Archive by Author | Hannah Dohnfors

”Hej och hejdå Ångesten…”

 

I förra veckan skrev vi om Panikångest. Nu fortsätter vi med Ångest mer generellt, och om hur vi kan göra för att möta den och sedan låta den gå iväg.  Änglarna ber oss(som de brukar med sjukdomar eller känslor) tänka Ångesten som en person utanför oss själva, trots att det känns som den är i oss. När vi placerat den utanför oss ges vi frihet och möjlighet att se på den mer objektivt, och att som vi kan läsa här under i Ä-posten även samtala med den.

Generell ångest kan ibland vara svårare att känna igen och hitta ursprunget till. Så här gäller det verkligen att välkomna den och sedan titta på vad som hände i anslutning till ångestkänslan. Att gå bakåt från nuet till när vi tyckte oss känna att ångesten började krypa fram. Ibland kanske vi inte hittar orsaken, men att gå baklänges i vårt känslominne kan ändå göra det lättare att släppa ångesten genom att ”börja om”.

Det är ju inte bara panikångest som är tydlig och avskild, prestationsångest till exempel är likaså riktad till något speciellt. Vi kan även ha egenhändigt ”ihopknåpade” ångestscenarios. Själv brukar jag halvt på skoj säga att jag har ”packångest”. Min definition av det är att likt vid prestationsångest, till exempel inför en uppgift som ligger framför oss, och där själva prestationskravet gör att vi blockeras, och att det känns svårt att komma igång. Så känner jag då jag ska packa inför en resa. Själva startsträckan tar mer kraft än packandet, om jag bara skulle göra det direkt. Efteråt känns det som om jag ägnat hundraprocent av tiden åt att packa, men egentligen har cirka nittio procent handlat om en diffus inre stress att skjuta upp packandet och endast tio procent behövts till att packa. Det är inte den svåraste ångest jag fått känna på men jag tänkte att den var lätt att illustrera.  Ni kan säkert hitta egna liknande upplevelser, scenarior och känslor som ni kan koppla samman med ångest både som min lite smått absurda ångest med packande och djupare ångest.

 

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

“Att bli rädd för sin ångest hör till. Det ni då ofta gör är, att försöka få kontroll och makt över ångesten. Vi vill försöka visa er, att ni ej behöver kontrollera den, för då ni klarar det kan aldrig ångesten kontrollera er.

Först då ni vågar möta ångesten, se den i vitögat, stanna i den tills den går över, för det gör den, då vet ni att ni är fria, och ångesten är inte ni, ej ens en del av er, utan en yttre känsla som omvandlas till en inre. Detta gör att ni ofta tror att ångesten är ni. Den är mitt i er, i er kropp och i er själ. Hur skall ni då få ut den? Jo, genom att bjuda in den. Men också säga; “nej du, nu är det dags att gå hem“.

Så stäng ute det, som känns som ert inre, men ej är ni. Bekanta er med ångesten, Se den ej som en ovän, som bestämmer och styr, utan en vän som kanske inte ge de bästa råden. Så varför vill man umgås med denna vän? Hade ni haft en mänsklig vän, som behandlade er som ångesten gör, så kunde ni nog lättare brutit kontakten med denne vän sagt; “du är ej bra för mig“.  För vem vill hänga med en negativ vän hela tiden? Klart ni då kommer påverkas av denna negativitet, och ofta då göra om den, och tro att den är ni.  Men nej, den är ej ni.

Så se ångesten, som en som en gång var en vän, en uppriktig vän, som dock talar och agerar ur rädsla, men det är ångestens rädsla, ej din. Så säg till ångesten; “Visst får du komma över, om du låter mig pyssla om dig, och du inte trycker ned mig för att själv må bra. ”Säg att ni vill ångesten väl och önska att den fann lycka och frid. Men då ni vill, be den gå. NI är herre över ert hus, er kropp och er själ. Låt den bilden leva i er. Ni säger ja eller nej till ångesten.

Talesättet lyder; “håll din vän nära, men din fiende närmare“. Men försök ifrågasätta den teorin. För, mår ni bra av det? Umgås hellre med “vänner”, som stärker er och som vill er väl.

Säg nej till er bekantskap Ångesten. Säg; ”Sorry, jag är ledsen, men jag är inte den som kan rädda dig. Det kan bara du. Jag hoppas du hittar vad du söker, men jag kommer lämna dig här och gå min egen väg. En väg, som kanske inte alltid är en dans på rosor, men det är min väg. Jag önskar dig allt gott och att du finner ro i din oroliga skepnad. Det är bara att det är något du må göra, ej jag. Så här skiljs våra vägar. Kanske vi möts, men då känner jag igen dig och jag vet om du hittat din ro och därför då kan få vara med mig. Men har du fortfarande oro i dig, så kommer jag hälsa, men sedan säga adjö.

Mitt liv är för värdefullt att ödsla på att hjälpa dig må bra. Nu måste jag se mig för den jag är, och din plats i mig fylla med glädje och ro och stärka vad du försökt bryta ned men ej lyckats med. Så vi skiljs som “vänner”, ej “ovänner”. Men du ett råd; “Låt detta bli en läxa för dig med. Att ej såra andra så du sårat mig. Vi ses kanske – eller kanske ej. Ta da…”

 Välkomna tillbaka nästa vecka!

 Kontakt. Facebook. 

 

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2017-04-11 00:01

Panikångest…stilla den eller släppa den lös?

 

 

 Hjärtklappning, svettningar, skakningar, svårt att andas, tryck över bröstet… är de vanligaste symtomen vid en panikattack. Då det är liknande symtom vid en hjärtattack, är det ofta svårt att stilla oron helt även då man någonstans vet med sig, att det är en panikattack som pågår.

De flesta av oss har nog någon gång i livet känt av panikångest. En del har återkommande attacker medan andra bara får någon enstaka. Ibland känner man att man vet varför attacken kommer.  Ibland känns det som om den kommer från tomma intet. Det är då vi inte kan härleda varifrån den kommer, som vi blir än mer benägna att tro att det är farligt.

Paniken är sällan logisk men det finns ändå alltid en anledning till den. En panikattack är extrem ångest under en kort stund, den går alltid över.

Man brukar säga att man ska försöka stilla paniken. I Ä-posten här under finns lite ”nytänkande” att man istället ska ”röra om” en annan infallsvinkel till förklaring av paniken och hur vi kan göra om paniken kommer.

 Ä-post: (se Hannahs förmåga)

 ”För att förstå panikångesten behövs en vågskål och en tippning av denna. Om panik bryter ut till synes, och som det känns, utav ingenting, så beror det på en tippning av vågskålen. Paniken behöver rörelse i vågskålen för att bryta ut och brytas av.

 Så om nu livet är i ena vågskålen och döden i den andra, då vore det väl troligast att tänka att när livets vågskål är den tyngsta och dödens den lättaste skulle det ge liv. Och till viss del är det så. Och så om döden är den tyngsta, så skulle dödsrädslan få större plats än livet och livsglädjen. Men den känslan är inte vad som leder till ren och skär panikångest. För i var och en av dessa känslor, så är det en av dem som är starkare, och då tar den över, men det ger ej panik.

 Panikångesten bryter ut när vågskålarna är exakt lika stora, när rädslan för livet och för döden är precis lika starka. För där blir det en inre krock mellan liv och död, en kamp med två lika starka känslotillstånd. Så vad gör vi nu med detta? Jo, låter skålen tippa igen och antingen går då paniken över och livet tar vid igen, eller så blir paniken med dödens del större, och då kan det leda till depression.

 Så för att förstå panikångesten, behövs det att förstå vad som finns i dessa vågskålar, vad som väger tyngst och vad som väger minst, för det är inte bara mängden det handlar om utan även den totala vikten. Så vid varje ny panikattack, försök se vad som finns i dödens skål och vad som finns i livets. Vad behövs för att vända paniken till en lugn, rolig livsglädje, en livsglädje som finns i alla människor?

 Vad finns i dödens skål? Är det en rädsla att dö eller är det en vilja att dö? Bägge tar plats i dödens vågskål, vilket gör det svårare att differentiera vad som är vad. Men kroppen reagerar, och i det slås liv och död ut och det blir en panik som kan vara inåtagerande eller utåtagerande. Men oavsett så blir det ändock ett stiltje, där livet är långt bort och döden är skrämmande eller lockande, men paniken ger inte utrymme för att gå framåt.

