Med denna önskan från oss och från våra bevingade vänner i det blå, tänker vi att pausa våra inlägg över helgerna. Så ni och vi får julefrid och julefröjd. Tisdag 12 januari är vi tillbaka igen. På Terapeutiska Skattkistans FB kommer vi dock dyka upp ibland. Och för nytillkomna läsare finns det ju en hel del tidigare inlägg, Ä-texter och bilder att botanisera bland.

Så här i väntan på att Tomten ska göra sin entré på julafton, tänkte jag (Annmari), berätta om ett i nutid lite komiskt barndomsminne, men som när jag var liten ändå kändes nästan “traumatiskt”. Det handlar om Tomten… 🙂

Tomten kom varje julafton och knackade på vår dörr. Min pappa hade en sådan otur, att han varje jul “råkade” vara ute för att köpa kvällstidningen eller posta något brev just som Tomten gjorde sitt besök i vårt hem. Med andäktig förtjusning tog jag emot vad Tomten hade att ge till mig och till mamma (jag är enda barnet). Pappas julklappar lämnade Tomten kvar på en stol, när han skulle vidare till andra familjer. Det är ju som alla vet bråda tider för Tomten på julafton. Men Tomten lät hälsa så mycket till pappa och hoppades få träffa honom nästa jul. Och så en stund senare kom pappa hem igen och blev så “besviken”, att han återigen “missat” mötet med Tomten.

Att Tomten inte skulle vara på “riktigt” föll mig aldrig in. Jag var lika förväntansfull varje år, när jag med tindrande ögon väntade på Tomten, och jag fortsatte hoppas, att pappa i alla fall denna jul skulle få träffa honom.

Åren gick och jag skulle fylla sju och börja skolan. Det var en solig sommardag, och jag skulle följa med mamma till frissan. Jag kommer precis ihåg hur vi gick där hand i hand på Nynäsvägen i Stockholm då mamma plötsligt sa, att det var något hon ville berätta för mig… Och så släppte hon “bomben”. “Tomten finns inte!” Men jag hade ju träffat honom…  Hur kunde hon säga så? Det var då hon berättade, att pappa varje år klätt ut sig till Tomten!  Det kändes som om hon skrek ut det. De flesta barn har, vad jag förstår, vid den åldern klurat ut hur det ligger till med Tomten, men jag hade alltså inte gjort det. Mamma ville berätta för mig innan jag börjat skolan och kanske skulle få höra det av någon annan.

Jag kan inte säga att jag direkt “lidit” av detta, men det fick till följd att mina döttrar i alla fall aldrig fick chansen att tro på Tomten. Han kom helt enkelt inte hem till oss. Då de var små var det jag som med en luva, som enda tomte accessoar, var den som delade ut våra klappar. Nu är det ny generation och de får möta Tomten och de har själva börjat avslöja honom. 🙂

Hoppas jag nu bara inte traumatiserat någon av våra läsare med detta “avslöjande” om Tomtens varande eller icke varande! För vem vet… han kanske ändå finns någonstans långt där borta…? 🙂

Så är det snart dags att säga adjö till det gamla året och välkomna det nya. Även det kan innebära glädje, men kanske också krav på glädje. Det förväntas av oss att vi ska fira och vara tillsammans med vänner och familj. Och för de som inte har några att fira med blir ofta ensamhetskänslan än större. Och även om man är med i firandet och dansen och skålandet på nyårsafton, så kan man inuti känna en ensamhet där mitt i vimlet.

Lite längre ned kan vi läsa i ä-posten vad Änglarna har att säga om Nyår.

Först tänkte jag bara dela med mig av en liten anekdot från när Hannah var sju år och hennes syster nio år. Jag och flickorna bodde under en tid hos en annan familj som hade tre barn. Vi blev som en enda stor familj, och vi har många speciella minnen från den tiden.

På nyårsafton skulle vi förstås fira, och barnen ville vara uppe vid tolvslaget. Alla barnen var väldigt trötta, och det var då som mannen i familjen kom med en idé… Så här i efterhand är jag inte så säker på att det var en god idé. Men vi köpte den i alla fall, och så ställde vi fram alla klockor två timmar! Så klockan tio slog alltså klockan tolv, och vi rusade alla ut på gatan och skrek “Gott Nytt År” och skickade upp fyrverkerier. Barnen var jätteglada att de orkat och fått vara uppe till midnatt och somnade med leenden på läpparna en timme senare.

Och där satt vi tre vuxna när klockan på riktigt visade midnatt och önskade varandra “Gott Nytt År!.. Barnen var onekligen piggare när de vaknade på morgonen, men det var ju ändå lite “lureri”, vilket jag egentligen aldrig gillat. Ni vet ju vad jag tyckte om att ha blivit “lurad” vad gäller Tomten? 🙂 Många år har gått och barnen har nu förlåtit oss, 🙂 .  Detta förehavande skulle nog vara svårare i dessa dagar, när de flesta barn har egna mobiler med rätt tidsangivelse.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

En ny dag, ett nytt år. En ny du?

“Ett nytt år symboliserar så mycket för alla och envar. En del ser det som en nystart, och att det ger dem chansen att “börja om”, “börja med något nytt”. Det är en del i varför så många ger sig själva “Nyårslöften”. Dessa löften kan vara stora som små. Det kan handla om att vara snällare mot sig själv och andra. Börja med en ny hobby, sluta röka, börja träna och så vidare.

 De flesta nyårslöften går ut på att ta mer hand om sig själv och att nå vissa mål. Dessa kan vara svåra att hålla. Om löftena är kopplade till nyåret kan de vara lättare eller svårare att hålla. Ett nyårslöfte som ej är förankrat i att verkligen vilja jobba för sitt mål uppnås mer sällan, än ett löfte om att förändras när det inte kopplas till yttre händelser (som nyår), utan inre. Däremot kan ett löfte som är grundat i så mycket mer vara en god start för att ta nya tag.

Så att välja att vara er själva, njuta och leva och vara goda medmänniskor är gott. Men det behövs inte ett “Gott Nytt År” för att vara god eller för att få förändring. Förändringen sker inte klockan 00.00 när det nya året börjar. Ni är inte Askungen på bal där klockan är 00.00 är en magisk gräns som förändrar allt. Ni är däremot som Askungen när hon blommar ut i sin egen person när prinsen hittar henne. Då inte magin är ledstjärnan utan Askungen själv. Men ni behöver inte vänta på en prins eller en prinsessa för att nå förändringen. Den börjar i er och en verklig förändring sker inte “poof” när nyårssmällare och fyrverkerier lyser upp himlen. Utan den sker när ni gör förändringen.

