Vi fortsätter på tema ”Bonusfamiljer” med vad som händer när mamma eller pappa får ett gemensamt barn med sin nya partner. Som Änglarna säger här nedan så finns det ju nästan alltid en slags konkurrens om uppmärksamhet syskon emellan, både i en kärnfamilj och i en bonusfamilj, när ett nytt litet syskon gör entré. Men i en bonusfamilj kan ju detta fenomen öka då ett nytt syskon får vara hundra procent med mamma eller pappa, medan det första barnet, som är varannan vecka hos den andra föräldern, bara femtio. Det kan ju förstås också bli väldigt härligt med denna nya konstellation. Men det som redan är bra är ju inget man behöver analysera, utan bara leva i, därav lägger vi vårt fokus i denna fråga så här.   

Hur kan vi hjälpa barn som lever i bonusfamiljer där mamma eller pappa får gemensamma barn med sin nya partner?

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

”Kärleken till barnen är oändlig, även när ni får ett nytt barn älskar ni det lika mycket som era tidigare barn. Men för era första barn är det oftast oundvikligt att känna sig utkonkurrerade av nytillskottet. Den söta lilla bebisen som får så mycket uppmärksamhet. Somliga storasyskon blir som en ”extra förälder” för att få vara med, medan andra regredierar till att bli ”mindre” för att de önskar och behöver den uppmärksamhet som babyn får. I alla dessa fall är det viktigt för föräldrarna, att vara lika uppmärksamma och nära alla sina barn och se efter barnens behov i nuet. Inte bli arg på storasyskonen som bråkar, men visa att er kärlek räcker till, och att ingen annan någonsin kan ta just deras plats i era hjärtan. Den nya babyn får direkt ett eget rum i hjärtats många kamrar.

Om vi nu tänker oss ett storasyskon vars föräldrar skiljer sig. Mamma träffar en ny man och pappa en ny kvinna, och barnet får bo växelvis hos mamma och pappa. Om mamma och/eller pappa får nya barn med sin nya partner, så uppkommer liknande scenarion som det vi talade om vid nya syskon i kärnfamiljen, att inträffa.    Men här kan det få än större proportioner. För tänk er själv om ni lämnar mamma, hennes nya man och ert halvsyskon för att åka till pappa. Då får ju ert syskon er mamma på heltid, medan ni endast på halvtid. Skulle inte ni också kunna bli orolig att glömmas bort, att ert syskon kommer närmare er mamma då de lever ihop tjugofyra timmar om dygnet året runt?

Och om pappa sedan också ger er ett till litet syskon på sin sida, då är ni den som flyttar från en familj till en annan. När ni är hos mamma lever papa på, njuter av sin tillvaro med sin nya familj, och sedan när ni åker till pappa, så har mamma och hennes familj en vardag, som rullar på utan er i den. Även när ni känner att ni är älskade, så är ni femtio procent mindre hos mamma och pappa än vad era syskon är.

Så hur skulle ni vilja bli tryggade om det gällde er? Försök tänka på det när ni har ert barn framför er, som kanske är ledset, argt tyst, utåtagerande eller extra snäll för att inte vara till besvär. Var extra uppmärksam på att inkludera barnen som är hos er på halvtid i allt. Se till att ni inte ”pausar” era liv den tid barnet är hos den andra föräldern för det går ej, och kan leda till osämja i längden. Men ej heller välja att göra de roligaste aktiviteterna när ni bara har hälften av er barnaskara under ert tak. 

Det är viktigt att hitta balansen, att inte bara leva på och ”vips” är ert barn borta och sen hemma och ni inte uppmärksammar ”bytet”. Däremot är det lika viktigt att inte göra för ”stor sak” av bytet. Ty då blir det som om ert barn är en gäst som ni skall underhålla. Kan ni se det? Varje barn är unikt och varje barn har en unik relation till sina föräldrar, och varje förälder har unika relationer till alla sina barn. Så försök att bygga på era unika band med varje barn för att få det att veta att inget av de andra barnen kan ta dess plats lika väl som det barnet ej kan ta någon annans plats.

Kärlek ser olika ut ty ni är alla individer. Så bygg de banden starka, så finns det större chans att alla är trygga, även när det är otryggt kring er. Kärlek är vägen. Lär känna alla era barn, för dem de är, så kommer ni få barn som är trygga i er kärlek, och ej känner oro för att bli utbytta när de ej är synliga.”

∞

Hannah berättar: Vi har nu skrivit om bonusfamiljen och som namnet säger, så väljer man där inte uttryckligen alla medlemmar, utan de kommer som en ”bonus”, som kan kännas som mer eller mindre plus eller minus. Skulle vi då kunna aktivt ”välja oss en ny familj”, en familj som bygger på en själslig gemenskap? Ja, det menar vi (och Änglarna)att man absolut kan göra. Vi möter under livets resa människor som vi känner en extra stor gemenskap med. Och den gemenskapen är på ett lite annat vis än den vi har med våra vänner.

I denna självvalda familj kan det finnas många medlemmar, och i den familjen har åldern ingen betydelse. Jag, har flera extrasystrar och en extrabror som är ur generationen över mig. Jag har extrapappor, extramammor och en extramoster och en extramorbror (vilket är jättekul eftersom mamma inte har några syskon). Annmari har flera “söner” som är både yngre och äldre än hon. Och så har hon då sin underbara låtsassyster Eva och härliga låtsasbror Sten och så sina fantastiska extradöttrar, mina systrar alltså:).  Det känns väldigt tryggt att ha en själsfamilj, och vi har genom åren hittat nya medlemmar till denna vår familj.

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

”Att födas in i en släkt betyder inte att ni har en gemensam värdegrund att stå i. Att vara en del av familjen är en del av livet, men under tiden ni växer upp och hittar er själv kan ni komma att känna er oerhört ”hemma – hemma” eller oerhört ”borta – hemma”.

Ni kan ej välja bort er familj i den mån att ni kan ändra ert ursprung. Ni kan dock välja bort att umgås med en familj ni ej känner ni mår gott av, likaväl som ni kan hitta nya band, som bygger på frivillighet, kärlek och ömsesidighet. Men att utöka familjen med nya medlemmar behöver ej vara synonymt med att välja bort er ursprungsfamilj.

Till exempel när ni får egna barn betyder det ju ej att era föräldrar och syskon ej också är er familj. Kärleken räcker till alla människor, som ni väljer att älska och bjuda in i ert liv, stora som små, ”blodsläktingar” som utvalda släktingar. När ni gifter er så blir er make/maka automatiskt er ”släkt”, men ni kan känna likaväl att era nära vänner är er familj. Det behövs ej papper på det. Familj är inte blodsband eller ingifta, det är vad ni väljer. Kärleken binder er samman, och den är det som ger trygghet och er familj. Er familj kan bli hur stor eller liten ni önskar.”

Vi tar nu ett tre veckors uppehåll från bloggen och återkommer vecka 45. Varmt välkomna då!

Kontakt. Facebook.

I dagens samhälle lever många barn i bonusfamiljer. Det skrivs mycket om detta både av psykologer och av diverse medlemmar av bonusfamiljer, så vi blev nu nyfikna att höra Änglarnas syn på hur livet i en bonusfamilj kan påverka barnen, och vad vi som vuxna kan göra för att underlätta för dem. Att barnen helst kan känna att de har fått fler vuxna som älskar dem – en bonus.

Barnen har inte varit med att välja en ny partner till sin förälder och varken kan eller ska göra det. Däremot är förälder och barn ett ”paket” som både föräldern och den nya partnern måste ha i åtanke även i den första förälskelsens blomning.  Barnen kan inte alltid få sin vilja igenom, men om den nya partnern inte tycker om barnen bör man ta det i akt och se vad man kan göra för att inte barnen ska ta skada.

Hur mycket de vuxna än anstränger sig för att göra det bra för inblandade barn, så kommer det att ta tid att anpassa sig till ett nytt sätt att leva och bo, och barnen behöver få känna att de är föräldrarnas prioritet och som det står i Ä-posten här under känna att de vuxna lyssnar. Man måste som vuxen tänka på att barnen inte är förälskade och inte kan se det som föräldern ser i partnern. Det behövs tid och tålamod.

Bonusföräldern är inte ansvarig för partnerns uppfostran av sina barn, men det betyder ju inte att den inte har något att säga till om. Det bästa bonusföräldern kan göra är att stötta partnern i dennes uppfostran av sina barn.

Något som inte så sällan händer är att barnen som flyttar mellan mammans och pappans boende kan känna att de står utanför. En del barn kan till och med känna att det ena är mammas hem och det andra är pappas, även om båda föräldrarna verkligen försöker göra sitt allra bästa. Det ultimata är att barnen känner att de har flera hem. Det behövs att alla hjälps åt att trygga barnen till att känna att båda boenden är deras.

