Annmari här:

Vi har ju tidigare berättat om några upplevelser mellan världarna… Jag brukar säga att det bara är en tunn slöja, som skiljer vår värld från den där de, som lämnat jordelivet befinner sig… ibland lyfter sig slöjan och vi kan se…

I inlägget “Besök från himlen” berättade jag om när min döda mamma besökte min pappa. När någon dött är det ganska vanligt, att den döde på något vis försöker ta kontakt med sina nära. Man vill ofta visa att man “lever” 🙂 och att man nu är frisk och har det bra.

För den som är intresserad av att läsa mer om hur en sådan kontakt kan gestalta sig, så kan jag tipsa om boken “Hello From Heaven” av Bill och Judy Guggenheim. Paret intervjuade 2000 personer i åldrarna 8 – 92 år, i USA och Canada. De berättar om olika typer av andliga kontakter, och har samlat 3300 berättelser av personer som är övertygade om, att de haft kontakt med någon död närstående. Deras korta sammanfattning efter alla dessa intervjuer är att “Life and love are eternal.” Det finns flera intressanta böcker på detta tema, såsom bland annat “Återföreningar” av Raymond Moody, och “Avskedvisioner” av Melvin Morse.

Nu till några egna upplevelser. Min älskade “låtsasmamma” (Kerstin) gav sig till känna några veckor efter sin död genom att helt enkelt ringa till mig. Telefonsvararen gick igång och hennes röst hördes tydligt… vi var två som hörde det 🙂 . Jag hann inte fram att lyfta luren. Kanske hade det inte hjälpt… Hennes telefonnummer (det gamla) syntes i alla fall på displayen, däremot fastnade inte hennes röst på svararen.

Min farbror Lasse avled på operationsbordet. Lasse var diabetiker och hade nu blivit tvungen att amputera ben nummer två… Det var en riskfylld operation, och hans hjärta orkade inte. Några veckor efter Lasses död pratade jag med min underbara “låtsassyster” Eva i telefon. Plötsligt blir jag varse att cd-spelaren gått igång. Jag berättade detta för Eva, som tyckte att jag skulle se efter vilken låt som spelades. “Det kan ju vara en hälsning” sa hon. Det var lite extra lustigt, för det var inte den första låten på skivan som hade börjat spela…

Den som sjöng var Jon Randall… och låtens titel var: “Walking among the living again”.

“I’m walking among the living again.
I´m talking and breathing for giving up my sins.
I´m finding new faith in the arms of old friends.
Now I´m walking among the living again.
Now the morning sun is warmer on my skin.
I´m hearing nature´s song, smelling flowers again.
This world is so much brighter than I´ve ever known.
And I swear I heard angels when I rolled away the stone.”

För mig var det självklart att min farbror Lasse på detta vis ville tala om, att han nu var frisk och rörlig igen, och att han fortfarande fanns med oss.

Renée, min fina vän (som gästat oss på bloggen “Han sköt sig i morse …”) och jag har ju som sagt upplevt mycket tillsammans.  Renée har ett öppet sinne och en medial förmåga, som är långt större än vad hon själv är medveten om. Hon och jag hade en gemensam vän sen många år, en konstnär, Sven Inge, som tyvärr lämnade jorden 2008. Sven har också figurerat här på bloggen. Sven hade befunnit sig i himlasfären i kanske sex månader när Renée och jag var uppe i hans gamla lägenhet, som fortfarande fanns kvar. Fotona på oss är från lägenheten. 🙂

Vi befinner oss i vardagsrummet, när vi plötsligt hör en hostning och en harkling följt av ett “Hallå!” Det var helt klart Svens röst och hans hostning (han hade haft lungcancer). Jag ser på Renée, som nu ser ut som en fågelholk. Hennes ögon är klotrunda och hoppade raskt ut ur sina hålor! “Jaha, du hörde också?” konstaterar jag lugnt. Det var ju inte första gången jag hörde någon död prata. 🙂  Renée var till en början livrädd, så jag tog henne med ut i hallen varifrån rösten kommit, och visade henne att där var det tomt… Och lite senare var både hon och jag helt klara över, att det faktiskt var Sven som ville heja på oss. Och det var inte längre något obehagligt i det, utan bara fint, även för Renée.

Som sagt kontaktförsöken kan visa sig på många olika vis. Vi kommer berätta fler historier framöver. Det verkar i alla fall vara lättast att nå fram genom olika elektriska apparater. Tv:n kan gå på och av… byter kanske kanal utan att någon rört den. Lampor kan tändas och släckas med mera, med mera…

Jag vill här avsluta med en liten anekdot, som inte på något vis är paranormal, men ändå passar in i sammanhanget. Det var efter att min pappa hade dött, och jag ringde Radiotjänst för att säga upp TV-licensen. En vänlig kvinna svarade och undrade vad hon kunde stå till tjänst med. “Jo, jag skulle vilja säga upp TV-licensen för min pappa, då han är död”, säger jag. “Är du säker på att han inte har TV där han befinner sig nu då?” frågar hon och jag blev lätt road. Jag är ganska nöjd över mitt svar: “Nej, det kan jag ju inte vara säker på, men jag tror däremot att det i så fall är gratis”. “Jag sa att han var död”, la jag till för säkerhets skull… Hur samtalet avslutades kommer jag inte ihåg, däremot avslutades hans avtal 🙂 . Och som jag sa så verkar man intressera sig för elektiska apparater på andra sidan…så vem vet…kanske tittar pappa på TV då och då. 🙂

Och om att “göra upp” med personer och händelser i våra liv för att hitta rätt väg.