Så välj inte att “tvinga” fram förändring, välj utifrån ert innersta och strunta i klockan, dagen, nyåret. Lev i alla tider och en nystart sker hela tiden nu, nu, och nu. Nuet blir redan nu ett nyss och sen blir sen nu och nystart länge sedan. Så nystarter är alltid möjliga för var och en av er. Och varaktigheten är viktigare än tiden. Så skåla in det nya året med en önskan att få ett gott år, och sedan inte bara önska det utan jobba för det. Då har ni ingredienserna till livets långa väg och nya möjligheter och val.”

Vad är “rättvisa” för dig? Det är nog få ord som väcker så starka känslor, som just “rättvisa”. Att bli orättvist behandlad, eller i alla fall uppleva det så, kan också väcka avund. (se inlägget Olssons gräsmatta). Man kan här hamna i att fokusera mer på vad andra har, och mindre på det man faktiskt själv har. Ibland finns det fog för känslan av att ha blivit orättvist behandlad, ibland inte.

Rättvisa, som begrepp är djupt rotad i oss. Det är ett viktigt begrepp i politiken, juridiken, filosofin, i samhället, mellan män och kvinnor, i familjen mellan syskon men också mellan föräldrarna. Rättvisa mellan människor i alla möjliga sammanhang.  Ofta handlar det om pengar men också om uppskattning och erkännande, kanske befordran på jobbet där det kan handla både om pengar och om uppskattning.

Det finns egentligen ingen precis definition av “rättvisa”. Ingenting kan vara precis rättvist, då vi är olika personer med olika behov. Även när det är så nära “rättvist” det går, så kan man uppleva det som “orättvist”. Att ge någon mer än en annan kan i vissa fall vara det mest rättvisa att göra.

Ett exempel på hur tre systrar löste rättvisan kring lördagsgodiset sinsemellan. De satt alla tre med sina exakt likadana godisskålar framför sig. Men det slutade inte där … För storasyster sa sedan: “nu tar vi alla den här karamellen”, och så stoppade systrarna lydigt in det valda godiset i munnen… men den karamellen fick de inte suga länge på, för då var det dags för nästa godisbit … och så fortsatte systrarna tills godiset var slut och alla var nöjda (… kanske?) 🙂

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Det är svårt att göra rättvisan rättvisa genom förklaringar, för rättvisan har så många bottnar, att det inte går att definiera rättvisa på ett och samma vis.

Så vad är då rättvisa för er?  Är rättvisan, att alla får lika mycket oavsett vad de har gjort eller inte gjort och åstadkommit eller inte åstadkommit? Eller lägger ni i rättvisan mer, att det handlar om rättvisa “i lagens namn”? Att någon oskyldig frias och den skyldige straffas. Att då rättvisa har skipats. Är rättvisa att dela ut sin kärlek och uppmärksamhet lika till alla? Allt detta och så mycket mer är olika förklaringar, där begreppet “rättvisa” är det “rätta” att förklara med.

Så hur är då rättvisa i lagens namn? Om en människa har begått ett brott och ställs inför rätta och i rätten döms, så har rättvisa skipats. Om förstås inte straffet är oproportionerligt stort för brottet ifråga. Men vem kan egentligen sätta detta straff helt rättvist? När det finns förmildrande omständigheter, vem kan då säga exakt vad de är? Så även denna rättvisa är svår att göra rätt. (se gärna teckningen “I rättssalen“)

Att någon oskyldig straffas och sedan får upprättelse, är det rättvisa? Eller har orätten tagit ut chansen för verklig rättvisa? Hur är det då när någon släpps fri i brist på bevis? Den som själv vet att den är skyldig är nog rätt glad, men den som vet att den är oskyldig önskar nog också, att alla ska veta att den är oskyldig, och ej bara att det inte fanns bevis för oskulden.

Här kommer vi in på “folkets rättvisa”. Många är det som redan på förhand dömt den åtalade personen, vare sig den är skyldig eller icke, och då även då personen friats fortfarande har en fast övertygelse om dennes skuld. Och när det händer finns en risk att någon eller några tar lagen i egna händer och vill “rätta till” rättens “felaktiga” beslut, och då själva begår brott i tron att de skipar rättvisa. Är det då rättvist, att denne person döms för det brottet?

Så även där lagboken har så många regler kan inte rättvisa bli helt rättvis, och framför allt inte uppfattas som rättvis för alla.  Så är då rättvis begreppet objektivt eller subjektivt? Kan rättvisa vara helt rättvist och objektivt? Det är en fråga som omöjligt kan besvaras med ett säkert “ja”.

Om vi lämnar den lagliga rättvisan. Hur ser det ut med rättvisan i familjen? Syskon vill gärna ha “millimeter rättvisa”. Som uttrycket säger “dela broderligt och systerligt”. Även här är det svårt att ge sina barn exakt lika, för alla barn är olika och har olika behov. Visst, rättvisa i att alla barnen får lika mycket av nya kläder och leksaker. Det är lättare.  Men vad det gäller uppmuntran i att bejaka deras individuella färdigheter, personligheter och liv, så blir det genast svårare. Det är lätt att barnen tycker att syskonen får mer, och blir så avundsjuka på dem, att de inte ser vad de själva får.

Kärleken kan och bör inte heller delas ut “rättvist”. För ni kan inte älska alla, lika lite som ni kan bli älskad av alla. Däremot bör kärleken ni känner till var och en av de ni håller kära delas ut så den är. De ni väljer att älska som vänner, partner och “familj” får då den kärleken ni känner för just dem. Den romantiska kärleken bör sparas till en i taget 🙂 medan den icke-romantiska kan flöda till alla och envar ni vill ge den, i olika form, grad och kraft.

Sedan finns det tyvärr vissa fall där orättvisan inte bara är upplevd utan är sann. För det finns en upplevd rättvisa/orättvisa och en mer verklig rättvisa/orättvisa. Ibland kan ni känna er förfördelade, ouppmärksammade och då känner att ni ej får lika mycket som någon annan. Ni känner att det är orättvist. Detta behöver inte vara sanningen. Det kan handla om ert eget självförtroende, er svartsjuka eller något annat som “grumlar sikten”. Eller är det så att ni faktiskt förfördelas när ni förtjänar mer.

Rättvisa och orättvisa är så nära varandra, så vad en anser vara rättvist anser en annan vara orättvist. Så vad är rättvist? Att vara vis nog, att inte alltid tro att ni har rätt och att ompröva era åsikter.”

Hur vet vi vilka vi är? När är vi oss själva? För att veta vilka vi är behöver vi se alla sidor av oss. Inuti oss har vi olika delar, som vi kan välja kalla delpersonligheter (inte menat som en personlighetsstörning). Dessas personligheter behöver samsas inom oss, och ju mer vi lär känna dem alla och de alla varandra, desto lättare har vi att “vara oss själva”. För det är ju inte så, att vi bara har en roll. Vi är t.ex. inte bara kassörskor, politiker, föräldrar, mor-far föräldrar etc.