Vi ställer följande fråga till Änglarna. Hur kan vi vuxna bäst hjälpa barn, som lever med skilda föräldrar och får en bonusförälder eller två?

Ä-post (se Hannahs förmåga).

”Att låta barnen vara med och bestämma i den mån det går, hur små eller stora de än är. Ty att vuxna bara säger, att nu är det si eller så, leder till att barnen kan bli otrygga och rädda att bli övergivna av den förälder, som vill skiljas. Men även om besluten ligger i de vuxnas val, så är det viktigt för barnen, att få känna att deras röst ändock är hörd. Om föräldrarna bråkar och sliter i dem, blir de också ständigt ångestfyllda och tror att de har orsakat problemen. Men om barnen får en ”gemensam” uppfostran, trots att föräldrarna lever skilda åt, kan barnen hitta en trygghet, att de har två egna hem. Och ej känna att de inte har något, utan ett som är mammas och ett som är pappas.

Barnet lever i kappsäck. Men om föräldrarna fortsätter samarbeta kring uppfostran och ger barnet samma regler, blir barnet tryggt och kan lita på att det är älskat. Och om och när en bonusförälder kommer in i bilden, är det viktigt att barnet förstår, att det ändock är nummer ett i förälderns liv, och att de bara får fler famnar att hoppa upp i, och en ny person att älska.

Att sära på barnen som en familj, och partnern, som en familj, och expartnern, som en familj leder till splittring. Försök se er alla som en familj, som bara är på olika platser. Samarbeta och låt barnet få vara centrum. Älska det och ge ej upp om barnet behöver tid att hitta ro i det nya. En förälder bör aldrig ge upp om sitt barn.”

Är det då självklart att älska sin partners barn? Nej så är det ju inte, kärleken måste man bygga över tid där man med öppet sinne lär känna varandra. Det är då viktigt att undvika att säga något nedlåtande om den andra biologiska föräldern, vilket då blir att man samtidigt gör ned barnet.

Hur kan en bonusförälder hitta kärlek till bonusbarnet?

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

”Om bonusföräldern agerar ultimat visar den, att barnet inte är dennes, men att den älskar barnet för den barnet är.  Att älska alla går ej, inte ens alla barn. Ty barn är också individer. Det går ej att säga ”jag älskar barn”, att klumpa ihop dem som ett. Så se det enskilda barnet. Försök lära känna barnet, se vad barnet behöver och önska. Ge barnet chansen, att se det som gives och inte det som tagits ifrån det.

Men om du som bonusförälder inte älskar din partners barn, behövs det att alla parter känner efter, vad de vill och vad som är riktigt. Är det rätt att leva med någon, vars barn man ej tycker om? Är det rätt mot dig? Är det rätt mot din partner? Är det rätt mot barnet? Den frågan bör alla bonusföräldrar ställa sig tidigt, tidigt, tidigt i förhållandet. För ju längre tiden går, desto ”geggigare” bli familjebanden. Så försök ej tvinga fram kärlek till barnet. Det leder inte till kärlek utan irritation. Försök tala om för din partner vad du känner och sedan gemensamt vända och vrida på situationen.

Alla förtjänar att älskas, men man kan självklart inte älska alla. Men då är frågan, hur brister ett hjärta? Jo genom obesvarad kärlek och utanförskap. Så här är det de vuxna som måste ta ställning, så barnet inte tar skada och känner sig oälskat. Ty ni vet ju alla, att ni älskar vissa, men inte andra… Så måste det vara, men hur kan ni ge allt om ni inte älskar er partners barn? Vem sårar ni mest, er själv, er partner, ert bonusbarn? Alla blir sårade och ingen kan då känna kärleken i den stunden.  Välj vad som är nuets val och vad som kan väntas med och låt sedan tiden visa vägen.

Att som bonusförälder bli delaktig i barnets uppfostran är viktigt. Det leder annars till en klyfta mellan barnet och bonusföräldern. Och däremellan sitter den biologiska föräldern. Så bli en familj, men försök ej konkurrera ut den familj, som din partner har med sin före detta, i och med barnet de dela. Att våga se, att ni ej hotas av det. Då kan ni lättare hitta er egen relation till barnet. En viktig detalj är dock, att den biologiska föräldern måste med sin före detta, vara den som väljer uppfostringsmetoder. Men att ni, som bonusförälder ändock bli delaktig. Men delaktig på det vis, som de biologiska föräldrarna vill uppfostra sitt barn på.

Ibland måste man som bonusförälder våga ”ryta till”, när barnet gör något galet, ty det är kärlek och engagemang. Men om det gäller, att bonusföräldern ser uppfostran som ”fel”, då behöver alla vuxna hitta en gemensam lösning. Ty barnet är familjens centrum. Barnet är den, som behöver gemensamma regler och kärlek. Låt allt bli en kommunikation, där ni som bonusförälder deltar och även försöker hitta något gott i er partners före detta, då barnet är en del av denne också.”

Välkommen tillbaka nästa vecka då vi fortsätter på temat ”Bonusfamiljer”.

 Kontakt. Facebook.

Att nationalism och fundamentalism funnits i alla tider behöver vi bara titta bakåt i historieböcker och till och med i bibeln, för att se. Så varför har vi människor så svårt att dra lärdom av det förflutna? De flesta krig skulle gå att undvika om vi lärde oss att se, att vi alla är människor som befolkar samma jord. Vi är alla lika och vi är olika, men vi är alla sammanlänkade och vi delar att vi är människor.

Många av oss har förstås en förmåga att lära av det som skett, men som med det mesta här i livet, så är det lättare att lära av egna misstag än av andras. Detta i både mindre och större skala. För i mindre skala är det viktigt, att låta barn växa upp genom att lära sig av sina misstag. Men då det handlar om större misstag önskar vi ofta att vi kunde skydda barnen, och istället få dem att lära av de erfarenheter, som de som kommit före gjort.

Vad det gäller nationalism, så är det svårare för människor att lära från det förflutna. För många nationalister tror på allvar, att det inte är samma sak det som hände då och det som händer nu, för de har ju ”rätt” i sina åsikter, och de har ”rätt” till sina åsikter. Till viss del är det sant att åsikten är deras, men det är som med allt annat vad man gör med sina åsikter som räknas. Om några har en åsikt om att alla som inte tillhör deras ras eller religion skall utplånas, så är det aldrig en grogrund för fred och gemenskap. Men det är först när de försöka sätta denna åsikt i praktik och utsätta och avrätta andra, som det gör en synlig skada. Dock behöver dessa åsikter ersättas av nya synvinklar, för att få nationalistiska fundamentalister att öppna ögonen för en större värld.

Att skapa en nationalist går genom att välja att bara visa denne en sida, en vinkling av världen. Men varje mynt har två sidor, så för att omvända en nationalist till en öppen tillåtande människa behöver man visa hen att inget i världen är svart eller vitt. Om alla tänker så att man bara kan vara bland helt likasinnade, så skulle alla vara helt ensamma, för ingen människa är ju en annan helt lik. Vad skulle då hända om vi alla var likadana? Ja, världen skulle inte utvecklas, vi behöver olikheter och inte kopior av varandra.

Alla nationalister har egentligen inte specifikt sökt sig just till den ideologin. Många av dem är egentligen ute efter gemenskapen i en delad åsikt, och så faller de rakt in i den första bästa gemenskap som dyker upp. Vilket kan vara inom nationalismen, en sekt eller något annat. Jag (Hannah) hade en vän som växte upp under svåra familjeförhållanden. Hen hade vänner men inte någon riktig ”familj”. När hen så fann en ny ”familj”, så råkade det vara bland ett gäng nationalister. Hen blev uppskattad och omhuldad i denna gemenskap, och hen kände sig delaktig och trygg, hade fått en ny ”familj”. Hen tyckte sig uppleva det som varje barn bör känna när det växer upp. Skillnaden är att tryggheten i en sund familj inte vilar på huruvida barnen delar föräldrarnas åsikter eller inte.  Medan en ”nationalistisk familj” väljer och väljer bort sina medlemmar enbart beroende på deras åsikter. Den ”familjens” kärlek kan därför aldrig bli villkorslös. Men det kände inte hen och många med hen. Det var inte hens egna åsikter, men lockelsen låg i gemenskapen. Tack och lov hittade hen en ny trygghet och kom ifrån nationalisternas grupp.

Vad vi anser och vad vi vet att änglarna alltid betonar är att vi behöver vara i balans. Att bli fanatisk i vad det än är, är inte vägen. För då dessa gemenskaper bygger på krav att tycka lika, vara lika, är det en falsk trygghet.  Ingen ovillkorlig vänskap. Om alla kunde se det, så skulle fler dra sig ifrån allt vad nationalism och fundamentalism står för. För alla behöver vi bli älskade villkorslöst. Vi behöver veta att vi kan förändras och ändra åsikt, utan att vi blir utstötta. Och det är just vad som sker om gemenskapen bygger på hat mot andra istället för kärlek till varandra.

