Sommaren, en av de fyra årstiderna, men kanske den vi ofta tänker på som den mest utmärkande av alla årstider. Vi följer årets kalenderdagar och ser ofta fram emot kommande sommarledighet, kanske sommarlov, och allt vad den/det innebär.

Det är en årstid, som inte lämnar någon oberörd. För även om de flesta av oss har en längtan till sommaren, så finns det också många som bävar inför den. Att sommaren just “skall” vara så längtansvärd kan väcka och öka känslor av ensamhet och depression. För om vi inte har någon att åka på semester med, så kan det kännas oerhört svårt när “alla” talar om sina planer att resa med familj eller vänner, och vi kanske inte har den möjligheten. Det kan vara att vi inte känner, att vi har några som vill dela semestern med oss, eller så kanske vi inte har råd med det där lilla extra, som en utlandsresa eller att resa runt inom landet.

I dessa dagar av ständig uppkoppling på sociala medier kan vi se hur andra har det så “bra”. Det läggs ut foton och skrivs om de härliga äventyren, som hör semestern till. Ibland kanske vi haft det så fantastiskt, som det ser ut, men ofta skriver vi människor om just bara det goda och glada, varav det blir bilden till omvärlden, att vi har det så kul. Medan andra som sitter och läser kanske då känner sig misslyckade och tråkiga och … ensamma. Skulle man se på hur det är emellan det där roliga, så kanske det både kivats och bråkats och känts allmänt trist. Men det kanske man inte väljer att dela. Dock kanske vissa har mer behov av att visa just det negativa.

Således porträtterar många en vardag som är mer upp, och andra mer ner, än hur det är i verkligheten. Ändå fortsätter vi att allt som oftast snegla på vad andra gör, istället för vad vi själva gör.

Så när sommaren fortfarande är i full blom, och semestern ändå är slut. Hur har vi det då? Allt vi gjort blir plötsligt minnen, och vardagen valsar in. Ett jobb vi kanske trivs med kan ändock kännas som en fotboja. Att inte vara fri och ledig kan väcka känslan av tristess.
Andra kanske redan innan ledigheten haft en längtan bort, och att semestern tar slut brukar inte minska den känslan. Men ibland kan jobbet fylla en form av social kontakt, en paus från ensamhet eller familj, som blir som en “semester” i sig”.

Att varva vardag och semester kan ses som en lyx för dem som är arbetslösa, som inte ges chansen att variera detta. Ingen riktig semester och inget tydligt avslut, utan en fortsatt mellanfas av jobbsökande. Tänker på Pippi Långstrump som blev avundsjuk på Tommy och Annika som hade “skurlov”. 🙂

Det är ofta vi inte känner oss tillfreds med där vi är i stunden. Längtan bort är ofta stark. Även när man längtar hem, så längtar man bort. För är man inte borta kan man inte längta hem, och alltså längtar vi bort, bort från borta d.v.s. hem.

Men hur vi än ser på sommaren, så är den fortfarande här, och den har hittills på många håll varit en varm och solig sådan. Även runt vädret, och vad som anses vara fint väder, råder det delade meningar.

Att börja igen med bloggen efter vårt sommarlov, är ett jobb vi tar oss an med glädje och med hopp om att fortsätta kunna dela ämnen, som berör och intresserar.

Varmt välkomna tillbaka!!!!

Nästa vecka återkommer vi med nytt ämne.

Som vanligt är ni välkomna att kontakta oss! Facebook. Kontakt.

De flesta av oss drömmer om sommaren och sommarsemestern hela året. Så vad händer då när sommaren är här och semestern står runt hörnet? Det är sådant som var och varannan tidning tar upp i dessa tider frågor som: Hur gör vi med förväntningarna på semestern? Hur håller vi ihop familjen, eller familjerna under semestern? Hur många får det bättre i sina relationer, och hur många skiljer sig efter semestern?

Vi tänker därför inte bli alltför långrandiga i det resonemanget. Men likväl så är semestern en annan fas än vår vardag, ett avbrott på gott och ont, så även vi vill säga något.

Ibland är det så att alla våra förväntningar infrias, det blir precis såsom vi drömt om, och vi har det mysigt, avkopplande och solen skiner etc.

Ibland har vi kanske orealistiska drömscenarier om en semester, som skall “fixa” alla våra relationer mellan alla familjemedlemmar, något som då riskerar att resultera i dess motsats. Det kan tyvärr också leda till, att även det som är fint känns lite tamt och inte så exalterande. Men att inte ha semesterförväntningar, för att inte bli besviken gör sällan heller någon glad. Så att hitta “lagom” förväntningar, ger större chans på att få god utdelning. Att ha reservplaner, om solen skulle lysa med sin frånvaro och regnet öser ner är inte heller så dumt.

Att längta och drömma ligger i människans natur. Vi behöver framtidsplaner och hopp om en ljus sommar. Så var har vi då balansen mellan, att ha roligt, att ha tråkigt, men ändå mysigt? Kanske är inte varje dag en fest, men det behöver inte vara sämre så.

En semester, som det pressas in aktiviteter varje sekund och minut i, må vara händelserik, men vi behöver även tid för lugn återhämtning för att ladda batterierna. Så likaväl som barn behöver “ha lite tråkigt” emellanåt, så behöver vi vuxna få vila i en semestervardag också.

Men vi människor är olika, så vad vi finner vilsamt kan skilja sig totalt åt. För någon är att ligga på en strand rena lugnet, medan en annan ser det mer som tortyr och blir mest rastlös av en sådan aktivitet. Vissa får ro av att påta i trädgården, medan andra kanske hafsar igenom “gräsklippet”, för att kunna ta det lugnt sen.

Så det gäller att hitta sin egen väg, vilket kan vara lättare sagt än gjort, om vi har en familj med många olika personligheter, som alla har olika viljor och olika intressen. Det går inte att tillfredsställa allas högsta önskan samtidigt, men det går att kompromissa, och att göra något, som någon vi älskar tycker är kul, kan faktiskt bli kul, då vi gör det tillsammans.

Så semestern behöver inte vara allt, men inte heller inget, om vi ser till att den inte är allt eller inget, utan en hälsosam dos av ro och roligt. Simma lugnt, så att säga, och njuta av det vi kan.

Så tänker även vi göra nu, ta lite semester från bloggen, för att komma tillbaka med nya krafter och nya spännande ämnen.

Vi är tillbaka vecka 31. Vi kollar av mejlen då och då, så det går att nå oss även under semestern. Söndag 28 augusti har vi ett föredrag. Info om det under “Aktuellt”.

Kontakt. Facebook.

Så från oss till er, önskar vi er en rolig, rofylld, lyckad och harmonisk sommar!!!

“Acceptansens centrum är gott och utifrån detta centrum, denna kärna, växer det nya idéer och nya tider, som ni har möjlighet att acceptera. Och runt denna nya kärna utvidgas acceptansen, och möjligheten runt den. Och så växer acceptansen och även framåtandan, likt frukten runt en kärna, likt allt utanför epicentrum likt ringar på vattnet.”

Vi har varit inne på acceptans i några av våra tidigare inlägg. Bland annat när vi skrev om “Ältande”, och om hur man för att ta sig ur “Ältandets rondell” bör försöka komma till en acceptans. Och i ett inlägg från den 15 mars i år kan vi läsa i Ä-posten, att “så länge vi försöker justera backspegeln för att vi inte är nöjda med vad vi ser, så länge blickar vi bakåt och ej på vägen vi kör”.