Men vi visar inte alla delar av oss själva för alla, eller i alla sammanhang. Så att vara sig själv betyder inte, att vi alltid beter oss på ett speciellt vis, som vi har bestämt är vi. Utan det är så, att olika människor tar fram olika sidor hos oss. Olika sammanhang och olika situationer ger oss möjlighet att vara den vi är, men ändå olika. Till exempel har vi en roll på jobbet, och där väljer vissa sidor av oss att framträda tydligare. Hemma kan vi välja att visa andra sidor av oss. Detta betyder inte att vi inte är oss själva, utan att olika situationer kräver olika delar av oss. Och skönt är väl det, för som det sägs, så ska man ju inte “ta inte med sig jobbet hem”. Och visst beter vi oss inte likadant mot chefer och kollegor, som mot vår nära… som tur är… om vi vill behålla jobbet… och våra nära. 🙂

Därav är det viktigt för den egna utvecklingen, att “vara sig själv”, och att ha vänner av alla de slag, både de som är lika och olika oss. Alla åldrar, alla kön, alla nationaliteter. För det ger oss chansen, att få vara varje del av oss, lära av varandra och att kanske hitta ännu fler delar av oss, delar som vi kanske inte visste fanns. Och i och med detta tror vi, att vi skulle vara mindre benägna att döma varandra, för att vi då har en viss förståelse även för dem vi inte håller med och/eller inte riktigt förstår. Så vitsen är inte att sträva efter att bara vara en del av den man är, utan inkludera alla delar, men i samklang.

Det är viktigt att släppa fram oss själva och alla våra delar, men att inte dela alla våra delar med alla alltid.

Ä-post. (se Hannahs förmåga)

“Klarhet finns i insynen och då synen är inåt. Ett öga, som vänds inåt in i er själva och blundar en stund från omvärldens här och nu. Känn, vad ser ni? Känn, vad möter ni? Känn, vem möter ni? Vem håller hov i ert inre bal rum? Det är många som dansar där, och likt en dans så följer de varandra. Och ju smidigare de dansar, desto mindre kommer de att krocka i dansen.  Utan de kommer virvla runt, svirvla som ett enda flöde.

Ni har den möjligheten. Men kungens maskeradbal måste bytas ut. Maskerna på dansarna måste av. Så kan ni se vilka som gömmer sig bakom maskerna, och sedan bjuda upp var och en av dem till dans. Presentera dem för varandra, för desto mindre bestyr behöver ni då ha för att hålla dem sysselsatta. De kommer hitta samtalsämnen utan er hjälp och kontroll.

De bland damerna och herrarna, som tar för sig kommer fram först. Men glöm ej att ta en extratitt på panelhönan, kanske det är hon som är balens drottning. Vem vet? Jo, svaret är ni. Ni är den enda som vet. Så vänd blicken inåt, sprid ut musiken och bjud upp till dans.”

Det kan vara svårt att beskriva känslan/ordet glädje med ett annat ord, för glädje innefattar så mycket. Så glädjen är obeskrivlig. Men glädje finns av många olika slag.

Den härligaste känslan av dem alla är väl när glädjen spritter i hela kroppen, och känslan av livsglädje ökar och skrattet flödar och “smittar” sin omgivning. Det finns väl få tillfällen som är så härligt befriande, som ett riktigt fnitteranfall, där man inte kan sluta skratta utan fortsätter så att tårarna rinner.

Att glädjas åt någon kan vara en glädje utan skratt, mer som en kärleksfull känsla, som också sprider sig i hela kroppen, men på ett annat sätt en ovanstående.

Att däremot skratta åt någon, istället för att skratta med den, är något helt annat och inte snällt. Att göra sig rolig på någon annans bekostnad och där den personen såras är ingen positiv glädje. Ordspråket “Skadeglädjen är den enda sanna glädjen” är absolut inget vi ställer oss bakom. Nej, skadeglädje är inget att sträva efter, även om det kan finnas tillfällen då en person gjort något otrevligt, och som fått en konsekvens av det, då vi kan “unna” oss lite skadeglädje.

Men skrattet och glädjen, som vi alla strävar efter, den är inkluderande och inte exkluderande. Det finns många ordspråk och citat om “glädje”. Vi har valt ut några… Några ställer vi oss bakom, andra inte. 🙂

“Glädje är inte något som ramlar över oss, utan resultatet av ett medvetet sätt att leva.”

“Skrattar bäst som skrattar sist.”

“Den högsta glädjen ligger så nära smärtan, att den som smärtan har sina tårar.”

“Du undviker avund om du förstår att hålla din glädje inom dig.”

“Jag skyndar mig att skratta åt allt, för att hinna före gråten.”

“Glädje är själens hälsa.”

“De flesta har mycket att glädja sig åt om de bara hade tid.”

“Man ska inte vara ledsen för ett fiasko, för det gläder en massa människor.” (Liv Ullman).

Ä-post (se Hannahs förmåga).

“Glädje är en känsla som värmer er och som ger er hopp och livslust. Glädje liksom alla känslor bär ni inom er, även då den inte är i främsta rummet och den starkaste känslan just i nuet.

Det talas mycket om att välja glädje, och det är gott och väl, men detta tankesätt kan bli som en börda. Att när ni inte lyckas välja glädje, så känner ni er misslyckade och ni blir då än mindre glada. Ni kan då bli rädda att era nära och kära inte vill vara med er, och det ger då i sin tur en rädsla, att andra skall uppfatta det, som om ni inte försöker tillräckligt att vara glada. “För bara bestäm dig att vara glad, så blir du det…” För det är en omöjlighet att bara göra.

Men det som ni kan göra är att se, tänka och känna efter: “Vad är det i mitt liv som gör att jag inte så ofta känner glädje? Vad kan jag göra åt det?” Och sedan ta små steg åt det hållet. Då kommer ni till slut fram till glädjen, den som redan finns inom er, men som bara kan blomstra när den vattnas lagom mycket. Det vill säga likt en planta kan den torka ut eller övervattnas, och med det menar vi, att leta efter glädjeämnen i livet är att vattna den lagom. Att “tvinga” sig glad är att övervattna den, och det är än värre än att inte vattna den alls.

Glädje i sin natur är ett öppet hjärta, som sprudlar av livslust. Det är en av de mest positiva känslorna att känna. Glädje är eftersträvansvärt, för den är livsnödvändig. Därför pratas det så mycket om just livsglädje. Men det finns många fler varianter av glädje.

Ni kan glädjas åt smått och stort. Ni kan glädjas åt er själva och andra.

Att vara glada när ni gjort något bra är då att bli både glad och stolt.