 Så vem är då paniken? Jo den är en alldeles egen, ensam och rädd liten parvel, men den döljer sin rädsla genom att själv bli fruktad. Så om Paniken är rädd, vad finns det som kan trygga den?

 Panik är ett tillstånd och en upplevelse, ett känslosvall, en överväldigande känsla. Så tysta den ej. Låt den leda till svaret. Vem har svaret? Jo Paniken och ni. Ni är de enda som vet vad mötet handlar om.

 Så kämpa ej mot Paniken, men låt den ej heller stanna. Ge orden plats, då bryts paniken ofta. För en panik är ofta ordlös, tydlig men diffus, okontrollerbar men i kontroll. Alla dessa motsättningar, det är vad som leder till panik. Paniken lever på dessa motsatser. När känslorna krockar i er, där, där och då får paniken plats.

 Så ju bättre ni ser vad som paniken vill här och nu, desto mer kan ni låta den positiva känslan växa så att panikens stiltje ruskas om. För paniken ruskar om er, så att ni tror att panik är ett kaos. Men egentligen är den stilla. Vågskålen står still men ni tror att det stormar. Kan ni se det? Så tvärtemot vad det känns, rör om i grytan, tippa vågskålen och få rörelse istället, för att försöka lugna paniken. För då föder ni den.

Låt alltså paniken förstå att den står still. Den är inte en företagsam uppviglare utan en fryst panik. Så även om paniken upplevs som rörlig och störande, och ni vill stilla oron, så lita på att det är er handling och rörelse som tippar så att paniken inte kan styra. Så lugna er inte utan rör om. Det är livets väg ni då väljer.”

Välkomna tillbaka nästa vecka då vi tittar lite närmare Ångest och vad vi kan göra för att säga ”Hej” och ”Hej då” till den.

Kontakt. Facebook.

 

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2017-04-04 00:00

Hjälp, energitjuven är lös…

Har du upplevt hur du alltid blir trött i vissa människors sällskap? Har du märkt hur dessa personer samtidigt blir piggare och piggare? Har du någon gång känt hur du krympt samtidigt som personen du pratat med växt? Kanske har du då interagerat med  så kallade energitjuvar. Men hur är det egentligen? Kan verkligen någon annan stjäla vår energi, eller är det i själva verket så att det är vi själva som släpper in tjuven, medvetet eller omedvetet?

Kan vi skydda oss mot en energitjuv? Hur stoppar vi den innan den kommit in? Hur motar vi ut den när den väl kommit in? Kan vi installera ett larm som varnar oss? Hur identifierar man en energitjuv? Finns det ett gemensamt signalement? Ämnet är stort och mycket har skrivits om det och på lite olika vis. Vi lät Änglarna säga sitt och det finns att läsa i Ä-posten längre ned.

I Ä-posten står det tydligt, att energitjuven bara kan ta sig in om vi ”bjuder in” den. Den kan inte ”bryta sig in”, och ofta ”bjuder vi in den” trots att det är något vi egentligen inte vill. Och oftast förstår vi inte själva att vi faktiskt öppnar dörren för tjuven. Änglarna varnar oss också för att slösa energi på energitjuven, för då blir det vi och inte tjuven som hamnar i fängelse.

Vi vill nu här visa skillnaden på att bli dränerad av en energitjuv och att känna av någon annans sinnesstämning. Energitjuven tar mer eller mindre medvetet vår energi, och vi blir väldigt trötta i dennes sällskap. Vissa av oss känner i princip alltid av, tar in och påverkas av sinnesstämningar i vår omgivning. Det vill säga vi behöver inte ens ha interagerat med personen eller personerna ifråga. Här har inte någon ”stulit” vår energi, utan vi har ”tagit in” den och påverkats av den. Detta är alltså inte samma sak som när vi blivit ”bestulna” på energi och känner oss energilösa. När vi ”känner av” och ”tar in” en sinnesstämning känner vi de känslor som någon annan har.

Vi har lagt märke till att en och samma person ibland kan vara en energitjuv, som dränerar sin omgivnings energi rejält, för att vid andra tillfällen själv ge massor av energi. Det är lätt att avskriva en person som energitjuv och att tro att den alltid är så. Men så är det inte alltid, det har vi sett många gånger. Det är fascinerande att lägga märke till och också hoppfullt, för det visar ju på vad Änglarna säger, att liksom vad gäller att energi inte är statisk är inte heller energitjuvens tjuveri det.

Även om det alltså är så, att det är vi själva som tillåter någon annan ta vår energi, så bör vi inte kategoriskt överge alla som ”stjäl” vår energi. Det är som med det mesta, en fråga om balans, ibland får man ”tillåta” att någon tillfälligt tar ens energi. Vi får försöka lära oss att kunna vara nära, utan att själva dras ned i vår sinnesstämning.  Att inte ta ansvar för det som inte är vårt. Då har vi mer energi för att hjälpa. Detta är definitivt inte lätt och kan kräva övning.

Det finns ju förstås även andra sätt att bli trött på också. Sjukdom eller hårt arbete ”stjäl” också vår energi, men här är det inte fråga om en person utan något helt annat än det vi behandlar nu.

 

Ä-post (se Hannahs förmåga).

”Alla ni människor kan vid olika tillfällen uppfattas som energitjuvar, och alla har ni säkert upplevt att känna att någon ”tar energin” ifrån er. Att vara energitjuv är inget konstant tillstånd, en människa kan ej diagnostiseras som en obotlig energitjuv. Det är aldrig statiskt. Precis som med energin, så är energitjuven ej en konstant. Den är alltid föränderlig. På gott och på ont. Energi är inte något som ni besitter eller inte besitter.

Energi är något ni varken får eller tar, utan ni bildar den själv. Sedan kan ni uppleva att ni ges energi av något eller någon, men det är ändock ni själva som alstrar energi och som vårdar denna energi ömt eller inte. Ni kan uppleva att någon tar er energi, en så kallad ”energitjuv”. Men åter igen så kan ingen ta er energi om ni ej låter dem. Till skillnad från en ”vanlig tjuv”, som stjäl materiella ting, så kan en energitjuv aldrig ta er energi om ni ej låter det.

En tjuv, som stjäl era pengar eller andra värdesaker, kan ta dem från er utan att ni kan hindra dem. Ni kanske märker när det sker men har ej förmåga att stoppa tjuven. Eller så märker ni först efteråt att ni blivit bestulen genom en fickstöld eller ett inbrott.  En energitjuv jobbar mer under radarn och till skillnad från en ”vanlig tjuv” är energitjuven oftast ej medveten om sin tjuvaktighet. En vanlig inbrottstjuv kan välja att göra inbrott när de boende är utflugna, men en energitjuv kan aldrig stjäla från en tom boning eftersom den ”stjäl” energin från människor.

Så vad är det som gör att vissa människor i vissa perioder uppfattas som energitjuvar? Ofta är det någon som är självupptagen, kanske på grund av en depressiv ”tycka synd om sig episod”, som kan göra att ni även om ni tycker synd om vederbörande ändå känner att ni dras ned i denna tunga sinnesstämning. Det går oftast inte att sätta fingret på det. Vissa personer kan vara hur ledsna, självcentrerade och deprimerade som helst utan att ni blir dränerade i deras sällskap, medan andra kan få er att känna det som er energi rinner ur kroppen och ni drunknar i pölen av er förlorade energi.

Andra energitjuvar kan vara så uppeggade att de stressar upp er och ni ödslar er energi på denna stress varav ni sedan känner er urlakade. Som om ni svepts med av en tornado och sedan landat med en duns och inte har ork att stoppa orkanen.

Så finns det energitjuvar som är mer utstuderade i sitt energitagande. De är mer som vampyrer, som med mening tar ett ”bett” och vet att ert blod/energi kommer skänka dem liv. Denna typ är dock mer manipulerande och sällsynt.

De flesta är helt vanliga människor, som bara inte märker vad deras beteende och sinnelag gör med dem runt om dem.