Nu tar vi ännu ett annat perspektiv av acceptans. Vi tittar bl.a. på skillnaden mellan acceptans och likgiltighet och känslorna därikring. Som vi kan läsa i Ä-posten härunder kan den visa sig på olika vis. Och nog kan den det. En väninna berättade om hur pojkvännen i början av deras relation “högtidligt” deklarerade: “jag är som jag är, så om något ska ändras är det du som måste ändra dig”. Ett löfte han höll, och som hon kanske borde tagit på större allvar. 🙂 Det finns en annan ytterlighet i andra änden. En man fick frågan om hur han mådde, och svarade osäkert så här: “vad vill du att jag ska svara?” Ett svar som känns oerhört sorgligt, att inte ens våga säga något slentrianmässigt likt “det är bra”, såsom många av oss gör oavsett hur vi känner oss.

Hur är det då med acceptansen i våra nära relationer? Hur mycket vill vi ändra på varandra?

Acceptansen innebär inte ett stagnerande, utan att vi alltid ska sträva efter utveckling. Och att utvecklingen är något vi själva är med och skapar, inte något som bara ramlar ner i knäet hos oss. Vi kan alltså inte bara sitta still och vänta på utvecklingen.

Ä-post (se Hannahs förmåga).

“Acceptans har en vacker klang, en positiv och lugn, men hoppfull känsla. Men vad är acceptans egentligen? Handlar det om att bara låta allt vara som det är, och inte försöka ändra något, att bara rycka på axlarna och “följa med”. Eller är det, att trots en acceptans i nuet välja, att sträva framåt och “uppåt”, men ändock vara här och nu i lugn?

Acceptans har många nyanser och ansikten?

Att acceptera er själva så ni är, kan vara att ni har respekt för er själva, att ni tycker att den ni är, är okej. Ni accepterar er själva och lever efter det. Det kan vara en positiv känsla av att tycka om er själva, så ni är. Det kan likaså vara att ni accepterat att ni är “dåliga”, och att det är er lott i livet. Som om ni ej har något att säga till om, att ni ej kan ändra er och därav accepterar er som “mindre värda”.

Det kan också vara ett uppblåst ego, där ni säger: “jag är som jag är, och det får ni ta”. De som säger så är sällan de mest ödmjuka, samarbetsviliga människorna. Utan de som är osunt nöjda med sig själva, så att de anser att hela världen skall anpassa sig efter dem och deras förträfflighet och icke ändringsbara personlighet.

Om vi ser på att acceptera er själva på ett mer likgiltigt vis, så kan det “halka in” i, och vara nära en acceptans i att vara “dålig” eller “vanlig”, och” så är det”, och utan strävan att “förbättra” eller “ändra” på er. Det blir som en hopplöshetskänsla, som går som ett bakåtsträvande, inte ett liv med upp- och nedkurvor, utan en “ja, ja, ja- uppgivenhet”, som bara är plan och platt.

Så att acceptera i likgiltighetens tecken, är inte rofyllt och hoppfullt. Det är uppgivet och platt.

Så vad händer i förloppet att acceptera andra människor? Deras likheter och olikheter, fördelar och nackdelar?

Jo, om ni ständigt vill ändra på andra människor, så har ni ej respekterat deras val och självständighet. Ni har ej accepterat att de ej är ni, och att de aldrig kommer bli ni ,och välja exakt vad ni vill att de ska välja. Om de gör det, för att göra er till lags är det förstås en möjlighet, men då kommer vi in på ett helt annat område (att vara till lags).

Men att acceptera andra, behöver ej vara synonymt med att ni håller med dem till punkt och pricka. Ni kanske inte håller med dem alls. Men ni kan acceptera dem, deras åsikter och val, utan att ändra på era egna val och värderingar. Att däremot ge upp era egna val och bara resignera och låta andra bestämma, kan leda er in på likgiltighetens plana väg. Där ni ej ens försöker leva efter era egna deviser, “för det är ju ingen idé, livet blir ju ändå så det är, andra bestämmer och lilla jag kan ej påverka”. Här kan likgiltighet leda in er på ett beteende, som är offermentalitetstänkande.

Men den rena acceptansen bör ej ske av likgiltighet eller av offermentalitet, utan av att ni är vidsynta och respektfulla mot er själva och er omgivning. Att acceptera bör inte vara synonymt med att stagnera, att inte sträva framåt och uppåt. För en värld utan framåtanda leder ej till världsfred och möjligheter. Det blir en konstlad paus i utvecklingen, och det är egentligen ej möjligt, att sätta utvecklingen på paus. Och försöker man det, så är det inte så att allt stannar i en god och bra “stillbild”. Världen förändras, ni förändras, ni åldras etc. Försöker ni gå emot det, så blir det inte frid och fröjd, utan en krampaktig livsstil, som försöker bromsar något som ej går att bromsa.

Så här och nu, att acceptera livet, er själva, varandra, men ändock sträva efter en bättre väg, det är en vägen att leva i acceptansens kärna. Och att inse att denna kärna har oändliga möjligheter att växa och gro ,och att värdigt och vördnadsfullt arbeta för att det växer åt ett gott håll.

Att acceptera, men ändock sträva efter än mer i en lagom balans, är vägen till harmoni och en värld, där ni kan vara olika men ändock samarbeta och koexistera. Acceptansens centrum är gott och utifrån detta centrum, denna kärna, växer det nya idéer och nya tider, som ni har möjlighet att acceptera. Och runt denna nya kärna utvidgas acceptansen, och möjligheten runt den. Och så växer acceptansen och även framåtandan, likt frukten runt en kärna, likt allt utanför epicentrum likt ringar på vattnet.”

Kontakt. Facebook.

Att vilja klara sig själv ligger nog i vår natur. Väldigt tidigt säger barnet: “kan själv” och slår undan förälderns hjälpande hand.

Hur är det då när vi blivit vuxna? Önskvärt är att vi hittat en jämvikt mellan att hjälpa och att ta emot hjälp. Som med många andra av våra beteenden grundas hjälpsökandet och viljan att hjälpa andra under barndomen och genom de erfarenheter vi får. Har det varit när vi tagit emot hjälp, som vi känt oss mest sedda? Då ligger det nära till hands, att vi kanske som vuxna ber “lite extra” om hjälp. Eller har vi fått den mesta uppmärksamheten och berömmet när vi varit “hjälpare”? Kanske har vi då en förkärlek att fortsätta mer på den banan.

Som vi kan läsa i Ä-posten nedan är det lika viktigt att ta emot hjälp, som att hjälpa. Balans, balans, balans. Vi ska kunna vara i bägge ändar. Och vi ska sträva efter att kunna vara bekväma både som givare och mottagare.

Vi ska kunna säga “nej tack” till hjälp om det känns rätt, men då utan att göra det av någon slags stolthet, att “klara sig själv” Vi ska också kunna säga, att “tyvärr jag inte hjälpa dig”, även när någon ber om hjälp. Men kanske vi då kan hjälpa på något annat vis t.ex. genom att hänvisa till någon annan person, som bättre kan göra det vi inte kan. Vi ska inte heller stå i startgroparna, “alltid redo” för att hjälpa, ibland kanske nästan innan hjälpbehovet uppstått.

I Lukasevangeliet 11:9 står det; “Likaså säger jag till eder: Bedjen och eder skall varda givet, söken och I skolen finna, klappen och för eder varda upplåtet.” Så även bibeln säger att vi måste ta egna steg för att få. Att be om hjälp är ett viktigt moment, och det är olika svårt för olika personer. För någon, som är rädd att blotta sig i hur svår en situation är, är det mycket modigt att be om hjälp. För någon annan känns det helt naturligt.