Då det är många som har dessa nationalistiska fundamentalistiska åsikter bad vi Änglarna hjälpa oss förstå hur det kan komma sig. Den texten följer här.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

”I alla tider har det funnits nationalism och fundamentalism. Det som varierar är vad som anses ”rätt” och vad som anses ”fel”. En annan variation är styrkan i nationalismens krafter och lockelser. I varje människa finns en önskan, en längtan och ett behov av att tillhöra. Tillhöra i något större sammanhang. Detta kan manifestera sig i nästan vad som helst. Det finns tillhörighet som är positiv och inkluderande, utan att exkludera andra, och med det inte göra något ont mot dem som ej tillhör deras grupp. Sedan finns det tillhörighet som bygger mer på exkludering än på inkludering. Även här finns det gradskillnader.  Om gruppen gör något ont mot dem som ej får vara med, eller om de endast blir exkluderade.

Så när dessa grupper består av nationalister, vad händer då? Låt oss ta ett exempel; en ung man som vill tillhöra något större. Han är inte troende så religion är inget att tänka på. Han tycker om att ha likasinnade runt sig, så han letar efter människor som ser ut som han gör och som är som han är. Han väljer sina värderingar efter den han är, och när han väl börjat se sig själv som den ”rätta” mallen börjar han se andra som ”fel”. Alla som ej är som han, ser ut som han, är ett hot mot honom. Och när hotet är att vara annorlunda riktas det ofta mot en person med en annan hudfärg och nationalitet.  Den unge mannen blir mer inskränkt och toleransen för olikheter minskar. Han kanske börjar att bara umgås med dem som tycker som han, och då växer hans åsikter. Han hittar en gemenskap i att vara likadan som andra. De hittar en gemenskap i att vara olika andra, och dessa andra som är olika blir då ”fel” och de själva ”rätt”. De vill fortsätta vara ”rätt”, och således vill de ej ”smittas” av de som är ”fel”.

Då uppstår ett ”vi och dem”, och när det dras till sin yttersta spets handlar det sedan om rasbiologi. Att inte vilja blanda sitt egna ”rätt” med någon annans ”fel”, det vill säga umgås eller bilda familj över rasgränserna. De flesta som blir nationalister blir det inte över en natt. Det är en längre process, som kan komma av att vilja tillhöra något eller genom ”grooming”, där en nationaliströrelse succesivt drar in människor i sin gemenskap ett steg i taget.

Längtan efter tillhörighet är på gott och ont. För att tillhöra något är gott, att vara stolt över den ni är det är gott. Men att i detta sätta ett likhetstecken med att allt annat, alla andra är fel, det är av ondo. Ty livet berikas av människors olikhet, av att öppna dörrar och hjärtat för nya bekantskaper, nya kulturer och att våga plocka godbitarna av olika religioner, olika politiska läger och olika kulturer.

Det enda konstanta i livet är förändring, men en fundamentalist och/eller nationalist vill stoppa förändring. Detta går ej, lika lite som det går att stoppa tiden, allt och alla förändras med tiden, av tiden och av vad som sker under tiden. Så nationalister och fundamentalister krigar för något de aldrig kan vinna. Detta i sig ökar deras hat och hot av det främmande. För hur de än väljer så går det ej att backa tiden. Men ju fler människor de får som ansluter sig till sin grupp kan de leva i en illusion av att de kan förändra hela världen om de bara tar bort alla, alla andra som ej delar deras världsbild. Kärnan i nationalism är inte ond från början. Det är vad nationalisterna väljer att använda den till som skapar hot, hat och krig. Om kärnan är att vara glad över att vara den ni är att ha den ras ni har, att leva i det land ni gör, då har ni plockat essen och essensen i att vara del av er nation.  Men när det blir till vi emot dem, vi är rätt, ni är fel, då växer olikheterna och människorna börjar hata de som ej är som dem.

Nationalism har alltid funnits. Från att människor var mer bundna till sin födelseort till att nu kunnan flyga och flytta vart de vill, har det dock hänt mycket. På många sätt har resandet öppnat dörrar och hjärtan till andra platser, länder, kulturer, religioner, människor och även andra länders matkultur. Men trots detta har det också uppstått en stor klyfta, det vill säga de som ser sig som förmer vill gärna resa till andra länder på semester, men de vill inte att människor från andra länder skall komma till deras land och beblanda sig med dem.  Det blir mer av ett ”ni- och vi” – tänkande trots att världen rent objektivt sett blir ett större vi.

Länder samarbetar, och människor reser frivilligt av längtan till andra platser eller flyr undan krig och svält. Världen blir en och det ökar då nationalismens motkraft. Så likt allt finns det två sidor av samma mynt. När världen behöver enas kommer det alltid finnas de som ställer upp, och de som endast värnar om sin lilla plats på jorden. Nationalister gömmer sig gärna bakom att de vill ”sitt” folks bästa, men i själva verket är det endast sig själva de bryr sig om. Så om varje nationalist skulle se sin vän och bundsförvant för vad den är, det vill säga en människa som egentligen inte bryr sig om dem heller, så skulle fler tänka till… Det är endast för att det ”passar” dem att dela åsikt, att stänga andra ute. Men det går ej att stänga vissa ute, utan att stänga sitt hjärta även för dem vid sin sida.

Så när världen blir större blir nationalistens värld mindre. Alla lever på samma jord, oavsett huruvida tiden har givit olika indelning av länder och städer, så förändras aldrig det. Ingen kan separera sig från det om de ej flyger till månen. Jorden innefattar hela världen, så varför inte vara jordnationalist?”

Välkomna tillbaka nästa vecka då vi fortsätter med att då fråga Änglarna hur vi bäst kan bemöta dessa krafter!

Kontakt. Facebook.

Att vara andligt intresserad brukar liknas vid att tro på något mer än vad vi kan se och känna, att det finns något oförklarligt där ute, Gud, universum, Änglar, andar eller vad vi väljer att kalla det. Men vi stannar sällan upp och bara accepterar, att det på sätt och vis är just det, oförklarligt.

Det är inte lätt att med ord beskriva andlighet. Vi kan säga att vi känner av något som är ”därute”, något ”större”, och vi kanske känner att våra nära som gått bort fortfarande finns vid vår sida. Men det är inte hela andligheten, för utifrån vad vi tror och vad vi har upplevt, så är andlighet att vara del av allt liv, mänskligt, djuriskt och av naturen.  Att allt är sammanlänkat och att det inte endast är det vi kan se och ta på, som är verkligt.

Vi tänker oss att andligheten finns i medmänskligheten, och att livet i sig, att leva, är andligt. Andlighet är likaledes vardag som storslagna händelser. Vår tro är att alla är andliga i den bemärkelsen att vi alla är sammanlänkade, att vi har ansvar och att våra handlingar påverkar även andra. Så att stänga ute ordet ”andlig” för att det inte är beskrivbart, är som att inte tro på känslor, inte tro att de existerar för att vi inte känner dem just nu. Om vi till exempel tänker på kärlek; visst existerar väl kärlek även i de stunder vi inte känner att vi svämmar över av kärlek? Bristen på en känsla i stunden är inte lika med att den inte existerar. Detsamma kan gälla med ett land långt borta, ett land som vi hört talas om men aldrig besökt, men inte skulle vi komma på idén att säga att landet ifråga inte existerar bara för att det är utanför vårt synfält? Så varför skulle det vara annorlunda med andlighet?

Att tro på andlighet eller inte är en laddad fråga, men de flesta svaren man här får beror på vad var och en lägger in i frågan. Och då detta är olika, så kommer vissa svara ja och vissa nej, men kanske ändå mena samma sak. Så kanske bör vi lägga denna fråga åt sidan och kunna leva efter devisen, att alla har samma värde och det vi kan göra är, att leva våra liv på det bästa vis vi kan och vara här på jorden i vår mänskliga kropp och inte stänga dörren till vad som finns inom oss, omkring oss och tro på livet.

 Ä-post (se Hannahs förmåga)

”För oss är andlighet och mänsklighet endast två ord för samma sak. Ty alla väsen är andliga och alla som lever har en andlighet och en mänsklighet. Det går egentligen inte att separera dessa, ty i livet på vår sida är ni ej mänskliga, men för den sakens skull så frågar vi oss ej ”tror du på mänsklighet?” Vi vet att livet består av andlig, själslig och kroppslig sammanlänkning, och vi tror på mänskligheten.