Att ni kan glädja er när ni njuter av något ni tycker om, eller när ni njuter av sällskapet med någon ni tycker om.

Att glädjas åt att ni har det ni har, att ni är den ni är, är en form av kärlek.

Ni kan glädjas åt varandra, när ni får höra om någon som lyckats med något, eller med någon som överlevt en svår sjukdom, eller vad som helst. Då växer glädjen till en allmänmänsklig kärlek, och det gamla ordspråket “delad glädje är dubbel glädje” får här sin rättmätiga mening.

Men att även kunna glädjas i sin egen vrå för sig själv och för andra, är en lika viktig del. Att ni unnar er en glädje, som bara är er, även om den är glädje över någon annans lyckande. Kan ni se att det är en viktig del och en skillnad? För gläds ni bara när ni får visa det för varandra, så kanske ni inuti er ej känner samma tillfredsställelse vid de tillfällen, då ni inte har någon att dela glädjestunden med. Detta gör er då beroende av varandras glädje, och då kan ni inte glädjas ensamma. Men att hitta glädjen i er, leder till att den alltid är där i nöd och lust. Även i sorg, så bor glädjen inom er.

Så vad gläds ni åt? Vad är glädje som spritter i kroppen? Vad är glädje såsom i “ha ha-humorn”? Vad är glädje inom er? Vad är glädje omkring er och er emellan? Vad gör er glada?

Känn efter så kan ni välja att öka de sakerna, och då väljer ni glädjen aktivt, men ej som ett “att nu måste jag vara glad, jag har så mycket att vara tacksam för etc…” Utan en vald glädje, för ni väljer att göra det som gläder er och er omgivning. Det går att välja.”

Ledsnaden kan verkligen ta sig många uttryck. Som vi varit inne på i våra föregående inlägg om känslor, så har vi människor ofta närmare till en av känslorna “ledsenhet” eller “ilska”. Och på grund av det, så visar vi ibland ilska både när vi är arga och ledsna, och ibland gråter vi inte bara när vi är ledsna, utan också när vi är arga. Ibland är det så, att vi är så vana vid att välja “motsatt” känsla, att vi kanske inte ens själva är medvetna om vad vi egentligen känner. Då blir det ju förstås ännu svårare för omgivningen att tolka det vi visar, vilket förstås kan kännas förvirrande. Om man inte är sann mot sig själv med det man känner, så visar man ju ofta en annan känsla än den äkta utåt, och reaktionen man får från sin omgivning blir då på det man visar.

Så det är viktigt att försöka lära sig separera och urskilja sina olika känslor, och se vad de står för.  Är ilskan egentligen ledsenhet? Eller handlar de flödande tårarna istället om ilska?

Så hur är det med gråten då? Är man mer ledsen ju mer tårarna flödar? Och kan man själv påverka sina tårar? Hur brukar då omgivningen reagera på en person som gråter mycket? Ja, här finns det nog inget generellt svar. Det beror nog mycket på vad de olika personerna i omgivningen har för inställning till gråt., vilka olika erfarenheter var och en bär på.

Vi träffade nyligen en kvinna, som var förtvivlad och grät för att hennes far precis hade gått bort. Hennes pojkvän hade svårt för att se henne ledsen och blev då istället arg på henne. Vilket i sin tur gjorde henne ännu mer ledsen, och samtidigt nu också arg. Pojkvännen, som är en mycket fin man och inte alls okänslig, var nog egentligen arg på sig själv, för att han inte bara kunde “lyfta bort” hennes sorg och göra henne glad igen.  Och så visste han inte vad han skulle göra… med hennes känslor och med sina… Så nog kan det vara ett virrvarr bland känslor, både inom varje individ, men också mellan människor.

Ibland kan det kännas som om tårarna “frusit” någonstans djupt inom oss och inte kommer ut. Detta händer inte sällan vid sorg (som vi kommer återkomma till i ett senare inlägg). Man kan känna att man är så ledsen, att man tror att gråten aldrig kommer ta slut om man skulle släppa den fri. Så var det bland annat för min “låtsasmamma” Kerstin när min pappa hade dött. Hon “vågade” inte gråta och stängde därför med viljekraft in sina tårar…

Det finns en fara med alla “självhjälpsböcker”, som ofta propagerar för ett “hysteriskt” positivt tänkande. Med denna förenklade syn finns det en risk, att man kan få skuldkänslor, om man inte klarar av att alltid vara “positiv”. Och även om man själv förstår, att det är okej att ibland vara lite mer “negativ”, så kanske inte omgivningen gör det, och därmed i all välmening lägger ytterligare “krav” på att man skall vara positiv och därmed bli glad.

Det är förvisso bra att ha en positiv inställning i grunden, men faran är när man hindrar sig själv från att känna så kallade “negativa” känslor, som ilska eller ledsenhet.  För vi behöver känna de känslor vi känner, även de “negativa” för att komma vidare till en “verklig” glädje.

Ä-post (se Hannahs förmåga).

“Att vara ledsen kan betyda så många olika saker. Det finns många nyanser av ledsenhet och det finns nyanser även inom ledsenheten. När ni är ledsna för att någon sårat er blir ledsenheten begriplig för er själva och för er omgivning, beroende på hur sårade ni blivit och på vem som sårat er, om det är en närstående eller en främling.

Allt detta är lätt att förstå. Men när ledsenheten bara finns där, bygger bo i ert innersta väsen, och varken ni eller er omgivning kan placera ledsenheten i ett fack, en situation, relaterad till en person. Då blir ni uppslukade av ledsenheten, och den ledsenheten har mängder av nyanser, som gör att det är svårare att känna vad som ledsenheten egentligen vill tala om för er. Ni känner er då ofta misslyckade, som om ni borde vara glada, men att ni bara inte kan det. Denna ledsenhet kan yttra sig så, att ni stänger in er i er själva, och/eller så stänger ni andra ute.

Ni kan välja att bli utåtagerande, att antingen skrika ut er sorg eller “förvandla” den till ilska. Denna typ av ledsenhet är svårare att förstå och därav svårare att “bli kvitt”. Det går inte att bara säga; “var glad, bestäm dig för det, så blir du glad.” Dessa hurtiga utrop kommer från människor som vill väl, men som ej förstår ledsenhetens komplexa natur. Det kan då ge den ledsne skuldkänslor och en tro att det är fel på henne/honom eftersom hon/han inte bara kan bli glad. Då växer ledsenheten och då växer självanklagelserna, och det blir en ond cirkel, som är svår att bryta. För denna ledsenhet botas ej “vips”, för att ni säger; “nu skall jag vara glad”.