Det gäller också att upptäcka den hjälp vi erbjuds. Vi kan i Ä-posten läsa om hur vi kan missa hjälpen, för att den kanske inte ser ut på ett sätt, som vi trott den skulle göra. Den kan också komma från ett helt annat håll än vi förväntat oss. För precis som med gåvor vi ger och tar emot, är det inte alltid samma person vi en gång hjälpt, som kommer oss till undsättning när vi är i nöd.

Det finns en historia, som berättas i olika versioner. En handlar om en präst som står i predikstolen i en fullsatt kyrka. Plötsligt väller det in massor av vatten i kyrkan, och folk skyndar mot kyrkporten för att ta sig ut. Men prästen står kvar… Han ska bli räddad av Gud, det har han blivit lovad…

Vattnet stiger alltmer, och en person kommer tillbaka in för att hämta prästen, innan det är för sent. Men prästen tackar nej, han ska ju räddas av Gud… och mannen tar sig själv mot utgången.

Vattnet står nu högt i kyrkan, in kommer då en man paddlande i en kanot och erbjuder prästen att följa med ut. Men nej, prästen blir kvar, för han skall ju bli räddad av Gud… Mannen paddlar ut ur kyrkan, och prästen drunknar…

När han så kommer till himlen och möter Gud, är han riktigt arg och besviken på Gud. “Vad är detta? Gud skulle ju rädda mig!” Varpå Gud svarar: “det var det jag försökte. Du gavs tre chanser att låta mig rädda dig, men du tackade nej till dem alla.

Detta är en historia konstruerad för att illustrera hur blinda vi kan vara för hjälpen, som finns rakt framför oss. Detta bara för att vi är fixerade vid hur denna hjälp ska se ut.

Ä-post(se Hannahs förmåga)

“Ett rop på hjälp, som det heter betyder ibland just det, att ni är i omedelbar fara och skriker ut ett “hjälp”. I bästa av fallen hör någon er och kommer till undsättning.

Sedan har vi den andra betydelsen, som mer är, att era handlingar kan av er omgivning uppfattas som ett rop på hjälp, ibland utan att ni själva är medvetna om det. Ibland gör ni det subtilt, för att ni ej vågar eller vill artikulera er önskan om att få hjälp.

Hjälp kan vara så mycket, att rädda någon från fara, brott, hus som rasar ihop osv…

Hjälpen kan vara ekonomisk, att hjälpa någon i en finansiell kris.

Hjälp kan vara att vara där för era medmänniskor, och lyssna till dem, ibland med att ge råd, ibland att inte ge råd, ibland att veta när en person ber om hjälp, egentligen ber om stjälp. Att veta när det är rätt att “hjälpa”, eller när “hjälpen” ni skulle ge vore en “björntjänst”.

Det är mycket svårt att veta detta. När någon ber er om hjälp, så är instinkten hos de flesta människor att vilja hjälpa. I vissa fall kan ni göra det, i vissa fall inte. Men frågan är när ni kan hjälpa, bör ni hjälpa? Vad är hjälpen?

Om ni har en vän, som gång på gång gör om samma misstag, och ni rycker in och “hjälper” er vän, så är det egentligen mer som konstgjord andning. Den riktiga hjälpen vore, att försöka få er vän att själv ändra sitt beteende, och på så vis hjälpa sig själv. Då har ni hjälpt vännen på djupet, för att kunna hjälpa sig själv är viktigt. Vännen kanske först blir arg på er, och upplever att ni svikit honom/henne. Men om vännen är en sann vän, så kommer denna vän till insikt, och kommer att bli tacksam. Om denna vän ej kan se er kärlekshandling och hjälp, då hade ni aldrig kunnat hjälpa denne i längden.

Så hur ser det då ut när ni är i andra änden, dvs. den som är i behov av hjälp? Vågar ni be om hjälp?

Att be om hjälp kan vara mycket svårt. Det kan bero på allt ifrån stolthet, till att inte vilja stå i skuld till någon annan, till att vara rädd att få ett nekande. Att inte få hjälp och bli sårad och sviken. Men ber ni ej om hjälp, så kommer sällan hjälpen flygande. För det är ett viktigt steg, detta att be om hjälp, för att få det som är mer än själva orden. Det är en kosmisk väg att visa att ni önskar hjälp, och att ni är villiga att “arbeta” för den. I och med det kommer hjälpen snabbare. Även om den ni ber om hjälp nekar er, så har ni sänt ut er önskan i universum, och universum svarar. Sedan kan hjälpen komma från ett helt annat, oväntat, underbart håll. För att våga be om hjälp är modigt, det är att visa sin sårbarhet och lämna ut det svåra.

Det som är gott, är att våga hjälpa, våga be om hjälp, våga neka hjälp, allt hör ihop. Att hitta denna balans mellan dessa tre delar av hjälpens komplexa mönster är viktigt. För att alltid vara den som hjälper andra, men ej sig själv sliter ut er, och det är tyvärr sant att ofta är otack världens lön i dessa fall. För att ni utplånar er, för att stå till buds för alla andra, gör ingen gott. Varken den ni hjälper (dock känns det så tillfälligt) eller er själv. Det är en kortsiktig lösning på ett långsiktigt problem, att ni inte tillåter er att unna er hjälp, inte från andra och inte ens för er själva.

Att vara hjälplös blir ni endast om ni ej ber om hjälp, att lösa era problem och kriser. Så att vara hjälplös borde ha innebörden, att ni ej tar hjälp med att lösa era våndor. Men i den andra bemärkelsen, att vara hjälplös, syftar oftast på att någon är svag, och kanske till och med överdriver sin nöd, för att få uppmärksamhet och hjälp. Och det är något helt annat. Hjälp borde ej utnyttjas till det, då är det bättre att attrahera gott i livet genom, att vara hjälpsam och att våga ta emot hjälp när hjälp behövs.

Pojken och vargen är ett känt exempel på hur illa det kan gå, när någon skriker på hjälp gång efter gång, när ingen hjälp behövs. För det kommer oftast en dag, när ni behöver hjälp av allehanda slag, och om ni då använt “hjälp”, som ett trumfkort och därmed kallat till er “räddare” och dessa “räddare” nu sett ett mönster, så kanske de inte kommer när det behövs.

Alla kan inte hjälpa alla i alla situationer, men alla kan hjälpa någon, någon gång. Alla kan inte få hjälp av alla, men alla kan få hjälp av någon, någon gång. Det är så det är, att ni alla är sammanlänkade, och den hjälp ni ger kommer en vacker dag ge er hjälp, om än från ett annat håll, och kanske inte i den form ni väntat er eller har bett om. Ty ni vet inte alltid bäst vad som är hjälp och vad som är stjälp.

Men om ni flyter med i hjälpsamhet och tar emot gåvan “hjälp”, så blir det till en cirkel, som ger ringar på vattnet. För att nå dit, så behövs tillit till er själva, och till andra och till hjälpens hjälpande hand, hur den nu än ser ut.”

Nästa vecka glider vi in på ämnet “Tjänster och Gentjänster”.

Facebook. Kontakt.

Vi har nu kommit till det viktiga ämnet “tacksamhet”. Det är så lätt att ta det vi har runt oss för givet, och så klagar vi kanske över både det ena och det andra. När vi skriver detta befinner vi oss i Aten bland nära vänner, och vi känner oss så priviligierade. Grekland är ju sedan länge i en mycket svår ekonomisk kris. Människor har blivit fattiga, och det märks förstås, också bland våra vänner. Men det vi förundras över är, hur stark medkänslan med andra, trots egna svårigheter, är. Man hjälper varandra så gott man kan.

