens skada, som i längden räknas. Konsten att be om förlåtelse handlar också om ordens makt, ty ett ärligt menat ”förlåt” är ett ord med stor makt. Vissa saker kanske ni finner oförlåtliga och det är då er fulla rätt att ej ta emot ordet ”förlåt”.

Uttrycket ”pennan är mäktigare än svärdet” ligger det mycket i, ty ord stannar kvar, både det sagda orden och de skrivna. Ord kan såra, ord kan läka, ord har makten att framkalla alla känslor som finns i era känsloregister. Ordet kan vara er vän eller er fiende. Så orden har makt, men ni har makt över era egna ord. När ni har låtit någon annans ord definiera er har ni inte tagit makt över orden. Detta är dock lättare sagt än gjort. Det sagda går ej att få osagt, lika lite som det gjorda ej går att få ogjort.

När ni känner att ni vet något i hela er själ och ert själv, så kan ändock andras ord starta en ”loop” av tvivel inom er. Något som kan kännas än svårare, än om orden från en annan ”på riktigt” får er att tro på dem istället. Ty om ni vet vad ni vet, men ändock får höra något annat, något negativt av någon, så kommer dessa ord ändock ringa inne i er, och ge er en inre kamp om vad ni vet och vad den andre intalar er. Kan ni se det? Om ni däremot direkt tar in den andres ord för sanning, så blir det inte lika ”förvirrande”, även om det kan bli än mer påverkande för ert liv. Kan ni se set?

Så hur är det då möjligt att behålla sig själv, men ändock ta in andras ord? Jo, genom att vara öppen för att känna när ni bör lyssna på andras ord om er, eller om vad det än må vara, och när ni kan känna att dessa ord inte är något som klingar an i er, så låter ni dem gå. För ni är inte skyldiga att tro på andras ord, men ni är skyldiga er själva och varandra att försöka väga era ord så ni ej sårar. Vissa människor använder orden för att medvetet trycka ned andra, att såra där de vet att det gör ont. När ni blir mottagare till dessa ordens vapen behöver ni hitta er inre styrka så ni ej trycks ned.

Det sägs att en bild säger mer än tusen ord. Men är det så? Förvisso, för det är så mycket som sägs utan ord. Men det som sägs med ord är de ord som kan gå runt, runt, runt i huvudet i er och skapa osäkerhet och tvivel eller trygghet och glädje. Så orden är av stor vikt, men väg ej era ord för mycket, för då blir de ej era. Försök dock sträva efter att göra det bästa ni kan, säga det ni vill säga, det ni behöver säga, men väga när, var och hur. Låt inte orden fastna i halsen, men låt heller ej grodorna hoppa alltför fritt ur er mun. Lagom är bäst, som alltid.”

Kontakt. Facebook.

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Money, money, money , must be funny… som ABBA sjunger.   Ett annat talesätt som har en hel del sanning i sig  är ”Money makes the world go round”. För vi behöver pengar och att pengar ”byter” ägare, för att världen ska gå runt. Men vi behöver också att vi ”går runt”, det vill säga att vi får in tillräckligt med pengar för att täcka våra utgifter. Så i stort och smått har pengar ett större värde, än det värde som de har tillskrivits.

Hur bör vi då förhålla oss till pengar? Det är en fråga utan svar, som är rätt eller fel. För det är inte svart eller vitt, dock finns det förstås ”svarta” eller ”vita” pengar, men det är en annan sak:).

Så vad lägger vi då i värdet av pengar? I exempelvis löneförhandlingar kan det handla om, att vi egentligen har de pengar vi ”behöver”, för att täcka våra utgifter, men att få löneförhöjning ändå är viktigt, för att det visar att vi gjort ett bra jobb och att vi uppskattas av vår chef. Ta t.ex. Hollywood-stjärnan med sina astronomiska lönechecker som vill ha mer, där är det sällan ett behov, utan snarare för att visa sin vikt i guld. Eller så är det för att stå upp för att kvinnor ska få samma lön som män. I våra ögon kan det verka girigt och i många fall är det säkert så. Men samtidigt kan det vara viktigt, för om balansen bland de rika inte är ojämn, så betyder det att den är än mer ojämn hos oss vårt ”vanligt” folk. Därav kan det ändå vara av betydelse med den där extra miljonen.:)

Lika lön för lika arbete är eftersträvansvärt. Gällande uppdelning av arv finns det alltför många exempel på hur girigheten kan titta fram även hos de såtaste av släktingar. Ibland handlar det inte ens om stora summor pengar, utan mer om ”att detta är mitt och jag vill ha det där”. Ibland så slutar det med att personen står där med en tavla som hen tycker är ful som attan, men inte vill låta kusin Ture vinna.  Det viktigaste att tänka på när det gäller pengar bör därför vara: ”hur mycket pengar behöver jag, och vad är jag villig att göra för att få dem, och vill jag verkligen ha de här sakerna?”

Redan som barn börjar vi leka med pengar. Vi leker affär där vi köper och säljer med våra ritade pengar. Vi spelar Monopol med dess låtsaspengar. Vi lär oss tidigt att pengar är något vi vill ha. För att hitta värdet i pengar behövs en värdering av pengar i sig och värdet av det vi kan köpa oss med dem.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Pengar är nödvändigt i dagens samhälle. Att ha pengar ger möjligheter. Vad ni sen gör med dessa möjligheter, är det som är av vikt. Att tjäna pengar för ett väl utfört arbete är riktigt och rätt. Att däremot lura av någon dennes pengar är fel. Att låta någon tjäna pengar är inte fel, men vad denne individ sen gör med sin rikedom är det viktiga.

