Annmari: Innan Hannah och hennes storasyster hade kommit till världen och till mig, hade jag varit gravid två gånger. Den första gången fick jag “Röda hund” i vecka sex, och då detta innebär en stor risk för missbildning hos fostret, gjorde jag abort.

Men så var jag åter gravid och väldigt lycklig och förväntansfull inför att bli mamma. Halva graviditeten hade gått, då jag på julafton mitt i julfirandet fick en blödning och därför genast åkte till sjukhuset. Det visade sig att barnet hade dött, och jag blev förstås både rädd och ledsen. De erfarenheter jag fick av vården i samband med detta sena missfall var inte de bästa, tvärtom var de på många vis förskräckliga. Men detta hände för fyrtio år sen, och jag är helt övertygad om, att det aldrig skulle gå till på detta vis idag.

Tio år senare skrev jag ner min upplevelse, och den kan du läsa här under. När jag skrev detta, så hade jag blivit mamma till mina älskade döttrar. Efter berättelsen skriver Hannah och jag om våra tankar om missfall och abort i ett andligt perspektiv.

 

En ung Annmari

“Ja, så har vi fått svaret på provet då”, sa Jenny, sköterskan som dök upp i dörren. Hon tog några steg emot mig, men stannade innan hon var framme vid sängen. “Tyvärr var det negativt. Det var oväntat, men är nog ändå sant.”

“Negativt va? DU MENAR ATT MITT BARN ÄR DÖTT ALLTSÅ? … Ja nog fan är det negativt alltid!”

“Jag förstår om du är upprörd. Men du är ju så ung, så du hinner säkert med att få barn ska du se. Jag ska hämta något lugnande, så känns det nog bättre igen.”
Vilket slag under bältet. Frågorna åkte karusell i huvudet. Jag ville veta allt……

“Du får prata med doktorn sen. Ledsen, men nu måste jag gå. Vi är ju så få på helgerna du vet.”

Tårarna sprängde bakom ögonlocken, men jag släppte dem inte fria förrän efter det att sköterskan stängt dörren. Världen snurrade. Det kan inte vara sant. Men illamåendet och den konstiga smaken i munnen, som så irriterande funnits där hela graviditeten, var faktiskt borta. Det märkte jag först nu. Allt var med ens så tomt och utan framtid. Hur kunde jag vara säker på att detta inte var en dröm?

I magen låg ett barn, som aldrig skulle bli ett barn, som bara var ett embryo. Ett embryo, som i tjugo veckor hade simmat omkring i min livmoder och som vuxit och utvecklats där. Jag visste precis hur det såg ut nu. Det var bara ett par dagar sen, som jag suttit med Lennart Nilssons bok (med fotografier över fostrets utveckling) i knät. (Det fanns inga ultraljudsbilder på den tiden.)  Nu låg alltså mitt barn alldeles livlöst i livmodern och kunde inte ens komma ut.

Och idag var det julafton. Någonstans långt borta i en avlägsen sjukhuskorridor klingade julsånger. Jag kom att tänka på alla barn, som just nu satt och väntade på tomten. Och jag tänkte på alla egna drömmar jag haft om nästa jul… Varför skulle det hända just idag? Det var ingen lång stund jag fick vara ifred med mina tankar. Dörren slogs upp och en annan ur “vita armén” uppenbarade sig beväpnad med spruta och en massa rör.

“Nu måste vi ta en del blodprover igen. Vi vill ju få reda på vad som hänt.” Lydigt blottlade jag mitt vänstra armveck, och sköterskan gjorde sitt jobb.

“Så där ja, då var det klart. Om en halvtimme kan du gå och sätta dig utanför doktorns rum. Du passar själv tiden va?”

Jag nickade och tog fram hårborsten och den hopfällbara spegeln, som låg i necessären på bordet. Jag granskade ansiktet i spegeln, gav det en grimas och la tillbaka borsten utan att ha använt den. Jag skiter väl i hur jag ser ut, tänkte jag, slog ihop spegeln och reste mig för att gå till toaletten.

Väl inne på undersökningsrummet blir jag mottagen av läkare med assisterande sköterska.

“Du har väl tagit av dig trosorna”, frågar sköterskan rädd att jag ska ta upp för mycket av doktorns dyrbara tid.

“Ja så hoppar vi upp här då”, säger doktorn hurtigt och ler, när han pekar på gyn stolen.

Jag klättrar upp, lägger benen på stöden och hasar snällt nedåt på doktorns uppmaning.

“Det kom inget blod alls när jag var på toaletten”, säger jag försynt medan han känner på mitt spända underliv. “Kan det inte vara något fel ändå? På provet menar jag.” Laboratoriemissar hade jag ju hört talas om.

“Nej min vän”, säger den allvetande lite överseende och klappar mig på magen. “Då var det klart. Du kan ta på dig trosorna igen. Nästa gång går det säker bra. Du är så ung, så det går fler tåg.”

Det var då ett himla tjatande om min ålder. Jag tänker inte bli med barn nån mer gång.

Jag vill härifrån. “Tänker ni sprätta upp mig?” frågar jag och bestämmer jag mig för att rymma.

“Ånej, nu är det bara att vänta.”

“Vadå vänta?”

“Ja tills det kommer ut?”

“Hur länge då?”

“Tja”, säger doktorn, “man har ju hittat foster i magen på 90-åriga kvinnor. Men så länge ska du inte behöva vänta.”

Han skrattar lite nervöst och sköterskan stämmer in. Utan ett ord lämnar jag undersökningsrummet. En stund senare ligger jag på min säng och undrar varför jag inte bara kan få dö.

Juldagen passerar nästan obemärkt. Jag får några besök. På annandagen rullas en annan patient in på salen.

“Ja, då blir det sällskap då för 4:1.” Nya patienten placeras på 4:4. Hon heter Elise och har äggledarinflammation och mycket ont. Första dagen sover hon mest, sen blir hon bättre och vi närmar oss varandra. Vi pratar och pratar. Om allt. Elise är några år äldre. Hon verkar erfaren, och jag tycker om att lyssna till henne vad hon har att berätta.

Dagarna går utan att något händer. Jag börjar nästan undra om jag ska bli kvar till 90-års dan i alla fall.

Det blir nyårsafton och Elise och jag funderar på, att be någon besökare ta med en flaska vin. Men jag är lite spänd i magen och vi låter bli. Kvällen kommer och jag ligger och läser. Det börjar molvärka. Jag blir orolig och ringer på klockan. Nattsköterskan tittar in och ber mig ta det lugnt.

Klockan har blivit halv tolv, och nu gör det riktigt ont. Jag ringer igen och Helena, en undersköterska går för att hämta sköterskan.

Det kommer rejäla sammandragningar, och jag stönar ljudligt. Elise tar tid på sitt armbandsur. Det är ungefär tio minuter mellan värkarna nu. Hon går upp och sätter sig hos mig på sängen. Hennes värme strålar mot mig, och jag är inte längre ensam. Helena sticker in huvudet genom dörren och säger att sköterskan är upptagen. Sen går hon igen.

“Andas långa djupa tag.”  Elise har fött barn och ger mig snabblektioner i andningsteknik. Nu är det mindre än fem minuter mellan värkarna. “Var tusan håller kärringen hus?” Elise rusar ut i korridoren. Efter en stund är hon tillbaka igen.

“Hon ska titta på tolvslaget på TV först! Det är ta mig katten inte klokt! Men jag ska försöka hjälpa dig… Såja, blås ut!”

Värken klingar ut samtidigt som kyrkklockorna slår sina tolv slag. Elise torkar varsamt av min panna med en servett.

“Gott nytt år”, säger jag och kramar Elises hand. Vi ser ut genom det stora sjukhusfönstret och jag känner mig så liten. Det är stilla och vackert med snön, som långsamt syns segla ner från den av raketer upplysta himlen. För ett ögonblick syns allt så uppenbart… Hela livet och döden i varje liten snöflinga… Med närheten till Elise är jag i denna stund ett med hela universum.

“Gott nytt år”, säger nattsköterskan som dykt upp i dörren. Jag är genast tillbaka i mig själv. “Och vad här hänt här då? Det var ingen brådska. Det var det jag visste. Försök nu att sova lite. Vad gör du uppe förresten 4:4? Du är ju ordinerad sängläge, det vet du.”

“Nån måste väl för tusan hjälpa till”, fräser Elise. Men sköterskan har redan gått.

Det är lugnt igen, Elise går tillbaka till sin säng och efter en stund sover vi båda totalt utmattade.

Vid femtiden på morgonen på årets allra första dag startar värkarbetet på allvar. Och nu kommer både sköterskan och Helena in. Det är nästan inga uppehåll alls mellan sammandragningarna nu.

“Jag måste på toa”, pressar jag fram.

“Det är bara fostret som trycker på. Nu är det snart över. Jag ska hämta en hink”, säger sköterskan.

“En hink?”

“ja, vad tänkte du? Du kan väl inte krysta ut det i sängen heller?” Sköterskans ord var hårda, och jag hade inget att säga.

Bedövad av smärta och stegrad rädsla varsnar jag henne komma in med hinken, en rostfri tingest med lock. Hon ställer hinken på golvet, drar för draperiet runt min säng och går ut ur rummet igen.

“Inte så här”, tänker jag och kniper allt vad jag förmår. Helena tar av locket och ber mig sätta mig på hinken. Jag lyder uppgivet. Det känns som om jag hänger över kanten av ett stup. Jag klamrar mig krampaktigt fast vid klippan i försök att rädda mig och mitt barn, och jag vet att vi båda kommer störta ner i avgrunden, då jag nu släpper taget… Jag förstår att kampen är över, och motvilligt ger jag efter. Passagen genom mitt sköte öppnas, och jag skriker ljudlöst när den lilla kroppen glider ur mig. Jag förnimmer en svag duns, när den landar mot hinkens botten och jag drar ihop mina skrevande ben.

“Res dig lite”, ber Helena och tittar ner i hinken.  “Åhh!”, hon tar sig för munnen och försöker dölja en kväljning. “titta inte!” Och jag väljer att blunda.

Helena hjälper mig upp i sängen igen, lägger locket på hinken, och jag blir sen vittne till hur hon bär ut mitt barn. Mitt barn som jag burit i mitt innersta i tjugo veckor och som jag älskat varje stund. Mitt döda barn som nu ligger i en rostfri hink. Året var 1975.

Idag tror jag att det varit självklart, att jag fått hjälp att prata igenom mina känslor och tankar med någon kurator eller terapeut. Jag hade säkert också blivit mer delaktig och informerad om vad som väntade. Och förmodligen hade någon funnits med mig genom alla skeenden. Det hade besparat mig mycken rädsla, och jag hade sluppit känna mig så ensam. På eftermiddagen samma dag, som jag fött ut mitt döda foster eller barn, som jag kallade det, gjorde man en skrapning.  Och nästa dag var jag utskriven. Därmed ansågs detta vara över. Jag fick veta att det var en liten pojke. Obduktionen visade också, att jag i början av graviditeten haft en infektion, som heter Toxaplasmosis.  Det är en infektion, som liksom röda hund är extremt farlig för fostret. Det leder ofta till svåra skador och de barn, som inte dör under graviditeten, dör ofta under det första två åren.

Mina upplevelser på sjukhuset var tuffa. Ofta när vi är i kris möter vi någon speciell människa, som får en stor betydelse för oss att klara det svåra vi befinner oss i. Det är som om universum vill ge oss denna hjälp, och när allt var som svårast blev Elise denna person för mig. Det hon gjorde för mig var mycket kärleksfullt och bar mig genom hela den svåra nyårsnatten. Och även fast vi inte setts på fyrtio år lever minnet av henne och hennes kärlek kvar.