Vi tänker på allt vi har att vara tacksamma för…

Hemma har vi vår fantastiska familj och många underbara vänner, vilket vi förstås är djupt tacksamma för.

Och nu är vi alltså i Aten, så därför skriver vi om det nu…Vi vill dela med oss lite av hur vår vardag ser ut här i vårt andra hemland, Grekland. Vi slås varje gång vi är här av hur välkomnade vi blir. Vi bor på Hotel Ilissos, som vi gjort så många gånger förut. Vi har lärt känna alla som jobbar här, underbara människor med härliga personligheter. Och de skämmer bort oss… De låter oss numera bo i en svit med egen balkong och utsikt över Akropolis. Vi är så, så tacksamma för det, och vi njuter i fulla drag. Hannah har sytt “Good- Do- Dockor” av både personal och ägare. 

Sotiris är en mycket nära vän sen över trettio år. Han är tandläkare, en begåvning i sitt yrke och en gåva för oss. Hannahs tänder behöver mycket ompyssling, och han tar sig tid och fixar allt, utan att önska sig något tillbaka. Han bjuder till och med ut oss på café efteråt. Hannah syr honom förstås en “Good-Do-Docka” varje gång. 🙂

Även människor vi inte känner är så vänliga, att vi fylls av tacksamhet. Vi har vårt favoritbageri, där vi köper fantastiska spenatpajer. Hela personalstyrkan skiner upp och blir så glada när vi kommer. De står sen och vinkar av oss, önskar oss en härlig dag och ger slängkyssar, som om vi vore kungligheter, trots att vi handlar för väldigt små slantar.

I en annan butik har vi i alla år gått in och köpt en flaska vatten. Kvinnan bakom disken blir lika glad varje gång och vet exakt vad vi vill ha. En gång slog vi på stort och köpte två flaskor! Vi sa vi skulle ha fest! Både expediten och vi skrattade, och detta blev sedan ett stående skämt oss emellan.

Ja, nog möter vi så mycket vänlighet och generositet… Så sent som idag var det en ung stilig man, som var ridderlig mot oss. Tunnelbanan strejkade, (något som händer lite då och då) och vi visste inte vilken buss, som skulle ta oss hem till hotellet. Hannah frågade den unge mannen, som inte bara förklarade vilken buss vi skulle ta, utan han hoppade på vår buss, och följde med oss tills han sa, att vi skulle stiga av. Vi gick av alla tre, och han visade vägen vi skulle gå. Sen sa han, att han skulle ta en buss tillbaka och byta till bussen dit han skulle. Vi blev så rörda av hans värme, och hur han så ödmjukt och “självklart” hjälpte oss.

När man möter så mycket generositet är det inte svårt att känna tacksamhet, det vore omöjligt att inte att inte fyllas av det.

Att ägna några minuter varje dag åt, att stanna upp och tänka på vad man är tacksam över, skänker lugn och välbefinnande. Det är dock ingen magisk formel, som skyddar oss mot livets svårigheter och sorger, (det har vi också fått vår beskärda del av) men det hjälper både oss själva och vår omgivning att hitta harmoni ändå.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Att vara “tacksam” kan ha lite varierad innebörd. Det som är tacksamhet för en person, behöver inte nödvändigtvis vara exakt detsamma för en person, som för någon annan. En del kan säga till andra eller för sig själva “gnäll inte, du har så mycket att vara tacksam för”. Men den tacksamheten är då inte genuint läkande, för den grundas i en känsla av att ge dåligt samvete till den som ska vara tacksam”.

Att däremot känna en djup innerlig tacksamhet är något annat. Den läker och den ger inte dåligt samvete. Tacksamhet bör inte vara grundat i, att “jag måste vara tacksam, för det är så många i världen, som lider mer än jag av krig, svält, fattigdom, ensamhat etc. Tacksamhet som fyller er med värme är den som helt enkelt är, den tacksamhet som ej behöver ställas i relation till någon annans lidande, utan för att ni känner denna varma djupa läkande tacksamhet i er kropp. Den tacksamheten växer fram och går att övas upp. Men den kan aldrig övas upp genom samvetskval och krav, utan endast genom att ni genuint väljer den. Och att ni väljer att fokusera på det ni har att vara tacksamma för.

Hur mycket ni än har att vara tacksamma för, så finns det alltid något att vara mindre tacksam för. Så det är inte meningen att ni skall vara överlyckliga och tacksamma till allt. Det vore ej mänskligt och ej genuint.

Ni har ett val att välja tacksamhet, ibland känns det ej så, men det är så i den stunden, i nästa kanske ni kan välja tacksamhet. Tacksamheten behöver inte, att ni är hundraprocentigt medvetet fokuserade på att gå runt och vara tacksamma. Men att en varm känsla av tacksamhet vilar någonstans inom er, det ger er energi och läkning.

Redan i början av livet lär sig barn, att säga tack när de får någonting, en sak eller en komplimang. Först förstår barnen ej vad det betyder, det blir ett inlärt ett ord. Men när de sedan känner känslan av tacksamhet, då vet de vad orden tack verkligen betyder. Det är inte som en hälsningsfras av artighet, det är en känsla och ej ett ord.

Visst är det god hyfs att tacka, även när ni får något ni ej är överförtjusta i. Där har det inlärda ordet “tack” en bra plats och rätt innebörd. Men det “tacket” är egentligen långt ifrån den genuina tacksamheten.

“Tack” är ett ord. “Tacksamhet” är en känsla. Bägge går att övas upp, bägge går att hitta, så att ni menar det.

För även om ni fått något ni tycker är fult, kan ni känna er tacksamma att någon vill ge er något och att då bli tacksamma för den gesten.

Ordspråket “Otack är världens lön” innebär att man är bitter över att inte ha fått ett tack för något man gjort eller givit. Men när man ger någon annan något från hjärtat ingår det inga krav. Det är en äkta gåva.

Men återigen “tack” och “tacksamhet” är inte alltid samma sak. Ty vad vi menar med tacksamhet är känslan av nöjdhet och glädje över något, att vara tillfreds och uppskatta det ni har.

Ett “tack” är ett ord ni kan mena från hjärtat, och det är då med en känsla av tacksamhet ni svarar. Men “tack” kan också vara en artig fras, som är välmenande, men kanske inte alltid en helhjärtad känsla i.”

Välkomna tillbaka nästa vecka. Kontakt. Facebook.

Ansvar gränsar till kontroll, som vi behandlade nyligen i “Vem är det egentligen som kör…”. Men som vi kan läsa i Ä-posten längre ner är det en väsentlig skillnad. Att när ansvaret övergår i kontroll, är det inte längre en frihet utan en boja.

När ett barn kommer till världen ligger allt ansvar för den nyfödda bebisen hos föräldrarna, och så ska det givetvis vara. I takt med att barnet sen växer, så växer också barnets eget ansvar för sig själv. Föräldrarna finns där och leder barnet, och om barnet kommer vilse får det hjälp att hitta rätt.

Annmari: När jag var elva år blev min mamma sjuk i epilepsi, en sjukdom som kan vara skrämmande för närstående, både för barn och vuxna. Mamma ramlade och fick kramper. Detta hände också när mamma och jag var ensamma. Pappa reste en del i jobbet, så jag lärde mig hur jag skulle göra när mamma fick anfall… Jag ringde efter ambulans, och jag la mamma i rätt läge. Jag var förstås jätterädd, men jag “tog mitt ansvar” och gjorde de “rätta” sakerna.