Ä-post här nedan. (se Hannahs förmåga)

“På livets väg kommer ni råka ut för händelser, som sårar er. Ni kanske gör er så illa, att ni måste stanna och vila för att läka era sår, eller halta fram i en maklig takt. Sedan kommer vägen också kantas av livets goda, och där kanske ni vill stanna upp och lukta på blommorna.

Och när er väg korsas med någon annans, så har ni företräde på er väg och den andre på sin. Men när era vägar går sida vid sida, så har ni bägge samma rättigheter och skyldigheter, ni följer samma lagar. Om vägen sedan smalnar av, och ni måste välja om ni fortsätter era resor var för sig eller tillsammans, och vem som i så fall får köra först, och oavsett vems väg ni väljer, så kommer valet påverka er båda.

Så om ni nu egentligen vill åt samma håll, men inte tillsammans, så måste ni hitta en väg som leder er dit ni vill, men åtskilda. Eller så vill ni egentligen fortsätta resan tillsammans, men att ni ej kan det, då ni inte vill åka på samma väg. Då måste ni våga välja väg, och då välja vägen eller den andre. Allt detta sker under hela livet, medvetet och undermedvetet. Ni färdas ständigt, och det enda som är beständigt, det är förändringen och resan.”

Vi har väl alla märkt hur situationer, som vi har svårigheter kring, har en tendens att upprepa sig under livet. De kan uppenbara sig tillsammans med olika människor, och de kan visa sig i lite olika skepnad. Detta gäller både i kärleksrelationer, vänskapsrelationer och i arbetssituationer och dess relationer. Och även om personerna i de olika situationerna kan verka helt annorlunda, så brukar snart liknande problemställningar och utmaningar visa sig igen. Detta tills vi har börjat ta hand om våra ouppklarade känslor inom oss.

I arbetssituationer kan det yttra sig som konflikter med kollegor, eller att man alltid har problem med chefen. Man kanske byter jobb, för att lämna problemen, men så händer samma sak igen. Och hur många gånger man än byter jobb kommer detta att fortsätta, tills man upptäcker att den gemensamma nämnaren i ekvationen faktiskt råkar vara en själv. Och tur är väl det, för det är ju bara sig själv man kan ändra på.

Självklart drabbas vi också av händelser och personer, som ligger utanför vår kontroll. Men det vi tar upp här är våra “upprepningsmönster” i arbetslivet, i kärleksrelationer och i vänskapsrelationer, och också i våra val av vänner och kärlekspartners. Ett klassiskt exempel är kvinnan, som varit gift med en alkoholist och skilt sig från honom, och sedan träffat en ny man, som på ytan föreföll vara exmakens totala motsats. Men sen vid en närmare titt börjar likheterna hopa sig även i olikheterna. Och problemställningen med alkohol är densamma.

Ä-post:

“När ni “tar tag i” era ouppklarade känslor och händelser, så blir det automatiskt en läkande kedja, som hjälper er, att inte försätta er i samma situation igen. En klarsynthet, som bara kan ses klart i eftertankens kranka blekhet. Men där och då ser ni den så tydligt. Låt den inte blekna innan ni lärt er inför nästa möte.
Som er väg så är ert liv. I klarhet gå, var trygga och se världen från er väg, så går ni alltid rätt.”

Om att ha och inte ha.

Annmari här.

Alla har vi någon form av förhållande till pengar. Det finns de som sätter en ära i att berätta hur rika de är, men det finns också de som tycker att det är “fint” att inte ha pengar. Det finns de som tycker det är fult och skamfyllt att vara rik, och det finns de som tycker detsamma om att vara fattig. Så vad är då betydelsen av pengar och rikedom egentligen?

Pengar är nödvändigt i dagens samhälle. För utan pengar kan vi inte leva. Pengar ger mat, vatten och all slags förnödenheter. Så att vara fattig och inte ha råd med det som behövs för dagen, kan få förödande konsekvenser, och det ser vi på många ställen i världen.  Men sedan finns det vissa, som tycker det är fel att ha pengar, och därav har en stolthet över att inte vara “beroende” pengar. Men det är lite hål i det resonemanget, för pengar är livsnödvändiga. Det är vad vi gör med pengarna och inställningen till dem som ger dem liv, värde och mening.

Egentligen handlar det ju om att ge och att ta emot. Vilket alltid är viktigt, att försöka hitta en balans i.

Vid workshopparna i Grekland brukade jag göra diverse övningar med deltagarna. En väldigt enkel sådan kom jag att döpa till “Citronövningen”, helt enkelt för att vi befann oss Grekland, där citronerna fanns lätt åtkomliga. Jag delade ut en citron till var och en, och sedan gav jag den alldeles enkla instruktionen, att på vilket sätt man ville, ge varandra och ta emot citronerna. Ibland kastades citronerna mellan deltagarna, och ibland gav man dem väldigt försiktigt. Efter en stund stoppade jag övningen helt kort och lade nu till en instruktion. Jag bad deltagarna att försöka ge akt på sina känslor, om det var någon skillnad på känslan, då man gav iväg sina citroner och när man fick dem…

Strax därefter stoppade jag övningen helt, och då hände det, att någon just då stod med famnen full av citroner, medan någon annan kanske inte hade någon alls. Vi pratade om hur detta kändes, och sedan vidare om vilka olika känslor, som kommit upp under olika delar av övningen. Och vi diskuterade om detta var något, som man kunde överföra till livet i övrigt. Det var spännande att upptäcka hur laddat detta med att ge och ta emot är för oss människor. Det hände att några till och med kunde bli osams där mitt bland citronerna.  Att trots att det här bara handlade om citroner och en lek, så visade det tydligt hur en del är givare, och inte alls känner sig bekväma i att vara på mottagarsidan. Att man kanske snabbt ville bli av med sina citroner, och såg efter om någon saknade. Medan andra kände sig trygga med att ha någon eller några extra citroner utifall att…