Det är ingen som vill bli fattig, men att vara fattig kan vara en lärdom i livet. Att vara rik är också en lärdom, för det ge möjligheter att leva det liv man vill. Att bli girig är inte vackert, men att vara rik är inte fult.

Så försök ej lägga annat värde i värdepappren pengar, än att det ge möjligheter att leva gott och göra gott. Att ta från de rika och ge till de fattiga, likt Robin Hood, är inte rätt, trots att tanken är god. För vi må aldrig ta något från någon annan. Men att vara rik innebär, att man själv kan ge av sin rikedom. Och det är önskvärt.

Att ge är att få, och att få är att ge. En gåva av kärlek och villkorslöshet är det vackraste ni kan ge. Men att mottagaren tar emot gåvan utan skuld och återbetalningskrav från sig, är att ge den som gav gåvan en ännu större gåva, tacksamhet. Tacksamhet är, att våga ta emot gåvor, utan att känna kravet att återgälda den som givit dem gåvan. För då tar det bort det fina i att ge och få. Att däremot ge till den andre, eller någon annan, när möjlighet finns, det är vackert. Så att lämna skam och skuld för pengar, är det bästa viset för att få pengaflöde, och hjälper världen att hitta balans hos fattig och rik.

Rikedom är inte fult i sig, dock är girighet en synd, och mycket synd för den girige själv. Ty den som roffar åt sig bli aldrig lycklig och få aldrig nog, mycket vill ha mer”. Men att ge om man har pengar, är det som belönar sig i längden. Dock ej ge bort allt man har och äger och offra sitt liv för någon annan, det är inte fruktbart.

Alla behöver ni pengar för att leva i samhället. Men balansen mellan fattig och rik går bara hitta jämvikten i, om den rike våga ge. Och inte ge för att hen känner ett måste, utan för att hen vill. Och att den fattige vågar ta emot, utan att känna skuld, att hen är skyldig den rike för resten av sitt liv. Inga gåvor med krav är äkta, och inga gåvor som ges ur skuld är äkta. De hjälper bara för att döva dåligt samvete. Att ha pengar är inget man bör ha dåligt samvete för (om de ej är stulna förståsJ) Så välj att se pengar, som värdepapper, som byter ägare och hela tiden ges vidare till nästa och nästa. Då är flödet i sin rätta natur.

Pengar är ej fult, makt är ej fult. Det som kan bli fult är vad den rike gör, och vad en i maktposition, som missbruka den, gör. Så kontentan är; pengar har inget värde i sig, men de har det värde och pris ni satt på dem. Så att vara rik är ej, att vara egoistisk och att vara fattig är ej att vara osjälvisk. Att våga ge och våga ta emot, det är en konst och det gör pengar till något vackert!” ∞

Kontakt. Facebook.

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Förra veckan berörde vi ämnet ”mobbning” och valde då att fokusera på när den äger rum bland vuxna, och nu går vi vidare och tittar på mobbning bland barn.  Det som nu blir tydligt är frågan; ”hur kan vi förvänta oss att barn inte ska utesluta och mobba varandra, när så många vuxna utsätter varandra för det?” Det finns inget enkelt svar på den frågan, men det bästa vi kan göra är att försöka vara uppmärksamma på våra och andras barn, att intressera oss för dem och vad som sker i deras liv. Det bästa viset att få insyn i barnens värld är, att barnen bjuder in oss och inte att vi snokar.

Ingen föds varken som mobbare eller en som blir mobbad. Det beror på hur vi uppfostrats, på vilka människor vi möter på vår väg, och vilka erfarenheter vi får, som blir det som formar våra personligheter. Så valen vi vuxna gör påverkar barnen i vår närhet. Våra val kan inte helt skydda dem från sig själva och varandra, men väljer vi att vara reko och lyssnande, så ökar vi chansen att våra barn för detta arv vidare och väljer att vara goda vänner, lyssnande och lyhörda. Att kunna upptäcka om de själva eller någon annan blir utanför och/eller mobbas.

När vi vågar se och inte blundar för våra och andras barns förehavanden så ökar chansen att vi kan ge barnen verktyg för att klara skolgårdens ibland tuffa kultur. Vi får inte blunda för varken om våra barn tillhör de mobbade eller de mobbandes skara.  För det är inte lätt att inse att ens älskade barn inte får vara med och leka, att de mobbas och trycks ned, men det är likaså svårt att inse att ens älskade barn är någon som trycker ned andra barn. Men om vi vuxna kan möta varandra utan att bråka om vems barn som gjorde vad, så kan vi lära barnen att inte ge sig på varandra.

Det är inte lätt och det fungerar inte heller alltid, men konfliktlösning börjar hos oss vuxna, och det är den enda möjliga vägen. När det inte går att lösa konflikten, så kan det behövas en ”time out” och sära på barnen för att alla ska få chansen att må bra.

Mobbning har alltid funnits, det är bara uttrycksformen som förändrats genom åren. Nu sker det även mobbning via sociala medier, och det kan försvåra det för de mobbade barnen. Det är så mycket lättare att vara elak när man inte är öga mot öga med den man gör illa. Dock är dessa medier också en väg att möta nya vänner. Så vår uppgift här blir att vara vuxna och inte mobba varandra eller de mobbande barnen för då lär vi bara mobbarna att det är enda vägen nå makt. Så att fundera på vad vi kan göra – och att aldrig ge upp – det är vårt ansvar.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Mobbning mellan barn är inte alltid så lätt att definiera. Det räcker ofta med att mobbaren retar sig på något hos någon till och med ett namn eller ett udda karaktärsdrag och så är mobbningen i gång. Barnen runt om väjer då ofta sida. Ingen vill själv bli mobbad, så att sluta sig till mobbaren är ofta en följd av de andra barnens rädslor, att bli ensamma och utsatta. Sådant händer så anklaga ej barnen som sluter upp. De är bara rädda små barn.