Detta att jag så tidigt fick ta ett stort ansvar fick dessvärre sina konsekvenser. Jag började ta ansvar för mer än jag behövde. Och så var det något som jag i min “barnlogik” missuppfattade. Jag trodde att det var jag, som hade ansvar för min mammas liv. Och det var något, som satte sig djupt i mig. Och eftersom jag hade ansvar för hennes liv, så måste jag ju kolla av hur hon mådde… hela tiden. Jag minns tydligt en gång när mamma och jag var i Malmö hos mormor och morfar, och mamma och jag sov i samma rum. Jag kunde inte slappna av, för jag skulle ju hålla mamma vid liv… Så om jag tyckte hon gjorde några konstiga ljud, väckte jag henne för att kolla att hon var okej, och om hon sov ljudlöst, så blev jag “tvungen” väcka henne för att kolla att hon levde. Detta var ju inte bra varken för henne eller för mig.

Som barn hamnade jag alltså i, att det ansvar jag trodde jag hade för mamma också övergick även i kontroll. Jag höll till och med reda på, att hon tog sina mediciner som hon skulle. Men det var endast när det handlade om min mamma och hennes sjukdom, som jag blev kontrollerande, annars har jag aldrig varit det. Däremot finns det kvar ett starkt ansvarstagande och att gärna hjälpa mina medmänniskor när så behövs. Detta är också något som Hannah har starkt i sig. Oftast är detta en bra egenskap, men ibland kan det bli absurt, när det känns som om man har ansvar för något, som man absolut inte kan påverka.

Det finns flera typer av ansvar: “personligt ansvar”, “eget ansvar”, “kollektivt ansvar”, “samhällsansvar”.

Man kan vara “tyngd av ansvar”, men något vi alla bör sträva efter är “frihet under ansvar.
Vi har ansvar för våra handlingar, och när vi handlat fel i något sammanhang, så är det viktigt att vi “tar vårt ansvar” och ber om ursäkt, och gör vad vi kan för att rätta till det. Att smita från det ansvaret och skylla på någon annan är alltid fel.
∞

Ä-post (se Hannahs förmåga).

“Att ta ansvar är inte att ta kontroll över sig själv, livet, situationen eller andra människor. Att ta ansvar är att veta att det man gör, gör man för allas bästa. Ingen kan styra en annan människa till ansvar, för då är ansvaret inte deras. Hela tiden finns det en del i människan, som vill vara i kontroll, som vill kunna ta ansvar. Det är en god strävan, en viktig del av att växa upp och bli vuxen.

Men när ansvar sammanblandas med kontroll blir det inte en frihet utan en boja. Att ta ansvar för sina handlingar är inte ädelt, det bör vara självklart. Men det ansvaret är ändock inte en fri väg till ett kontrollerat och lätt liv.

Med ansvaret kommer det en gåva, som är den viktigaste delen. En gåva där andra kan lämnas rum för att ej behöva “ta ansvar”. Det vill säga att lita på någon annan, som kanske vet mer. Att våga lägga sitt liv i någon annans händer. Dock veta att till syvende och sist är det ert val som styr. För då har ert val varit att lämna ansvaret i någon annans liv, och vad som då än händer, händer det utav att du lagt sista ordet till den andra.

Vissa klarar att hjälpa ansvarsfullt och vissa inte. Så välj de ni anförtror era liv till. Tänk som om ni själv är ert lilla barn. Ni skulle inte lämna barnet om ni ej litade på dagispersonalen. Tänk nu så med er. Vem liter jag på? Vem kan hjälpa mig? Det är ansvarsfullt.

Vissa människor går genom livet genom att frånsäga sig allt ansvar. Inga handlingar, inga möjligheter som funnits, kan då lösa dessa människors ansvar om de ej vill det själva.

En del tar ansvar för allt. De tror i alla fall det. Men det är också en onödig börda, för tittar ni närmare så är inte hela ansvaret ert. Så kanske ni då bör dela ut ansvaret till de ni vet bör få tillbaka det.

Så om ansvar är kontroll, är det inte rätt. Om ansvar är en god förmåga att känna sig själv och andra, och veta rätt och fel, då är det suveränt.

Så att våga överlämna ansvaret över dig till någon annan är ibland ansvarsfullt. Men välj då noga vem som får det.”

Vi har tidigare skrivit om ålder och åldrande, men där finns fler infallsvinklar, så i nästa inlägg tittar vi närmare “Ålder som makt.”

Vad händer med oss när vi blir “övergivna” som barn, både vad gäller helt övergivna och känslomässigt övergivna? Hur kan vi som vuxna läka denna övergivenhet?

Vi är många som går runt med övergivenhetskänslor och med rädslor för att bli övergivna, något som vi ofta hanterar genom att själva lämna relationer, för att slippa att bli övergivna. När vi som barn blir övergivna väcker det en rädsla i oss, att detta är något, som vi kommer råka ut för gång efter gång i livet.

När vi överges som barn, hoppas vi först, att det inte är för alltid. Men om den person som övergivit oss inte kommer tillbaka, så släcks det hoppet bit för bit. Och även om vi så småningom accepterar, att vi blivit lämnade av någon nära, så sitter rädslan att mista fler nära kvar, även upp i vuxen ålder. Och den rädslan aktiveras gång efter gång i situationer, som vi upplever att vi riskerar att förlora någon vi älskar.

I Ä-posten längre ned kan vi läsa, att det krävs en enorm mängd kärlek för att läka såren efter att ha blivit övergivna som barn, och att det innefattar kärlek både från andra och från oss själva.

Övergivenhetsärren sitter kvar i oss även om vi “övergivits” för vårt eget bästa. T.ex. om vi som barn varit sjuka och behövt läggas in på sjukhus, (och detta på den tiden då föräldrarna inte fick sova kvar hos barn på sjukhus), så upplever barnet sig övergivet. Och på sätt och vis är det ju just det, för resultatet är detsamma, mamma eller pappa finns inte med. Den känslan stannar kvar, och även efter att vi som vuxna förstått att det var nödvändigt, så läker det bara en del av rädslan för att bli övergiven igen.

Såret öppnas lättare, när det en gång varit vidöppet. Detta, och den övergivenhet, som är “permanent”, går att jobba med i terapi, och genom att välja vilka människor vi ger vår tillit till.

Även då vi blivit övergivna av någon närstående t.ex. en förälder som inte är bra för oss, så kan det väcka en rädsla, att de vi vill ha nära i våra liv, också kommer försvinna. Således är övergivenheten väldigt komplicerad, för det river upp sår och väcker rädslor även när personer vi inte vill ha i våra liv överger oss.

Så övergivenheten vi upplevde som barn fortsätter att påverka oss i livet tills vi arbetat oss igenom det.

Vi kan känna oss övergivna, även när vi mister en älskad till döden, trots att detta ju inte varit vår älskades val. Även när man själv lämnar en relation, så kan man överraskas av att känna sig helt övergiven.

Övergivenhet är precis som alla känslor inte alltid rationell, men en viktig känsla för att visa vad vi behöver “jobba på”, hitta såren för att läka dem. Det behövs både ord och handling, endast ord räcker inte. Om vi får höra de “rätta” orden, men att handlingen visar annat. Inte heller en handling utan ord är tillräcklig.

Men att överges en eller fler gånger betyder inte, att vi alltid kommer att överges, och det är viktigt att ha i sinnet.

Ä-post (se Hannahs förmåga).

“Trippeleffekten av övergivenhet är brist på tillit, brist på självvärde och brist på skaparglädje.