Nej denna ledsenhet som genomsyrar er läks genom, att hitta vad den vill säga er. Och att ni väljer att lyssna, och att inte tycka synd om er i en offermening, men ha medkänsla och förståelse för att ni är ledsna. Så “okej, jag är ledsen, även om jag inte vet varför. Varför skall jag anklaga mig själv för att jag är ledsen, och inte kan ta reda på varför och göra något åt det?”  Det är att vara aktiv, och det leder er bara från offermentalitet, men ej in i självförebråelse. Och det är nyckeln till att låta det ni känner, vara det ni känner.

Det går inte att tvinga bort en känsla, för då kommer den tillbaka starkare och starkare i er. Ni behöver istället bejaka er själva, gilla läget. “Nu känner jag så här.” Men sedan se vad ni kan göra, för att på riktigt göra er själva glada igen. Ej som ett måste eller en läxa, utan som en investering i er själva, ert välmående och ert liv. Ledsenhet är en viktig del av livet och ert känsloregister och  bör inte tvingas bort. Den bör lyssnas på och sedan försöka läkas och ge er glädje. Så ledsenheten som blir lyssnad på, behöver inte skrika högre, och det innebär att ni inte behöver fastna i den, när ni känner att det är dags att säga adjö till ledsenheten.  Inte förr, inte senare. Så var inte rädda för ledsenheten. Den är som alla känslor en vägvisare, en indikation på något ni behöver titta på, lyssna på och agera efter.”

Det sägs att tårar och skratt ligger nära varandra, likaväl som hat och kärlek. Men ilska och ledsenhet går verkligen inte ens bara hand i hand, de flätar in sig i varandra. Oftast smälter de samman till en så stark enhet, att det kan vara svårt att urskilja vilken av känslorna som utgör själva grundkänslan. Somliga tar ton både när de blir oroliga, rädda och när de är arga, andra visar istället ledsenhet vid alla dessa känslor.

På workshopparna i Grekland lät jag (Annmari) ibland deltagarna i en guidad meditation (avslappning) försöka hitta var i kroppen de olika grundkänslorna glädje, sorg, rädsla ilska satt hos just dem. För det kan vara olika ställen för olika känslor, och olika ställen för olika människor. Så det kan vara till nytta, att försöka lära känna sig själv även på det viset. För ibland när vi har ont i magen eller kanske i huvudet, så kanske det inte handlar om “vanlig” huvudvärk eller magont. Det kanske faktiskt är en indikation på en känsla, som gömmer sig där bakom, oro eller ilska, och genom att hitta den, så kan det ge en möjlighet till lindring både i kroppen och i själen.

Längre ned i Ä-posten kan vi läsa om ett tips om hur vi kan göra, för att skilja ut våra olika känslor och titta närmare på dem. Att ta varje känsla och döpa den och sedan sätta känslorna som elever i ett klassrum, där man själv är läraren.

Som sagt så blandas känslorna ofta samman, och detta får då sina olika konsekvenser.

Utdrag ur Ä-post: (se Hannahs förmåga).

“En orosilska kan ibland vara förståelig, som när ens barn t.ex. springer ut på vägen utan att se sig om efter bilar. Då blir oron till ett skrik, och barnet får en “utskällning”. Detta är för vuxna inte svårt att förstå. Men ändock så blir det lilla barnet då rädd för förälderns reaktion. Och ofta tar den rädslan över, så att barnet ej förstår varför den vuxne blev arg. Då känner sig barnet “fel” och skamsen, och det kan leda till att barnet t.ex. växer upp och omvandlar och beblandar ilska och oro.

Så hur välmenande intentionen än må vara, så grundas svaret på en annans känsla, som ej är dennes huvudkänsla, svaret blir på den känsla som den andre visar. Men den som visat “fel” känsla tror ofta att den visat “rätt”, och kan då svara på bristen av svaret av den andre.

För mången gång är ni inte lika tydliga som ni tror. Era medmänniskor är inte tankeläsare, och ni är ej buktalare. För att få svar på sin känsla behöver den få komma fram. Så vissa tenderar att bli arga när de är ledsna, och vissa tenderar att bli ledsna när de är arga. Det är ofta en av dessa känslor ni har närmare till. Men det är en poäng i att hitta den omedelbara känslan och tanken, för det är där ni kan utvärdera vad ni känner.

Reagera inte av vana. Låt det inte bli en ovana att välja enbart en känsla, som uttryck för de “negativa” känslorna, ledsenhet, ilska, rädsla, oro o.s.v. Försök våga acceptera att ni alla bär på alla känslor inom er, men att det är olika hur mycket utrymme ni ger var och en av dessa känslor.

Så för att lära er att identifiera era känslor, döp dem och se dem som om ni är läraren framme vid tavlan och framför er sitter era små skolelever d.v.s. känslorna. Kan ni då se vilka känslor som sitter på första raden? Vilka har bänkat sig längst bak? Vem står i skamvrån? Vem sover? Vem småpratar och skickar lappar? Vem käftar emot?

När ni har dem alla där framför er, var noga med att visa att ni ser dem alla, individuellt och tillsammans. Då kan ni ge dem vad de behöver. Uppmuntra de försynta, jämka med de stökiga, skoja med de roliga, bjuda in de osynliga. Lär er era elevers namn och egenskaper. Då har ni en ypperlig chans att få “högsta” betyg och med det menat att vara i kontakt med alla känslor. Inte förbjuda dem, men välja vad ni bejakar i ert uppförande.

Så ilska som kanaliseras konstruktivt är gott, ilska som äter upp er eller era nära inifrån är destruktivt, d.v.s. inte gott, kanske rent av mögligt och förgiftat, inte gott. Såklart när ilska och rent av hat är befogat, då är den viktig att släppa fram, ibland direkt till den det berör, ibland uttrycka den till andra och få ondgöra sig över den som sårat/skadat er. Då äts ni ej upp.

Om någon svikit er, gjort er ledsna, och fått er att känna er övergivna och utanför, var då inte rädda att visa er sårbarhet. För om ni plåstrar in ett infekterat sår kan det ej läka. Tårar tvättar såret rent och sedan kan läkningen börja. Så våga vara arg när det krävs, våga vara ledsen när det känns rätt. Var inte rädda, men var rädda om ert sunda förnuft, för alla känslor bör ej bejakas i varje stund.
Men känn dem ändå, tänk dem ändå och hitta en väg att läka.”

Vad betyder dyrkan för dig? Slår upp ordet, så finner man synonymer såsom tillbedjan, beundran, vördnad och verbet dyrka är detsamma som att idolisera, avguda, prisa, ära m.m.