Men de vuxna på skolan måste vara uppmärksamma och se interaktionen mellan barnen. Visa dem att trycka ned inte är vägen. Att tro att makt är samma sak som att vara populär är inte hela sanningen. Ty den makt, som mobbning ger är en makt som fruktas ej högaktas. Och den makten är byggd på falska grunder, och vinner aldrig i längden. Det är därför mobbaren ofta eskalerar sin mobbning, för om hen ej trappar upp den förlorar hen sin makt.

Så visa att barnen har stöd, att ingen står ensam. Om mobbaren får rätt hjälp kan även denne komma till insikt. Det är så viktigt, att detta tas upp i tidigt skede, så mobbaren ej växer upp och fortsätter mobba vuxna och kanske till och med barn, när hen är vuxen.

Allt som skett har skett. Men visa att valen framåt inte är avlagda. Så fram med hoppet, inte rädslan, så finns chansen till en ny start.”

Kontakt. Facebook.

Välkomna tillbaka nästa vecka!

För några dagar sedan pratade vi med en gemensam väninna i telefon om än det ena än det andra, men bl.a. om en bekant som lyckats med konststycket att både förminska sig själv och höja sig till geniets höjder i samma mening. Känslan blir att det blygsamma inte var äkta, utan att hen gjorde så för att fiska efter beröm, och att andra skulle övertyga hen om dennes briljans. Varpå hen nöjt skulle sitta och säga ”åh, men inte är väl jag så duktig…?!” Då slank det ur mig ”Falsk blygsamhet är värre än skryt”, och vi tänkte då alla tre att det var ett intressant ämne att titta närmare på. Änglarna var på sitt vanliga mer diplomatiska vis inte lika svart – vit som jag, utan ställde det mer som en fråga och inte ett konstaterande.

Änglarna lekte även med uttrycket ”klädsam blygsamhet”, och visst är det väl så att även vad som bedöms som ”lagom blygsamt”, ”lagom sturskt”, inte bara är olika från person till person utan även olika genom tiderna.  Svensk jantelag, att vi inte ska förhäva oss, talas det nu allt mindre om. Nu är det istället viktigt att vi tror på oss själva, för att kunna konkurrera med andra, framförallt på arbetsmarknaden. Men även här är balansen viktig. Ingen chef vill ju anställa någon som i sin CV skriver: ”Jag är dålig på att skriva. Jag fungerar inte ihop med andra människor. Jag byter åsikt så fort någon vill det osv.” Men inte heller någon som skriver: ”Jag är bäst på allt. En dag blir jag din chef, eller så slutar jag och konkurrerar sen ut ditt bolag”.

Men vi tror ändå inte att balansen behöver vara alltför svår, om vi verkligen försöker vara oss själva, att se både vad vi har för förmågor och brister. Att vara duktig och vara medveten om det, är inte skryt om vi inte väljer, att skryta om det. Att vara sämre på något och veta om det handlar inte om blygsamhet utan realism.

Om vi varvar falsk blygsamhet och skryt, så blir det som att åka slalom i ett längdskidspår. Vi kommer alltid utanför spåret åt ena eller andra hållet. Däremot om vi följer spåret så finns det plats för både blygsamhet och kunnighet och lärdomar på en balanserad väg, spår. Nu överlåter vi ordet till Änglarna.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”När går blygsamhet över till falsk blygsamhet? Är det något ni kan bedöma gällande er omgivning eller er själva? Skryt som gömmer sig bakom falsk blygsamhet är värre än skryt.

Uttrycket ”klädsam blygsamhet är svårtolkat, ty vad är det? Och vem bedömer vad som är klädsamt? Går det mode i det, som i annan klädsel? Att klä sig i blygsamhet säger sig självt, att det är en ”kostym” som ni tar på er, det vill säga den blygsamheten kommer utifrån. En äkta blygsamhet behöver komma inifrån. Så hur kan ni separera alla dessa lager av blygsamhet (kläder) för att veta vad som är lagom (kläder för varje tillfälle, påpälsad på vintern och tunnare klädd på sommaren)? Vad säger nu modet om blygsamhet, är det inne eller ute? Är skryt någonsin klädsamt? 

Vi skulle vilja att ni funderar på skillnaden i att bete sig blygsamt, men egentligen bära på en högfärdig attityd innanför kavajen. Visst kan det kännas skillnad på när någon genuint inte riktigt förstår hur duktig hen är, att det då inte känns olustigt i er att ge beröm och se när hen blir glad att höra att ni uppskattar denne och vad denne gör… gentemot någon som på ett vis i samma mening förminskar sig själv samtidigt som hen ”kräver” beröm och förhöjer sig själv. Detta brukar kännas olustigt, som något som inte ”går ihop”. En person som är öppet skrytsam kan vara nog så irriterande, och det kan vara frestande att ”ta ned hen på jorden” och visa att ni ej tycker att hen är Guds gåva till mänskligheten. Men där är det ett öppet spel med öppna kort. En person som uppenbart tycker den är brilliant, men försöker få er att vara den som påtalar deras excellens genom manipulation av falsk blygsamhet, kan vara än mer irriterande. Ty ni känner att något är fel, men den andra säger och gör ju allt rätt, så är det då er det är fel på?