Sorgen var stor och frågorna var många. Speciellt de existentiella frågorna trängde sig på. Var börjar vi? Var slutar vi? Kom jag någonstans ifrån? Är jag på väg någonstans? Vad är meningen med våra liv? Finns det någon mening? Varför fick jag röda hund under första graviditeten och Toxaplasmosis under andra? En läkare berättade för mig att sannolikheten att råka ut för båda dessa infektioner var nästan noll… ungefär som att vinna högsta vinsten på Lotto två gånger i rad. Och det var ju inget som hänt varken mig eller någon jag kände…

Mitt andliga sökande började nog på allvar här. Jag hade ju som jag berättat tidigare haft en andlig kontakt i hela mitt liv, och det fanns ingen tvekan hos mig om att döden inte var slutet.

På nittitalet kom jag i kontakt med en bok, som hette “Liv före livet” av Helen Wambach, en fil dr i psykologi, psykoterapeut och universitetslärare verksam i USA. Hon hade försatt 750 personer i djup hypnos och under hypnosen ställt frågor om tiden före födelsen, under och närmast efter. Denna studie kom att göra stort intryck på mig och fick flera pusselbitar för mig att falla på plats. Vi kommer återkomma mer till hennes resultat i senare inlägg. I alla fall fick jag “bekräftat” det jag själv kommit fram till rörande mina fyra graviditeter. Ett kapitel i boken handlade om missfall och aborter, och om hur många berättade att de gått in och ur fostret under graviditeten, och hur de av olika anledningar lämnade fostret för gott, för att ofta återkomma till samma mamma kanske flera år senare.  Jag är “övertygad” om att mina döttrar är samma själar som var på väg till mig tidigare, men vände om.

Hannah och jag har en tro att vi alla föds i exakt rätt tid. Så om vi kom hit och sedan vände, det vill säga som missfall eller via abort, så var det “fel” tid för oss att födas in i… Även om vi inte ska fokusera alltför mycket på ålder, så är det ju ändå så att många av våra människomöten, speciellt i början av livet beror på vilket år vi föddes, till exempel vilken skolklass vi kommer i och de möten som kommer ur detta.

I nästa vecka tänker vi låta änglarna gå djupare in på ämnet, abort, missfall, födas i “rätt tid”…

Vi kommer också återkomma mer till Helen Wambachs studie och dela fler egna erfarenheter. Jag kommer berätta om hur jag själv har ett minne från ett antal år innan jag föddes…

Titta gärna in på Terapeutiska Skattkistans Facebook.

Vad är egentligen ”Tur” och ”Otur”?  Har vissa personer mer tur än andra, och finns det de som är otursförföljda? Kan vi påverka turen? Det finns en rad ordspråk och skrock om ”Tur och ”Otur”.

Krossar man en spegel, riskerar man sju års olycka, hittar man en fyrklöver betyder det tur, går man under en stege står oturen på tur. Har man otur i spel, så sägs det att man istället har tur i kärlek. Spikar man upp en hästsko för att dra till sig lyckan, så gäller det att sätta den åt rätt håll, så att inte lyckan istället rinner ut.
Bajsar en fågel i huvudet på dig, så ska du inte bli förskräckt, för det betyder tur!

Och om det regnar när du gifter dig, så kan du vara lugn, för regn i brudkronan bringar lycka till äktenskapet.

”Tur är den skickliges belöning” är ett ordspråk, som figurerat i den filosofiska debatten. Är även skickligheten baserad på tur? Det låter vi vara osagt här… 🙂

Det här med tur och otur har intresserat både psykologer och filosofer och många studier har gjorts härom. Vad är skillnaden mellan dem, som säger sig vara lyckosamma och ha turen på sin sida och dem som har otur? Den brittiske psykologiprofessorn Richard Wiseman är en av alla som velat reda ut dessa begrepp. Han intervjuade och gjorde experiment med mer än tusen personer, som sa sig ha endera extrem tur eller otur.

Hans tes var att det är människan tankar och attityder, som avgör om de har tur eller otur.( Väldigt likt det vi kan läsa om i Ä-posten.) Om Richard Wisemans resultat kan den som så önskar läsa mer på nätet. Men vi ger här ett litet citat om ett av experimenten.

”Han lät här några personer räkna antalet bilder i en tidning. Han talade inte om, att det på sidan två stod med stora bokstäver: ”du kan sluta räkna nu, tidningen innehåller 43 bilder”. De tursamma upptäckte meddelandet, medan de otursamma var alldeles för upptagna med att räkna, för att se möjligheten att slippa.” Hans analys av det hela var, att de tursamma omedvetet använde sig av en teknik, som går att utveckla, den att uppmärksamma det oväntade och normbrytande.”

Många vill däremot tänka att det är slumpen som styr, och att vi med magi och vidskeplighet kan påverka vår tur eller otur. I Ä-posten längre ned kan vi läsa: ”Det är inte en magi som styr era liv, och ni är inte chanslösa mot denna ”otur”. Ni kan välja att se det som att ibland går saker bättre, ibland sämre, ibland inte alls, men att det går att ändra på. Det står ej skrivet i stjärnorna.” Något som vi instämmer i, det handlar mer om attityden till livet och det som sker.

En del personer tillskriver sig själva eller andra tur istället för skicklighet. Och detsamma med otur. Man förminskar på detta vis antingen sig själv eller någon annan.

Annmari: ”Jag drar mig här till minnes något som kan passa in här. För många år sen spelade jag golf… En person i sällskapet hade en väldig otur(enligt honom själv) 🙂 Varje gång han missade ett slag eller en putt brast han ut i en harang av ord, om vilken otur han hade. När en av medspelarna slog ett bra slag, så utgöt han sig om vilken sagolik tur den personen hade. Och när medspelaren gick bet på en kort ”självklar” putt, blev den omedelbara kommentaren ”äntligen någon rättvisa!”

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

”Tur är inte något som bara få förunnas. Det är bara att vissa är mer eller mindre benägna, att känna sig lyckosamma. Det finns ett uttryck ”att vara oturförföljd”. Är det också få förunnat eller snarare drabbat? Likväl här, så handlar det ofta om er inställning, som är närmre vad individen känner för sig själv.

Om vi talar om tur, som i turen att vinna på Lotto, så är det den rena turen. Det har inget att göra med, att vara en lyckad lottägare, däremot kan man ju ej vinna på Lotto om man ej spelar eller köper en lott. Att ha otur i lotterier handlar väl egentligen istället om, att nästan alla lotter är nitlotter.

Så om turen kan vara ren och skär tur. Kan även otur vara det? Eller har otur i större grad ett sammanhang? Det är inte lika lätt att definiera otur. För där spelar fler faktorer in, det är inte svart eller vitt.

Ni föds inte med tur eller otur. Ni föds till en värld, som kan vara mer eller mindre lätt att leva i. Men det handlar ej om tur och otur. Mer om fakta. Att födas i ett land och en kultur, som är priviligierad, ger en lättare start än att födas in i ett krig och förtryck. Detta är dock ej tur eller otur.

Hur ser vi då på lyckanden? Är det tur eller hårt jobb, som ligger bakom? Ofta för att nå stor framgång behövs hårt jobb, men också lite tur vad gäller att vara på rätt plats vid rätt tid. Och få möjligheter, som inte hade givits om ni ej varit exakt där ni var i exakt den stunden. Här är det då en tangering med vad ni kallar ”meningen”. Och i ett sådant fall är ”tur” och ”meningen” förklaring för samma sak., att ni vet att ni lyckats, då ni hade timingen på er sida.

Om ni ser någon annan lyckas, så kan ni också tillskriva detta till turen, ibland på grund av avundsjuka, att ni ej är lika framgångsrika. Detta leder er dock till att ni förminska någon annans jobb, för att stärka ert självförtroende.

Om ni ser er egen framgång som tur mer än, att ni lyckats för att ni faktiskt är bra, så är det för att ni inte vågar ta åt er äran, som är er. Det är aldrig bara ”tur” i lyckanden. För även om ni har ”tur” först, och blir uppmärksammade för något ni gjort eller för den ni är, så kan ni ej fortsätta rida på ”turvågen”. Om ni ej jobbar på, så kommer ni ej fortsätta att gå framåt i den karriär ni kanske ”halkat” in på. Så lite tur, talang och arbete, det ger en långvarig framgång. ”Tur” är kortvarigt.

Tur är mer nyckfullt, än att göra något för att lyckas. Tur kan tillskrivas slumpen. Arbete kan ni påverka. Otur likaså.

Så vissa av er kan känna sig drabbade av otur, känna en hopplöshet, som gör att ni ej tar i tu(r) 🙂 med det ni kan ändra på. Det är då lätt att antingen tycka synd om sig själv och halka in i offertänk, eller att vara rädda att ni är så otursförföljda att ni ej vågar vara nära de ni älskar, av rädsla för att de ska dras ned i er” otur”. Som tur är så fungerar tur och otur inte så.

Det är inte en magi som styr era liv, och ni är inte chanslösa mot denna ”otur”. Ni kan välja att se det som att ibland går saker bättre, ibland sämre, ibland inte alls, men att det går att ändra på. Det står ej skrivet i stjärnorna. Ni kan påverka era liv och er inställning, så var lite lyckligare genom, att ta makten över era lyckanden och fokusera på det ni kan göra, ej överlämna det till en högre makt, som ger er tur eller otur. Ni är fria att välja.”

Nästa ämne på tur 🙂 ,på fredag, handlar om att ”Stå upp för sig själv” och att ”Stå på sig”, vilket inte alltid är samma sak…

Om förändringar del I.

Om vi tittar i backspegeln, men tror vi ser framtiden, är risken att vi återupprepar dåtiden.

Om vi däremot ser att backspegeln är dåtid och framrutan är framtid, så kan vi lättare skapa något nytt.

Det finns olika talesätt runt begreppet “Förändring”.

“Man vet vad man har, men inte vad man får”.
“Man måste stänga en dörr, innan man öppnar en annan.”

Hela livet består av förändringar. Det enda som är konstant är, att livet förändras. Detta blir ibland mer eller mindre tydligt. Livet kan trava på i samma spår år efter år, och det känns som om varken vi eller livet förändras. Men även när det inte handlar om livsavgörande händelser eller beslut, så är livet i ständig förändring.

Sen finns det stunder då, då vi gör val, som medför större förändringskraft, till exempel byta jobb, skilja sig, flytta med mera.

Om vi vågar leva i takt med livet, så kan vi hitta en förnöjsamhet i både vardag och större förändring. Det vill säga ej vilja bromsa tiden och ha ett “Kodak moment”, frysa bilden och alltid stanna här och nu, för det går ej. Och så länge vi kämpar mot tiden kan vi aldrig vinna.

Ej heller är det fruktbart, att vilja hoppa flera steg in i framtidens framtid. Man kommer inte fortare fram för det. Det enda som finns är nuet. Så om vi är rädda för förändringar, så kanske vi lever med siktet i backspegeln och inte upptäcker vad framtiden har att erbjuda.

Eller om vi är rädda för att framtiden skall vara lika svår, som det förflutna, så kanske vi då blickar bakåt in i backspegeln, men tror att vi har siktet inställt på framtiden.

Och om vi längtar efter förändring, så kanske vi ändå räds den, när vi är nästan framme. Vi kan önska förändring, göra förändring och då inse att förändringen landar oss på samma plats. Och då kanske vi har bytt ut ett scenario till ett liknande, en person till någon annan, en snarlik bara i en annan “kostym”.

Det är inte ovanligt att vi när vi träffat en ny partner, som vi tror är en helt annan typ än våra tidigare, efter en tid upptäcker att problemen som uppstår i förhållandet är desamma som i våra tidigare relationer. Bara dolda i en ny “kostym”. Detta kommer att upprepas tills vi jobbat med oss själva, och fått nya insikter.  Då kommer vi kunna möta och välja någon som ger oss mer harmoni eller åtminstone “nya” problem. 🙂

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“Rädslan skapas av det okända, det som väntar och förväntas och är en följd av, att inte till fullo acceptera situationen, att allt sker av en mening, en högre plan, som ni inte kan se, men måste leva med konsekvenserna. Så den oro, som skapas av, att inte vara i kontroll är grunden i oron. Den vägledning vi ge, känns inte alltid tillräcklig. Ni önskar och ber, att allt skall gå väl, och ni vill ha det som ni vill.