Så hur ni väljer att definiera andlighet är nog egentligen det som bäst svarar på om ni ”tror” på andlighet. Ty lägger ni in hokus pokus och gengångare i definitionen kanske ni är mindre benägna att välja att tro. Men ser ni andlighet som en del av livet, en del av er och av andra, något som finns i er, men som ni inte riktigt kan sätta ord på, då är ni nog mer öppna att tro. Så om frågan ”tror du på andlighet?” skulle likställas med frågan ”tror du på mänsklighet?” skulle svaret vara detsamma. Och det är dit vi önskar ni når, att andlighet inte separeras från mänsklighet, att vara medmänniska, att leva i tro att det ni gör påverkar inte bara er och era närmaste, utan det går som ringar på vattnet ut till alla andra människor på jorden.

Vi vill inte ens försöka definiera andlighet, ty det går ej i ord att definiera. Det skulle ta bort dimensionen av andlighet, och det är just fler dimensioner som andlighet är. Om ni inte delade upp andlighet i tron på det eller icke-tro på det, så skulle ni också ta det mer naturligt. Att leva är att vara människa och själslig varelse, med kroppslig och andlig sammanlänkning som ej går att separera. Ni är inte till femtio procent kroppsliga och femtio andliga. Ni är människor och människor är andliga väsen likt allt levande. Så varför försöka gradera eller förklara det? Att däremot leva i enlighet med er själ och kropp på jorden och i världen ger er en självklar andlighet, som ni inte behöver tro på eller ej tro på, endast leva.

Kärlek, andlighet, mänsklighet går ej att definiera rättvist, det är något ni upplever, känner, lever och är. Så försök att inte försöka så mycket, utan bara vara. Då kan ni hitta en harmoni i det himmelska och det jordiska, det ni alla har inom er, omkring er och delar med varandra.”

Då många av oss ändå vill hitta en högre andlighet; hur ska vi då göra för att nå dit?  Måste vi regelbundet ägna oss åt meditation och dra oss tillbaka från det vanliga livet? Nej, så tänker inte vi. Vi behöver alla vila och lugn för återhämtning, och för vissa känns meditation och en retreat i tystnad, som det naturliga viset att ladda batterierna, och då är det också helt rätt. Men vi menar att det lika gärna också kan ske på något annat vis, och att var och en kan hitta sin egen andliga plats. Att vi inte behöver ”jaga” andligheten, för den finns redan där vi är. Så här säger Änglarna om den frågan.

Ä-post:

”Det viktigaste för att hitta den högre andligheten är att inte sväva på moln, utan ha huvudet i andevärlden samtidigt som fötterna är på jorden. I strävan efter er andlighet kom också ihåg livets gåvor.  Livet är till för de levande, och livet är till för att levas. Och inte genom att leva i en annan värld, men att hälsa på där och att få påhälsningar därifrån ibland ger ett liv i balans.  Så låt andligheten få växa genom att inte försöka vara andlig, utan att bara vara. Då har ni kontakten.

Genom att lyssna och känna in har ni kontakten ni söker. Det är sant som ni säger, att den som söker skall finna. Men det är också sant, att det händer när man som minst anar det. Två till synes motsatta ordspråk, men båda är sanna. För utan nyfikenheten, att hitta nya vägar, så blir man sittandes, och ödet kommer inte knackandes på dörren. Men också att vara öppen och inte leva i väntan på andligheten. Utan sänd ut er önskan och lev i väntan utan att vänta.  Då, då är ni som närmast andligheten, som ni redan bär på.”

Välkomna tillbaka nästa vecka.

Kontakt. Facebook.

För oss känns det självklart att vi lever flera liv, att vi återkommer till jorden för att här i den fysiska världen kunna utvecklas genom de erfarenheter vi får i relation till andra människor och med de olika förutsättningar vi kan tänkas ha i våra olika liv. Vi tänker att när vi befinner oss på andra sidan så sker det också där en utveckling av själen, men att det sker på ett helt annat vis än här, att vi där klarar oss utan en fysisk kropp och en fysisk omgivning.

Vi tänker att vi behöver komma hit till den fysiska världen och vara i en fysisk kropp, för att det skall vara möjligt att kunna känna känslor, smärta, glädje, sorg, ilska mm och via dessa känslor utvecklas. Vi behöver känslorna för att upplevelsen av konsekvenser av våra handlingar ska leda till att vi lär oss av dem.  De som får en NDU (nära-döden-upplevelse) efter ett självmordsförsök berättar inte sällan om känslan av att problemet man brottats med i livet, och som var det man ville komma ifrån genom sitt försök att avsluta sitt liv, fortfarande är kvar, men att man inte längre har en fysisk kropp och fysiska förutsättningar för att kunna lösa detta problem.

Så om vi nu behöver leva flera liv för att utveckas på själsnivå, måste vi då inte komma ihåg våra lärdomar från respektive liv? Nej där anser vi att det är precis tvärtom, att vårt medvetna jag ska glömma dem, medan de däremot göms och koms ihåg i vår själ. Det händer att vi människor får spontana minnen av tidigare liv, en annan tid, men att detta nog då sker för att vi av någon anledning behöver det i vårt nuvarande liv. För olösta knutar från tidigare liv kan ställa till det för oss här i vårt nu, och då kan det vara både läkande och befriande att ta tag i de minnen som kommer upp antingen spontant eller genom hypnos. Ofta kan även svåra fobier spåras till att ha ursprung mycket långt bak i tiden, och då man funnit ett sådant samband finns det gyllene möjligheter, att i nutid läka det som hänt för kanske århundranden eller ännu längre sen.

Författaren och psykiatern Brian Weiss har skrivit flera böcker om hur han i sitt arbete med klienter använt sig av hypnosterapi och där patienten kommit tillbaka till att minnas tidigare liv. I första boken ”Många liv, många mästare” får man följa hur författaren och läkaren genom patienten Catherine gör erfarenheter som inte bara förändrar hennes liv utan även hans. Catherine led av mycket svår ångest och handikappande fobier, och läkaren gav henne hypnos för att försöka hitta bakgrunden till dessa problem. Catherine började under hypnoserna berätta om möten med ”Mästarna” och om händelser från andra tidsåldrar och hennes fobier löstes upp efter hand. Brian Weiss hade själv inte tidigare haft tankar kring reinkarnation, men genom Catherine och hennes möten med Mästarna” började han tänka om. Något som verkligen fick honom att göra det var då Catherine under hypnos berättade om något som Mästarna ville säga till honom. Budskapet rörde något mycket personligt om Brian, något som Catherine absolut inte hade en aning om.  Brian Weiss ändrade så småningom sitt sätt att arbeta med patienter och medvetet använda sig av hypnos för bearbetning av tidigarelivminnen i syfte att läka fobier i nutid. Man har också upptäckt att denna positiva läkning kan ske även om varken patient eller läkare tror på reinkarnation.

Precis som Änglarna här nedan säger, anser vi att man inte ska rota i det förflutna bara för nöjes skull. För tänk om vi skulle komma ihåg alla människor vi mött i tidigare liv… hur skulle det vara om man skulle se på sin son och samtidigt ”komma ihåg” honom då han var farmor, och kanske inte minnen från bara ett liv, kanske man också då i sonen skulle sin gamla lärare eller till och med en fiende från något mycket gammalt liv? Det skulle vara mycket förvirrande och helt ohållbart, när den eventuella första känslan av fascination lagt sig.

Så vi anser som Änglarna säger att vi ska leva våra liv här där vi är, och så kan vi när så är befogat ta en titt i backspegeln och då för att få lite hjälp på den väg vi nu går.

Vi båda har flera minnen från tidigare liv, minnen vi berättar mer om i vår kommande bok.  Och vi har båda upplevt hur vissa möten med ”nya” personer genast givit en känsla av igenkännande, en känsla som kan vara både positiv och negativ.

Vi bad Änglarna ge se sin syn på reinkarnation, att vi föds just där vi föds, att vi känner gemenskap med vissa personer, som om vi känt dem i evigheter. Vi frågade också om hur länge vi är på andra sidan innan vi föds igen och om vi väntar in att födas ihop med andra, och om vår vistelse på andra sidan varierar beroende på om vi har mer eller mindre att lära där?

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

”Vi har beskådat er genom liv och död och återfödsel, så för oss finns inte frågan om reinkarnation existerar. Vi vill däremot visa att det finns många svar på frågor kring reinkarnation. Varför reinkarnerar själar? Vad är det som styr era öden var ni föds, när ni föds, vilket kön ni föds till, vilken grupp ni föds in i och så vidare?

Så för att vara tydliga är reinkarnation inte vare sig en gåva eller ett straff. Det är inte universum som straffar er genom att sända er till jorden. Det är inte som Adam och Eva i bibeln. Det är ej heller en gåva ni får för att ni förtjänat den. Utan det är en del av era själars liv. Ni kan mäta liv från den dagen ni föds eller kanske från att ni blir till, till den dag ni dör. Men vi mäter livet i oändlighet för era själar lever hela tiden. Så ni är på en resa som sträcker sig så långt att ni inte är beständiga utan föränderliga, men ändock ni.