Om ni blir övergivna av era föräldrar eller vårdnadshavare, så blir det ett öppet sår, som behöver en enorm mängd av kärlek för att läka, kärlek från andra, men även från er själva. Ty ett barns vis att tänka är, att “kan inte mamma/pappa eller någon annan älska mig, då är jag ej älskbar”. Och ju mer ni känner så för er själva, så tror ni missvisande att alla andra också känner så för er.

Ty rädslan att inte duga, att inte ha ett värde lika högt som alla andra människor på jorden, blir nu både en fara och en trygghet. Faran kan tyckas ligga i att ge sin tillit igen och sedan såras igen. Och tryggheten kan upplevas, att om ni vet att ni inte kan lita på andra, så kan ni aldrig bli riktigt övergivna.

Men om ni tänker tvärtom, så ligger inte faran i att aldrig vara trygg, för då faran styr finns inte tryggheten som mål. Så om målet är trygghet kan den aldrig hittas genom beredskap på fara. Kan ni se det?

Det är dock oundvikligt att vissa människor ni möter och till och med älskar kommer att såra er. Men det aldrig så viktiga är att inte såra er själva först, för att då tro att ni skyddar er för en ny upplevelse av övergivenhet. Ty i detta ligger det, att ni då alltid känner er övergivna eftersom ni överger er själva. Men om ni kan hitta en bit av er, som ni kan älska och vårda ömt, så kan det leda till en stark känsla av egenvärde, som kan växa sig så starkt som till egenkärlek.

Det ni upplever av övergivenheten i nutid, är ofta en återupprepning av dåtiden, men om kompassen riktas dit, så når ni inte målet, tryggheten.

Så försök att inte tro att ni är övergivna, för att ni är ni. Utan att det var den och dens brist på närhet, som gjorde att de ej kunde vara trygga och trygga er. Koppla inte samman övergivenheten med er, utan i relationen till den ni blivit övergivna av, d.v.s. inte bara ni och inte bara dem. För när ni hittar saker ni inte förut sett, så kan ni på riktigt skydda er från att möta människor som sviker er, för nu vet ni hur en interaktion är tillsammans med en sådan person.. Inte bara säga att det är den och dens fel, men absolut inte koppla det till er som person.

Kan ni hitta det, så kan ni läka de djupaste mest infekterade såren ni burit på hur länge som helst. Läkning har inte ett datum, som bestämmer att “oj nu kan jag ej läka mer” utan den kan fortgå hela livet. Ibland snabbare, ibland långsammare. Men så länge ni ej söker trygghet, genom att vara beredd på fara, så är ni på väg åt rätt håll.

Kärleken ni bär inom er behöver vara fri. Älska era egna själar och “självar”. En bit i taget. Ta åter det ni känner att ni missat. Låt inte dem som övergivit er få “makten” att fortsätta att överge er. Känn inte att ni är värderad efter hur ni blivit övergivna eller inte. Ert värde kan ingen ta, inte ens ni själva.

Så för att läka en upprepad fysisk övergivenhet och en känslomässig krävs tre saker, tillit, självvärde och skaparglädje. Ni skapar ert eget liv med er och med dem ni väljer att dela era liv med, och ni ser att ert värde varken stiger eller sjunker utan är konstant. Älska och bli älskad, det läker övergivenheten bit för bit, känsla för känsla, upplevelse för upplevelse.”

Nästa vecka återkommer vi med nya ämnen. Kontakt. Facebook.

Annmari: Det har hänt några gånger att jag haft någon som sitter bredvid och gasar och bromsar under bilfärden, och jag kan då ärligt säga, att jag inte haft så lätt att hålla kontroll på mitt annars tämligen lugna humör :-). Dessa så kallade “backseat-drivers”, som säkert bara vill vara hjälpsamma, saknar dessutom inte sällan själva körkort.

En gång för 30 år sen var jag själv en “backseat-pilot”. Jag var väldigt flygrädd, och jag kände hur min rädsla la hinder i vägen för min reslust. Flera av mina vänner var piloter, och det var genom mina kontakter, som jag fick chansen att följa med besättningen på några turer till Grekland, och vända tillbaka med den efter en eller ett par timmar. För om jag nu ville bli av min rädsla… vad skulle då vara bättre än en KBT övning, att flyga lite extra? Jag fick dessutom sitta med i cockpit. Detta var ju långt före 11 september, nu hade det ju varit omöjligt.

Hur som helst, så satt jag där framme i planet och sög i mig all kunskap, om hur man tog dessa jättelika tingestar till höga höjder och sedan höll de kvar däruppe ovan molnen. Det var för mig helt fascinerande, och jag minns hur jag förvånades av att piloterna ändå verkade vara “helt vanliga” människor. 🙂 Och ändå hade jag alltså piloter i min vänkrets, men de hade jag ju inte sett i aktion, och rädslor och fobier är sällan logiska.

Man orkar inte vara rädd hur länge som helst i sträck, och detta gällde också mig. Att vara rädd tar mycket energi, och jag var helt slut av, att “hålla koll på alla instrumenten, och hur kaptenen och hans styrman skötte sig”. Kaptenen såg hur trött jag var och erbjöd mig därför, att gå bak i kabinen och ta en liten tupplur. Det var i och för sig en god idé… men hur skulle piloterna kunna flyga vidare utan min hjälp? Så vad gjorde jag då innan jag lämnade cockpit? Jo, jag frågade; “men klarar ni er nu då?” Och så gav jag dem för säkerhets skull varsin druvsockertablett…! 🙂 Kunde detta månne handla om kontroll?

Makt och kontroll går ibland i varandra. Att ha kontroll över en annan människa är också att ha makt över denne. Sedan kan ju denna kontroll vara mer eller mindre stark, och ha större eller mindre inverkan på den som blir kontrollerad.

Om man är duktig inom sitt område, i sitt arbete, så kan det ibland vara svårt att våga lämna över kontrollen till någon annan. Vi känner t.ex. en mycket skicklig tandläkare, som till och med ibland lagar sina egna tänder 🙂 Och om han skadat sig, så händer det att han syr ihop sig själv. Vi känner också flera duktiga frisörer, som klipper sig själva. Inget av detta behöver egentligen betyda, att man inte kan släppa kontroll i övrigt, utan att man helt enkelt är duktig inom sitt område.

Men sedan finns det personer, som har så stort kontrollbehov, att trots att de innerst inne “vet”, att de inte har den rätta kunskapen, både vill klippa sig själva och “laga” sig då de skadat sig. Detta kan handla om både självdiagnostisering och självmedicinering.

Ä-post (se Hannahs förmåga).

“Kontroll i sig är varken positiv eller negativ. Det är vad ni lägger in i den, som är positivt eller negativt, och detta är högst subjektivt. Så tänk er att kontrollen är en person utanför er, som ni bjuder in i era liv på olika vis.

Kontrollen själv vill ha kontroll, så ni måste kontrollera kontrollen, för att den ej skall kontrollera er. Att t.ex. fastna i tvångsbeteende eller tvångshandlingar är, när kontrollen har tagit över er, och ni ej är i kontroll. Det är därför ni inte väljer att vara tvångsmässig, utan måste. Det känns som om ni har kontroll just genom att utföra en viss handling eller tanke. Men så länge det blir till ett måste är ni kontrollerade. Kan ni se det? Detta händer var och er av er i större eller mindre utsträckning genom livet.