Här under kommer utdrag ur vad Änglarna säger om Pengar och rikedom. (se Hannahs förmåga)

“Att ge är att få, och att få är att ge. En gåva av kärlek och villkorslöshet är det vackraste ni kan ge. Men att mottagaren tar emot gåvan utan skuld och återbetalningskrav från sig, är att ge den som gav gåvan en ännu större gåva, tacksamhet. Tacksamhet är, att våga ta emot en gåva, utan att känna krav på att återgälda den till den som givit dem gåvan. För då tar det bort det fina i att ge och få. Att däremot ge till den andre, eller någon annan, när möjlighet finns, det är vackert. Så att lämna skam och skuld för pengar, är det bästa viset för att få pengaflöde, och hjälper världen att hitta balans hos fattig och rik.”

“Att ha pengar är inget man bör ha dåligt samvete för (om de ej är stulna förstås 🙂 ) Så välj att se pengar, som värdepapper, som byter ägare och hela tiden ges vidare till nästa och nästa. Då är flödet i sin rätta natur.

Pengar är ej fult, makt är ej fult. Det som kan bli fult är vad den rike gör, och vad en i maktposition, som missbruka den, gör. Så kontentan är; pengar har inget värde i sig, men de har det värde och pris ni satt på dem. Så att vara rik är ej, att vara egoistisk och att vara fattig är ej att vara osjälvisk. Att våga ge och våga ta emot, det är en konst och det gör pengar till något vackert!”

Annmari här.

Som vi berättat tidigare har också jag kontakt med andra sidan, fast på annorlunda vis än Hannah. Det är om en sådan upplevelse jag här skall berätta…

Sedan 1985 är jag mycket nära vän med Renée, som också är gudmor till Hannah. Renée kallar Hannah “Dunis”. I egenskap av att vara gudmor har hon väl all rätt i världen att ge sin guddotter ett extra namn? 🙂

Renée och jag har alltså följts åt i många år och haft så mycket roligt tillsammans. Renée är en helt fantastisk person med en sprudlande energi,  som “smittar” av sig på alla, som har förmånen att möta henne. Vi träffades i en skrivarverkstad och “fann” varandra direkt. Vi har rest tillsammans, fysiska resor till Grekland och till Paris, men vi har också varit med på varandras olika inre resor med både glädje och sorg. Vi kallade oss “Black & White 🙂 .

 

Året var 1998 och jag satt i köket hemma hos Renée och vi pratade. Det var lite rörigt runt oss, för en hantverkare sprang omkring där och gjorde något arbete, som jag inte längre minns vad det var. Plötsligt känner jag hur jag mitt i vårt samtal dras in i mig själv och hör Renées röst, som om hon befann sig längre bort. Jag ser i mitt inre en man som presenterar sig som Bert. Jag fick genast en känsla av att det var Renées pappa, som jag visste hade varit död i några år. Jag var osäker på om jag hört hans namn tidigare. Jag visste att han och Renée stått varandra nära, men visste inte några närmare detaljer. Eftersom situationen var som den var med en hantverkare i rummet, så sa jag inget till Renée då… tänkte att jag ringer henne när jag är hemma.

Väl hemma ringde jag upp Renée, som bekräftade att pappan visserligen hette Herbert, men kallades för Bert. Renée blev glad och förstås nyfiken på vad pappan hade att säga henne. Jag sa att jag skulle försöka få kontakt igen, men att jag inte kunde lova något. Detta var precis innan Hannah hade hittat sin specalgåva mer tydligt.

Nåväl, jag gick ut och handlade och på vägen till affären kände jag av Bert igen. Han var ivrig och jag sa inom mig till honom; “nu får du vara så tydlig att Renée kan förstå att det är du.” Och det han då omedelbart förmedlar är “Han sköt sig i morse. Var det några blommor?” Genast stängde jag av kontakten. Jag var ju ute bland folk och det där lät ju faktiskt både tokigt och dramatiskt. Jag ville gå hem och mer i lugn och ro se om jag kunde få ur honom något som lät mer “verkligt”. När jag kom hem la jag mig ner och sökte kontakt igen, och då förmedlade han sig vidare till mig.  Han ville hälsa till Renée och till hennes mamma, att han alltid var med dem. Han berättade också, att han blivit så förvånad när han vaknade upp i en ny värld, men också glad att livet inte tog slut vid döden.

Det var dock några saker, förutom formuleringen om att “han sköt sig i morse”…. som gjorde det lite svårt för mig att bara utan tvekan ringa Renée. Det var nämligen så, att han kallade sin fru för Draken och Renée för Pyret! Kunde detta vara sant? Skulle jag verkligen kunna säga det? Jag minns att jag berättade om det för Göran (Grip), som genast sa att jag såklart skulle berätta exakt vad pappan sagt. Jovisst, så lätt för honom att säga, det var ju inte han som skulle ringa Renée. Dessutom fanns en rädsla i mig att jag skulle ha fel, och vad det i så fall skulle föra med sig i min tro.