Men om ni hittar en tillit till, att det som sker nu och som känns tungt och oöverstigligt, leder vidare på just er väg. Omtumlande händelser har en plan, en plan vi se, men ni ej se. Ni ser det sedan när ni hittat vidare på er väg. Allt i backspegeln är nu bakom er, men innan, när det var framför er visste ni ej vad som skulle ske.

Framtiden ser ut på ett vis, i backspegeln ser den ut som det förflutna och det skiljer sig. Som när ni kör på en väg åt ena hållet och då ser saker, som man inte nödvändigtvis upptäcker då ni kör åt andra hållet. Därav är det viktigt att se på helheten, lycka och sorg, kärlek och oro, allt är i ett flöde.

Så länge ni vill justera backspegeln, för att ni inte är nöjda med vad ni ser, så länge blickar ni bakåt och ej på vägen ni kör. Så istället för att enbart ha ögonen i backspegeln, se vägen framför er. Nya möten, nya händelser. Allt är möjligt, och likväl är egentligen allt oåterkalleligt, i den meningen att gjort kan ej bli ogjort. Men “skador” går att reparera. Så ta in bilen på besiktning och lagning när ni krockat, men lita till att vi och mekanikern kan laga bilen. Så ni blir “lagade” efter ett sår.

Glöm ej, att livet inte består av separata händelser, utan ett radband av möjligheter, som länkas samman. Ni vet inte vad som komma skall, men litar ni på att det är rätt, då får oron ej plats.

Däremot är det viktigt att sörja sin förlust, jobb eller närståendes död, för den utgör också en länk. Men om ni hittar tilliten, att allt ske av en högre mening, då finns inte ånger över det som skett och inte rädsla för det som komma skall. Då finns istället en acceptans och förlikning med att det som hänt är över, och ni kan blicka framåt i vindrutan. Och ger oron er en dålig sikt, så ta och sätt på vindrutetorkaren och låt den hjälpa er se framåt. Ni kan nu köra utan att krocka.”

På fredag fortsätter vi på tema “Förändring”, om att längta efter förändring och samtidigt vara rädd för den.

Vi har väl alla erfarenhet av att älta… och vi har erfarenhet av att lyssna till någon annans ältande… Så var går då gränsen mellan där det är sunt, att upprepade gånger prata om något svårt, ett svek, sorg över någon som gått bort eller en annan förlust, och att det blir till en rundgång som aldrig slutar? Och som dränerar både ältaren och lyssnaren.

Man kan också älta över något man ångrar. Varför gjorde jag si eller så?

Det “sunda” ältandet, upprepandet, kan leda till att tydliggöra något, och som på så vis kan visa väg till förändring. Men då är det, som vi kan läsa i Ä-posten här under inte fråga om ältande, utan om bearbetning.

Det finns olika typer av ältare, den som ältar ur självanklagelser och den som ältar ur sin offerroll. Hur kunde jag göra så? Hur kunde den och den göra så mot mig?

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“Att älta är mänskligt och att tidvis “behöva” älta är mänskligt, att “fastna” i ältande är mänskligt. Att däremot ta sig från den läkande delen i ältandet till att sluta älta, är det inte många, som har så lätt för.

När så ältandet tar över livet, då behövs en motpol, och det finns flera olika sådana. En av dessa är acceptans, att acceptera att det ni ältar har hänt. Ni kan inte genom tanke, logik eller magiskt tänkande ändra på dåtiden, hur många gånger ni än spelar upp händelsen i huvudet. Hur många gånger ni låter andra höra på ert ältande. Inte ens om hundra procent av den lyssnande skaran håller med er, så ändras det som skett.

Det vill säga inget kan någonsin göras ogjort. Det viktiga är hur ni hanterar vad som hänt. Där kommer acceptansen in. För inte förrän ni ältat “klart”, så kan ni ta itu med problemet. För så länge ni ältar, så kör ni runt, runt, runt i rondellen. Vilken väg ni än kör ur rondellen, så kommer den leda er ur det stagnerade ältandet. Dock kan den leda er mot ett ännu starkare ältande, som ältar att ni ältar och så vidare. (D.v.s. man ältar att man inte tagit sig ur ältandet tidigare, istället för att vara glad att man gjort det nu.) Eller så kör ni framåt, dit lösningen må finnas.

Gamla problem, nya problem och framtida problem, kan aldrig ältas till problemfrihet, för det går aldrig att lösa något bakåt. Så problemlösningen ligger alltid i nuet och i framtiden, oavsett när problemet började.

Minnet av det ni ältar kan variera.  Ju fler varv ni ältar runt i rondellen, desto yrare i huvudet blir ni, och till slut vet ni inte vilket håll ni kom ifrån, och ni vet inte vad som är verkligt och ej verkligt i er pågående inre dialog.

Så att älta, kan det vara positivt? Ja och nej. Det positiva ligger i att gå igenom händelser, tankar, känslor och sagda ord och bearbeta dem. Men då är ältandet inte ett ältande, utan en bearbetning med eftertanke. Och det är en viktig del i att lära sig förstå sig själv, andra och livet. Att rannsaka sig själv och hitta nya vägar.

Även “olösliga” problem, tidigare upplevelser, kan läkas med en lagom dos “ältande”, för att få ur sig sina känslor, tankar och sin oro och att då släppa den fri. Ni kan även behöva “älta” med någon annan, och på så vis “få ur” er det ni grubblar på, gå igenom händelser och “vältra” er lite i det besvärliga, för att kunna släppa det. Så ältande som lutar åt att få det ur sig, lutar åt “rätt” håll, och så länge ni ej lutar för tungt dit, så faller ni ej.

Så vem kan då säga när det är dags att sluta älta? När går ältandet över från det bearbetande stadiet till det betungande? Det finns som med allt annat när det handlar om livet, inga exakta tidsramar. Men då ältandet äter upp er inifrån och ut, när det konsumerar er, när ni konsumerar ältandet, och det blir ni, då är det hög tid, att köra ut ur rondellen.

Om vägen ur rondellen styr er från ett annat håll än det ni kom från, så är ni på rätt väg. Att våga släppa ältandets falska trygghet, för att köra mot nya mål är att leva. Ett ständigt ältande är inte ett fullödigt liv, ni lever det ej här och nu, ni ältar livets gåvor tills ni hittar något nytt att älta. Något gammalt, något nytt, något gammalt. Runt, runt i rondellen, där vägskylten säger “Älta”.

Så hur slutar ni älta? En början är att våga se: “nu ältar jag igen”. Istället för att köra på i gamla hjulspår i ältandets rondell, bromsa och tänka efter, känna efter. Vänta att starta om tills ni vet, att Älta inte är slutstationen. Ni kan hellre stanna till, studera kartan igen, och vänta tills “Ältandet” är bakom er. En paus att checka vägen ur rondellen försinkar er mindre än att köra fel, köra fast.

Så när ni hittat fram till Älta, låt alla tankar och känslor komma fram, dra det några varv och när ni ältat ur er vad som hänt, där och då är det viktiga och avgörande vägvalet. Att stanna i ältandets rondell eller köra ur den. Bli vän med ert ältande, men bli aldrig beroende av denna vänskap. Se att ältandet lever för en enda sak, att älta.

Om ni bjuder in ältandet, så kommer ältandet att komma, och ältandet går inte hem förrän ni ber det. Ältandet som bjuds in, slår sig ned, och gör det bekvämt för sig och kommer sitta där och älta, tills ni väljer att säga “Stopp”. Har ni upplevt någon ni känner sitta kvar i ert vardagsrum, och ni tänker: “snälla, kan du inte gå nu, jag är såå tröööött.” Ni tror ni sänder ut signaler om, att ni vill vara ifred, att festen är slut.

Men vännen sitter där den sitter och mal på, märker inget alls. När ni lyssnat och lyssnat upptäcker ni, att vännen låter som ett upphakat band. Rondellen går runt, runt och resonemanget ni hörde för en kort stund sedan, och en timme sen fortsätter… Er vän har nämligen tagit med sin “plus en gäst”, “ältandet”. När ältandet tar plats finns inget rum för annat. Så er vän har bara ögon för ältandet och märker då inte, att ni vill säga “tack och hej”. Här kan ni vara försynta och vänta ut vännen, eller lite taktfullt bromsa vännen, och på så vis hjälpa er alla.

Så känner ni igen er själva eller andra i denna situation? Oftast har ni alla något som är svårare för er att släppa, så försök våga konfrontera era egna “ältningsmönster”. För att repa upp dem. För det är aldrig för sent att börja sluta älta. Och försök då ni ser ert mönster, att ej älta att ni ältat, för då kör ni fast igen. 🙂

Acceptera det som hänt och sikta sedan på att försöka välja vägar, som ni ej behöver älta. Där finns det positiva, som kommer från ältandet. När ni åker från Älta.”

I vårt nästa inlägg, på fredag 11 mars, “går vi vidare” med att ta nästa steg från “ältandet”, om att “gå vidare”. 🙂

Vi har ju nu under en tid ägnat oss åt tema “Döden”, som ju också handlar om “Livet”. Vi lämnar nu “döden” och “livet efter detta”, men vi kommer återkomma till det då och då.

Vi fortsätter om “Livet” sett ur olika perspektiv. Denna veckas inlägg handlar om “positivt tänkande”. Det finns hur många självhjälpsböcker, som helst som talar om vikten av att tänka positivt. Men på senare år har det börjat komma upp mottankar, att allt detta positiva kan ge oss extra krav, som då kan få oss att känna det som om vi gör fel, är fel. Vi har funderat mycket kring hur dessa olika tänkesätt kan påverka oss, både positivt och negativt…? Vi vill gräva lite djupare i det. Kan det finnas något negativt med det positiva?

Redan här vill vi för säkerhets skull göra ett förtydligande. Det är inte så att vi säger, att det är fel att vara positiv och tänka positivt. Självklart tycker vi inte det! Det är så, att positivt drar till sig positivt och negativt negativt. Och både i Ä-texten längre ned, och i vad vi själva skriver i texterna, syns det. Vi har också skrivit om det tidigare. Till exempel i inlägget 25 augusti “Grönt gräs eller grönt ogräs”. Härunder följer ett utdrag ur den ä-texten, och illustration därtill.

Ä-post:

“För fokuserar du på det negativa, ogräset, så växer det dig snart över huvudet. Och tränger ut alla små plantor, det som är de positiva i ditt liv.

Men om du då istället väljer att vattna det lilla goda du har… om du ansar och vårdar det, så kommer det goda att växa sig starkt… och det vackra att slå ut inför dina ögon och bli till det som lyser sig klarast i ditt liv/din trädgård.”

Så hur tänker vi då? “Positivt tänkande, hjälp eller stjälp”? Hur skulle det kunna vara ett stjälp? Jo, som vi nämnde tidigare om det förvandlas till ett “krav”. Och om vi inte klarar kravet på att vara positiva, så har vi “misslyckats”. Det kan också skapa rädsla, för vi kan ju inte styra våra tankar så till den milda grad, och framförallt inte vårt undermedvetna. Vi kan bli så rädda, för att ens snudda vid så kallade “negativa” tankar, att vi då tror att något illa ska hända oss. Något som jag lagt märke till då jag gjort vissa övningar i grupper, och där det handlat om att känna på hur det känns i kroppen när vi har positiva tankar i oss gentemot negativa. Några deltagare har till och med vägrat att göra en sådan övning…

Vi överlämnar här till änglarna att höra vad de har att säga om “Positvit tänkande”.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Som ni alla vet leder ett positivt tänkande till ett gladare humör. Ni kan se nuet och framtiden som ljus. Detta verkar som en morot och en dröm om en bättre framtid. Detta ligger till stor del till grund för hur ni lyckas i världen. Men framförallt till hur ni mår.