Så om ni tänker er en energitjuv som en blodigel, så kommer den suga ert blod om ni låter den komma er in på skinnet. Men om ni håller er undan från blodigeln, så kan den ej mumsa på ert blod. På samma vis är det med en energitjuv, den kan ej ta er energi om ni inte låter den göra det. Ni kan vara uppmärksamma på när ni känner att ni blir trötta av någon eller något, ni har då valet att ursäkta er från sällskapet och skydda er energi. När ni upplever att ni måste hushålla med er energi, bjud då inte in en energitjuv till hushållet. För en energitjuv kan bara komma in om ni släpper in den, den kan ej bryta sig in.

Att ”slösa med energi” är ett uttryck som egentligen betyder att ni borde lägga er tid på något annat, inte att någon stulit energi. Att låta er energi bli till mer energi är att vara i ett flöde. Att ni då och då blir exponerade för en energitjuv är inte farligt. Att ni då och då själva lutar åt att vara en energitjuv är inte heller farligt. Summan av inkommande och utsänd energi bör jämnas ut om ni låter ert flöde leda er rätt.

Undvik det ni ej känner ni ej orkar med här och nu, våga vara en energibehållare åt er själva och låt den energin bilda ny energi till er och till andra. Låt inte energitjuven tro den kan stjäla något ni egentligen vet ej kan norpas. Slösa inte energi på energitjuven För det är bara ni som hamnar i fängelse inte tjuven.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

 

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2017-03-21 00:00

Tillitens träd

 

 

Så har vi gjort ett ”dyk” ner i skattkistan och hittat två äldre Ä-posttexter om ”Tillit”, och vi bestämde oss för att publicera båda här.

Som vi kan läsa mer om nedan i texterna, så är det här med tillit inte lätt. Vi föds alla med en fullständig tillit. Vi är helt beroende av någon annan, oftast mamman, och vi har ingen tanke på att inte få det vi behöver, såsom kärlek, mat och omvårdnad. Om vi sedan däremot inte får denna anknytning, så får tilliten sin första törn. Ett barn som skriker ut sina behov och inte får respons slutar till slut att skrika, även om det dröjer mycket länge.

Har vi blivit svikna och övergivna, och har inte de personer som övergivit oss kommit tillbaka, så är det stor risk att detta kommer påverka oss och vår tillit framöver i livet också. Däremot bör vi försöka sträva efter att inte döma ”nya” relationer efter våra gamla erfarenheter.

Även då vi på grund av yttre omständigheter ofrivilligt skiljs från vår vårdnadshavare, så påverkar det den framtida tilliten. Ett barn som exempelvis behöver gå igenom operationer och behandlingar, och plötsligt skiljs från sin mamma kan få sår, som behöver lång tid att läkas vid återföreningen. Med en omsorgsfull medveten mamma, som genast tar hand om sitt barn, så sker denna läkning, och lämnar inga spår. Men får inte barnet denna hjälp, så kan tillitsbristen bli bestående.

Tilliten påverkas också av våra erfarenheter i vuxen ålder.  Om vi tänker oss tilliten som ett nät, så är nätet lätt att trasas sönder, medan det tar längre tid att laga det. Vid en otrohet raseras ju tilliten till partnern, och om paret vill fortsätta leva tillsammans krävs mycket arbete från båda parter. Om man klarar att försonas med det som skett, och även om man kanske förlåtit sin partner, så kan ändå relationen falla om tilliten inte återskapas.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

”Att lita på någon annan är inte lätt. Att lita på sig själv är inte lätt. Det är därför tillit är så skör. En brusten kvist på tillitens träd, kan få hela trädet ur balans. Men glöm ej att en kvist kan växa ut igen. Så kan ni också hitta tilliten åter. Din djupa tillit till livet, det är trädets rötter. Och även de kan gro igen. Så tilliten är ibland bruten, men den är ändock alltid möjlig att återfå. Kanske inte tilliten till alla personer, som man upplevt har svikit eller missbrukat tilliten, genom att fara med osanningar.

Men det viktigaste, det som är den stora tilliten, trädet som växer, det kan slå rot igen. Och då har du tilliten till dig själv, till livet och till vissa utvalda. Så se att om tilliten till någon bryts, så är det en kvist och om vederbörande förtjänar en ny chans, vattna då extra mycket och se kvisten växa ut.

Men känns tilliten till den personen som om den är av för alltid, vattna då inte där, vattna på rötterna och livet, tillit, så känner du att du har tillit, men inte blind tillit till alla, för det är inte heller rätt väg.

Så om du nu ser på den person som svikit, som en kvist som brutits av från ditt träd… Vad vill du nu att det skall hända? Kan du låta kvisten vara bruten, eller vill du läka den? Är det en torr gammal kvist, som brutits mitt itu, eller är det en färskare kvist, som du försöker bryta av, men som inte riktigt vill, som är seg och levande? Det kan vara en blandning av bådadera, för den torra totalt avbrutna kvisten kan symbolisera en specifik person. Medan en annan person kan symboliseras av en kvist, som svajar och inte helt ger vika, som studsar tillbaka med stark kraft då du försöker bryta av den. Men här gäller det att identifiera om det är en kvist du verkligen vill bryta av, eller om det är en kvist som försöker tala om för dig att den bör vara kvar.

Om du tittar på alla kvistar på ditt träd kan du se vad som orsakat skada i ditt träd, och vad du behöver ändra på för att trädet skall må bra? Du kan se vilka kvistar som tål vindens kraft och solens ljus och regnets vatten. Du kan se vad som får dig att växa och slå ut.

Det är då du vet vad dina kvistar tål och vad de inte tål. Trädet bär på alla årstider och årsringar för alla år du levt. Lita på att trädet, livets träd vet vad det behöver för att vara hälsosamt, rakt och stolt och växa och frodas.

Trädet låter sig aldrig luras, dess ringar ljuger ej.  Så gå tillbaka till ditt träd och se hur det vuxit i de stunder du tvivlar på är sanna. Där har du svaret. Har ditt träd tillfälligt slutat att växa? Har någon huggit av grenar? Har du låtit någon annan såga av dem?

Om du nu låter ditt träd visa dig hur du mått i någon annans sällskap… Vad ser du då? Hur mår ditt träd? Trädet ljuger aldrig. Det är beroende av naturens lagar och därför en god värdemätare på ditt välmående.”

Här under publicerar vi nu nästa Ä-post om ”Tillit”. Denna gång hade vi frågat om hur vi kan hitta tillit? Och om hur vi kan hitta tillbaka till tillit när den brustit genom svek? Som synes är andemeningen J densamma som i föregående Ä-post, medan vi här smalnat av frågan och frågat specifikt om tillit efter svek. Källan svaren hämtas ur är outsinlig, och vi tänkte det är lite intressant visa vad som händer när vi ändrar frågeställningen lite.

Ä-post:

”Att lita på någon innebär, att ni öppnar er för att bli sårade. Att lita på någon annan, någon ni älskar, leder till kärlek, men det kan också leda till sorg. Ty om den ni lagt er tillit hos, ej visar sig vara den värdig. Då är smärtan djup och sveket känns än större. Men om tilliten ej fanns, så vore kärleken inte längre kärlek. Att få någon annans tillit är en vacker gåva, som ni bör förvalta med silkesvantar. Och att våga mottaga den kan närma er i kärlek.

Om ni svikits och litat på någon, som sedan ej håller sina löften, då faller ni och faller tills ni känner, att det ej är ni som faller utan den som svikit er. Att välja vem ni lita på är sunt. Alla bör inte få er tillit, men när ni givit någon den och den sen trampas på, då har ni valet att lita på er själva, på ert omdöme… Valde jag ”fel”? Nej, den andre valde ”fel”. Men ni blir ändå försiktigare, att ge er tillit. Det som ske är, att om ni ej litar på någon, tror ni ofta att smärtan av ett svek kommer att göra mindre ont. Men om ni lever nära någon ni ej vågar lita helt på av rädsla att svikas, då känner ni hela tiden den sorgen såsom ni skulle känna den om ni blir svikna. Så då sviker ni er själva.