Så hur kan ni då tolka att någon föds till ett liv i fattigdom, krig, svält och till andra stora svårigheter och tillsynes inte har givits tur i livet? Om ni ser det som ett straff ser ni ej helheten, ty alla liv är värdefulla, alla själar är värdefulla och alla lärdomar är värdefulla. Så ett svårt liv är, likt som en svår hemläxa är en del av skolgången, ej ett straff från läraren och inget som bara ni valts ut för, utan något som alla elever måste igenom. Så det liv som ni ser som svårt kan vara värt det i långa loppet. Det som är den viktigaste lärdomen är att vara där ni är, även när livet är svårt. Inte drömma er bort till nästa liv och önska att det skall vara ett bättre liv. Då finner ni ingen ro varken nu eller sen. Ni kanske lever ett lyxigt liv, ni skapar ett liv ni drömmer om här och nu, och ni har en möjlighet som känns oändlig. Var då tacksam för det, men lev inte i rädsla att förlora det liv ni nu har.

Alla livsöden på jorden har en början och ett slut. Ni kan däremellan fylla detta liv med händelser, situationer, människor och minnen. Ni har olika stora möjligheter att skapa det liv ni önskar, men alla har möjlighet att vara verksam i sitt liv i sin död.

Så vad har ni då att lära? Varför kommer ni dit ni är, och hur kommer det sig att ni är där? Vi vill svara på detta, utan att för den skull styra in er i en enda tro. Ty det är viktigt med en öppenhet för livet och vad ni har att lära i livet. Så alla svar kommer ej att ges. Ni har er egen väg, som är endast er, och på denna väg kommer vi hjälpa er hitta till nästa vägskäl och till nästa. Vi kommer guida er mot det mål ni söker. Alla vägar går ej rakt, alla vägar kantas av sorger och glädje, kärlek och ensamhet, val och stillastående. Så när ni väl går på er väg, så skall era vägar korsas med dem ni är ämnade att möta, dem som ni går emot, går ifrån och de som slår följe på er väg.

När ni föds har ni olika förutsättningar, ni kommer genom att vara just där och då möta de personer ni är ämnade att möta. Om ni hade fötts ett år tidigare eller tio år senare, så hade ert liv inte blivit detsamma, även då ni vore densamma. För att allt skall passa in behövs en noggrann planering. Tänk alla människor och själar ni möter, hur alla dessa vävs in i era liv, och hur de i sin tur har andra i sina liv. Det är som ett stort pussel, som alltid behöver fler och fler bitar för att passa ihop.

Ni har val ni gör i livet, vissa väljer att orsaka andra smärta, andra orsakar sig själva smärta. Om ni väljer en väg att vara grymma mot andra, så kommer ni en gång att få uppleva denna känsla av grymhet, att uppleva känslan hos dem ni sårat. Även detta är inte ett straff, utan en oerhört viktig del i att lära er, att ni alla hör ihop, och att såra någon annan är att såra er själva. Att ta något från någon annan ger ej er det ni tagit. Att lämna efter sig kaos och förstörelse förstör inte bara för andra utan även för er, och det är det ni då får känna på.

Kanske behöver ni vara en längre tid på vår sida för att bearbeta vad ni gjort i livet, kanske vill och bör ni återfödas i en ny kropp strax efter att ni lämnat er gamla kropp. Det finns inga regler för hur länge ni är döda eller hur många liv ni har levt och kommer att leva. Det som är av största vikt är att leva det liv ni lever, att vara öppen för det. Ni kan ha mer eller mindre tydliga minnen från tidigare liv. När ni får en förnimmelse eller en déjà vu, var öppen för det. Om ni har problem i detta liv och att ni känner att det härrör från ett tidigare liv, så är det av godo att söka svaren. Men gör det ej för nöjes skull, ty livet ni nu lever är det enda liv där ni kan finns nöjdhet.

Var öppna, var nyfikna och lev väl i detta liv. Ni kommer att märka att vissa platser kommer känns som hemma och vissa människor kännas som om ni redan känner dem. Det kan vara platser ni får rysningar av eller platser ni älskar. Människor ni direkt känner en obeskrivlig närhet till eller människor ni retar er på bara de existerar, är inte alla gamla bekantskaper, men några kan så vara. Att ni har färdats genom flera liv tillsammans, ni har en stor familj som ni följer, och en själ kan känna igen en annan själ utan att veta vad de betytt för varandra genom tiden, men att ändock känna ett band. Så ge nya människor en ärlig chans, välj era vänner, er familj och era nära genom att känna dem och känna igen dem.

Lita på er väg, så kan ni leva och ändock lära er det ni skall lära er på vägen. All världens visdom ligger i allas era händer ty tillsammans är ni pusslet som kopplar samman världar, tider och själar i pusslet som blir större och större, och ständigt ger rum för nya pusselbitar i detta liv eller i nästa.”

Välkommen tillbaka nästa vecka.

Kontakt. Facebook.

Det pratas mycket om hur viktigt det är att älska sig själv. En del säger till och med att man måste älska sig själv för att kunna älska någon annan. Där håller varken vi eller änglarna med, man kan faktiskt älska andra ändå. Men man kan däremot, som vi kan läsa i Ä-posten längre ned, ha svårt att ta emot kärlek då man inte tror man är värd det. Man kan också missa att se den kärlek man faktiskt får. Vi föds med en naturlig kärlek till oss själva. När en baby ser sig i spegeln skiner den upp och det är kärlek vid första ögonkastet. 🙂

Alla förtjänar att älskas, även om inte allt vi gör är älskvärt. Så att ha samma standard för vår egen kärlek, som för den kärlek vi ger andra bör vara en rimlig tanke. Men det finns en viktig skillnad i att älska sig själv och att älska andra. Man kan aldrig någonsin fly från sig själv. Vart man än går, var man än bor, ”vem” man än är så är man sig själv. Vi behöver därav för att kunna leva lyckliga hitta en form av egenkärlek. De flesta av oss har säkert ögonblick, längre eller kortare då vi känner kärlek till oss själva, men vi behöver hitta en kontinuitet av äkta kärlek.

Nästa vecka tänkte vi ta upp hur det är när ”egenkärleken” går överstyr, s.k. ”narcissism”. Men här tänker vi på de av oss som kanske har lite svårare att acceptera våra egna brister än andras. Så hur kan vi göra för att hitta en balans i att älska oss själva, men att ändå vilja bli bättre som människa. En del är att acceptera sig själv och hitta vem man är, med goda och mindre älskansvärda sidor. Att vi accepterar oss själva men ändå strävar efter att göra det goda mer framträdande. Observera att detta inte är för att vi ska bli mer accepterade eller älskade, utan för att det är eftersträvansvärt att göra gott, att vara god.

Vi ska inte sträva efter att utplåna oss, utan ge oss samma spelregler som vi ger grannen, vännen, arbetskamraten, främlingen på gatan och våra nära. Inte bara älska oss när vi är duktiga utan hela tiden. Men att kunna se skillnad på att vi likaså som vi kan älska någon annan utan att älska allt den gör, göra detsamma för oss.

Fördelen här är att om vi inte älskar något vi gör, så kan vi göra något åt det. Så egentligen borde den enklaste relationen vara den till oss själva. Men tyvärr är det oftast inte så. Men det är väl värt att fundera vidare på det…

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

”Kring ämnet eller snarare känslan att älska sig själv finns det så mycket att säga. Att älska sig själv, vad betyder det för just dig? Hur definierar du älska? Är att älska dig själv en likadan känsla, som att älska andra? Dessa frågor är enkla att ställa, men svaren är desto svårare. Och det är bara var och en av er som kan svara på era frågor.

Kärlek är ett mångfacetterat ord med mångfacetterade känslor. För att älska sina barn känns annorlunda än att älska sina föräldrar. Att älska sin partner känns annorlunda än att älska sig själv. Att älska sina vänner är annorlunda än att älska sin familj. Det är därför omöjligt att försöka rangordna olika former av kärlek; ”jag älskar den mest och sedan den och sedan den o.s.v.” Ungefär som när ni var små och ”frågade chans” på varandra, och hade små listor med vem ni var mest kär i och sedan nästa och nästa. Det är barnets och tonåringens tänkande.

Kärleken gå ej att dela lika till alla, för varje relation är unik. Så om kärleken ni bär på skall räcka till alla och till er själva, ge då lika mycket som ni önskar få tillbaka. Kärleken är en av de få ”saker”, som ökar ju mer som ni ger. Men om ni inte spar kärlek även till er själva, så missar ni livets goda. Ty att älska sig själv betyder inte att ni tycker ni är perfekta, är högdragna och själviska, utan att ni vet att varje själ och varje människa är unik och ni likaså.