Om en positiv affirmation skall ha störst chans att “slå in” behövs flera steg. Första och största steget blir, att ta reda på vad ni vill. Det går ej att affirmera en framtid, om ni ej vet vad ni helst av allt önskar. Så när ni hittat vad ni önskar, då kommer nästa steg, att visualisera det. Helst utan att tänka på hur det skall gå till, såsom vi brukar rekommendera i alla önskeprocesser. För vägen dit kan se ut på många sätt, och att låsa sig vid ett sätt kan bli ett hinder på vägen. Men detta gäller i affirmationen, i önskan.  (se “kan vi skapa vår egen framtid?“)

I verkligheten, i nuet behöver ni finna vägar och steg mot ert mål. Det är en stor skillnad i att önska något och “bara” se till målet, och att sedan med livets handlingskraft ta stegen dit. Det går inte att önska sig in på en utbildning. Givetvis måste ni ju ta de jordliga stegen, att ansöka till utbildningen, att skicka in betyg och så vidare. Bägge delarna är viktiga, men faran i att lita till att affirmationen leder er rätt är att glömma egenansvaret, att ni själva måste ta stegen. Ett positivt tänkande är steg ett, men steg två är positivt handlande, det vill säga ta de steg ni behöver för, att nå dit ni vill hän.

En person med en negativ syn på sin framtid kan visserligen alltså nå sina önskade mål, så länge denne person handlar i en positiv riktning. Och på så vis kan en negativ inställning ändock leda till mer framgång, än en positiv inställning, om handlingen aldrig kommer.

Det som verkar bäst är när tanke och handling går hand i hand, då drömmar och mål blir en verklighet. Där det är en njutning i att livet är gott, och ni vet att ni gör gott, och att det är ert eget handlande, som tagit er dit nu är. Det är en tillfredsställelse, som ger ro och trygghet. Den självkänsla ni då har är baserad på att ni är ni, och att ni har makten att förändra ert eget liv.

Det har ju länge funnits inom idrottspsykologin en positiv affirmation av vinster i sporten, där det också visat sig ge goda resultat. Men tänk om samme idrottsman då inte skulle ta sig ur sängen och ta sig till tävlingen och utföra sin sport, inte vinner han då, hur mycket han än visualiserat det i sitt huvud? Detta kan ju låta självklart, men ändock är det just detta som vissa glömmer, att faktiskt sätta upp mål och sedan jobba efter dem.

Kan ni då sätta så höga krav, att ni aldrig blir nöjda? Svar ja, det sker hela tiden. Inget liv är den andres likt. Men mål i livet kan ändock vara lika för fler individer. Och om vi fortsätter att ta exempel ur idrottsvärlden, där resultaten är enkla att mäta. Guld, silver, brons och sist. Rekord eller ej.

Alla satsar på guld och rekord, alla vill det, men i varje tävling finns det bara en vinnare (om ej oavgjort). Om då den som ej vann har hängt upp hela sitt självförtroende och sin självbild på att vinna, så blir det ett ständigt misslyckande, vilket i sin tur kan leda er in i en negativ spiral. Så trots mål och drömmar behövs även annat. Det vill säga en nöjdhet i, att ha tillförsikt i, att veta att vinna ej är allt. Att inte bara ha ett mål. För annars är allt, allt, allt annat ett misslyckande. Så om ni kan hitta ett mål, och sedan se var ni är idag, och därefter hitta en väg att nå någonstans där mittemellan. Då kan ni lyckas, och ni kan leva under tiden, ej bara “vänta” på resultatet.”

Detta rimmar med den verklighet vi lever i, att de är genom att drömma stort, som vi kan nå långt. Många som når stor framgång har gått igenom många hinder på vägen. Det kan handla om mobbning eller bakslag och misslyckanden. Men istället för att knäcka dem, så sporrar det dem att kämpa vidare. Så nästan allt i våra liv kommer till oss genom vår strävan.  Förutom för dem som “fötts med en silversked”, men även de behöver till slut jobba för att behålla sina privilegier.

Att vinna på “Lotto” är visserligen turbaserat, men utan att erhålla en lott vinns inte ens turen. 🙂

På fredag 4 mars fortsätter vi med del II om “Positivt tänkande”.

Annmari: När Hannah och jag funderade över vem/vad vi skulle skriva om nu, föll mina ögon på ett foto av min moster Gudrun, eller Gutte som hon kallades. Och plötsligt kändes det så rätt, att berätta om hennes livsöde, och om hur det påverkat mig. Hon var min mammas lillasyster, som insjuknade i malignt melanom (hudcancer) vid 30-års ålder och dog när hon var trettiofem. Mamma och Gutte stod varandra mycket nära, även då mamma inte längre bodde kvar i Malmö, och det blev ett stort trauma för min mamma när Gutte inte längre fanns vid hennes sida.

Jag var så liten när Gutte dog, att jag inte har många minnen av min moster. Men jag kommer ihåg, att jag kände en stor kärlek och närhet till henne. Ett av mina starkaste minnen var, då jag var med mamma på besök i Malmö för att hälsa på Gutte, som bodde kvar där. Vi bodde som alltid, hos mormor och morfar. Moster Gutte hade blivit sämre och låg nu på sjukhus.

Mamma tog med sig mig till sjukhuset, men där blev det stopp för mig. Jag var fyra år, och små barn fick på den tiden inte följa med in på avdelningarna. Min mamma måste ha varit i chock över Guttes tillstånd, och tog därför här ett högst tvivelaktigt beslut. Hon lämnade nämligen mig, och gick själv upp till sin syster! Detta var helt tvärtemot hur hon brukade ta hand om mig, då hon ofta annars kunde vara mer “beskyddande” än vad som var befogat. Jag kommer inte ihåg detaljerna, vet inte om hon lämnade mig innanför eller utanför sjukhusdörrarna. Det jag kommer ihåg är, att jag befann mig utanför sjukhuset i någon slags park. Jag minns att jag grät och kände mig ensam, och hur en trädgårdsmästare kom och tog hand om mig. Han tog mig med in på sjukhuset och lyckades klura ut på vilken avdelning min moster låg och tog mig sedan i handen, och så gick vi tillsammans till hennes sal.

Här blir minnena mer tydliga… Jag kommer in på en stor sal med flera sängar, det är högt till tak, min blick fladdrar runt och så upptäcker jag moster Gutte , som ligger i en av sängarna. Både Gutte och mamma skiner upp och blir glada när jag kommer. Mamma kramar om mig. (Jag tror att mamma ganska snart förträngde att hon lämnat mig nere i entrén utan tillsyn.) Jag minns hur Gutte vände sig mot mig och sa; “har du sett vilken hög säng moster ligger i?” Så undrade hon om jag vill komma upp till henne, och det ville jag! Så mamma lyfte upp mig i sängen, och jag kan fortfarande i mitt inre se Guttes glada leende när hon kramade mig, och hur jag la mig bredvid henne och hon kärleksfullt höll om mig.  Mitt känselminne kan fortfarande känna hennes armar runt mig. Detta är det sista jag minns av min moster.

Gutte lämnade jordelivet när hon precis fyllt trettiofem år. Mina föräldrar berättade inte detta direkt för mig. Förmodligen av omtanke. Men jag kände ju att något var fel, mamma grät mest hela dagarna. Så på barns vis försökte jag hitta förklaringar till att mamma var så ledsen, och så försökte jag trösta henne.  En dag när jag var ute på promenad med mina föräldrar, så hörde jag dem prata om Gutte. Jag snappade upp spridda ord, bland annat “död”, och jag frågade då direkt om moster var död, och jag fick det så bekräftat. Jag blev jätteledsen, men här for också en annan känsla, ett slags pirrande, genom min kropp och som sa mig att hon fortfarande “levde”, och att hon nu var frisk.  Som vuxen fick jag sedan höra, att mamma haft många “besök” av sin syster efter hennes död.

Mamma hade ju tydligen “träffat” Gutte efter hennes död, men sorgen fick henne ändå, att under lång tid dra sig in i sig själv. Detta har min pappa berättat för mig när jag var äldre. Och det är ju, som vi skrivit om tidigare så, att trots att man fått “bevis” för att den man förlorat fortfarande finns med, om än på ett annat vis, så kan sorgen kännas bottenlös. Man har ju inte längre sin fysiska kontakt.

Min mamma hade sparat några brev, som Gutte skrivit till henne under sjukdomstiden. Jag har sedan behållit dem i alla dessa år, och tog nu fram dem och läste dem tillsammans med Hannah. Gutte berättar om hur hon mår, och om hur hon försöker hantera sin sjukdom. Vi slogs av hur Gutte försökte trösta mamma och tipsa henne hur hon kan göra när paniken kommer.

Här ett litet utdrag ur ett av breven: “Kära lilla Gulli! Nu fungerar underarmarna fint, så nu ska jag sätta igång med ett brev till dig. Som du hörde i telefonen är jag efter omständigheterna förvånansvärt pigg, och jag hoppas du känner dig lugnare nu lilla vän. Du måste göra som jag, när jag börjar känna en panikartad rädsla inför det hela stiga upp inom mig. Då andas jag djupt och tänker igenom vad jag känner, och så säger jag till mig själv; “idag och imorgon finns ingen anledning till panik”. Så tvingar jag mig själv att vänta med oron tills det inte skulle gå att komma undan den, och så ber jag om tron under tiden, att den stunden aldrig skall komma.”

Man kommer så nära när man läser breven, och om hur hon beskriver sina känslor och vill gärna veta mer.  Jag bad därför Hannah ta pennan och fråga Änglarna hur Gutte kände sig och hur hon tänkte, när hon var sjuk och förstod att hon skulle dö.

Ä-post om Gutte. (se Hannahs förmåga)

“Ena dagen var inte den andra lik. Gutte valde att fokusera på livet och sina älskade. Hon kände inte fruktan för att dö och begravas, men hon våndades av att lämna de hon älskade. Hon ville vara ett stöd för sin älskade syster. Hon såg att Gulli var skör, och att hon behövde henne. Det smärtade henne mest att behöva lämna sin syster.

Hon delade en djup kärlek med sin man, och hon gav honom sitt allt, men Gulli var den hon hade velat leva för. Gutte önskade var dag att hon skulle bli frisk, men innerst inne kände hon att tiden var ute.

Det gav henne styrka att lämna jorden, sin kropp och sina nära. Hon var livgivande, och hon lämnade sitt liv medveten om att det var hennes tid. Ingen doktor i världen kan bota döden när döden är ämnad. Det är därav mirakeltillfriskande kan ske, och likaså att människor dör av “mindre” saker. Tiden är helt enkelt inne eller inte. Gutte visste detta, och det lät henne leva tills hon dog. En dag i taget. Varje dag en ny dag, en annorlunda dag, en unik dag.

Gutte har lämnat kärlek efter sig. Hon blev frisk och kry, då hon kom över på andra sidan. Hon har vakat över de sina och velat dela den kärlek hon fått från alla på jorden och på denna sida.

Inte en dag är den andra lik, varje dag är annorlunda och unik. Förunderligt magisk. Friheten hon upplevde var oändlig, och det är så hon vill minnas, som en oändlig del av livet och döden, alltid.”

I Ä-posten kan vi se, hur det var speciellt min mamma, som hon hade svårt att lämna, att hon kände mammas skörhet. Så jag kan förstå att det kändes fint både för mamma och för Gutte, att mamma var mottaglig för att uppfatta Guttes närvaro, även efter hennes död. Som vi berättat om är det ju inte alltid så, att de döda kan nå direkt till den de vill meddela något eller hälsa till, och att de då måste hitta någon eller något de kan gå via.