Ni skyddar er ej. Den ni litat på, som svikit er kanske ni förlåter. Men att förlåta, är inte lika med att tilliten är där igen. Att förlåta någons svek innebär inte automatiskt att tilliten är åter. Tillit behöver förtjänas, men likväl behöver båda vara öppna, att hitta vägar att återuppta tappad tillit. För om ni ej gör det, går ni ej åt samma håll.

Tillit är att öppna sitt hjärta och våga lita på någon annan. Det finns även den stora tilliten, tilliten till något större än människan. Vad man nu må lägga i det, är det en tillit, som läker och ger hopp.

Valen ni gör bör ej springa ur rädsla, för då rädslan styr, kan tilliten ej vakna. Så om ni vill lita på någon, bli vän med er själva, era svagheter och styrkor och detsamma med er nästa. Då kan ni skala bort alla skal och skydd och börja om. Då ni ej lita på någon, försök känna efter, vad det handlar om. Är det er rädsla eller är det, att ni känner, att den andre personen är opålitlig? Det är inte alla som förtjäna er tillit. Men om ni hittar vad, som är orsaken till att ni ej känner tillit, kan ni veta om det beror på egen rädsla och gamla sår, eller att den andre helt enkelt ej förtjänar din tillit. Om du tror att den andre förtjänar en ny chans, är det mödan värt att jobba för, så att det leder framåt. Men hittar ni, att det ej är rädsla, utan att ni ej tro, att den andre kan förvalta och förtjäna er tillit, kan ni lättare gå vidare.

Tillit är vacker men skör. Den tillit som brustit, behöver tid att läka, och då bör tiden ges, Ej göra ett ”slarvjobb” och klistra ihop tillitens spruckna skärvor på måfå. Utan ta tid på er, se var varje del ska klistras, så ni när ni hittat alla delar, har helat den så att sprickorna inte syns. Tilliten sviker er ej. Det är människorna ni förlagt er tillit till, som sviker. Så bli inte rädd för tilliten, den är ren och god. Ni har den alltid inom räckhåll. Giv den till er själva och till dem ni väljer.” ∞

Välkomna tillbaka näst vecka då temat är ”Trygghet”.

Kontakt. Facebook.

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2017-03-07 00:01

Om skuldkänslor…

Som vi kan läsa här nedan i Ä-posten, så drivs vi alla mer eller mindre av skuldkänslor ibland. Och den känslan är tärande, och den leder inte framåt.

Annmari hade en vän, som under en tid hade det väldigt jobbigt med sina skuldkänslor. Vi kan kalla henne Anna. Anna lever inte längre. Anna var läkare, och hon hade även andliga förmågor. Det hände att hon intuitivt kunde känna, att en patient hade någon sjukdom, som än så länge var dold. Och med det kunde hon ibland “rädda” patienter genom att göra ytterligare medicinska undersökningar.

Men så dog Annas syster. Systern hade haft hjärtproblem en tid, och Anna hade länge försökt förmå henne att gå till läkare och låta undersöka sig. Men systern ville inte göra det, och så en dag dog hon av en hjärtinfarkt. Efter detta tyngdes Anna av skuldkänslor, att hon som läkare inte hade sett till att systern kommit till läkare, att hon borde varit mer” tvingande”. Men så en dag fick Annmari “kontakt” med den döda systern, som hade ett intressant budskap till Anna: “Att du är ledsen hindrar inte mig att vara nära dig, dina tårar hindrar inte mig, och dina tårar hindrar inte heller dig, att känna av min närvaro. Dina skuldkänslor däremot blir till “snubbelstenar” som ligger i vägen för dig, att upptäcka att jag fortfarande finns vid din sida. För dina skuldkänslor hindrar inte mig att vara vid din sida. Jag finns där likafullt.” Detta budskap kom att bli till en hjälp för Anna att släppa sina skuldkänslor. Så våra nära på andra sidan finns där oavsett vår sinnesstämning. Det är vi som “kommer och går”. Både Annmari och jag (Hannah) har upplevt att vi sett eller hört någon av våra nära på andra sidan, men att om vi blir rädda eller för “ivriga” så “vips är de borta”.

Skuldkänslor är något vi bör försöka bli av med. Jag skrev Ä-post åt en person, vi kallar honom John, för många år sen. John hade många skuldkänslor, och han var ofta “villig” att ta på sig denna känsla, denna börda. Änglarna talade om, att det var som om han bar på en tung ryggsäck full av stenar, symboliserande skuldkänslor. Det gällde nu för honom att lyfta ur alla stenarna ur ryggsäcken och sedan sortera dem i olika högar. Först sortera bort de stenar (skuldkänslor) som inte tillhörde honom, och sedan när det bara var hans stenar kvar, så kunde han sortera dem i olika högar, de han kunde släppa direkt, och de han behövde titta lite närmare på för att sedan bearbeta. En metod som vi alla kan pröva.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

 “Hur ni än vänder och vrider på er, och vad ni än är och gör, så kommer ni ibland mer eller mindre drivas av skuldkänslor. Att känna skuld är att leva och ha en känsla för rätt och fel, att veta att vad ni än gör, så är det ändock inte alltid nog. Så hur kan ni leva med dessa skuldkänslor? Att inte tyngas ned av dem, inte ätas upp av dem, ej heller fara ut mot andra, för att intala er själv att ni ej bär skuld.

 Jo, genom att göra det ni kan och acceptera att ni inte alltid gör rätt, även när ni försöker inse, att vad ni än gör, som ni tycker är rätt, så kommer inte alla alltid tycka det. Och det ni idag känner ni gör rätt, kanske ni tvivlar på imorgon, och då gäller det att tänka på, att när ni gjorde det, så trodde ni att ni handlade rätt. Och även då ni ej längre gör det, så är skuldkänslorna kopplade till vad ni anser rätt nu, men ej då ni gjorde det ni gjorde.

Ibland gör ni något, och redan när ni tar beslutet, känner ni hur skuldkänslorna växer i er. Är det då automatiskt fel beslut? Svaret är nej, ty även när ni handlar “rätt” utifrån er själv, så kan ni känna skuld. Så hur vet ni om skulden är er att bära? Det är ibland det svåraste att veta. Ty här gäller det att separera den tänkta skulden och känslan av skuld, från när ni verkligen gjort något som ni bör känna skuld för.

En del känner skuld så fort de sätter sig själv i första rummet., medan andra verkar vara totalt fria från skuldkänslor hur de än beter sig. Dessa två ytterligheter är dock bägge ej vägen, ty en balans i livet är alltid eftersträvansvärt. Ni kan inte vara sann mot er själv och varandra, om ni ej vågar ta risker att göra något, som ni sedan ångrar och känner skuld för. Ni kan ej heller vara ett med världen, om ni aldrig tänker på hur det ni gör eller inte gör kan påverka andra.

Så när har ni rätt att vara “själviska”, utan att känna skuld? Det beror på vad ni lägger i ordet “självisk”. Är ni lagd åt det hållet, att ni oftast sätter andra i främsta rummet, att alla andra skall ha det bra innan ni själv får chansen att må bra, så kan det räcka med att ni själv finns med i ekvationen, för att ni skall anklaga er själv, för att vara självisk och då känna skuld för det. Men det går aldrig att vara människa och ta bort er själv ur ekvationen, för ni är alltid med i era egna ekvationer, men ni må ej vara det i alla andras. Men ni själv kan aldrig bli kvitt er själv, så länge ni andas och lever på jorden.

Själviskhet kommer först när ni alltid sätter er själva främst, kosta vad det kosta vill och aldrig tänker på konsekvenserna för andra, eller gör det och ändock ej är förmögen att känna skuld över det.

Själva ordet “skuldkänsla” innebär ju egentligen att det är en känsla av skuld. Så ibland är känslan ett faktum av en skuld, men ibland är känslan just det, en känsla.

Det svåraste ni har framför er och även i backspegeln, det är att hitta vad som är skuldtankar och vad som är skuldfaktum. Så lägg inte skuld på er, där ingen skuld finns att bära. Skuldkänslan tynger ned er och gör att det är svårt att se bortom den. En skuldbörda är tung, men en skuldbörda som inte finns är svår att lyfta bort. Det vill säga om skulden ej är befogad är den svårare att bearbeta bort.