Så finns ju dyrkan också i betydelsen att öppna ett lås utan nyckel 🙂 .  Jag (Annmari) drar mig nu till minnes hur när jag var liten, min pappa ibland spelade Jules Sylvain på piano, och att det fanns en sång som hette “Får jag låna nyckeln Anne-Marie?” Sången var gammal redan då, men med nätets hjälp hittade jag texten 🙂

Refräng:

“Får jag låna nyckeln Anne-Marie?
Till ditt hjärtas lilla lönndörr.
Alla blickar som du mig har sänt,
dom har bestämt
Ställt den på glänt.
För jag har alltid dyrkat dig.
Nu kan du dyrka upp för mig,
till lägenheten
och hemligheten
Som leder till min hjärtedörr”

Efter denna lilla anekdot lämnar vi nu dock denna betydelse av dyrkan därhän. 🙂

Dyrkan finns alltså i flera olika former och i mer eller mindre positiva sådana.

Man kan dyrka sin partner, vilket om det är i betydelsen avguda eller idolisera inte är det bästa, då balansen, som är så viktig en relation, i det fallet blir satt ur spel. Och den som blir uppsatt på piedestal, riskerar att närsomhelst falla både djupt och hårt. Och dyrkan kan då i värsta fall istället vändas till förakt (som vi kommer behandla i vårt nästa inlägg). Och i inget av dessa fall blir personen sedd för den hon/han är. Både “Dyrkan” och “Förakt” gränsar till fanatism.

Däremot att högakta sin partner eller någon annan person för det fina personen gjort, är något gott, och som inte placerar varken sig själv eller någon annan i underläge. Utan det är helt enkelt, att man ser med mycket stor respekt på hur den andra personen är.

Så finns det också de personer som dyrkar sig själva.  Där hamnar narcissisten, som dock sällan i längden brukar få så många andra anhängare. 🙂

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“För att förstå ordet dyrkan, behövs ett sammanhang att placera in det i, en situation och en eller flera personer.  Om dyrkan ger trygghet, för att den eller det ni dyrkar sätts upp på piedestal, så lägger ni er tillit, er tro och ert hopp till något utanför er själva. Detta kan vara på gott och ont.  Det goda är att ni har tillit, hopp och tro på att det ni ej klarar, det får ni hjälp med av den/det ni dyrkar. Det som är “ont” är om dyrkan leder er till ett beroende av någon/något, och ni lägger all er tillit till en enda person eller en enda högre makt, så blir ni försvarslösa. Ni har då givit bort er kontroll, er styrka och tillit till er själva till någon annan.

Så vad är då dyrkan för er?

Att dyrka en idol kan innebära, att ni ser upp till denne och vill vara som denne. Ni ser denne som perfekt, den ultimata människan. Det kan leda till att ni alltid tycker att ni är fel, har fel, för ni kan aldrig bli den andre personen. Ni är ni och den bästa ni som finns, likaväl som den ni “idoldyrkar” är sitt bästa jag. En idoldyrkan kan dock vara god, men då är det mer i form av en förebild och gott exempel, någon som sporrar er att bli det bästa jag ni kan och är.

Sedan har vi religionsdyrkan, som även den kan ta en positiv väg och en mer negativ. För det är genom religion och tron på något större, som ni ofta klarar er igenom kriser. Ni hoppas att det som sker, det sker av en mening, en mening ni ej kan förstå nu, men ändock är sann. Där och då är religionen en positiv livskraft.

Den negativa kraften i religionen, ligger inte i religionen i sig utan hos utövaren. Att låta religionen bestämma vem ni är, vilka ni älskar, vilka ni inkluderar, vilka ni exkluderar, är lika galet, som att be en främling på gatan bestämma detta åt er. Ty varje religion har sina goda sidor. Och när religionen missbrukas kan den förstöra och förgöra. Något som ingen religiös egentligen vill. Men så länge det ni tror på är öppet och inkluderande, ej exkluderande, så är det gott. Att bli fanatisk och blind för andra vägar sluter era hjärtan, ej öppnar. Så som uttrycket säger: “Lägg inte alla dina ägg i samma korg.” Ge aldrig upp er egen vilja, er egen bedömningsförmåga och era egna beslut varken till en person, eller en högre makt.

När ni dyrkar er partner eller annan närstående finns också en risk att ni tappar bort er själva. Ni låter er partner definiera er, ni ser denne som mer älskansvärd, och ni är så glada att denna fantastiska människa valt just er, så ni väljer att i den tacksamheten ge er partner nyckeln till ert liv.  Ni kan då inte se er själva, som fina om inte den ni dyrkar gör det. Men så länge den ni dyrkar väljer er, då är ni någon, och ni är utvald. Men det är en obalans i en sådan relation, som aldrig går att läka, så länge ni dyrkar er partner och inte “bara” älskar denne. Att högakta er partner är gott, men aldrig om det beror på att ni ringaktar er själva.

Att dyrka sig själv är likaså en obalans, som kan få er eller er omgivning att tappa balansen. Att dyrka sig själv på ett vis där ni förväntar er att alla och envar skall dyrka er, leder till en ensamhet som är baserad på er i toppen och alla andra i botten.

Att däremot älska sig själv med “fel och brister”, och att vara öppen för att ni inte är allsmäktiga, det är vägen till balans.

Så vad är då dyrkan för er? Är det dyrkan ni känner? Vad dyrkar ni? Svaren är ej konstanta. Det ni dyrkar idag må ni kanske ej dyrka imorgon.

Så när dyrkan är fri, obunden, ej statisk, då är den god och då betyder dyrkan trygghet och kärlek, inte idealiserande eller idoliserande. Att ha ideal är gott, men ej att idealisera för alla är fullkomliga, men med fel och brister till trots.”

När vi skriver detta befinner vi oss i Aten, och vi berättar för våra olika grekiska vänner vilka ämnen vi berör i vår blogg. Så vi sa, att vi nu tänker ta upp “Empati” och “Självempati” (självempati kommer i nästa inlägg). Vi pratade om vikten av att våga känna empati, inte bara gentemot andra, utan också inför sig själv. Vännerna tittade mycket frågande på oss, och undrade om vi menade allvar…?  När vi sedan nystade vidare i detta, så kom det fram att ordet “Empati”, som ursprungligen kommer från antikens grekiska, nu för grekerna har en helt annan betydelse.

Ordet Empathia är ett sammansatt ord, som härstammar från antikens grekiska.” Pathos” betyder stark känsla, passion, något som” drabbat” dig. Här har vi också orden antipati, som betyder stark känsla mot någon eller något och sympati, som är stark känsla för/med någon annan. Empati är stark känsla inuti en själv.

Betydelsen av ordet empati har utvecklats och förändrats till, att nu vara nästan motsatsen till vår betydelse av empati. Den nya betydelsen är elakhet och förutfattad negativ eller fientlig hållning.