Ända sedan jag var liten har man sagt mig att jag var så lik Gutte … detta gjorde jag till ett likhetstecken att jag också skulle dö tidigt. Jag sa aldrig det högt, så ingen runt mig visste hur mina tankar gick. Samtidigt som jag tyckte att det var roligt att jag var lik henne, hon var ju både söt och trevlig och jag älskade henne, så var jag alltså rädd att jag måste gå samma öde till mötes. Och trots att jag alltid haft en övertygelse på en fortsättning efter döden, så var jag rädd för att jag också skulle dö ung. Jag ville ju leva!

När jag var i den ålder då Gutte gått bort, så hände något. Jag hade köpt en massa jordgubbar, det var extrapris om man köpte tre liter. Jag stod och sköljde gubbarna, och innan de nådde skålen, så hamnade de en efter en både i min, Hannahs och hennes systers magar. Jag kände plötsligt att det började klia runt min navel, men brydde mig inte om det. När vi sedan satt till bords, så fortsatte jag glatt att mumsa i mig de röda godsakerna. Då uppträder utslag över hela min kropp och det kliar nästan outhärdligt. Såsom varande allergiker hade jag allergitabletter till hands, och jag stoppade kvickt i mig ett “antiklipiller”.  Men klådan ville inte ge sig, och jag började i desperation mumsa allergipiller, som om det var lösgodis. Nu fick jag en ordentlig reaktion också av pillren, förutom kliande nässelutslag över hela kroppen och in i munnen mådde jag nu väldigt dåligt på annat vis. Jag blev tvungen åka till sjukhusakuten. Där fick jag någon form av “motgift”, och någon spruta mot kliet.

Förståeligt nog så litade man nu inte på mitt omdöme vad gäller att ta medicin, så jag fick ett litet kuvert med några enstaka tabletter med mig hem, när jag några timmar senare mådde bättre.

Detta hände på min 35-årsdag. Efteråt trillade polletten ner ordentligt. Någonstans har det inuti mig bott en rädsla att dö vid trettiofem, och detta för att jag liknade min moster och hon dött när hon var trettiofem! Kroppen manifesterade detta, trots att jag nu när det hände inte hade en tanke på det, medan oron när jag var liten varit påtagligt närvarande. I vårt nästa inlägg kommer vi att fördjupa oss mer i kraften av vad som kan hända, när vi identifierar oss med någon närstående.

Nu tillbaka till när jag var i sjuårsåldern. Jag hade utnämnt en sten, en alldeles speciell sten i skogen, till min “tänkesten”.  Jag brukade sitta på den ibland när det var något “problem”, som upptog mina tankar. Jag satt där i min ensamhet och tänkte och filosoferade. Stenen fanns alldeles nära där vi bodde, men ändå lite avskilt i skogen där flera gångvägar möttes.

Nu var det några år sen moster Gutte dött. Jag saknade henne väldigt mycket, och var ledsen att hon var borta. Jag visste att hon haft hudcancer, och att det börjat med ett födelsemärke som blött. Jag satt och funderade kring detta och undrade om det hade kunnat sluta annorlunda… Det var som om jag nu förväntade av mig själv, att lösa hela cancergåtan… Födelsemärket hade suttit på hennes ben. Jag tänkte, att det kanske hade räddat henne om doktorn hade skurit av hennes ben. Om amputation hade jag förstås aldrig hört talas vid det laget, varken som ord eller att det överhuvud taget existerade… Jag minns också att jag tänkte, att läkarna nog skulle hinna lära sig hur man botade cancer, tills jag blev lika gammal som Gutte blev, och då det var stor risk att jag skulle dö. Jag fortsatte att besöka den här stenen lite då och då, för att lösa fler av livets stora gåtor.

Det har ju nu gått en massa år sen moster Gutte dog, ändå har hon känts så nära och levande nu, när jag skrivit om henne. Det har känts väldigt fint, att som vuxen nu titta tillbaka in i hennes liv och med Hannahs och änglarnas hjälp har det varit möjligt att få reda på än mer hur hon kände sig…

Vi har ju berättat en del om olika tecken och upplevelser, och vi fortsätter här på den vägen. Längre ned här finns änglarnas beskrivning av hur vi kan få våra hälsningar. Det kan ske på så oändligt många vis, och om vi inte uppfattar vad som sker, så är det ingen fara. Våra anhöriga på andra sidan ger inte upp, utan gör snart ett nytt försök, kanske på ett annat sätt.

En närstående till oss berättade för länge sedan om en alldeles speciell hälsning från himlen. En kvinna, Eva, hade just avslutat en kurs och precis kommit hem. En av kurskamraterna hade ungefär samtidigt satt sig i en taxi, för att åka hem till sig. I famnen hade hon en bukett blommor, som hon precis hade köpt. När hon skulle ge taxichauffören adressen hem, “träffades” hon av en stark solstråle, och i samma ögonblick bara “kände” hon, att hon skulle åka till sin kurskamrat Eva istället. Hon dirigerade därför om föraren att köra till Evas adress. Väl framme där ringer hon på Evas dörr. Eva blir mäkta förvånad, när hon öppnar och ser sin kurskamrat, som ger henne blommorna och säger, att “jag bara kände att du skulle ha dessa blommor”. Kvinnan som gett blommorna blev nu också väldigt förvånad, då Eva berättar, att det just den dagen var hennes döda dotters födelsedag. Hon berättade också att dessa blommor var dotterns älsklingsblommor. Båda dessa kvinnor blev förstås också väldigt glada.  Förmodligen också dottern i himlen, för att hon nått fram med sin hälsning. 🙂

Det är ju inte så, att man från andra sidan kan styra hela förloppet, men de kan från sitt perspektiv se vem, som skulle kunna bli en lämplig budbärare. Att i ovanstående fall dottern såg, att hennes mammas kurskamrat köpt hennes älsklingsblommor, och att hon sedan hittade ett sätt att försöka påverka kvinnan ifråga, att åka till mamman med dem.

I ovanstående exempel var det en nära anhörig som ville nå fram, men så är det inte alltid. Ibland får vi helt enkelt hjälp av andevärlden, utan att det är någon personlig närstående. Att det är hjälp från Gud, Änglarna eller Universum, eller vad vi väljer att kalla det på grund av den tro vi har.

Här kommer vi in på synkronicitet eller slump? Iblandhänder något stort, något som får en avgörande betydelse i våra liv, kanske ett möte med någon person som ger oss stor lycka eller något som kanske är svårt, men som leder till andra fantastiska saker. Om man då börjar tänka efter hur många små händelser och val som kantat vägen till detta fantastiska, så kan man nästan bli lite rädd för hur lätt det hade varit, att det istället går “fel”. Allt som skett i exakt tid, att man varit på den och den platsen just i rätt ögonblick, en liten justering och händelsekedjan hade brutits. Men riktigt så är det nog inte. Utan vi har hjälp att hitta fram på vägen, och vi ges också nya chanser om vi missar “avfarten”.

Min pappa befann sig i Småland hos släkten snart efter att mamma dött. Det är ett litet samhälle och pappa och hans ena bror Kalle stod en dag och pratade på bygatan. Plötsligt känner pappa, att någon tar tag i hans arm och drar i honom. Pappas reflex blir då att ögonblickligen dra tag i Kalles arm, så att de flyttar sig en bit. Strax efter rasar en skorsten ihop, och en massa tegelstenar hamnar på den plats där de stått. Både pappa och Kalle blev chockade. Någon/eller något hade räddat dem… Båda trodde det var min mamma.

Något annat speciellt jag vill berätta om hände också strax efter, att mamma lämnat jorden. Jag brukade varje dag bära ett guldhalsband, som jag hade fått av henne. Jag hade en reflex att låta handen fara upp och känna på det då och då. Upprepade gånger upptäckte jag nu, att jag hade tappat det, vilket aldrig hade aldrig hänt förut. Jag blev förstås ledsen och rädd, att jag inte skulle hitta det igen. Men upprepade gånger händer det förvånande, att jag hittar det liggande på golvet. Det som förvånade mig mest var att halsbandet alltid var knäppt! Ska tilläggas att halsbandet var alldeles för kort för att kunna dras över huvudet utan att knäppa upp det. Detta hände oftast hemma, men några gånger även då jag var någon annanstans. Jag funderade mycket på hur detta kunde komma sig, och vad det kunde ha för betydelse. En dag kände jag att jag kommit på det. Det var min mamma, som ville påvisa, att hon fortfarande fanns med mig/oss, men också att det omöjliga faktiskt är möjligt. Efter denna insikt hände det aldrig igen att jag tappade halsbandet.

Ibland är tecknet, som i fallet med halsbandet, direktrelaterat till den som vill göra sig hörd.  Men det kan också vara så att det ovanliga som händer inte har ett tydligt samband, som kanske en lampa som blinkar, eller en TV som slås på eller av. Men att det likafullt är en hälsning.  Det känns ju bara som lite extra krydda när det är ännu tydligare. Ett annat exempel på det är, när en faster till mig precis gått bort, och vi sitter och pratar om att hon nu är tillsammans med min farbror igen. Då hoppar en pärm ur bokhyllan där hemma. Pärmen innehöll min farbrors släktforskning. 🙂

Jag har ända sedan jag var liten haft någon slags förmåga att kunna hitta försvunna saker. Jag trodde länge att alla kunde göra det, vilket jag så småningom förstått inte vara fallet. Ett par lite anmärkningsvärda tillfällen var t.ex. när jag för många år sen var på väg till en affär, där jag jobbade ibland på lördagarna. Det var en vinterdag och det var extremt mycket snö. Jag var lite sen, så jag småsprang med nyckeln redan i handen beredd, att öppna direkt jag var framme. När jag väl står vid dörren till butiken upptäcker jag att jag tappat nyckeln. Jag blir helt förskräckt. Det var som sagt mycket snö. I alla fall börjar jag gå tillbaka samma väg jag kommit. Och jag gjorde som jag alltid gör när jag är på “hittejakt”. Jag försöker “tömma” huvudet på tankar och bara gå på intuition. Och någonstans mitt på gångvägen känner jag att just här jag ska sticka ned handen i snön…och vips fiskar jag upp nyckeln!!!

Ett liknande tillfälle var för ett antal år sen då Hannah hade tappat sin nyckel. Hon ringde mig från sjukhuset där hon jobbade, och hon var extra ledsen för det, då själva nyckelringen var gjord av vår goda vän George, juveleraren i Grekland. Den var av silver och han hade format Hannahs profil på den. Den var dessutom en gåva av George. Den gången hittade jag också den mitt i snön. För att det ska fungera måste jag släppa tankarna på, hur jag ska hitta eller på att jag “måste” hitta vad det nu är som försvunnit. Ibland går det ibland inte.

Ja, visst är det så att vi får hjälp från andra sidan, men det är inte så att vi bara kan sitta still och vänta på hjälpen. Vi ska dels be om hjälp, och vi måste själva göra jobbet. Precis som i terapi när terapeuten ger oss verktyg, så måste vi själva jobba aktivt för att nå resultat. Jag hade för några år sen en sån där speciell dröm som jag ibland har, att någon från andra sidanvmitt i min vanliga dröm, plötsligt dyker upp och säger något viktigt. Jag brukar likna det vid ett reklamavbrott i ett TV-program. När jag sen vaknar är själva drömmen glömd, men jag kommer däremot tydligt ihåg budskapet. I detta fall stod min vän där och sa; “jag kommer ge dig många paket, men du måste själv öppna dem”.

Ä-post om “Tecken”. (se Hannahs förmåga).

“Från den dag ni förlorar en närstående, så finns denne hos er och era nära inom er och i er omgivning. Så tecken, som den döde visar kan vara lika många och olika som det finns människor. Det kan vara smått som stort.