Är ni skyldig till något som har orsakat någon annan smärta, så kan inget göra det ogjort. Det bästa ni kan göra i detta fall är att ta på er ansvaret, d.v.s. skulden, men att sedan bearbeta skuldkänslorna. För om ni tyngs ned av fler och fler skuldbördor hjälper ni ingen, allra minst er själv.

Att ta ansvar är att acceptera sin rätt i det som går snett, och sedan göra vad ni kan för att rätta till det som rättas till kan. Ingen vuxen människa kan någonsin bära totalt ansvar för en annan vuxen människa. När ni tar hand om ett barn eller ett djur har ni ett större ansvar. När någon ej kan hjälpa sig själv ligger ansvaret på dem runt om. Så om ni inte tar hand om barnet eller djuret och missköter detta ansvar, så har ni skuld i det som drabbar dem ni bör skydda. Men skulden i sig hjälper dem ej. Kan ni se det?

Det är först när skuldkänslorna visar er att ni kan handla bättre, som det blir konstruktivt och då kan hjälpa dem ni bör skydda och också hjälpa er själv att bearbeta skulden och skuldbördan. Men även när ni avhjälpt skulden i sig kan skuldkänslan tynga ned er. Då är skuldfaktat så avklarat det kan bli, och kvar finns då skuldkänslan. Så vägen att släppa den är, att göra vad ni kan och inse att vissa saker kan ni ej ändra på, och acceptera det och ge er själv absolution.

Om ni har en tro där ni går till prästen och biktar era synder för att bli fria från dem och få absolution innebär det ju inte, att ni kan göra vad som helst och alltid bli befriade från skulden. Ni bär alltid ansvar för de handlingar ni gjort, men att sedan hitta en väg att gå vidare. Det är att välja att göra bättre nästa gång, lära er av era “synder”.

Det talas om att “drabbas” av skuldkänslor. Men att drabbas av något är att det bara kommer utifrån, från ingenstans, något ni ej kan kontrollera, och så är det inte riktigt med skuldkänslor. Då skuldkänslor är knutna till ert görande eller icke-görande har ni ett “val”, att känna skuld eller ej. Det ni själva gör är inget som kan “drabba” er. Dock kan det kännas så då ni kunnat göra något, och när ni gjort det, så kommer skuldkänslorna som ett brev på posten. En svallvåg som sköljer över er. En våg ni ej var beredda på. Och då känns det som om skuldkänslan drabbar er, trots att det i själva verket är en fortsättning på ert handlande, en eftertanke.

Så hur är vägen att hitta balansen för att inte ta på er skulden för det ni ej bör, och ta ansvar för det ni gör? Jo vägen är att sträva efter att göra ert bästa, att ha överseende med er själv, när ni inte klarar att leva upp till det ni vill, att vara ödmjuk inför livet och välja att vara den bästa ni som ni kan. Ingen är ofelbar, men alla kan försöka göra gott. Så sträva inte efter att leva ett liv utan skuldkänslor, men sträva efter att leva ett liv där ni gör det bästa ni kan, så att även då det går snett, kan kännas att ni gjort rätt.”

Välkommen tillbaka nästa vecka! Ämnet då är “Ånger”.

Kontakt. Facebook.

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2017-02-21 00:00

Agendor, dolda och öppna och manipulationer.

Alla har vi någon form av agenda i allt vi gör, medvetet eller undermedvetet, stort eller smått. Vi började tänka på detta som en fortsättning på förra veckan tema ”Sanningar och Lögner”. För en agenda som är öppen och tydlig kan liknas vid sanning, att spela med öppna kort. Medan en dold agenda kan vara allt från att vara oförarglig till en ren manipulation. Så var går gränserna? Är agendan vi har för stunden en god avsikt eller är den endast till för egen vinning? Som alltid har avsikten stor betydelse. Vi kan mena att göra gott och ändå kan det bli fel.

I den tid vi lever i nu med ständiga nyheter och möten, t.ex. säljare som vill få oss att köpa just deras produkter, har vi funderat på att vi överlag är både mer misstänksamma men samtidigt väldigt godtrogna. Exempelvis som när jag (Hannah) förra året blev uppringd av mitt telefonbolag, som kom med erbjudande som lät mycket bar. Jag skulle få mer ”surf”, lägre månadskostnad samt en ny telefon. Jag blev genast misstänksam. Det lät för bra för att vara sant. ”Inte skulle jag få något gratis. Det måste finnas en dold agenda där jag i slutändan skulle få betala mer.” Jag blev till slut överbevisad och överraskad, erbjudandet var så bra som det sagts. Jag tog emot det, först motvilligt och sen tacksamt.

I exemplet ovan var jag alltså misstänksam, denna gång i onödan. Samtidigt bombarderas vi hela tiden med olika erbjudanden, som ibland är sanna, ibland vinklade, och beroende på vem som förmedlar dessa erbjudanden, kan vi ta dem för sanning oavsett om det är så eller inte. Telefonförsäljare försöker oftast numera ha en personlig framtoning. ”hej Hannah, Hur står det till idag…? ” som om det vore en gammal vän. Detta fungerar kanske på vissa, medan det på andra (som på mig) klingar falskt och minskar köpbenägenheten.

Agendor, dolda och öppna finns inte bara i reklambranschen. De finns i samhället i stort, i politiken exempelvis när de olika partierna vill få oss att rösta på just deras parti. De finns på jobbet mellan chefer och anställda och mellan kollegor.

Agendor dolda och öppna finns också hemma i familjen. Dels i barnuppfostran där vissa agendor är mer eller mindre öppna, medan andra kan vara dolda för att styra barnet i en viss riktning. I bästa fall är intentionen för barnets bästa, i sämre fall kan det utvecklas till manipulation. Manipulation i nära relationer handlar oftast om känslomässig manipulation/utpressning för att ge skuldkänslor och på detta sätt få sin vilja igenom. Detta sker från barn till föräldrar, från föräldrar till barn, mellan partners och nära vänner etc.

Så hur hittar vi en balans i detta? Att tro att de flesta är goda, men att ändå vara uppmärksamma på, om det är någon som vill använda oss för sin egen dolda agenda. Svaret är nog att vara öppna och ha en blandning av tillit och kritiskt tänkande. Att vara källkritisk och öva upp vårt sunda förnuft.

Ä-post(se Hannahs förmåga).

”Från den stund ni föds, så kommer ni ha en agenda i stort och i smått. Den lilla babyns skrik kan vara sprunget ur olika agendor, att visa att den är trött, arg, hungrig eller har ont. Skriket har gemensamt att det är barnets vis att få uppmärksamhet och förhoppningsvis kunna förmedla sina behov. Vad behovet i stunden är, är dock olika. Som förälder brukar ni lära er att tyda ert barns behov, mer eller mindre bra i olika situationer. Detta är när samspelet fungerar, det är inte dolda agendor eller manipulationer, utan en väg att kommunicera från önskan, från ett behov.

Snabbspola så några år framåt, och ni står med ert barn i en affär, och barnet säger att det vill ha en ny nalle. Det vill säga klart och tydligt visar sin önskan. Ni kanske tycker att ”den nallen ser väl ut som alla andra nallar, som redan bor hos er”. Om barnet nu inte får som det vill, så kan det vägra att acceptera det eller att kanske försöka manipulera er med ord och känslor, och ni kanske eller kanske inte ger vika för detta. Där kan en klar agenda övergå i en manipulation, men även den en klar och öppen sådan.

All manipulation är dock inte så lätt att lägga märke till. Trots att ni känner och ”vet” att ni manipuleras, så kan ni låta er övertalas, och då får ni ofta skuldkänslor på olika vis, både om ni ”faller” för manipulationen eller ”står emot” den. När manipulation är med i leken, så känns oftast inget alternativ rätt.

När någon manipulerar på ett mer diskret vis med en dold agenda, så kan det vara svårare att stå emot. För ni vet då inte vad det är som ni bör ”stå emot”. Om ni känner efter brukar ni känna om det ”känns fel”. När ni känner, att ni inte får hela sanningen, eller att ni övertygas av något ni känner inte är ert eget val, då är det viktigt att försöka lyssna till er intuition, för att låta den leda er rätt.