När känslor och intryck krockar eller ej går ihop, så väcker det ofta en olustig känsla. Ibland är det lätt att sätta fingret på det, ibland är det diffust. Så vad driver någon att förminska sig själv, men egentligen tro sig om storhet? De som väljer denna väg i livet har ofta en dubbelhet i annat också, inte bara gällande sin underdåniga respektive högfärdiga sida. Dessa personer har sällan tillgång till hela spektrumet där emellan med nyanser av bra och dåligt. De har en uppfattning att de är betydelselösa, men sedan en lika stark uppfattning att de har en oerhörd betydelse. Alla människor har betydelse, men det gäller ändock att förstå att ni ej är lika betydelsefulla för alla människor, liksom ni har de som betyder mer eller mindre för er.

Balansen här är lika viktig som i allt annat. Att våga se detta kan göra att ni både ser era unika gåvor och talanger, men ändock vet att för den sakens skull, så är ni ej mer eller mindre värda än någon annan. Det finns de som gentemot andra höjer och sänker dem om vartannat. Detta sker ofta vid psykisk misshandel. Så är det då psykisk misshandel av sig själv för de som spelar med falsk blygsamhet och skryt? Eller är det de runt om som blir ”psykiskt misshandlade”?

Kontakt. Facebook.

Välkomna tillbaka nästa vecka!

I vårt avslutande inlägg om stress tar vi upp så kallad ”positiv stress” och så kallad ”negativ stress”. Vi vill tillsammans med Änglarna ge en lite annan vinklig på vad som kallas ”positiv stress”. För finns det egentligen någon sådan? Vi och Änglarna skulle vilja byta ut det mot ”motivation”, det vill säga det som får oss att sätta fart på det vi skall få klart, starta nya projekt osv. Många säger att de behöver lite ”positiv stress” för att nå sina mål, men vi menar att vi egentligen inte behöver använda ordet stress här överhuvudtaget. Utan att det snarare, som Änglarna säger, handlar om en tidsram eller deadline för att prestera det bästa i rätt tid och att motiveras för detta.

Men vad händer då om vi inte behöver stressa för att nå detta mål, utan istället ger oss själva den tid vi behöver, inte vänta in i det sista för att sedan ”stressa” fram i mål, utan istället ta tag i det vi behöver, för att vi är motiverade att göra vårt bästa och bli färdiga i tid. För stress i sig gör oss inte mer effektiva. Visst kan vi känna att vi får en kick, en skjuts att starta, men om vi själva tar det steget kan vi lättare prestera ett bra resultat utan att det stressas fram. Så egentligen kanske frågan är; ”vad är det just jag behöver för att komma till skott med saker jag behöver göra?” Är det en tidsram? Behöver jag en ytterligare press? Behöver jag tycka att det är spännande?  Oavsett svaren så behövs det att vi själva aktivt ”tar tag” i det och oavsett om vi skjuter upp eller börjar genast, så är det inte stressen som gör klart projektet utan vi själva.

För egen del så vet jag (Hannah) att jag presterar sämre under stress, då jag har en hög prestationsångest, vilken då ökar vid stress och leder till ett sämre resultat. Jag brukar skoja om att jag kan minnas allt som är oviktigt där jag inte sätter jag någon press på mig, eller stress att minnas, medan det jag ”pluggar” in glömmer jag lättare oavsett om det är något jag finner intressant eller inte. Så är det för mig, medan det för andra kan vara tvärtom. Oavsett vilket så handlar det mer om prestationsångest eller en ”spark i baken-puff” och inte om stress.

Så kallad ”negativ stress” är lättare att enas om att det inte är bra. Bara ordet ”negativ” ger oss en vink. Men om vi med negativ stress menar att det är något som stressar oss under en längre tid och sådant vi inte kan påverka, så handlar det om en inre stress som kommer utifrån och som tär. Medan den så kallade ”positiva stressen” är mer kortsiktig. Men även en kortsiktig stress ger stressymptom som kan bli långvariga. För det kan leda till att vi springer flera hundrameterslopp, tills vi upptäcker att vi borde spara våra krafter till ett maraton. Det går inte att isolera dessa hundra meters stresslopp om de går i följd. Är det då inte bättre att slopa stressen och vara ett med tiden?

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Stress i stressens tecken är att stressa mot något, ett mål, ett resultat, en tillfredsställelse. En s.k. positiv stress är en form av ”spark i baken” att komma igång och ta tag i det som behövs, jobba mot ett mål, en deadline att slå sina rekord. Men är då det stress, eller är det en tidsram som behövdes för att få er dit ni skall? Det är skillnad att motiverat sträva framåt, att tiden inte kan påverkas när något som är bestämt skall vara fixat och klart, klappat och klart, och att då jäkta för det, just för att bli klar i rättan tid, och att stressa mot samma mål. För om uppgiften funnits där och ni valt att ta ”genvägen”, genom att först inte göra något och sedan när ni har lite tid kvar stressa klart så är detta egentligen inte positivt.

Så vad är då positiv stress? Finns det någon sådan? En positiv livsenergi är när ni är mitt i det ni nu gör för stunden, ger allt men inte mer, och flödet som är livet går av bara farten. Då behövs inte stress, för i livsflödet är ni alltid i rätt tid, på rätt plats. Men om ni bromsar genom att först skjuta upp och skjuta upp och sedan stressa, så blir det inget flöde. Det är som om ni varvar gasa och bromsa, gasa och bromsa. Hur bra bilkörning blir då det? Istället för att hålla hastigheten, lagom avstånd till bilen framför och bakom (d.v.s. uppgiften ni får och när den skall vara klar). Då behövs ingen fortkörning, inga hastiga inbromsningar och ni följer flödet och allt blir då lugnt men effektivt.

Så om positiv stress egentligen benämndes motivation, att sträva mot ett fixt mål, så vore det bara positivt, men stressen är inte god, så lämna stressen därhän och låt den ta en annan väg.