De vanligaste tecknen är att den döde “leker” med elektrisk utrustning. Blinkande lampor, TV, dator, stereo, som sätter igång. Ibland då radion slår på “av sig själv”, kan låten, som spelas vara ett extra tecken. Även då ni själva slår på radion, så kan det vara exakt när en låt, som berör er relation till den döde, spelas. Och även detta är ett tecken.

Tecken kan vara att ni ser en skugga i ögonvrån, förnimmer en närvaro om än så liten. Att någon säger något, som direkt leder er att tänka på den döde. Ett vanligt tecken är att ni från att ha varit osäkra på om det var ett tecken, till att ni nu vet att det är ett tecken.

Det är ändock viktigt, att ni inte spendera livet letande efter tecken från den döde. För det är då inte livet som leder er. Att våga släppa tanken på att ni skall få uppleva tecken, kan leda till att ni upplever tecken, och att det då blir en hjälp och en lyckokänsla, istället för ett ständigt undrande om det var ett tecken och så fastna i sökandet.

Tecknen kommer till er. Det behöver ni ej söka, men däremot vara öppna för att se dem. Att veta att de kan se olika ut, att inte låsa er vid en föreställning om vad som “räknas” som tecken. För tecknen är menade så, att den döde visar att han/hon har det bra och är med allstunds. Inte för att ni skall leva endast för tecken, för då läker tecken ej er, utan står för livet i sig.

Så var ej stängda för tecken, men låt dem komma och gå. Det som dock alltid bestå är de dödas närvaro, även då tecknen inte är tydliga i varje stund för er. De finns där ändock och vakar över er inte bara när ni märker det, utan alltid.”

Vi fortsätter även nästa vecka på tema liv-död. Hör gärna av dig till oss och berätta om egna upplevelser eller funderingar. Klicka på Kontakt.

I föregående inlägg, 2:a och 5:e februari, har vi berättat om Eriks och Kerstins kärlekssaga, om att de fick sju lyckliga år tillsammans innan pappa/morfar Eriks tid var slut. Vi berättade sedan om hur låtsasmamma/låtsamormor Kerstin, efter ytterligare sju år, lite i taget sa adjö till sitt liv. Vi fortsätter här med att backa i tiden och berätta lite om Eriks liv och vem han var. Och också om hans sista tid här på jorden.

Annmari: Han hade varit en frisk och stark person, han hade idrottat i stort sett hela livet. Framförallt tennis och golf. Barnbarnen trodde, att han kunde allt. Jag minns speciellt en gång när Hannah frågade mig vad en astronaut var för något. Hannah var fyra-femårsåldern tror jag. Jag tänkte att det inte var någon idé, att komma med någon avancerad förklaring, så jag sa något i stil med, att det är en person som åkt till månen. “Har morfar åkt till månen?” frågade då Hannah genast. Jag hann bara svara “nej, det har han inte”, när hon fortsatte: “nej, det hade han nog berättat i så fall.” 🙂

När TV:n var påslagen hemma en dag och det var finalmatch i Wimbledon, undrade Hannah om morfar var med och spelade…? 🙂

Men pappa/morfar fick nöja sig att spela tennis i Eriksdalshallen. En dag innan han skulle spela med sina kompisar var han hemma hos oss på besök. Hannah och hennes syster hade, som vi berättat om tidigare, sin morfar lindad runt lillfingrarna. Det var en uppsjö av lekar och upptåg, som han fick vara med om. Så innan han skulle iväg till tennisen gjorde flickorna dagen till ära manikyr på honom 🙂 . När naglarna så var färdigmålade och lyste i en stark cerise färg, blev han plötsligt lite bekymrad och frågade försiktigt… “Ni har väl något som vi kan ta bort lacket med?” Han hade börjat tänka på vad tenniskompisarna skulle kunna säga…

Såsom barnbarn skämdes aldrig flickorna för sin morfar. Barnbarn gör sällan det. Jag kunde dock ibland göra det, skämmas för min pappa alltså. Något som här kommer till mig är en gång, då min pappa skulle delta i en orienteringstävling för boende i vårt radhusområde. Deltagarna var från femton år och uppåt. Jag var själv för liten för att få vara med, tror jag var ungefär tretton år.

Pappa var riggad med nummerlapp och filmkamera och väntade på startsignalen. Jag tyckte det var pinsamt bara detta han skulle vara med. Orienterat hade han aldrig gjort, och det faktum att han var rustad med filmkamera visade, att han inte tog det hela så allvarligt. Nåväl han och de övriga gav sig iväg, och efter en dryg halvtimme började så deltagarna komma i mål … men inte pappa Erik inte. Det gick en timme, det gick två och fortfarande saknades den siste deltagaren. Det började kännas lite oroligt. Jag tror till och med att några gick iväg för att leta efter honom. Efter tre timmar så kom han lugnt strosande i mål! Han hade tappat bort sig bland kontrollerna, och istället då slagit sig ned invid en vacker sjö och filmat fågellivet där. På föreningens anslagstavla kunde man redan nästa dag läsa namnet på den som vunnit och tiden han kommit runt på, under ettan stod tvåan, och därunder trean. Under trean fanns ett långt uppehåll, och så stod det underst; “Och sist kom Erik Dohnfors på 3 timmar!”. Gissa om jag skämdes? 🙂

Mina föräldrar, Erik och Gulli, träffades redan i unga år. Jag lät dem dock vänta ett bra tag på min ankomst. Som vi berättade om i “Besök från himlen” var många år i vår familj präglade av mammas sjukdom. Men förstås fanns det mycket annat också, såsom glädje och humor.

Hittade ett foto som visar den humor som blommade i början av deras relation.

Ombytta rollerPappa var en varmhjärtad och glad person, och vi hade en god far-dotterrelation… När jag blivit äldre kunde vi prata om det mesta.  Jag blev ju till och med hans förtrogna när han hade träffat Kerstin.

Så drabbades han plötsligt av en stark ryggvärk, som visade sig bero på att han fått Myelom, en cancer i benmärgen med en då dålig prognos. Det blev omskakande för oss alla runt honom. Han var som vi berättat lycklig med sin Kerstin, och hon fanns där vid hans sida också när han blev sjuk.

Vi ska inte fördjupa oss i detaljerna i själva sjukdomsförloppet, utan hålla oss till det som kan vara mer av allmänt intresse. Det blev en stor omställning både för min pappa och för oss andra runt honom, när han snart blev riktigt dålig. Han låg inne på sjukhus för den första cellgiftsbehandlingen, som han reagerade våldsamt på. . Bokstavligt! Han blev förvirrad och aggressiv. Han som alltid varit lugn och kristallklar i huvudet var ilsken och pratade jättekonstigt. Det var mycket svårt att se honom så. Det aggressiva gick snart över, men förvirringen dröjde sig kvar. Läkarna förstod inte vad som hänt.

Jag var förtvivlad och livrädd att han skulle dö. Jag och Kerstin besökte honom varje dag. En kväll när jag gått och lagt mig tänkte jag som vanligt på pappa, och jag bad till Gud att han skulle bli bra. Han fick bara inte dö!! Jag kände hur jag krampaktigt tänkte, att han inte fick dö! Jag var helt slut och spänd.  Så kände jag samtidigt, att jag inte orkade “hålla honom levande”. Då ändrade jag min bön till att “ske det som skall ske”. Egentligen visste jag ju redan på den tiden, att det inte var jag som hade detta ansvar… Ett lugn infann sig hos mig när jag gjorde denna förändring inuti mig, och jag kunde då somna.

Nästa dag när jag vandrade sjukhuskorridoren fram, som vanligt lite orolig för hur pappas tillstånd skulle vara, så visste jag inte, att en stor överraskning väntade mig. För denna dag var min pappa helt klar i huvudet, all förvirring var som bortblåst efter tio långa dagar. Man kan ju bara spekulera kring vad detta berodde på, och det fanns säkert flera orsaker. Den ena var troligen, att pappa fått en chock när han fick sin cancerdiagnos och då gått in i förvirring.

Men sen tror jag också, att jag genom min skräck för att förlora honom, på något vis hållit honom fast i förvirring. Men att när jag bestämde mig, för att det skulle hända det som var menat hända, släppte honom fri. Vi stod varandra så nära, att jag påverkat honom på ett i detta fall negativt vis. Med åren har Hannah och jag lärt oss, att alla önskningar bör formuleras på ett sådant vis, att det bästa ska ske, inte vad det ska vara, och inte hur det ska ske.  För vi vet inte alltid vad det bästa är och vi vet inte vägen dit. Se gärna inlägget från sjunde augusti 2015: “Har vi möjlighet att skapa vår egen verklighet?“

Pappa kom hem igen och mådde efter omständigheterna ganska bra under ungefär ett halvår. Han fick regelbundet ta speciella mediciner, både mot själva cancern och mot den starka värken. Så det var ett annat liv, ingen tennis eller golf längre och bara sparsamt gående. Men livet innehöll fortfarande så mycket glädje och humor. I början av sjukdomen var pappa så ledsen över att livet nu var så förändrat. Men ganska snart så hittade han glädje i det han fortfarande kunde göra. Jag kommer ihåg en dag när jag såg honom njuta av ett glas mjölk och en chokladbit. Det riktigt strålade om honom.

Efter ungefär ett halvt år blev han så riktigt dålig. Det blev inläggning på sjukhus, blodtransfusion och nya behandlingar. Man provade att ge honom starkare cellgifter, och han blev jättesjuk. Han kom till intensiven och vi fick av doktorn veta att man trodde han skulle dö. Men han blev lite bättre och kom upp på avdelningen igen. Här bestämde man sig för att man inte kunde ge honom fler behandlingar, utan skulle flytta honom till ett sjukhem, för att dö. Överläkaren sa att hon trodde han skulle dö inom 14 dagar. Dagen för förflyttningen var han mycket trött, hade hög feber och var lite förvirrad. Den enda medicinering han fick nu var smärtstillande, bara symtombehandling.

Cirka tre dagar efter att pappa blivit installerad på sjukhemmet vaknade han bokstavligt upp. Förvirringen var borta, likaså febern. Han satt uppe och spelade “Memory” på pianot i allrummet, och vi var så lyckliga och förundrade. Nästa dag satt han uppe och gjorde sin deklaration, som inte var helt enkel.

Och så berättade han att han hade haft en NDU (nära-döden-upplevelse). Det hade varit på sjukhuset när han inte var vid medvetande. Han berättade att han hade kommit till underbart ställe och gått genom sitt liv med den kärleksfulla ljusgestalten. Ungefär som de flesta som upplevt en NDU berättar. Sen berättade pappa att han kommit fram till en stor dörr, och där visste han att om han gick genom den dörren, så skulle han inte komma tillbaka till livet. Han hade med ljusvarelsen pratat om sina alternativ, och fick själv välja hur han skulle göra. Om man tittar på vad andra näradödenupplevare berättat, så verkar det inte vara så vanligt att man ställs inför det valet, och att man då gör som det pappa gjorde.

Han valde nämligen att komma tillbaka till jorden, och det trots att han då hade det så bra och egentligen skulle vilja stanna kvar dit han kommit. Det var lite roligt när jag i efterhand tänkte på vad pappa sagt till överläkaren på sjukhuset dagen innan han skulle åka till sjukhemmet. Läkaren tittade på pappa och sa: “Så fint att du kommit tillbaka till oss, du var ju borta ett bra tag.” Pappa såg lite finurlig ut innan han svarade henne; “jag träffade den högste chefen och vi kom överrens om det”. 🙂 . Överläkaren trodde nog, att han var förvirrad då. Hon sa nämligen något om, att det var hon som var chef/överläkaren… Även jag hade nog mina funderingar då… Men pappa förklarade alltså för mig senare att han haft en NDU, och att han valt att kalla ljusvarelsen för “chefen”.