I alla fall tog jag mod till mig och… signalerna gick fram och där var Renée. Mitt hjärta slog lite extra då jag försiktigt sa att jag nu haft mer kontakt med hennes pappa. Jag hörde hennes förväntan. “Jooo, det var en lite speciell sak han sa…och så berättade jag. “Han sköt sig i morse. Var det några blommor?” “Nää…va….är det sant?” ropar Renée. Jag försökte snabbt hinna tolka hennes ord…tyckte hon det var tokigt? Handlade det kanske om någon hemsk händelse?

Men sen berättar hon att detta var ett speciellt signum för hennes pappa. Och nej, det var inte någon hemsk händelse som låg bakom. Renée kommer här under berätta lite från sin sida om detta, vad hon tänkte och kände när pappan nu tagit till orda igen och vad det betydde för henne. Jag gick vidare och frågade om resten…och,  jodå han kallade sin fru för Draken och Renée för Pyret. Det här kom att betyda mycket också för mig. Och det styrkte mig i, att även om man inte själv förstår budskapet, så ska man återge det ordagrant. För den som budskapet är riktat till kommer förmodligen, att veta precis vad det handlar om.

Här välkomnar jag nu Renée…

Annmaris och min vänskap började alltså i en skrivarverkstad 1984 och har fördjupats genom åren. Tänker på våra fysiska och inre resor med stor tacksamhet. De mest minnesvärda och osannolika situationer vi upplevt tillsammans och delgivit varandra. Rasande roliga, spännande, sorgliga och ibland så verkligheten överträffat verkligheten.

Min älskade “papsi” (vi hade en väldigt varm och kärleksfull relation, trots att den fysiska frånvaron många gånger var större än närvaron), hette Herbert, men kallades Bert. Han betraktade sig som ateist med orden “jag respekterar all religion, så länge man inte skadar någon annan”. Hans religion var att tro på det goda hos människan, vilket han tyckte var tufft nog många gånger. När man var död så fanns det ingen fortsättning, enligt pappa. Minns att han vi något tillfälle sa; “ge mig en blomma medan jag lever. När jag är död kan jag inte se den”.

Därför fick jag en smärre chock när Annmari som aldrig mött pappa (han gick bort 1981) ringer mig en dag och säger; “jag har haft kontakt med din pappa”. Annmari och jag känner varandra så väl, så jag hör på hennes spända röst, att hon inte riktigt känner sig bekväm i situationen. Mot bakgrund av vad jag berättat om min pappa går luften ur mig, och jag säger att jag måste sätta mig ner. Det gör jag i en stol, som kallas “Åskbollen”, som pappa och jag köpte på den tiden han hade bokförlag.

Annmari beskriver kontakten, och hur hon ville förvissa sig om att det verkligen var han, innan hon var beredd att förmedla någon hälsning till mig. Då drar Annmari efter andan och säger: han hälsar “Han sköt sig i morse. Var det några blommor?” Jag måste ha blivit knäpptyst, tusen tankar snurrade i huvudet.

Jag kom ihåg en bok skriven av författaren Arne Häggqvist med titeln: “Nästan hela sanningen”. I den fanns ett avsnitt om de glada förlagsherrarna. Det handlade om pappa och hans kollega Herman. Det hände när någon ringde och sökte Herman, att pappa lite skämtsamt svarade precis som Annmari återgav det. Den stora skillnaden var dock att Annmari exakt återgav pappas repliker, medan Arne broderat ut dem i sin bok. Jag letade rätt på boken bland raden av osorterade böcker i en av mina hyllor. Hittade den. Kopierade avsnittet med pappa och Herman och faxade till Annmari. Nu var det hennes tur att bli rejält överrumplad, samtidigt som hon fick en bekräftelse på sin förmåga/gåva. När pappa även bad Annmari att hälsa till Draken och Pyret fanns ingen tvekan. Mamma kallades i många år för Draken och jag kallades Pyret sedan jag var liten.

Hälsar Renée som inte är en övertygad ateist längre.

I varje nyhetssändning, i varje dagstidning ser vi människor på flykt. Bakom varje enskild person, man, kvinna eller barn ryms berättelser som alla vittnar om stort mod.  Det är människor som på grund av krig lämnat allt de har, och nu tar sig fram på extremt farliga vis och riskerar sina liv, på väg mot en oviss och kanske också farofylld framtid. Det ligger nu på oss här runtom i Europa att hjälpas åt och välkomna dessa människor. Även detta görs genom både mod och kärlek.  Det kommer vi tillbaka till i ett annat inlägg. Andlighet är egentligen detsamma som medmänsklighet.

Mod kan handla om små vardagliga saker, som att vara rädd för att tala i grupp och ändå göra det, eller att göra något annat, som i andras ögon kan tyckas litet. Det handlar om att man gör något som man är rädd för. Det som är mod för den ene behöver inte vara mod för en annan. Mod är alltid relaterat till om personen ifråga gör något den är rädd för. Och det kan också vara olika i olika skeden i livet. Det man har varit rädd för tidigare i livet har kanske krävt mod för att utföra, medan om man sedan kommit över den rädslan så är det inte längre modigt att utföra samma handling. Och mod kan vara storslagna gester och hjältedåd, som att rädda någon från en fara och då ta en egen risk. Att däremot vara vårdslös, hoppa från en balkong, är inte modigt. Det är bara dumt, även om man är höjdrädd.

Hannah här:

När jag var liten var jag definitivt inte höjdrädd, och jag klättrade mer än gärna på vad som fanns att klättra på. En gång i klass fyra satt jag och tre kompisar uppflugna på tunna grenar i toppen av en gran, på två våningars höjd. (Det berättade jag inte för mor förrän jag var vuxen :-)) Denna bedrift vill jag inte kalla mod, för vi var ju inte rädda. Jag tror nog mer det får räknas in i det vi kallar dumdristighet.