En grekisk vän försökte genom ett exempel tydliggöra den nya grekiska betydelsen så här för oss: Om någon, som av någon anledning (kanske politisk,) har en aversion mot de som är rika, träffar på en person med en ovanligt “tjock” plånbok, så “dömer” han kanske genast ut den personen enbart på grund av att denne är rik. Och det gör han då på grund av empati! (i grekisk betydelse) På grund av en negativ förutfattad mening.

Det ord som nu i Grekland används synonymt med vårt ord “empati”,( medkänsla) i Grekland är “ensynesthisi”(här stavat som det låter) eller “sympathia”. Empati är alltså i grekiskan en negativ känsla och sympati en positiv. Går det att följa med i turerna? Rena grekiskan för oss! 🙂

Så vi håller oss här till vår svenska betydelse av “empati”. Där empati är detsamma som medkänsla, att känna med en annan människa som har det svårt. Detta inte att blandas ihop med medlidande, som ligger snubblande nära.  Man känner med någon annan person, men man tar inte över känslan och lider åt/med personen. När någon är svårt sjuk, så händer det ibland att omgivningen blir så nedslagen att den sjuke får trösta sina nära, vilket inte är bra.  Så därför återknyter vi här till Änglarnas favoritord “balans”. 🙂

Som vi kan läsa i Ä-posten nedan, så bör vi sträva efter att känna empati för alla våra medmänniskor, även de vi varken sympatiserar med eller ens tycker om. Däremot behöver vi inte älska alla människor och vi behöver inte ens förlåta alla.

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“Empati och kärlek finns i alla och envar. Det finns runt alla och envar. Flödet från en människa till en annan är konstant, om ingen sätter stopp för det. Att välja vilka man älskar och ger sin kärlek till det är naturligt och sunt. Det går ej att älska alla, och det går ej att bli älskad av alla.  Det är inte heller något att sträva efter, för då kommer livet vara en ständig jakt på en kärlek, som aldrig kan finnas. Och den kärlek som ni har kommer då kännas otillräcklig och otillfredsställande.

Men med empati är det ändock en skillnad. För empati är eftersträvansvärt att känna för alla och envar, att ge empati även till dem, som ej ger empati. För de behöver det än mer. Det betyder inte att ni älskar alla ni har empati för. Empatin innehåller många lager. Det kan vara empati för någon man tycker synd om t.ex. någon som är sjuk, fattig eller dylikt.

Men empati kan också sträckas ut till “onda” människor. För det är synd om dem, att de inte får erfara lyckan av att ge andra gott och vara goda medmänniskor. Det är en förlust ingen borde ha. Dock är det ett val för den människan, för de behöver inte vara “onda” eller göra “onda” handlingar.

Att ha empati är inte att förlåta vad som tycks oförlåtligt, ej heller älska någon som sårat er. För att stå upp för sig själv, sitt värde och sina nära såväl som främmande medmänniskor, det är empati för er och alla andra. Lyckan finns inte i att vara självutplånande, men ej heller i att vara självisk.

Så empatin kan delas ut till alla, även till dem ni ej vill ta i med tång eller överhuvudtaget ha i era liv. Älska dem inte, om ni ej väljer att göra det. Förlåt dem inte om ni inte kan, men försök hitta empati till den människan. Detta är inte ett svek mot er själva eller de ni älskar, som kanske sårats av den andre.

Empati är kärlek, förståelse och viljan att förstå, och den är alltid möjlig. Däri skiljer sig empati, kärlek och förlåtelse. Empatin är inte begränsad till de ni älskar och till de som ni tycker handlar rätt. Empati är att känna för den som mår dåligt, men även för de som får andra att må dåligt, för det är ett sorgligt, ensamt liv för den individen. Förstår ni likheten och skillnaden?”

Alla har vi nog mer eller mindre erfarenhet av olika slag av ensamhet. Ensamheten kan vara både självvald och icke självvald. Och när vi står utanför en gemenskap tror vi ofta, att allt skulle vara så mycket bättre om vi bara fick delta, vilket inte alltid är fallet även om vi skulle fått delta.

En del väljer att vara ensamma i svåra stunder och situationer, andra vill dela det svåra med andra.

Vi människor strävar efter en tillhörighet, och det är nödvändigt att hitta en sådan. Dock är det inte nödvändigt, och självklart inte ens möjligt att alltid höra till i alla upptänkliga sammanhang. I vårt nästa inlägg kommer vi att fördjupa oss i just tillhörighet.

Så ensamheten kan finnas både i tvåsamheten och i stora sammanhang.

Många säger att det är bättre att vara ensam än, att känna ensamhet i tvåsamhet. Men vad många glömmer är, att även i en oerhört nära relation kan man känna sig ensam, trots att man älskar och blir älskad tillbaka. En ensamhet som då ofta springer ur, att det är liten del av sig själv man inte vill eller kan visa för den nära… och den ensamheten är annorlunda än att “vara med någon som inte förstår en, bara för att inte vara fysiskt ensam”.

På ett sätt är vi alltid ensamma… innerst inne i oss. Samtidigt är vi aldrig ensamma… i ett större perspektiv. Vi föds ensamma och vi dör ensamma, trots att vi i bägge fallen är på väg till en ny tillhörighet.

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“Ensamhet kan vara frihet eller fängelse. Om ensamheten står för frihet att kunna göra vad ni vill, utan att behöva fråga någon annan, att inte vara beroende av andra, så kan det tyckas skönt och kravlöst. Dock finns det alltid andra att ta hänsyn till, för även om ni ej i era vardagliga beslut har några nära och kära, som ni vill värna om, och som inkluderas och påverkas av era val, så finns världens andra människor, som era val i längden kan påverka. Så det går aldrig, att vara helt ensam i den bemärkelsen att inte behöva tänka på andra.

Ibland kan ni längta efter att få sitta ensamma och bara vara, njuta av en god bok, en kopp kaffe, naturen eller något annat där ni väljer att gå in i en välförtjänt vila i er egen bubbla. Då används ensamheten till det bästa, en stund av njutning i eget sällskap, där ni har ro och kan lämna allt och alla i stunden, och bara vara här och nu.

Sedan finns det ensamhet, som kan kännas som ett ok att bära, att känna sig isolerad och kanske utfryst. Som om ni inte tillhörde den mänskliga världen, att ni kan känna er bortglömda, bortvalda, och som om ni inte har någon som älskar er. Det är den svåraste ensamheten, den som ger sorg och som tynger er,

Den sortens ensamhet botas med tillhörighet, och tillhörigheten kan komma både utifrån och inifrån er själva. För känner ni att ni tillhör något större än er själva, och det behöver inte vara något gudomligt, så vet ni att ni kan vara ensamma men aldrig allena. Det kan vara att bara känna, att ni är en människa likaväl som grannen er.  Att ni har en gemenskap, ni består av kött och blod och har samma värde som alla andra. Ni kanske tillhör en bokklubb eller en idrottsklubb eller något så enkelt som, att ni åker på samma buss etc.