Ni som inte tror att ni förtjänar er kärlek behöver öppna era hjärtan för er själva och så låta kärleken flöda. Ni vet att ni älskar andra trots deras ”fel och brister”, så varför inte pröva det med er själva också? Kanske till och med för era ”fel och brister”. För varför skulle ni inte få fela och ändock vara älskade? Vem bestämmer det? Är det verkligen rättvisa ”regler”?

Att ställa sig själv utanför kärleken och egenkärleken leder till en oro, att vara sämre än alla andra och till en tro att ni måste vara perfekta för att älskas av andra. Men om ni tänker efter, så är sann, äkta, djup kärlek inte att man blundar för det ”dåliga”, utan det är när man ser en människas själ och hjärta och älskar dem såsom de är.

Så att älska er själva må inte vara nödvändigt för att älska andra. Men utan att ni älskar er själva, så är det svårt att våga tro och hoppas att ni kan älskas av andra. Så för att läka det låt er själva föra över känslan på någon ni älskar ovillkorligt, och försök sedan känna så för er själva. Det är inte alltid lätt, men alltid rätt.

Narcissism är inte äkta, sann, djup, själslig kärlek. Den är en falsk uppblåshet som kan spräcka spegeln. ”Spegel, spegel på väggen där”. Den är skör för den bygger på en illusion, men kärleken vi talar om är den där ni accepterar era medmänniskor och låter er accepteras av er själva och era medmänniskor. Men med sagt är det viktigt att sträva efter, att inte fastna i acceptansen ”jag är som jag är”. För det uttrycket myntades av just själviska men osäkra, smått irriterande personer, som bara helt enkelt använder det som en ursäktande fras och med en känsla av berättigande. 

Det är inte livets mening. För i alla tider så är det strävan efter att leva i godhet och kärlek, som har fått världen och människorna att blomstra. Men de som tror de ej behöver ändra på sig, utan vill ändra på andra runt sig och ändra världen, det är sådant som leder till krig och utanförskap.

Så kärleken i dess goda, rätta mening räcker till alla inklusive er själva. Och det är ej att vara egoistisk, utan att vara rättvis. Så dela inte upp kärleken ”broderligt och systerligt”, rangordna den inte och mät inte heller mängd och substans. Då är ni ett med kärleken till er och till varandra.”

Välkomna tillbaka nästa vecka då vi tar upp vad som händer när egenkärleken går överstyr och blir till narcissism.

Kontakt. Facebook.

Hannah: Vi har tidigare varit inne på temat ”Intution”. I inlägget om ”Ånger” berättade vi om en händelse då Annmari haft en stark intuitiv känsla att inte ta bussen utan istället välja spårvagnen. Annmari lyssnade tyvärr inte till intuitionen den gången och blev bestulen på plånboken, som tyvärr var välfylld. När vi människor talar om intuition är det som med allt annat, att vi kan ha lite olika tolkningar av den, olika synonymer. Vi vill försöka visa det med några exempel. Intuition är något vi alla har, även om alla inte lyssna till den alltid. Vi har intuition i viktiga såväl som i oviktiga händelser.

En form av intuition kan vara att rätt och slätt ”känna på sig något”.  En sak jag speciellt minns som totalt oviktig, men där ändå intuitionen, ”stämde” var följande. För några år sen hade jag en förkänning att jag ”visste” att jag skulle möta en viss bekant på bussen den morgonen, och det skedde. Detta gjorde varken till eller från i mitt liv eller i den andres liv. För mig blev det endast ett roligt litet ”kvitto” på att jag känt rätt.

En god vän till oss var innehavare av en stark intuition, och en dag när hon gick förbi en tobakshandel sa hennes intuition henne; ”jag ska gå in här och köpa en trisslott och vinna 10 000 kronor, så att jag kan ge pengar till en vän som hjälpt mig mycket”. Varpå hon stegade in i affären, köpte sin triss och skrapade fram exakt 10 000 kronor. Detta att hon följde sin intuition var av större vikt, en händelse som påverkade vardagen.

Bägge dessa händelser ovan har gemensamt att de är väldigt specifika. Intuitionen är dock oftast inte lika specifik. Vi kan känna att vi dras till ett beslut utan att riktigt veta varför vi känner att vi ska göra vad det nu är. Sedan i efterhand kan vi se att det kanske ledde till saker som var av stor betydelse i vårt liv.

En närstående hade när det begav sig en stark önskan att få ett ” friår” för att pröva på att starta egen verksamhet. Det verkade dock vara ett låst läge, ansökningstiden för ”friår” var egentligen ute. Så det verkade närmast omöjligt att förverkliga denna hans önskan. Så en dag kände han på sig, att han skulle gå en annan väg från jobbet än han brukade. Det ledde till att han mötte en kvinnlig bekant som hade samma yrke som han och som berättade att hon var arbetslös. Kort sagt så satte detta igång en kedjereaktion som i slutändan ledde till att kvinnan tog över hans jobb och han fick sitt friår.

Ibland kan intuitionen få oss att göra saker som vi efterhand har svårt att förstå hur vi vågade. Både jag och Annmari hade en stark förkänning att vi skulle lära känna en offentlig person, varpå vi modigt, eller galet, skrev ett långt brev till personen och överlämnade det personligen till honom. Han lovade att läsa det och återkomma till oss. Vi fick vänta länge på svar, men sen ”vips” så hade vi lärt känna denna någon och det har varit ett sant nöje allt sedan dess. Det har också ökat vår tilltro att våga följa intuitionen även när det tycks ”läskigt”, trots rädsla för kanske ett avvisande.

Intuitionen, såsom också änglarna pratar om här nedan, är något som kommer inifrån oss själva, men den handlar om något som finns utanför oss. Den kopplas till andra personer, platser, tillfällen etc. Men intuitionen föds inne i oss i nuet och sen tolkas den från vad som skett utifrån.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

”Intuition är något ni alla besitter i mer eller mindre utvecklad grad. Intuition kan vara att känna på sig något starkt, detta något kan då vara väldigt specifikt som till exempel att ”imorgon kommer jag att få ett erbjudande om ett nytt jobb”. Eller så kan intuitionen vara mer diffus, en känsla av att något kommer att hända, bra eller dåligt.

Intuitionen kommer inifrån, den känns i stunden och den syftar till något i framtiden, något som skall hända. Tecken däremot är något som kommer utifrån och som ni tolkar inåt. Tecknet sker likaledes i nuet, men det är ofta först i backspegeln som det kan förstås. Så en enkel förklaring av skillnader och likheter mellan intuition och ”tecken” är, att intuitionen kommer inifrån och tolkas ”utanför”, tecken kommer utifrån och tolkas ”inuti”. Likheten är att både intuition och tecken är något som upplevs i nuets nu och sedan tolkas.

Som med allt annat gäller det att hitta en balans i hur ni använder er intuition och hur ni tolkar tecken. Ty att ständigt leta efter tecken kan göra att ni missar leva här och nu, och kanske ”övertolkar” varje detalj i er omgivning i ert känsloliv och i mötet med andra. Likafullt kan att ständigt låta sig ledas av intuitionen, göra att ni inte lever som det är tänkt på jorden, det vill säga att ni är människor som har både hjärta och hjärna. Att inte använda sin hjärna till att tänka ut vad som är bäst att göra, utan bara lyssna till er intuition kan leda er fel. Ty även den bästa intuition kan inte vara en exakt kompass. Så för att utveckla intuitionen och lära er se tecken behöver ni samarbeta med hjärta och hjärna, med ert inre och med omgivningen och dess människor.

Ni kan öva upp intuitionen i små steg, som att försöka känna vad som känns rätt att göra gällande något mindre viktigt beslut. Försök då känna utan att tänka, och när ni sedan hittat vad er intuition säger er, så kan ni sammankoppla den med tankarna. Är beslutet oviktigt kan ni prova att välja helt efter er intuition och se vad som händer.

Detta är hur ni kan öva upp er intuition. Men den delen av intuitionen som kommer spontant är oftast det som menas med intuition. Det som också kallas magkänsla. Ni kanske bara känner att ni ”måste” välja på ett vis, för det är det enda rätta. Er intuition behöver inte bara handla om er själv, ni kanske känner att en vän har valt något totalt fel och som kan få katastrofala följder. Här får ni då känna/tänka efter hur ni bör agera gentemot er vän.  Intuitionen kan sällan backas upp med bevis, för då vore det ej längre intuition. Endast tiden kan utvisa om er intuition stämde med verkligheten, eller om den var baserad på era egna känslor, tankar, rädslor eller önskningar.

Det finns många uttryck kring intuition både på svenska och på andra språk. Gå på magkänsla. Go with your gut. Följ er intuition. Follow your intuition.