Så vad är då negativ stress? En stress som tär och ger er stressymptom och sjukdomar, och en oro att livet är för kort och att ni ej hinner med. Ni vill prestera, ni måste prestera, ni är ständigt ett steg före i stressen men ett steg efter inuti er. Då ser ni stressen två steg före er och ni vill hinna ikapp. Men stressen kommer alltid vara före er, slopa stressen så är ni i livets flöde.

Er väg till det är att bojkotta ordet stress, positiv och negativ och sedan vara ett med tiden, vara mitt i det ni gör, mitt i och i tiden. Då är stressen inte er överman och ni tävlar inte med stressen. Då är ni fria att hinna så mycket mer av både förpliktelser och nöjen, att vara i det ni gör, uppgifter som vila. Envist lita på att tiden räcker och att stressen inte är er.

Negativ stress är två negationer och ingen vinst, så lägg ned den och ge er plus i kanten. Stressa inte, men gå i er takt. Stressa inte stressen. Trippa, inte trava, gå och leta inte efter stressen för den är redan bakom hörnet. Jaga inte efter den, låt den gå och ha ro och skapa er väg.”

Kontakt. Facebook.

Välkomna tillbaka nästa vecka till ett nytt ämne.  

Vi fortsätter på tema stress, men nu med en lite annan vinkling. Att känna oss stressade känns nästan som en del av livet och vardagen. Det har för de flesta av oss blivit en så vanlig känsla, att vi ibland inte ens reflekterar över om vi behöver stressa eller inte. Det är först när vi stannar upp och tar ett steg åt sidan, som vi märker om vi faktiskt behövde stressa på.

För när vi springer efter stressen för att vi känner en ”inre stress”, så blir det än svårare att skilja ut om stressen faktiskt är ”verklig”.  Det vill säga den inre stressen vi ofta upplever är inte alltid kopplat till något yttre, som vi faktiskt har bråttom att fixa. Så den stress som upplevs som inre är oftast diffus och inte lika verklighetsförankrad. Därav är det den som tär på oss mest och som är svårare att skaka av oss.

Men om vi försöker ta till oss det som Änglarna föreslår oss, att se stressen som en egen person utanför oss, så blir det genast lättare att inte ta in den i oss. Men om vi nu tittar på den stress vi upplever utifrån, den som handlar om verkliga saker vi har bråttom till, så är det här en skillnad, men stresskänslan i sig gör oss inte snabbare och mer effektiva, utan snarare tvärtom. För då slösar vi tid och uppmärksamhet på stressen istället för uppgiften framför oss, det som är det verkliga och det brådskande.

Tänk om vi stressar som tusan för att hinna hämta våra barn på skolan, hinna till jobbet i tid eller bli klar med en uppgift… Om vi istället bara fokuserar på målet, skulle vi inte då ha mer tid att hinna klart än om stressen är där och tar av vår tid och energi? Detta är såklart lättare sagt än gjort, men det kan ändå vara värt att tänka på.

Som exempel till detta har vi vänner som är brandmän och som berättat för oss, att när de får ett larm om en brand, så rusar de inte direkt iväg som yra höns för att hinna först. Innan de gör sin utryckning stannar de istället kort upp och koordinerar sig, för att ha en genomtänkt beredskap för uppgiften att släcka branden.

På samma sätt tänker vi att vi skulle kunna försöka göra när stressen larmar oss, stanna upp, tänka efter vad som behöver göras, och sedan sätta fart för att nå vårt mål, må det vara hinna hämta våra barn innan fröken går hem för dagen, hinna till jobbet innan chefen blir irriterad eller göra klar en uppgift innan deadline är ett faktum.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Stressa ej. Innan du hinner ikapp stressen, har den redan sprungit före dig. Så välkomna den genom ett ”hej hopp…” Men stressa ej ikapp stressen, ty det är en omöjlig uppgift och ekvation, då stressen är förlagd framåt i tiden, och din tid är nu och din framtid är sen. Lita på att allt sker i rättan tid. Ingen stress, ingen ånger bär på dina axlar. Det kommer kännas ovant först, och du behöver bli påmind och påminna dig själv om det. Din plats är här och nu. Kom ihåg, att nuet är inte i stress. Stressen är alltid före.

Så istället för att försöka springa ikapp stressen, stanna och låt den springa bäst den vill. Det är ej ditt ansvar att ta hand om stressen. Vågar stressen ej stanna och andas ut, är det stressens förlust, inte din. Så se stressen springa förbi. Heja genom ett ”hej”, men inte som en hejarklack, ty då uppmuntrar du stressen, att försöka vinna sitt ständiga maratonlopp. Stressen älskar uppmärksamhet och får ny energi, när du står vid sidan av och hejar, hejar, hejar att stressen ska vinna.

Försök se, att stressen ej är du, ingen annan människa heller. Den är en utomstående slug liten rackare, som älskar att sprida sin stress. Den är inte, som du tror, i dig. Den är utanför dig, och alltid, alltid, alltid framför dig. Så lägg ned stafettpinnen och du är redan i mål, här och nu.

Stressen segrar aldrig heller, för den når aldrig i mål, trots att den springer fortare och fortare. För stressen tänjer alltid på mållinjen, så den når ej dit!!! Och den förstår ej bättre, så den springer vidare. Men du, spring ej med.

Sitt under korkeken och lukta på blommorna. Njut och koppla av, så når stressen ej heller fram till dig hur mycket den än försöker. Stressen är ej van att bli ignorerad, så den kommer att pocka på dig, vilja att du lyssnar på den, ser den.