 Sedan finns det även ensamhet i tvåsamheten, att ni lever i ett äktenskap, ett förhållande, där ni lever tätt inpå någon, men ändock känner er ensammare och ensammare. Det är en ensamhet, som ökar ju längre bort ni drar er känslomässigt från er närstående. För även om det ej är denne som drar sig undan, så påverkas ensamhetskänslan av, att ni drar er in i er själv eller undan från någon annan. För avståndet till den andre känns och “blir” då ändock längre och längre.  Kan ni se det? Denna ensamhet botas endast med ett eget aktivt val, att “titta ut” och öppna upp, och släppa in och släppa ut. Att vara i kommunikation även om den andra inte svarar på önskat vis.

Ensamheten kan också vara stor och svår i större sällskap, där ni känner utanför. Ni känner att ni ej är del av den inre kretsen, den ni umgås med, men ändå känns det som om ni är annorlunda och ej lika viktiga. Att ni vill delta, men inte riktigt får. Men betraktar ni gemenskapen utifrån, så blir ni aldrig del av gemenskapen. Så vänta inte på en inbjudan, bjud in er själva. På detta vis kan ni välja när ni vill delta, och när ni vill vara ensamma.

Att inte känna sig delaktig behöver dock inte vara en negativ upplevelse. Ibland kanske ni ser ett gäng människor, som ni betraktar och tänker; “Huh, tur att jag inte är bland dem…!” Så olika former av ensamhet kan vara goda eller svåra, allt beroende på inställning och situation. Så allt som leder till gemenskap är att våga vara med, våga vara ensam och att välja efter tillfälle.”

Annmari här:

Vi oroar oss för så mycket, allt ifrån små saker till rena katastrofer. Detta tar en enorm energi ifrån oss. Energi som vi skulle kunna använda till något konstruktivt.

Är oron alltid onödig? Eller kan den fungera som förberedelse, för att klara sig bättre om något händer? Klarar vi oss utan oro? I stunder av nyfunnen ro kan det kännas “lite konstigt”, nästan “tomt”, för hur ska vi nu fylla vår tid?

Oron är i alla fall inte den bästa följeslagaren, och jag vill berätta ett exempel om min mamma, som många gånger höll “Oron” i handen. Lustigt nog var hon aldrig rädd för döden, vad gällde henne själv, sin egen i alla fall. (se “Besök från himlen“). Vad gällde mig och att jag skulle hålla mig frisk, så lyssnade hon ofta på “Oron”, istället för kanske en doktor… Varje vår och sommar nös och snörvlade jag friskt 🙂 . Och min lilla mamma trodde förstås att jag var förkyld, och då… måste jag ju ha tjockare kläder på mig…och absolut inte bada!! Och sicken otur att jag förkyld varje sommar och att förkylningen höll i sig hela sommaren! Det var först när jag var i elva års ålder, och jag och mina föräldrar gästade några vänner i Tyskland som mannen i den tyska familjen löste gåtan om mina förkylningar.. Frun i huset klippte gräset, medan mannen gömde sig inomhus. Det var nämligen så att han var gräsallergiker. Han hörde hur jag nös högljutt under själva klippstunden, varpå han lugnt konstaterade, att jag nog helt enkelt också var allergisk. Och ja, det kunde en läkare konstatera sedan när vi var åter i Sverige. Jag fick medicin, blev bättre och badförbudet upphävdes 🙂 . Detta var ett exempel på hur “Oron” helt i onödan under lång tid styrt både henne och därav mig.

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“Oron är inte vänlig eller god. Den är envis och kryper under skinnet. Den bosätter sig i alla öppna sår och stannar där och ger infektion. Den äter upp er inifrån, som en mördarbakterie och den är autoimmun. Och så länge ni ej hitta rätt medicin, så kommer den knapra av er inifrån och ut, utifrån och in. Ingen doktor i världen kan bota oron, utom ni själva. Här är det “själv bäste dräng” som gäller. Ty endast ni själva känner, vad oron vill säga. Att den blir tystad av andra “doktorers” välmenande råd och bot, hjälper bara för stunden. För infektioner kan ej botas med bandage. Och det är inte “doktorns” uppgift att läka er själ.

All oro är onödig. För hur mycket ni än oroar er för något, ändrar ej oron i sig ej utgången av händelseförloppet. Det enda oron gör är att ta energi. För den är ej, som ni ofta tror en förberedelseberedskap, “alltid redo, aj, aj kapten”, utan en störande, växande känsla/bakterie.

 Och hur oroliga ni än är, så ske det som skall ske. Så om oron är så kallad befogad, och det gå åt pipsvängen, så har ni ju bara lyckats må dåligt längre tid istället, för att vänta på utgången av händelsen. Är den “dålig” ta i den då, rengör såret från alla bakterier och påbörja ny läkningsprocess.

Och är det så att ni oroat er för något, som visade sig gå galant, så har ni ju mått dåligt helt i onödan. Och för varje gång brukar ni säga er, “nu har jag lärt mig att oron är onödig…” Men har ni det? Inte om ni oroar er sen, även om det är för något nytt. För orons brist på läkning, bör kunna överföras från en situation till en annan. Så har ni haft oro i onödan över något, tänk då ett steg till, att då innebär det nog att jag ej heller behöver eller bör, oroa mig för detta heller…..

Så ett frö, som inte innehåller oro, så när fröet växer upp finns ingen oro i ingredienserna. Oron är som en ständig “vän”, som ej är “vänlig”. Man måste kanske se den, som en svartsjuk vän, som gör allt för att oroa er, trycka ned er, för att själv må bra. Den kan vara så av en orsak, som ni förstår och känner ömhet för, att ni vill ta hand om denne vän. Visa den att den ej behöver göra ned er för att glänsa, men försök att inte gå in i orons spel. För när oron grabbar sig fast, är den svår att få bort.

Så om oron ej är vänlig, hitta en vänligare vän och det är ron. Ro är snäll och fin, ömsint och har ovillkorlig kärlek. Den budbärare för kärlek och acceptans är. Så lyssna på den stället. Att nå ro är att släppa oro. Och att släppa oro är att nå ro. Orden är lika till bokstäver men motsatser i livet. Så oroa ej fram ro, för ron kommer då ej dyka upp. Så för att ro ron iland, behövs ett medvetet val, medvetna ro/årtag och ett land i sikte. Ron ror roddbåten mot land. Medan oron ror planlöst ut på djupt vatten. Och oron kan ej simma, så drunkna ej i försök att rädda oron. Ro nu iland och finn mark under fötterna. Så har ni rott hem.”