Detta visar att det är ett ämne som berör och som människor över världen försöker förstå. Intuition kan förstås med känslan, men den kan ej bevisas. Det är lite liknande att tro. Så länge tro är tro och ej vetskap är den obevisbar, och då är det tro. Intuition är också något ni ej kan bevisa, men ni kan i efterhand se om er intuition visat sig stämma. Ni kan så känna skillnaden på intuition och rädsla eller önsketänkande.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Vad ligger i ordet ”respekt”? Respekt kan innebära mycket. Att respektera någon kan vara att se upp till någon, att beundra denna person och vad den gör. Detta i sig kan göras underdånigt eller vara på en likvärdig nivå. För även om beundransformen av respekt kan vara icke underdånig, så behöver den inte vara ömsesidig.

Att respektera sig själv kan också vara på ett enkelt vis, som en självklarhet, att vi har både rättigheter och skyldigheter som alla andra. Vi ser oss då inte som varken mer eller mindre värda.

Alla förtjänar respekt, även om allt vi gör inte är respektingivande. Ty i ”respekt” ligger en form av acceptans. Om vi respekterar någon annans åsikter behöver det inte betyda något annat än att vi accepterar, att det inte är vår sak att försöka ändra på dem. Vi kanske inte håller med, men vi överlåter det till den andre. Vi respekterar att vi tycker olika, som det engelska ordspråket säger så bra; ”We agree to diagree”.  Detta är en form av respekt.

Vi kan älska någon utan att respektera den, vi kan respektera någon utan att älska den, vi kan också respektera vissa sidor men inte alla hos någon.

Den som kräver respekt får sällan respekt i sin ”rena, enkla mening” utan genom att andra räds personen ifråga. Likaså kan någon som är så underdånig och självutplånande framkalla känslan av att de är mindre respektingivande. Så hur gärna vi än skulle vilja isolera ordet ”respekt” till en enda betydelse så går det ej. Det finns många nyanser och det behövs fler ord för att förklara respekt än vad man vid första anblicken kan tro. Så med detta i åtanke, vad är respekt för er? Änglarnas tankar följer här nedan.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Att vara respekterad, vad innebär det egentligen? Ordet ”respekt” slängs det ofta med i olika sammanhang, där de kan ha olika betydelse. Det kan användas till något mycket vackert, men också till något näst intill hotfullt. Men ”respekten” i sig är något fint. ”Respekten” har inga onda avsikter, den är stolt och stark och står med huvudet högt utan att vara högfärdig.

Det finns många uttryck där ”respekt” är inblandat. Till exempel att vara en respekterad samhällsmedborgare. Men vad betyder det egentligen? Att någon är för mer än andra? Att rangordna människor efter befattningar och ras och religion, det är egentligen inte vad ”Respekt” står för, ty ”respekten” har inga samhällsskikt, inga rasideologier och har stor respekt för religionsfrihet.

Någon klär sig respektfullt. Inte heller här finns ett facit för vem som bestämmer vad som är respektfullt. Är det att kvinnor ej får ha korta kjolar, att män ej får ha shorts eller sandaler. Det är ej heller ”respekten” roll att agera klädpolis. ”Respekten” själv ikläder sig aldrig polisrollen, det är endast att den används till detta syfte när någon vill tjäna på det.

”Jag förtjänar respekt.” Det kan betyda att det är sagt i vredesmod och som ett slags hot: ”att om du inte… så straffas du”.  En människa som ”förtjänar” respekt bör inte behöva påpeka det. Det är något omgivningen bör lägga märke till på egen hand. Det är den respekten som ”förtjänas” genom handling och vänliga ord, ej genom ”tvång” och stränga ord.

Ömsesidig respekt. Det är något som sällan kan snedvridas, ty det är just fråga om ömsesidighet, och så fort den missbrukas så tippar skålen och ömsesidigheten är ur balans.

Respektera din nästa… Det är gott och väl, men lika viktigt ert nu och ert förflutna. Att respektera livet och de människor och djur ni möter. Att respektera naturen och värna om den.

Att vara respektingivande. Det står ofta för någon som har en sträng personlighet, någon som inte många vågar gå emot, trotsa eller ignorera. Denna respekt är ofta byggd på rädsla och då ej i grunden respekt i dess rena form. Först när ni ej är ”rädd” för den ni ”respekterar”, kan ni veta om ni respekterar denne eller ej.

Att respektera någon behöver ej vara synonymt med att tycka om någon. Att tycka om någon behöver ej heller vara synonymt med att respektera denna någon.  Ingen människa kan ej heller respektera alla sidor hos någon annan människa. Det vill säga ni kan älska någon, men ni kan se att denna någon har sidor som ni faktiskt ej hyser respekt för. Med detta menar vi inte att ni bör disrespektera den personen, men att veta att ni inte håller med i allt den säger, gör och tycker. Kan ni se skillnaden?

Det är viktigt att ”respektera” att någon annan är så som den är. Ni kan respektera att den människan har vissa sidor som ni ej gillar och respekterar, men att ni respekterar att dessa sidor finns.  Det är två olika former av respekt. Att respektera hur ”landet ligger” och att respektera som i ”se upp till”, ”vilja vara så” etc.

Att respektera någon kan vara att acceptera någon med fel och brister. Att inte se det som om ni bara kan respektera den som bara har sidor ni håller med om.

Att respektera sig själv handlar också mycket om acceptans, att acceptera er själva. Och när ni känner att ni gjort något ni ej känner respekt för, något som var fel, acceptera då vad ni gjort och försök hitta vägar framåt, att göra bättre nästa gång.  Be om förlåtelse när ni behöver, och visa respekt mot era medmänniskor och er själva genom att ta ansvar. Då har ”respekten” hittat hem.”

Välkomna tillbaka nästa vecka.

Kontakt. Facebook.

.

När vi knyter band till andra människor kan vi välja hur nära vi vill att detta band skall bli. De människor vi möter och som vi känner en gemenskap med är ofta de som också känner gemenskap med oss. Så för att bilda riktigt nära band krävs en ömsesidighet. En vänskap som är ”ensidig” är därför inte ”riktig” vänskap. Visst man bör vara vän med sig själv och det är gott, men för att vara vän med någon annan behövs det minst två personer.

Kärlek som ges och tas emot alstrar mer kärlek. När vi hittar de personer vi vill lära känna och bilda nära band till, så är det viktigt att ge dem chansen att också lära känna oss. Här tar vi det första steget för att knyta ett kärleksfullt band. Ett band som bygger på frivillighet ger en bas av trygghet. Detta så länge vi inte försöker binda någon till oss för hårt, för då man gör det vill de flesta av oss skaka sig loss, det ligger i vår natur. Vi vill känna oss fria att när vi så önskar tänja ut bandet, för att sedan komma nära igen. Om vi känner oss ”fast” och inte kan röra oss fritt, kan det vara svårt att avgöra om vi egentligen faktiskt vill vara nära.

Vi kan dela en nära vänskap med någon, för att sedan när vi varit ifrån varandra ett tag upptäcka att relationen inte längre är lika stark. Men är relationen ett band som är ”obundet” och tight, så kan vi när som helst återuppta den nära vänskapen och det känns som det var ”igår” som vi sågs. Likaså kan vi när vi tänjer ut vänskapsbandet ibland tänja det så långt att det spricker. Det är då ett tecken på att vi bör gå vidare på vår väg och knyta nya band.

Vissa av oss väljer att ha några få riktigt nära vänner, andra har flera bekanta eller så väljer vi att vara nära några och bekanta med andra.

Kärleksbandet vänner emellan är ofta mer tillåtande än mellan kärlekspartners. Så det ligger något i uttrycket att ”kärlekspartners kan komma och gå, men vänner bestå”. Detta är dock inte hela sanningen, för även vänner kan ju glida isär och växa ifrån varandra eller bryta upp såsom i partnerkärleken.

Det viktigaste vi kan göra är att vara rädda om de vänner och de band vi önskar ska vara livet ut. Att vara tillåtande och inte binda någon så hårt att den ”behöver” bryta sig loss.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

”De band, som finns människor emellan, själar emellan, är kärlek. Allt som är ett band och som finns men ej binder, är kärlek. Det är den ovillkorliga, rena kärleken. Kärleken till livet, människorna och världen, att öppna sitt hjärta för en annan person, är den vackraste gåvan man kan ge sig själv och sin vän. Att låsa kärleken i en parrelation binder partnern till er på ett kravfyllt vis. Ty även den relationen, älskande emellan behöver bygga på frihet. Ett band som inte bryts kan tänjas ut ibland och studsa tillbaka, som ett gummiband, men den rena kärlekens band binder ej. Ser ni skillnaden?

Den som vill få kärlek måste ge ovillkorlig kärlek, ty kärlek som är ensidig är ej kärlek. Kärleken är till för alla, och det är det bandet vi talar om. Att snärja någon i en snara och binda den vid sin sida är inte vägen.