Alla barn föds till att vara beroende av de vuxnas kontroll. I takt med att barnet växer upp, kan det ta mer och mer kontroll över sitt eget liv. Det som gör att ni hittar en god balans mellan att våga släppa kontroll och att ha kontroll, är om ni vågar välja några ni litar på. Några som ni vet ni skulle kunna lämna över “kontrollen” till om ni tillfälligt, eller under längre tid behöver hjälp.

Så att känna att ni är i kontroll över ert liv, det ger er en känsla av trygghet och frihet. Men om ni dessutom vet, att ni tillfälligt vågar släppa kontrollen och då lita till andra, så kan ni vila i trygghet.

Vad spelar kontrollen för roll i ert liv? Är kontrollen en vän eller en fiende? Litar ni på kontrollens beslut?

Det finns vissa personer, som inte bara vill kontrollera sig själva, utan även andra i sin omgivning. Detta kan leda till en enorm inre stress, då ni inte kan kontrollera någon annans kontroll. Det finns så kallade “backseat-drivers”, de som sitter bredvid i passagerasätet och säger till föraren, “sväng här”, “bromsa där”, “se upp för fotgängaren” osv. De vågar inte lämna över kontrollen till föraren.

Att vara flygrädd brukar leda till, att ni sitter krampaktigt och håller i armstöden, och tror att planet störtar om ni slappnar av. Kontroll kan vara så irrationellt. Ni kan veta en sak med huvudet, men ej kunna kontrollera kroppens reaktioner.

Att kontrollera sina barn leder oftast till att de revolterar mer, och då kanske ni tänker; “jag gjorde rätt som höll koll på dem”. Men i själva verket hade kanske frihet under ansvar givit mer ansvarstagande barn.

Att kontrollera sina kollegor är oftast inte uppskattat. Men varje arbetsplats har nog en självutnämnd kontrollant, som traskar runt och “lägger märke” till vad som sker och inte sker. Ett ordspråk säger “När katten är borta dansar råttorna på bordet”. Om t.ex. en chef är strikt och håller sina anställda kort, så blir det lätt att då chefen är borta försvinner ansvarstagandet hos de anställda. De blir som barn som “skolkar”, “det som inte chefen ser, det syns ej”.

En vikarie i skolan får ofta inte “pli” på eleverna. För vid strikt kontroll, så “behöver” de, som blir kontrollerade revoltera. De gör det ofta automatiskt, utan tanke på om de vill det eller ej.

Tänk er ett barn som vill säga nej till allt, och till slut säger föräldrarna något, som barnen vill säga ja till. Det går riktigt att här se den inre konflikten i barnet, att “ge upp” eller missa det goda. Så redan som liten finns det inbyggt en känsla av att vilja ha kontroll.

Om ni då väljer att se det positiva som kontroll kan ge, så finns det mycket. Att vara trygg i att ni klarar er, för ni har självtillit och kontroll. Att kontrollera vad ni gör, till vilka ni väljer att ge er tillit till osv.

Det negativa som kommer ur kontroll är om den tar över era liv, era näras liv och ni då till slut mister kontrollen till kontrollen själv. Så balansen är återigen den enda vägen till att ha positiv kontroll.

Visst finns det de som upplever det positivt att kontrollera alla och envar, en diktator är nöjd med det. Och så finns det vissa, som gärna slänger bort kontrollen till andra, för att slippa ta ansvar och tycker det är toppen.

Men den riktigt positiva effekten är att våga vara i kontroll, men även kunna släpp på kontrollen, och veta vilket som är rätt i varje situation. Så kontrollera inte er kontroll, låt inte kontrollen kontrollera er, och gör nya val i varje situation, så är ni i lagom kontroll.”

Och för att nu släppa lite på kontrollen tänkte vi, att det som sker på bloggen nästa vecka får bli en överraskning. 🙂

Facebook. Kontakt.

Annmari: Nej, vi ska nog säga allt vi ser… Det var något jag fick erfara den sommaren jag skulle fylla fjorton och hade fått förtroendet, att under mitt beskydd ta med Elisabet, min småländska sexåriga kusin till Skansen. Elisabet var på stockholmsbesök några dagar, och en av dagarna tillbringade alltså hon och jag på Skansen. Vi hade mycket trevligt under vår rundvandring bland alla djuren. Jag bredde ut mina vingar över henne och bar med stolthet och glädje mitt ansvar … tills vi var på hemväg…

Vi satt på tunnelbanan, Elisabet bredvid mig och mitt emot oss två äldre kvinnor, som inte verkade känna varandra. Jag såg hur Elisabet satt och närmast stirrade på en av damerna, för att sedan på klingande småländska utbrista; “Annmari, har du sett vilken röd näsa tanten har?” Jag var i en “känslig” ålder, och ville bara sjunka genom golvet.

Damen med den röda näsan snörpte ilsket på munnen, men det som sen hände var förvånande och rent märkligt. För damen bredvid henne reagerade med att samtidigt som hon tog upp sin plånbok säga; “här får du en krona lilla vän, för att du var så rolig”. Behöver jag säga att stämningen blev lite obekväm? Det var bara min lilla kusin som tog det lugnt och tackade för sin “belöning”.

Så har vi det som andra ser hos oss, men som vi inte själva ser. Vi har alla våra blinda fläckar, och oavsett hur mycket vi rannsakat oss själva, så finns det oftast något kvar av beteenden vi själva är blinda för. Är detta då något vår “seende” omgivning ska/bör upplysa oss om? Ja, det kan ju ibland vara bra, men bara om det sägs på ett väl genomtänkt vis. Och om det är något som kan leda till något gott för personen. Som vi kan läsa i Ä-posten här under, att t.ex. i ett gräl slänga en sådan “sanning” i ansiktet till sin partner eller vän, lär inte öppna partners eller vännens ögon och få önskad effekt.

Hur ska vi då göra om vi ser hur några kanske har problem i sin relation, och vi tror vi ser anledningen? Här är det väldigt viktigt att vara mycket försiktig. Oftast är det inte vår sak att säga det vi ser, utan paret får själva hitta sin väg. För vi har inte hela bilden, och alla har sin väg att hitta och att gå.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Att blunda för något av rädsla att ta tag i något problem, beslut etc., är att välja den “fega” vägen. Att blunda för orättvisor och inte våga stå upp för de svaga är att välja den “fega” vägen. Att blunda för de fel ni själva gör är att vara självisk. Men att se utan att blunda, men ibland välja att inte agera av empati, ömhet och kärlek är den rätta vägen.

Så här som i alla beslut måste ni känna efter, tänka efter och handla efter med eftertanke. Ingen annan än ni kan veta vad som är rätt för just er i varje enskild situation. Lika lite som ni kan säga vad som är rätt för någon annan i samma situation eller en annan situation.

Så att inte agera på det ni ser, är så länge ni är medvetna om era val och varför ni gör dem, inte att blunda. Det går inte att blunda seende, antingen så blundar ni eller så ser ni. Det som är skillnaden är att med öppna ögon våga, att inte agera på det ni ser.

Ibland är det inte lätt, att veta vad som känns rätt och fel. Det ni kan göra är att tala med någon ni litar på och be denne om råd, för att sedan besluta om råden klingar an eller ej. Men att inte säga allt ni ser är ibland rent hyfs. Att slänga ur sig “sanningar”, som inte är ombedda, är inte att vara snäll och seende.

För om ni vet, att det ni ser kan såra någon annan, att ni ser bortom “ögat”, ser eventuella tråkiga konsekvenser av att säga det ni ser, så väljer ni förhoppningsvis istället att inget säga. T.ex. Om ni säger till någon…”hu vad du har åldrats”. “Oj, oj det var inte mycket hår du hade på knoppen.” “Du har en låg intelligens.” “Din dotter eller son är ju inte så söt”, när någon visar upp ett foto på sitt barn.