Det är svårt att bryta mönster, men det går. Så låt stressen bilda sitt mönster och du ditt. Inte låta stressen springa före dig, men inte heller jaga dig. Din dröm är då nu.” ∞

Kontakt. Facebook.

Välkomna tillbaka nästa vecka för det avslutande inlägget om stress.

Välkomna tillbaka kära läsare! Vi hoppas att det nya året har börjat i en positiv anda…

Med ett nytt år följer ofta både förväntningar och farhågor. Många av oss ser nyåret som ett avstamp, en nystart och ett oskrivet blad. Därav väljer vi att börja året med att skriva om förmågan, att kunna ”Börja om”.

Vad betyder ”börja om” för er? Är det att radera allt gammalt och börja om från början, börja om på nytt? Eller är det en mer subtil vändning, ett byte av riktning i livet? En chans att låta det gamla vara kvar i dåtiden och blicka framåt mot nya möjligheter? Som vi ser det, så är det allt detta och lite till.

”Börja om” kan ha betydelse både i det lilla och i det stora. Men förmågan att börja om är oerhört viktig. För utan den skulle vi inte kunna lära oss av våra misstag, förlåta oss själva och andra. Vi skulle inte klara att plocka upp spillrorna av ett liv som gått i kras.

Vi kan aldrig göra något gjort ogjort. Det är inte vad som menas med att ”börja om” på livets väg. Att börja om från noll är oftast omöjligt i den verklighet vi lever. Dock finns det sådant vi kan börja om med från noll igen. Låt säga att vi målar en tavla, men inte känner oss nöjda med den. Då kan vi ta en ny duk och ”börja om” tills vi känner oss nöjda. Detsamma gäller om vi skriver något, vi kan radera och omformulera oss tills vi är nöjda. Det är något som vi ofta gör med det vi skriver här på bloggen.

Men om vi tänker oss livet som händer kring oss, så kan vi aldrig backa bandet några år, några dagar eller ens sekunder. Därför är det av största vikt att veta när vi gjort något vi ångrar att inte försöka radera det, utan försöka reparera det. Istället för att försöka ta till suddgummit och gnugga bort det som etsat sig fast, så behöver vi gå vidare och där välja på vilket sätt vi vill börja om från noll.

Änglarna har som vi kan läsa nedan två exempel som visar situationer där vi kan börja om helt och hållet, som vid en filminspelning, eller när vi får börja om från nuet där något kan ha gått fel, som om det är en teaterföreställning. Som vi ser så är det inte vanligt att kunna börja om helt, som att klippa bort en scen som gått snett eller spela om den. Tänk om vi alla när vi inte är nöjda skulle ropa ”bryt nu tar i det från början” eller ”klipp bort det där jag sa”.  Och så vill vi alla spara olika saker, vi skulle inte nå någon vart i livet och till slut skulle ingenting fungera. Men om vi istället lär oss av det som felats, både sådant vi gjort, sådant andra gjort och händelser som kommit på vår väg, så kommer vi göra framsteg.

Livet är om något, i ständig rörelse och ständig förändring, så om vi kan följa med och våga se bakåt, för att kunna blicka framåt och göra nya val som leder oss dit vi vill nå, så har vi den förmågan att ”börja om” som behövs.

Att ”börja om” kan vi göra hela tiden, det behövs inga yttre tecken som nyår, och det kan lika gärna vara i det lilla som i det stora.  Det kan gå obemärkt förbi eller ske med pompa och ståt. Det enda som betyder något är vår egen inställning och vår förmåga att göra nya val.  Såsom vi ser det är att ”börja om” en del av livet och inget definitivt beslut.

Här nedan följer ett litet smakprov av vad Änglarna har att säga om att ”börja om”, resten får ni läsa i vår kommande bok, ”Terapeutiska skattkistan”.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Ni kanske har gjort ett val ni ångrar djupt och ni önskar att ni fick välja om. En omtagning, ibland är detta möjligt, ibland inte. Det gäller att veta skillnaden, så ni ej kämpar emot förändringar, genom att försöka ändra något som ej går att ändra. Om ni tänker er en filminspelning, kameran rullar, skådespelarna är på plats men de lyckas inte sätta sina repliker och regissören ropar ”bryt”. Scenen tas om och om igen tills det förväntade resultatet nås. Sen tänker ni er en teaterföreställning som spelas på scen inför publik. Där sker allt i nutid. Om skådespelarna missar sin replik, gör ett felsteg, går det ej att ”börja om”. Där får skådespelarna fortsätta och spela vidare, för att resterande föreställning inte ska bli misslyckad.

Så fundera noga när ni upplever något ni känner gick fel…”Är det en filminspelning eller en livesändning/ teaterföreställning? Det vill säga kan jag börja om helt och ingen vet om mitt misstag, eller har jag gjort något eller har det hänt något, som jag måste gå vidare efter och försöka nå dit jag är på väg?” I bägge fall finns det chans till att börja om, men på lite olika vis”

Kontakt. Facebook.

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Till alla som upplever ensamhet runt julen vill vi sträcka ut en hand och ge hopp om att även i ensamhet finns en tillhörighet och en närvaro från universum. Vi sänder speciella tankar till alla hemlösa och önskar att julen och det nya året ska ge alla människor tak över huvudet. Julen har en förmåga att väcka starka känslor hos oss alla, positiva eller negativa. Julen lämnar nästan ingen oberörd. Att finna nära och kära att dela högtiden med är den finaste av julklappar, men även om vi inte har den möjligheten, så finns förhoppningen av att blicka framåt mot det nya året.

Ett annalkande år  kan mötas med förväntan eller oro. Ett nytt år kan ge oss en chans för ett nytt avstamp, några väljer att sätta en magisk gräns vi nya årets början, att från och med det ska det bli så här och så här. Detta kan vara en god start på något vi länge velat ta tag i, men det kan också väcka kravfyllda känslor.