Dock kan även den bästa intuitionen vara missledande, ty det som kallas intuition kan kännas likadant, när ni räds något som när ni vill något väldigt mycket. Då är det lätt att blanda ihop, att det skulle vara er intuition som leder er mot att undvika det ni kan tro vara farligt, eftersom ni ”känner” på er det. Men här kanske det egentligen är rädslan som ni styrs av, och inte er intuition. Eller om det är något ni så gärna vill ska kännas rätt, som gör att det känns rätt. Men att det egentligen är er starka önskan att det är ”meningen”, som önsketänker att det är er intuition som leder er.

Så kan ni då lita på er ”intuition”? Svaret är ja, men alltid tillsammans med en dos sunt förnuft, kritiskt tänkande och övertygande. Alla har alltså alltid en agenda, medveten eller omedveten, stor eller liten. Alla val baseras på ett beslut som ger er en agenda av något slag. Att ha en mer undermedveten agenda är vanligt, ty ni går inte ständigt och tänker på vad varje sak ni gör, varje ord ni säger betyder i en större plan. Om ni levde ert liv helt efter medvetna agendor och strategier skulle ni bli väldigt självupptagna och inte kunna interagera och följa med strömmen. Så att vara medveten om att någonstans inom er, även omedvetet, så visar era val när ni ser det i backspegeln på ett mönster, som kan ses som en plan.

Men att ständigt medvetandegöra varje del av ert varande och görande och planera ert liv i detalj är inte vägen. Så för att hitta en balans i detta; var i er själva, och låt era val styras av ert omedvetna och medvetna, inte antingen eller. För att känna, så kan ni ibland behöva tänka, och ibland låta tankarna gå, Det vill säga det finns aldrig endast en lösning på ett och samma problem. Ni får vänja er vid att vara en del av problemet och en del av lösningen, en del av frågan och en del av svaret, för att hitta balansen.

Så vad händer då när ni manipuleras? Det har inte heller ett enda svar. Ty manipulation är ett ganska brett begrepp. Manipulation kan ske av illvilja, men den kan också springa ur att ni vill gynna er själva, vilket inte behöver vara det samma. Ty även om manipulation aldrig är rätt väg att gå på för att få sin vilja igenom, så är illvilja en värre agenda än en manipulation endast för att vinna.

Så i det som är manipulation finns både stort och smått att manipulera, att manipulera genom ”psykning” genom att ständigt flytta gränsen eller att ljuga rätt upp och ned får alla sina olika konsekvenser. Manipulation genom psykning, mobbning eller liknande, skapar ofta en rädsla som gör att den som manipuleras underkastar sig manipulationens makt. Någon som manipulerar med några ord här och där, och kan smyga sig på er obemärkt tills ni plötsligt är i manipulationens våld.

Manipulation genom rena lögner kan vara en del av en långsam manipulation, men också en snabb och effektiv lögn kan räcka för att ni skall tro den som ljuger för er, och då är lögnen en manipulation. När ni manipuleras genom skuldkänslor brukar ni oftast veta att ni manipuleras, men beroende på vem som manipulerar er och vad det gäller kan ni ändock ”välja” att låta er ge vika.

Manipulation fungerar inte bara i det fördolda, utan även när ni är fullt medvetna om någon annans ”spel” kan ni låta dras med. När någon styr er med en dold agenda kan ni hinna känna att ni styrs i en riktning ni inte valt, men ni kunde inte upptäcka vad som var planerat för er förrän det är för sent. Ni har fört bakom ljuset precis dit den med en dold agenda ville föra er. Ty när ni är i ljuset, det vill säga ser den dolda agendan, då är den ej längre dold. Likt ett mörkt rum är den dolda agendan, men så fort den ej är dold, det vill säga rummet är ljust vet ni vad som var planen, Ibland hinner ni upptäcka och undvika den dolda agendans mål, ibland inte.

Men hur skall ni kunna vara ett med er intuition och ert sunda förnuft, att både vara tillitsfulla och ändå ej blunda för att alla människor inte har goda intentioner? Att inte vara blåögd, men ändock ej vara misstänksam och paranoid? Svaret är att alltid låta sunt förnuft och intuition gå hand i hand, att veta att de flesta människor är goda och har goda avsikter. Sedan har goda människor agendor, och alla manipulerar någon, någon gång, och det är inte hela världen. Men världen rymmer också dem med mindre goda agendor dolda eller öppna, och att ha ögonen öppna är inte bara nödvändigt för att skydda sig. Det är även vägen att upptäcka vad ni vill ha på er agenda.

Ni hittar er väg en balans mellan tilltro och ifrågasättande genom att öppna sinnena både för ert inre och er omvärld. Leta inte dolda agendor, men var öppna för att de kanske finns.”

Välkomna tillbaka nästa vecka! Kontakt. Facebook.

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2017-02-07 00:00

Sanningar och lögner

Idén att välja detta ämne just nu, är för att det känns så extra aktuellt. I skrivande stund är det en vecka sen Donald Trump svors in som president i USA. Varje dag matas vi med hans lögner, som sedan kanske Kellyanne Conway (Trumps rådgivare) förklarar som “alternativa fakta”. Och Trumps pressekreterare Sean Spicer som meddelar, att de “förbehåller sig rätten att inte hålla med om fakta”. Så det här med sanning och lögn tar oss i dessa dagar till nya höjder eller snarare lågvatten.  Som när Trump till och med ljög om hur vädret var under installationstalet!!! Han hävdade att solen sken, trots att alla som var närvarande eller tittade på TV faktiskt kunde se hur det faktiskt regnade. Trump är inte den enda president som försökt försköna lögn, Richard Nixon sa om Watergate;” jag ljög inte, jag sa bara sånt som sedan visade sig vara osant.”

Det finns inte fler versioner av faktasanningen. Den är alltid objektiv. Däremot är den emotionella sanningen, upplevelsen alltid subjektiv, och varierar från individ till individ. Om vi nu tänker oss två personer, som talar om ett minne de delar från förr. Den ena säger att det regnade den dagen, den andra att solen sken. Fakta är att det antingen regnade eller var solsken. Däremot kan upplevelsen av ett gammalt minne vara olika mellan dessa personer. Kanske beroende av att den enes dag var förenat med mer glädje än den andras…

Det finns många citat på temat sanning – lögn… “Sanningen ska göra oss fria” står det i bibeln. “Se sanningen i vitögat”. “Det finns tre slags lögner; lögner, förbannade lögner och statistik” sa Mark Twain. Det finns “vita lögner” och “nödlögner”, och så finns det “stora feta lögner”.

Så lögner och deras orsaker kan vara olika. Någon ljuger av rädsla för att ha gjort fel. Förmodligen har erfarenheter från barndomen lett till det, kanske har man fått stryk om man gjort något fel, och så fortsätter man per automatik att småljuga.

En del gör som Trump, ljuger för att vinna och framstå som bäst. Mytomanen bygger upp sin egen fantasivärld, och kan inte sluta ljuga även när det handlar om något som ofrånkomligt kommer visa sig vara osant framöver. Detta kan vara svårt för oss andra att förstå, hur en smart person inte kan inse detta, men det är för att det är något annat som driver mytomanen att ljuga. Det finns också en större fara när lögner upprepas tillräckligt ofta, och det är att till slut flyttas gränsen och lögnen normaliseras och börjar tas för sanning.

Andra tror att de hela tiden måste säga “sanningen”, och berättar som svar på frågan “hur mår du?” i detalj om hela sitt hälsotillstånd. Vissa tror att man i “sanningens namn” måste slänga sanningen i ansiktet på andra, trots att man kanske sårar. Såsom med det mesta annat får vi här försöka använda vårt sunda förnuft.

Hur skulle världen se ut om det fungerade som med Pinocchio och hans näsa som växer när han ljuger? I vissa fall skulle det kanske vara bra, vi skulle kunna bedöma och “avslöja” en som ljuger… men kanske inte alltid så bra i ett socialt samspel… Vi ser någons näsa växa och förstår att personen ljuger, men vi kanske inte kan avgöra vad det är som är själva lögnen. Vi kanske blir så distraherade av vår analys, att vi slutar lyssna eller så avfärdar vi allt som lögn, men fortsatt vet vi inte varför personen ljög. Var det för att vara snäll och inte såra? Eller var det för egen vinning? Så antagligen vore detta med växande näsa, som alternativ lögndetektor, ingen bra idé i längden för det sociala samspelet? 