Dessa saker ni kanske tycker er se med era ögon och er bedömning (som ej är allmängiltig) är inte av intresse för någon, att ni delar ut till höger och vänster. Även saker som ni ser som fel hos andra, och som de skulle kunna ändra på t.ex. säga “du har så ful klädstil” är inte heller gott uppförande eller älskvärt att slänga ur sig. Såvida ni ej är stylist och ni har en kund framför er, som vill ha råd. Men även här välj hellre att säga: “jag tror att detta skulle klä dig ännu bättre”.

Att välja både sina ord och vad som ni överhuvudtaget tar tag i, är egentligen något ni gör hela tiden. Men att flytta upp det till en medveten nivå gör, att ni kan se och ändå välja vad ni vill att andra också skall se. Att stå upp för de svaga är modigt, och att inte våga det är mänskligt. Det gör er ej till fega, men ej heller modiga. Det är viktigt att göra skillnad på person, personlighet och agerande.

Att vilja hjälpa men ej våga, är inte detsamma, som att blunda och vägra se. För då vågar ni ej göra något av det ni ser, men ni blundar ej. Så för att hitta en balans i detta, så behöver ni vara snälla, givmilda och förlåtande både gentemot er själva och mot andra.

Att fela är mänskligt, att önska att ni ej felat är mänskligt. Men att lära sig av det, som ej känts rätt, leder er rätt. Och så hittar ni snart en röst och när den bör användas, hur den bör användas eller när ni bör hålla tyst. Detta är ingen absolut vetenskap, inga svart-vita fel, utan vad ni lär er under livets gång, en dag i taget.”

Nästa vecka återkommer vi med nya frågeställningar.

Som vanligt är ni välkomna höra av er till oss med egna funderingar. Kontakt.

Facebook.

Annmari: Under hela mitt liv har jag burit på ett minne, ett minne, som jag inte kunnat koppla ihop med verkligheten. Själva minnesbilden har dock varit mycket tydlig.

Jag ser en kvinna i en sjukhussäng. Själv befinner jag mig uppe i taket. Jag har ingen kropp, jag bara är ändå. Från denna punkt betraktar jag hela skådespelet. Det börjar med att jag ser kvinnan. Sedan ser jag ett stort ljussken utanför fönstret och hör en väldig smäll. Fönsterglaset går i tusen bitar, jag hör spridda skrik och folk kommer inspringande i rummet…

Så här såg mitt minne ut. Det bara fanns där, klart och tydligt, men utan sammanhang. Jag tvivlade aldrig på att det var ett minne, men jag pratade inte med någon om det. Så här i efterhand vet jag inte riktigt varför jag inte gjorde det, kanske för att jag inte visste vad eller vem jag skulle fråga. Åren gick, utan att jag fick någon förklaring på vad jag mindes. Men det var inget jag gick och tänkte på hela tiden. Tankarna kom bara på korta besök ibland…

Så deltog jag 1984 – 85 i en skrivarcirkel. Vi deltagare var i olika åldrar, mellan tjugofem och sextio. En kväll när vi sågs för en rent social träff, började den äldste i gruppen att berätta lite om sina minnen från kriget. Han konstaterade, att vi andra var för unga, att han var den enda som levt under andra världskriget.

Då sa vår cirkelledare lite försiktigt. “Det här kanske låter lite konstigt… men jag har faktiskt ett minne från den tiden, trots att jag bara var en månad gammal då.” Han var född 1944. Han börjar berätta om hur han låg i sin vagga… och om hur han plötsligt såg ett starkt ljussken. Han berättar om en explosion, och om krossat fönster… Han berättar också att familjen bodde på Söder i Stockholm, och att det han sett och mindes var då ryssarna av misstag “tappat” en bomb i Eriksdalslunden. Bombningen kallades visst “ryska smällen”. Jag har långt senare av nyfikenhet läst mer om detta på nätet.

När vår författare berättade detta om ljusskenet, smällen och den krossade fönsterrutan, triggades något inom mig. Så jag flög upp och utbrast “det minns jag också!” Vår cirkelledare blev alldeles tyst. Han trodde jag drev med honom, eftersom han visste att jag inte föddes förrän flera år senare. Jag var dock så upptagen av mig själv då, att jag inte märkte hans reaktion. Nu ville jag bara hem och ringa min pappa och intervjua honom… För plötsligt kände jag, att jag nog äntligen hade en förklaring till mitt minne…

Att jag nu började se samband, berodde nog på att jag några månader tidigare läst en bok, “Liv före livet”, skriven av Helen Wambach. Helen W, som vi berättade lite om i det förra inlägget, det om mitt sena missfall. Hon är psykiater, psykoterapeut och universitetslärare i USA. Helen W hade i studiesyfte gjort en mängd grupphypnoser på studenter. Hon hade hypnotiserat studenterna, att gå tillbaka till barndomen, detta för en kartläggning av något jag nu glömt.

Vad som hände, och som hon var oförberedd på, var att väldigt många hamnade tillbaka ännu längre. De började berätta om tiden innan de föddes. De berättade också om, hur själen gick in och ur kroppen under havandeskapstiden. Där fanns flera berättelser, om hur vissa kom ihåg hur de varit här, och sedan vänt tillbaka till andevärlden innan graviditen var fullgången. Att modern då fått missfall. Flera deltagare berättade om hur de sedan “väntade” i himlavärlden, för att vid en annan “rätt” tidpunkt återvända till samma föräldrapar.

Resultaten från Helen Wambachs studie, gav mig många tankar, och delvis en ny syn på både missfall och abort, för då är det ju inte så att själen är borta för alltid. Det blev till hjälp för mig i bearbetningen efter mitt sena missfall och aborten, som jag gjorde efter att jag fått “Röda hund”. Måhända var dessa själar samma som sen kom till mig som mina döttrar… Men som skulle vänta ett tag till…

Så boken jag läst fanns i mitt medvetande… Min mamma hade berättat för mig, att hon och pappa fick vänta länge, innan jag äntligen behagade komma till dem. 🙂 Hon hade också berättat, att hon haft ett missfall ett antal år innan jag föddes… men jag visste inte när. …Kunde det vara så, att mitt minne härrörde sig från mammas missfall?? Var det så att jag varit på väg till jorden redan 1944?

Jag var så ivrig nu, jag måste få veta… Så jag ringde pappa, mamma var död sedan flera år… Och ja, hon hade legat på Södersjukhuset, och det var 22 februari 1944!! Och det var då bombningen hade skett nedanför sjukhuset, i Eriksdalslunden…

Så för mig blev det helt självklart. Jag var här, och jag vände om… och väntade sedan in min “rätta” tid att födas. Lustigt nog är inte minnesbilden lika klar och tydlig längre. Det var som om när jag väl fått min förklaring, så “behövdes” den inte längre. Min pappa blev väldigt tagen av min berättelse, jag hade aldrig berättat om mitt minne tidigare, och varken han eller mamma hade berättat några detaljer kring mammas missfall för mig.

Jag pratade så småningom med författaren i vår cirkel och berättade varför jag betett mig så konstigt… . Han blev förundrad. Vet dock inte riktigt vad han trodde…

En ytterligare reflexion… Det är väl egentligen inte mindre konstigt att minnas något från då man var en månad än, att göra det innan man fötts… inte så stor skillnad i alla fall. 🙂

På fredag pratar änglarna vidare om “Att födas i “rätt tid” och om missfall och abort.”