Sen “poof” blev jag höjdrädd. Då jag gick i klass sex hade jag äntligen växt mig tillräckligt lång, för att få åka den nya berg-och dal banan på Gröna Lund. Och trots att jag nu var höjdrädd, hade jag bestämt mig för att åka den en enda gång, bara för att känna att våga det. Och så gjorde jag det … och rädd var jag. Efteråt var jag stolt och nöjd, och än nöjdare med att aldrig behöva åka igen. Så mod behöver inte vara storslagna hjältedåd, utan det kan vara för att till exempel höja självkänslan. Nu för tiden blir jag höjdrädd bara av att stå på ett par skridskor, men det hör nog inte hit :-).

Annmari här: Jag däremot har varit höjdrädd hela livet. 🙂

När jag var elva år var jag tillsammans med mina föräldrar på semester i Tyskland. Vi bodde hos några tyska vänner. Jag minns tydligt med en mix av känslor, hur vi en dag var på utflykt med familjen till ett mindre nöjesfält. Den stora attraktionen där var en Rodelbahn, en mindre berg-och dalbana… Farbror Gustaf, en äldre man, hade väldigt goda avsikter… när det enda barnet i sällskapet (det vill säga jag) skulle roas. Det riktigt glittrade i ögonen på farbror Gustaf. Han var ivrig som ett barn, när han ville åka tillsammans med mig i denna bana. Det var bara det att barnet, det vill säga jag, inte ville låta sig roas på detta vis. Jag var nämligen jätterädd.

Jag kommer ihåg alla mina känslor i detta “drama”. Mina föräldrar såg farbror Gustafs önskan att åka tillsammans med mig, och de ville inte att han skulle besviken. Farbror Gustaf och hans familj hade ju varit så generösa mot oss… Jag var jätterädd, och samtidigt kände jag skuldkänslor inför farbror Gustaf, både mina egna och mina föräldrars och dessutom allas förväntningar på mig. Det var ett krig av känslor inom mig, och det slutade faktiskt med att jag sa “nej tack, jag vill inte åka”. Och farbror Gustaf “klarade” faktiskt av sin besvikelse mycket bättre än vad både jag och mina föräldrar hade trott. Så modet här kom att handla om, att säga nej och att våga stå upp för mig själv.

Här under följer utdrag ur Ä-post. (se om Hannahs förmåga)

“Mod är att stå för den man är. Att inte sträva efter att vara någon annan. Att lyssna på sig själv och leva enligt de drömmar och värderingar man bär på. Att stanna upp och leva, inte stressa mot ett mål. Modet att våga drömma och våga längta. Men i detta mod ligger att vara där man är, inte vänta att leva tills drömmarna slagit in, dvs. dröm stort och modig var, att gå efter en dröm, men på samma gång, leva nu och ej vänta tills drömmen blir sann.

Mod är, att sluta låtsas, att leva i den verkliga verkligheten, hur tuff och svår den än må vara. Mod är, att lita på sig själv och på sin omgivning. Mod är, att hitta vägen, som ingen annan gått, att våga lämna oförrätter i tid, att inte skapa liv genom att leva på andra.

Mod är, att bli den bästa du kan vara, den som du är. Inget hinder är för stort, för i mod ingår hopp. Och hoppet hjälper modet, att hoppa över eventuella hinder. Det är modigt att sträva framåt, men leva i nuet och inte stanna i oro och ältande av gamla oförrätter.

Att vara modig är att göra det du räds, att lita på det ordnar sig. Men med detta sagt, så är mod inte att vara våghalsig, vårdslös och oförsiktig, utan att gå den rätta vägen, hur svår den än må vara. Det du inte räds och gör, det behövs inte mod till. Modet tar över, då det finns något ni önska och vill ha, men ni räds. Att trotsa sina rädslor är modigt! Men att hoppa över ett stup är inte modigt, utan fullkomligt vårdslöst.

Mod och kärlek gå hand i hand. Kärleken är modig och modet är kärlek. Bli modig här och nu.”

Annmari här.

Som vi berättat tidigare så har Hannah och jag följt ett antal personer i livets slutskede. Och de har ofta fått sin egen Ä-post genom Hannah (se Hannahs förmåga). Något som varit till stor tröst och hjälp på vägen. Här är Ä-posten alltid lugnande och inte längre någon terapi.

Mitt i det svåra hittar man också ofta glädje och humor. En del situationer blir rent av komiska. Jag vill i det sammanhanget berätta om några grannar, som jag här kallar för Hans och Greta. Hans var nästan 90 år och sjuk i cancer. Greta var lite yngre och vid tidpunkten ganska frisk. Jag var ofta med Hans på läkarbesök och både Hannah och jag träffade ofta de båda i deras hem. Vi hade många intressanta samtal, då Hans var mycket andligt intresserad. Det sista halvåret i Hans liv skrev Hannah ofta Ä-post till de båda och speciellt till Hans.

Hans var ofta orolig när natten var på väg, och vi utvecklade då en lite ovanlig rutin. När det var läggdags så ringde Hans… “Var är nattistanten?” “Jag kommer strax!” svarar jag och vips ilade jag iväg till Hans och Greta. Medförande dagens Ä-post.