Ä-post (se Hannahs förmåga).

“Sanning och lögn är varandras motsatser. Där emellan finns det många nyanser av grått. Att vara sanningsenlig är att vara ett med sanningen. Så att “fara med osanning”, vad är faran med det? Jo, att osanningen tas för sanning, och ger en verklighetsfrånvänd verklighet, som fler och fler kan tro på.

Hur ni handskas med sanningen beror på några olika faktorer. Har ni som uppsåt att skada någon med en lögn? Har ni för avsikt att skada med ett sanningens ord? Om sanningen utdelas i syfte att såra någon annan, så kan det vara värt att välja att inte deklarerar denna “sanning”. Om lögnen är till för att såra någon, att lura någon, så kan det få små eller stora konsekvenser beroende på små eller stora lögner.

Så är det någonsin rätt att ljuga? Det är här vi leds in i de grå zonerna. Om ni väljer att ge en vit lögn (eller grå då ), för att inte såra någon, kan denna lögn mer likna vid att inte säga hela sanningen. Om ni har en vän som just klippt sig, och ni tycker att det är synnerligen missklädsamt, så kan det vara en ut/grå lögn att säga “vad fin du är”, ty håret är redan klippt. Däremot om er vän innan hon/han gör sitt “misstag” att klippa sig undrar vad ni tycker kommer bli en “hiskelig” frisyr, så kan ni säga att ni inte tror att det är världens bästa frisyr. För då är ni en god vän, som vill att er vän gör något som ni ej tror blir bra.

Så det är inte alltid svart eller vitt att vara socialt kompetent, och välja när ni vet att sanningen sårar, att hålla tyst är inte detsamma som att ljuga. I fall som det med en frisyr är det ej en objektiv sanning, den är alltid subjektiv, och en subjektiv sanning är er sanning, men inte er “faktasanning”. Det är något som är värt att löna sig att lära sig att skilja på. Att yttra en vit lögn som “vad fin du är”, “vad fint du har gjort”, “vad duktig du är inte att ljuga om exakta fakta.

Om ni däremot säger “jag är si och så gammal” när ni är i en helt annan ålder, så blir det en lögn, en sanning som ni mörkar. Däremot om ni säger “jag känner mig si och så gammal”, så ljuger ni ej. Och ingen kan någonsin motbevisa er, ty ni har monopol på hur ni känner er. I dessa fall kan man tala om min och din sanning, och de kan överrensstämma eller inte. Men upplevelsen av samma händelse varierar alltid från individ till individ, och det är då inte endast en sanning.

Det finns inte fler versioner av sanningen. Det finns däremot alltid minst två sidor av en historia. Så för att skilja på sanningar och lögner, fakta och upplevese behöver ni lära er vad som är vad. Det är egentligen inte så svårt, även det minsta barn vet när det ljuger. “Nej, jag har inte tagit chokladkakorna”, när sanningen står skriven i deras ansikten, i form av spår av chokladen. Barnet vet att det har “gjort fel” och ljuger därför.

Om ni ej har något att dölja, varför ljuga? Vad innebär egentligen uttrycket “försköna sanningen”? Det kan vara att överdriva en upplevelse, er betydelse eller er prestation. Hur mycket kan man försköna sanningen innan det räknas som en lögn? Det är svårt att gradera detta. I slutändan bör sanningen och lögnen ställas i relation till inte bara varandra, utan också till verkligheten.

Er moral och inre kompass är när ni föds inställd på att sanning är sanning och lögn är lögn. Sedan växer ni upp, ni lär er spelets regler och livets väg, och ni hittar er väg. Men ni kan då välja att antingen följa er inre kompass eller börja tumma på kompassens riktning, tills ni övertygar er själv, att sanning är lögn och lögn är sanning, norr är söder och öster är väster. Kompassen bör dock modifieras att inte välja att säga en oombedd sanning i syfte att såra. Att säga er sanning för att ni vill vara ärliga och raka är inte vägen. Ty allt ni tänker och känner är inte meningen att ni ska klä i ord. Att dölja illvilja bakom, att “jag är sann och rak”, är inte vägen. Att ljuga för att slå er fram är inte vägen.

Försök sträva efter att vara sann mot er själv, varandra, och att ta hand om ert sunda förnuft. Sanningen kanske inte alltid segrar, men försök vara sann mot ert rätta jag, era nära och verka för det goda.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!
Kontakt. Facebook.

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2017-02-01 10:10

Välkomna tillbaka till vår blogg och till år 2017!

 
Michelle & Barack Obama

Tyvärr får vi nu säga “hej då” till paret i Vita Huset.

Ett nytt år, ett oskrivet blad, kan bära med sig både förhoppningar och farhågor. Egentligen är ju nyårsdagen bara dagen efter nyårsafton, som från vilken annan dag till en annan. Ändå lägger vi ofta in så mycket mer mellan dessa dagar, och det är för att vi människor behöver riktmärken, bemärkelsedagar och en övergång från då till nu och vidare till sen. 2016 är till ända och 2017 är här.

Många har pratat om 2016 som ett mörkt år, gällande allt från krig och terror och de som flyr från sina liv till att så många stora stjärnor i musikens och filmens värld gått bort. Så många är vi som nu ger vårt hopp till 2017, men rädslan finns där att det ska fortsätta vara ett mörker, för inget har ju riktigt förändrats. Det krigas i världen, och folk flyr för sina liv, och människor fortsätter att lämna jordelivet.

Men hoppet behövs, och med ett nytt år kommer nya förhoppningar. Det bästa vi kan göra är att aldrig sluta hoppas på, att det ska bli bättre än förut. Att fortsätta kämpa för fred och frihet och det goda. Att aldrig ge upp eller ge vika för hat och hot, inte ens för döden. För livet består, och vi vill göra vad vi kan, även om det inte är stordåd eller världspåverkande. Vi kommer fortsätta förespråka änglarnas bevingade ord, att alla har vi samma värde oavsett hudfärg, ålder, språk eller andra till synes olikheter.

Vi kommer dyka ner i Terapeutiska Skattkistan och bjuda på nya ämnen, och vi kommer gå djupare in i teman vi redan berört här på bloggen.

Hannah här: Under julen har dockverkstan varit i full gång, dock inte i samma hastighet som tomteverkstan i Kalle Ankas Jul. Men det är för att mina “Goodo-dockor” är gjorda för hand och med min speciella inkänning och touch, för att ge varje docka sin förebilds personlighet, och det tar sin tid. Jag har valt att göra dockor även av människor jag kanske inte ser som “goda” (hint Trump & Co 🙂 ). De behövs dock, för att jag ska kunna fortsätta göra mina små dockfilmer i “Trumpland” 🙂 . Dessa finns att hitta på Youtube, Hannah Dohnfors. Jag har valt att göra min “dockteater” mycket enkel, då jag ändå inte kan göra några storfilmer. Så här det jag och mina dockor, som ensamma för talan. Filmerna är gjorda med ingredienserna humor, psykologi och politik.

Här nedan visar jag några av de senaste dockorna. Snart kommer vi även ha en egen “Dockflik” på menyn. Och den som så önskar har möjlighet att beställa docka av sig själv, nära och kära sydda av mig. Inga “Voodo-dockor” dock 🙂 .

 
Dr Phil och Dr Phil & Robin

 
Ellen DeGeneres och Oprah Winfrey

 
Elton John och Bob Dylan

 
Donald Trump och Mike Pence

 
Hillary och Bill Clinton

Vi är tillbaka igen om en vecka. Varmt välkomna!
Kontakt. Facebook.

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2017-01-17 09:55

God Jul

Vi vill här tacka alla våra läsare för i år! Tack också till alla vi haft kontakt med under året, och som på olika vis inspirerat oss i våra val av ämnen! Vi har verkligen haft roligt medan vi tillsammans med våra bevingade vänner i det blå, har skapat inläggen till Terapeutiska Skattkistan (2016 innehåller över 60 inlägg). Och vi ser redan fram emot att fortsätta nästa år.