Detta att pappa gjorde valet att komma tillbaka, tror jag inte var för varken min eller flickornas skull, trots att han älskade oss väldigt mycket. Utan så här i efterhand är jag ganska övertygad om, att det var för att Kerstin inte var redo att pappa skulle dö.

Pappa installerade sig på sjukhemmet, och med en fantastisk sjukgymnast började han träna. De fjorton dagarna, som läkaren på sjukhuset givit honom blev till veckor och månader. Vi närmaste besökte honom mest varje dag, och vi hade så roligt.

Hannah: Jag var ofta och besökte morfar. När han kom till sjukhemmet var jag tolv år. Han var intresserad av vad jag gjorde i skolan, och ibland förhörde han mig på läxorna. Morfar berättade mycket om sitt liv, om hur det var när han var liten. Hans föräldrar hade haft ett litet hotell och café, och det fanns ingen rofylld plats för honom att göra sina läxor. Han fick göra det i hotellköket mitt i allt stök. Mamma började spela in på band när morfar berättade, och det är så fint att ha kvar. Det var inte ett dugg otäckt att vara på sjukhemmet med honom, även om det först kändes konstigt att han tappat allt sitt hår. Jag gav honom en liten mjukishund att ha när han var ensam. Han blev lite generad, men glad. Det var mysigt att vara med honom, och jag är glad att jag åkte dit ofta.

Annmari: Tiden gick och pappa blev allt bättre. Han var flitig med sin träning och han hade börjat komma hem på permissioner.  I förlängningen väntade utskrivning för att komma hem permanent. Såklart att både pappa och vi andra förstod att han inte skulle bli frisk, men det var fantastisk att det skulle bli en “andra chans”, lite mer tid. Det här med “andra chansen” kommer vi att återkomma till längre fram.

Så tänkte jag på vad överläkaren på sjukhuset sagt för flera månader sen, att pappa inte skulle leva mer än fjorton dagar till. Så jag bestämde mig för att ringa till henne och berätta. Jag förstod redan när jag talade om vem jag var och att jag ringde om min pappa, att hon trodde jag skulle säga att han var död. Hon blev mäkta förvånad när jag sa, att han börjat med trappträning och att man förberedde för hemgång. Hon blev förstås glad att höra det…

Och det blev så. Pappa kom hem igen. Kerstin hjälpte honom mycket, för det är klart att han inte var så alert i sina rörelser. Han var tvungen gå med rollator, men han var alldeles frisk i sinnet. Jag och flickorna träffade honom och Kerstin ofta. Vi kände verkligen att vi tog vara på denna extra tid.

Denna extratid varade inte för evigt. Efter ett halvår började pappa bli väldigt trött. Han sov mer och mer. Aptiten försvann alltmer. Han hade ont i kroppen trots starka tabletter mot smärtan. Han hade fått några blodtransfusioner även under sin hemmavistelse, men han var nu märkbart tröttare. Så jag började förstå att det nog tyvärr var så att vår älskade Erik, man, pappa och morfar snart skulle lämna oss. En dag var han väldigt dålig så Kerstin och jag ringde efter ambulans.

Och när vi kom till sjukhuset blev det omedelbar inläggning på hematologen, hans “gamla” avdelning. Att njurarna hade börjat lägga av var det första de såg. Jag pratade med en läkare, som sa till mig att jag inte skulle ge upp, att pappa “lurat” dem tidigare. Men jag såg ju… Han hade blödning i magen nu också. Och fem dagar senare slutade han sitt liv.

Sista dagen var han inte kontaktbar längre. Kerstin och jag var hos honom. Kerstin var på toaletten, när jag kände att han var på väg. Jag förstod att han nog var rädd att Kerstin skulle ha svårt klara av vara närvarande och ändå släppa taget, så jag sa till honom: “Vänta tills Kerstin kommer tillbaka. Hon klarar det”.  Då kände jag en svag tryckning från hans hand. Så kom Kerstin in på salen, och hon tog hans andra hand. Strax efter spred sig ett leende i hans ansikte, och han sa min mammas namn. Jag frågade om mamma var här och han tryckte min hand. Sedan drog han sina sista andetag. Leendet fanns kvar även efter att han lämnat kroppen. Det var ett väldigt vackert ögonblick, trots att vi förstås var väldigt ledsna.

När Kerstin och jag gick ut i korridoren, mötte vi den kvinnliga överläkaren. Hon sa då till mig, att “genom din pappa, så har vi på avdelningen lärt oss något väldigt viktigt, och det är att det inte är vi läkare som helt säkert kan säga när ett liv ska ta slut”. Detta betydde så mycket för mig, och det har jag aldrig glömt.”

Nästa inlägg, fredag 12 februari, kommer vi berätta om hur Erik gör sig påmind även efter sin död

Det var några år efter att min mamma dött, som min pappa Erik blev inbjuden på middag till sina närmaste grannar, Karin och Torgny. Värdparet hade skrivit ett testamente och ville ha detta bevittnat. Förutom pappa var en kvinna, vid namn Kerstin, inbjuden. Kerstin hade varit vän med Karin och Torgny ända sedan tonåren. Pappa och Kerstin var alltså nu inbjudna med tanke på testamentet, och utan andra baktankar.

Dagen efter middagen pratar jag med pappa i telefonen, och jag kan inte undgå att höra hur “förälskat” han pratar om denna Kerstin. Jag blev glad för hans skull … och också, i ärlighetens namn, lite nyfiken. Så när pappa efter några veckor undrade om jag kunde tänka mig att hjälpa honom att bjuda igen, och ordna en middag för grannarna och Kerstin, svarade jag raskt ja. 🙂

Dagen för middagen infann sig och jag och mina döttrar var med när gästerna anlände och en liten stund efter. Det behövdes ingen längre stund, för att upptäcka att det “slog gnistor” mellan Kerstin och min far.

Så efter några dagar frågar jag pappa om han och Kerstin skulle ses igen. “Visst vore det trevligt, men tänk om hon inte vill det”, säger pappa. Pappa var då 70 år! Efter lite påtryckning tog han dock mod till sig och bjöd ut henne, och hon sa ja…

Under ett par månader träffades de lite “i smyg”. När Kerstin var på resa i Spanien med Karin och Torgny, hade hon fortfarande inte berättat för dem, att de blivit ett par. Hon berättade sedan för mig att hon i Spanien hade skrivit ett kort till pappa, och när hon la kortet på lådan sa hon retsamt “gissa vem det var till”.

Kärleken växte och växte, och både jag och mina döttrar var så glada att ha fått en “låtsasmamma” och en “låtsasmormor”.

Hannah: Jag har inte så många minnen av min mormor. Hon dog redan när jag var fyra år. Så när morfar träffade Kerstin blev hon genast min “låtsasmormor” och snabbt en del av familjen. Jag och min syster älskade vår morfar så mycket, han var både en stor trygghet och en “lekfarbror”, två i ett 🙂 . Vi hade honom lindad runt våra lillfingrar. Men med Kerstin fick vi nu en också mormorfigur.

Jag minns att jag tyckte så synd om mamma, som inte hade några syskon (då jag var glad att ha min syrra). Så jag frågade mamma, om morfar och Kerstin skulle skaffa barn nu, så att hon äntligen skulle få ett syskon? 🙂 Så blev det förstås inte, då även om kärleken är densamma när den än träffar en i livet, så finns det ju ändå den biologiska klockan. Kerstin var då 63 år. Men vi hade ju redan en komplett familj, så det gick ingen nöd på oss.

Annmari: Det var så underbart att få vara delaktig i kärleken mellan pappa och Kerstin, och få se att känslorna är desamma oavsett ålder. Min pappa var en obotlig romantiker, och han älskade att skriva. Så på våren ett halvår efter att han träffat Kerstin skrev pappa en dikt till sin käresta… Men när han väl postat brevet med dikten i blev han livrädd… och vad gjorde han då? …Jo, han skickade ett litet tillägg, där han erbjöd henne att slänga dikten om hon så ville.! Vilket hon förstås inte gjorde. 🙂 Och det gjorde hon rätt i. Eller vad tycks?

“Som när solen bryter fram genom dimma och dis,
Och ger värme till allt som finns till.
Så kom du till mig, och det var på nåt vis,
som om världen och tiden stod still.

Men det gjorde den inte, det blev vår igen,
när den iskalla vintern försvann.
Och den sol som då lyste, lyser lika klar än,
Förstå det, gör det, den som kan.”

En dikt som jag läst både på pappas och på Kerstins begravningar, för att visa på hur lyckliga de var, och att kärleken inte har någon åldersgräns.

De hade väldigt roligt tillsammans, och de berättade för mig hur de ibland, när andan föll på, kunde ta sig en svängom i köket till tonerna från en transistorradio. Kerstin berättade för mig några veckor innan hon dog, att de ibland när de kände för det, kunde gå sjungande hand i hand ute på stan.

Genom deras kärlek lärde jag mig att se, att vi är likadana inuti livet igenom. Där är vi inte gamla även när kanske passet visar en högre ålder … bara kanske lite mer mogna. När min pappa något år innan han dog blev intervjuad i en tidning, och de frågade honom om hans ålder, så svarade han: “något över 30”. 🙂

En dag stod min pappa nere på en gräsplan och övade några golfslag. En liten kille i sex eller sjuårsåldern gjorde honom sällskap, och de hade roligt tillsammans. Då kommer Kerstin gående mot dem… pojken ser henne och säger då till pappa: “nu kommer din mamma, du ska nog hem och äta”. Pojken och pappa var då lika gamla. 🙂

Något som Hannah och jag pratat om nu är hur deras möte illustrerar hur allt viktigt sker “i rätt tid”. Kerstin var alltså nära vän med Karin och Torgny, och hade följaktligen varit på besök hos dem många gånger. Aldrig hade pappa och Kerstin sett varandra då. Men några år efter min mammas död var det dags… Om de hade träffats tidigare hade de förmodligen inte blivit lika kära på nämnda middag.

Pappa och Kerstin fick bara drygt sju år tillsammans, ändå hann deras kärlekssaga innehålla så mycket. Som om ett helt liv komprimerades på dessa sju år.  Vi har tidigare varit inne på detta, om hur tiden oavsett om den är kort eller lång kan innehålla lika mycket. Som pappa faktiskt skrev i dikten till Kerstin var känslan att stannat upp.

Jag är så tacksam och glad över, att min pappa var så öppen med mig om sina känslor för Kerstin. Och sedan den dag då pappa lämnat jordelivet, berättade Kerstin en massa om sina känslor och tankar då hon mötte pappa. Och hon berättade om vad de hade upplevt tillsammans, och hon blev så glad när hon hörde vad pappa berättat från sitt håll. Det känns fantastiskt för mig att ha fått vara med på deras resa.

I vårt nästa inlägg 5 februari fortsätter vi att berätta om Kerstin, och om hur hon säger adjö till livet bit för bit.

Teckningen här ovan illustrerar “tecknet” Ylva berättade om i inlägget från 22 januari, Längre ned pratar vi lite mer med Ylva om hennes sorg och om hennes tips för andra i sorg eller i möte med sörjande, utifrån de erfarenheter hon har.

Änglarna förtydligade ju i förra budskapet, att det inte bara finns lika många sätt att sörja, som det finns människor, utan att vi dessutom var och en sörjer olika för olika personer och relationer vi förlorat. Funderar lite på mina egna sorger… Då min mamma (Hannahs mormor) dog, skedde detta plötsligt. Jag har berättat om hennes död i “Besök från himlen“. Jag ramlade rakt ner i chock och sorgen var omdelbar och påtaglig.

När min pappa (Hannahs morfar) dog tio år senare efter några års sjukdom blev jag fruktansvärt ledsen, och det gjorde fysiskt ont i kroppen.  Han stod mig och mina flickor mycket nära. Men ganska snart blev något annorlunda i denna sorg. Jag var vid tidpunkten för pappas död väldigt “klar över”, att pappa fortfarande “fanns med”. Jag och både Hannah och hennes syster fick många “tecken” på det, vilket vi kommer återkomma till vid ett annat tillfälle.