Lite lustigt blev det en kväll då vi hade släktbesök hemma. När Hans hade ringt, så sa jag i förbifarten, att jag skulle in och natta grannarna. Min kusin Eva hann inte riktigt med i svängarna och undrade efter en liten stund vart jag tagit vägen… “Hon gick ju till grannarna”, sa Hannah. Evas ögon blev stora som tefat…”Var det på riktigt?”. 🙂

I alla fall sprang jag iväg till grannhuset och smög där upp till ovanvåningen, där Hans och Greta låg i sina sängar och väntade på mig. Jag ställde mig vid fotändan och läste där upp senaste posten. Innehållet var då enbart lugnande, och både Hans och Greta kom till ro, innan det var dags för John Blund att avlösa mig.

 
Livet är i ständig förändring.  Och vi alla förändras också hela tiden, och därmed ändras också våra möjligheter. För att vi ska fortsätta att vara nöjda måste känslan att vara nöjd följa med i detta skeende. När förändringen medför ökade möjligheter är det lättare att hänga med i svängarna, medan det är värre om vi ställs inför svårigheter, som åtminstone tillfälligt begränsar oss. Om vi har förväntningar som är omöjliga att uppnå, så kommer vi ofrånkomligen att bli besvikna och missnöjda.

Däremot om vi trots att livet ändrats, och vi inte längre kan göra det som vi förut kunnat, kommer till en acceptans och “sänker ribban” och hittar en glädje i det vi faktiskt fortfarande kan göra, så kommer vi att kunna bli nöjda och glädja oss ändå.

Mina tankar går här till Annika, en när och kär vän, som gick bort i cancer 2007. Annika blev en mästare på att göra just detta, att “sänka ribban” allteftersom sjukdomen framskred. Det var tuffa behandlingar och operationer, och det är klart att Annika var både ledsen och besviken över hur sjukdomen förändrade hennes livssituation. Men hon kämpade och gjorde livsbejakande val. Nyfikenheten att ändå delta i livet, och se vad det nu hade att erbjuda, växte trots sjukdomen.

Annika och hennes man Lasse åkte till och med till Egina i Grekland hösten 2005. Under en vecka moppade de runt ön på slingriga vägar och upplevde både tempel, sol och bad.  Annika och Lasse, som hade varit gifta sedan unga år, hade just förnyat sina löften och resan till Egina blev deras andra bröllopsresa.

Annika valde också att börja i målnings- och dansterapi. Hon deltog också i körsång, och våren -06 var vi på en konsert i Filadelfiakyrkan. Där på scenen, stod en stålande glad Annika och sjöng för full hals. Sjukdomen kom att bryta ned henne fysiskt, men de själsliga krafterna växte.

Kärleken och den starka sammanhållningen i hennes familj fyllde hemmet med värme. Denna värme fick också vi vänner ta del av. Jag är tacksam att jag fick vara nära Annika. Vi var en liten krets som varje tisdag sågs hemma hos Annika och Lasse. Annika fick måla och komma ned i djupavslappning. Vi försökte skänka stöd, men vi fick lika mycket tillbaka. Lasse hade gjort soppa. Vi åt, njöt och pratade- ibland om döden, men också om allt vardagsnära. Det var högt till tak och skratten var många. Annika deltog alltid aktivt, även när hon den sista tiden inte kunde äta, och även när hon var så trött att hon inte kunde sitta uppe mer än kanske en kort stund. Dessa tisdagar blev mycket viktiga för alla inblandade. Annika levde verkligen ända fram till sin död.

Vi väljer här att avsluta med några citat från våra bevingade vänner i det blå.

“För att nå en nöjd inställning till livet, lev det, spara minnen som inre skatter. Skatter som är era, och som ingen kan ta ifrån er och som ni inte kan tappa. Så missnöjsamhet frodas när fokus ligger på saker ni ej kan få tillbaka, såsom tider ni ej lever i nu.”

“Tiden och det som skett går aldrig att förlora, men den går ej heller att återfå.”

För att spinna vidare på ordspråket “gräset är grönare på andra sidan” (ja varför- jo för om du vattnar grannens gräs istället för ditt eget, så blir det så klart hans som växer). Se inlägg 8:e aug.

Men i din egen trädgård då… Vad är det du väljer att vattna?

Ogräset, det negativa i ditt liv, det som du önskar ej skulle vara där? Det som du lider av, det du skäms för? Det du tycker synd om dig för? Det som du är arg på att du har?

Eller det goda? Det positiv, det blomstrande, det glada och det vackra? Det du alltid önskat dig? Det som du har, som är värt att nära.

För fokuserar du på det negativa, ogräset, så växer det dig snart över huvudet. Och tränger ut alla små plantor, det som är de positiva i ditt liv.

Men om du då istället väljer att vattna det lilla goda du har… om du ansar och vårdar det, så kommer det goda att växa sig starkt… och det vackra att slå ut inför dina ögon och bli till det som lyser sig klarast i ditt liv/din trädgård. 

Så istället för att vattna ogräset med negativa tankar, såsom “Jag vill inte ha…” utan rensa bort ogräset genom att säga “Jag vill ha…” kan du med samma innehåll i din önskan välja att använda det positiva och inte ordet inte.

Tex. Istället för att önska “jag vill INTE vara sjuk” “jag vill INTE att ogräset ska skymma mina blommor” önska “Jag VILL vara frisk” “Jag VILL ha en blomstrande trädgård”…

För precis som det för oss människor ibland faller bort vissa ord när vi lyssnar, så har universum en tendens att INTE höra ordet INTE och fokus blir då på det du INTE vill ha.