Vi kommer nu ta tre veckors bloggpaus under helgerna, och kommer tillbaka tisdag 10 januari 2017. Vi kommer dock dyka upp lite då och då på Facebook.

Vi önskar alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

Må 2017 bära med sig god hälsa, kärlek och lycka!

Varma hälsningar från Annmari och Hannah!

Kontakt. Facebook.

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2016-12-20 00:00

Om val och motivation.

motivationVal och motivation hänger intimt samman. Motivationen som är så viktig för att vi skall nå våra mål skiftar många gånger genom livet. Den skiftar med hur viktigt vi bedömer att ett beslut är, och den skiftar också beroende på hur omständigheterna är.

Motivation i någon form och i någon grad finns så gott som alltid med i alla våra handlingar, vare sig det handlar om att göra någon glad eller egna belöningar vad gäller hälsan, pengar, eller för att helt enkelt “stå ut”. Motivation finns där med sin belöning till och med vid hämndaktioner. Även när vi känner oss likgiltiga i det vi gör, så finns det ofta en form av motivation med i spelet. Det vill säga i detta fall en bristfällig sådan.

Exempel på skillnad i motivation kan vara att i länder där skolgång inte är en självklarhet för alla, så ökar motivationen hos de barn som får tillgång till skola, de ser det som ett privilegium, gentemot i Sverige och i liknande länder.

Vi har inte samma “drive” här, och kan till och med skolka från skolan. Inte för att vi vill att vi och andra priviligierade länder ska ta efter deras skolsystem, tvärtom. Men vi har något att lära om motivationen.

Min morfar hade rökt sen han var 16 år. Han rökte 15-20 cigaretter om dagen. På den tiden när han började röka var det ingen, som pratade om riskerna med att göra det. Och även när mamma var liten var det så, och morfar rökte även hemma inomhus.

När sedan kunskaperna om faran med rökning blev mer känd, så försökte mormor gång på gång motivera morfar att fimpa för gott. Men morfar var inte redo för det. Det var många i kretsen runt morfar som “tjatade” på honom. Mormor gick till och med så långt, att hon anmälde honom till en rökavvänjningskurs. “Nej, nej”, sa morfar. “Ska jag sluta röka ska jag göra det själv och inte på en kurs.”

Så en kväll tittade morfar på ett program på TV om skådespelaren Raymond Burr (Perry Mason). Raymond Burr sa något, som på ett ögonblick kom att förvandla morfar till en icke-rökare. Han berättade om allt bra han hade i livet, kärlek, lyckad karriär… och så la han till: “och så har jag lungcancer”. Där och då var morfar plötsligt redo och motiverad att fimpa. Så många gånger som morfar hört och läst om riskerna utan att ta notis om dem… men nu…

Mer om motivation och val finns att läsa i Ä-posten här under.

Ä-post (se Hannahs förmåga).

“När ni står inför ett val, det må vara ett lättare eller svårare sådant, behövs en beslutsamhet. Ett mindre val kan vara så enkelt, som när ni vill gå upp på morgonen. Ni ställer er alarmklocka, kanske på klockan sju. Där har ni gjort ett val som ändock inte känns som livsavgörande, och att det kommer påverka er väg. När klockan så ringer klockan sju nästa morgon har ni ett nytt val; vara beslutsam och gå upp som ni tänkt, eller trycka på “snoozknappen”. Att vara lite obeslutsam här är oftast oviktigt. Om ni går upp exakt sju eller tio över påverkar inte resten av ert liv (om inget totalt oväntat händer). Men ni har haft flera tillfällen att välja, och ni har om ni snoozar inte varit tillräckligt motiverade, att stiga upp ur sängen på planerad tid.

Om era val är av större dignitet behövs ibland en större motivation, ibland en mindre. Ty ett val, som ni vet är viktigt kan vara lätt just av den anledningen. Ni förstår digniteten av valet, och då behövs inte att ni motiverar er extra. Kan ni se det? Om det är ett viktigt val, så kan det dock ibland krävas extra motivation. För det är kanske så att huvudet vet vad valet bör vara, men att ni känner er ej tillräckligt starka för att gå den svåra vägen.

Det talas mycket om vikten av att hålla sig motiverad. Men motivation kan stå för så många saker. Om vi som exempel tänker att ni är en idrottare, där det är lätt att precisera motivationen. För att lyckas inom sin idrottsgren krävs en motivation att träna, även när ni ej orkar, att tvinga er att höja prestationskravet lite till, när ni tror att ni nått taket av vad ni orkar. Att idogt fortsätta även när ni inte lyckats väl vid första försöket. Att vara så motiverad att ni väljer bort annat som ej hinns med, eftersom ni behöver träna. Denna motivation och drivkraft är lika viktig som talang för att lyckas nå topprestationer.

Om vi nu tar motivationen att vara snäll, för att få något ni vill ha. Motivation handla om många olika saker. Det kan till exempel vara att en förälder säger till sitt barn: “Om du gör det här och det här, skall du få din belöning”. Barnets motivation kommer då utifrån, genom att någon lovar det något det vill ha. Detta kan i sin tur leda till en inre motivation hos barnet om det verkligen, verkligen vill ha det som erbjuds. Om önskan att få utlovad belöning är större än “uppoffringen” att göra vad det blir tillsagt, så vinner belöningen. Om barnet tycker att det är för jobbigt att vara “lydig”, då är motivationen ej tillräcklig för att nå resultatet.

Hela livet består av val, val i stunden, val som påverkar livet mer eller mindre. För varje val stora som små finns det en motivationsgrad kopplad till det som blir avgörande för om ni klarar att stå fast vid valda val.

Ibland tycks livet presentera er chans efter chans, och ni väljer bort dessa chanser. Frågan är då varför ni gör det. Är det brist på motivation? Är det fel tidpunkt? Eller är chansen inte vad ni vill ha? Alla detta har ändock med motivation att göra, för om ni får en ny chans och är motiverade, då blir det rätt tidpunkt. Och om det är något ni vill ha så är det motivationen som ger er kraft att ta chansen.

Motivation handlar inte bara om att exempelvis vara motiverad att följa ett träningsschema, att vara motiverad att inte röka eller att vara motiverad att stå vid sitt ord. Motivation handlar om en vilja att göra det ni tror är bäst, och att våga kämpa för det. Att våga lyssna till vad ni behöver och vad som är rätt för er.

När ni är redo att ta ett stort beslut kommer motivationen vara det som avgör om ni står fast vid ert beslut. Motivationen tar ej besluten, motivationen hjälper er att verkställa dem. Motivationen är länkad till era val. Om ni exempelvis är rökare, och ni förstår att rökningen skadar er, så kanske ni ser det som “äh, jag har redan rökt så länge, och blir jag sjuk så blir jag det ändå”. Eller så är tanken på att bli sjuk, så långt i framtiden att det ej motiverar er att sluta. Det vill säga, ni vet vad ni borde göra, men ni är inte motiverad nog. Motivationen kan dock komma till er antingen genom att en läkare faktiskt ger er en diagnos och säger “stopp”. Men oavsett så är det ni som har sista ordet om huruvida det är motiverande nog.

Ibland kan ni ha hört samma resonemang gång på gång; “rökning dödar, rökning är skadligt” och ni har bara viftat bort det. Tills en dag när ni känner att orden och budskapet får en resonans. Ni känner att det är dags att lyssna, och ni motiveras så att sluta röka.

Så även om vi säger att motivationen ej är bundet till “rätt tid”, så är tiden en faktor som påverkar motivationen. Vad ni motiveras av idag behöver inte vara detsamma som ni motiveras av imorgon, och därför är motivation inte konstant. Den förändras med er, och det är ni som väljer när ni behöver hjälpa er motivationsgrad på traven, och när ni behöver hålla kvar nuvarande motivation. Och alltid se vad som kostar mest, att tvinga fram en motivation för något ni ej brinner för eller att upprätthålla motivationen för något ni vet är viktigt.

Så som med allt annat, är det inte bara vad ni gör som är viktigt, utan varför ni gör det. Vad är motivationens drivkraft för er här och nu? Imorgon och framöver?”

Välkomna tillbaka nästa vecka!
Kontakt. Facebook.

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2016-12-06 08:00