Många vänner har en friare kärlek än par och det är oftast för att de ger varandra frihet. De vet att deras vän har andra vänner, de kräver ej att vara den enda vännen. Att lita på sin partner, att kärleken är stark, att han/hon ej är otrogen är viktigt, men också att se att ingen snara kan binda en kärlek som vill bort. Så försök våga lita på era vänners, partners och familj, att de älskar er, de finns för er för att de vill det, ej för att de måste.

Vänner fyller olika behov, och det är viktigt ty människan är mångsidig, och en enda person kan inte vara allt för någon annan. Så försök våga lita på, att de band, som den rena kärleken leder till, de bryts ej. Och att ha fler vänner är inte otrohet. Älska kan och bör man göra många. Men kärleken mellan älskande bör vara helig och den enda i det slaget. Ty det är så menat. Men att älska vänner, familj och djur är lika viktigt för era liv.

Det finns de som ej förstår, att man kan älska vänner utan att dela den intima kroppskärleken med dem. Det har med deras egen begränsade syn på kärlek att göra. De har inte förstått att kärleken är fri, och att ens partner är trogen om kärleken är ren. Och att älska sina vänner ej tar av kärleken till partnern.

Kärlek alstrar kärlek. Trohet är viktig i kärlek, ty annars försvinner tilliten och tilliten är en grogrund för kärlekens låga. Så att visa, att du har tillit till din partner är kärlek. Vissa kommer missbruka din tillit, men ge ej upp, ty den som sviker din tillit är inte din sanna kärlek. Så lita på, att om kärleken är ren håller bandet utan knopar och knutar för att binda. Kärleken är livet och som det är, så är kärleken livsviktig i alla dess former.” ∞

Välkomna tillbaka nästa vecka då vi fortsätter på kärlekstemat, denna gång om den allmänmänskliga kärleken.

Kontakt. Facebook.

Att bli älskad utan villkor är väl något vi alla önskar oss, att bli älskad för den man är och inte för vad man gör. Men vad är egentligen ”villkorslös kärlek”?  Betyder det att man kan bete sig hur som helst? Ska man låta sina barn göra vad de vill?

När Annmari var gravid med mig berättade hennes barnmorska om något hon bevittnat på väg till jobbet. Hon hade suttit på tunnelbanan, bredvid henne satt en äldre kvinna med ett gipsat ben, mittemot kvinnan med det gipsade benet satt en flicka i sjuårsåldern och bredvid flickan satt hennes mamma. Flickan tittade fascinerat på kvinnan med det gipsade benet och så började hon sparka på det. Inte hårt, men regelbundet. Mamman tittade på utan att säga något. Då sa kvinnan med benet: ”det gör inte ont när du sparkar men jag tycker inte om det, så jag vill att du slutar med det”. Mamman sa fortfarande ingenting och flickan fortsatte sparka.

Då bad kvinnan med benet att mamman skulle säga till sin dotter att sluta sparka, varpå mamman svarar ”hon får en fri uppfostran”. Barnmorskan berättar om hur hon och övriga passagerare nu var väldigt obekväma i situationen, att ha blivit publik i detta mindre drama. Då reser sig en tonårstjej upp och när hon går förbi gör hon en ”luftspottning” mot mamman medan hon kastar ur sig ett ”jag har också fått en fri uppfostran”. Därefter går hon av tåget. Det blev en slags befrielse hos passagerarna i detta att någon hade reagerat och flera klappade i händerna. Mamman och barnet gick av vid nästa station. Vad som sen hände med den ”fria uppfostran” förtäljer inte historien.

I Ä-posten här under kan vi läsa om att villkorslös kärlek handlar om att låta dem vi älskar få växa och blomstra på sin väg. Detta gäller i alla relationer, framförallt är det viktigt låta sina barn göra det. Ingen annan människa kan någonsin veta vad som är någon annans väg. Ska man då bara stå bredvid och låta den man älskar ta in på en väg som man tror kan ta en ände med förskräckelse?

Det är inte villkorslös kärlek att utplåna sig själv för någon annan, eftersom kärleken också ska inkludera en själv. För många av oss villkorar nog kärleken till oss själva än mer än till andra. Och den är lika viktig och det kan vi läsa mer om i Ä-posten härunder.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

 ”Att älska utan villkor och förbehåll är den renaste formen av all kärlek. Den kärlek, som går bortom tid och rum, från en själ till en annan. Men med ovillkorlig kärlek menas ej, att mottagaren bör agera hur som helst, för då är det inte kärlek.

Att älska är, att måna om den andres välmående, att vilja dela glädje och sorg. Att få kärlek tillbaka är viktigt för att själen skall blomstra. Att ge de ni älskar frihet, frihet att älska, att växa, att mogna och att leva är ovillkorlig kärlek. Men även kärlek, som är så djup och ren behöver odlas, för att växa. Att låta sina nära välja galet och stå bredvid och inte försöka hjälpa, är inte kärlek, det är rädsla. Rädsla att förlora den andres kärlek om man säger emot. Men kärlek är, att våga stå för det man tror på. Ingen vet helt vad, som är bäst för någon annan själ. Men alla är ni villiga att tro det.

Så att våga säga emot er älskade, då ni tro på vad ni säger är kärlek, och ej villkorad sådan, bara ren och skär omtanke. Men tar ni er kärlek från den andre, om den inte gör vad ni tro är bäst, då är kärleken villkorad. Ser ni skillnaden?

Att ha förväntningar och förhoppningar på era nära och kära är gott, och att hjälpa dem nå sin fulla potential är kärlek. Att älska ovillkorligt innebär att kärleken är lika stark då mottagaren tar egna beslut, som ej gå hand i hand med era. Och att om ni hade ”rätt”, ej säga ”vad var det jag sa”… utan då trösta och finnas där vid eventuella motgångar. Och om er kära får ”rätt” gläds med denna och medge, att ni inte visste ”bäst”. Då blomstrar den ovillkorliga kärleken i all sin prakt. Att lysa på någon annans bekostnad är inte kärlek, men att dela rampljuset, även då solen lyser på er, det är kärlek.

Att finnas för sin nästa och för sig själv är kärlek. Ty den ovillkorliga kärleken är även kärleken till dig själv. Den kärleken du ger dig själv har ofta villkor, och det som du anklagar dig själv för att vara ”fel”, är kanske det du behöver ge dig själv all kärlek för. Att försonas med sig själv och vara ett i kropp och själ, det är att älska den ni är, den som vi vet ni kan vara, och allredan är.

Men då kärleken till er själva är villkorad, stänger ni ute den kärlek ni kan få och alla förtjäna. Ty den muren, som då byggs mellan er och er, är den mur ni bygger runt er inför andra. Så att älska förbehållslöst, men ej utplåna sig,( ty det är ej kärlek,) det är livets väg. Då ni se er kärlek växa, ser ni all potentiell kärlek i världen. Att ta emot kärlek, är lika viktigt som att ge. Så om kärleken ni ge, ej har er själva som mottagare också, finns en mur i era hjärtan. Den ni älskar vill ni väl, och den som älskar er vill er väl. Om ni alla är i sann kärlek, så finns inga hinder, inga murar.

Att välja att ge sin kärlek till de som vårdar den är vägen. Ingen kan kräva kärlek åter. Men ni kan då välja att inte ge av er kärlek till de ni känner ej värdesätter den. Så att ge och ta är en cirkel, ett kontinuum. Då ni både ge och ta emot är cirkeln av kärlek hel, den flödar från själ till själ och alstrar mer kärlek, ju mer ni ger och mottager. Men då ni väljer att lämna kärlekens cirkel, kan ni alltid återvända. Den är evig. Så all kärlek är ren, även om det ej alltid upplevs så. Men den kärlek, som ej tas emot och alstrar mer kärlek, den kärleken kommer att nå någon annan, någon som vill ta emot den, någon som väljer att ta emot den med kärlek.

Lev och ta er kärlek till er själva också. Lys genom varje vrå av er, då hela ni är kärlek, så finns det bara kärlek. Ingen kan ta den ifrån er. Att älska är att lita på någon, att ge sitt hjärta och sin själ och, att den som mottager den är er kärlek värdig. Den kärleken som då existerar är alltid ovillkorlig.

Att ingå löften och måsten kan kväva den rena kärleken, om det görs av rädsla för att förlora kärleken. Den kärlek som ej är ömsesidig, är inte sann kärlek, ty den kärleken är alltid besvarad. Så vila i det, att ni alltid hitta er kärlek. För ni älska då tillsammans. Ingen kärlek är ensidig.” ∞

Nästa vecka fortsätter vi på tema ”Kärlek”, då om partnerkärlek och passion, förälskelse och kärlek. Välkomna tillbaka!

Kontakt. Facebook.