Ordspråket “en olycka kommer sällan ensam” har en viss poäng, även då det är negativt. För negativt attraherar negativt. Men kom ihåg; positivt attraherar positivt, så uttrycket ger bara halva sanningen… 🙂

Och detta gäller för allt i livet, stort som smått…

Åter till trädgården… Även om frestelsen kan vara stor att vattna grannens ogräs, så är det ej heller rätt och dessutom kan ju ogräset sprida sig över till din trädgård då ändå.

Så höj dig inte genom att sänka någon annan. För det är då inte genom egna perspektiv du växer utan genom att krympa någon annan.

Istället, när ni rensar bort ert ogräs, var gärna hjälpsam med grannens också, men bara om grannen vill ha hjälp. När ni vattnar det ni vill låta växa i er trädgård, fråga om grannen vill ha en hjälpande hand. På det viset växer ni alla och gräset är grönt vart än ni går. Så se livet som en “allmänning”, som ni alla bör vara rädd om, ej “min tomt”, “din tomt”.

 Men kom ihåg att även ogräs kan vara vackra blommor.

Annmari här: Min mamma hade många andliga upplevelser under sitt liv, många fler än jag hade någon aning om innan hon dog. Mamma hade en lillasyster som hon stod mycket nära, och som dog i cancer när hon var 35 år. Jag var liten då och har bara några få minnen av min moster.

Pappa hade efter mammas död berättat för mig, att mamma hade haft kontakt med sin syster efter hennes död. Pappa berättade också att han inte riktigt tagit det på allvar, utan trott att det var hennes sorg och önsketänkande som visade sig på detta vis. Så mamma höll nog många av sina upplevelser för sig själv. Det hon då och då sa till mig var dock, att hon inte var rädd för att dö, och att hon flera gånger varit där på andra sidan.

Men en del “oförklarligt” blev jag ändå vittne till. Mamma fick sitt första epilepsianfall när jag var 11 år. Jag kommer ihåg ett grand mal anfall, som hon fick när jag och mina föräldrar precis satt oss i bilen för att åka hem från vårt landställe. Det ser ganska otäckt ut med dessa stora kramper, och jag blev alltid rädd då hon fick dem. Den här gången hände något annorlunda. Mamma började nämligen mitt under anfallet prata något språk, som varken jag eller pappa förstod, men som ändå lät som riktiga ord.  En granne som såg att mamma var sjuk kom fram till oss i bilen och utbrast ” men käre tid hon pratar ju latin!” Vad det var som hände kan man ju bara spekulera kring, men det gör jag inte nu.

Bakgrundshistorien till det som jag egentligen vill berätta är i alla fall att mamma under min uppväxt inte riktigt var närvarande. Hon var ofta trött och hon sov mycket. Och hon hade sina anfall. Och hon var känslomässigt avstängd alltsedan hon blivit sjuk. Pappa berättade för mig när jag var lite äldre att mamma hade varit helt annorlunda tidigare, att hon varit en varm och glad person.

Långt senare när jag själv blivit mamma pratade jag med en granne och vän som pluggade till läkare. Han gjorde då praktik på en klinik där mammas doktor var överläkare. När jag berättade för min vän, att mamma var patient till den läkaren utbrast han “byt doktor!  Han har inte följt med i utvecklingen. Han var den bäste inom sitt område förr men inte längre.” Så mamma gick till vårdcentralen, och läkaren tog ett koncentrationsprov i blodet och tog därefter bort den ena medicinen. Efter ett par veckor “vaknade” mamma bokstavligt till liv. Hon blev den glada empatiska kvinna, som pappa sagt att hon varit innan hon insjuknade. Vi var naturligtvis jätteglada både mamma, pappa och jag! Pappa och mamma hittade kärleken till varandra igen, och jag fick tillbaka min mamma.  Och mina barn fick lära känna sin mormor.  Sedan var det ju samtidigt väldigt sorgligt att så lång tid “försvunnit” på grund av hennes felmedicinering. Det handlade om ca 20 år och en stor del av min uppväxt.

Men vi hade fått tillbaka mamma, och det kändes fantastiskt! Tyvärr fick vi bara behålla henne i ett och ett halvt år till. Mamma ramlade på sovrumsgolvet och bröt lårbenshalsen. Hon opererades men läkarna var inte helt nöjda och ville göra om operationen för att hon skulle bli helt återställd efter frakturen. På kvällen före den operationen var pappa hos mamma på sjukhuset. Mamma tittade allvarligt på pappa och sa lugnt “jag kommer att dö imorgon, så jag vill att du stannar hos mig så länge du får”. “Vad säger du”? Sa pappa. “Vill du inte vara med och se barnbarnen växa upp”?  “Jovisst men det kommer inte att bli så”. Pappa tog det inte på allvar, men han stannade tills han blev tillsagd att gå av personalen. De hade en mysig kväll och pratade om allt… När de kramat och pussat varandra god natt och pappa gått ut i korridoren vände han sig om och såg hur mamma stod lugnt med ett outgrundligt leende, som han aldrig kom att glömma.

Nästa dag dog mamma mycket riktigt… en dryg minut in på operationen. Det visade sig att hon haft en propp sedan första operationen, och att den nu hade frigjorts, och gått direkt till lungan med omedelbar död som följd.

Det blev ju förstås en stor chock och sorg för vår familj, och vi tyckte först att det kändes så “orättvist” att vi fick mista henne när vi just fått henne tillbaka. Senare har detta ändå lett till tröst både för oss och även för andra. För detta att mamma faktiskt “visste” att hon skulle dö vittnar ju om, att det var hennes tid att gå. De flesta vet ju inte det i förväg, och så skall det förstås vara. Nu var min mamma okej med den vetskapen, och hon kunde istället använda den till, att få mer kvalitets tid med pappa. Men det visar ju ändå på, att vi nog har en ungefärlig tid då vi ska lämna jordelivet, och det kan ju ge en liten tröst i att hitta tillit till det som sker. Lättare sagt än gjort… jag vet 🙂

Vi hittade sedan en glädje i att vi fått en “andra chans” med mamma, även om tiden efter uppvaknandet inte varit så lång.