Pappa och jag hade pratat mycket om livet – döden, han hade haft nära-döden-upplevelse. Jag hade läst mängder av böcker på detta tema. Och det var som om han inte var död. Allt detta på något vis “lurade” mig bort från den viktiga “vanliga” sorgen och saknaden av, att han faktiskt inte längre var fysiskt närvarande. Det var nog först ett år efter hans bortgång, som jag plötsligt förstod hur jag tappat bort sorgen och hur ledsen jag faktiskt var att pappa var död, och då kunde sorgen komma ikapp mig.  Först då började mitt sorgearbete på allvar. Jag hade ju då inte hunnit lära känna “Hannahs änglar” 🙂 , annars hade de hjälpt mig att förstå att jag gått lite vilse… Det, som de är så noga med, att det är lika viktigt med det jordiska som det himmelska. Balans, balans, balans. Och när jag väl hade sörjt färdigt att han var död, så kunde jag känna att den kontakt jag nu hade med honom, den kunde jag aldrig förlora och den har vi kvar.

Barn har ju ofta en naturlig inställning till liv och död. Häromdagen pratade jag med mina mig närstående 7-åriga tvillingar. De pratade om att farmor var död, men att de inte gråtit så mycket över det, men att de saknade henne mycket och var ledsna. De berättade också att de “visste” att hon fortfarande finns med och att hon är frisk nu. Detta är ju precis vad änglarna säger, att det är viktigt att sakna människan i kött och blod, den vi inte kan krama eller “leka” med mer. Men det är en självklarhet för dem att hon är med dem i vardagen. Barn har oftast inte hunnit förlora kanalen till andra sidan.

Ja, Ylva vi skulle vilja ställa några fler frågor till dig nu…

Om du skulle försöka kort sammanfatta vad som varit det mest betydelsefulla stöd du fått från familj och vänner under denna tid… Vad skulle det då vara?

“Förutom mina barn, min särbo, några få familjemedlemmar, har en handfull nära vänner följt mig på min sorgeresa, min bearbetning. Jag har aldrig inför dem behövt försvara min sorg, de har aldrig ifrågasatt den, de har förstått att möta mig där jag just nu befinner mig. Dessa människor är de absolut viktigaste i mitt liv. Tveklöst. Och jag är mycket rädd om dem. De har också förstått, att sorgen inte avhandlas under en viss tid. 3 år, 6 år, 10 år 20 år. Spelar ingen roll. Man sörjer så länge man sörjer. Men i och med att jag har kunnat vara mig själv med dem, så har de också fått se mig skratta, vara glad och skämta. ”

Vad har du saknat? Hur skulle du önskat att din omgivning hade bemött dig? Har du några råd att ge till oss andra då vi möter en person i svår sorg?

“Jag hade under de första ca 4 åren önskat, att fler i min närmaste omgivning hade förstått värdet av, att de bara fanns till och bara lyssnade. Jag hade behövt älta det trauma jag upplevt många, många gånger, för flera. Sätta ord på det fasansfulla jag upplevt. Det enklaste kan vara det svåraste. Konsten att ha tålamod att lyssna.

Jag hade önskat att fler inte varit så rädda för att “störa mig, riva upp såret, göra mig ledsen”. Jag var redan så ledsen. Jag blir ju inte mer ledsen bara för att jag talar om sorgen, olyckan och Åke.

Rådet är, var inte rädd för reaktionen hos den person som har sorg. Lyssna utan att döma. Och ibland kan en stor, varm kram också vara förlösande och släppa fram tårarna.”

När man är i kris och mår dåligt är man ofta extra känslig för hur man blir bemött. Du har också berättat lite om att du kunde skälla ut någon som sagt “fel” saker. Berätta gärna lite mer om det.

“Att ilskan var så närvarande i sorgen kunde jag inte föreställa mig. Det första året var stödet från familj, släkt och vänner stort. Och första året är så kaotiskt att man inte kan ta tag i relationer vid den tidpunkten.

Besvikelsen över vissa människor har hos mig även skapat en ilska. Hur kan de inte förstå? Reaktionen är lika stark som den förlust man gjort. Det vore väl än märkligare om jag INTE reagerade starkt!!

Att sörja tar enorm energi. Man är trött, orkar inte delta i olika saker, man värjer sig för ytligheter och gnäll över ingenting.

Jag har någonstans hört ett talesätt som lät ungefär såhär; “Efter kriget kan ett sprucket glas få tårarna att rinna.”

Precis så har jag upplevt de närmaste åren efter Åkes död. Att det kunde räcka med små motgångar för att sorgen och ilskan skulle explodera. Det kunde vara att någon sagt någonting med fel betoning, att man har gjort sig illa fysiskt på något sätt, att något hemma går sönder eller att tvättmedlet är slut när man tagit en tvättid. Man har helt enkelt inga känslomässiga marginaler. Det har jag mer av idag. Jag har framförallt mer ork att stötta mina barn i deras sorg. Kan helt lägga min egen sorg åt sidan då.”

Om du själv möter en person, som befinner sig i sorg, bemöter du då den personen annorlunda nu än du gjorde innan din svåra sorg?

“Jag har idag förstått att alla inte hanterar, sörjer som jag gör. Alla har sin väg. Alla gråter inte lika mycket inför andra, men är lika ledsna för det.  Något år efter Åkes död förlorade en bekant sin hund. Hon var så ledsen och förtvivlad. Någonstans inom mig blev jag upprörd. “Om hon bara visste vad jag gick igenom.” Ändå var jag ju inte så känslokall att jag inte gav henne en kram. Jag kan rent intellektuellt förstå, att bandet till ett djur kan vara väldigt starkt, men jag kan aldrig se att man kan jämställa sorg efter ett husdjur och en nära familjemedlem. Som sagt, efter ca 2 månader hade hon köpt en ny hund…

Idag vet jag att man måste möta en människa i sorg precis där den befinner sig. Att de kanske upplever sin största förlust i livet just då.”

Om du skulle kort sammanfatta hur livet är nu, det yttre livet och inom dig. Vad kommer till dig då?

“Jag har svårt för förändringar. Mitt liv tog en sådan brutal vändning, att jag fortfarande vill ha det yttre oförändrat, en fortsatt trygghet i min vardag. Förändringar i livet kommer vare sig vi vill eller inte. Ca ett år efter Åkes död flyttade hans bror utomlands för att plugga. Han kom hem ibland, men sammanlagt var han borta 5-6 år. Och det kändes som om jag förlorade honom också. Och min dotter har precis flyttat. Därför är det skönt att jag inte haft andra förändringar, bytt jobb eller flyttat.

Jag har dessutom märkt att jag inte är rädd för att säga ifrån, att jag inte bryr mig om vad andra tycker i större utsträckning. Inom mitt yrke har vi ibland att göra med berusade, otrevliga personer och med personer som snattar. Inför dem är jag totalt orädd. Har inga problem med att konfrontera dem. Det gjorde jag inte förut.

Gällande mitt inre så känner jag mig själv mycket bättre. Vet mina styrkor och mina begränsningar.

Har med hjälp av kontakten med Annmari och Hannah fått någon slags tro. Änglatro? När jag känner mig vilsen brukar jag tänka på olika budskap jag fått från änglarna. “Du är ledd”. “Du befinner dig i livet precis där du skall vara och allt kommer i rätt tid”

Jag tror starkt att vi inte vet och ser allting. Att vårt undermedvetna talar till oss mer än vi anar. Jag kommer att fortsätta resan i mitt inre och jag vet att Åke är med mig hela tiden.

Fler “tecken”…

Innan vi fortsätter här vill jag återkomma till det, som både Ylva och vi tidigare nämnt. Att när Greger ringde mig och förmedlade kontakten med Ylva och sa hennes efternamn, så “klickade” det till i mitt minne. Jag kom ihåg Åkes dödsannons och såg den i mitt inre. Detta var lite anmärkningsvärt då det vi inte har någon dagstidning, och det därför inte är så ofta jag läser dödsannonserna. Och det är ju inte heller så, att jag då aktivt memorerar annonserna. Men Åkes annons kom jag alltså ihåg…

Detta berättade vi för Ylva när vi sågs och vi tyckte alla tre det, att det var speciellt… Sedan kanske ett år senare hade Ylva med sig ett minnesalbum om Åke. Och när hon visade oss det fanns annonsen där… Då sa jag lite dröjande…”I min minnesbild var annonsen lite smalare…” “Var det kanske den där?” sa Ylva och visade en annan annons från en annan tidning. Och ja, precis så såg den ut i min minnesbild. Och då blev detta ännu mer speciellt!

Vill du ge några fler exempel på “tecken” du fått från Åke, Ylva?

“En eftermiddag i december samma år som Åke dog, tog jag fram elektriska ljusstakar. Barnen hade fått varsin när de var yngre. Nu ställde jag Åkes ljusstake i ett av fönstren. Den lyste mycket svagt och en lampa var helt trasig. Jag bytte den. Men nu lyste ljusstaken inte alls. Jag grubblade inte mer på det utan tänkte att, ja, det var väl inte så konstigt att den slutat fungera. Den dog samtidigt med Åke. Men så en annan kväll står jag vid samma fönster och tittar ut. Plötsligt tänds hela ljusstaken! Jag började småskratta och min särbo undrade vad som var så roligt… Det roliga var att Åke meddelat sig igen.”

“Min mamma kom och besökte mig lite då och då. Hon var då mer förberedd på, att skulle vi umgås så måste det vara på mina villkor. Många tårar föll och vi åkte till Åkes grav varje gång med blommor. En gång blåste det kraftigt och vi hade köpt snittblommor som låg inlindade i papper. Runt gravstenarna finns det låga rader med buskar. När vi skulle ge oss av kunde vi inte hitta det tunnaste papperet man packar in blommor i. Vi går mot bilen och när vi kommer längs gången ser vi att pappret blåser jämte gången. Det liksom rullar iväg mot utgången, liksom visar oss vägen ut från graven. Min mamma och jag tittade på varandra och log. Vi kände båda att Åke hade visat oss vägen ut. Ville kanske visa att han finns överallt och inte är knuten till graven.”

 

 

“År 2013 frågade Annmari och Hannah om jag ville delta i en seminariegrupp på sex personer. Vi skulle samtala kring livets stora och små frågor. Visst ville jag det! Vi träffas ca 6 gånger per år, i en lokal som ligger på Surbrunnsgatan. Lokalen ligger vägg i vägg med husets gavel. Gaveln är en stor putsad yta, utan fönster och med en garagenedfart. En eftermiddag när jag är på väg till mötet får något mig att tvärnita vid husgaveln. På denna gavel har någon sprayat Åke med stora, röda bokstäver! Jag blev helt förbluffad. Hur stor är chansen idag att någon klottrar ned namnet Åke? Jag sprang in och hämtade Annmari och Hannah och tog dem med ut till väggen. Mungiporna åkte upp på oss alla tre!”

Tack kära Ylva för att du har velat dela med dig av dina innersta känslor i din svåra sorg, allt från olyckan och vägen fram till hur livet ser ut idag! Vi återkommer till dig underhand…

Vi kommer fortsätta ytterligare en tid att behandla tema livet – döden, och vi vill nu bjuda in dig, som läsare att höra av dig till oss, att berätta om egna erfarenheter av någon form av sorg, eller erfarenheter av olika “tecken” eller” oförklarligheter”. Eller om du har några undringar eller tankar på detta tema, som du vill dela med dig av.

Du kan nå oss antingen genom att mejla via “Kontakt“. Kanske finns det intresse att träffas i grupp, ett möte eller flera? Varmt välkommen!