Så vår önskan är att se varje ny dag som en nystart, och även om vi redan i januari ”bryter” våra nyårslöften, så ger vi inte upp utan ser att det inte behövs ett magiskt klockslag vid midnatt som ger oss vår enda möjlighet till förändring. Vi är inte som Askungen som förvandlades vid midnatt. Vi har alltid tid för att välja och välja om.

Så vi hoppas och tror att nästa år kommer att vara ett bättre år. Vi önskar också att världen blir en lite lugnare plats att leva på. Vi hoppas att de som kommit till vårt land i hopp om en nystart får stanna här och se det bli verklighet. Vi hoppas att människor världen över väljer att se vad som länkar oss samman istället för vad som skiljer oss åt.

Inget händer över en natt, inte ens vid det magiska tolvslaget. Men vi kan alla arbeta varje dag för att nå detta mål. Det är vår önskan för varje dag framåt.

Allt gott från Annmari och Hannah!

Kontakt. Facebook.

Välkomna tillbaka till bloggen 8 januari 2018. Under vårvintern kommer vår första bok att publiceras.

Vi fortsätter på tema syende, men denna gång inte metaforiskt utan nu handlar det om mina Goodo-dockor igen. Jag har ju tidigare skrivit en del om dem, om vad de har för betydelse och också visat en del smakprov inifrån från dockverkstan.

Nu bjuder jag på en ny titt på vad som hänt på dockfronten. Varje docka har sin saga, sin egen historia och bakgrund för att bli till.

Som vi berättat är vi ofta i Aten, och där har vi hittat ett bageri där de bakar underbart goda spenatpajer, vilka vi mumsar på mest varje dag. Det jobbar ett tiotal personer där, alla pratar inte så bra engelska, så vi har försäkerhets skull med oss en lapp där det står på grekiska att vi önskar ”två hörnbitar spenatpaj utan fetaost”. Men nu vet alla vad vi önskar, och den gullige bagaren bakar nu speciellt för oss enligt vårt behag. De flesta vill ha sin paj med ost, så vi blir väldigt berörda att bli så specialbehandlade, och att de kommer ihåg från år till år. Så av tacksamhet har jag nu sytt dockor, en av bagaren själv och en av de gulliga servitriserna iklädd sin jobbuniform. Då jag inte vill lägga ut foton av de berörda utan att ha frågat dem, så får ni ta mig på mitt ord att de är riktigt porträttlika.

Annmari och jag är trogna tittare av TV4:s ”nyhetsmogon”. Därav har jag sytt nästan hela det underbara gänget programledare. Jag hoppas inom en snar framtid få överlämna dockorna i deras omvårdnad.

 Här har vi två ”dockdoktorer”, som tar väl hand om mig när så behövs.

Mikael Wiehe har modellat för en rad dockor, vissa mer lyckade än andra, (inte alltid bäst att vara först). Han har dock varit lika glad för dem alla. Här är den senaste i kollektionen, den är dock fortvarande i min vårdnad.

För att fortsätta på temat svenska skönsjungande pojkar har jag även sytt Thomas Ledin och Niklas Strömstedt. Niklas är ju dessutom gift med Jenny Strömstedt på Nyhetsmorgon, så såklart ska hon få sin make i dockform också.

Här kommer en docka som jag sytt av en amerikansk programledare/komiker, Seth Meyers. Seth har jag fattat tycke för i vårt gemensamma ogillande av den amerikanske presidenten. Seth gör briljanta och oerhört komiska uppdateringar av Trumps många förehavanden. Jag gillar honom skarpt och sen hörde jag att han dessutom har svenskt påbrå.

För att fortsätta på temat amerikanska komiker presenterar jag här Ellen De Generes, som jag följt sen tonåren.

Här syns en ung man med högtflygande planer🙂

Innan vi nu flyger iväg passar jag här på att avslutningsvis göra reklam…. Det är fritt att beställa en docka för den som så önskar. Enda villkoret är att den får förbli en  Goodo-docka (inte Voodoo)

Kontakt. Facebook..

Välkomna tillbaka nästa vecka!

För att förstå oss själva och varandra behövs att vi lär känna oss själva, våra medmänniskor och att vi är öppna att lära känna varandra och andras mönster. Vi bär alla med oss våra egna mönster in i en relation, och så gör de andra parterna också. Detta gäller i alla relationer, kärlekspartners, vänner och kollegor etc…

Så varför är det så viktigt att veta våra mönster? Jo, för att vi skall kunna lära oss vad det är vi gör, som gör oss gott, och vad vi gör som försätter oss i situationer eller relationer som är destruktiva. Alla mönster hur goda de än är kan bli destruktiva om de går till överdrift. Vi behöver en inre balans för att kunna skapa en yttre balans.

Så länge vi inte ser våra mönster kommer vi upprepa dem. Det är först när vi blir medvetna som vi kan välja att ändra dem eller behålla dem. I en relation kan vi inte ändra på den andra personen, vi kan endast ändra på oss själva, och genom det bilda nya mönster, vilket i bästa fall kan inspirera den andra till en förändring.

Förändring måste komma inifrån även om hjälpen kan komma utifrån. Att förändras för att vi tror att vi måste göra det för att få vara med blir sällan en äkta förändring, och kommer endast att mörka ett mönster, kanske till och med dölja det, men inte att ändra på det. Om vi har vår egen balans kan vi hitta nära och kära som är i balans, men om vi är ur balans och litar till andra för att bilda balans, så lever vi på tunn is och är beroende av de andras steg för att isen inte ska spricka under oss.