När pappa och jag var på begravningsbyrån, och vi bestämde hur dödsannonsen skulle utformas och vi skulle komma på någon lämplig dikt så sa pappa “det som kommer till mig är några rader, som jag inte vet varifrån de kommer, men som jag tycker passa här: “aldrig du var mig så nära, så underbart nära som nu”. Både jag och pappa fortsatte att leta efter vem som skrivit det… det var innan Google 🙂 … och vi hittade inte…

Och nu till nästa del av berättelsen… som kommer att knyta ihop ovanstående.

En månad efter mammas död berättade pappa att mamma uppenbarat sig hemma i hallen. Det hade varit mycket kort men ändå tydligt. Redan här sa pappa till mig att han var ledsen att han hade tvivlat på att mamma verkligen hade sett sin syster då för så många år sedan. Strax därpå hände det igen och pappa var noga med att säga att han visste vad han hade upplevt. Vi pratade mycket om döden och om en fortsättning efter livet. Vi lyssnade tillsammans på ett radioprogram om och med Elisabeth Kübler-Ross (läkare och författare till bl.a. den tänkvärda boken “Döden är livsviktig”). Jag berättade för honom om att jag haft speciella kontakter med mamma på sista tiden också. Bland annat hade min telefon ringt och mammas röst hördes när jag lyfte på luren. Telefonjacket var dessutom utdraget!!!

På grund av dessa samtal blev jag lite förvånad, att han inte berättade om sitt tredje möte med mamma. Kanske var det så speciellt att han ville bära det för sig själv i sitt hjärta… Men han hade skrivit ned vad han upplevt, och jag hittade det brevet efter hans död, tio år efter mammas. Och jag är så glad över att jag fann hans nedskrivna berättelse om mötet med mamma ca nio år tidigare.

Det han beskrev var något mycket ovanligt, för det var ett möte där han både såg och hörde henne och dessutom fysiskt kunde känna henne.

Pappa hade vaknat av att det blev alldeles ljust i rummet, och däri ljuset stod min mamma (yngre än hon var vid sin död, vilket är vanligt när man visar sig efter döden) bredvid sin syster. Båda log varmt och kärleksfullt mot honom. Pappa hade omedelbart satt sig upp, och han påpekade i brevet, att han var fullständigt vaken, och att han var medveten om att både mamma och hennes syster var döda. Han hade frågat henne hur hon hade det, och hon hade svarat att hon hade det bra. Hon hade också sagt att hon inte skulle komma tillbaka så här mer men att hon ändå fanns med honom. De hade kramat om varandra och sedan bleknade ljuset och mamma och min moster var inte längre kvar.

Pappa var förstås inte redo att sova efter detta och han la sig och läste lite. Då fick han en plötslig ingivelse att knäppa på radion och det var ett program som hette “Musik för fullvuxna” och det första programledaren sa var: “Nu ska vi få höra en melodi, som inte spelas så ofta med text av Nils Ferlin, “Aldrig du var mig så nära, så underbart nära som nu.”

Pappas slutkommentar: “Var inte detta förunderligt så säg?”

Begreppet åldrande hör intimt samman med begreppet tid, som vi tog upp i förra inlägget.

Vad händer med oss i kroppen och i själen när tiden går och vi åldras?

Tiden går ju i konstant takt, men åldrandet går olika fort för olika människor, och olika fort i olika skeden av livet.

Hur mycket påverkas åldrandet av vår inställning till det? Det finns undersökningar som visar att kroppen kan återhämta sig då vi agerar som om vi vore yngre och även om vi håller oss nyfikna och kreativa.

Vilken inverkan har stress på åldrandet?

Åldrandet är ju något som vi alla konfronteras med antingen vi vill det eller ej.  Och i stort sett alltid när någon nämns i media, så står det hur gammal personen ifråga är, oavsett om det är relevant eller inte. Hur påverkas vi av detta?

Vi blir äldre nu (uppnår högre ålder) samtidigt är vi “yngre”.

Och frågan kommer… Kan vi stoppa åldrandet?

Vad säger Änglarna om det? Här under följer ett utdrag av deras svar.

“Åldrandet bör och kan inte stoppas. Och med det menar vi att tiden ändock går. Det som dock går är att stanna i livet, att inte sluta leva och säga “åh jag är för gammal för det, jag kan ju inte göra så i min ålder”… men inte heller tjata om “att när jag var ung” etc. För då talar ni direkt till er kropp och den hör bara “för gammal” och tänker då “ok då tar jag och varvar ned”.

Ni känner er då trötta, och tror att åldern tagit ut sin rätt. Men så är det ej. Så att försöka söka evig ungdom är fruktlöst, och att stanna åldrandet är ej heller önskvärt…

… Alla har ni saker att leva eller pausa för. Säg ej “Nej tack jag är för gammal”, för kroppen hör er. Så tala inte om ålder, som om det ena är bättre än det andra. Tala inte ständigt om för er själva hur gamla ni är. Ta ett steg i taget så ni gjort i hela livet, då är åldern er vän, ej en ovän som ni bör hålla borta. Där, i det finns vad ni kallar evig ungdom i den rätta bemärkelsen d.v.s. mitt i livet.”