Om vi tar ett exempel, ett par som förstärker varandras mönster, stärker olikheterna men inte genom samarbete utan motarbete. Ett par föräldrar där mamman är sträng och pappan är en snäll lekfarbror. Låt säga att mamman då alltid säger ”nej, du får inte gå på den festen, du måste diska och städa och hålla ordning.” Och pappan då tycker synd om barnet och låter barnet göra precis vad det vill. Då blir mamman oftast ännu strängare och sen blir pappan än ”slappare”. Föräldrarna behöver således varandra för att ge barnet balans.

Ett helt annat exempel är i en förhörssituation där man använder sig av ”good cop” ”bad  cop”. Där sammarbetar poliserna, de använder med mening sig av två motsatta förhörsmetoder, för att nå det resultat som de bägge önskar. Detta kan vi applicera i ett familjemönster också, det vill säga att använda oss av våra olikheter konstruktivt, att samarbeta istället för att motarbeta varandra. När vi vet vad vi har för mönster, vad vår partner har för mönster och vad som är för- och nackdelar med dessa mönster, så kan hitta en balans i det tillsammans och var och en för sig, och då kan vi nå hur långt som helst. Och vi behöver inte försöka ändra på våra nära för att nå balans.

Som det sägs, zebran är ett randigt djur, ränderna går aldrig ur. Ja liksom zebran kan vi inte ta bort våra mönster, vi kommer alltid ha mönster, men det vi kan göra är att se igenom den, utvärdera vad vi vill förstärka och vad vi vill ändra på, men mönster det har vi alltid.

Kommer nu att tänka på en episod från när jag (Hannah) var liten och var och spelade minigolf med familjen. På en av de angränsade banorna spelade ett lite äldre, något överförfriskat par som kom att ha olika åsikt om resultatet. Parets diskussion blev alltmer högljudd, och plötsligt så hörs ett ljud jag aldrig hört varken tidigare eller senare. Det var kvinnan som för att visa sina känslor tagit sin golfklubba och bokstavligt talat slagit ut tänderna på sin man. Tänderna låg på marken och blodet sprutade ur munnen på mannen. Mannen skrek och la sig ner på en bänk. Personalen ringde polis, men innan polisen hunnit komma hade paret gått iväg… tillsammans! Jag har aldrig glömt ljudet när klubban träffade tänderna… och jag har heller aldrig glömt hur tydligt mönstret i deras förhållande spelades upp. Något detta par kanske borde tagit sig en funderare över… medan några tänder fortfarande var på plats:)

Ä-post(se Hannahs förmåga):

”I en relation behövs det två för att bygga ett mönster, men endast en för att bryta det. Alla människor behöver mönster, rutiner. Det som är viktigt är att se över dessa mönster och rutiner med jämna mellanrum, och utvärdera om de håller måttet, om något är värt att förändra, om något annat är värt att behålla.

Mönster bildas inte på en gång, det är när beteenden, handlingar och situationer upprepar sig, som mönstren träder fram. Det finns mönster som är mer slentrianmässiga och går på rutin och som är varken negativa eller positiva. Sedan finns det destruktiva mönster som skadar er själva och/eller andra, och det bästa det är mönster som är livsbejakande, livgivanade och ingår i en trygg vardag.

När ni föds in i en familj har ni redan en roll, ett mönster som ni infogas i, ni blir en del av den familjen och ni bildar mönster tillsammans. Dessa mönster kan ge er vad ni behöver, eller så får ni känna på vad som fattas er. När era nära är våldsamma och ni är rädda för dem, så kan ni gå in i ett mönster där ni är extra snälla, duktiga och timida för att ej väcka vreden i den/de andra. Då bildas mönstret att undvika gräl, undvika att riskera att göra fel, att vara otillräcklig. Ni kommer då få en undfallande personlighet. Men i vissa fall då ni trycks ned av någon annan nära, så kanske ni tar ut er vrede på någon annan, någon ni ej räds. Och det blir ”katten på råttan” osv.

Bägge dessa mönster är destruktiva, ty att undvika att ta plats av rädsla är inte livgivande, och att ta ut denna rädsla på andra och kanske göra dem rädda är inte vägen.

I alla förhållanden, i alla mönster behövs balans, ej göra mot någon annan vad ni ej vill de skall göra mot er och ej heller ta emot något ni ej behöver ta emot. När ni är den i relationen som bestämmer och styr gäller detsamma fast i omvänd ordning. Alla förhållanden bör byggas på ett givande och tagande, ej något exakt uppdelat ”broderligt och systerligt”. Det behövs också att ni hittar er egen balans inom er, inte bara gentemot er partner. Låt säga att en av er är en ”sträng” förälder, då är det lätt att den andra blir mindre strikt för att väga upp. Detta kan fungera på kort sikt. Men kan ni se att för att ert barn skall få en helhet, balanserade föräldrar, så behöver barnet er bägge? Gentemot att ni ej blir beroende av er partner, att ni har en balans inom er och detsamma gäller för er partner. För så länge ni måste vara en del av två, så länge kan ni ej vara hela.

Så mönstren ni bygger tillsammans behöver jämvikt, likväl som de mönster ni råder över inom er behöver det, för annars är det risk att ni i en ny relation upprepar mönstret och får en exakt likadan relation som den som uppenbarligen ej fungerade. Eller så sitter ni fast i en relation där ni ej ”kan” ta er ur, då ert mönster är så sammanflätad med er partner, att ni ej vet vad som är ert, vad som är ert och vad som är dennes, och vad som är gemensamt.”

Kontakt. Facebook.

I nästa vecka fortsätter vi på tema ”Mönster”. Välkomna tillbaka då!